Solen skiner, det är väl cirka 16-17 grader i luften, men
sjön Kall är fortfarande täckt av is. Efter en fantastisk middag och helkväll
på Fäviken Magasinet, en långsam
morgon med underbar frukost och skön långpromenad, började vi tala om lunchen.
Karin, vår varma och fantastiska värdinna, hade utlovat friluftsaktivitet med
grillning nere vid bryggan. Mer än så fick vi för stunden inte veta. Korv,
hörde vi något om. Ja, varför inte?
Tankarna på god lunch ute i det fria satte fart på
aptiten, därmed också suget på lunchaperitif, champagne. Vi satt ute i solen
och njöt av ett glas NV La Closière
från Jérôme
Prevost, dégorgerad 2011,
elegant med en ljuvligt gult äpplig fruktighet, en trevligt avrundad men ganska
lätt kropp med en frisk syra och god längd. Nyfikna som vi var ville vi jämföra
med den tappning som var dégorgerad
2005, men då den var slut fick vi hålla tillgodo med tappningen från 2008. Nu
var det inget större bekymmer, vinet var rikt och elegant texturerat i en lite
fylligare stil än den yngre buteljeringen vi nyss avnjutit. Dessutom bjöd det
på en lite mer utvecklad komplexitet.
Innan vi kom till champagnerna hade vi dock tagit en dryg
halvtimmas bilfärd över fjäll och genom skog för att ta oss till Undersåker Charkuterifabrik, ett litet
gårdscharkuteri som etablerades hösten 2013 av Magnus Nilsson från Fäviken
Magasinet. Här gör man charkuterierna med samma målmedvetenhet och
kvalitetsambition som man lagar maten på Fäviken Magasinet, med lokala
kvalitetsråvaror, framför allt kött från en närbelägen uppfödare, och helt
naturligt utan massa konstigheter.
”Vi betalar
nästan dubbelt så mycket för köttet som Scan gör, men ändå kostar våra
produkter inte särskilt mycket mer än de industritillverkade charkuterier som Scan
producerar”, säger Magnus när vi talar om det relativt nyetablerade projektet.
Magnus är i allra högsta grad delaktig i projektet, men det dagliga värvet
sköts av en av hans tidigare souschefer tillsammans med en australisk kock som såklart
också har arbetat på Fäviken Magasinet. Kvaliteten är utomordentlig!
Sedan man drog
igång i december förra året har man än så länge bara kommit en liten bit på
vägen, åtminstone volymmässigt, kapaciteten ligger långt över det dubbla mot
idag. Försäljningen sker lokalt, både i den fågelholksstora butikshörnan på
charkuteriet och i Åre-trakten, men också till ett antal restauranger. Utbudet
består av olika typer av kokt och rökt skinka, vi hittade bland annat det sista
halvkilot av en svalrökt sjuårig mjölkko (en detalj man ytterst sällan kommer
göra eftersom det är så svårt att få tag på köttet), en riktigt fin kassler, en
helt monumental rimmad och i ugn bakad fläskkarré, ett par olika korvar, en
sjuhelvetes bra falukorv som får alla andra tolkningar att te sig pinsamma,
kokt kalvtunga, rillette och en riktigt fin blodpudding. Här blev det minsann
shopping!
Lunchen då, vad hände med den? Med våra amerikanska
vinmakarvänner på besök skulle det bli en helsvensk upplevelse i naturen,
korvgrillning. Men inte vilken korvgrillning som helst, utan en mer
extraordinär sådan, nere på den steniga stranden till sjön Kall, med
kvalitetskorvar och med en samling sjysta rödviner som sällskap.
Korvarna vi grillade på pinnar över öppen björkvedseld
kom såklart från den egna tillverkningen och var en köttig och smakrik
bräckkorv, det allra godaste isterband jag någonsin har ätit (inklusive de
riktigt fina som serveras på PM och Vänner i Växjö) med en perfekt balans
mellan sälta och syra och med en tydligt köttig struktur. Dessutom hade vi kokt
wienerkorv, också dessa de godast av sitt slag jag någonsin har ätit. Också wienerkorven
var köttig, inte fet och artificiellt ”gummismakande” som de man finner i
handeln. Har man någon gång ätit riktig korv kan man nämligen aldrig gå
tillbaka till den vanliga äckliga fuskkorv man finner i de stora matbutikerna.
”Egentligen är
det ren dumhet att göra wienerkorven som vi gör den, i alla fall ekonomiskt
eftersom vi faktiskt inte kan ta betalt för den på den nivån vi borde, men ser
vi det ur ett mer kulturellt perspektiv vet vi att vi gör matkulturen en
riktigt god gärning, och då blir det väl värt det”, säger Magnus och skrattar.
Klassiska
svenska tillbehör som gurkmajonnäs, räksallad, ketchup och senap samt rostad
lök fanns såklart att tillgå. En skolboksmässig svensk representationslunch om
man frågar mig.
Såklart hade vi med oss riktiga vinglas och goda viner,
fattas bara annat. Det var ju lördagslunch solen sken, då vill man ha plusmeny!
I den slösande
vårsolen gnistrade det första vinet ljust körsbärsrött i glaset och doften från
denna 2001 Châteauneuf-du-Pape Réservé från Château
Rayas var minst sagt förförisk. En underbart intensiv rödfrukt med
inslag av körsbär, vildhallon och stora rosor slog upp i näsan, inte särskilt
olikt en riktigt fin men rustik röd bourgogne med viss mognad. Tanninerna var
silkiga, syran måttlig, frukten rund och len och eftersmaken enastående elegant
och lång. Visst fanns här en liten mognad, men vinets främsta attribut var den
underbara frukten.
Vinet från Château Rayas passade riktigt bra till både
den grillade bräckkorven och isterbandet, att servera någon annan typ av dryck
till kändes för stunden helt otänkbart. I och för sig passade även 2011 Morgon Cuvée Courcelette från Jean
Foillard bra till, mycket tack vare sin mörkare och ganska saftiga
frukt, men vinet var inte i närheten så bra som det från Château Rayas och hade
även en lätt stickig nyans av vildjäst som lite grand störde den annars
utmärkta frukten.
Nej, tillbaka till storslaget vin, tänkte jag och
greppade tag i den 2008 Vosne-Romanée Premier Cru Aux Malconsorts från Domaine
Sylvain Cathiard som låg perfekt tempererad i picknickkorgen (det var
nu 16 grader ute, kanske 14 i skuggan där korgen stod). Vilken underbart
rödfruktig och aromatisk doft det här vinet hade, förvisso i sin ungdom nu
också lite fatsöt, men det är något som tiden rättar till. Doftens intensitet,
den sammetslena kroppen, stora fräschören och längden i smaken talade till
tydliga språk, det här är ett underbart vin nu, men det har också tiden för
sig. Till wienerkorven satt det dessutom helt perfekt!
Med det sista lunchvinet gick vi tillbaka till södra
Rhône, nu till producenten Domaine du Pegau och deras 2003 Châteauneuf-du-Pape. Märkt av
årgångens solvärme och torka bjöd det här vinet på en djup frukt som nu men tio
års mognad drar lite åt torkade plommon, men det finns fortfarande kvar en
riktigt fin fruktighet som även innehåller lite ljusrödare stråk. Tanninerna är
silkiga och syran såklart låg, men det är ett läckert vin med god textur och
lång eftersmak. Det blev faktiskt ett extra glas av det här när vingänget
samlades på bryggan för ett gruppfoto efter korvlunchen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar