lördag 29 december 2012

Middag den 28 december



 Det är nu 14 år sedan Café Rotsunda öppnades upp för sin första exklusiva vinmiddag. I sista självande stund, inför stängningen av caféet, hålls en serie middagar för att tacka för alla fantastiska år, för alla viner vi har druckit, för alla underbara stamgäster som har gett liv till Café Rotsunda och gjort stället vad det är. Just den här kvällen vigdes till den skara av landets sommelierelit som har levt med mig och Café Rotsunda under i stort sett alla år. Och kvällen blev som väntat helt magisk, välsmakande och känslosam.
 
Den spårade såklart ur på ett sätt som närmast kan beskrivas som monumentalt. Alla ville visa sin tacksamhet för de gångna åren, och fira den sista måltiden på det legendariska caféet. Vi började i all enkelhet med smörkokt potatis toppad med löjromskräm samt lite vanliga lättsaltade potatischips.

I första glaset en fortfarande ung, stramt syrlig och mineralisk, men också lätt äpplig 1990 Krug Brut från Krug, en champagne som är väldigt god nu tack vare sin absolut perfekta balans mellan ungdom och första mognad, som ger sig uttryck i en söt gul äppelfrukt och mjuk fruktkropp.

Eftersom jag visste att de skulle bli väldigt många goda viner att njuta av, bjöd jag direkt gästerna till bordet för den första serveringen av vita viner. Först ut ett vin som initialt bjöd på en nästan burgundiskt finess, men som med luft och temperatur förlorade denna elegans, särskilt så snart det började jämföras med den andra vinerna. Samtidigt fanns där en spänst och till och med mineralitet i 2009 Chardonnay by Farr från The Farr Family i Geelong, som är en av de svalare delarna av Victoria i Australien.
   Men vad gjorde det att vi tyckte att vinet var bra, när en närmast fulländad 1998 Chablis Grand Cru Valmur från Domaine François Raveneau, den allra bästa producenten i Chablis, stod i glaset intill. Fet, mineraliskt, stram, en viss första mognad, gul stenfrukt men betydligt större nyanser av ostronskal och skaldjur. Sjukt gott, särskilt sedan luften och temperaturen kring 14-15 grader lyft vinet.
   Det är (tyvärr) inte varje dag man dricker vin från den här fantastiska domänen, men sista kvällen på Café Rotsunda är ju ändå sista kvällen. Alltså hade Diamond Lager fyllt på kvoten från Domaine François Raveneau med en 2006 Chablis Grand Cru Blanchot. Den var dock inte lika stor och djup som nittioåttan, på sitt sätt var den lite mer knuten och saknade den stringenta mineralton man förväntar sig (vilket är typiskt för årgång 2006). Med lite luft ordnade det mesta upp sig och vinet var riktigt gott och komplext, men lite stumt.
   Stort, större, störst och bra, bättre, bäst var nästa vin, 2008 Meursault Les Chevalières från magikern Jean-François Coche-Dury, som Don Daniele hade haft vänligheten att ta med. Vinet var djupt, fetaktigt texturerat, mineraliskt kryddig och jordig, nästan mintig, med en stor blommighet och knappt ens några ekfat. Det var en fullkomligt storartat vin, och producenten gissade vi helt rätt på direkt, det rådde det inget snack om. Sånär som på Domaine Roulot, är det ingen producent som gör vin av den magnituden. Ett av kvällens viner, när jag summerade vinlistan.
 
Till dessa viner serverades hummerfyllda ravioli i en smörmonterad kraftig hummerfond med brunoise av morötter, purjolök, fänkål och hummerkött. En i sig ganska enkel rätt som dock kräver en del förberedelsetid, men som vid själva middagen är hur smidig som helst att sluföra och servera. Det är så det ska vara, tycker jag.
 
Till nästa rätt bjöds tre viner, av vilka egentligen bara ett redan från början var uttänkt att passa. Rätten bestod av en terrin jag hade gjort av anklever och plockad confit av anka som hade pressats samman. Den serverades med en späd sallad och en dressing av kraftigt inkokt ankfond med brunoise av torkade aprikoser samt lite olivolja och fint skurna tärningar av rostat vetesurdegsbröd. Enkelt och gudagott!

Det vin som Världsmästaren hade tagit med var en absolut sensationellt god 1997 Château de Fargues från familjen Lur Saluces i Sauternes. Djupt gyllengul, stor till doften, lager på lager av torkade aprikoser, söt citrus, saffran och bittermandel, en explosion av botrytis, en fet och nästan visköst söt kropp och en vidunderligt god, sammansatt och lång smak. Minst lika bra som självaste Château d'Yquem. Och till terrinen satt den som en keps.

De två andra vinerna fick i sammanhanget lite svårt att hävda sig. Det första av dem hade alla typiska drag för vit hermitage eller liknande. Fet, nötig, läckert blommig, ett uns av honung, tät och elegant på samma gång, och relativt låg syra. Vinet krävde luft och vann också med tiden i glaset, denna 2005 Hermitage från Domaine Jean-Louis Chave som Sir Ausonius hade dekanterat strax innan servering (det rådde märkligt nog karaffbrist denna legendariska stängningsmiddag, vilket förvånade cafévärden, som lovade bättra sig framöver). Vinet var just nu i ett läge då det vare sig var ungt eller moget, för även om det hade en del typiska mognadsnyanser lär det dröja upp mot tio år innan den verkliga mognaden infinner sig.
   Det vin som Björnen hade tagit med var dessvärre lite väl långt gånget. Ursprunget bestämdes till Rhône, men mer än så var svårare att precisera i det lätt oxidfärgade vinet. I glaset en vit 1996 Côte du Rhône Réservé från Château de Fonsalette. Ett skönt minne från 1990-talets kult med Château Rayas och Château de Fonsalette.

Kvällens första röda vin blev en stor överraskning för oss alla, utom för Tom Niccola som hade tagit med det. Helt klart mogen, jordig och rustik med fortfarande kännbara men såklart helt mogna tanniner, och en rätt trevlig och komplex eftersmak. Att gissningarna pendlade mellan rhônedruvor och bordeauxdruvor (min första tanke var ett riktigt moget vin från Rhône) var inte märkligt, vinet var ju flera årtionden gammalt och med tiden göms både druvkaraktär och ursprungskänsla i mognadstonerna. Hur det gick till vet jag inte, men blindprovning handlar ju om både erfarenhet och känsla, men så fort vi fick en hint om att vinet kom från Australien, kläckte jag ur mig att det måste vara Coonawarra Estate (idag Wynns Coonawarra) och med bara ett års felgissning (jag sa 1958) visade det sig vara 1957 Cabernet. Kul historisk återblick, och faktiskt fortfarande levande.
 
Moget bjöds det också på i nästa servering, som Världsmästaren stod för. I vänster glas förvisso ett rätt orent vin, 1975 Château Ducru-Beaucaillou från Saint-Julien, enligt serverande sommelier så som vinerna härifrån var fram till 1990-talet. Visst var det orent och trött, men jag fick ändå doftmässiga minnesbilder från mina tidiga år med vin, då i stort sett det var så här som bordeauxvinerna luktade och smakade vid våra provningar och middagar (vår var det ofta viner från 1950- till 1970-talen vi drack). Det var förvisso innan man började sortera druvorna innan vinifiering, då man inte kunde hantera årgångarnas olikheter och problem som idag, och då man mest använde gamla orena fat. Vad än äldre vinstofiler påstår, var det inte bättre förr!
   Underbart, fantastiskt gott, djupt fruktigt med en svagt aromatisk ton och överraskande finlemmad struktur bjöds på i 1975 Château Cheval Blanc från Saint-Emilion. Det rådde inget snack om att det här var ett grand vin, och vi var alla på hög nivå i Bordeaux med våra gissningar, intressant nog var det yngre årgångar än den som etiketten berättade för oss som vi föreslog.
 
Platter bjöd på riktigt gott mellanrättsbubbel, ett vin vi alla gick vilse på, inte bara i ursprung, utan minst lika mycket i prisnivå. Jag fann en riktigt läcker nyans av citrusskal och mandel, försiktigt rostad och väldigt komplex, och min gissning föll på Dom Pérignon och slutet på 1990-talet. Andra gissade på Comtes de Champagne, just för att vinet var så stramt, elegant och troligen helt dominerat av Chardonnay. Det var där vi höll oss, inte på nivån cirka 300 kronor i Anderson Valley i Kalifornien, där producenten Roederer Estate hade odlat och gjort denna 2003 Brut l'Ermitage, firmans superba prestigetappning som är det allra bästa mousserande vinet utanför Champagne. Skynda att fynda, är den givna tanken.

Fasanerna hade helstekts och trancherades efter att köttet hade nått 65 grader och sedan fått stå och vila i fem minuter. Såsen var 1980-talets allra finaste klassiker, en murkelgräddsås kokt med lite Dijonsenap, fasanfond, grädde och lite vitt vin. Jag använder oftast Bourgogne Blanc från Clotilde Davenne för 99 kronor som matlagningsvin, vilket lustigt nog den här dagen hade fått fyra solar av Jöns Dolk i TV4, som "ett riktigt fin skaldjursvin till nyårsfesten". Intressant!
   För att göra såsen fulländad, tillsätts finskuren purjolök som garnityr. Övriga garnityr i rätten var smörkokt brysselkål, samt friterade potatisringar fyllda med kräm av jordärtskocka. Det här var en rätt designad för stor bourgogne, och så fick det också bli.

Första vinet var dessvärre korkat, fruktansvärt synd på denna exklusiva 1999 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från Domaine Comte Georges de Vogüé. Som ersättningsvin dekanterade jag snabbt en 1999 Bonnes Mares Grand Cru från den på just den här tiden mer traditionella Domaine Drouhin-Laroze, som är betydligt bättre idag. Vilken underbar parfym, blommig och rödfruktig, nyanserad och precis så elegant som ett vin från Bonnes Mares ska vara. Silkeslent, förföriskt och försvinnande gott.
   Gott och stilfullt var den 2002 Chambolle-Musigny Premier Cru från Domaine Comte Georges de Vogüé som Don Daniele hade tagit med. En viss mognadsnyans fanns här, men stringensen och mineraliteten höll fortfarande den fint rödfruktiga vinet i en ungdomlig fas.
 
Kvällens bästa servering blev en trio magiska pjäser från Vosne-Romanée, den ena godare än den andra. I första glaset en djupt fruktig, ganska tät men sammetslen 1999 Vosne-Romanée Premier Cru Cros Parantoux från Emmanuel Rouget, ett vin som nu började visa det första av den magnifika mognadskomplexitet som gör bourgogner så sensuella. Här fanns en hint av sous bois, men också jordgubbar och torkade aprikoser. Herre min skapare, det här är gott, och dessvärre försvinnande sällsynt och ofantligt dyrbart.
   I glaset intill en lite mer knuten, samtidigt elegantare och påtagligt mer aromatiskt fruktig med en stilfull blommighet och den säregna kryddiga nyans som direkt för tankarna till Domaine de la Romanée-Conti, vilket flera av gästerna påtalade. Denna 1999 La Tâche Grand Cru hade jag, liksom de andra bourgognerna, dekanterat fem timmar före servering, vilket vi blev rikligt belönade för i den kanonad av dofter som hade fått chans att utvecklas med luften.
   Det tredje vinet avslöjade sin hemmaadress lika tydligt, det tog bara fem sekunder för först Världsmästaren och sedan några av de andra gästerna att säga att "om det här vinet inte kommer från tjärringen Bize-Leroy hoppar jag från ett höghus". Det vin som Sir Ausonius hade haft godheten att slå upp till oss, kom mycket riktigt från Domaine Leroy, och det var nummer 1075 av totalt 1754 buteljer som gjordes av denna superba 1998 Richebourg Grand Cru. Vilken längd, vilket djup, vilken enastående doft. Jag tillåter att upprepa mig, herre min skapare, det här är gott!
   En högst personlig tanke var också att det var en riktigt god trio viner, typiska fasanviner.
 
Bensträckare, och ett minst sagt udda pausvin, dekanterat i en halvmeterhög magnumkaraff från Riedel. Det uppförde sig som en champagne, torrt och mineraliskt, mjukt äppelfruktigt och stramt, någon kolsyra noterades inte, ändå var vi på något sätt alla i Champagne med våra förslag. Det Björnen hade tagit med var ett i magnum specialbuteljerat vin clair från Bollinger, ett vin som delvis var jäst i ekfat och skulle ingå i Grande Année. Den halvdant gjorda etiketten berättade att vi drack 1998 Cramant Vinifié en Fût.

Väl till bords igen blev de lite ost, och ett par kraftpaket till röda viner. Helt klart Kalifornien, de enda röda amerikaner vi kom att dricka den här klassiska kvällen. Det första vinet, serverat av Platter, var tätt, mörkt fruktigt och ordentligt strukturerat med en (för min smak i alla fall) lite väl tilltagen ekfatskaraktär i form av massor av choklad och kokos. I och för sig var vinet i grunden väldigt bra, men jag skulle nog gärna se det igenom om cirka fem sex år, då faten har integrerats bättre. Min gissning gick först till Silver Oak Cellars, men vinet var för kraftigt för det. Vad tusan kunde det vara? En hastig tanke var Hundred Acre, åtminstone kraftmässigt och rent strukturellt, men då jag inte alls kände igen vinet, övergav jag den tanken. Det skulle jag inte har gjort, just den här ovanliga specialtappningen hade jag aldrig druckit tidigare; 2008 Cabernet Sauvignon Few and Far Between Vineyard.

Diamond Lager gör precis som Diamond Lager brukar göra, då vi båda har en fäbless för Lokoya och deras suveräna cabernetviner. Jag hade faktiskt inte varit förvånad om just det här vinet hade kommit från Harlan Estate, det var hur som helst min första tanke. Väldigt fin mörk frukt, nyanserad, lite jordig, en aning mineralisk med känslan av stenjord, tät men också len, stilfull och väldigt fint balanserad med en skönt kvardröjande eftersmak. Årgången borde ha varit min favorit 1999, och så var det också. Från Lokoya kom denna riktigt goda, perfekt drickmogna men fortfarande unga 1999 Cabernet Sauvignon Diamond Mountain District.

I avdelningen gammal tysk bjöd Björnen på en lite trött men skolboksmässigt ursprungstypisk 1987 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling från Georg Breuer, ett vin som i min gom var mer intressant än gott.
   Och såklart skulle Björnen också vinna disciplinen kvällens knasigaste vin. Mörkt rött, fruktigt, mycket körsbär och björnbär, solvarmt och rikt, men inte direkt stort. Som sagt, ett rätt knasigt vin detta 2008 La Valette Vin Rouge av lokala druvsorter från producenten Marsovin på Malta.

Sedan gav vi oss på barskåpet, och hur välfyllt med exklusiv grappa, tequila, whisky, rom, cognac och gammal Chartreuse det än är, brukar vi aldrig bege oss hit. Men är det sista kvällen med sommeliergänget på Café Rotsunda, så är det. Skål ta mig fan, i morgon är en annan dag!

Summering: 8 gäster, 23 viner, 56 Riedelglas

torsdag 27 december 2012

Bortamatch den 26 december


 
Så var det dags igen, ännu en avslappnad och skön vinkväll hos Starstream. In i bilen, långkörning i ett allt annat än jullikt regnslask, och in på hotellet för att ladda upp. Gänget jag träffar här, en gång om året ungefär, är brokigt och kul, trevligt och av blandad bakgrund. Vinintresserade och kunniga varvat med vanliga vindrickare. Precis som det ska vara. Att alla har vitt skiljda uppfattningar om de viner som serveras är vanligt, och uppfriskande!

Första champagnen uppskattas av några och förkastas som på tok för gammalt av andra. Helt klart mogen, nötig och lätt oxiderad, nougat och kola, ett uns av torkad frukt, och nästan helt utan kolsyra. Ändå finner jag den god och komplex, dock inte särskilt vital. I glaset en 1971 Dom Pérignon från Moët et Chandon, klart piggare än den 1964:a vi drack sist vi sågs.
   Nästa champagne var tydligt yngre och friskare, förvisso lite nötig, men med mycket tydligare ton av citrus och även med något som kunde noteras som en slags ekfatsnyans. På grund av den vattenklara flasktoppen, vi provar alltid vinerna blint men det gick ju inte att dölja att flaskan var transparent, började en del av oss att gissa på Cristal, men så bra och elegant tyckte jag inte att vinet var. Inte heller kunde jag komma på vad det skulle kunna vara. Och inte heller blev jag klokare när flaskan avtäcktes och det visade sig vara 1995 Cuvée Création från firman Vilmart et Cie. Jag hade faktiskt aldrig tidigare varit i närheten av detta vin, som på sin höjd placerade sig i ett slags mittenläge kvalitetsmässigt.
   Den tredje champagne var mycket lättare att ta, dels för att den var så typiskt för både hus och årgång, dels för att jag (och vi som var med) har druckit den så ofta. Att det rörde sig om 1996 Dom Pérignon från Moët et Chandon var vi inte många som tvekade på. Det var dessutom en riktigt bra flaska med en fortfarande ungdomligt stram smak, fint mandel- och citrusskalsaromatisk doft och smak, och med en lång och väldigt fint sammansatt eftersmak. Utan jämförelse godaste bubblet!

Den här kvällen skulle snart utvecklas till att bli mer vin än middag, och inte mig emot. I juletider känns det ju som att man i alla fall äter mer än vad man borde, kanske också dricker mindre vin än vad man borde. Dags för en utjämnande och återställande kväll tänkte jag.
 

Första vinserveringen var vit, men med två helt olika vita viner. Det första vita vinet kom tvivelsutan från Bordeaux, det var ljust och ungt till utseendet, stort och citrus- och passionsfruktigt med en tydligt vaniljsöt fatkaraktär, en läcker blommighet, god kropp och frisk syra. Min första tanke gick till Péssac-Léognan som ursprung med ett par års felgissning på ålder prickade jag åtminstone in rätt vin, 2007 Château Smith-Haut-Lafite. Vansinnigt gott!
   I glaset intill utan tvekan en bourgogne, och med tanke på den strama strukturen, sköna fruktfetman och den ultratydliga kritmineraliteten kunde det enbart komma från två grand crus i Côte de Beaune, antingen Chevalier-Montrachet eller ännu mer troligt Corton-Charlemagne. Min gissning föll till slut på Maison Louis Jadot, vars 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru var ett av de bästa av 50+ provade viner från Corton-Charlemagne denna magiska årgång. Och det var rätt, och sjukt gott!
   Förrätten, lagad av en av kvällens gäster, blev en soppa av gröna ärter med sälta från sidfläsk och lite extra nyttigheter från morötterna. Kanske inte den optimala rätten till två strama och syrarika viner, men den fungerade åtminstone hyfsat. Även om jag håller detaljer i mat- och dryckeskombinationer som nyckeln till riktigt storslagna måltider, är det inte alltid av yttersta nöd tvunget att följa alla kloka detaljråd. Ibland blir det bra ändå, just för att det är okej och sällskapet runt bordet nöjer sig med läget om det är. Som den här kvällen.

Två pinotviner, det stod bortom alla möjliga tvivel. Det första hade en viss mognad, lätt jordigt och något örtigt men också med en god intensitet och fint aromatiskt men djup rödfrukt som först drog mig till Clos de Vougeot, men sedan snarare till Echézeaux. Stilmässigt kände jag inte igen producenten, men så var vinet också moget med en len textur, bara försiktig struktur och knappt noterbar ekfatskänsla. Åldermässigt var jag i troligen slutet av 1990-talet, men vinet var faktiskt äldre än så. Det vi hade skänkts var en 1990 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Jean Grivot, ett vin som imponerade på mig då domänen vid den här tiden inte alls är lika magnifik som den är idag!
   Glaset intill innehöll dock ett vin som stod i en helt egen klass, ett vin som bjöd på en bedårande ren och yppigt aromatisk rödfrukt och blommighet, och som hade en säreget örtig och gräsig nyans av stjälkarna, samtidigt en närmast sammetslen textur och struktur. Min spontana tanke var att det inte kunde komma från någon annan firma än Domaine de la Romanée-Conti, dess ursprungsprägel var alldeles för tydlig för det. Däremot gick jag lite fel på årgång och vin, det vi hade fått i glaset var en överraskande fin 2003 Grands Echézeaux Grand Cru. Dekanterat ett par timmar före servering, och mer fortsatt utveckling i glaset under cirka två timmar. Superbt!

Till varmrätten serverades tre viner medtagna av gästerna. Det första hade en något mogen, lite jordig och plommonaktigt fruktig doft med viss komplexitet, fin eftersmak med rätt mjuka tanniner, men med ett övergripande intryck som något stum mellansmak. Pomerol var min första tanke, cirka 15-20 år gammal. På rätt spår, men fel fick jag veta. Rätt spår var i och för sig Merlot och den angivna åldern, men glaset innehöll den druvrena merlotvinet 1996 Masseto från Tenuta dell’Ornellaia i Bolgheri i Toscana. Intressant, gott, men tyvärr något kort i smaken. Och, enligt värden, alldeles för mycket buljongtärning över doft och smak. Ja, kanske var det så …
   Nästa vin bjöd också på mognad, men i en helt annan stil. Det här vinet hade en lite större och påtagligt mer bordeauxdriven doft med tydliga toner av kaffe, en så ultratydligt klassisk doft och torrt stram struktur av flera av gästerna gick till mitten av 1990-talet och Saint-Julien, vilket såklart var fel. Jag blev faktiskt något förvånad när vi fick facit, 2001 Château Margaux. Gott, visst, men i mitt tycke var vinet alldeles för moget och torrt stramt för det som etiketten visade oss.
   Som vanligt hade även jag tagit mig en flaska för blind servering, man tar ju varje chans som ges att lyfta fram något ur sin egen vinkällare. Den här kvällen kände jag för ett återbesök hos en gammal favorit, som vid många tillfällen har visat upp sig med kraft, djup och intensitet, till allas gillande. Nu var det ett par år sedan sist, och nyfikenheten på denna 2001 Ornellaia från Tenuta dell’Ornellaia var stor. Om vinet var tätt och kraftfullt och nästan kaliforniskt i stilen sist, var det precis lika tätt och kraftfullt idag, och gästernas gissningar gick direkt till Napa Valley. Stort och absolut magnifikt, med en fortfarande ungdomlig struktur och ett betydligt större, bättre, mer vitalt och imponerande och till och med mer nyanserat vin än var vinet från Margaux var. Vi blev nog alla tagna av det här vinet!


En hastigt halstrad välhängd biff, den formligen smälte i munnen och hade en fin köttsmak, serverad med rödvinssås, hasselbackspotatis och lite lättkokt grönt nyttigt till. Det blev en passande tillbehör till vinerna. Och det här blev också, tillsammans med soppan, det matmässiga denna kväll.
 
Sedan kunde vi med full koncentration ägna oss åt provningen av de återstående vinerna, vilka vi tämligen snabbt insåg hade åtminstone ett tema; Bordeaux.
   Det första vinet var tydligt moget, bara på doften var jag nere på 1970 eller strax tidigare. Här fanns en jordig och lite stallig komplexitet med nyanser av torkad frukt, läder och även lite järn, smakmässigt var vinet äldre än min initiala gissning, och det hade helt klart börjat krokna i strukturen och eftersmaken. Gissningsmässigt är det svårt, tycker jag, med så mogna (för gamla) viner då de framför allt uppför sig gammalt snarare än ursprungstypiskt. Att gissa på 1959 Château Margaux var alltså inte helt självklart. Därför gjorde ingen det.
   Även nästa vin hade sett sina bästa dagar. Dess doft var egentligen inte mer mogen, dock fullt mogen i klassisk stil med jordighet, gräsighet och nyanser av stall, men eftersom stilen var lite annorlunda fick vi en känsla av ett något yngre vin. Även om smaken bjöd på en liten ädelmogen fruktsötma, var den egentligen lite avhuggen och intorkad … och på utförsfärd. I glaset en 1966 Château Pichon-Longueville Comtesse-de-Lalande från Pauillac. Årgången har väl aldrig hyllats som riktigt bra, och det här var väl bara ännu ett exempel på just det.
   Med tredje vinet var vi tillbaka i en klassisk stil, dock djupare fruktig och betydligt mer strukturerad. Helt klart något yngre, en aning fruktkoncentrerad, men samtidigt med en rustik, jordig och tyvärr något onyanserad doft och smak. Gissningarna föll till början eller mitten av 1970-talet (jag själv gissade först 1970 eller 1974), men inte på den mer tanninstrukturerade 1975, vilket faktiskt hade varit rätt. Med årgången avslöjad, landade min ”sista chansen-gissning” på 1975 Château Latour, vilket var rätt.

Med första vin i den andra rundan, började del två av temat Bordeaux att utkristallisera sig. Förutom att det rörde sig om mogna viner, såg vi mönstret att vi gick från 1950-tal genom varje decennium fram till nutid.
   Därför dök gissningen 1982 upp i nästa vin, vilket jag faktiskt inte höll med om. Vinet, 1982 Château Pichon-Longueville Baron var alldeles för torr och mogen för det, doft såväl som smak upplevdes på gränsen till passé med nyanser av syrlig tobak, läder och torkad frukt. Jag har tidigare haft mina dubier om 1982, att vinerna inte alls skulle hålla i flera decennier som de flesta andra ansåg, men gång på gång blivit överbevisad av mina vänner som har serverat mig den ena praktpjäsen efter den andra från 1982 de senaste fem sex åren. Det här var dock ett vin som hade börjat lämna jordelivet och faktiskt var en besvikelse.
   ”De här fyra första bordeauxerna slår ju ordentligt undan benen på alla teorier om att man ska lagra vinerna från Bordeaux”, sa min erfarna och vinkunniga bordsgranne.
   Och kanske är det till viss del så. Jag själv är ingen stor anhängare av mogna bordeauxviner, men några få undantag tycker jag att de alltid är bäst under sina första 20-25 år. Blir de äldre än så brukar jag nästan förbehållslöst känna att ”det var bättre förr”, då med innebörden att vinerna smakade bättre när de var yngre.
   För sedan kom en absolut magnifik, rik och vital, mörkt fruktig och superkomplex 1990 Château Lynch Bages från Pauillac (jag trodde först det var Château Mouton-Rothschild), ett vin där fruktdjup, struktur och snygga nyanser av ceder, blyerts, mörka bär och jordighet, och med en lång, ganska djup och läckert fruktig men helt torr smak. Så här ska det smaka!
   Det tredje vinet i den här uppställningen förvånade mig, då jag rent doftmässigt drog mig till riktigt ung bordeaux, men strukturmässigt fann det vara omkring 10-12 år och närmast drickmoget – dock med fasta men absolut njutbara tanniner. Det var rikt, generöst och lite varmare fruktigt med underbara toner av orientaliska kryddor, betydligt fylligare än de tidigare och i en mycket mer modern stil. För mig ett av kvällens allra läckraste viner, om än väldigt ungt.
   Men att längta efter hur denna 2009 Château Pontet-Canet kommer att uppföra sig om tio eller 20 år, begriper jag mig inte på. Varför måste ett vin visa mognad? Vilken normalbegåvad förälder blundar för hur fantastisk stunden med ens barn är här och nu, med längan efter hur barnet kommer att bli om några år? Nej, det finns ett inneboende feltänk hos vinälskaren, som ständigt och jämnt tänker på hur vinerna blir med ålder, som gång efter annan säger att ”jag borde inte ha öppnat vinet nu”, och därför inte fullt ut uppskattar det unga vinet för dess ungdom. Tråkig inställning, anser jag. I hundra fall av hundra öppnar jag hellre ett vin som anses vara för ungt, än ett som anses vara för moget.

Kvällens stora överraskning kom med nästa bordeauxvin, fortfarande ungt och djupt fruktigt men med en skolboksmässig komplexitet där ceder, blyerts, bläck och ett uns mintighet gjorde doften minst sagt förförisk. Smaken, rik men klassiskt stram, torr och nyanserad, men ganska tydliga men mogna och njutbara tanniner. Vi var alla i Bordeaux, till dess någon yppade Kalifornien. Och med ens blev jag lite fundersam. Kunde det komma från en klassiskt orienterad vinmakare i Napa Valley? Ja, varför inte.
 
Men så avtäcktes flaskan och gjorde oss alla storögda av förvåning: 2000 Cabernet Sauvignon från Vergelegen Estate i Sydafrika. Inom disciplinen bordeauxdruvor blev det här den allra bästa tappningen jag har provat från Sydafrika. Där ser man, sent ska tvivlaren vakna.

Referensen kom med extranumret 2000 Château Canon-La Gaffelière från Saint-Emilion, skönt fruktig och jordigt komplex i en mycket mer modern, rik och lite kryddig stil, fortfarande ungt, men bra mycket godare än de gamla vinerna vi drack tidigare under kvällen. Någon sa att det var en syrah, och med tanke på kraften, djupet och kryddigheten i vinet kunde jag lätt förstå det.

Slutligen att gyllene bärnstensfärgat vin, ett sött starkvin tvivelsutan, därtill ett vin som har fått mogna i ekfat under lång tid. En första gissning på tawny port snarare än madeira (syran var för låg för det i detta vin) kändes inte riktigt bra, då vinet hade en lite för uttalad blommighet och fruktighet. Och när Portugal (jag hade en tanke på Moscatel från Setúbal) visade sig vara fel, kunde jag bara ta vinet till Australien och en portvinstolkning av förmodligen Muscat eller Muscadelle. Det visade sig vara en 1989 Para, ett starkvin från Seppeltsfield som hade mognat i 21 år i ekfat och höll en värmande skön alkoholhalt på 19.5 procent.
 
Kvällens bästa vin? Det är ju såklart en smakfråga, men rent känslomässigt blev det 2003 Grands Echézeaux Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Jag är galet svag i vinerna just härifrån, så det var väl kanske inte ett alltför svårtippat val.

måndag 17 december 2012

Ett par kvällar till i Beaune


Nertrappningen från mitt ”misslyckande” att bara dricka generisk bourgogne påbörjades redan dagen efter. Besök hos ett par négociants fick mig att landa på vanlig nivå och mark, även om det var i god jord det skedde. Men jag kunde inte förmå mig att välja något av de okända vinhusens vita eller röda generiska bourgogne, inte minste sedan jag för en struntsumma av 51 euros fann ett alldeles exemplariskt läckert från den alldeles för sällan omtalade domänerna, Marc Colin et ses fils i Saint-Aubin. Det mina ögon och min gom fastnade för var den läckert mineraliska 2010 Saint-Aubin Premier Cru En Remilly, på andra sidan krönet av det rakade berget, Mont Rachet, ligger Chevalier-Montrachet, och jordarna är förvillande lika i dessa två vingårdar. Fel kommun dock, om man ska ta betalt för vinet, men helt rätt kommun om man själv ska betala för vinet. Som nu, 51 euros på restaurang. Inklusive glas och servering.
   Det var dock lite knuten till en början, men luften bidrog till att lyfta fruktfetman ur den mineralfeta kroppen, och med tiden blev vinet alltmer komplext. Det här är ett vin att leta efter, särskilt i klassiska årgångar som 2010 (eller 2008, 2004 och 2002), det har helt klart andra kvaliteter än de som prislappen indikerar.

Som svalt och nyöppnat, var vinet närmast chablislikt, och därför slog jag till på ett halvdussin ostron, som skulle visa sig vara de allra godaste, matigaste, friskaste och mest umamibombade jag har ätit i Frankrike (eller någon annanstans) i år. En veritabel fullträff. Även om ostronens umami tonade ner vinets frukt och gjorde det stumt för ett par sekunder, detta sker alltid när umamirika råvaror möter vin (tyvärr), skulle kombinationen bli riktigt fin. På något sätt verkade det som at umamikrocken lyfte fram mineralkänslan i vinet, då dess frukt föll för ett par sekunder, och därmed lyftes hela mineralkombinationen mellan vinet och ostronen. Bravo, fullträff. Vilken start!

Den här kvällen hade jag valt en rätt ny restaurang i Beaune, F and B Restaurant and Bar à Vins som ligger på 8 rue d’Alsace en halv tåfjutt från Place Carnot (mitt emot Hotel de Beaune). Snyggt, modernt, stilfullt och avskalat, bar och matsal (eller snarare matbar) i ett, väldigt bra vinlista med mycket att välja bland, en lagom stor meny med mycket gott att suktas av, därtill skön modern musik i högtalarna. Ett nytt Bourgogne, kom jag på mig med att tänka. Ett nytt Bourgogne som jag älskar lika mycket som gamla rustika, lantliga, outvecklade, okända, som jag helt ärligt inte tycker är lika bra som det moderna. Tack gode gud för förändring. Allt var inte bättre förr!
 
Till varmrätt fick det bli en suprême de volaille med luftig veloutésås avredd med ost som serverades med en riktigt god potatisgratäng. Tänk att fransk potatisgratäng inte bara smakar helt annorlunda än svensk, den är dessutom otroligt mycket godare. Mums!
   Både kycklingen, såsen och gratängen gjorde sig utmärkt till det vita vinet, som nu hade fått både en större doft och smak tack vare den lite högre temperaturen, utan även vuxit i bredd och djup tack vare luftningen. Det här är den unika fördelen med vit bourgogne, att man får två helt olika viner i samma flaska. Ett perfekt ostronvin då det är nyöppnat och ännu inte luftat tack vare sin mineraliska stringens och torrhet, dels ett fylligare vin passande till smakrikare fiskrätter och även kyckling- och kalvrätter med mer luft och därmed större bredd.
Att det dessutom här finns en fin samling mogen, unik och sällsynt klosterlikör från Chartreuse är inget som direkt påverkar mitt omdöme negativt. Alla restauranger med någon som helst självaktning, borde ha ett par autentiska chartreuseflaskor från förr (1970-talet och äldre) på sin spritlista. Såsom här!

Omdöme restaurangen: Hit borde alla gå!

 
La Ciboulette, på 69 rue de Lorraine alldeles vid infarten till stadskärnan norrifrån, är en restaurang jag har blivit rekommenderad under ett par års tid. Utan att ha lytt rådet. Jag har nog varit upptagen med annat, kan jag tro.
   Nu blev det läge att dinera där. Restaurangen är liten, två små rum med säkert inte fler än totalt 40 sittplatser, cirka. Vänligt mottagande precis som det ska vara, och vänlig och trevlig service genom hela middagen, precis som det ska vara.
   Vinlistan var medelstor, innehöll en hel del gott, men lika mycket okänt eller mindre lockande. Dessutom en hel del strykningar och manuella ändringar som var både svårlästa och knappast mer lockande än det andra. Det är sådant som får mig att få spader – hur svårt ska det vara 2012 att alltid ha en perfekt uppdaterad vinlista? Som restaurangchef och sommelier hade jag det för 20 år sedan, varje dag på året, eftersom jag hade min vinlista i datorn och kunde justera årgångar, priser och stryka och lägga till viner hur lätt som helst. Nej, här blev det bakläxa, big time.
 
Men jag hittade något jag längtade efter, ett vin från den fantastiska producenten Patrick Javillier i Meursault (föregående bild). Förvisso en lite varmare årgång, men den 2009 Savigny-lès-Beaune Les Montchenevoy jag beställde in bjöd, i tillägg till sin initialt lite solrikare frukt, med luft och lite högre temperatur på precis den elegans, mineraliska fetma och stilfullhet som är vinhusets signum. Gott, tänkte jag.
  För 40 euros för en flaska var det rena rama fyndet. På restaurang dessutom. Så billigt skulle man aldrig kunna komma undan i Sverige med ett här bra vin. Men så är det helt andra förutsättningar också, något som alltför många svenska bloggare aldrig har förstått som ideligen gör helt ologiska jämförelser med vad viner kostar i Sverige och vad de kostar i Danmark, Tyskland, Frankrike, etcetera. Såklart de inte begriper bättre, det lever ju inte i samma värld som du och jag gör, det tror att internet har gjort världen gränslös och att allt därmed är lika. Stackare, säger jag. De borde skaffa sig riktiga liv, liv i det verkliga livet, inte på internet.
  Själv blir jag mest glad över att det kan vara så billigt att dricka riktigt goda viner för kaffepengar i utlandet. Hemma i Sverige betalar jag lika gladeligen mer för gott vin än här i Frankrike, även om det blir dubbelt så hög nota. Eftersom jag begriper …
 
Jag tog en meny för 29 euros, även det billigare än vad som är rimligt i Sverige. Därmed inte sagt att vi svenskar ska klaga över svenska krogpriser. Det vore både korkat och outbildat. Återigen, totalt skiljda förutsättningar. En aptitretare i form av en terrin på gris på lite bröd med oliver blev det. Enkelt, och gott.
   Därefter tog jag en jambon persillée, den rätt jag beställer i Bourgogne för att ta tempen på respektive restaurang. Det är lite som att beställa köttbullar med gräddsås hemma i Sverige, en superenkel rätt att tillaga, men som de flesta av någon outgrundlig anledning inte lyckas särskilt väl med. Så också med denna klassiker här i Bourgogne. Den på Ma Cuisine får stå som modell, och därmed föll den jag fick här på grund av alldeles för mycket persilja så att den närmaste smakade beskt grönbete. Om jag överdriver lite. Godkänd, knappt, men inte mer. Men de cornichons man serverade till förstår jag mig inte på. Hur kommer det sig att fransmän så totalt har belönats med oförmågan att kombinera maträtter med sina goda viner? Vad är det som fattas hos dem?
 
Varmrätten var god, och väldigt passande till vinet som nu hade vunnit kropp och djup med lite luft, mer tid i karaffen och lite högre temperatur. Ett kaninlår, bakat vid 76 grader i sju timmar, uppförde sig som finaste confit och smakande ljuvligt lent och elegant. Det serverades med en velouté av ljus kaninfond med vitt vin, grädde och rostad vitlök. Även det gott. Och till detta en bunt legumes, bara lättkokta och milt smakande. Perfekt.
   Men så kom ett par frågetecken. Till att börja med noterade jag att kocken hade ”dekorerat” brämen på tallriken med lite av såsen. Hoppsan, tänkte jag, detta var absolut förbjudet på min tid som kock. I och för sig i Sverige på den tiden som tyska kökschefer var i majoritet i vårt land och bestämde hela inriktningen på det kulinariska. Och förvisso är det 67 år sedan en tysk fick bestämma något i Frankrike … men ändå.
 
Dessutom noterade jag att kocken hade lyckats lägga inte bara två morotsstavar i kors, utan också två strimlor av majrova i kors, och två strimlor zucchini i kors. Och jag som var helt på det klara med att korslagda grönsaker hörde till 1980-talets början, då det så kallade ” nya franska köket” gjorde entré i potatislandet Sverige. Lika nytt är det inte 2012.

Ostarna var goda. En Brillat-Savarin, denna gudabenådade ost som passar till alla viner och var helt perfekt till min vita bourgogne, en god komjölksost från Cîteaux som dessvärre var ett steg för smakrik för mitt vin, och en Epoisses du Marc de Bourgogne, som helt dödade vinet.  
   Det blev också dessert, en parfait med vanilj, hasselnötter och karamell som serverades med chokladsås. Allt detta för 29 euros är verkligen ett skämt!
 
Omdöme restaurangen: Trevlig restaurang med god mat, och visst kan man gå hit.


lördag 15 december 2012

Tre kvällar i Beaune


Tillbaka ”hemma” i Beaune, näst efter Kalifornien och min mantalsadress det närmsta hem jag har kommit hittills här i livet. Och nog finns det gott om liv här, även om Bourgogne är tämligen mörklagt och ensligt i midvintern. Men vad gör det när man älskar Bourgogne så som jag (och många med mig) gör. Skit samma om marken är frostnupen, om gatorna är öde, om det är kallt om öronen. Hellre kallt om öronen i Bourgogne än kallt om öronen hemma i Stockholm. Så enkelt är det!
Besöken och alla hundratals viner jag provar under en vanlig arbetsvecka i vinkällarna tänker jag inte berätta om här, det hör till mitt jobb. Här skriver jag om det jag gör när det när dagen blir till kväll, när hungern och törsten blir för svår.
   Och att äta själv, som jag förvisso gör väldigt ofta, är inte alltid den fröjd det kan verka, ändå gör jag det. Äta bör man, annars dör man, tänker jag. Och att dra lite enkel vit och röd bourgogne till det, dör man ju heller inte av. Och det var precis så jag tänkte, att satsa fullt ut på att dricka generisk bourgogne till varje måltid. Här kommer ett axplock av det vardagliga livet, ett par dagar i ett svinkallt Beaune i början av december.

Restaurant Aux Vignes Rouges ligger två stenkast från Place Carnot i centrala Beaune och två från favoritrestaurangerna Caveau des Arches och Ma Cuisine. Här hade jag inte ätit förut, men kände att tiden var mogen för det. Söndag kväll är så dött det kan bli i Beaune, sånär som på den intilliggande och mycket mer moderna restaurangen Part des Anges, som den här kvällen hade diskoafton med både Boney M och Sister Sledge i högtalarna. Sådant älskar jag, men inte just nu när jag är hungrig och vill ha simpel röd bourgogne.
   Jag tog en meny för 28 euros, med pocherade ägg i burgundisk rödvinssås (kalvfond, sidfläsk, smålök och champinjoner) som ackompanjemang. Jag brukar alltid påtala att ägg inte går särskilt väl ihop med vin, vilket den bångstyriga och minst sagt överklassmärkta Gertrud säger är ett snobbigt och helt felaktig påstående. Gertrud må vara hur charmerande och välutbildad som helst, men just på den här punkten är Gertrud helt fel ute!

Även om rätten i sig var okej, inte mer än så, fick den min 2009 Bourgogne Cuvée Catherine från den lilla familjedomänen Catherine et Claude Maréchale att upplevas både ogin, bitter och metallisk eftersom ägget fick vinets frukt att kollapsa. Sug på den du, Gertrud, upp till bevis – en lyckad kombination med ägg och Château Haut-Brion, tack. Annars kan du hålla käft!
   Vinet som sådant var helt okej, i alla fall i doften som bjöd på en varmmogen körsbärsfrukt och ett uns av jordigt skogsgolv. Smaken var dock lite flackare, rundpolerad och något silkig, med fina tanniner och en mjuk och bara något uppfriskande syra. Visst var vinet okej i all sin enkelhet, men det saknade den extra parfymen, spänsten och längden jag hade hoppats på. Dagen efter provades både 2010 och 2011 av samma vin, och de var avgjort piggare och mer stringenta, även om jordigheten fanns även hos dessa.

Till köttet, en rumpstek av Charolais (fransmännens stolthet, som emellertid är ett högst medelmåttigt kött på grund av sin magra marmorering och försiktiga köttarom), stekt perfekt à point och serverad med en god sås av fond, grädde och den välluktande osten Epoisses, passade vinet helt okej. Dess jordiga toner dämpades lite av ostsåsen, och därför upplevdes vinet ett snäpp godare. Som vanligt på franska restauranger var maten rätt rustik, och tillbehören hade knappast platsat på en medelsvensk restaurang: en trist grilltomat, två överkokta sockerärter, lite hastigt stekt kål och morotsslantar som sånär är en smaksättning med spiskummin var helt smaklösa. Heja, smaklandet Frankrike, eller?

Nej, då var osten bra mycket bättre. En Epoisses som var tvättad i Marc de Bourgogne var förvisso lite väl doftrik och kryddig för vinet, däremot var biten av Brillat-Savarin alldeles perfekt, liksom den lokala färska komjölksosten De Vigneron från Gilly-lès-Cîteaux. Superbt!

Sammantaget kan man säga att det var ett högst medelmåttigt restaurangbesök. Nog för att det bara kostade 75 euros för en fyrarättersmeny (desserten beskrevs inte) med en flaska vin och lite vatten, beger jag mig inte till den obeskrivliga dumheten att börja tala om prisvärde. Inget blir bättre och godare för att det är billigt, jag betalar hellre kungligt för att saker och ting ska vara bra. Den här kvällen slutade med att jag blev mätt och krasst kunde konstatera att Restaurant Aux Vignes Rouges bara var ”en högst vanlig fransk restaurang”.

Omdöme restaurangen: Den här kan man stå över.

Det fanns helt enkelt ingen återvändo än att säkra kväll två med ett besök på kassaskåpssäkra Ma Cuisine, hjärtekrog nummer ett här i Beaune. Vinlistan är diger och lockar till helt andra vininköp än de förutbestämda. Jag ansträngde mig för att inte bläddra till sidan tre, där godsakerna finns, jag kastade motvilligt tillbaka sidorna och återgick till sida ett. Hittade direkt, efter lite ångest över vad jag skulle kunna dricka, en producent som jag ofta är sugen på att dricka från, Thibault Liger-Belair. Så fick det bli, och vinet ifråga var hans 2009 Hautes-Côtes de Beaune La Corvée de Villy, ett mörkfruktigt och för den höga bourgognehöjden och steniga jordarna precis ett sådant skönt tjurigt och mineraliskt vin jag var sugen på. Okej, helt ärligt var det inget vin som lockade mig direkt det skänktes ur flaskan, men med lite luft tog det sig betänkligt. Kalla ursprung som de högre vingårdarna i Bourgogne kräver varma årgångar som 2009 (eller 2005 och 2003), då får de den kropp strukturen behöver.
 
Till den krämiga champinjonsoppan med nybakat surdegsbröd kom vinets struktur att rundas av, och nu blev vinet helst plötsligt riktigt läckert. Gott, mjukt och skönt körsbärsfruktigt, samtidigt som dess jordiga nyanser speglades alldeles perfekt med svamptonerna i soppan. Oj, så gott det blev, och oj så enkelt det är att tämja unga viner med mat!

Och än godare blev vinet med mer luft, och med den supergoda rosastekta kalvkotletten som serverades i all enkelhet med smörstekt svamp som vänts i en riktigt god madeirasås. Och med vara symboliskt garnityr av stekt potatis och grönsaker. Optimalt!

Och eftersom det droppade in ett par vänner från Kalifornien, blev det ett blint vin också, som jag gick bet på ”big time”. Moget, javisst. Tobak, läder, torkad frukt, choklad, torkad svamp och skogsgolv, bara en antydan av sötmogen röd frukt. Helt klart moget, troligen början av 1970-tal eller snarare 1960-tal. Helt fel. I glaset en 1934 Clos de Vougeot Grand Cru från den idag längre inte négociantfirman De Mazières. Intressant, helt klart, men också för gammalt för min smak. Knappast generisk bourgogne, men åtminstone inte bättre än den jag drog i mig.

Omdöme restaurangen: Absolut värt att besöka!


Jaha, det tog inte mer än två kvällar i Beaune, innan jag och min idé som vanligt spårade ur helt. Jag är ta mig fan inte klok. Men vad jag gör man när man springer på vänner, både gamla och nya, från USA, som är här av precis samma anledning som jag. Att besöka domäner och prova vin en masse. Och dricka vin en masse.
   Efter ett barbesök med vår gemensamma kamrat David Croix (Domaine de Croix och Camille Giroud) med en bunt trevliga vita viner, däribland en alldeles utsökt stram och mineraliskt fet 2008 Pernand-Vergelesses Premier Cru från Deux Montille, blev det helkväll på Restaurant Le Comptoir des Tontons intill Place Madeleine, 50 meter utanför ringmuren. Ett rätt anspråkslöst och trevligt ställe med god mat och ännu bättre och väl prissatt vinlista. Och det var här det spårade ur, i alla fall utifrån min ursprungsplan att det bara skulle bli generisk bourgogne på kvällarna den här veckan …

Till den första rätten, som var en absolut fantastisk carpaccio på biff med inkokt potatis i en kryddig olivolja (bilden ovan), tog vi in en 2010 Chassagne-Montrachet Premier Cru Boudriotte från Domaine Ramonet. Den var ung, såklart, märkt av den mineraliska stringens som är årgångens signum, och det tog si sådär 20-30 minuter i glaset innan den mer typiska ursprungsfetman breddade ut sig och gav mineral och syra en rejäl match. Och säga vad man vill, jag har haft mina dubier om vinerna från Domaine Ramonet tidigare, inte minst efter de svåra oxidationsproblem de hade under 1990-talet och början av 2000-talet. Men idag verkar de vara tillbaka igen. På allvar.

Sedan blev det lite rött. Det första tog jag in, en av mina absoluta favoriter för röd bourgogne, Domaine G Roumier, där den ultrabegåvade Christophe Roumier regerar. Vinet ifråga var 2008 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Cras, ett vin som här kostade 120€ men oftare kostar en bra bit mer. Fortfarande ungt och stramt, mineraliskt och superelegant med den typiskt sirliga frukten som bra chambolle ska bjuda på.
   Nästa vin blev en bekant från förr, från tiden då bourgogne skulle var jordig och tjurig, lite ogin och rustik. Och med ålder, såsom de tidigare ägare till Camille Giroud resonerade, skulle vinna den charm de inte alls hade som unga. Jag var aldrig en anhängare av Camille Giroud på 1980- eller 1990-talet, idag ser jag mest dessa viner som en lottovinst. Vinsten fanns bara emellanåt, och alldeles för sällan för att jag skulle kunna använda ordet ”bra”. Denna 1997 Volnay Premier Cru Carelles var förvisso rätt god i sin riktigt rustika stil, men kropp, djup och genuin känsla för terroir saknade den, precis så som alla såkallade naturviner gör! Rätt gott, måste jag säga, men på inget sätt märkvärdigt.  
   Då var 2002 Vosne-Romanée Premier Cru Les Chaumes från Domaine Méo Camuzet ett mycket bättre, mer välhållet, komplext och nyanserat vin. Förvisso i den lite kraftigare skolan, men likväl elegant. Trots att det som ungt hade en mer uttalad ekfatskaraktär, som vi alla vet poleras av med tidens tand. Nu var eken nästan bara ett minne blott.

Min varmrätt bestod av långkokt kalv i en velouté som serverades med smörstekt svamp och kastanjer (som jag inte ger mycket för – det är helt enkelt inte min typ av smak). En elegant rätt som är helt designad för både eleganta men smakrika vit bourgogner, och eleganta röda diton. I min gom var det framför allt vinet från Roumier som passade bäst, så var det också kvällens mest eleganta och nyanserade vin. Svårare än så behöver det inte vara.

Och svårare än att beställa in ytterligare en god flaska när man väl har fått upp styrfarten, behöver det heller inte vara. Den här kvällen blev sista vinet en 2009 Chambolle-Musigny från Jacques-Frédéric Mugnier, inte riktigt lika aromatiskt och parfymerad som tappningen från Roumier, men fint jordig och rödfruktig med stor elegans och en fortfarande ungdomlig liten knutenhet i slutet.
   Det var bara ett av väldigt många viner man ville beställa från den fina vinlistan.

Omdöme restaurangen: Absolut värt att besöka!