onsdag 24 februari 2010

Mas Rabell den 22 februari


Mas Rabell är en liten restaurang, lantligt belägen utanför Vilafranca del Penedès och ägd och driven av vinfirman Torres. Egentligen är restaurangen bara till för Torres specialgäster, men det brukar gå att förboka bord för lunch i samband med att man besöker vineriet. Jag har haft nöjet att äta här ett par gånger genom åren, och det har alltid varit gott och trevligt. Den här gången var maten bättre än någonsin! Miguel Torres förklarade för mig att man har spetsat till den gastronomiska satsningen det senaste året – vällagad mat är såklart en viktig del i att marknadsföra sina viner. Eftersom det är Torres egen restaurang, finns här enbart viner från Torres i Spanien, Chile och Kalifornien. Det är gott nog.
Vi började med ett glas sval 2008 Gran Viña Sol, ett vardagligt med frisk och fräscht vin av 85 procent Chardonnay (en tredjedel av det är jäst i franska ekfat, resten i ståltankar) och resten av den lokala aromatiska druvsorten Parellada. Fem månads lagring på jästfällningen har gett vinet en viss rondör och kropp, och från faten kommer en mjuk vaniljnyans. Nybakat bröd som doppades i Torres egen olivolja av typen Arbequina blev ett gott tidsfördriv innan menyn dukades upp. In kom också ett fat med salt lomo, rostade mandlar och pan con tomate – just den typen av salta tilltugg är perfekta till både vinets syra och den runda frukten.

Den första rätten var fenomenalt god, en bädd av de underbart söta calçots (de späda purjolökar som det är säsong för just nu) med bakad torsk med en lätt sötkryddig romescosås. Till vinet var den här rätten alldeles perfekt – det publikt fruktiga vinet vinner finess i mötet med de sublimt söta smakerna i maten.
Nästa vin var enklare i sin skapelse – en intensivt vinbärsfruktig och mycket typiskt chilensk cabernetfrukt, men med en frisk naturlig syra, en lätt fatnyans och en bättre tanninstruktur än i tidigare upplagor av detta vin, 2007 Santa Digna Cabernet Sauvignon från Torres vingård i Curicó i Chile. Tack vare en sötaktig smak från de glaserade smålökarna som hörde till de perfekt rosastekta oxfilémedaljonerna och den stekta svampen, vann vinet en mer finessrik och seriös karaktär – precis som det vita vinet före det – när det matchades med maten.
Vi provade också ett experimentvin av en av de 30-talet lokala och närmast utdöda katalanska druvsorter som Torres driver upp i sin forskningsvingård. Eftersom druvsorten ännu inte har något namn, kallas vinet bara 2009 Varietat 4. Just den här druvan har en mörk färg, en stor och mycket intensiv doft med inslag av violpastiller och mosade solvarma mogna blåa bär. Doften var aningen finare än smaken, åtminstone mer intressant, och troligen kommer den här druvsorten framför allt att användas som en aromgivande komponent i blandningar.
Nästa vin, som framför allt var tänkt till de två hårdostar vi fick serverat (en underbar fast och lite spröd getost, och en lite mer mjäll och mjölksöt av komjölk), passade också väldigt bra till varmrätten. Vinet ifråga var 2006 Mas La Plana Cabernet Sauvignon Reserva. Jämfört med den 2005:a som finns tillgänglig, är den här årgången lite lättare och även något ljusare fruktig, därmed har de svagt kaffenyanserat rostade faten fått en aning mer framträdande position. Helt klart en elegant och troligen tidigare mognande årgång än både 2001, 2004 och 2005, för redan nu visar den fint bordeauxliknande drag. Trots att vinet är ungt och en aning knutet (det är ännu inte lanserat), blommar det upp i glaset och visar en lätt fruktsötma som röjer att årgången var varm.
Till dessert serverades en plommonkaka, lagom söt och fruktig, som var spetsad med fin brandy. Vinet därtill var Torres trevliga årgångslösa Moscatel Floralis (den hette tidigare Moscatel Oro) som är lätt gyllene bärnstensfärgad, tydligt muskataromatisk och söt med en silkeslen och något viskös kropp.
Slutligen en dubbel espresso och en lite kupa med Torres Hors d’Age Brandy, fint druvig, mjukt vaniljsöt och med en läcker karamellton med en polerad eldighet.

söndag 7 februari 2010

Meadowood gör Sverige den 6 februari


Bill Harlan, mannen bakom makalösa vinfirmorna Harlan Estate och Bond i Napa Valley, äger också den ofantligt lyxiga resorten Meadowood i den östra delen av Napa Valley. Här kostar ett övernattningsrum mer än vad de allra flesta människor kan begripa, men så har det heller inte snålats på en enda detalj på vare sig rummen, stugorna, poolområdet, tennisbanorna, eller den omgivande parken och naturen. Restaurangen är också så förstklassig att med rätta har man belönats med två stjärnor i Guide Michelin. Bara The French Laundry rankas högre.
I köket på Meadowood härskar den unga men redan välkända kocken Christopher Kostow, som inom branschen ofta omtalas som en av landets bästa kockar, och för vinerna svarar den franskfödda sommelieren Rom Toulon. De var båda inbjudna till den kaliforniska vinfestivalen i Helsingborg i början februari, som arrangerades av entusiasten Kurt-Inge.

Lördagens galamiddag samlade 170 gäster, som fick uppleva en mästerlig tillagad måltid, signerad just Chritopher Kostow, tillsammans med en av sina egna kockar, kökschefen från Sofiero Slottsrestaurang och elever från den lokala restaurangskolan. Vinerna hade valts av sommelier Rom Toulon, som också hade hjälp av en klass från restaurangskolan genom hela serveringen.

Vid ankomst bjöds ett glas sval 2006 Blanc de Blancs från Schramsberg, lika gott och fräscht torrt som vanligt.
Väl till bords serverades 2008 Sauvignon Blanc från Cade, en firma ägd av PlumpJack Winery och vars vingårdar till denna ståltanksjästa tappning ligger i Oakville. En liten skvätt Sémillon ingår i den här cuvéen, men i det unga stadium viner befinner sig i är det aromerna från Sauvignon Blanc som råder. Vinet serverades till en alldeles briljant rätt, inspirerad av den magiska signaturrätten Oysters and Pearls på The French Laundry. En smakrik bädd av nybakad potatis toppades med pocherat ostron, en kräm av ostronfond och smör och en sked med kaviar. I all sin enkelhet var det här en riktigt läcker rätt – och även om vinet kunde ha varit lite rikare, bjöd det på en fin kombination.

Precis på samma sätt förhöll det sig med nästa rätt – fenomenal mat och godkänt men inte lika magnifikt vin. I glaset skänktes en ståltanksjäst chardonnay från firman Hendry, 2008 Unoaked Chardonnay, som tack vare vingårdens svala läge i den övre delen av Carneros (mot Mount Veeder till) har en sval och något stram kropp med frisk syra. Tyvärr lyfte inte vinet, det gör stålchardonnay sällen, eftersom det hade en försiktigt bitter nyans som hade mått bra av en avrundning i ekfat, må så vara gamla och neutrala.
Maträtten till vinet var obeskrivbart god! En mousselin av ägg och sjöborre låg i botten av tallriken, ovanpå det en perfekt kokt bläckfrisk, och därpå en havskräftsstjärt som har stekt till perfektion, och toppad med en smakrik krämig smörsås. Kombinationen havssälta och skaldjurssötma var ytterst sublim. I mitt tycke hade vinet gärna kunnat ha haft en aning mer kropp.




Rätt tre kommer nog troligen att ligga på min topplista när jag summerar året om knappt elva månader. En tjock och perfekt stekt skiva kalvbräss som var glaserad med tryffel, dessutom toppad med tunt skivad tryffel och kastanj, fick följe av en smidig morotspuré som hade smaksatts med färsk timjan, därtill tärningar av rotsaker samt plockade blad av brysselkål som hade tillagats i alla hast så att de fortfarande var lite krispiga.
I glaset, en vid bourgognekupa, spillde den rådjursfagra serveringseleven upp en sval 2007 Russian River Pinot Noir från firman Lynmar. Den var, som väntat av firman och ursprunget, djupt rödbärig och silkigt strukturerad med en diskret kryddighet från faten som plockade upp tryffeln och den fina stekytan på brässen, samtidigt som rotsakssötman och vinets bärfruktighet ingick ett varmt och härligt äktenskap.
Jag njöt i långsamma drag av maten, och bad om påbackning av vinet – två gånger!

Nästa vin bjöd på större kraft och djup, 2005 Bacio Divino Proprietary Red från Claus Jansen och hans firma Bacio Divino. Det är byggt av Cabernet Sauvignon, med en gnutta Merlot och en fint körsbärssyrligt inslag av Sangiovese. I glaset växte vinet och bjöd på både fruktiga sidor, och mer jordigt komplexa. Hur gott vinet än var, hade det allför god tanninstruktur för den eleganta rätten. Det saknades helt enkelt fett eller krämig textur i maten för att vinet skulle smälta in i perfekt harmoni. I köket hade man nämligen halstrat en biff, därefter sjudit den i fin buljong med citronverbena till rosa perfektion. Den serverades med sin delikat umamirikt smakande buljong (som ger sträva röda viner som det vi drack en förhöjd tanninkänsla), och selleri. Vilken härlig, lättsam och finstämd maträtt!
Hade jag fått rollen som sommelier, hade jag i och för sig valt ett annat vin, oavsett att både maten och vinet var alldeles fantastiskt goda … dock var för sig.

Ostserveringen var menyns svagaste kort. Team Meadowood hade tagit med sig en lagrad hård ost det kaliforniska mejeriet Adante. Den var god, fint mjölksalt och samtidigt lätt salt, och serverades med lite av en sötsyrlig kompott av lingon. Till det fick vi ett glas 2007 Viognier från Seps Estate i Calistoga i norra Napa Valley, en firma som mer är kända för sina viner av Zinfandel. Det här vinet hade en mjukt blommig doft och smak, fruktigt men helt torr, och med en måttlig syra. Vare sig osträtten eller vinet skrevs in i historieboken.

Det gjorde heller inte dessertvinet, 2001 Muscat Canelli från Mendelson i Napa Valley. Visst fanns här en hel del personlighet av den päron- och melonaromatiska druvfamiljen Muscat, men i mitt tycke var vinet lite väl moget. När aromatiska viner når mognad, uppstår en märklig och inte särskilt intressant doftkollision mellan frukten och mognaden. Det blev lite av den varan i just det här vinet.
Desserten var dock både god och nytänkande spännande. En ganache av vit choklad och anklever utgjorde basen, och samspelet mellan chokladen och anklevern var ytterst sublim. Till detta ett mjölk- och sockerkrisp och tunna skivor av rostad banan.

På sedvanligt kalifornisk vis följde sedan en välgörenhetsauktion, där festivalens grundare och general, Kurt-Inge, tillsammans med Don Weaver från Harlan Estate, ropade ut en mängd fantastiska fotografier som hade prytt festivalhallen. Alla foton var tagna av just Kurt-Inge, som är en mycket skicklig fotograf. Jag hann knipa åt mig det allra finaste, det från Harlan Estate. Överskottet från auktionen går oavkortat till en fond för de mexikanska vingårdsarbetarna i Napa Valley, utan vilka ingen av oss skulle ha något vin att dricka.

Vilken fantastiskt middag! Christopher Kostow är en superstjärna och att han tillsammans med sitt team (de får inte glömmas) lyckades med konstycket att tillaga och servera denna fantastiska meny för 170 personer, ser jag som en stor bedrift. I min värld borde han belönas med Nobelpriset i njutningslära.

lördag 6 februari 2010

Gastro den 5 februari



Jag har varit på Gastro vid ett antal tillfällen genom åren, och alltid tyckt det har varit fina restaurangupplevelser med vällagad mat och varm och trevlig service. Det var alltså med spända förväntningar vi från snömoddig gata steg in i värmen på Gastro – och fick ett varmt och innerligt mottagande. Ju längre in på kvällen vi kom, desto mer exalterad och imponerad blev jag.

Som vanligt brukar det bli avsmakningsmenyn när jag går på finare etablissemang – det är ju trots allt mångfalden och smaknyanseringarna som är ryggraden i mattempel som Gastro. Först in kom et fat med snacks av havsdelikatesser; friterade räkor, knapriga snacks av fiskskinn, ett underbart tunt flarn av hummerfond (åh, vilken läckert sötrostad hummersmak!), räkchips, och de numera så vanliga popcornen som verkar ha blivit oumbärliga på snacksfatet på finkrogarna.
Första vinet in blev en 2006 Riesling Singerriedel Smaragd från den enastående firman Hirtzberger i Wachau, Österrike. Det här är ett vin som förenar kraft och djup med en uppfriskande syra och pigga mineraltoner, och sent skördat som det är har vinet också en insmickrande frukt som doftmässigt tangerar det söta, men smakmässigt slutar helt torrt. Det var såklart utmärkt till både de sötsalta snacksen och de första två rätterna. Sommelieren ville gärna att vi skulle jämföra det här vinet med en annan österrikare, och vi bröt inte armen på honom för at föreslå det. In kom en lenare, mer elegant blommigt och närmast fjäderlätt men samtidigt smakrik 2007 Das Beste Riesling Grosse Reserve från firman Malat i Kremstal. Lika gott var det, men inte lika imponerande.
Kör man dubbelt, kan man lika gärna bjuda in en tredje partner, och därför gled det nästan obemärkt in en strålande rent fruktig, fetkroppad men samtidigt elegant 2007 Riesling Loibner Berg Smaragd från FX Pichler i Wachau. Vilken trio, vilket kalas … redan till förrätten!

Menyn inleddes med en assiett med aptitretare form av en kokt kammussla som var draperad med ett lättrökt tomatskum, en rostad brioche med en tartar av bräserad kalv, och en tub med en smidig anklevermousse. Därtill tre sorters nybakade små bröd.
Därefter kom en servering som i och för inte var särskilt bra. Okej, låt gå för att smaken var fullt godkänd, men till utseendet var rätten allt annat än aptitretande. I ett äggskal hade man fyllt en äggkräm med pancetta som hade färgats med bläckfiskbläck – dock till en blågråaktig färg så att det (faktiskt) mest så ut som något man gräver upp ur golvbrunnen. Tyvärr. Men som sagt, smaken var det absolut inget fel på.

Förrätten var dock alldeles perfekt, inte minst till vinerna, då den spelade på samma smakbalans med sötma och syra som rieslingvinerna bjöd på. Det ljuvligt saltsöta köttet i kungskrabbans klor serverades med en frusen äppelkräm, en kräm av och ett torkat chips av blomkål, samt parmesan som fick topp anrättningen och ge en välbehövlig saltbalans. Till vinerna, framför allt det från Hirtzberger, var det ren magi.

Vi fortsatte med de vita vinerna till en hastigt halstrad pilgrimsmussla från Kristiansand, serverad med en skummande emulsion som var försiktigt smaksatt med dragon, därtill ett tunt krispigt kryddbröd och en variation av rödbetor. Det var en mycket läcker rätt.

Så blev det dags att synda i Pinot Noir, och det gjordes med stil. I första glaset slog 2000 La Tâche från Domaine de la Romanée-Conti upp mot nästan med en närmast aristokratisk nobless, detta trots att årgången inte är den allra bästa. Nu spelar årgång i och för sig inte särskilt stor roll med just detta vin – jag har aldrig smakat en dålig La Tâche. Doften var stilfull och ständigt växande, märkt av kalksten och mineral men för vin så typiskt blommigt parfymerat samtidigt som både syrliga körsbär och en förbiilande pust av mosade vildhallon skänker syndig komplexitet till de jordiga undertonerna. Fortfarande ung och lite återhållen, är syran frisk på gränsen till markerad i den bara för näsan förvirrande sötaktiga personligheten – smaken är absolut torr – och även om tanninerna är tydliga, är de sinnligt väl placerade och därmed nästan silkiga.
Tryffel! Här krävs tryffel, tänkte jag, och mina blöta drömmar besannades så servis, sommelier och kockar kom in med rätten (just detta med att köket är med och serverar förstärker känslan av mattempel, och ger en hel hop med extra stilpoäng). I en liten djup tallrik låg potatis, sötsyrlig rödlök (som passade till vinets sötsyrliga rödfrukt) och ett pocherat vaktelägg och det hela toppades med en ägg- och tryffelkräm – och så kom kocken och slösade bort en betydande stor del av den explosivt doftande tryffel från Périgord, som revs över tallriken. Jösses vilka dofter. Och vilket smakäktenskap.

En bekant på ett sidobord skickade över ett glas, vars innehåll var lika intressant till den här rätten. Att det var ordentligt moget stod bortom tvivel, trots att här fortfarande fanns en läcker rödaktig ton i frukten. Annars var det just tryffel, jord, sous bois, fin kakao och till och med lite tobak som sipprade ur den mogna men vinösa frukten. Så kom flaskan, 1966 Volnay från Camille Giroud. Mums!

Tre pinotviner ställdes därefter upp på rad. I det första glaset en av mina favoriter, 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från Groffier, ren sötyppigt rödfruktig med en del blommiga toner och trots sina friska syra en silkig struktur som är … älskvärd!
Nästa vin var lika fint rödblommigt och bäraromatiskt, så brukar pinotvinerna från firman Siduri i Sonoma vara. Vinet var en läcker 2007 Pinot Noir Keefer Ranch från ett av de svalaste hörnen i Russian River. Tredje pinotvinet hängde inte alls med – det var djupare, tätare, mer mörkfruktigt och även mer fatkryddigt, 2007 Ten från Sea Smoke i det kalla distriktet Santa Rita Hills i Santa Barbara. Jag föredrar deras mer eleganta pinotvin Southing.

Vi njöt av pinotvinerna till en halstrad piggvarsfilé med en underbart lättrökt fond, som spelade med både ekfatsnyansen i Ten och mineraltonen i Les Amoureuses. Ett ganska fast och krämigt skum med bacon hörde till, liksom en fin sötma från purjolök.

Den möra renfilén, som serverades med svartrot och svart trumpetsvamp och en fond som var fint spetsad med havtorn, var väldigt fint tillagad men inte den mest magnifika av rätterna. Efter tre timmars dekantering hade 2006 Blankiet Estate från firman med samma namn i Napa Valley vuxit och blommat ut. Det här är bästa årgången hittills av detta exklusiva vin, det är både mindre sötaktigt fruktigt, mindre vaniljigt från faten och mer elegant balanserat. Till maten var det utsökt.
Jag var dock inte lika förtjust i 2007 Broken Stones från den nya kultfirman Saxum i Paso Robes. Denna cuvée av framför allt Syrah med inslag av Grenache och Mourvèdre, är lite väl laddat med söt och mogen frukt och alltför hårt fatat för att kunna beskrivas som fint balanserat. Visst har det sina poäng, men mitt val föll tveklöst på det betydligt mer stiliga vinet från Blankiet Estate.

Ost orkade vi inte med, men det blev en trevlig dessert som avslutning till det spännande söta vinet 2000 Vendanges från Château d’Arlay i Jura, som nu bjuder på en fin mognad med delikata toner av dadlar, fikon och nötter. Till det fick vi en barnsligt god dessert; björnbärsglass och en kräm av blåbär som toppades med blåbärsmaränger och chips av mjölk och socker.

Gastro är definitivt en av landets allra bästa restauranger. En miss, om än bara en enda, står att finna i denna smakteater … och det är de tråkiga och tyvärr undermåliga vinglasen. Varför inte skaffa riktigt bra vinglas att lyfta de fina viner som vinlistan är fylld med.

Maten är fenomenal och det är en stor synd att man inte har belönats med minst en stjärna (maten tangerar nivån två stjärnor – i alla fall den här kvällen). Men så är det med grodorna på den franska restaurangguiden, det verkar helt enkelt ha missat den egna så förträffliga bedömningen, att en krog kan vara ”värd en extra omväg”.
Eller varför inte helt enkelt låta Gastro vara själva anledningen till resan.

fredag 5 februari 2010

Sofiero Slottsrestaurang den 4 februari


I den nordliga utkanten av Helsingborg, ligger det före detta kungliga slottet Sofiero. Här drivs restaurang och festvåning, som i mitt tycke är fantastiskt och alltför blygsamt omtalat. Inte för att stället är helt okänt, men har ryktet om matens och kvalitetens verkliga nivå blivit allmänt känt? Lokalt kanske, men det här är verkligen en pärla som borde upptäckas av mer långväga gäster.

Den här kvällen var lite speciell, för många av gästerna som föranledde kvällens middag kom från Napa Valley, och genom värden K-I fick vi oss en ordentlig genomkörare i den goda smaken från Napa Valley.
Vi börjande med ett glas 2006 Blanc de Blancs från bubbelfirman Schramsberg, den allra bästa i sitt slag i Napa Valley. Torr och stram, friskt syrlig med en elegant jästnyanserad och fint äpplig doft och smak, framstod vinet som ytterst komplext. Det passade också alldeles utmärkt till den fina gröna soppan av potatis och dill, med små tärningar av krispigt perfekt tillagad potatis, som toppades med en mjukt saltaromatisk laxromstoppad rågbrödskrisp.

Till förrätt serverades en rätt med ett färskt ostron på en bädd av blomkålskräm, med bitar av kirurgtunt skivad blomkål, krispig som den är, och en absolut bländande frisk och havssalt granité av ostron som gav rätten en alldeles briljant precision. Jösses vad läckert! Vinet därtill, 2005 Sauvignon Blanc från Cuvaison Winery i svala Carneros, var torrt och friskt syrlig, rent fruktigt men nästan lite återhållet eftersom det mer bygger på struktur av syra och ståltanksjäsning än av sent mogen och publik frukt.

Nästa vin bjöd på en betydligt mer uttalad tropisk frukt, först med nyanser av ananas, men efterhand med en mer stramt stålig karaktär som röjde att vinet var ståltanksjäst. Det var första gången jag provade detta vin, 2007 Silver Unoaked Chardonnay från firman Mer Soleil (som ägs av Caymus) i den norra delen av Santa Lucia Highlands. Jag var först inte helt överens med vinet – ska det vara generöst och fruktdrivet (såsom deras vanliga fatjästa version är), eller ska det vara stramt och ståligt? Medan jag försökte bestämma mig för vad jag skulle tycka om vinet, kom varmrätten in. Perfekt tillagade och smakrika bitar av hummer med små späda gulbetor och knapriga tärningar av rökt sidfläsk, allt med ett lätt kryddigt sting. Det var en otroligt fin och intressant rätt, som satt så gjuten till vinet – som med ens blommade ut, och smälte in i en närmast perfekt kombination med maten. Här var det just samspelet mellan vinets något sötaktiga frukt, och den delikata sötman från hummern och betorna som var nyckeln till fullträffen. Och därmed lyftes den ståligt rena känslan i vinet fram ytterligare.

Mer vitt vin stod på menyn, den här gången i form av en riktigt trevlig, men med klassiskt fatig 2007 Chardonnay Dutton Ranch Morelli Vineyard från den lilla hantverksfirman Château Boswell i den östra delen av St Helena. Druvorna kommer emellertid från Russian River, och vinet görs av den gemytliga och skickliga vinmakaren Luc Morlet. Det har en medelfyllig kropp med rik frukt, dock med inslag av svala och till och med strama fruktnyanser, och med en frisk och mycket ursprungstypisk syra. Den rostade och nötiga tonen av ekfaten matchades perfekt av emulsionen av brynt smör, som hörde till en ugnsbakad piggvar med hjärtat av kronärtskocka.

Två röda viner parades ihop med varmrätten, en perfekt rosastekt renfilé med en mörk fond inkokt med bitter choklad, och serverad med jordärtskockor i en kräm av rökt potatis. Det här var magiskt gott – faktiskt den godaste och bäst tillagade vilträtt jag har ätit på många år!
I höger glas serverades en stramt bergsfruktig, mörk och föredömligt torr och mineralspetsad 2004 Latitude 38 från firman Eagles Trace, ägd av svenskättlingen Gus Anderson. I stil kan man närmast beskriva vinet som ett modernt djupfruktigt vin med klassisk struktur och elegans.
Det vänstra glaset innehöll en underbar, lite rikare och mer silkigt strukturerad 2006 Estate Cabernet Sauvignon från Spottswoode. Båda vinerna var underbara i sig, och passade utmärkt till maten. Tack vare den krämiga texturen från potatiskrämen, bäddades de unga tanninerna in till en len enhet. Mat och vin som detta får mig att bli lyrisk – och lycklig!

Vi avslutade sött, med en mild karamelliserad mandelmousse med tillhörande smaker av havtorn. Vinet därtill, 2002 Muscat Canelli från Mendelson i Napa Valley, görs av Richard Mendelson, och är egentligen inte särskilt kommersiellt. Druvorna odlas i hans trädgård, och ”vineriet” är inte öppet för besök. Att vi fick prova det – och det var utsökt, blommigt, mjukt päronfruktigt och elegant sött med nyanser av vanilj och honung – berodde på att K-I känner Mendelson ifråga.

Av någon anledning hade inga direkta förväntningar på den här kvällen – även om jag misstänkte att maten skulle vara bra och vinerna kaliforniska och noga utvalda. Men att menyns sammansättning, perfektionen i tillagningen och smakernas fulländning i rätterna såväl som i deras samspel med vinerna skulle vara så här fenomenalt bra, det kom som en överraskning för mig. En riktigt härlig överraskning.
Vilken fantastisk middag!