VM-guld i Madrid, den 19 maj

 

Samtidigt som Tre Kronor gled in på isen i Globen, gled vi in på den anspråkslösa men lovordade Asador Real i hjärtat av Madrid. Alldeles intill operan, alldeles intill slottet. Vi kände oss som hemma!

   Tre timmar senare stod krögaren och värmde stora aromkupor med tevatten, fyllde dem sedan en efter en med en oproportionerlig mängd 1866 Brandy Grand Reserva från Malaga och den internationella spritproducenten Pernod Ricard. Doften var ljuvlig, segerns sötma i ett stort glas, värmande och brännande, karamell och kola och guldstänkta hockeyskydd, sötma och vanilj från faten, glädjens tårar över landsmännens bragd – vi slog det otippat segervissa Schweiz vi var så rädda för, vi visade var bucklan ska stå, vi njöt av de heta dropparna, vi berusades av glädjeyra och alkoholromantik. Vi var bäst i världen, bevisligen!

   Vi var kungarna i Madrid.

Asado Real är en på alla sätt ett typiskt spanskt grillparadis, lysrörsljust och grillröksdoftande med en på ett märkligt sätt både genuin och turistisk känsla. Vårt bord var uppdukat längst in i restaurangen, och eftersom jag hade rådfrågat min vän Super Mario om stället, hade han också bokat bordet åt oss och sett till att vi skulle bli kungligt bemötta. Vilket vi blev!

In dukades först en riktigt god lomo, mycket mildare och mer perfekt kryddad än jag är van vid, därefter lite jamón iberico som var milt sötsalt och riktigt god. Spanjorerna kan sina skinkor, den saken är klar. Det blev också stora fat med sötläckert grillad och skalad paprika, denna superba delikatess.

De grillade räkorna var riktigt fina, läckert mjuka och salta, och kanske inte det bästa tilltugget till de röda viner som började segla in på bordet, men var man smart nog åt man dem separat och väntade med vinerna. Räkor och rött vin är som … en förlust i en VM-final.

Detsamma gällde all den paprikakryddade pulpo, stor bläckfisk som seglade in på bordet, fat efter fat. Men hur gott kan det egentligen vara? Ett fat till tack!

Det första vinet, rekommenderat av señor själv, var okej men inte så mycket mer. Trots att han bedyrade att det var ”det bästa”, tyckte vi nog alla att denna 2009 Selección Reserva från Bodegas Fuentespina i Ribera del Duero var ett lite väl neutralt vin i förhållande till införsäljningens lovord, men visst hade det en rätt god och mörk körsbärsfrukt som vi gillade.

Klart bättre var 2008 Pesquera Tinto Reserva från Bodegas Alejandro Fernandez, också det i Ribera del Duero. Det vi gillade med det här vinet var den lite finare och mer uttalade tanninstrukturen, och den läckert bläckiga tonen i den mörka frukten. Samtidigt blommade det ut en del klassiska nyanser som av dill i den alltmer växande doften i takt med att vinet stod i glaset.  

Det tredje vinet vi tog in var en helt vanlig 2008 Malleolus från Bodegas Emilio Moro, såklart också den firman i Ribera del Duero. Det var ju för bövelen dit vi skulle under kommande vecka – att vi satt och drack vin efter vin från Ribera del Duero var ju för att förbereda oss på äventyret ”där uppe”, så att vi under resans gång inte skulle ådra oss några skador på grund av dåligt förarbete. Ännu mörkare fruktigt, noterade jag, tätare och mycket mer modernt än de två första, läckert texturerat utan att ge avkall på tanninstruktur och mineral. När vi smakade vinet stod det 2-1 till Sverige. Skål, ta mig fan!

Först kom dilammet, stekt med vatten och lite olivolja och salt i cirka två timmar i vedugnen. Det formligen smälte i munnen och smakade fullkomligt magiskt. Det spanska sättet att steka kött på är, måste jag tillstå, bäst i världen. Att stället heter Asador Real, det kungliga stekhuset, handlar rent geografiskt om att man ligger ett par stenkast från det kungliga slottet. Min förklaring är nog snarare att deras stekteknik är kungligt storartad!

Sedan kom spädgrisen, bakad på samma sätt, närmast beigevit i utseendet och så mör att endast anklever kan mäta sig i textur. Lite flingsalt på det, och VM-guldet kom att smaka ännu bättre. Ett par skivor oxkotlett, förstekt rosa och sedan färdiggrillad vid bordet, fyllde ut se sista fickorna i magen. Vilken magnifik och generös måltid, som om man räknade in det pinsamt måttliga priset, ändå måste citera Håkan-Kråkan Larsson i hyllningskören: ”Mer än prisvärt!”

   Till och med Bengt-Gertrud Kronstams ”Bästa Köp” kom på tal!

Det hade inte undgått mig att man i den förvisso inte särskilt imponerande vinlistan också hade ett par viner från en av mina favoritdoldisar i Ribera del Duero, Pago de Carraovejas. Härifrån drack vi först en underbart läcker, mörkfruktig och mineraliskt driven 2004 Reserva, sprungen ur firmans fina vingårdar i en dalgång alldeles utanför Peñafiel. Vilket sagolikt gott, fint parfymerat och stilfullt balanserat vin, som med en halvtimma i glaset växte sig större, och större, och större … för att sedan abrupt ta slut.

   Därför in med en ny flaska – men nu i en annan årgång. ”Ni har ju druckit upp allt jag hade kvar av den bästa nollfyran”, sa den skrattande krögaren.

   Nu blev det en årgångstypiskt mycket rikare 2005 Reserva, från samma fina firma såklart. Lite tätare och mörkare fruktig, läckert violaromatisk så som Tempranillo kan vara, med en god kropp och tack vare den lite mer silkigt upplevda tanniner. Om alla viner gav mersmak till den kommande veckan i Ribera del Duero, satte just det här vinet ribban för hur fantastiskt detta vindistrikt kan vara.

Och med dessa rara droppar firade vi in att Sverige tagit VM-guld i ishockey, en sport som ingen av våra serverande spanska vänner den här kvällen kände till. De var nämligen helt övertygade om att sjöng deras lov, när vi lika mycket hyllade våra gulklädda landsmän i deras bragd!

Villa Källhagen den 16 maj

 

Hur får man ihop tre av min hobbys, Pinot Noir, Champagne och Bourgogne, på ett gemensamt och smalt tema med bred smak? Det är ju såklart hur lätt som helst. Man tar helt enkelt kontakt med champagnehuset Bollinger och frågar om de har lust att samarbeta för att göra en riktigt bra och god vinmiddag för undertecknads vinklubb. Såklart de ville, fattas bara annat. Sverige är ju världens per capita största marknad för Bollinger, vi formligen älskar Bollinger, och det vill ju champagnehuset både tacka oss för och späda på kärleken så att vi älskar Bollinger ännu mer. Och inte mig emot. Dessutom såg man sin chans att få visa upp vinerna från négociantfirman Chanson Père et fils i Bourgogne, som man sedan 2000 äger och mer än gärna slår ett extra slag för.

   Som vanligt förlades middagen till Villa Källhagen, där jag i 15 års tid har huserat min vinklubb med otaliga middagar och superexklusiva vinprovningar. Under åren har köket utvecklats i par med vinernas dofter och smaker, och är idag ytterst träffsäkra i kombinationerna med alla de viner som skänks upp i glasen.

I gnistrande försommarsol intogs ett glas NV Special Cuvée Brut från Bollinger, som smakade särskilt bra denna vackra kväll. Vi tog champagnen rakt upp och ner, som den var, utan tilltugg. Den fina pinotfrukten ger sig tillkänna med en läckert rödäpplig och nästan fet nyans, samtidigt finns fräschören och den rondör som ekfatsjäsningen bidrar med. Den torra och syrastringenta smaken retade aptiten och gav mersmak, precis så som en aperitif är tänkt att göra.

Rosa champagne är läckert, och är det dessutom en prestige som den superfint mineraliska och förföriskt rosafruktiga 2004 La Grande Année Rosé Brut från Bollinger, blir det ju så mycket läckrare. Jämfört med firmans vanliga cuvéer, är denna (för övrigt gjort med ungefär samma bas av Pinot Noir, cirka 70 procent, av vilket omkring sju procent är ett stilla rött vin från Aÿ), påtagligt stramare och mer mineralisk. Samtidigt är djupet en aning större, och framför är smaken både längre och mer intensiv. Men, och det är vinets stora förtjänst, ruskigt elegant.

En rostad brioche toppad med en rillette av anklever och confit på anka som fick lite spänst genom sauterade brunoise av rotfrukter (vilket Pinot Noir trivs tillsammans med) var basen i den rätt vi serverade till. Pricken över i fick bli lite fina färska hallon som bara hastigt hade vänts i en fin hemmagjord hallonvinäger, detta för att dels spegla rosévinets rosa frukt, dels för att möta upp dess fina syra. Kombinationen blev en fullträff!

Vi fortsatte middagen med den vita prestigetappningen från Bollinger, 2004 La Grande Année Brut. Här var det gula äpplen, citrus och brioche som toppade noteringarna, och som väntat av årgången var smaken frisk och stram, nästan lite knuten, men det fanns också en liten nyans av mandel som skänkte det unga vinet en viss komplexitet. Tack vare att vi serverade champagnen i lite större vinglas (optimalt för prestigechampagner, och särskilt om de ska gå till mat, är att använda bourgognekupor), fick doft och smak tillräckligt mycket utrymme och luft att blomma ut. Det här var gott, ruskigt gott!

Och än godare fann vi vinet till den rätt som nu serverades, en mousselin av fisk och skaldjur med en hummer, både vit och grön sparris, ett hastigt gratinerat ostron (som plockade upp och förstärkte vinets mineraliska botten på ett förträffligt sätt), samt en delikat saltsyrlig dressing med ostron och äpple, vilka båda speglade vinets aromer. Återigen en absolut fullträff. Det blir ju gärna så när man medvetet bygger rätterna kring vinernas fyllighet, balans av framför allt sötma och syra (för röda viner även strävhet) och uppsättning av aromer.

Chanson Père et fils är en av de allra äldsta vinproducenterna i Bourgogne, denna négociant grundades så tidigt som 1750. Liksom andra handelshus växte sig firman stark i det Bourgogne där vingårdarna ägdes av familjer som själva inte gjorde vin, och med tiden var man ett förhållandevis stort och betydelsefullt handelshus. Men mot slutet av 1900-talet tröt kvaliteten, vinerna var precis allt annat än intressanta. Liksom hos andra handelshus var det råvaran det var fel på, vilket enkelt kan förklaras av att man inte hade kontroll över odlingen och druvorna själva, utan oftast köpte färdiga bulkviner som blandades och buteljerades.

   Hos de allra flesta négociants är det förfarandet ett minne blott, istället söker man ett djupare och närmare samarbete med odlarna och ombesörjer nu mer eller mindre allt arbete från knoppning och fruktsättning till skörd och vinifiering. Resultatet är slående!´

 

För Chanson Père et fils kom ändringen i september 1999, då champagnehuset Bollinger köpte firman. Med stora investeringar och en helt förändrad filosofi till den nyss nämnda, blev vinerna snabbt allt bättre. Det märks tydlig i den 2008 Nuits-Saint-Georges som vi nu fick serverad vid cirka 16 grader. Druvorna är köpta, men kvaliteten utsökt. Doften är medelstor, rent fruktig och intensiv med fina toner av körsbär och krossad, fuktig kalksten. Beviset finns i glaset, även om det inte är ett stort vin, är det ett betydligt bättre vin än vad den gamla tidens Chanson Père et fils skulle ha levererat.

Den feta gösen var fjällad och halstrad på skinnsidan och den serverades med en fin morotskräm toppad med riven Mimoulette, en av morot färgad och smaksatt fransk hårdost som passar synnerligen bra till röda bourgogner. Lite rostad sparris hörde till, liksom en fin kalvfond inkokt med rött vin och mild hallonvinäger (för att spegla vinets hallonfruktighet). För flera av gästerna blev det här kvällens finaste kombination.

Vi höll oss kvar i Bourgogne och hos Chanson Père et fils, men nu med två viner från firmans hemmaort, Beaune. Det första av dem, 2008 Beaune Premier Cru Bastion, är firmans cuvée av olika premier crus, och det lättaste av dem. Rent fruktigt och gott, helt klart, men i jämförelse med deras andra premier crus en aning livlöst och lite glest. Särskilt när vinerna har fått blomma ut med luftningen, noteras detta.

   Lite åt det hållet till blev det även den här kvällen, då det ställdes mot det både djupare och mer strukturerade 2008 Beaune Premier Cru Clos des Fèves, från en 3.80 hektar stor lott i den på den norra sluttningen i byn belägna vingården. Med den föregående vinet falnade lite i glaset, växte det här och utvecklades till större komplexitet. Snyggt, gott!

Majskycklingbröstet var lätt stekt, sedan bakat i smör i ugnen. Det serverades på en ragu av jordärtskocka (denna till bourgogner och Pinot Noir gudabenådade rotsak) och milt enrisrökt sidfläsk, och till det lite smörstekt ostronskivling samt en skummande velouté av jordärtskocka. Den här rätten satt också, liksom de andra, helt perfekt till vinerna, särskilt det lite djupare vinet från Clos de Fèves, men också till det goda vinet från Nuits-Saint-Georges som jag hade lite kvar av.

Den årgångslösa NV Brut Rosé från Bollinger fick avsluta denna kväll, och gjorde det med bravur. Jämfört med den tidigare serverade årgångsprestigen, var den här lite mer bärorienterad och nästan saftigt intensiv, samtidigt fanns elegansen och den inställsamma charmen här.

 

Vi njöt av roséchampagnen till en mjuk, försiktigt salt och diskret timjanaromatisk Roves des Garrigues, en sydfransk getost som hör till mina favoriter. För att spegla den rosa champagnens fina rödfrukt och syra, hade vi gjort ett litet tillbehör av inkokt rabarber som doft- och smakspegling. Dessutom speglade vi ytterligare två typiska champagnedrag genom råvarorna i ostserveringen; en saltrostad hasselnöt och ett tunt krisp av levainbröd. Den här rätten blev minst sagt en superfullträff till champagnen. Det blev en underbar avslutning på vårens sista vinmiddag med min vinklubb.

På röken i St Helena den 10-11 maj

Solen skiner, himlen är knallblå, livet leker. Helgen i St Helena inleds med ett glas kyld 2009 Alienor Sauvignon Blanc från Lake County och Alienor Cellars, den enligt mig finaste etiketten från vinmakarparet Majbritt och Denis Malbec. Jag är väldigt förtjust i det här vinet, torrt, friskt och elegant fruktigt med en lätt blommighet och en diskret vaniljig fatnyans i en stil som närmast kan liknas vid vit bordeaux. Näst på tur en rosé jag aldrig tidigare hade kommit i kontakt med, 2007 Rosé Sontatina Vineyard från Xurus, också detta vin från Lake County och framställt av paret Malbec. Det hade en fint rödbärig frukt och lätt blommighet, och var trots sina snart fem år inte alls på väg utför.

   Avslappnade middagar med vinmakare på deras egen bakgård är inte som ett grillparty hos grannen i förorten, och några regler för hur vin ska serveras, i vilken ordning och till vad, existerar överhuvudtaget inte. Vin är ju, trots allt, när det kommer till kritan, inget mer än just … vin! Jästa druvor, helt enkelt. No more, no less! Inget att göra sig märkvärdig över. En otroligt skön och fri känsla.

Nästa vin som serveras är en först knuten, ganska rikt och mörkt fruktig 2009 Côte de Castelero från Alienor Cellars, ett druvrent syrahvin från steniga jordar i Lake County. Det är ett riktigt gott vin, men det är först två timmar senare det börjar blomma upp i glaset och bjuder på sig själv. Då bjuder det på en superb kryddighet med inslag av lakritsrot och lavendel, till och med en fin blommighet med toner av violpastill.

Det två första rätterna var vitvinsorienterade, därför lade vi till två vita viner. Det första hade jag tagit med. Det kom från den historiska firman Stony Hill Vineyards som ligger uppe i bergskedjan Mayacamas strax norr om St Helena. Sedan 1960-talet har man här gjort eleganta viner enligt klassiska metoder och denna 2008 Chardonnay är finstilt, diskret fruktig i en stil som närmast kan beskrivas som bourgognelik, helt torr och stram och absolut befriad från allt vad ekfatskaraktär är. Vinet är nämligen jäst i mellan sex och 30 år gamla ekfat (Stony Hill är den enda firman i Kalifornien som fortfarande gör sina viner så här) och för att ytterligare bevara fräschören i detta vin, vars alkoholhalt sällan kliver över 13 procent, låter man blockera den malolaktiska jäsningen.

Den första av rätterna var en sallad med frisée och inkokta rädisor toppad med en utsökt fruktigt och läckert kryddig olivolja från över 100 år gamla olivträd på Blankiet Estate i Yountville. På detta hastigt sauterade rock shrimps. Enkelt och gott, och tack vare rättens milda smak passade det finstämda vinet bra till.

Den andra rätten var lika enkel. En riktigt fet pilgrimsmussla, hastigt halstrad och serverad på en sötsyrlig bädd av melon och grapefrukt, men också med i olivolja och salt snabbt tillagad grön sparris. Till den här rätten var chardonnayvinet lite väl diskret och torrt.

Tack och lov hade vi ytterligare ett vin från Alienor Cellars, den lite mer fruktiga och utsökt friska 2010 Alienor Sauvignon Blanc. Här möttes fina tropiska fruktnyanser (guava, passionsfrukt) med grapefrukt och citronskal, en uppfriskande syra och en diskret nyans av ekfaten. Tack vare sin ungdom är vinet mer pådrivet av syra och fräschör än den ett år äldre årgången vi hade inledningsvis.

Lake County (alldeles norr om Napa Valley), från vilket det här vinet kommer, är ett riktigt bra ursprung för Sauvignon Blanc. Lite tidigare på kvällen hade vi tagit ett litet glas av 2008 Sauvignon Blanc Rooster Ranch från det danskägda vinegendomen Six Sigma Ranch, också den belägen i Lake County. Det vinet var mer fruktdrivet med nyanser av gula plommon och söt citrus, och hade trots en fin nyans av krusbär i eftersmaken inte alls samma fräschör och finess som vinet från Alienor Cellars.

Dags för rött, såklart i helt fel ordning enligt klassiska serveringsregel ”lätta viner för fylliga viner”. Vad spelar det för roll när man har en fullkomligt informell middag med sina vänner? Det är ju trots allt bara vin.
   Notre Vin är också en etikett som ägs och görs av Majbritt och Denis Malbec. Jag har provat deras viner under ett par års tid, men egentligen aldrig fullt ut gått igång lika mycket på den serien som på den utomordentligt fina Alienor. Häromdagen drack jag emellertid deras 2008 Howell Mountain Cabernet Sauvignon, som bjöd på en ytterst elegant och djupt fruktig doft och smak med den typiska stenkrosskänslan av de magra vulkaniska jordarna uppe i Howell Mountain. Det är det allra finaste, mest komplexa och som ungt (deras viner vinner stort på lagring!) utsökt drickbara vin jag har druckit från dem.

   Deras pinotviner har jag faktiskt aldrig fascinerats särskilt mycket av hittills, helt enkelt för att jag tycker att de saknar lite av de aromatiska övertonerna och den uppenbart charmiga rödfrukt jag vill ha i ett pinotvin. Den 2009 Pinot Noir Clos Madeleine från den södra delen av Sonoma Coast vi nu fick, dessutom kvällsluftssvalt serverad, fann jag dock vara så fin att det blev både en och två påfyllningar av den.

Det blev också en duo mogna viner, av vilka det första var det bästa om än inte direkt stort. Att det var tydligt moget framgick av den avmattade och nu tegelnyanserade färgen och den skogsgolvskomplext jordiga, tobakssöta och intorkat fruktiga doften. Det fanns något bordeauxliknande över doft och smak, men med ett lite sötare anslag, och jag fick känslan av Napa Valley och 1970-tal. Det var rätt, och mitt förslag på producent var först Beaulieu Vineyards och därefter Robert Mondavi Winery, och det var det senare av de två. Däremot blev jag förvånad över att det var firmans vanliga cabernetvin som hade skänkts upp, 1974 Napa Valley Cabernet Sauvignon, inte deras mer hållbara reservetappning. Därmed måste jag säga att vinet var ovanligt väl hållet, trots att det var tydligt moget.

   Nästa vin var både kraftigare, mer rustikt och sötare fruktigt, så till den milda graden att det faktiskt rent doftmässigt hade vissa likheter med ett moget portvin, förvisso med en rätt tydlig ton av choklad och mörka russin. Smakmässigt var denna 1978 Cabernet Sauvignon från Chateau Chevalier Winery högt uppe i Spring Mountain ovanför staden St Helena (idag är detta slott och vingård en del av den mycket större Spring Mountain Vineyards) gammal, men märkligt nog inte särskilt oxiderad. Jag tittade på alkoholhalten och noterade 13.26 procent, en för tiden oväntat hög alkoholhalt, och högst troligt hade man skördat druvorna väldigt sent till detta vin. Gott? Nej, inte särskilt, men det fungerade faktiskt bra till ostarna. Intressant? Absolut!

Jag tror nog att fläsksidan hade rökgrillats i ekfatet (Seguin-Moreu, fransk ek, tidigare "light toast", men efter hundra grillkvällar mer än "Brutal Heavy Toast") under fyra timmar, till saftig konsistens och fint rökig arom. Det var utsökt gott, och serverades med stekt endive, smörstekt svamp och lite lök. I all sin enkelhet.

 

Det tar knappt två timmar att köra från St Helena ut till kusten, där det blev ett stop på Hog Island Oyster Company, där vi köpte 50 ostron för 48 dollar. Vi körde sedan ut till en avlägsen stenstrand, öppnade en flaska kyld 2011 Fogdog Chardonnay från Joseph Phelps Freestone, firmans vineri ute i svala Sonoma Coast, och satt sedan i en timma och öppnade och njöt av de magiskt färska ostronen som smakade mineraliskt som en frisk havsbris. Det lätt fruktiga och eleganta vinet, som har en liten mineralton och är helt befriat från ekfatston (bara en knapp tredjedel nya), passade väldigt fint, mycket tack vare att ostronen var så matiga och faktiskt också umamisöta.

Sedan blev det siesta!

En sväng upp till trestjärniga Meadowood är alltid trevligt, den här kvällen skulle vi tyvärr inte äta middag här, middagen skulle bli mer privat, hemma hos så att säga. Men en liten stänkare innan är alltid trevligt. Ett glas 2010 Sauvignon Blanc från Araujo fick det bli. Föredömligt citrusaromatiskt och blommigt, fruktigt och elegant, och alldeles förtjusande gott. En värdig aperitif i en sober, elegant miljö.

   Eftersom vi var lite tidiga till middagen, passade vi på att öppna en flaska 2009 Zinfandel Eastern Exposure från den klassiska firman Storybook Mountain Vineyards i Calistoga i norra Napa Valley. Såklart ett ungt vin, rikt av björnbärsfrukt och ganska silkig, men också lite knuten. Den här firmans viner brukar må bra av upp mot tio års lagring eller mer, och i nuläget var vinet mest fruktigt, och lite eldigt. Kanske inte världens bästa aperitif, men what the fuck!
 

Såklart hade vi köpt med oss en liten säck med ostron även till kvällens middagskalas, fattas bara när man kommer över toppråvaror som dessa pinfärska ostron. Det vin som värdparet hade valt till var förvisso rätt gott, men inte till ostronen. Denna 2004 Pinot Gris Grand Cru Altenbourg de Bergheim från firman Lorentz var märkligt nog en aning sötaktig, nästan som en mild vendange tardive, men den hade också en årgångstypiskt lätt örtigt och stram karaktär samtidigt som smaken klingande av och gav intryck av något torkad frukt.

Klart bättre passade 2004 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine Morey-Coffinet, ett vin som först var lite stängt och återhållet, men som efter en tids luftning, och sedan vi gått inomhus och vinet nått lite högre temperatur, också blommade ut och gav full valuta med en fet, jordig och mineraliskt komplex doft och smak i klassisk stil. Det här blev ett av kvällens viner, faktiskt.

Det allra läckraste och mest komplexa skulle dock bli en champagne, en sent dégorgerad 1976 Dom Pérignon Oenoteque från Moët et Chandon. Mjukt mandelaromatiskt, gult äppelfruktig, torr och elegant med en avrundad munkänsla och god, uppfriskande men ändå len syra. Med lite extra luft, och tack vare att vi slog över champagnen i en större champagnekupa (vilket jag tycker att man ska göra med mogen champagne) blommade en underbar mandel- och hasselnötsarom ut, och vinet vann än större djup och mer komplexitet.

En sallad med nyanser av pinjenött och torkade tomater, med hastigt stekta flodräkor som hade smaksatts med lite timjan, dill och dragon blev en (för mig i alla fall) lite annorlunda förrätt till champagnen. Tack vare lite olivolja, valnötsolja och sesam, fick sallatens beska en liten avrundning.

Det vin jag hade tagit med skänktes nu upp, också det i en bourgognekupa. Vinet kom från Cobb Wines, en av de bättre firmorna för Pinot Noir ute i Sonoma Coast. Denna 2009 Pinot Noir Emmaline Ann Vineyard var fortfarande ett ungt och en aning frukttätt vin, men det bjöd på en finstämd och lite rödblommigt aromatiskt fruktighet, en god syra och silkiga tanniner. Personligen skulle jag velat ha haft den serverat lite svalare, cirka 16 grader, vilket skulle ha förstärk finessen, men allra helst skulle vinet ha fått ytterligare tre fyra års flasklagring till.

Vidare lagring var inget som nästa vin var i behov av, denna 1983 Reunion Reserve Cask från Inglenook (vid den här tiden bara ett enkelt varumärke som var allt annat än så bra det var under sina glansdagar då John Daniel gjorde vinet) var rätt trött och oxiderad, men hade en viss textur. Vinet var troligen gjort uteslutande av Cabernet Sauvignon.

Cabernet Sauvignon var också druvan i nästa en aning insomnade vin, 1978 Cabernet Bosché från firman Freemark Abbey i Napa Valley. En gång i tiden var det här en av firmorna man kunde lita på i dalgången, idag är de ett minne blott (trots att jättefirman Kendall-Jackson har köpt firman och pumpat in osedvanligt mycket pengar i den), och kvaliteten är allt annat än imponerande.
    

Vi fortsatta på inslaget spår ”gamla viner från Napa Valley”, och fick återigen en förhållandevis trött liten sak i glasen. Skillnaden var att den 1974 Cabernet Sauvignon från Beaulieu Vineyards fortfarande hade en del liv kvar. Rent utseendemässigt var vinet tydligt moget, ljust i färgen och helt tegelrött, och även doften var tydligt präglad av de många åren i flaskan. Jämfört med den sjuttiofyra från Robert Mondavi Winery vi hade kvällen innan, var den här något bättre, men att tala om vitalitet känns ändå krystat. Russin och söt tobak var vinets tydligaste dofter.

Kycklingen vägde säkert en bra bit över två kilo, det var en bjässe som hade grillats på roterande spett i närmare två timmar i den stora rökgrillen på bakgården av huset mitt i St Helena. Redan när vi satt ute i trädgården och åt ostronen, hade doften från kycklingen retat sinnena och ökat hungern. Nu var det dags. Köttet var välsmakande och saftigt, och till det hörde diverse ekologiska grönsaker som hade sauterats. Faktiskt, måste jag tillstå, gjorde sig den äldre vinstilen helt okej till den här rätten, men då jag tycker att vin fortfarande måste ha frukt och vitalitet kvar, kom jag på mig själv med att spilla på mer av pinotvinet från Cobb Wines, vilket var ett klokt drag eftersom den typen av vin passar alldeles fantastiskt bra till kycklingrätter som denna.

Ost skulle det också bli, men det var nog utan större koncentration som jag mer slentrianmässigt åt av de goda, vällagrade och lite kryddiga ostarna. Favoriten var, som vanligt, en Comté som av allt att döma borde ha varit mellan 24 och 30 månader gammal. Nu kom återigen de mogna smakerna, som nästan var lite portvinsliknande om än inte alkoholstarka, i de äldre vinerna till sin rätt. Men återigen fann jag mig bara provsmaka gamlingarna, för att sedan återgå till det spänstiga pinotvinet, som nu med luft hade blivit allt elegantare.

   Väldigt många unga viner vinner på ordentlig luftningen, men tyvärr upptäcker man det först när de sista dropparna håller på att ta slut. Alltså, lufta de unga vinerna i karaff, gärna minst en halvtimma!
 

Sista vinet på kvällen blev också det allra bästa. Det var stort, djup och intensivt, samtidigt inte tätt och koncentrerat. Det vilade en urläcker bordeauxisk komplexitet över vinet, en slags grusig stenighet med inslag av ceder och grafit, men här fanns också en rik och absolut ren frukt med inslag av vinbär och blåbär. Tanninerna var myckna, men fint polerade, vilket vittnar om en minutiös odling och sortering, och av ekfaten fanns bara spår och framför allt textur, också det ett tecken på noggrannhet. I glaset en 2005 Cabernet Sauvignon State Lane Vineyard från Kapcsándy Family Wines, den första riktigt bra årgången från denna idag med all rätt superhyllade toppfirman. Frågar man mig, placerar jag dem bland ”Topp 5” i Napa Valley.

   Detta underbara vin fick sätta stopp för kvällen och blev en riktigt värdigt avslutning på en hur rolig helg som helst.

Acquerello den 9 maj

Teresa Wagner beskrivs ofta som modern till det moderna kaliforniska köket. Här på Acquerello på Sacramento Street i San Francisco är det emellertid italienskt som gäller. Själva restaurangen är sober och andas lite lyx, men eftersom vi var en grupp hade vi fått ett av deras flera chambre separée som inte var like stilfullt. Oss gjorde det inget, inom fem minuter var stämningen på topp och med den riktigt fina och varma service vi fick blev upplevelsen precis så varm och personlig vi hade önskat, och så bra som jag från många håll hade hört att den skulle vara.

Denna toppenkväll inleddes med ett i och för sig inte särskilt märkvärdigt mousserande vin, 2011 Prosecco di Valdiobbiadene Giustino B från firman Ruggiero. Jag brukar ofta, och lite elakt kanske, likna proseccovinerna vid kolsyrad päronsoda, det finns något publikt och lite flirtigt päronliknande över dem. Nog fanns det också här, men det var faktiskt helt okej, till och med gott.

När de små tilltuggen började segla in, kom vinet ännu mer till sin rätt än det gjorde på egen hand. Då jag tidigare inte hade ätit här på Acquerello hade jag ingen känsla för hur maten skulle vara, annat än att den skulle vara bra – det hade nämligen flera vänner intygat. Kvaliteten bevisades av de riktigt fina tilltuggen som serverades, först en crostini med baccalà med persiljemajonnäs som var riktigt god, sedan små ljumna profiterolles med parmesan som var fyllda med örtricotto och till sist friterade risbollar med grön vitlök, sticklök och apelsin. De sista kunde jag inte låta bli att nalla flera stycken av – tack vare den lite fruktiga tonen i dem gifte de sig fantastiskt bra till proseccon.

Vinlistan här på Acquerello är ganska stor och innehållsrik, och även om vissa priser är lite höga, särskilt på de äldre och mer erkända vinerna, går det att hitta en hel del nästan fyndmässiga viner. Den här kvällen hade vi låtit sommelieren välja fritt, och det skulle visa sig vara ett klokt drag. Vi fick en del riktigt fina viner som matchade maten utmärkt.

   Det första av dem var en intressant cuvée av 45 procent vardera av Chardonnay och Sauvignon Blanc med tio procent Picolit i, 2009 Vespa Bianco. Det kom från firman Bastianich hade det svala ursprunget Venezia Giulia, och jag måste tillstå att det faktiskt hade något närmat burgundiskt över sig i både den eleganta, lite feta och mineraliska doften och den torra, fint strukturerade smaken. Det blev en riktigt fin bekantskap.

 

Inte nog med att vinet i sig var gott, det blev ett helt perfekt sällskap till den lena puddingen av blomkål med vit cheddar som garnerades med broccoli och brysselkålsblad. En ytterst mild och väldigt finstilt rätt. Ett fylligare vin än det eleganta vi fick, hade slagit ihjäl rätten.

Panzerotti, en typ av ravioli, som var riktigt fylld med hummer och räkor och serverades i en kryddig hummerfond, kallad diavolicchio tack vare att det fanns ett fint chilesting i den, blev nästa rätt. Till den skulle vi fortsätta med det vita vinet från föregående servering, och min tanke var först när jag läste den förutbestämda menyn att vinet då skulle vara lite för elegant. Men med den extra luft och aningen högre temperatur som vinet hade nått när rätten serverades, hade det vunnit kraft och djup nog att stå upp mot rätten. Mötet blev riktigt fint!

Vi skulle hålla oss i norra Italien även till tredje vinet, 2008 Barbaresco från familjefirman Castello di Verduno, som rent fysiskt är lokaliserade i Barolo. Denna barbaresco var oväntat elegant och silkigt strukturerad, och frukten var förtjusande i sin lättsamma röda bärighet och blommiga parfym, och det fanns också små komplexa stråk som av fin tobak i doften. Jag gillade verkligen denna barbaresco, som uppförde sig så burgundiskt elegant som de finaste exemplen härifrån gör.

Menyn gav oss möjlighet att välja varmrätt, och även om jag tycker om svärdfisk valde jag kötträtten, egentligen av den anledningen att svärdfisk alldeles för ofta översteks och blir torr och tråkig (min vän Superstekaren satt intill och valde svärdisken, men bad klokt nog att få den stekt medium rare, och var mycket nöjd med rätten). Mitt val föll på en filé av Angus som jag bad att få medium rare, vilket jag också fick. Till köttet späda färska vårärter, ärtskott och en rätt syrarik citronkräm. Tillbehören var väldigt goda till köttet, men Nebbiolo är ingen druvsort som tycker om små gröna saker på tallriken, inte ens om nebbiolovinet är så elegant som det vi fick. Även om det inte störde alltför mycket, hade jag hellre sett en mindre örtigt och sötaktigt sällskap på tallriken, och istället vänt mig åt något med lite mer fett och salt. Nu gick det bra ändå …

Men inte till nästa vin, som blev ett extravin för kvällen, dessutom ett vin som skulle provad blint. Färgen var mörk, doften tät och avgjort djupare och mörkare fruktig än i glaset intill. Här fanns fina toner av både färska mörka körsbär och motsvarande soltorkade, till och med en bläckig ton som skänkte en fin komplexitet. Vinet var ruskigt läckert och hade kunnat vara en hel del olika typer sav druvsorter och viner, men med den distinkta tanninstruktur smakupplevelsen bjöd på, låg gissningen på druvsorten Sagrantino allra längst fram på tungan. Min gissning var cirka 10-12 år, men vinet var en aning äldre än så, 1998 Sagrantino di Montefalco 25th Anniversary från Arnoldo Caprai. Det här var riktigt gott.

 

 

Anledningen att det här vinet beställdes in (blint), var att vi tidigare på dagen hade besökt firman Jacuzzi Family Vineyards i Sonoma, en syskonfirma till Cline Vineyards som har specialiserat sig på italienska druvsorter. Jag hade inga större förväntningar på vinerna, men var både överraskad och upprymd efter besöket. Inte för att vinerna var stora, exklusiva och komplexa, utan för att flera av dem (framför allt av Arneis, Barbera, Primitivo, den mer sällsynta Sagrantino och den ännu mer unika sent skördade vinet av Aleatico från Sonoma Valley) faktiskt var fantastiskt fina och till och med skolboksmässiga till sina karaktärer. Jacuzzi Family Vineyards är helt klart en av de bättre Italienorienterade producenterna i Kalifornien. Med det i färskt minne ville Superstekaren, mest på kul, prova det allra bästa vinet av Sagrantino på oss, det från Arnoldo Caprai. Tack för det!

Paolo Saracco är en av de främsta producenterna av de söta muskatvinerna från Piemonte. För ett par år sedan provade jag fem årgångar från honom mot varandra och insåg, tvärtemot min dåvarande kunskap, att även den här lätta och fruktiga typen av vin kunde lagras några år, om producenten hade ambitioner. Paolo Saracco är en av dem. Kvällens vin var dock yngre och i sin allra mest charmerande fruktiga, druviga och blommiga fas. Det vi serverades var en riktigt fin 2012 Moscato d’Asti.

Desserten var fin, elegant och passande till vinet. Det blev som ett litet potpurri av en citron- och chokladkaka, en mörk chokladganache med karamellsås och en passande touch av flingsalt, samt en len och utsökt panna cotta med espresso och hasselnötter.

   Sammantaget tyckte vi alla att det var en riktigt fin restaurangupplevelse, med vällagad och god mat och en absolut oklanderlig och personlig service. Nästa gång jag går hit, och det kommer jag att göra, blir det i mindre sällskap inne i den elegantare delen av matsalen. Jag kan knappt bärga mig ..