måndag 16 januari 2017

Middag den 14 januari


 
En gång om året drar jag med en skara vänner på en fantastisk och exklusiv vinresa som tar oss bakom normalt sett stängda dörrar till många av distriktets allra bästa vinegendomar. Det blir enastående och väldigt personliga besök där ägarna och vinmakarna ägnar tid åt oss och dukar upp till fantastiska provningar. En gång om året blir det också en återträff med resegänget för att umgås, ha kul, äta god mat och dricka goda viner på resans tema. Nu var det Napa Valley och Sonoma County som gällde och alla vänner hade med sig viner som nu dekanterades och tempererades för att serveras blint. Köksmästare AJ Styles och Nata var beredda med en femrättersmeny. Spelet kunde börja.

Första vinet var parfymerat och elegant, här möttes vi att vita blommor, grapefrukt, lite fläder och ett uns av vanilj som tillsammans med en len textur vittnade om ett litet inslag av ekfat under framställningen. I just det här fallet rörde det sig en tio månader lång först jäsning och sedan lagring i lika delar cementägg som neutrala franska ekfat. Vinet kom från den lilla diskreta firman Stone Edge Farm Vineyards and Winery, grundad 2004 och med ett par små vingårdslägen i södra Sonoma och högt uppe i Mayacamas Mountain ovanför staden Sonoma. Det vi hade i glasen var deras 2013 Sauvignon Blanc, ett elegant och något bordeauxliknande vin som innehåller omkring 20 procent Sémillon. Vilken härligt frisk smak.  

Detta första vin och den första rätten serverades vid chefs table. Det blev blåmusslor och ett tempurafriterat ostron under ett krämigt fänkålsskum och med lite fint skuret Granny Smith-äpple för att lyfta syran och doften till ett fint doftmöte med vinet. Och det fungerade alldeles utmärkt!

Eddie och Barbie hade med sig två vita viner, nu serverade blint vid cirka tolv grader i bourgognekupor. Båda var djupa och koncentrerade men bjöd ändå på elegans, det första i en fetare och något rikare fruktig stil med nyanser av tropisk gul frukt och med en vaniljsöt med inte rostad ekfatskaraktär. Det fanns något mäktigt över vinet och vi var nog alla överens om att det måste vara något av de allra ”bästa” chardonnayviner som görs i Kalifornien och därmed dök namnet Kongsgaard upp – och gav poäng för rätt svar. Att vinet hade en viss mognad stod klart i en lätt nötig nyans och det vi hade serverats var 2005 Chardonnay The Judge.
   Vinet intill var lika imponerande och gott men ganska annorlunda i doften. Till att börja med noterades ekfaten lite tydligare, dessutom kändes frukten svalare och friskare. Vinet borde ha svalare ursprung än Napa Valley, varifrån grannvinet kom, därför kändes Sonoma Coast som ett mer rimligt ursprung. Marcassin hade vi tyvärr inte besökt på resan sommaren innan, men så är det så gott som omöjligt att få audiens hos Helen Turley som grundade den numera kultförklarade firman 1990. Det var dock först 1992 som hon och hennes man John Wetlaufer började plantera den idag 16.20 hektar stora Marcassin Vineyard långt ute i Sonoma Coast (ett par kilometer från den välkända Hirsch Vineyard). Det var härifrån den riktigt läckra vinet 2004 Chardonnay Marcassin Vineyards kom. Tolv år gammalt och fortfarande oväntat ungt och friskt. 

Ytterligare en stor och härlig chardonnay kom, men nu i en något yngre och fetare stil med en lätt kryddig ekfatskaraktär och en frukt som tangerade söt citrus och tropisk solsötma – men med en god fräschör och till och med en liten mineralisk spänst. Stilen kändes igen, gissningen på Aubert Wines som producent var logisk, Mark Aubert gör nämligen sina viner i en stil som är väldigt snarlik den man finner hos Peter Michael Winery. Det var också just där vi var med det här vinet, 2009 Point Rouge, en dyrbar och sällsynt toppcuvée som introducerades av vinmakaren Helen Turley i slutet av 1980-talet.

Till de smakrika chardonnayvinerna serverades grillad och fint strimlad bläckfisk på en bädd av rostad majs, söt paprika, schalottenlök och vitlök med en frisk smaksättning av lime och en lätt kryddig touche av torkad chile (ancho) och koriander. Till detta en musselfond om monterades med brynt smör. Det som gjorde rätten så perfekt till vinerna var sötman i grönsakerna (som mötte vinernas rika frukt), de rostade tonerna från bläckfisken, majsen och det brynta smöret (som mötte ekfatens nötiga och kryddiga toner) och det fina inslaget av lime (som mötte upp vinernas fina syror).

Jag själv serverade 2011 Chardonnay Gap’s Crown från min egen firma Soil and Soul, Sonoma Coast, ett vin som inte alls har den pondus och status som de tre chardonnayvinerna intill har, men som faktiskt klarade sig riktigt bra i sällskapet. Det här vinet är lite lättare i kroppen, inte alls samma feta textur och längd, det har en högre syra och känns därför som ett lite friskare vin. Men det har också en fin nötighet som gick väldigt väl tillsammans med de rostade tonerna i maträtten. Verkligen kul att få ställa sitt eget vin intill tre giganter – och inte att det faktiskt inte alls skämdes för sig.

Som nästa rätt serverades en skånsk majskyckling på två sätt. Brösten hade vi smaksatt med salt och peppar och rullat ihop i plastfilm med lite rosmarin och timjan, sedan vakuumpackat och bakat sous vide vid 63 grader i 60 minuter. På så sätt behöll vi en perfekt saftighet i brösten, som sedan stektes i olivolja och smör runt om och kryddades ytterligare med salt och peppar. Låren, och då talar vi bara om underdelen (den så kallade klubban) stektes runt om och fick långsamt bräsera i kalvfond och rött vin med lite rosmarin och lagerblad tills de var möra. Det hela serveras med en luftig rotsellerikräm och smörstekt svamp (champinjoner och shiitake) samt en smakrik svamp- och tryffelbuljong.

Jag hade planerat ett rött vin till den här rätten, som både kunde matchas av något lättare till medelfylliga viner och till något fylligare viner med större struktur. Själv gick jag på den första linjen och skänkte upp en förhållandevis generös 2008 Pinot Noir Westside Road Neighbors från Williams Selyem i den norra och lite varmare delen av Russian River Valley. Här balanserades en mörkare och tätare frukt med små röda bärnyanser av en jordig ton som vittnade om en första mognadsnyans, en god kropp och struktur men ändå lena tanniner. Det var faktiskt ett alldeles utmärkt vin till rätten, bättre än om jag hade valt ett lite lättare och mer rödfruktigt vin.

Med tanke på rättens smakrikedom var det inte alls förvånande att också nästa vin passade perfekt till, även om det rörde sig om en helt annan vintyp som dessutom kom från Napa Valley. Det som Eddy och Barbie hade skänkt upp var en väldigt fint fruktig och elegant 2006 Cabernet Sauvignon Pedregal Vineyard från Oakville och firman Ramey Wine Cellars, som är lika mästerlig på cabernetviner som på sina mer kända chardonnayviner. Jag noterade ett litet stråk av ceder och även en slags stenig mineralitet i den mörka men också svalt bärfruktiga doften och tanninerna var förvisso tydliga men mycket väl integrerade. Jag har alltid blivit imponerad av den här firmans cabernetviner när de har börjat få en viss ålder, inte minst hur hans 2001:or och 2002:or uppför sig idag. Och det här vinet är fortfarande bara i början av sitt troligen 20-25 år till långa liv. Gott!
   Jag var väldigt säker på min sak med nästa vin, så pass säker att jag trodde att Rob försökte lura mig när han hävdade att hans vin inte var en halvmogen årgång av andravinet The Maiden från Harlan Estate. Det var mörkt, djupt, sensuellt fruktigt, samtidigt svalt och elegant med en diskret gräsig krydda till en fint balanserad vanilj- och cigarraromatisk ekfatskaraktär. Men vinet kom från Lokoya, en av mina favoritfirmor i Napa Valley, och en i amerikansk press totalt utskälld sval årgång: 1998 Cabernet Sauvignon Diamond Mountain. Helt makalöst vin som är i raden av snart oräkneliga viner som bekräftar att det egentligen inte finns dåliga årgångar utan bara sämre och bättre vinmakare och olika årgångskaraktär. Fram till och med 1999 var det Marco di Giulio som var vinmakare här, men redan 1998 hade den nuvarande vinmakaren Chris Carpenter börjat arbeta som assisterande vinmakare här. Och gjorde redan då ett fantastiskt bra jobb – och med tanke på den svåra årgången ett mer än imponerande jobb!

Vi bytte servering och siktade nu in oss på varmrätten – och med det kom fem nya viner in. Det var lite blandad kompott, med både yngre och äldre årgångar, men alla viner väldigt bra. Av de fem stack det första ut som ett lite mer elegant strukturerat och friskt fruktigt vin, särskilt med tanke på att det av allt att döma var ett ungt vin som på sin höjd var fem till sju år gammalt. Jag gillade verkligen det här vinet, för sin frukt, för sin fräschör, för sin elegans, även om mina röster på serveringens två bästa viner föll i grannglasen. Återigen dök mitt eget vin upp, från Soil and Soul, men nu i form av 2010 Mountainside Cabernet Sauvignon som kommer från högt belägna vingårdslotter i sydöstra Napa Valley. Det har varit väldigt roligt att följa det här vinet sedan dess födsel. Till en början var det stramt och mineraliskt, efter två år växte de till sig med rikare frukt och större kropp, för att nu ligga någonstans mitt däremellan och vara väldigt gott och njutbart.

Nivån av komplexitet var dock betydligt större i nästa duo viner, som visade sig komma från samma firma, Beringer Vineyards. Jag har alltid tyckt att det är intressant att många av de klassiska vinerna i Napa Valley (till exempel Insignia från Joseph Phelps Vineyards, Cabernet Sauvignon Reserve från Robert Mondavi Winery och denna Cabernet Sauvignon Private Reserve) inte hyllas mer än vad de gör. De är ju klassiska viner av högsta klass som har producerats i flera decennier och därmed har påvisat att de verkligen kan hålla för lång lagring. I det första glaset hade vi en fortfarande ung 1997 Cabernet Sauvignon Reserve som inte alls upplevdes ha lidit av vare sig den solvarma växtsäsongen och det stora skördeuttaget. Tvärtom var vinet intensivt och djupt snarare än koncentrerat och varmfruktigt, det var också fortfarande tydligt tanninstrukturerat och mineraliskt, vilket till stor del kan förklaras av att man har använt sig av en god portion bergsdruvor.
   Om 1997 var varm, får man räkna 1992 som en mer klassisk årgång som tveklöst kan och ska räknas in bland de bättre årgångarna på 1990-talet (i min värld bättre och framför allt mer elegant än 1997). Denna 1992 Cabernet Sauvignon Private Reserve är fortfarande inte fullt moget, det har kvar en fint intensiv fruktighet och en bra snärt i mineral och syra, men det finns en utsökt mognadskomplexitet som rent kvalitets- och karaktärsmässigt placerade vinet en bit ovanför 1997:an. Ett fantastiskt gott vin som verkligen gifte sig till maten.

Och maten då? Jo, jag hade köpt hela kotlettrader av gotländsk gris, fint putsade med benpiporna kvar. Vi stekte dem hela och bakade dem så långsamt i ugnen vid 100 grader att de formligen smälte i munnen. Vilken textur, och vilken underbar smak. Till det en smakrik madeirasås och en sallad av körsbärstomater och krispiga sockerärter, och såklart en härlig mac and cheese som var rikligt smaksatt med fransk tryffel.

Det fjärde av de fem varmrättsvinerna var det kraftigaste, mörkt och intensivt fruktigt med en fin vaniljsöt men väldigt väl integrerad ekfatskaraktär som hade en dyr touch. Mitt i kraften en fin mineralitet som vittnade om bergsdruvor, något som konfirmerades av den tydliga tanninstrukturen, men stramt skulle jag inte säga att vinet var. Tanniner kan vara kraftfulla, ändå mogna och polerade och med det mycket väl integrerade. Så var det i det här imponerande vinet, som vi snabbt gissade kunde komma från Lokoya, vilket det också gjorde. Det vi hade serverats var en 2012 Spring Mountain Cabernet Sauvignon, ett vin vi faktiskt också drack vid provningen och lunchen på Lokoya i maj. 
   Galenskaperna slutade inte där, jag själv hade redan dekanterat en 2002 Diamond Mountain Cabernet Sauvignon från Lokoya som mitt bidrag till middagen. Med tanke på att den här typen av storslagna bergsviner från toppårgångar behöver tid på sig att utvecklas i full prakt var det inte alls märkligt att just det här vinet hos många gäster kom att uppskattas som det kanske godaste i den här serveringen. Godast just för att det med viss mognad hade en mer öppen och komplex doft, en förvisso kännbar tanninstruktur men ändå behaglig känsla och till det en livlig mineralisk energi som gav extra spets i den långa, rika och nyanserade eftersmaken. Tre viner från Lokoya på samma middag. Wow!

I väntan på ostserveringen hämtade jag upp en extraflaska ur källaren för att introducera 2018 års exklusiva resa. Den skulle enligt gissningarna gå till Rhône, eller tillbaka till Kalifornien, fast det var nog mest snarlikt riktigt bra vinerna från Rhône. Köttigt, kryddigt med inslag av både lavendel och lakrits, läckert stenrökigt, ett uns av vanilj och en koncentrerad mörk bärfrukt, medelfylligt och mäktigt men ändå elegant med fina tanniner. Syrah så det dånar om det, och gott så det förslår. Men det var inte Rhône, det var USA – resan kommer nämligen att gå till Washington State och Oregon, därför hade jag valt ett vin från magnifika Cayuse Vineyards, den stora stjärnan här. Vinet var deras 2010 Syrah Armada Vineyard, ett druvrent vin av Syrah från den 2.83 hektar stora Armada Vineyard som planterades med hög densitet 2001 och idag ger det här vinet och det av Grenache nästan helt dominerade vinet God Only Knows.

Ostserveringen bestod av den eleganta franska komjölkosten Brillat Savarin, som hade fått stå framme så länge att den antagit rumstemperatur och en sensuellt krämig och len textur. Vi skar bort den i och för sig milda mögelkanten och lade till en fint syrlig men fruktaromatisk och försiktigt söt gelé av hallon och citron samt lite citronmeliss. Över det hela ströddes sedan krossat smörrostat surdegsbröd för att tillföra lite krisp till den feta osten. 

Vinet till kom från Arnot Roberts, en intressant och inspirerande firma som har 14 år på nacken och håller till i ett garage i utkanten av staden Healdsburg i norra Sonoma. Kompisarna Duncan och Nathan gör en lång rad med viner av många olika druvsorter, men i stort sett alla så småskaliga (allt från några hundra till några tusen flaskor vardera) att man sällan ser dem. Nu skänkte jag upp en källarsval premiärårgång av ett av deras pinotviner, 2012 Pinot Noir Legan Vineyard från en högt belägen vingård planterad 1980 i sandstensjord i den södra delen av Santa Cruz Mountains. Det här är verkligen ett insmickrande parfymerat vin med en hög intensitet av saftiga mogna hallon och söta röda körsbär, det har en subtilt kryddig och vegetal ton tack vare jäsningen med hela druvklasar, dessutom en livlig syra och en kittlande mineralitet. Sjukt gott och i allra högsta grad fullkomligt perfekt till ostserveringen.

Och därefter blev det kaffe, choklad och ett saligt skålande ur caféets digra lista av digestiver.

Summering: 10 gäster, 15 viner och 80 Riedelglas.

torsdag 5 januari 2017

Middag den 2 januari



Årets första kalas – mitt i juldekorationer och efterdyningarna av jul, mellandagsrea och nyår – suget på kalas fanns såklart där ändå. Den här middagen kom helt spontant, ett par samtal, snabb planering av en femrätters, Hansa stod för de flesta vinerna, resten skötte sig själv.
   Champagne stod vi över, vi hade ju redan sex flaskor vin på fem personer och dessutom lade jag till två extra viner … det blir lätt så när jag inspirationen faller på en. Istället började vi middagen med en sake, Ginnoyorokobi Diginjo från Ichishima Sake Brewery från regionen Niigata. Det här är en exceptionell sake, gjord av rissorten Koshitanrei som har polerats hårt till 35 procent, stor och mycket elegant i doften, mjukt fruktig och lite blommig, till smaken förhållandevis fyllig och fruktig, i texturen silkeslen och fantastiskt god. Fruktig, men helt torr och med en lång och nyanserad eftersmak. Det är lätt att förstå att den saken har vunnit guldmedalj efter guldmedalj.

Den första lilla rätten som serverades var en bit av laxryggen som hastigt hade kryddhalstrats runt om men fortfarande var rå. Till det en smakrik majonnäs slagen av rapsolja och sesamolja och sedan smaksatts med sojasås och citron. Garnityr blev forellrom som var marinerad i en dashi.

Jag hade också tagit fram ett vitt vin som skulle precis lika väl som saken skulle matcha laxen och nästa rätt. För det behövde vinet vara smakrikt, ha en slags fet textur, det fick gärna var fruktigt utan att direkt uppfattas som fruktsött och dess syra behövde inte vara direkt påtaglig. Jag fann det jag sökte i norra Rhônedalen, hos den sedan 2005 (efter ägarbyte) alltmer stabila och bättre firman Paul Jaboulet Aîné och deras utsökta och faktiskt inte alls särskilt dyra 2012 Hermitage Le Chevalier de Sterimberg.  Det här vinet görs till två tredjedelar av Marsanne och resten Roussanne som växer i tre vingårdslotter uppe på berget; Maison Blanche, Les Rocoules och La Croix. Under den nya regimen har vinerna blivit både mer moderna och täta och jag noterar emellanåt lite ekfatskryddighet i dem när de är unga. Det gjorde jag dock inte i det här vinet, som hade fått en halvtimmas luftning i karaff innan servering men egentligen hade behövt en till två timmar. I glaset växte vinet successivt, framför allt i djup och fetma, dess frukt drog åt gula plommon och även lite vax, gissning på Sémillon var därför logisk när den kom. Med luftningen blev också vinets mineraliska kvaliteter allt tydligare och först många timmar senare upplevde jag att vinet hade fått den luftning det behövde. Det här är ett vin att köpa och gärna låta ligga i några och upp till tio år till.

Till saken och det vita vinet från Hermitage hade jag lagat en rätt av grillad bläckfisk och grillad avokado som varvades i en djup skål tillsammans med lite finstrimlad sticklök. Över det slogs en dashi (buljong) kokt av alger, bonito och ponzu (en sojasås med citrus). En enkel men fantastiskt god rätt som verkligen passade bra till dryckerna.

Så kom vi till den första trion viner som Hansa bjöd på, alla tre vita och alla av Chardonnay. Men det var så stor skillnad mellan dem att det måste ha varit olika ursprung. På ett sätt var alla burgundiska, men det första vinet hade en fruktsötma och en sötaktig ekfatston jag normalt sett bara finner i vinerna från Peter Michael Winery, Aubert Wines och Kongsgaard, så min gissning gick till denna trio av fantastiska vinproducenter. Smakprofilen stämde mycket väl in på dessa tre producenters viner, medelfyllig, rik frukt men ändå frisk syra och torr eftersmak, en god men inte påtaglig alkohol och en lätt vaniljsöt men inte rostad eller bränd ekfatskaraktär. Men min gissning var fel, därför tog jag mig till den enda tänkbara alternativa producenten, Marcassin Vineyards, som har grundats och fortfarande drivs av vinmakaren Helen Turley och hennes man John Wetlaufer. Där blev det rätt, återstod bara årgången. Då vinet upplevdes ungt och fräscht trodde jag vi hade ett vin som vara fem till åtta år gammalt, som mest, men det visade sig att vinet var en aning äldre än så, 2005 Chardonnay Marcassin Vineyard från Sonoma Coast. Ett imponerande vin som fortfarande är ungt och säkert har åtta till tio års vidare utveckling mot än mer burgundisk karaktär framför sig.

Vinet i mitten var först lite blygare och mer dämpat i doften – men det växte långsamt upp och blev allt djupare och fetare. Till skillnad från sina grannar byggde det mycket mer på mineralitet och kalkfetma och det hade heller ingen noterbar ekfatskaraktär. Med det och den torrare och mer påtagligt syrafriska och mineraliska smaken, kunde jag inte få det annat än ett riktigt bra vin från Bourgogne. Spontant Corton-Charlemagne, för mineralitetens skull, men med luftningens breddning av kropp och intensitet kände jag nog att Chevalier-Montrachet kunde vara ett klokare val av plats. Med elegansen gick gissningen till Etienne Sauzet och åldersmässigt trodde jag en mineralisk stram årgång som 2008, eller eventuellt 2006. Och det mesta av mina gissningar var fel, det korrekta svaret var 2002 Montrachet Grand Cru från OIivier Leflaive, en firma som alltmer imponerar (särskilt sedan 2010) men som redan i början av 2000-talet gjorde en hel del riktigt bra viner. Min tidigare kritik handlade om att vinerna saknade kropp och djup, att de var lite glesa. Idag har det kropp, om än alltid finlemmad och elegant, och de har också en intensitet som mer tydligt placerar dem i rätt vingård. Det här vinet var fantastiskt gott, 14 år gammalt och helt utan minst antydan till oxidation. Bara det får sägas bevisa firmans kvalitet!

Min första spontana tanke var att det tredje vinet kom från Montrachet, detta tack vare kraften och djupet, dessutom att det var äldre än vad det var. Jag hade en gissning på 1998, ett år som flera firmor fick lite botrytis i sina vingårdar, och just det här vinet hade en ordentlig rikedom med inslag av söta stenfrukter och honung. Dessutom noterade jag en del nya kryddiga ekfat. Det är dock inte första gången jag tar fel på toppvinet från John Kongsgaard, och den här gången trodde jag för en stund att 2005 Chardonnay The Judge från Kongsgaard i sydöstra Napa Valley var en något överdimensionerad och sötmoget fruktig grand cru jäst i helt nya ekfat. Om smaken var rik, var eftersmaken helt torr på gränsen till stram och även om det var det största och kraftigaste vinet, var det ett vin med en hel del elegans också. Vinerna från Marcassin Vineyards och Olivier Leflaive skulle jag våga lagra vidare, men vinet från Kongsgaard ska nog drickas inom kort. 

Helt klart tre pinotviner i den efterföljande serveringen, lika sett till finess och mineralitet, olika sett till intensitet och parfymspektrum. I det första glaset noteras en mer solig men elegant rödfruktighet, en kropp som närmast kan beskrivas som sammetslen och mjukt texturerar, förförisk och sensuell om man så vill. Jag kom direkt att tänka på grand cru Charmes-Chambertin från Domaine Armand Rousseau och troligen omkring 15 år gammal, men den gissningen blev det vara halvt rätt på. Vinet kom förvisso från den här domänen (deras viner har en säregen parfym), men det var äldre och kom dessutom från grannbyn Morey-Saint-Denis, 1995 Clos de la Roche Grand Cru. Super!
   Vinet i mitten var mörkare och både jordigare och lite kryddigare, dessutom noterade jag en svag nyans av ek i doften. Det var ett helt underbart vin, initialt svalt serverat och en aning knutet, något som också förstärktes av en tydlig mineralisk struktur och livlig syra – således borde vinet komma från en syrafrisk årgång. Den mörka färgen, nyansen av ek och strukturen, fick mig att tänka på firmor som Domaine Leroy (då borde nog vinet ha varit lite mer stjälkkryddigt) och Domaine Dugat-Py och jag trodde nog att vinet var ungefär lika gammalt som vinet från Domaine Armand Rousseau. Så dök ledtråden upp, ”den största i Bourgogne” och då föll vingård och med det också producent ner i rätt jord för mig; 1996 Clos Vougeot Le Grand Maupertui från en 0.93 hektar stor lott högt upp i vingården och djupet i vinet kan till stor del förklaras av att en del i den här vingårdslotten är planterad i början av 1900-talet. Vinet var signerat Domaine Anne Gros och en intressant detalj med det är att det här är den första årgången för Anne Gros, som 1996 tog över faderns egendom bara är 30 år gammal. Vilken smakstart!

Doften i det tredje glaset var helt makalös, större än den i de båda föregående, mycket blommigare, mer intensivt rödfruktig, en hint av kryddighet och med en komplex jordighet som blandade kalk och krita på ett nyanserat sätt. Rent spontant tänkte jag på vingården Amoureuses i Chambolle-Musigny, mest för blommigheten och den rödaromatiska fruktens skull, men jag fick också en liten vibb av Domaine de la Romanée-Conti. Men som vanligt var det hela fel, vinet kom inte ens från Côte de Nuits utan från Côte de Beaune, och då återstod bara producenten Domaine Leroy som gissning. Där blev det rätt. Men döm om min förvåning när det framkom att det ”bara” var en villages, att vinet inte kom från Volnay (vilket nu kändes mest rimligt) och att det dessutom var en svagare årgång. Vinet var nämligen 2007 Pommard Les Vignots, en vingård som ligger uppe på den sydexponerade sluttningen mot gränsen till Beaune, ett riktigt bra läge för att vara en villages. Det här var ett underbart vin som med all tydlighet i världen visar att det i Bourgogne är så att producenten i sig har en totalt överordnad roll över både årgång och läge.

Kalvryggen stektes hel till en innertemperatur på 52 grader och den serverades med smörstekta haricots verts och brysselkål, lite råstekt potatis samt en smakrik tryffelsås i vilken det verkligen inte hade snålats på tryffel. En rätt som den här matchar egentligen alla typer av röda viner och att jag hade valt ett elegantare kalvkött snarare än ett nötkött eller anka, var just för att rätten skulle gifta sig allra bäst till lite elegantare viner från Bourgogne.

Jag gjorde repris ostserveringen från Mellandagsrean föregående vecka. Således blev det ett aprikosbröd med den franska blåmögelosten St Agur till vilken lite österrikisk aprikosmarmelad och körsbär inlagda i klosterlikören Chartreuse Verte VEP hörde. Över detta spröda chips av jordärtskocka samt lite smulad bakad mörk choklad. Återigen gjorde ostserveringen succé!

Förra veckan blev de halvmogen vintage port till osten, nu tog jag mig till Madeira för att hitta ett gott starkvin med både oxidation och fruktsötma. Madeira är ett alldeles i onödan underskattat vin som har väldigt många användningsområden tack vare bredden i sötma från nästan torrt till tydligt sött. Till osten hade jag valt den senare smakprofilen, 1990 Malvazia från Vinos Pereira d’Oliveiras, en anrik producent som grundades 1820 och fortfarande drivs som en familjefirma. Det här vinet är precis som deras andra viner smakrikt och fruktigt med en tydlig karamellton och fatkaraktär, men det har också en god syra (typiskt för madeiravinet) och en otroligt lång eftersmak. Det här var precis den typ av vin som behövdes till osten.

Summering: 5 gäster, 8 viner och 1 sake samt 25 Riedelglas

måndag 2 januari 2017

Årets bästa 2016


 
Ytterligare ett år i vinets och matens värld har summerats. Året var på många sätt omtumlande, men trots att resorna var något färre blev händelserna många. I den här årskrönikan sammanställer jag viner, upplevelser och tankar som jag plockar spontant ur minnet utan att nagelfara anteckningsböckerna. Det är ju trots allt det man verkligen kommer ihåg, det man tyckte stack ut ur den digra massan av upplevelser, som måste räknas till ”det bästa”. Jag har ju ett normalt år upp mot 5 000 provade viner att välja mellan, så listan skulle kunna bli otroligt mycket längre än den jag här presenterar.
   En mycket glädjande trend, som jag själv är väldigt stolt över, är att sonen AJ Styles under året tog ett steg uppåt och framåt i sin gastronomiska gärning som kock (på stan) och köksmästare på Café Rotunda. Ett par av middagarna han ansvarade för kan närmast beskrivas som episka, det kan många av våra gäster gå i god för.
  Året har innefattat ett par intressanta detaljer i världsordningen – Spanien fortsätter att förlora vingårdsareal, Kina är världens näst största vinland sett till planterad areal, Frankrike och Italien tappar något men blir allt bättre. Mitt älskade Kalifornien har vuxit en aning, Oregon visar sig starkare och bättre än någonsin och jag har också under året druckit riktigt goda viner från mindre kända vinländer som Kina, Turkiet och Mexiko.

Årets bästa champagner
Mycket bubbel har druckits under 2016 och många märken och årgångar skulle lätt kvala in i den här kategorin. En av höjdpunkterna var 1985 Salon från Salon skänkt ur magnum, perfekt mogen och komplex men fortfarande spänstig – och jag som normalt sett inte ens imponeras av Salon. En annan champagne jag fick dricka två gånger under året var 1990 Dom Ruinart från Ruinart, en champagne som var ”min och Ing-Maries” favoritchampagne under många år. Idag är det här ett ytterst komplex och elegant champagne, helt klart mer intressant än det mesta som Ruinart har presterat sedan dess.
   Jag har också haft det stora nöjet att njuta av en helt fantastisk 1996 Clos des Goisses från Philipponat, en vingårdsbetecknad champagne med årgångens friska syra och djupet och en början av mognadskomplexitet tack vare sina 20 år.
   Mot slutet av året har också 1988 Krug avnjutits vid perfekt mognad, som vanligt med frisk syra men med precis den komplexitet och fräschör som gör champagnerna från Krug så fantastiska. Årets sista storslagna champagne var 2005 Grande Année Brut från Bollinger, drucken ur magnum och helt klart en ungdomlig upplevelse som kommer att bli alltmer komplex ju mer tid den får.
   I den unga disciplinen tog också 2008 Belle Epoque från Perrier-Jouët mig med storm, en ung stjärna som jag hoppas får dricka igen vid både tio och tjugo års ålder.
  Samtidigt vill jag lyfta fram den champagne jag tycker presterar allra bäst per satsad krona, NV Cuvée de Réserve från Pierre Peters, en utsökt och frisk blanc de blancs från Le Mesnil för bara 330 kronor. Husets champagne, helt klart!

Årets bästa vita viner
Än mer än med champagnerna, har det provats och druckits ett par tusen sorters vitt vin under året. Det är alltid väldigt svårt att välja ut de bästa, så det får återigen bli plock ur närminnet. Där hittar jag bland annat en fantastiskt fin, ungdomligt fruktigt och svagt kryddig 2013 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé från Château Rayas, och en något mer fruktgenerös, en aning mer mogen och tydligt mer komplex men fortfarande pigg 2009 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé.  Ska jag hålla mig kvar i södra Rhône fick jag också fantastiska upplevelser från Château de Beaucastel och deras unika vita vin som görs till 100 procent av Roussanne från gamla vinstockar. Det mest komplexa och märkligt nog fortfarande helt vitala av dem var 1990 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes, som jag inte hade kunnat tro var ett 26 år gammalt vin. I samma servering imponerades jag också den pur unga och såklart mer fruktbetonade och friska 2014 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes. Kanhända kommer den gå samma komplexa framtid till mötes.
   Sedan jag återigen började arbeta djupare med Rhônedalens viner igen, har det blivit ett ständigt resande i regionen och därmed en hel del provande. I norra Rhône har jag blivit verkligt förtjust i den något mogna och tydligt nötiga och honungsnyanserade 2009 l’Hermitage från Jean-Louis Chave och även den yngre tappningen 2011 l’Hermitage som trots en lite klenare årgång visar sig väldigt bra.
   Under de ständiga resorna i Chablis och resten av Bourgogne springer jag såklart på hur många utomordentligt fina viner som helst, men jag tänkte faktiskt utesluta dem ur den här krönikan och istället ge ett par glimtar från det mogna Kalifornien. Det vin som imponerade allra mest på mig var 1993 Chardonnay Don Miguel Vineyard från Marimar Torres Estate i Russian River Valley. Det här vinet tog mig verkligen med storm, det var fjärde skörden från denna unga vingård, det var ett vin från en sval och lite svår årgång, det var ett vin som idag är 23 år gammalt som jag troligen hade dömt ut för mer än tio år sedan – till dess jag nu drack det på Stadshuskällaren. Jösses i gatan vilken komplexitet. Inte för en enda sekund saknade jag någon som helst grand cru från Bourgogne. En av årets allra största och mest positiva överraskningar!
   Ytterligare ett moget chardonnayvin fastnade i mitt enologiska minne, 2000 Chardonnay från Maycamas Vineyards uppe i bergen ovanför Napa Valley. Jag drack det ur magnum och upplevde det burgundiskt elegant och komplext och inte alls särskilt moget. Men så gör man också klassiska viner här – och det kommer man göra fortsatt också trots byte av ägare och vinmakare.
   Hade jag gett mig själv mer utrymme här, hade det åkt upp en och annan tysk, ett par bourgogner, och även en eller två viner från Sine Qua Non i Kalifornien.

Årets vita budgetviner
Det går att hitta väldigt många trevliga vita viner i blygsamt prisläge, särskilt om man håller sig till Chablis, generiska vita viner från Bourgogne, Rhônedalen, österrikiska viner av Grüner Veltliner och Nya Zeeland. Jag listar ett par superfynd jag gärna köper och dricker. Ett av dem kommer från E Guigal och är deras 2015 Côtes du Rhône (110 kronor), som är parfymerat av en ovanligt hög andel Viognier, ett annat är det lite mer eleganta och lättare 2015 Côtes du Rhône Réserve (110 kr) från Château Mont-Redon.
  Ett annat utsökt vitt friskt vin med blygsam prislapp är 2015 Grüner Veltliner Familien Reserve (120 kr) från Weingut Leth i Wagram, Österrike.
   Såklart måste jag lägga in ett vin från Chablis här också och då väljer jag 2015 Chablis Le Finage (136 kr) från storfirman La Chablisienne. Skolboksmässigt, rent och frisk med kittlande mineralitet.

Årets bästa röda viner
Att uppe i bergen i Napa Valley bli bjuden på en specialkomponerad lunch med inhyrd kock och servitris för bara mig och min Rose (för att gratulera oss till vår förlovning) är i sig en stor upplevelse, att dessutom bli bjuden på ett av årets allra mest magiska röda viner gjorde inte saken sämre. I glasen den lunchen 1997 Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard från Colgin Cellars.
   Två andra magiska cabernetviner från Napa Valley kom från klassikern Philip Togni Vineyards uppe i Spring Mountain District. Det blev två legendariska viner från toppårgångar, 1994 Cabernet Sauvignon och 1991 Cabernet Sauvignon. Båda ur magnum, båda med över en timmas dekantering innan servering, båda med fortsatt utveckling i ytterligare en timma, båda vinerna med fortsatt ljusa framtidsutsikter.
   Och hur skulle jag ens kunna utesluta den fullfjädrade fullpoängaren 1994 Harlan Estate från just Harlan Estate ur den här uppräkningen? Provad vid två tillfällen under året och återigen bevisar vinet att det är ett av de allra bästa som har gjorts på den är egendomen.
   Nit de Nin är en liten hantverksproducent i Priorat, grundad av vinmakaren Ester Nin (som också gör Clos Erasmus), och från henne kom ett av årets bästa spanska viner, 2010 Nit de Nin. Djupt, tätt, värmande och rikt fruktig, men elegant tack vare en god syra och fina mineraliska energier.
   Bourgogne står alltid på topplistan, men mycket av det allra mest spektakulära och bästa dyker upp i provningar ämnade för Livets Goda – där redovisar jag alltid det bästa. Men en röd bourgogne som verkligen grep tag i mig var 1998 Chambertin Grand Cru från Domaine Denis Mortet. Vi hade precis kommit från Domaine de la Romanée-Conti och gjort en omfattande provning – och det här vinet skämdes minsann inte för sig, det höll precis samma magnifika kvalitet.
   På tal om Domaine de la Romanée-Conti, jag har ju faktiskt ynnesten att dricka en hel del viner från dem. Två underbara viner som jag rent spontant kommer att tänka på är den 2005 La Tâche Grand Cru som korkades upp i början av december, ett vin jag trodde skulle vara något knutet men som visade vare sammetslent, silkigt, sensuellt och alldeles underbart parfymerat, och en 1995 Echézeaux Grand Cru som jag trodde var någonstans fem till tio år yngre, dessutom en Romanée-Saint-Vivant. Superkul att bli överraskad åt det här hållet!
   Rhônedalen har stått för en hel del av underhållningen 2016 och i topp minns jag ett av årets allra mest komplexa viner, 1989 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé från Château Rayas, hade det inte varit för den något lägre syran och den lite sötare frukten, hade jag kunnat placera vinet på hög nivå grand cru i Bourgogne. Jösses vilket härligt vin.
  Från en fullkomligt galen middag i november, där temat var Châteauneuf-du-Pape, kom flera av årets viner, bland dem de imponerande och tyvärr både sällsynta och extremt dyrbara toppcuvéerna 1998 Châteauneuf-du-Pape Da Capo från Domaine Pegau och den än mer strukturerade och till utvecklingen yngre 1998 Châteauneuf-du-Pape Hommage à Jacques Perrin från Château de Beaucastel. Vi hade också samma viner i årgång 2000 – de borde egentligen också listas här!

Årets röda budgetviner
Vill man hitta röda budgetviner som levererar kvalitet, karaktär och ursprungskänsla, då är Beaujolais, Rhônedalen, södra Frankrike några av de säkraste korten (på plats hittar man hundratals goda viner för mellan sju och femton euros!). En given rekommendation kommer från Château Saint-Cosme i Gigondas (jag gillar alla deras viner) och är deras 2010 Côtes-du-Rhône (110 kr). Ett annat givet köp är 2013 Côtes-du-Rhône (102 kr) från Domaine de la Janasse, också den oväntat tät och kryddig för sin blygsamma prislapp.  
   Vill man dricka amerikanskt är det mycket svårare att hitta vettiga budgetviner, dels för en generellt sett högre prisnivå än vi har i Europa, dels för en idiotisk dollar för stunden. Men med 2013 Sonoma County Cabernet Sauvignon (124 kr) från Louis M Martini kommer man riktigt långt, och lägger man på en knapp hundralapp får man dessutom deras Napa Valley Cabernet Sauvignon.
   Med druvsorten Pinot Noir är det alltid svårt att hitta bra kvalitet och karaktär till måttligt pris, men 2014 Pinot Noir Cellar Selection (150 kr) från Villa Maria Estate i Marlborough på Nya Zeeland ger en ordentlig och genuin pinotkänsla.

Årets årgång
Under året har en del viner från 2014 i Sonoma County, Napa Valley loch egentligen hela Kalifornien lanserats (eller åtminstone börjat visas upp i färdigblandat och buteljerat skick). Odlare och vinmakare såväl som de som har provat en större mängd vin från 2014 verkar vara rörande överens om att det här är en fantastiskt bra och jämn årgång, för Bourgognedruvor såväl som för de druvor vi förknippar med Bordeaux och Rhône. En komplett årgång med andra ord.
   Samtidigt de amerikanska vinodlarna är glada och nöjda, skänker jag en tanke till de franska vinodlare som har genomlevt sitt största helvete någonsin, växtsäsongen 2016. Jag brukar säga att det inte längre finns bra och dåliga årgångar, att man med modern kunskap kan reducera naturens skoningslösa utspel och ändå göra förbaskat bra viner, men med våren och sommaren 2016 i det akuta närminnet måste jag erkänna att jag har haft fel – det finns katastrofala årgångar och 2016 i framför allt Chablis är ett exempel på en sådan. Tack och lov verkar vinerna ha blivit bra, om än gjorda i extremt liten volym.

Årets druvsort
Efter en veckas rundresa i Beaujolais – som minst sagt var upplysande och upplyftande – säger jag Gamay vid den här rubriken. Gamay är helt klart en underskattad druvsort som mest är förknippad med billiga, enkla och tankjästa viner som ska drickas unga och lätt kylda till enklare mat. Det man helt missar om erfarenheten och inställningen stannar vid det, är att Gamay kan ge mörka och välstrukturerade viner som både kan drickas unga och som kan lagras. Till och med länge. Ett antal provade viner från 1990-talet vittnade om det, men än mer övertygade en mogen men ännu inte gammal 1976 Moulin-à-Vent från Château de Jacques om det. Framställningen av Gamay handlar inte bara om maceration carbonique i sin enklare form, utan lika mycket om klassisk maceration med upp till 30 dagars skalkontakt och om moderna och elegant strukturerade viner med lagring i både äldre och helt nya.

Årets vinregion
Av samma anledning som val av Årets Druvsort, landar min röst helt utan konkurrens på Beaujolais. Det stora distriktet, som ligger inklämt mellan södra Bourgogne och norra Rhône har olyckligt (men fullt begripligt) hamnat i skuggan av världsdistrikten av fyra anledningar; 1) den oftast väldigt enkla och onyanserade vinet Beaujolais Nouveau, 2) att vinet anses vara lätt och saftigt och bäst passar till lättare mat, 3) att Gamay har setts som en andrahandsdruva som inte mäktar med att ge fina och hållbara viner, och 4) att Beaujolais på 2000-talet har kommit att bli ett litet centrum för naturvinsmakare som har skapat en del uppmärksamhet
   Ingen av dessa fyra anledningar är värda att bry sig om, eftersom; 1) Beaujolais Nouveau bara är en del av produktionen och en del vi inte behöver bry oss om, 2) det faktiskt finns fantastiskt många utmärkta kvalitetsviner (framför allt i norra Beaujolais) som gör väldigt fina och komplexa viner som hör hemma i den övre gastronomin, 3) Gamay faktiskt kan ge djupa och välstrukturerade viner som har en potential att leva och utvecklas i flera decennier, och 4) naturvinmakarna absolut inte hör till de bästa i regionen – tvärtom är de kända namnen som Jean Folliard och Marcel Lapierre tämligen medelmåttiga producenter, om de ens är bra.
   Summa: det finns hur mycket underbart som helst att upptäcka i Beaujolais och det blir inte ens dyrt, för 10-15 euros får du riktigt bra viner, för 30 euros fantastiska viner.

Årets vinby
Jag åkte till Beaumes-de-Venise för att lära mig mer om byn och dess söta viner. Jag kom hem med intrycket att det är en av de allra vackraste vinbyarna i hela Frankrike. Den större delen av appellationen ligger högt upp i en enastående vacker dalgång i den södra utlöparen av bergskedjan Dentelles de Montmirail. Jag kom hem med känslan av att de söta vita vinerna av Muscat var så goda som jag redan visste, men att det finns flera producenter som gör mer komplexa än bara söta och blommiga viner, jag hittade ypperliga och charmerande röda versioner av söta muskatviner – och jag upptäckte att byn också producerar en hel del riktigt goda röda viner med Grenache som huvuddruva. Dagarna i Beaumes-de-Venise visar inte bara att mina djuplodade studier nere i byarna i södra Rhône ger frukt, att jag upptäcker den verkliga själen i varje by, den verkliga kvaliteten. De visar också att Beaumes-de-Venise hör hemma bland skaran av byar som med all rätt ska ha mer uppmärksamhet i framtiden.

Årets vingårdsbesök
Med omkring 200 besökta vinerier under 2016 finns det såklart gott om bra besök att välja bland. Besöket hos Sine Qua Non (bilden) blev än mer personligt och familjärt än alla tidigare besök och av den anledningen positionerar det sig i toppen. Det var också fantastiskt att se att Manfred Krankl nästan fullständigt är tillbaka efter den svåra motorcykelolycka som var nära att kosta honom livet. Vin är inte bara vinet i sig, alltmer tycker jag att personlighet och känsla är viktigare än bara den rent tekniska bedömningen av färg, doft och smak.
   Ett besök som hör till den absoluta toppen både avseende vinerna i sig och bara ynnesten att få bli insläppt, var hos Domaine J-F Coche-Dury i Meursault, en firma jag har velat besöka i 20 års tid men faktiskt för första gången någonsin fick komma till i november. Ganska stelt och blygt, men jösses vilka viner (2015) och vilken känsla att få prova dessa toppviner direkt ur faten med vinmakaren Raphaël Coche som ledsagare.
   Två magnifika besök hos Colgin Cellars under sommaren visar med all tydlighet att det här är en av de allra bästa vinegendomarna i Kalifornien, helt klart är deras vingård IX Estate en grand cru.
   Det var också en säregen känsla att få vara den första (min vinklubb var med) som fick besöka det ännu inte färdigbyggda och öppna Promontory, det nya exklusiva vineriet som Bill Harlan har grundat i Oakville, Napa Valley. Att toppa det med ett besök och underbar lunch med rejäl provning på grannegendomen Bond Estates gjorde ju knappast ont.
   Ett annat besök som fastnade ordentligt i känslocentrat var det hos Domaine de la Romanée-Conti, det tolfte där om jag har räknat rätt, men den här gången blev det än mer känsloladdat och magnifikt än vanligt. Vad sägs om avslutningen 1965 Romanée-Conti Grand Cru som extranummer i provningen efter genomgången av 2015 ur faten?

Årets nyupptäckta producent
Har man som jag har gjort levt i vinvärlden i snart tre decennier, hör det inte till vanligheterna att man ”upptäcker” en producent man tidigare aldrig har hört talas om eller ens provat vin från. Däremot kan man få upp ögonen för en producent som man helt plötsligt ser, börjar förstå och som man tas av vinernas karaktär av. 
   I Beaujolais fick det bli Domaine Jean-Marc Burgaud och Domaine Daniel Bouland, medan det i Rhônedalen fick bli de små firmorna Domaine Wilfried (Rasteau), Domaine des Escaravailles (Rasteau), Vignobles Alain Ignace (Vaqueyras) och Domaine Font de Courtedune (Châteauneuf-du-Pape) som överraskade mig mest.
   Jag blev också mäkta imponerad av Bodegas Mustiguillo i Valencia och Bodegas Enrique Mendoza i Alicante – båda av mig kända och uppskattade sedan tidigare, men efter årets besök och provningar på egendomarna under året fick jag än mer än tidigare upp ögonen för dem. Absolut inte skrytiga eller exklusiva viner, men välgjorda och goda.
   I Kalifornien hittade jag fram till La Rochelle i Sonoma Valley, en ganska tystlåten producent som verkligen levererar högsta och mest eleganta kvalitet av Chardonnay och Pinot Noir. Den här firman ska jag definitivt besöka igen och då fördjupa mig än mer i.
   På årets sista resa, som tog mig till regionen Valencia i Spanien, hittade jag en producent som förvisso inte når toppnivå men ändå fångade mitt intresse. Det är Celler del Roure jag talar om, en medelstor bodega som fick nytt liv när man växte och köpte en ny egendom att bygga sitt vineri på, där man hittade en källargång med ett 500 år gammalt underjordiskt vineri med mängder med amforor. Seden 2009 gör man viner ur dessa och det är denna kvartett vin som gjorde mig så exalterad. Prislapp? Mellan sju och fjorton euros per flaska!

Årets vinmakare
Egentligen skulle jag vilja lyfta fram en faslig massa skickliga vinmakare som har imponerat på mig under året; Jean-Marc Burgaud (Domaine Jean-Marc Burgaud) och Daniel Bouland (Domaine Daniel Bouland) i Beaujolais kan lätt räknas in hit, Loïc Dugat-Py (Domaine Bernard Dugat-Py) och Alexis Guillon (Domaine Jean-Michel Guillon) i Gevrey-Chambertin, Allison Tauziet (Colgin Cellars) eller Jim Binns (Sine Qua Non), de har alla bidragit till att de senaste åren lyfta finessen i vinerna. Listan kan såklart göras många dussin vinmakare längre, därför blir mitt val helt plockat ur de spontana tankar om magiska viner jag har druckit genom åren.
   Det blir således Christophe Baron (bilden) på enastående Cayuse Vineyards i District of Milton-Freewater i gränslandet mellan Oregon (rent geografiskt) och Washington State (sett till vinmässigt ursprung). Under året har jag druckit dussintals av de sällsynta vinerna och fascinerats över hur klassiska eleganta och drivna av terroir de alla är, hur väl Christophe lyckas balansera kraft med stilfullhet och hur egna vinerna är. Årets stora vertikal av nästan samtliga gjorda årgångar av cabernetvinet Widowmaker (omkring 2 000 till 3 000 flaskor per år) var en av de mest imponerade av de säkert hundra vertikalprovningar jag har arrangerat i mitt liv. Den enda baksidan är att det är så vansinnigt svårt att få tag på vinerna. 

 

Årets restaurangbesök
Rent spontant kommer jag att tänka på Robuchon i Las Vegas, men inte bara för maten och en väldigt fin service, utan också för att det var där – mitt i middagen – som jag friade till min Rose. Det bidrog såklart till den magnifika totalupplevelsen.
   Min allra sista måltid på Noma (bilden) i Köpenhamn blev också en alldeles särskild upplevelse i gastronomi, service, närvaro och perfektion. Jag var lyrisk när jag åt vårens meny här för två år sedan, nu var det dags för höstens råvaror – skaldjur och vilt – och det var än mer episkt. Nu stänger Noma och öppnar åter upp till hösten, på annan adress och med ett annat koncept, men med samma namn. Jag längtar!
   Den vegetariska middagen på trestjärniga The French Laundry kvalar också in på listan av årets bästa restaurangbesök. Att kunna laga en så komplett och superb måltid av bara grönsaker är minst sagt imponerande. Tack och lov är vin vegetariskt, annars hade jag nog inte listat det här besöket.
   I Sverige lägger jag min röst på PM och Vänner i Växjö, som äntligen fick sin välförtjänta stjärna i Guide Michelin. Här firar vi traditionsenligt Valborg varje år och den här gången var halva familjen med på kalaset. Rosévin och pool i vårsolen på taket, en underbar avsmakningsmeny med förstklassig vinservering av toppsommelieren Ruben Sanz Ramiro och övernattning på det fantastiska hotellet. En magisk kväll!
   Ett par måltider på Adam och Albin, som under 2016 blev en fullvärdig helöppen restaurang, visar också att Stockholm och Sverige har fått en ny topprestaurang. Jag kan inte nog betona hur fantastisk maten är, hur varm och personligt och professionell servicen är och hur härlig hela helheten är. Vi kommer tillbaka, vi lovar!

Årets svenska vinperson
Det finns två personer jag verkligen skulle vilja tilldela min titel ”Årets Svenska Vinperson”. Den första är Ejnar Söder, som efter många års planering fick klippa bandet och förklara att The Winery Hotel i Solna hade öppnats – ett fullfjädrat vinhotell i Sverige, med totalt fokus på vin och även ett eget vineri med fullskalig produktion av rosévin och rött vin, det är något unikt. Den andra personen jag tänker på är den enastående sommelieren Arvid Rosengren, som i stentuff konkurrens vann titeln Världens Bästa Sommelier i Argentina. Att vinna VM som sommelier är det allra största och mest prestigefyllda man kan göra i vinvärlden och det är en ära som framför allt lyfter honom själv, men faktiskt också tilldelas Sverige som med det ytterligare positionerar oss som ett av världens mest betydelsefulla gastronomiska länder. Men … jag har redan tilldelat titeln ”Årets Svenska Vinperson” till dessa personer för deras fantastiska gärningar.
  Det är tyvärr lättare att se dem som står längst fram och högst upp, mycket svårare att se och uppskatta dem som arbetar i bakgrunden. Därför vänder jag blicken till en enastående vinperson, som förvisso borde ha fått titeln långt tidigare, som den mästarsommelier han är, som den ambassadör för Sverige han har blivit i internationella sommeliertävlingar, som den sommelier på restauranggolvet han är och som den förebild för våra sommelierstudenter vid Restaurangakademien han här. Han har numera slutat tävla och har istället iklätt sig en tung och betydelsefull position som ledare och coach för SweSom, det svenska sommelierlandslaget. Och det är i den rollen, där han har haft en stor del i att Arvid Rosengren vann VM i Argentina, som jag vill tilldela Sören Polonius titeln ”Årets Svenska Vinperson”. Sören, du är en ledstjärna, du är en förebild, och du gör ett fantastisk och betydelsefullt jobb som coach. Tack för det!

Årets bästa trend
Det händer väldigt mycket i vinets värld, och i vinets värld i Sverige. Vill jag lyfta fram ett par trender som inte bara skapades utan i större grad utvecklades och cementerades under 2016 kan jag nämna att vinpaketen på landets restauranger blir allt bättre och mer köpvärda och att alltfler restauranger med både gastronomisk och enologisk ambition poppar upp och håller sig levande i konkurrensen runt om i Sverige – inte bara i storstäderna. I vinets värld fortsätter mindre kända druvsorter och vindistrikt att leverera fina upplevelser och trenden kan mycket väl sägas vara ”Våga utmana det redan kända och överraska dig själv och dina vänner med något nytt”. Länder som Spanien och Portugal kan mycket väl ses som ledande inom den här genren, men renässansen för druvsorter och distrikt eller byar fortsätter även i Frankrike och Italien. Samma utveckling ser vi också i nya världens vinländer, men där är den inte lika tydlig eftersom de flesta distrikt är förhållandevis nyutvecklade och merparten av vingårdarna är planterade med klassiska internationella druvsorter. Ska man lyfta en trend jag välkomnar och tycker är högintressant, är det den idag tydliga utvecklingen i Australien mot alltfler små familjeägda egendomar och alltmer eleganta viner i svalare regioner.
   Här i Sverige ser vi en fin trend i fenomenet vinbarer, som under 2016 och än mer under 2017 kommer att växa i antal och inriktning. Detta är glädjande, eftersom en vinbar mer än en vinrestaurang gör vinkulturen mer lättillgänglig både till kostnader och innehåll för gästen.

In memoriam
Tjugohundrasexton blev ett mörkrets år med alldeles för många himlafärder i både musikvärlden och vinvärlden. Listan kan tyvärr göras hur lång som helst, och David Bowie och Prince är de musiker jag kommer att sakna allra mest. Ni förändrade inte bara min musikvärld, ni förändrade hela musikvärlden. Thank you for the music!
   Vinvärldens förluster har också varit tunga under 2016. Bland de äldre ikonerna som gick bort listar jag först Peter Mondavi, som under den första hälften av sitt 92 år långa liv skapade vinhistoria med sin bror Robert Mondavi när de byggde upp Charles Krug Winery i Napa Valley. Robert Mondavi var den som fick all berömmelse genom sitt vineri Robert Mondavi Winery (grundat 1966, sålt ur familjen 2004), men Peter arbetade skuggan av honom och gjorde det ända in till slutet. Tyvärr nådde Charles Krug Winery aldrig de höjder som Robert hade önskat, det var också anledningen till att de bröt kontakten för drygt 50 år sedan.
   I Châteauneuf-du-Pape i gick en annan legend bort, Henri Bonneau, 78 år gammal. Från en liten egendom med gamla knotiga stockar intill Château Rayas gjorde han rustika, men eleganta klassiska viner av Grenache. Han blev särskilt omtalad för sitt skickliga hantverk att blanda viner och skapa superba cuvéer som och Réserve des Célestins och Marie Beurrier. Jag har alltid älskat hans viner, som tillsammans med de från Château Rayas är de mest komplexa och nyanserade som har gjorts i Châteauneuf-du-Pape. Det ska bli intressant att följa utvecklingen av vinerna från den här egendomen – dessvärre har alla de årgångar som Henri själv gjorde blivit sanslöst svårfunna och dyrbara.
   Ytterligare en välkänd fransk vinmakare gick bort, Etienne Hugel i Alsace, alldeles för tidigt vid bara 57 års ålder.
   Men den förlust som smärtar mig allra mest är den plötsliga bortgången av Denis Malbec (bilden), som inte bara var en skicklig vinmakare med bakgrund på Château Latour i Bordeaux och från början av 2000-talet också i Kalifornien (Kapcsándy Family Winery, Blankiet Vineyards, Sodaro och de egna etiketterna Notre Vin och Alienor Cellars). Han var också en nära vän. Jag kommer att sakna all den kunskap han delade med sig, alla kvällar vi hade tillsammans, alla stunder av vin och måltider vi delade. Och jag kommer att sakna skratten. Denis omkom i en bilolycka i april. Han blev 47 år.