Middag den 21 november

Dags att åter samla och bjuda in styrkorna, sätta ihop en spännande vinlista och bygga en meny därefter, och sätta igång med alla förberedelser. Den här gången med ett par kära återvändande vänner på Café Rotsunda. Bättre blir det inte.

Som vanligt inleddes kvällen med champagne – fattas bara annat! I första glaset en riktigt läckert mineralstram blanc de blancs från Pierre Peters som fortfarande upplevdes nästan ungdomligt knuten, 1999 Cuvée Spéciale. Det här är en väldigt fin champagne som fler champagneälskare borde upptäcka. Nästa champagne, 1999 Grande Millésime från Gosset i Aÿ, var rikare och bjöd på underbara toner av feta röda vinteräpplen, en något mjukare syra men fortfarande föredömligt torr och elegant. Tack och lov var dessa flaskor i utmärkt skick – men så var inte fallet med nästa champagne som det formligen osade korkdefekt om. Sådant är alltid otrevligt, men än otrevligare blir det när man avslöjar vinets identitet, och upptäcker att det var en verklig dignitär som förlorat matchen mot kork och kemi. Det var alltså med stor besvikelse vi fick notera att det skadade vinet som Cat Woman tog med var en 2002 Cristal från Louis Roederer.
Till bubblet blev det som vanligt potatischips (med reklamen om fredagsmys har denna min mångåriga tradition äntligen kommit på modet), men också små rostade kanapéer med en kräm av hårt smörbrynta trattkantareller och crème fraiche, som toppats med flingsalt och fint strimlad tryffelsalami.

Väl till bords bjöds två jämförande rieslingviner, det första av dem 1998 Riesling Clos Ste Hune från Trimbach i Alsace. Det här vinet har fortfarande mycket kvar av sin ungdomliga spänst och elegans, men också en fin första utveckling breddad kropp och fet citrusskalsnyans. Lite mer primärfrukt och elegans stod att finna i utmanaren 1998 Zöbinger Heiligenstein Riesling Alte Reben från Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. För min egen del vann det österrikiska vinet – och så brukar det nästan alltid vara dem emellan. En skummande och mycket smakrik ostronsoppa (inkokt med en premier cru från Chassagne-Montrachet) med friterat ostron och finstrimlad friterad ostronskivling gjorde vinerna följe, och gjorde det med bravur. Den krämiga soppan matchade vinernas kroppar perfekt, och sältan och den fina tonen av limeblad, citrongräs och citrussaft i soppen fann en perfekt balans till vinernas syra.
Servering två bjöd på fyra vita bourgogner. I det första glaset en stiltypisk 2004 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Vergers från Domaine Ramonet, utmärkt stringent med en torr men ändå fet smak med en liten hint av eukalyptusmjölk och markerad mineralton. Nästa vin kom först lite i skymundan, men växte med luft och tog då utmaningen betydligt bättre, 2004 Meursault Premier Cru Chevalières från Domaine Rémi Jobard. En fin mineralton bjöd upp till dans tillsammans med en finstämd fruktighet, nyanser av mandel och en ytterst väl integrerad ekfatston. Även det ett utsökt vin.
Glas tre höll ett mycket intensivare och fetare vin, dessutom med en kryddigare ekfatston. Det kändes på många sätt större, men kanske inte direkt elegantare. Det visade sig vara en 2004 Beaune Premier Cru Champs Pimont från Domaine Jacques-Prieur, ett kraftigt men utmärkt vin som faktiskt nästan påminner om en Bâtard-Montrachet Grand Cru i sin feta kropp. Groove hade ovetandes om temat i första flighten fått in en fullträff med sin absolut enastående 2001 Meursault Premier Cru Les Rougeots från Domaine Coche-Dury – ett helt makalöst intensivt, rikt, djupt och samtidigt elegant vin som jag åtminstone tog producent på direkt. Husstilen, vågad i ekfatshanteringen men kompromisslös i vingårdsarbetet, är magisk. Ett exceptionellt svårfunnit vin hade hittat hem till Café Rotsunda. Tack för det!
Till alla dessa viner en halstrad torskrygg på en matig ragu av musslor och fänkål, inkokt med champagne, musselfond och lite grädde. Fänkålen och musselfonden utgjorde en perfekt spegelbild av vinernas fina nyanser av lakritsrot och mineral.

Därefter blev det ett mellanspel där gästerna blint visade upp sina medhavda viner. I de två stora bourgognekuporna hällde Dan the Man upp sina viner, två riktigt fina exempel på Nebbiolo från Barolo, intensivt doftande av rosor, körsbär, lite gummi och tjära, i en stil som förenar både klassiska traditioner och modernt hantverk. Båda vinerna kom från Mascarello i Castiglione Falletto, och det visade sig vara två årgångar av samma vin; den ytterst eleganta och rätt djupa 2004 Monprivato Barolo och den mer årgångstypiskt fruktsötare men fortfarande stramt strukturerade 2003 Monprivato Barolo. Lot A bjöd vin från sin egen årgång, och det var inte svårt att gissa monumental Tempranillo som hade uppfostrats länge i amerikanska fat. Jag trodde först det var 1970 Vega Sicilia, men det visade sig vara 1968 Castillo Ygay Gran Reserva från Marqués de Murrieta i Rioja. Det blev en härlig återblick i Riojas fina historia, och vinet var riktigt läckert. Från Le Soul Jones vinkällare kom ett rätt ovanligt vin som inte längre görs, ett vin där en solrik mörk bärfrukt (idag dock mogen med sekundäraromer) slog an på en stramt mineralstrukturerad smak med en liten åldersötma i slutet. Vinet kom från toppfirman Ridge, och visade sig vara 1986 Howell Mountain Zinfandel.

Ett glas champagne från Giovanni blev en uppfriskande mitt-i-matchen-stänkare. Vanligen är jag inte alls förtjust i vinerna från jättekooperativet Nicolas Feuillatte i Chouilly, men det här 1998 Palmes d’Or var faktiskt rätt god i sin lite bredare och något äppelmogna men samtidigt friska smak. Det är dock ett prestigevin som jag inte tycker hör hemma bland de stora namnen, även om det är drickbart och gott.

Långsamt bräserade kalvlägg med brunoise av rotsaker i fonden med både rött och vitt vin, serverat med en riktigt krämig puré av mandelpotatis med massor av tryffel i, utgjorde den matiga varmrätten. Därtill en samling cabernetviner, alla från samma årgång – 1999. Det första vinet var en smakrik, fortfarande ung och fruktmättad 1999 Insignia från Joseph Phelps Vineyards i Napa Valley där tanninerna ännu håller eftersmaken något stram, trots den rika och nästan fruktsöta kroppen. Det var såklart ett fantastiskt vin, men hade faktiskt inte en chans mot vin nummer två, en minst sagt enastående bordeauxlikt komplex men rik 1999 Sassicaia från Tenuta San Guido i Bolgheri. Alla gäster blev mycket positivt överraskade av denna pjäs – delvis eftersom några av dem hade haft stora problem med oroväckande många korkdefekter från denna årgång.
Min egen favorit var 1999 Maya från Dalla Valle i Napa Valley, en cuvée av två tredjedelar Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc. Det här är ett ytterst ovanligt och alltid dyrbart vin som jag sällan provar, men som i stort sett alltid imponerar. Först var det väldigt lättsamt och elegant, men mycket komplext redan vid första sniffen, och med luft växte det i både intensitet och kropp. Kroppen är så silkig ett vin med god struktur kan vara. Vin nummer fyra hade en märkligt ungdomlig och nästan syrlig vinbärsfrukt i en ljusare ton än vanligt, men också stramt strukturerad och mineralmärkt smak. Jag blev rätt överraskad av detta vin, 1999 Cabernet Sauvignon Tre Colline Vineyard från Beringer, ett vin som till viss del brukar ingå i toppvinet Cabernet Sauvignon Private Reserve. Mina förväntningar på vinet var både tätare frukt och större djup, men så kräver vinerna från det vulkaniskt magra distriktet Howell Mountain alltid längre tid än de tio år detta vin fick innan korken drogs ur. Sist, men inte minst, dracks en 1999 Estate Cabernet Sauvignon från Far Niente, ett fylligt och för Napa Valley typiskt generöst vin, men samtidigt med en bordeauxliknande struktur och finess.

Ytterligare två gästviner skänktes upp. Groove hade med en jordigt komplex och djupt plommon- och vildhallonfruktig 2001 Vieilles Vignes från Domaine de Marcoux i Châteauneuf-du-Pape, och Giovanni slog upp en djupt rödfruktig och fyllig men samtidigt silkig 2002 Spätburgunder Assmannshäuser Höllenberg från August Kessler i Rheingau, en av de verkliga toppfirmorna för Pinot Noir i Tyskland.

Till ostarna skulle det bli med Pinot Noir, alla fyra från den lilla familjedomänen Robert Groffier i Morey-St-Denis. Ostar denna gång var en vällagrad hård och fint salt Laguiole, och den läckert smidiga Brillat-Svarin (världens finaste smör, brukar jag säga) som jag serverade med lite färska hallon som hade snabbmarinerats i en exceptionell äppelvinäger från toppfirman Gölles i södra Österrike.

Det första vinet var en stram och kalkstensmarkerad 2004 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses, firmans allra finaste vin. Trots den lite knepiga årgången har vinet en fenomenal parfym, nypon- och rosenblommig och på samma gång som en svalt örtig och mineraldominerad. Nästa vin var en lite stiligare och silkigare 2004 Bonnes Mares Grand Cru, även den både hus- och årgångstypisk. Alla gillar inte dessa nästan asketiska och på samma gång yppiga bourgogner, men jag älskar dem verkligen. Förra helgen fick jag dock hälla tre toppflaskor från samma domän och årgång i vasken eftersom de av någon helt obegriplig anledning hade oxiderat och kroknat. Idag var revanschen tydlig!
Därför fortsatte jag på inslaget spår och korkade ur en 2004 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru från samma firma. Om det här var förra helgen sämsta vin, var det alldeles utsökt idag, dock inte lika imponerande som de två nyss upphällda vinerna. Inspirationen fortsatte med en 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses, både renare och rikare fruktig mot vinerna från 2004, och med en mycket silkigare kropp. Det blev en utmärkt avslutning på vinorgierna denna kväll.

Nattsuddarna kastade sig över barskåpet, där det bjöds brandy från Germain-Robin i Kalifornien, brandy från Sanchez Romate i Jerez, grappa från Berta i Piemonte och cognac från Hennessy. Så kan gå, för den som stannar kvar efter stängning.

Summering: 8 gäster, 24 viner, lite sprit och 68 Riedelglas.

Bortamatch den 11 november

Äntligen Mondavi!

Så skrev jag när min vinklubb inbjöds till en stor middag för att hylla den legendariska Robert Mondavi. I Sverige har importör efter importör misslyckats med att lyfta fram vinerna från Mondavi Winery i Oakville … de har helt enkelt bara satsat på de billigare och ofta ointressanta vinerna från Woodbridge Winery i Central Valley. Skamligt! Nu hoppas vi på att importören Bibendum vill och lyckas bättre, och det var också anledningen till att jag valde att fokusera på Mondavi med en middag för min medlemmarna i min vinklubb, som alltid håller till på Villa Källhagen vid Gärdet i Stockholm. Det blev en fullträff – 94 gäster kom och åt och drack och njöt!

Vi började med en torr och frisk 2007 Napa Valley Fumé Blanc, det vin som Robert Mondavi gjorde sin entré med år 1966 när han vid 53 år ålder lade grunden för sitt nya vineri i Oakville. Vinet har en ren citrusfrukt och bara en lätt antydan av de fem månaderna i neutrala franska ekfat. Det var verkligen en fräsch och uppfriskande start på middagen, och därtill bjöds en lätt krämig och skummande ostronsoppa med citrongrässtekta råräkor på ett krispigt surdegsbröd. Sånär som på att soppan skulle behövt en lite högre syra för att matcha vinets höga syra, var kombinationen både god och väldigt uppskattat.

Vinets större syskon stod nu på tur, 2006 Fumé Blanc Reserve To-Kalon Vineyard, ett lika elegant men både djupare och mer intensivt vin med en något större fetma av den lite högre dosen av Sémillon (10 procent) och en lite mer uttalad fatkaraktär. Det här är ett utmärkt vin, underbart strukturerat och växande med luft, långt smakande och friskt fruktigt med toner av grapefrukt och passionsfrukt. Vinet intill, 2006 Private Selection Chardonnay (av köpta druvor från olika områden i Kalifornien), upplevdes smörigt och slappt och hade inte en chans mot sauvignonvinets fräschör. Det var därför något av en besvikelse, och medan sauvignonvinet växte med luft, blev chardonnayvinet bara jolmigare och smörigare. Väl kylt var det dock helt okej. En brödstekt rödingfilé med krämig mandelpotatispuré som nyanserats med löjrom, och en skummande och fint syrlig champagnesås därtill blev ett perfekt balanserat sällskap till framför allt sauvignonvinet.

Nästa två viner var av enklare slaget, men det var också min mening att visa upp spännvidden i portföljen. Det var år 1979 som Robert Mondavi köpte ett vineri på Woodbridge Road i Lodi, där han hade växt upp. Syftet var att börja producera en billigare serie som komplement till de allt dyrare vinerna från Napa Valley. Det vin vi serverade blev 2008 Woodbridge Zinfandel, ett publikt och typiskt sötfruktig mjukt vin med tydliga toner av solmogna björnbär och kokta blåbär, men också med en liten druvtypiskt syra och bitterhet och med bara en mjukt framtonad struktur. Jämte det en 2006 Private Selection Pinot Noir, som till en början nästan påminde om zinfandelvinet i sin lite yppiga sötfrukt. Efter ett par minuter i glasen började dock vinerna gå helt skilda vägar, och först då upplevdes pinotvinet mer elegant, ljusare i frukten och syrligare i kroppen. Riktigt elegant och finstämt är det dock inte – i alla fall inte för en bourgogneälskare som jag själv – men det är ett utmärkt exempel på en kalifornisk pinot i publikt prisläge som gör mycket bättre ifrån sig än Fetzer Barrel Select.

Maten härtill var en grillad gödkalv, väl tilltagen i storlek och grillad till rosa perfektion (köket på Villa Källhagen är träffsäkra på tillagningstider även till stora sällskap!) med lite sötaktiga rotsaker och en smakrik, på gränsen till lite sötaktig rödvinssås. Jag hade tänkt mig att pinotvinet skulle utgöra den perfekta kombinationen, men istället visade sig det billigare vinet av Zinfandel sitta alldeles förträffligt. Så kan det gå – ibland behöver inte de ”finare” vinerna vara de bästa, i det här fallet var det precis tvärtom!

Kvällens stora nummer var såklart vinerna av Cabernet Sauvignon, den druva som Robert Mondavi höll så kär och som han under hela sin livstid drömde om skulle skapa viner i Napa Valley som var lika fina som de från Bordeaux. Jag vill nog påstå att han verkligen lyckades! Och att han dessutom fick med sig dussintals, för att inte säga hundratals vinmakare i den drömmen, och även förverkligandet av drömmen.
Vi hade två cabernetviner, och vi började med 2005 Napa Valley Cabernet Sauvignon, ett vin där upp mot 15 procent av cuvéen består av Cabernet Franc, Petit Verdot och Merlot. Det som kännetecknar cabernetvinerna från klassiker som Mondavi, är att de förenar en djup och för soliga Kalifornien mogen mörk bärfrukt, dock aldrig söt och kokt utan med en svagt gräsig nyans mitt i fruktkroppen. Strukturen är också fint hållen med tydliga tanniner och en bara en lätt fatbesk och chokladbesk ton av ekfaten, som i det här fallet är 25 procent nya och ytterst väl integrerade. Det här är ett strålande vin, just nu kanske några år för ungt för att verkligen visa sina rätta sidor, men med en timmas luftning i karaff börjar det utsökta skönjas. Till maten satt det gjutet – en oxkind som långsamt hade kokats in i fond och rött vin med en generös skänk av svarta vinbär (för att matcha vinernas fruktighet) och en kräm av rostad jordärtskocka, och med en pyramid av strimlad och krispigt friterad svamp och svartrot.

För att hylla Robert Mondavi kröntes kvällen med den formidabla 2001 Cabernet Sauvignon Reserve, det vin allt sedan första årgången har varit firmans flaggskepp. Den toppårgång är ännu i sin linda, mörk och tät med en fint kryddig fatton, ett djup i frukten som bygger på perfekt mogna och noggrant sorterade druvor från gamla stockar i framför allt den utmärkta vingården To-Kalon som omger vineriet, men som har fått ett uppfriskande och lite mer gärsigt inslag av druvor från svalare vingårdar i Stags Leap District. Idag är vinet fortfarande fast strukturerat, men tanniner och fatkrydda polerades långsamt av i takt med att vinet möttes av luft i glaset. Det var minst sagt en värdig avslutning på middagen, och eftersmaken av vinet dröjde sig kvar … nästan till dess jag kommit hem.

Bortamatch den 8 november

Fett, det var huvudtemat när gänget med sommelierer träffades för en lång och skön söndagsmiddag. Ju mer fett, desto bättre. Till det såklart massor av vin.

Vi började med en glas uppfriskande NV Brut från Billecart-Salmon, torr och stram med en fin mineralton och lite ungdomligt knuten men väldigt god eftersmak. Det var precis vad som behövdes för att späda på bushumöret! Nästa champagne, en magnum 1979 Vintage Brut från Louis Roederer, var så oxiderad och trött att den mest påminde om en alkoholsvag version av en palo cortado. Hur trist som helst när en stor pjäs levereras till förväntansfulla pojkar. Nu löste sig problemet blixtsnabbt, och redan inom ett par minuter var en nu magnum öppnad, denna gång en förträffligt god 1989 Louise från Pommery. Det här var tidigt en av mina favoriter, men de senaste åren har jag faktiskt varit lite besviken på de flesta flaskor och årgångar jag har provat. Den här kvällen satte den sig dock väl tillrätta i njutningscentrat. Åh, vad den var sensuellt krämig och diskret mognadsrostad, och ändå ungdomligt vital och frisk.

Ett par stilla vita viner skickades också upp. Först en ännu mer krämigt läcker och lite smörig 2006 Ma Belle Fille, en fatjäst och full malolaktisk chardonnay från den högst belägna av alla vingårdar hos Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma. Här finns en läcker kryddig ton från ekfaten, en generös gul fruktighet med inslag av aprikoser och ändå med en sval känsla och god syra. Utsökt! Mer elegant och definitivt mer bourgognelik var 2003 Chardonnay McCrea Vineyard från Sonoma Mountain och toppfirman Kistler. Först trodde jag faktiskt det var en vit bourgogne från en varmare årgång, och en firma som inte snålar på ekfaten. Den läckra mineraltonen fångas upp av en underbart ren frukt, precist inramat i ny dyr men välbalanserad ek. Det är ungefär vid den här tiden som Kistler nådde sin absoluta toppnivå, och såklart nu håller sig kvar där. Känns onödigt att säga att det här är vansinnigt gott.

Det kan man emellertid inte säga om 2003 Meursault Château de Labouré-Roi, från just firman Labouré-Roi. Låt gå för att årgången var besvärligt varm och få firmor lyckades göra eleganta vita viner – men det här är tråkigt och under all kritik, mer fadd smak än så här går knappast att frambringa i Bourgogne. Rött kort, och vasken nästa!
Tack och lov fick Bourgogne en rejäl revansch i den mångfacetterade, eleganta och mycket komplexa 2007 Saint-Aubin Premier Cru En Remilly från Pierre-Yves Colin-Morey, en av de allra nästa producenterna från Saint-Aubin.
Till champagner och vitviner åt vi kvällens första fett, en rejäl skänk med underbar Skagen på tunt knäckebröd.

Väl till bords skulle rödvinerna komma på löpande band, helt utan logik eller tanke på vilket fett som skulle serveras härnäst. Först en underbar pinot som vi först trodde kom från antingen Kalifornien (stor, rik och underbart hallonaromatisk rödfrukt) eller Bourgogne (försiktig ek, och stor elegant), men som med en lite avklingande eftersmak röjde att vinet inte var stort – dock väldigt gott. Det kom från Franken i Tyskland, och producenten Schloss Sommerhausen – 2002 Frühburgunder, och serverades ur magnum. Tack för den referensen.

Nästa vin var tio gånger mäktigare, nästan becksvart (i det dunkla middagsljuset) och tätt fruktig, lite kryddigt och dyrbart eknyanserat. Med lite luft växte det sig storartat läckert och elegant – mitt i all sin prakt – och vann allas gunst. Denna härliga 2005 Matriarch, som är ett andravin hos Bond, fick familjesällskap av ett annat vin signerat Bill Harlan, 2003 The Maiden, den fullkompligt magnifika andravinet hos Harlan Estate. Det var mer elegant och hade tydliga nyanser av bergsfrukt och mineral, och var också lysande.
Vi njöt av de tre vinerna till nästa fett, en smakrik långkokt rilette av rådjurslägg i en millefeuille, toppad med en minst sagt oblygt tjock skiva halstrad anklever som toppades med finaste hallonvinäger och en slösaktig hyvling av svart tryffel.

Nu kom två ”nya” viner, det första helt klart från Bordeaux, och av mycket ädelt ursprung med en underbart rostad och multet jordig mognadskomplexitet och utsökt men lite mjuk eftersmak. När flaskan avtäcktes blev jag faktiskt lite besviken – det visade sig vara 1982 Château Mouton-Rothschild. Jag har druckit vinet många gånger de senaste fem åren, och har i och för sig noterat av detta tidigare så storslagna vin håller på att klinga av. Den här flaskan var den svagaste hittills. Inte heller skulle slottet få en revansch med en nästan lika stor årgång, 1986 Château Mouton-Rothschild var nämligen korkad. Shit pommes frites.

På tal om fett, nu började det lukta förföriskt av långstekt fläsksida från ugnen. Till det en rejäl hasselbackspotatis, baconlindad haricot verts (en kväll som denna måste alla grönsaker maskeras med någon sorts fett eller gris), och en närmast omöjligt stor gryta av fetast tänkbara choronsås (béarnaise med tomat). Det slank ner som Guds ord i en tokig!

Mer vin kom i form av en fantastiskt komplex 1998 Le Méal Ermitage från Chapoutier, ett vin som förenade mörkmogen och intensiv frukt med en stor elegans och stram mineralton. Den kändes betydligt yngre än sina nio år.
Nästa vin var för mig okänt, 2006 Arrels från appellationen Côtes de Roussillon Villages. Rik, sötyppig och kryddig fruktighet, ändå återhållen med en lång och tät eftersmak som bjuder på en liten sötma, samtigit kryddiga ekfat och lite skön lakrits. En kul bekantskap med stor potential. Ännu sötare och silkigare var bärfrukten i 2004 Cabernet Sauvignon från Bucella i Napa Valley, en svåråtkomligt vin som hyllas stort i amerikansk press och som förvisso är väldigt gott, men mer fruktdrivet än särskilt komplex. Vi tyckte dock alla att det var gott och till den feta och lite salta maten satt det perfekt. Det är något särskilt lyckosamt i triangeldramat fett, salt och fruktsött. En fullträff!
Betydligt mer elegant stod att finna i 1999 Château Duhart-Milon som var oväntat utvecklad, brådmogen till och med, men som är stilfullt jordig och nästan lavendeldoftande. Riktigt gott, men inte imponerande.

Jag ska inte säga att jag har svårt för vinerna från Châteauneuf-du-Pape, men jag förstår inte alla dessa superlativer och hyllningsord om dem – dock har jag under gånget år druckit en hel del utmärkta viner därifrån, och har såklart också gjort det under de senaste 20 åren. Den 2006 Vieille Vignes från Domaine Marcoux vi nu njöt av vad dock föredömlig, intensivt fruktig med massor av vildhallon och med en silkig och elegant kropp.

Nu skulle de bli mer fett, i form av en stor tårtbit friterad camembert med hjortronmylta. Här hade jag nästan nått gränsen för hur mycket fett jag kunde få i mig, så jag smakade bara lite på osten och sylten, och koncentrerade mig sedan på grönsakerna – den friterade kruspersiljan! Vinet till osten var sagolikt, 2004 Riesling Spätlese Graacher Himmelreich från Joh. J. Prüm. Oj, vilken frisk och sötfräsch nektar, fullkomligt packad av gul stenfrukt, citrus, vita vinbär och mineral. Helt klart bättre än den i och för sig goda 1998 Pinot Gris Clos St-Urbain Vendange Tardive från Zind-Humbrecht i Alsace. Här bjöds ett doftregister innehållande apelsinblom, akacia och även lite nötter, och smaken var lång rik och intensiv.
Ännu ett sött vin dök upp, typiskt aprikosfruktig och ståligt ultraren, 2008 Vidal Ice Wine från Blaxsta Vingård i Flen.

Därefter kom ett par viner mer sporadiskt utan någon ordning eller diskussion – vi började nog bli rätt stökiga. Men jag minns en 1997 Cuvée des Cadettes från Château La Nerthe i Châteauneuf-du-Pape, idag sötkryddig och något mogen med en avrundad eftersmak, och en mer tilltalande pigg 2007 Riesling Ried Loibenberg Smaragd från den utomordentligt fina firman Knoll i Wachau. Den var såklart hur god som helst, ren och mineralig med en generös frukt men ändå torr smak.
Jag hade dock fått upp ögonen för en starkvinstyp som jag verkligen uppskattar, men nästan aldrig träffar på – Barolo Chinato, denna kväll från firman Aldo Conterno. Enklast beskriver man vinet som en hybrid mellan barolo, söt recioto och bittersprit. Och det är just den här märkvärdigt komplex kombinationen som lockar mig.

Den här kvällen avlutades på Akkurat, med en strålande god belgisk trappist – Rochefort 6, från klostret Rochefort. Jag njöt av den sval som den var, utan chips. Jag kände mig som en svikare som avstod feta tilltugg till ölen. Men jag var faktiskt rätt mätt.
Även dagen efter!

Bortamatch den 6 november

Fredag – och skön middag, som vanligt byggd efter vinerna. Och temat den här gången blev södra halvklotets vinländer. I Sverige finns det inte särskilt mycket mousserande vin från därunder, i alla fall inte av verkligt intressant kvalitet. Därför fick det bli lite enklare, dock fullt godkänt i lågbudgetklass med NV Brut från Cono Sur i Chile. Firman är mest känd för sina pinotviner, som är helt okej men bara emellanåt verkligt bra. Tack vare att de idag arbetar men riktigt svala vingårdar i bland annat Bío-Bío längst ner i söder (60 mil söder om Valle de Maipo), har man tillgång till druvor med lagom hög mognad och stramt friska syra för att använda som god bas i eleganta mousserande viner. Detta vin görs av 90% Chardonnay, delvis jäst i äldre ekfat, och resten Riesling och Pinot Noir, men eftersom vinet bara mognar en kort tid på sin jästfällning utvecklar det inte någon vidare komplexitet. Det har dock en ren citrusfrukt och en frisk eftersmak. Vi drack det till ett litet rostat surdegsbröd med lomo embuchado (lufttorkad fläskfilé) med äppelvinägrett och bondbönor.

Till förrätten stannade vi kvar i Chile, med det intensivt aromatiska och skolboksmässiga men samtidigt friskt strama 2008 Arboleda Sauvignon Blanc från Viña Seña och deras vingårdar i svala Valle de Leyda. Här möts man av hela registret av typiska dofter, och allt återhållet i en ytterst ren stram ståltanksjäst stil. Det fick också bli en betydligt fetare men nästan lika frisk 2007 Eden Valley Riesling från den allt bättre firman St Hallett. Druvorna kommer från 550 meters höjd i Eden Valley (300 meter över den stekheta dalbotten här) och musten är såklart jäst i ståltankar. Med en syra på 7.2 gram per liter känns vinet nästan stramt, samtidigt bär det på toner av gul stenfrukt, citronskal och gummi (en del provare kallar tonen petroleum – det gör jag aldrig). Jag skulle gärna se 2-4 års ytterligare flasklagring för att rieslingvinet ska nå en mer förfinat komplex stadium.
Till dessa viner åt vi en perfekt smörstekt filé av havsabborre som hade fyllts med pilgrimsmussla, och serverat med bräserad fänkål, en citrus- och ingefärsspetsad potatispuré och en syrastänkt vitvinssås. Just syrligheten i såsen och purén gav vinerna en något polerad syrastruktur, med ökar rondör som effekt, och fänkålen blev en tacksam doftbalans till det aromatiska sauvignonvinet.

Tre viner fick det bli till varmrätten, en fantastiskt mör gödkalventrecôte som grillades till rosa kärna, och serverades med fin skuren sauterad morot och persiljerot samt smålök, och en krämig sås på jordärtskocka. Jag vet egentligen inte hur jag tänkte på vinkombinationen, om jag ens gjorde det. Men någon slags elegans borde jag ha sökt i vinerna, och framför allt en fint diskret sötaktig fruktighet för att möta upp de svaga söta nyanserna från rotsakerna. Så blev det i all fall.
Första vinet var det godaste i sig, en stiltypisk 2007 Cornish Point Pinot Noir från Felton Road Wines i Central Otago, Nya Zeeland. Jag har haft det smakmässiga nöjet att följa Felton Road i tio år, och det är inte svårt att komma fram till att de är öns bästa producent, och en av de allra bästa i disciplinen Pinot Noir utanför Bourgogne. Det här vinet är ännu ungt och lite fatkryddigt, men den röda bärfrukten är sötsyrlig och ren med bara en lätt jordig och örtig nyans – som är rätt klädsam. Syran är ännu markerad, och tanninerna finns där men upplevs ändå sirliga. Kanhända var vinet lite för elegant till maträtten – men det trodda jag inte när jag planerade middagen.
Istället visade det sig att 2005 Zeta, en cuvée av 64% Malbec och 36% Tempranillo från den idag 800 hektar stora familjefirman Zuccardi i Mendoza, skulle bli min favorit till maten. Vinet var först lite stökigt och knutet, så det dekanterades fram och tillbaka ungefär 45 minuter innan servering. Det gjorde vinet gott – men ändå fanns det en god portion av utveckling kvar att växa fram i glaset under middagen. Tanninerna blev med ens än mer silkiga, och frukten växte fram och gav vinet kropp och längd – och sånär som på en lätt eldig avslutning (15% alkohol) utgjorde vinet en rätt elegant kombination med maten.
Jag blev först något besviken på doften i 2005 Radford Dale Gravity från The Winery i Sydafrika. Inte så att vinet i sig var dåligt, utan mer för att jag hade valt det ur minnet som ett av få sydafrikanska viner som inte alls bär spår av den annars för framträdande brända och rökiga tonen. Som jag absolut inte tycker hör hemma i vin. Men den fanns här – om än bara så lite. I övrigt bjöd vinet på en utsökt frukt, mörkt bärig och med en delikat kryddigt ton som av lakritsrot, typiskt för den stora portion Syrah som ingår i cuvén med minde inslag av Cabernet Sauvignon, Merlot och Viognier. Verkligt positivt var dock att vinet passade förträffligt till maten – att dess kropp smälte in som smör i varmrättens finstämda smaker och texturer.

Sydafrika fick också bli vinvalet till osten, men nu representerat av landets allra skickligaste vinodlare och vinmakare, Eben Sadie och hans firma The Sadie Family. Han gör inte bara utmärkta röda viner, som det fantastiska Columella, utan också ett par vita. Ikväll fick det bli 2007 Sequillo, en cuvée av cirka 65% Chenin Blanc med en balans av Grenache Blanc, Viognier och Roussanne, från hans 15 hektar stora ekologiskt skötta vingård Sequillo, och svaljäst i 500 liter stora franska ekfat och däri lagrat under 10 månader. Vinet har en fet och ganska tung doft och smak, en måttlig syra men med en lätt sälta som av mineral, och med underbara toner av honung, blommor och citron. En vällagrad Comté med en sötsyrlig reduktion av citrus och passionsfrukt fick ta hand om vinets fruktighet, och en liten bit rostat fruktbörd gjorde kombinationen till en fullträff.

Slutligen ett sött vin från nordvästra Victoria i Australien, Rutherglen Muscat från den klassiska firman Campbells. Med en restsötma kring 230 gram per liter, och en efter några års fatlagring fint utvecklad fatoxidation, blev det en helgjuten avslutning tillsammans med en silkeslen mousse av Manjari-choklad från Valrhona, smaksatt med kanderad ananas och med en toskaflarn som den brygga som bygger samman nötigheten i vinet och desserten.
Om det var ett perfekt äktenskap?
Prova själv, så får du svaret.

Bortamatch den 30 oktober

En förfrågan om att hålla en jubileumsmiddag i Smögen, för 92 vinälskande gäster, och med en skara hungriga kockelever vid Maritime Gastronomi i köket och serveringen? Sådant tackar jag inte nej till. Det går helt enkelt inte!
Efter en rätt öppen grundidé om hur menyn skulle skapas – fyra rätter med fisk och skaldjur samt ost och två desserter – fick eleverna rätt fria händer att klä mina tankar om smaker och textur med råvaror och tilltagningsmetoder. Som vanligt när jag arrangerar vinmiddagar, utgår jag alltid från vinernas smak, struktur och doft. Därefter skapar rätterna för att balansera och spegla vinerna.

Vi började denna middag med ett glas NV Cuvée de Réserve från den lilla familjefirman Pierre Peters i Mesnil-sur-Oger. Vinet, gjort uteslutande av Chardonnay från samma by, har en fint citrusfruktig och rätt elegant doft, en torr och frisk smak med nyanser av citrus och en fin mineralsälta.

Väl till bords serverades en mycket intensivt doftande 2008 Arboleda Sauvignon Blanc från den chilenska firman Seña, grundad 1995 av Edoardo Chadwick på Errazuriz och Robert Mondavi. Druvorna kommer från den svala kustregionen Valle de Leyda, nu i ropet i ett Chile där allt svalare vingårdar premieras, och vinet är jäst vid låg temperatur i ståltankar, med blockerad malolaktisk för stramas möjliga smak. Doft och smak påminner mycket om de rikt aromatiska nyzeeländska tappningarna, mycket fläder och vinbärsblad och en hel del grön och gul paprika. Och som väntat är smaken frisk och kroppen medelkraftig men intensiv. Ändå rätt trevlig – och utmärkt till de snabbt marinerade färska ostronen. De var inspirerade av den peruanska rätten ceviche, med mycket lime och fint tärnad skalad gurka, toppat med en friskt citrusskum som verkligen satt gjutet till vinets friska syra.

Nästa rätt var fullkomligt bländande – absolut toppklass helt enkelt. Carpaccio på havskräftor, underbart sötsalt smakande med en delikat sötaktig ton från den vaniljkokta purjolöken, och toppat med lite lättrökt löjrom. Vi drack ett enastående vin till, 2008 Riesling Smaragd Achleiten från toppfirman Prager i Wachau i Österrike. Vinets rikt gula stenfruktighet gifte sig perfekt till den mjälla sötman från havskräftorna, och den svaga rökigheten från löjromen möttes av en komplex känsla av mineral ur vingårdens stenjord. Så kom syran som lyfte vinet och kombinationen, och eftersom vinet är så makalöst gott, var det såklart ett stor plus att eftersmaken var så kvardröjande. Minst en minut.

Temat skaldjur fortsatte med grillade pilgrimsmusslor som serveras med en kombination av sötaktig kräm av jordärtskocka med tärningar av sötsyrligt äpple och en buljong av brynt smör och smakrik hummerfond som satte en extra läcker touche på det hela. Vi stannade kvar i Wachau, till och med i vingården Achleiten, men gick till det utmärkta kooperative Freie Weingärtner Wachau och deras toppserie Domäne Wachau – 2008 Grüner Veltliner Smaragd Achleiten. Vinet var fetare fruktigt än rieslingvinet, såklart, och hade trots sin fina syra och känsla av mineral inte alls samma stringens och precision som rieslingvinet från Prager. Gott var det dock, och tack vare den lite rikare fruktsötman passade det också bra till den något sötare maträtten.

Nu bytte vi färg på vinet – och tog oss till Bordeaux där valet hade fallit på 2006 Château Pibran, en cru bourgeoise som ligger intill Château Pontet-Canet och Château Mouton-Rothschild. Häri ligger ungefär 60% Cabernet Sauvignon och 40% Merlot och vinet är uppfostrat i ekfat som till hälften är nya. Faten gör sig i nuläget väl tillkänna, och även om frukten är mörk och rik, nästan lite kolaktigt modern, är vinet ungt och lite knutet. Det hade verkligen behövt dekanterats i minst en timma – nu missade vi den så viktiga detaljen för servering av unga röda viner. Marulken därtill var halstrad och serverades med en smörigt krämig puré av mandelpotatis, toppad med brynt karljohansvamp och serverat med en rödvinssås och en bit krispigt panerad och friterad oxsvans. Kombinationen var fullt godkänd, men nog hade jag valt ett lite för ungt och fruktmättat vin till just den här maträtten. En något mer mogen röd bordeaux hade varit att föredra.

Tre ostar, alla svenska! En lite torr och god men kort smakande getost (Vit Caprin) från Halltorp utanför Trollhällan, en underbart krämig och saltsöt granbarksost av komjölk från Jürss i Sörmland, samt en Trivera, en otroligt god och salt, krämig och nästan lite kryddig grönmögelost av fårmjölk från Jämtland. En liten klick med nyponmarmelad som hade spetsat med ljunghonung var enda tillbehör. Vinet därtill kom från Dr Loosen i Mosel, en 2005 Graacher Himmelreich Riesling Spätlese, läckert gulfruktig med fina mineraltoner, lättsam med en frisk syra som trots allt ger den söta initialsmaken ett torrt och mycket finstämt slut. Det är verkligen elegant. Och till framför allt de två senaste ostarna, med bara en liten ton av nyponmarmeladen till, satt det alldeles perfekt.

Den första desserten blev en variation av hjortron med en krispig fattig riddare till. Vinet kom från Österrike och vinhuset Weingut Hafner i Mönchhof, 2005 Cuvée Beerenauslese. Tonen av honung och den gula tropiska frukten i vinet, speglade hjortronen riktigt bra och tack vare vinets intensiva sötma stod en lagom del av den kvar också i mötet med dessertsötman. Så ska det såklart vara.

Det hann bli en dessert till, den här gången en enligt teorin stegrande smakintensitet lite kraftigare dessert, en mörk chokladbakelse (tyvärr lite för överbakad – chokladdesserter som denna ska ha en krämig kärna) som serverades med en kokosmousse med kanderad ananas, och små läckert saltkanderade macadamianötter. I glaset slogs det upp ett sött rött spanskt vin, 2005 Dulce Monastrell från den stora och framgångsrika familjefirman Bodegas Castaño i Yecla. Det populära vinet, som jag under många års tid har använt till hundratals personer vid middagar som denna, görs uteslutande av sent skördad Monastrell. Musten jäses bara till en styrka kring fem procent, varefter det förstärks med neutrala vinsprit till cirka 15 procents styrka enligt den så kallade portvinsmetoden. Restsötman landar då kring 180 gram per liter, och smaken är närmast som en flytande nektar av björnbär. Och det passar så bra till desserter av choklad. Verkligen!

Villa Källagen den 15 oktober

Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Som nu, ikväll. Fem minuter innan middagen skulle inledas, när i stort sett alla 62 gäster hade hittat sina platser, gick strömmen. Nattsvart! Fram med hundra levande ljus. Så långt inga problem.
Men så hade vi ju köket, och matlagningen. Hur skulle det gå utan ström? Bara två gaslågor, inga ugnar. Tack och lov fanns det värmeljus, väldigt många värmeljus.
Temat för kvällen var Rioja. Vi började enkelt och friskt fräscht, med ett glas 2007 Blanco Joven från Bodegas Montecillo, ett tankjäst och kortlagrat vin av Viura som bjöd på en frisk syra och en delikat äppellik frukt med en liten nyans av citronskal. Helt okej, men inte minnesvärt.

Nästa vita vin. 2007 Blanco från Finca Allende, var betydligt bättre. Det framställs av ungefär två tredjedelar Viura och resten Malvasia Blanca från 30-40 år gamla stockar, och musten jäses i franska ekfat och vinet uppfostras sedan däri under 14 månader. Det jag gillar med vinet är kombinationen av fet kropp och frisk syra, och det passade absolut perfekt till den första rätten, en halstrad tartar av pilgrimsmusslor och brunoise av rostat sidfläsk (som gifte sig utmärkt med vinet fatnyans) med tillhörande citronhollandaise, en sås som på alla önskvärda sätt fångade vinet kropp och syra.

Emellanåt är det fantastiskt att återse en gammal klassisk rioja, som den 1997 Gran Reserva 904 från La Rioja Alta, som serverades till första varmrätten. Tanken var här att visa upp en ”kompis från förr” som faktiskt fungerar och bjuder upp till dans än idag. (Vi är annars rätt duktiga på att avfärda allt som vi anser oss ha passerat i vår smakmässiga utveckling.) Visst andas det tradition här, vaniljtoner, sötsyrlig rödfrukt, dill och kräftspad, och visst är vinet avrundat silkeslent efter lite mer än tio års lagring i amerikanska ekfat och flaska – men det är på inget sätt trött. Bara traditionellt. Och gott, som de allra flesta av de tre tjogen vinvänner ansåg. Dessutom passade det alldeles fantastiskt bra till den variant av paella som köket hade kokat ihop över levande eld – hummer- och saffransris med råstekt havskräfta, bondbönor och en mjäll balloutine av majskyckling. Kombinationen av hummerfond, saffran och traditionell mogen rioja är hur lyckad som helst!

Till varmrätten skulle de bli mer modernism, i stort sett enbart av Tempranillo som fostrats i delvis nya franska ekfat, och alla tre från det förstklassiga distriktet Rioja Alavesa – det bästa av distrikten i Rioja. Första glaset: en modernt fruktig och något fatkryddig 2003 Finca de Ganuza från den fina firman Bodegas Remirez de Ganuza, ett vin som är aningen färgat av årgångens värme och därmed har ett lite sötaktigt anslag i frukten. Min favorit av de tre var den ytterst eleganta, märkfruktiga och i jämförelse med de två andra vinerna mer silkeslent strukturerad 2004 El Puntido från den utmärkta firman Viñedos de Páganos, som ägs och drivs av den gudabenådade vinmakaren Marcos Eguren. Jösses vad han är duktig!
Mer strukturerad och mindre utvecklad är den ultramoderna men ändå stilfulla 2005 Orben, ett rent tempranillovin från stockar planterade 1945 och 1954 som görs av den nyetablerade firman Artevino. Det är ett fyndmässigt vin, som kostar betydligt mindre än Roda I, men som har samma moderna och eleganta kvalitet.
Till dessa tre viner blev det en skolboksmässigt grillad oxfilé med en rödvinsfond inkokt med riojavin och garnerad med fint skivade svartrötter och fint tärnad chorizo, och till det en slät mandelpotatiskräm. Mina idéer om att jag normalt sett inte begriper varför man ska äta oxfilé (vad är det som är så fint med denna styckningsdetalj?) hade lämnat mitt närminne denna kväll, för det här var busgott!

Sista vinet för kvällen blev ytterligare en modernist, 2007 La Montesa från Bodegas Palacios Remondo, en firma i Alfaro i Rioja Baja som sedan 2000 drivs av stjärnvinmakaren Alvaro Palacios. Det här är ett helt okej vin, baserat av Garnacha och lagrat i franska ekfat, tydligt influerat av det varmare klimatet i den södra landsändan av Rioja. Osträtten var nog den första rätten någonsin på Villa Källhagen som jag inte fullt ut tog till mig – men jag får väl lägga skulden på mig själv (det är ju trots allt jag som anger tonen i kombinationerna). Den bestod av en i och för sig god men lite torr timbal av Manchego som serverades på ett rostat bröd med valnötter och torkade aprikoser, och till det en sötsyrlig reduktion av sherry. Det kan ju ibland bli så …
En extra hyllning till köket som än en gång gjorde ett fantastiskt jobb – denna gång med tusen ljus flammande i köket. Jag begriper faktiskt inte hur de bar sig åt!

Röda Havet den 6-11 oktober

Jag ska vara helt ärlig. Miljön var inte den bästa, inte heller omständigheter såsom glas eller temperering. Eller kök för den delen (kock fanns det dock). Egentligen var det kasst som aldrig förr! Platsen var mitt ute på Röda Havet, under en dyksafari, och maten på dykbåten tänker jag inte ens kommentera här. Men det 14 man starka gänget var härdat och väl införstådda med läget, och för att muntra upp stämningen lite arrangerades en liten och enkel vinprovning (enbart medhavt vin, inget kameltjut) varje dag efter sista kvällsdyket. För att rensa gommen och trigga smaklökarna efter det ettersalta havet, och vädra bort gummitonerna av regulatorns munstycke, fick det först bli en iskall Grolsch. Holländskt neutralt öl som inte förtjänar någon annan kommentar än sin duglighet som sköljmedel.

Första kvällen började vi lättsamt och enkelt, med en 2008 Pinot Gris från kooperativet Bestheim i Alsace, en tämligen enkel och mjukt fruktig och inte alls nyanserad vitvinare med en tydlig släng av fruktsötma. Nästa vin var också enkelt – något annat känns kanske inte helt rätt i mina medköpta partyglas i engångsplast (59 kronor för 10-pack på Coop Forum). Dessutom hade temperaturen i vinerna stigit till omgivande 22-24 grader, en inte helt optimal serveringstemperatur om det är finess man är ute efter. Vinet 2007 Cabernet Sauvignon från Errazuriz i Chile, var närmast sötjolmigt och vinbärsyppigt med en mjuk strävhet och lätt grönaktig nyans. Ännu ett vin som inte var min tekopp, men som åtminstone inte förlorade så vansinnigt på vår serveringsmässiga misshandel. Bättre ställt var det med 2004 Château Prieuré Lalande från Lussac-Saint-Emilion, ett slott som ägs av André Lurton. Vinet var helt okej, en aning elegant och till och med nyanserat (även här på båten!), med en fin struktur och något jordig fruktighet. Sista vinet för kvällen fick bli en 2006 Cabernet Sauvignon Merlot från Cape Mentelle i Western Australia. Jag gillade vinet, trots en på tok för hög temperatur som gav det en lite slappare och tjurigare framtoning än normalt – kraven så här på Röda Havet är lägre – och det hade en god klädsam struktur av frisk syra och tanniner som kändes upplyftande just för tillfället.

Andra kvällens middag och provning ägde om möjligt rum under sämre förutsättningar. Efter en hel dags rätt tuffa dyk i 15-20 sekundmeter och 3-5 meter höga vågor, dessutom tidvis kraftig ström, var delar av gänget sargat av både trötthet och sjösjuka. Maten var dock bättre, både kofta (lammfärs) och en slags hamburgare med pasta. Först en soppa, och till det en knappt medelfyllig, ståltanksren och syrafrisk 2006 A2O Albariño från Bodegas Castro Martin i Rias Baixas. Helt okej, men inte i den övre sfären av albariñoviner jag har provat. Tack och lov hade vi varit kloka nog att kyla vinet ordentligt den här kvällen.
Till varmrätten blev det tre röda, först ut en korkdefekt 2005 Saint Joseph från Cave Tain l’Hermitage, och sedan den stiltypiska och sötaktigt cassisfruktiga 2005 Shiraz Bin 128 från Coonawarra och storfirman Penfolds. Den typen av vin passade faktiskt oväntat bra till den sits vi satt i – enkel och grovhuggen mat, samma pinsamt mediokra engångsglas i plast och en fortfarande vindpinad sjö. Kvällens sista blev en amerikan, 2005 Amaranthe Cabernet Sauvignon från Amaranthe Wines (på etiketten kallat Six Spirits) i Napa. Den var som de flesta medelgoda, något rökigt ekkryddiga cabernetviner från Napa Valley – och hamnade någonstans i den nedre kvalitetsskalan.

Kväll tre var i stort sett alla dykpojkar på topp, vi hade flyttat båten och vågorna var inte längre hiskeliga. Middagen inleddes med en klar grönsakssoppa, till vilken vi serverade en rättfram och lite krusbärsfruktigt frisk 2006 Sauvignon Blanc från firman l’Avenir i Stellenbosch i Sydafrika, idag ägd av Michel Laroche. Som kombination betraktat helt okej – i alla fall de usla förutsättningarna inberäknat. Det här, att dricka i vanliga fall medelmåttliga viner i miljöer som är knapphändiga eller till och med mediokra för kulinarisk njutning, är faktiskt en rätt spännande, upplyftande upptäckt.
Det som serverades till varmrätt var kanske oväntat – bräserad kamelstek med friterad spagetti! Har du provat det förut? Nej, jag hade inte väntat mig det heller (och det kommer aldrig heller serveras på Café Rotsunda – jag lovar). Första vinet ut var gott, och knappt jag tror det själv upplevdes många av dess (troligen) rätt många nyanser. Klassisk elegans skrev jag efter en första snabb bedömning, därefter mörk och elegant bärfrukt med en fin ton av ekfatslagringen, och en rätt finstämd eftersmak. Gott till kamelen? Japp!
Det gällde också nästa vin, en 1999 Barolo Vigna Cucco från Cascina Cucco, som även det visade en hel del av sina kvaliteter i mitt billiga plastglas. Jag ska inte sticka under stor med att jag saknade mina bättre glas från Riedel. Ändå upplevde jag toner av körsbär, viol och den stiltypiska elegans, fin syra och en stringens som hör Nebbiolo till. Nu, med tio års mognad, mer förfinad.
Sista vinet var helt annat, sötaktigt solrikt fruktigt med toner av björnbär, torkade plommon och små stänk av tobak. Typisk zinfandel. Passade också märkligt nog anständigt i mitt enkla glas.

Dag fyra, även den med djupdykning i det blå med olika hajarter, blev det middag – tyvärr inte särskilt god. En sönderkokt höna med grönsaker och en märkligt rätt som påstods vara lasagne. Förmodligen lagad av kamelkött och kamelmjölk. Smaken påminde inte om något från Italien, eller ens ungdomens skolbespisning där fryntliga medelålders matmammor fått inspiration att försöka sig på etnisk mat från söderlandet Italien. Dock var de två vita vinerna rätt goda. Det första av dem var en pigg och frisk 2007 Chardonnay från Cloudy Bay i Marlborough, Nya Zeeland. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om det här vinet, och det visade sig väldigt bra även här ute på Röda Havet, men serverat i de små platsglasen fanns det inte utrymme för alla dess aromer att utvecklas – därmed fick kryddan från ekfaten en oväntat framträdande position. Gott var det dock, liksom den nu perfekt mogna men fortfarande vitala 2001 Meursault Premier Cru Poruzot från Mikulski, ett vin som jag vanligen finner vara något för ekigt. Denna flaska och årgång drucken just nu, upplevdes dock väldigt harmonisk med en fin fetma, delikat smörighet och fortfarande god upplyftande. Jag hade gärna sett denna min sista flaska serverat i ett bättre glas, vid ett bättre tillfälle.

Vi fick också tillfälle att prova en ny flaska av 2005 Saint Joseph från Cave Tain l’Hermitage, den vi hade häromdagen var ju korkdefekt. Den här hade klarat sig från detta bekymmer, och bjöd på en något sötaktig röd frukt – inte stramt nyanserad som väntat. Men så är det ett relativt enkelt vin. Nej, det var inget för mig. Inte heller blev jag lycklig av 2003 Reserva från Baron de Ley i Rioja, ett vinhus jag brukar beskriva som nyklassiskt och som brukar ge populära viner (och som av vingurun Bengt-Göran Kronstam – förlåt min ironi – alltid är ett säkert kort). Jag har inget minne av att ha provat den här årgången på riktigt, men provat här i sugiga glas på gungande sjö, till mat av tveksam kvalitet och trött efter dagens alla dyk, var det absolut ingen höjdare. Mjuk och jolmig rödfrukt, slapp struktur och toner av dillchips och kräftspad fick mig att tänka på helt andra vinhus än just Baron de Ley. Ta mitt omdöme för vad det är …

Sista kvällen med gänget – fredagsmys! Efter fyra dyk, bland annat ett rätt avancerat vrakdyk på 30 meters djup (som vi simmade 85 meter in i, och sedan tillbaka ut i det blå igen), var vi både trötta och mer än vanligt sugna på öl vid uppstigning efter sista nattdyket. Kocken hade förberett en lite extra god middag, och den var minst sagt efterlängtad, helstekt kyckling med potatispuré och en spenatpannkaka. Jag undrar om den egyptiska kocken hade hört att vi svenskar, enligt reklamplågan ”På fredag är det kyckling, på fredag är det fest…”), gärna äter just kyckling på fredagar. Det första vinet var riktigt gott, rent fruktig och elegant med en fin sötsaftig bärighet – 2006 Pinot Noir Reserve från Villa Maria på Nya Zeeland. Jag fick känslan av att alla runt borden fann denna pinot var både godare och bättre än den 2007 Finca Las Palmas Cellar Reserve från Trapiche i Mendoza. Det senare är ett ganska fatrökigt och kryddigt vin, i alla fall provat på vårt sätt i våra undermåligt nyanshämmande glas, med en rätt generös mörk frukt som kanske bättre passar till en rejäl köttbit än till vår fina kyckling på båten.
Vi avslutade kvällen med två champagner, av vilka min favorit utan tvekan var NV Brut Réserve från firman Charles Heidsieck, en vinserie som man kallar för Mis En Cave efter det år man har lagt ner vinet i källaren för flasklagring (i detta fall 2001, och dégorgerat 2005). Här möttes vi av stor komplexitet, med en delikat brödighet och gul äpplighet, en frisk syra och rätt lång stilfull eftersmak. För mig var detta resans vin, och det var såklart mycket bättre än den i och för sig goda NV Special Cuvée från Bollinger, som var rätt lätt och mjukt fruktig i jämförelse.

Väl i hamn gick vi på toppkrog, Hard Rock Café, åt nachos och kött och drack litervis med öl. Gissa om vi var obeskrivbart sugna på fastlandsmat.

Summering: 14 dykare, 19 viner, 240 Grolsch och en märklig samling plastglas och muggar

Bortamatch den 15 september

Kantareller!

Det, med en italiensk touch, blev ett genomgående tema på de två måltider jag hann med under min korta visit i Oslo. Det hela började kvällen före då Daly bjöd på vickning med tillhörande vin. Medan han stod vid spisen, drog jag korken ur en 1990 Echézeaux Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Korken var något mjuk, rätt blöt och lite murken, och sådant (med tanke på etiketten) gör mig alltid lite orolig. Det visade sig inte lukta dåligt om korken, men oron fanns ändå där hur sällsynt det än är med korkdefekter i vinerna från DRC. Jag torkade ur flaskmynningen, sniffade försiktigt över den och slog sedan upp en liten skvätt i den stora bourgognekupan. Första lukten var ren, lite blyg kanske, men ren. Jag fyllde på lite till, och med större mängd i glaset och lite luft, blommade vinets doft upp till den komplexitet och delikata röda bärfrukt jag förväntar mig. Vinet har nu fått en fin första mognadston med en liten jordighet och försiktiga toner av skogsvegetation som ett trevligt nyanserat komplement till rödfrukten. Det slog till och med upp en liten nyans av fin kakao – men frukten var alltjämt det förhärskande. Smaken var också fint fruktig och ren, mycket elegant och först lite knuten. I takt med att vinets temperatur steg något (till 14-15 grader), vann vinet lite mer kropp. Det var också då jag noterade att frukten inte räckte hela vägen till slutet – att vinet helt enkelt hade nått den mognad så strukturen hinner ikapp och kanske till och med en aning förbi frukten.
Vinet var fortfarande väldigt gott och finstämt, men inte absolut övertygande. Till den krämiga risotto som hade kokats med kycklingfond och ett par generösa grabbnävar kantareller, tonades den diskreta flackheten i eftersmak ner, och därmed vann vinet åter sina stilpoäng. Sedan gick det väldigt fort … att dricka upp flaskan!

Daly tog då fram ännu ett vin, denna gång en något vek årgång från ett högt klassat slott i Bordeaux, 1993 Château Mouton-Rothschild. Även här var doften utvecklad och jordigt mogen, läcker utan att vara stor eftersom vinets kropp till följd av den blekare årgången inte hade samma djup och intensitet. Smaken var knappt medelfyllig, inte det man kan och ska vänta sig av förstklassificerade dyrgripar, men ändå fullt njutbar. I alla fall till maten. Det sista glaset, som dracks till en av de sjukaste norska filmer jag har sett (Død Snø), var inte lika gott som det var till maten. Det hade en slags järnig bitterhet i slutet.

Dagen efter blev det lunch på den trevligt luftiga restaurangen Tjuvholmen Sjømagasin nere vid Akke Brygga i centrala Oslo. Där blev det en risoni med massor av kantareller, spetsad med lite syrad smålök och en nästintill perfekt ugnsbakad odlad torskryggfilé som toppades med lite skummande vitvinssås. Nu slog vi inte på lika stort, utan valde ett rätt lätt vin från Finger Lakes i New York State, 2007 Dry Riesling från Dr Konstantin Frank Vinifiera Wine Cellars. Det här är ett lättsamt, friskt och mycket rent fruktigt ståltanksjäst vin med 12 procents alkoholhalt och en naturlig syra på 8 gram per liter. Dess fruktighet drar åt citrus och gröna äpplen med en fin ton av gul persika. Visst finns det likheter med rieslingvinerna från Mosel, men det har inte samma djup och fint feta fruktkropp, och heller inte någon mineralton. Det var gott ändå, och det passade också bra till fisken. Och det är ju inte det sämsta!

Taverna de Heredias den 8 september

Köttorgien kvällen innan gav mersmak. Alltså sökte vi upp en annan restaurang som hade grillat kött som sin specialitet, men ikväll fick det bli en lite finare restaurang, den trevliga Taverna de Heredias i som ligger på i hörnet av en gata bakom ett litet torg i centrala Logroño. Här går man upp en trappa till ett par små matsalar där borden har vita dukar, vinglasen är betydligt bättre och stolarna behagligt sittskönare än på gårdagens grillkrog. Som vanligt blev det småplock först. Underbara solmogna tomater med fin lokalpressad olivolja och flingsalt ställdes fram i djupa trätallrikar. Friterad ansjovis med grillad röd pimenton gav första rundan en skön kombination av sälta och pikant hetta. Så fick det också bli den nordspanska rätten pisto, en slags äggröra som blandas upp med olika typer av grönsaker (ibland också kött eller kyckling om man vill göra den matigare), och i vårt fall blev det lök och zucchini i grova och olivoljesauterade bitar. Det var rustiktig och gott.
Till detta beställde jag in en av mina vita favoriter från Rioja, en god kompis från förr i dagens tappning 1990 Viña Tondonia Blanco Reserva från den mest traditionella firman av dem alla, Lopéz de Heredia i Haro. Vinet görs till 90% av Viura och resten Malvasia, och efter jäsning i de 130 år gamla 6 000 liter stora jäskaren av amerikansk ek, dras vinet över till gamla amerikanska ekfat för lagring under sex år. Nyserverat kan vinet lätt tas för att vara lite korkat – vi är ju inte alls vana vin den här traditionella stilen, men med luft växer det fram ett koppel av feta kanderade citronskal, vax, honung och aldehyder. Fatkaraktären är tydlig, men på ett gammaldags sätt snarare är rostat. Smaken är torr, fet och mycket frisk och den långa eftersmaken bjuder på samma underbara klassiska toner som man finner i fino och vin jaune, men i betydligt lägre koncentrationer.

Sedan var det dags för rött. Första röda vinet blev en 2004 Roda I Reserva, rent geografiskt sett granne med föregående producent, men i precis motsatt ända av smakskalan. Vinet var fortfarande ungt, först lite knutet men ändå tydligt tempranillofruktigt – dock utan den för Rioja så typiska vaniljtonen som oftast kan härledas till amerikanska ekfat (Roda kör franskt, alltså mindre av vaniljen). Med luft breddade sig både doft och smak. Vi jämförde det med en 2000 Prado Enea från Bodegas Muga, ett vin som bjuder på en betydligt klassisk njutning i form av sötsyrlig röd trädgårdsfrukt och mjukt vaniljiga fat. Det var utsökt, men i en annan och lite snällare stil.

Precis som kvällen innan kom de enorma köttbitarna på ben in på små bordsgrillar som fräste inbjudande och spred en aptitretande grillfestdoft över hela matsalen. Köttet kom som vanligt från fribetande lyckliga kor som under minst sex år hade fått kalas på det frodiga gräset i vackra Asturien. Nu var det vår tur att njuta. Enkel servering – grillat kött, flingsalt och olivolja. Till det papas fritas och en liten onödig skål med sallad.

Vinerna passade så förträffligt bra till detta kött att de tog slut redan efter andra tuggan. Nytt vin alltså, och nu en av mina verkliga favoriter i Rioja Alavesa, det rena tempranillovinet 2005 San Vicente från Señorio de San Vicente, en av de fina familjeägda firmorna som den begåvade vinmakaren Marcos Eguren äger och driver. Det här vinet kommer från 20 år gamla stockar i finaste kalkstensjord i Finca La Cancoa, och framställs med så varsam hand (trots 20% noga utvalda amerikanska ekfat) att vingårdens terroir lyser igenom och skapar en alldeles fantastisk komplexitet till den mörka, förvisso välmogna men ändå eleganta frukten. Jag verkligen vara älskar denna rioja, som är ett fint exempel på att storslagen modern rioja kan vara både elegant och måttligt prissatt.

Kvällens vinlista var förvisso kort, men San Vicente intog överlägset posten som kvällens bästa vin. Just den här kvällen fann jag bara ett enda fel med vinet – att det kom i en vanlig halvmagnumflaska om 75 centiliter. San Vicente är nämligen försvinnande gott …

Asador Egues den 7 september

Ibland räcker det med rustikt. Till och med ju enklare och mer rustikt, desto bättre. Så blir det oftast i Rioja, och det är så underbart befriande. Här på Asador Egues i hjärtat av Logroño blir det gärna så där skönt enkelt. På en liten skitig bakgata slinker man in genom en oansenlig dörr under en halvtaskig neonskylt som förkunnar att det ligger ett stekhus innanför. Förbi en liten bar där folk sitter och röker cigg och dricker något vad som helst, och sedan in i den lilla matsalen. Det luktar grillat kött. Riktigt kött.

Vi börjar med ett glas aningen kyld (14 grader) röd rioja av den typ som älskas av den äldre generationen och som egentligen bygger på tekniken maceración carbonica – jäsning i hela klasar med särskilt tillsatt jäst vid måttlig temperatur i slutna tankar till en saftigt, bärig, mjuk och lite blommig stil. Åtta miljoner flaskor årligen av de totalt 370 miljoner flaskor som tappas som riojavin hör till den här stilen. Vårt vin är en 2008 Múrmoron från Viñedos de Sierra Cantabria – mörkt purpur i färgen och med en omisskännlig ton av jäsningstekniken. Mjuk, fruktig, enkel och helt okej, men på inget sätt stor. In kommer så tallrikar med tunt skivad Jamón Iberico, den fina skinkan med den underbart nötiga och salta smaken, grillad grön paprika i finaste olivolja, färska tomater med en söt och samtidigt mjuk smak, små koppar med en soppa som uppför sig som en hybrid mellan gazpacho och Bloody Mary, samt små hastigt grillade chilifrukter (de heter Piperrak och påminner rätt mycket om Piemento Padron, där en mitt högen kan vara eldigt het när de andra är milda och söta). Allt är enkelt, lantligt och djävligt gott.

Köttet från frigående gräsätande kossor i skönt gröna Galicien börjar bli klart, förkunnar kocken som kommer in och frågar hur många stekar vi vill ha. En stek med ben väger väl ett drygt halvkilo, så det blir några stycken som i perfekt röd grillning ställs fram på vårt bord på små grillar. Det luktar gudomligt gott. Lite grillad röd paprika i olivolja och en fräsch grönsallad är allt som hör till. Något annat behövs egentligen inte heller.

Vi beställer in två röda viner. Kött och rött, ja – det är så enkelt! I första glaset en läckert god men inte alltför tung 2004 Reserva från den medelstora och utmärkta producenten Marqués de Vargas ett par kilometer utanför Logroño. Årgången är utmärkt. Tempranillo i franska och ryska fat, mjukt vaniljig men egentligen mer strukturerad av mineral och tanniner, med en god syra dessutom, och en modernt mörk och god frukt. Ungt förvisso, men köttets protein och sälta flätar in vinets lite ungdomliga bångstyrighet till skön balans.

Nästa vin är betydligt större, och både djupare och längre. Inte konstigt egentligen, Artadi är en av de ledande pionjärerna till den mer modernt fruktiga och kraftiga stilen, även om denna 2001 Pagos Viejos framför allt bjuder på en närmast sensuell elegans. Det råder ingen tvekan om att vinet är en rioja, den sammetsmjuka söta rödfrukten bäddas in i en len vaniljsötma från de franska faten, och i sedvanlig stil för vinerna från Rioja Alavesa (det överlägset bästa deldistriktet i Rioja) bär vinet också tydlig prägel av mineral. Det här är gott!

Desserten följer samma mönster som förrätten – vi beställer fram blandade sötsaker. Fast särskilt märkvärdigt är det inte och vi kunde lika gärna ha hoppat över den här delen av middagen. Dessutom var vi rätt mätta efter allt kött.

Varsin cortado och en generös kupa kyld Aguardiente de Orujo från Ruavieja i Galicien fick i uppdrag att spåskynda matsmältningen. Om de hjälpte vet jag inte – jag var mätt ända till morgonen därpå.