tisdag 30 juli 2013

Pinotmania den 28 juli



Jag har 6.7 promille Pinot Noir i blodet.
Och jag är lycklig!

Det hela började med att jag vann vingårdslotteriet, och som en av få fick göra ett besök på den 9.30 hektar och 3 500 lådor årligen lilla familjeproducenten Coeur de Terre i McMinnville, grundad av det genomtrevliga paret Lisa och Scott Neal så sent som 1998, med första årgång 2002.
   Här blev det inte bara rundvisning i vingård och vinkällare med tillhörande provning, utan också en väldigt trevlig lunch, där första rätten var en riktigt god slät morotssoppa smaksatt med en knivsudd av saffran, vilket inte bara gifte sig perfekt till morötterna i sig, utan också till firmans laxrosa 2012 Rosé Rustique, jäst av 75 procent Pinot Noir med fyra dagars skalkontakt och 25 procent kryddig Syrah.

Ett vin som verkligen imponerade på mig var deras 2010 Estate Pinot Noir, en cuvée av olika kloner från samtliga block i vingården. Doften är närmast burgundiskt, läckert fruktigt på ett aromatiskt men samtidigt lågmält sätt, något jordig och befriad från ekfat (omkring 30 procent nya, men väl valda och helt klart nertonade), och smaken var uppfriskande och elegant med en fortfarande ungdomlig struktur. Det var, helt ärligt, ett av de finaste exemplen på Pinot Noir jag har druckit från Oregon.
   Att 2009 Pinot Noir Reserve Renelle’s Block var fylligare och lite mer fruktbetonad, beror delvis på den varmare årgången, men även i detta vin skönjer man finessen och den av syra och lite mineral härliga energin. Jag tyckte också väldigt mycket om toppcuvéen 2009 Sacre Coeur Pinot Noir, av vilken man genom fatselektion och cuvée av ett antal beståndsdelar ur dessa fat bara gör två till tre fat årligen om, men liksom nästan alla amerikanska toppcuvéer av Pinot Noir var denna av allra fylligaste slag. Men, samtidigt sanns även den hustypiska elegansen och fräschören även i detta vin.
   Det här är en firma att hålla utkik efter, och de svalare årgångarna 2010 och 2011 är i synnerhet något man ska ställa in radarn på.

Föredraget om Bourgogne av den framstående och mycket duktiga vinskribenten Eric Asimov lämnade dessvärre en väldig massa frågetecken, den här gången var det tyvärr en tämligen dåligt påläst och svävande Asimov som hade väldigt svårt att vara precis och knappt kunde svara på frågor som jag själv tyckte var elementära (han gjorde mycket bättre ifrån sig vid de andra föredrag jag gick på, och när vi ensamma stod och diskuterade).
   En trio viner stod ut under provningen, och ett av dem var en till en början tämligen blyg och knuten 2006 Bonnes Mares Grand Cru från Domaine Comte Georges de Vogüé. Jag är inte lika begeistrad i deras viner som så många andra är, jag finner dem oftast vara lite glesa på gränsen till snipiga, och dessutom omåttligt överprissatta. Det är inte särskilt svårt att hitta bättre viner från samma lägen till helt andra priser. Jag lämnade glaset därhän i en halvtimma, och började därefter följa dess utveckling i glaset. Då kom den, den fina ljusröda frukten, den dansanta finessen, lite grand av det djup jag först saknade, och så med ens blev vinet komplett och inte bara stramt, kalkmineraliskt och uppfriskande. Eftersmaken var nu minst sagt helt sammetslen. Hade jag vinet i min egen vinkällare, hade jag dock väntat i minst fem men hellre tio år till, det är först vid den åldern jag tycker att de är verkligt goda.
   Det bästa vinet av de tre var 2005 Volnay Premier Cru Les Mitans från Domaine Michel Lafarge, som hör till byns allra bästa producenter. Även den här domänens viner behöver ett par års mognad för att poleras och blomma ut, och det här vinet hade verkligen kommit ut på rätt sida om den punkten, medan exempelvis 2001 Chambertin Grand Cru från Domaine Jean-Louis Trapet hade vikt ner sig och gått och blivit övermoget, även om det fortfarande hade kropp och struktur kvar i behåll. Nu är det här inte direkt en toppfirma, och årgången är också lite tveksam då jag alldeles för många gånger har noterat att nollettorna har börjat krokna.
   Mitt tredje val ur provningen var en oväntat bra och fortfarande ung 1997 Volnay Premier Cru Santenots du Milieu från Domaine des Comte Lafon, som bjöd på en förhållandevis rik frukt med både djup och lite högre aromatiska toner, och med bara ett stråk av komplex mognadsnyans.

Pinotorgien fortsatte i en enorm provning där ett trettiotal producenter skänkte pinotviner. Ett vin som verkligen överraskade mig positivt var 2010 Pinot Noir Rochioli Vineyard från Gary Farrel Vineyards i Russian River Valley. En gång i tiden, när Gary Farrel själv gjorde vinerna, var de riktigt bra, men när firman såldes följde ett decennium av rätt stökiga, ofokuserade och överekade viner. Att det här vinet var så absolut rent fruktigt, så aromatisk och välbalanserat, så lent och elegant, gjorde mig glad och hoppfull. Än mer glädjande är att den skickliga Theresa Heredia har tagit över rollen som vinmakare 2012 (hon har slutfört och blandat årgången 2011). I hennes händer kommer vinerna bli allt bättre, tro mig!

Anthill Farms blir man inte besviken på, och deras 2011 Pinot Noir Abbey-Harris Vineyard från en högt belägen vingård ovanför Boonville i Anderson Valley hörde till ett av uppställningens finaste viner. Som vanligt förenar de en yppig och mjukt texturerad frukt med silkiga tanniner, en god syra och försiktigt hanterad ek. Den svala årgången 2011 gjorde sitt till för fräschörens skull.

Bäst i test på den stora provningen, var en alldeles bländande 2011 Pinot Noir McDougall Ranch från Kutch Wines, en firma som nu på sitt tionde år har hittat formen och kan räknas till de allra bästa pinotproducenterna i norra Kalifornien. Jamie Kutch har verkligen hittat stilen sedan han lämnade sin inhyrda hörna i Deerfield Winery och hyrde in sig i ett mycket mer modernt vineri i utkanten av staden Sonoma och där har tillgång till bättre utrustning och svalare källare. Numera vinifierar han dessutom de flesta viner med en mängd hela druvklasar, i just detta fall har 85 procent av stjälkarna följd med i jäskaret. Frukten är djup och förhållandevis mörk, men sval och frisk och det lätt kryddiga inslaget av stjälkar ökar komplexiteten. Smaken bjuder på intensitet, stor fräschör och läcker frukt och längd.
   Jag måste medge att det var ett mer imponerande vin än den 2010 Vosne-Romanée som Mathilde Grivot från Domaine Jean Grivot skänkte upp. Nog för att bourgognen bjöd på större klass och mer uttalad mineralisk energi, men just nu vann Kutch tämligen enkelt.

Här stod också härliga Maggie Harrison på Antica Terra och bjöd 2011 Ceras, ett av hennes pinotviner från Oregon. Maggie gör alltid viner i en kraftigare stil, ett arv från tiden hon var vinmakare hos Manfred Krankl på Sine-Qua-Non, och det här vinet var också de fylligaste och något lite mer kryddigare av ek som provades den här dagen. Ändå så gott …

Världens knasigaste laxparty måste vara just det här, den klassiska Salmon Bake där säkert 100 laxar har fått sätta livet till och sedan grillas över öppen eld. Och när vi ändå gör det till ett knasigt laxparty kan vi lika gärna spåra ur helt och hållet. Tänk dig själv, drygt 1 400 gäster på världens största barbequefest, av dem kanske 400 vinmakare, sommelierer och väletablerade vinskribenter, som alla tar med sig viner, fantastiska viner, gamla viner, viner som ännu inte har lanserats, kort sagt, otaliga viner!

Vårt bord hade hög vinmakarfaktor och därför poppades det korkar i parti och minut, först ett antal champagner och sedan ett potpurri av vita viner som jag egentligen hade tänkt utelämna, men eftersom några stack ut ur mängden kan jag lika gärna hastigt nämna dem. De två bästa av dem var dels en kritmineraliskt stram men också fruktfet och elegant 2010 Meursault Premier Cru Genevrières från Pierre-Yves Colin-Morey, dels en absolut förtjusande och rent doftmässigt bourgognelik 2011 Chardonnay Sanford and Benedict ur magnum från tokigt bra Sandhi, som i de svalare årgångarna 2010 och 2011 gör sina bästa viner någonsin. Vilken doft, vilken struktur, vilken enastående god smak!

Två andra vita viner intresserade mig, och överraskade mig. Båda kom från Eyrie Vineyards och var gjorda av den legendariska David Lett och var alltså mogna. Det första av dem var ytterst överraskande, 1992 Oregon Pinot Gris, som jag inte kunde begripa varför den inte hade oxiderat och fallit samman. Vinet var faktiskt både vitalt och spänstigt.
   Även om 1985 Chardonnay var gyllengul till färgen och doftmässigt tydligt mogen, blev jag ytterst förvånad över att vinet inte var oxiderat. Visst fanns här gott och nötter, honung och även ugnsbakade äpplen, fanns här fortfarande en livfull smak.

Det är inte ofta jag dricker mogna viner från gudabenådade Christophe Roumier, men nu stod en nyöppnad 2000 Ruchottes-Chambertin Grand Cru framför näsan på mig. Vissa viner behöver man inte dissekera särskilt mycket för att komma fram till att det är ett grand vin, och det här var just precis ett sådant! Vilken formidabelt sensuell arom, smak och silkighet.

Jag måste nog också medge att 1995 Latricières-Chambertin Grand Cru från Domaine Jean-Louis Trapet var ett utsökt vin det med, även om det inte alls nådde till den finessrika höjd som vinet från Roumier gjorde. Det var hur som helst ett avsevärt mycket bättre och mer levande och elegant vin än firmans nolletta från Chambertin.

Tyvärr var 1993 Pinot Noir Rochioli Vineyard från Williams Selyem ganska trött, vilket beror mycket mer på årgången (som var 1990-talets svagaste i Kalifornien) än på druvsorten, vingården och producenten. Trött var också 1969 Volnay Premier Cru Les Caillerets från Domaine de la Pousse d’Or, som förvisso var ganska bra på den här tiden, men vinet hade helt klart inte stått pall för lagringen (hur den hade skett visste ingen) och tidens obarmhärtiga nerbrytning av aromämnen och struktur.

Tack och lov satt Jasmine Hirsch från Hirsch Vineyards intill och skänkte som en räddande ängel upp 2010 East Ridge Pinot Noir och 2010 West Ridge Pinot Noir i mina stora Riedelglas (över 10 000 Riedelglas användes de två dagarna på IPNC, International Pinot Noir Celebration). Därmed var ordningen återställd. Det blev också en slurk av deras lite kraftigare och inte alla lika nyanserade och parfymerade 2010 Pinot Noir Reserve. Tvingas jag välja bort en av de tre, blir det den senaste.
  Intill mig satt också Ross Cobb, som gör familjens viner på Cobb Vineyards. Han hjälpte också till att lätta upp stämningen efter de två trötta vinerna, och ett par korkdefekter av irriterande slag, varje sådan hade nämligen kostat mellan 500 och 2 000 kronor). I det vänstra glaset fick jag en 2009 Pinot Noir Joy Road Vineyard, som bjöd upp till dans med en riktigt läcker och nästan yppig rödfrukt, som med en stunds luftning fick sällskap av mer komplexa, jordiga och mineraliska aromer, samtidigt som en lite ljusare slinga av syrlig röd frukt blommade upp. Längst ner på etiketten stod den 12.8 procent, det är nämligen precis den här typen av tidigt men moget skördade pinotviner som Ross gör.
   I det högra glaset en något mer livfullt och mer sötaktigt körsbärsfruktig 2009 Pinot Noir Rice Spivak Vineyard, också den från en sval vingård ute i Sonoma Coast. Jag får en pirrande känsla av förälskelse när den här typen av pinotviner smeker min gom, och mina sinnen.

Och när jag kände att tiden var mogen för att på djupet bli verkligt imponerad, vände jag mig bara till min kamrat Rajat Parr, som satt två stolar bort, och frågade om han kände att tiden var mogen att öppna upp den första årgången av hans nystartade firma, Domaine de la Côte i Santa Rita Hills (bland annat från vingårdarna som tidigare hörde till Evening Land). Ett nickande till ja spred förväntan.
   Ur magnum slog han upp 2011 Pinot Noir Bloomsfield, vars doft är stor och intensivt rödfruktig utan att vara tung, snarare balettliknande stilfull och fjäderlätt i en oerhört charmerande stil. I sitt unga skede var vinet först lite knutet, men med tiden i glaset började både djupare och mörkare fruktaromer att blomma ut, samtidigt som vinets sammetslena textur lekte på tungan.
   Det är såklart svårt att veta när man sitter med bara ett par viner i glasen och inte har möjlighet att göra parallella jämförelser, och när man snarare dricker vin än analytiskt provar dem, men jag fick spontant känslan av 2011 Pinot Noir La Côte är det godaste och mest komplexa amerikanska pinotvin jag har provat från den svala årgången 2011 (och det är nog uppåt 200 provade viner eller så). Den djupa men samtidigt eleganta frukten har en superbt balanserad kryddighet från de stjälkar som följde med i jäskaret, och den i vinerna från Santa Rita Hills tydliga syran och mineraliteten, får man känslan av stor elegans, längd och komplexitet. Jodå, jag plitade faktiskt ner något i stil med ”får en känsla av unga viner från Domaine Leroy” i min anteckningsbok).

Maten den här kvällen då? Ja, det glömde vi faktiskt nästan bort. Men jag åt nog i alla fall en fjärdedels stor lax – den var god, och säkert också nyttig.
   De andra pinotvinerna från oregonska Penner Ash Vineyards, Ponzi Vineyards, Beaux Frères (deras 2011:or är de bästa hittills), Lemelson Vineyards och Elk Cove Vineyards dracks (provades) mest på stående fot mellan borden när vinmakarna sprang rund med sina flaskor. Samma sak med de underbara vinerna från kaliforniska Anthill Farms, Failla och Flowers Vineyards som passerade revy. Liksom ett par bourgogner. Det var minst sagt ett maraton i Pinot Noir.

Tack och lov blev det lång sovmorgon dagen därpå … innan vi var på Pinotmanian igen. Som sagt, 6.7 promille Pinot Noir i blodet, och överlycklig.

söndag 28 juli 2013

En orgie i Pinot Noir några dagar i juli



Tycker man om Pinot Noir, och det gör väl alla, är det en god idé att fullkomligt dränka sig i dess sensuella och inspirerande jästa druvsaft. Bästa sätt att göra det på att är bege sig till Oregon och delta i IPNC, International Pinot Noir Celebration, en årlig samling av hundratals vinodlare och vinmakare från Oregon, Kalifornien, Bourgogne, Nya Zeeland, Tyskland med mera, och lika många sommelierer, skribenter och vinälskare från världens alla hörn. Här är det Pinot Noir som gäller, från vingårdsbesök till provningar och måltiden (där otaliga flaskor av enkelt till nobelt snitt singlar in som frisbees från vänster och höger), och seminarier om allt från druvans historia, dess kloner, de mest intressanta och högpresterande ursprungen, samt rent vinmakningstekniska seminarier och provningar som hur olika typer av ek på verkar vinet. 

Jag kunde inte låta bli att tjuvstarta med besök på först Archery Summit (bra viner, men lite väl kryddiga av ek, och egentligen för högt prissatta, som den sjukt dyra men ljuvliga 2010 Pinot Noir Archery Summit Vineyard), Sokol-Blosser Vineyards (trevliga viner i lättare, elegantare stil, med toppnoteringen 2009 Pinot Noir Peach Tree Vineyard, lent texturerad och friskt körsbärsfruktig) och Domaine Drouhin Oregon (som nog har gjort sina allra bästa viner någonsin 2010 och 2011, inte minst deras underbart fruktiga, silkiga och friskt strukturerade 2010 Pinot Noir Laurène).


Det officiella startskottet för hedonismen inleddes med en middag i all sin enkelhet på Stoller Vineyards, där maten lagades av chef Sunny Jim på det fina hotellet The Allison Inn, som har en förstklassig restaurang jag har ätit på tidigare. Maten var vällagad och bra, och vinerna oräkneliga.
Ett av de första viner som singlade in var en nu helt perfekt 2007 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Aux Boudots från Domaine Jean Grivot i Vosne-Romanée. Den här firman befäster sin roll som en fantastisk domän, idag driven i sjätte generation och sedan åtminstone tre generationer ett ytterst säkert kort. Vinet är silkigt, elegant fruktigt med en första lilla nyans av sensuellt mognad, och texturen är smeksam. Oerhört gott, helt enkelt, sedan får tråkiga kalenderbitare säga vad de vill om årgången.
 
Jag gjorde inte alls som man skulle och tänka på vad som skulle ätas, den här kvällen var det vinerna som fyllde kikarsiktet. Förvisso en god krispig sallat med getost och rostade nötter, men det var vinerna som upptog min fulla uppmärksamhet. Ur magnum serverades en läckert rödfruktig, nästan generös men samtidigt pigg och frisk 2009 Pinot Noir Shea Vineyard från Shea Wine Cellars, ett vin som var väldigt gott och till och med något komplext med sin typiskt jordiga nyans.
   Med denna nollnia i glaset kunde jag inte låta bli att leta upp den 2010 Pinot Noir Shea Vineyard från Shea Wine Cellars jag såg ett par bord bort, också den tappad i magnum. På den här typen av vinmakarmiddagar behöver man inte vara blyg, tvärtom uppskattas det om man springer mellan borden, hälsar på varandra, bjuder varandra på viner, tar flaskor från andra bord, diskuterar, utbyter erfarenheter och uppfattningar. Och har kul. Vin är ju passion, och allra bäst blir vinet när det delas med likasinnade. Alltså ett fasligt rännande mellan borden, och flaskorna.

Ett vin som överraskade mig positivt, var 2009 Anderson Valley Pinot Noir från Cakebread Cellars. Den här producenten, som har sin hemmabas i centrala Napa Valley, producerar rättframma, välgjorda och typiska viner som jag ändå aldrig har lyft på ögonbrynen för. De är helt enkelt okej, men inte så mycket mer. Det här pinotvinet är dock så mycket mer, det här är läckert, lättsamt rödfruktigt och lite blommigt med en superfin syra och livlig eftersmak. Det här vinet tog mig lite med storm, och jag blev uppenbart glad över att med glaset som yttersta bevis få ha blivit riktigt förförd av åtminstone ett av deras viner. Gott, riktigt gott, och Cakebread Cellars fick mig därmed att dra på smilbanden än mer än någonsin tidigare.

Ett fat med rosastekt new york strip loin på en bädd av smörkrossad mandelpotatis och toppad med sauterad kål och lök gjorde pinotvinerna sällskap, och gjorde det i all sin enkelhet med bravur. Pinot Noir, särskilt om den har fått en lite solmogen fruktkropp och har silkeslen textur och fina tanniner, men fortfarande har sin fräschör kvar, är ett av de allra mest träffsäkra matvinerna.
   De fungerade precis lika bra till den försiktigt enbärskryddade fläskkotlettraden, som serverades med en ljummen sallad av bulgur och schalottenlök och till det färska fikon som bara hade ljummats upp i ugnen.

Kvällens bästa vin var dock 2010 Sonoma Coast Pinot Noir från Flowers Vineyards, en firma som jag tycker har vandrat upp och ner på kvalitets- och stilstegen men nu med en serie svala årgångar har lyft vinernas parfym samtidigt som de verkar ha backat med fathanteringen. Den rödfruktiga och lätt blommiga doften, de polerade tanninerna, spänsten från fruktsyran och den sammetslena eftersmaken var minst sagt bedårande. Magnum föresten, alla vinerna kom ur magnum den här vackra kvällen.

Mängder av spännande viner på förmiddagens provningar och seminarier späder på aptiten. Gästkockar från de välrenommerade restaurangerna Ox, Navarre and Luce och Le Pigeon i Portland stod för lunchen, som serverade ute i det fria. Första rätten andades sommar i allra högsta grad – en kall sallad på temat ratatouille, smakrik av ekologiskt odlade grönsaker, till vilken en lättrökt krämig mozarella hörde, samt lite rostade mandlar. Återigen en rätt i all enkelhet, men full av smak och känsla.

Då jag stötte ihop med Jasmine Hirsch från välkända Hirsch Vineyards ute i Sonoma Coast och hennes vinmakare Ross Cobb, blev det en åktur i deras finaste årgång någonsin. Är man förstjust i Pinot Noir går det helt enkelt inte att hålla emot känslovågorna när man dricker deras 2010 West Ridge Pinot Noir (klonen Mount Eden från Block 6 och det virusangripna Block 7), som har en vansinnigt inbjudande och aromatiskt fruktig och blommig doft och en nästan helt sömlös textur.
   ”Det här var min första skörd jag gjorde helt och hållet här, och även om den bjöd på en del problem under framför allt den utdragna blomningen, kom det att bli en fantastisk årgång tack vare den långa hängtiden med förhöjd utveckling av aromämnen, men med en nästan avstannad sockerproduktion”, berättar Ross.
   Alkoholhalten i detta vin landade på 12.8 procent, i det än mer uttrycksfulla och aromatiskt rödfruktiga syskonvinet 2010 East Ridge Pinot Noir (klonen Pommard från Block 4 och Block 5) på 13.0 procent. Även detta vara absolut superbt, och placerade sig rent rankingmässigt ett trappsteg upp i min bok.

Nu hade varmrätten kommit in, anklår som confitbakats i sitt eget fett, denna genialiska och enkla rätt som gifter sig så väl med kombinationen fräsch fruktsyra (som får det feta att upplevas något mindre fett) och intensiv fruktighet (som spelar fint med både den rostade ytan på ankan och med det feta). Till det bara en smakrik linsragu i botten, ett enkelt tillbehör som tack vare sin lite jordiga karaktär också fungerar fint till pinotviner.

Domaine Charles Audoin damp ner på bordet i form av den friskt fruktiga, lätt mineraliska och i sommarvärmen helt perfekt tempererade (15 grader) 2009 Fixin Les Rozier, en villages från en oansenlig by som i den lite rikare årgången 2009 har fött fram ett väldigt gott och lättdrucket vin. Det är tyvärr lätt att glömma bort, eller åtminstone förbise, appellationer och viner som inte direkt hör till de främsta, men som ändå kan bjuda på en fin upplevelse. Det här är något vi alla borde försöka ändra på, att vidga vyerna kan ibland (till och med ofta) resultera i väldigt positiva vinupplevelser.

Ross Cobb gör inte bara vinerna hos Hirsch Vineyard, han är också ansvarig för sin egen familjs viner på Cobb Vineyards. Det Ross hade tagit med till lunchen var den utsökta 2007 Pinot Noir Coastlands Vineyards, från en högt utanför Freestone i södra Sonoma Coast belägen vingård med en tydlig exponering mot havet. Hans stil har alltid varit elegans och att fånga druvans mest eleganta aromer genom att odla fram mogna druvor vid låg sockermognad. Mer än 13 procent alkohol har den här tappningen inte, och den bjuder på en förföriskt elegant röd bärfrukt och en del blommighet. Jag är ytterst svag för de superfina vinerna från Cobb Vineyards.

Middagen fortsatte på inslagen linje, hundratals gäster ute i den fortfarande sköna kvällssolen, vinmakare till höger och vänster och med dem viner en masse som serverades av ett dussintal sommelierer från restauranger och vinbarer i Portland. Det första vin vi fick serverat var ingen pinot, utan en 2000 Meursault Desirée från Domaine Comtes de Lafon, ett vin som på inget sätt visade symptom på oxidation eller ens mognad (vilket de enligt min erfarenhet av domänen tyvärr brukar ha), utan istället var friskt och elegant mineraliskt med en aningen fet kropp.
   Det kom faktiskt en lång rad chardonnayviner, både från Oregon, Kalifornien (en utsökt frisk och mineraliskt elegant 2008 Chardonnay Camp Meeting Ridge från Flowers Vineyard i Sonoma Coast) och Bourgogne (däribland 2008 Meursault från det amerikansk-burgundiska samarbetet Evening Land som inte alls var särskilt imponerande).
   De vita vinerna passade förrätten alldeles perfekt, en krabbsallad med fänkål och syrade körsbärstomater på en smörstekt brioche. Tyvärr var tomaterna lite för vinägersyrliga, en miss som kändes lite onödig av kockar från några av traktens bästa restauranger.

Så började pinotvinerna rulla in, vid summering sammanlagt 18 viner den här kvällen. De flesta av dem var inte särskilt imponerande, och det första av dem, 2008 Willamette Valley Pinot Noir ur magnum från Trisaetum, var först lite bläckigt och knutet med en liten nyans av ekfaten (så brukar jag uppleva deras viner som unga), men med lite luft började en rätt läcker fruktig arom att blomma ut och jag gillade faktiskt vinet utan att jag egentligen blev superimponerad av det.

Istället fann jag en duo viner från Lemelson Vineyards som mer intressanta och finare balanserade. Dessa, liksom så många andra oregoniska pinotviner, har dock en aning jordig ton till den fina fruktigheten, som rent stilistiskt oftast hamnar mellan den man finner i viner från Bourgogne och den lite yppigare i vinerna från Kalifornien.
   Det intressanta med vinerna var likheterna, båda från samma vingård i Dundee Hills, samma årgång och gjorda på identiskt sätt, men från olika lotter och av olika kloner. Vinet 2011 Pinot Noir Meyer Vineyard är gjort av klonen Dijon 777 som planterades 2001, och det friskt bäriga och intensiva vinet hade en livlig syra som plöjde genom den sammetslena fruktkroppen och med lite luft började en urläcker nyans av rabarber att stiga ur doften. Det blev sex av detta vin, och bara fyra fat av 2011 Pinot Noir Meyer Vineyard Powell Hill, gjort av klonen Dijon 115 som också planterades 2001. Det senare var med en hårsmån min favorit, just för sin större intensitet och energi.
   Dessa lite lättare pinotviner, 13.5 respektive 13.0 procent alkohol, och andra motsvarande eleganta, njöts till en lättrökt fläskkotlettrad som serverades med en mild tonfisksås (typ, vitello tonato) och en späd sallad.
 
Ett vin jag verkligen tyckte om var 2006 Pinot Noir Prima Donna från Pegasus Bay i Waipara Valley på Nya Zeeland. Här var djupet och koncentrationen påtagligt större, men vinet upplevdes fortfarande lika elegant. En tät ton av solmogna vildhallon, en sval nyans av lite syrligare bär, ett trevligt örtigt inslag och en liten botten av jordighet, detta samt en len frukttextur och härlig längd fick mig att be om påfyllning.

Nästa vin på tur kom från Flowers Vineyards ute i Sonoma Coast, och vad deras 2006 Pinot Noir Sea View Ridge, som var den sista årgången som den begåvade vinmakaren Ross Cobb gjorde. På den här tiden gjorde man märkligt nog lite rustikare viner (inte typiskt Ross), och det fanns fortfarande något kartigt över det här vinet, även om frukten var aromatisk och något intensiv, och syran gav vinet en ordentlig spänst. Jodå, det här är gott och jag dricker det gärna igen, men det springer inte direkt superlativer över tungan på mig.
   Då fann jag 2010 Pinot Noir Cerise Vineyard från Anderson Valley och firman Saintsbury vara ett mer attraktivt vin, mycket tack vare att det förenar en så stor parfym av olika röda och blå frukter och bär med en förhållandevis rik textur samtidigt det är lättsamt och uppfriskande. Helt klart ett vin som krävde påfyllning, vilket jag också fick av vinmakaren Jerôme Cherry. Tyvärr var det här den sista årgången man gjorde av detta vin.

Det dök upp ett antal pinotviner till, bland dem en rätt fin men inte anmärkningsvärd 2005 Pinot Noir Beacon Hill från Soter Vineyards här i Oregon, och en elegant, lite mineralisk och friskt fruktig 2007 Pinot Noir Le Bon Climat från Clendenen Family Vineyards i Santa Maria Valley i södra Kalifornien. Den var klassiskt strukturerad av fina tanniner och en uttalad fruktsyra, och upplevdes fortfarande lite knuten, men doften lockade och var riktigt trevlig. Det här är ett mindre sidoprojekt till den stora firman Au Bon Climat, och flera av vinerna är riktigt goda, bland annat deras Nebbiolo Bricco Buono Natale från en högt belägen lott i Bien Nacido Vineyard.
    Varmrätten utgjordes av långkokt lammlägg från Anderson Ranch, serverad med couscous och lite mintpesto, och sånär som på minten som tyvärr sätter sig en liten bit över vinernas dofter, var rätten rent smakmässigt riktigt bra till de lite smakrikare pinotvinerna.

Kvällens bästa vin blev ändå 2007 Pinot Noir Hirsch Vineyards från klassiken Williams Selyem, ett vin som förvisso är en av de kraftigaste av årgångarna från den här fina vingården, men som nu, med sex års mognad, börjar visa sig från sin allra bästa sida. Alltjämt är rödfrukten dominerande, nypon och rosor ger diskant till vinets mörkare fruktighet, och smaken är både medelfyllig och lättsam, samt frisk och elegant. Tyvärr fick vi sista flaskan, annars hade det lätt blivit en till.  

söndag 21 juli 2013

Chez Panisse Café den 20 juli


 
När Alice Waters öppnade krogen Chez Panisse i Berkeley utanför San Francisco för 42 år sedan, skrev hon amerikansk restauranghistoria. Inte för att hennes matlagning som sådan var unik och helt och hållet ny, utan för att hon med emfas förespråkade att man skulle lära känna och ha ett nära samarbete med producenterna av de råvaror man arbetade med. Hon ville veta exakt varifrån råvarorna kom, och att de hade odlats, fötts upp och tillverkats på ett helt naturligt sätt. Denna filosofi kom att kallas ”From Earth to Table” och är idag, fyra decennier senare, mer eller mindre en självklarhet på världens allra främsta restauranger, egentligen på alla ambitiösa restauranger.
  Allt sedan dess har Alice Waters engagerat sig i en modern, naturlig och hållbar kosthållning och bland annat skapat ett program där skolungdomar i USA själva kan odla grönsaker och se vad jorden ger oss, och därigenom öka förståelsen för vikten av naturliga och förstklassiga råvaror. För alla sina insatser inom den amerikanska måltidskulturen har Alice Waters belönats otaliga gånger och räknas idag som en av landets allra främsta och viktigaste måltidskreatörer. Hon är dessutom vice president i Slow Food International.

Chez Panisse ligger mitt i hjärtat av den trevliga förstaden Berkeley, som för den vinintresserade också har en hel del att erbjuda (den här dagen hade jag, mitt i staden, besökt två riktigt bra och högintressanta vinerier, Donkey and Goat Winery och Broc Cellars).    
  Middagen med duktiga vinhandlaren och supercharmiga Miss Devotion var planerad till Chez Panisse Café, som är den större och mer folkliga delen av restaurangen. Utifrån ser restaurangen liten och charmigt söt ut, väl inne och framför allt på övervåningen där cafédelen ligger, är restaurangen helt plötsligt stor och livfull. Det är en härlig stämning, full fart, man går förbi det öppna köket, servispersonalen är vänligt och servicevillig, kunnig och snabb.

Vinlistan är omfattande, djup och internationell. Finess och klassisk elegans föredras före det storslagna, men vinerna finns i allt från enkel till unik och exklusiv klass, och priserna känns måttliga. Bakom det fantastiska vinprogrammet står Jonathan Waters (som inte är släkt med Alice), som har arbetar här i snart 30 år och varit wine director de senaste 15 åren.
   Jag fastnade direkt för 2010 Chardonnay Matthiasson Vineyard från superfirman Arnot-Roberts, som grundades för tio år sedan av Nathan Lee Roberts och Duncan Arnots Meyer (bilden ovan) och har ett nära samarbete med Chez Panisse. Just det här vinet gjorde de bara ett fat av, 300 flaskor, och sålde därför alla flaskor till Chez Panisse för att inte irritera kunder som skulle erbjudas köpa vinet på mejllistan men inte fick tag på en endaste flaska.  
   Som vanligt är deras chardonnayviner strama och drivna av transparens, syra och mineral med en mer diskret och elegant druvkaraktär (det gäller alla deras viner). Precis så uppförde sig det här vinet, vars tydligaste druvkaraktär var en frisk nyans av citrus, men för övrigt mest visade toner av mineral, mandel och en liten blommighet. Det är inte firmans allra finaste vin, men det är helt klart ett superhärligt, uppfriskande och ytterst elegant vin.

Först fick vi in nybakat surdegsbröd (saftigt och väldigt gott) och en liten skål med marinerade oliver som smakade himmelskt. Därefter valde vi ett par smårätter att dela på. Den första var baby gem salat med marinerade röd- och gulbetor och en fantastiskt god krämig dressing slagen av lite avokado som en tunn majonnäs och smaksattes med fina örter. En mild, krispig och god rätt.

Maten på Chez Panisse är vare sig teknisk eller avancerad. Här är det råvarorna som talar, inte kocken. Det märktes också på nästa rätt, också den i allra högsta grad enkel, en mild tartar av hälleflundra som hade marinerats hastigt i en försiktig ingefärsdressing, och serveras med en fräsch sallad av krispig späd gurka och vattenkrasse. Finstämd och perfekt till det eleganta chardonnayvinet.

Tredje rätten bestod till största delen av olika sallater, och varför inte när sallat växer som ogräs i Kalifornien och dessutom smakar fantastiskt gott, utan det bitterhet som blad av olika slag ofta har. Men huvudnumret i salladen var en i mie de pain vänd getost från mejeriet Andante i Petaluma en halvtimma nordväst över, och sedan hastigt bakad i ugnen till dess osten blev ännu krämigare. Återigen en rätt som var barnsligt enkel, och återigen en rätt som fungerade fint till det eleganta vinet.


Firman Lang and Reed Wine Company håller till i Napa Valley och är helt fokuserad på druvsorten Cabernet Franc, som ägarna John och Tracey Skupny tycker är en bortglömd druva och som de själv håller som den mest personliga och framför allt mest eleganta i den klassiska bordeauxblenden.
   Numera gör de bara två viner, tappningen från framför allt Madrigal Vineyard norr on Saint Helena i Napa Valley vi drack gör de inte längre. Dessutom var det 2002 Premier Etage vi hade framför oss, en årgång som John själv håller som den bästa han gjorde av vinet. I den här cuvéen finns det en liten skvätt Petit Verdot, som har get vinet en lite mörkare färg och något stadigare struktur. Vinet är fortfarande ungt, nästan lite knutet, det har en fin vinbärsfrukt i lite tätare slag än man normalt sett förväntar sig av Cabernet Franc, men en elegans och en (enligt mig) typisk karaktär av grafit. Gott, men det tog ett litet tag innan det öppnade upp sig i glaset.

En liten extra smårätt slinker alltid ner, tänkte vi, och beställde in en väldigt god pizza med nässlor, svarta oliver och pecorino, Om druvsorten Cabernet Franc skulle vara en maträtt, kan jag lova att det här hade varit precis just den rätten. Fullkomligt perfekt kombination med andra ord.

Mest på kul, och eftersom det är så otroligt svårt att stå emot viktiga frestelser, beställde Miss Devotion in en flaska 2008 Saumur-Champigny från den bland konnässörer nästan kultförklarade firman Clos Rougeard i Saumur (Loire) som ägs och drivs av bröderna Bernard och Jean-Louis Foucault. Nu ska man inte jämföra äpplen och päron, och idén att hela tiden jämföra världens viner med de franska känns som rätt töntig. Men visst, det fanns en helt annan finess och framför allt mineralitet i de franska dropparna, men fräschören och intensiteten var densamma. Även det här vinet behövde tid i glaset för att blomma upp.

Jag hade blivit rekommenderad att välja fläskryggen från Becker Lane Farm, helstekt och som utlovat väldigt saftig och välsmakande. Till den en salig samling lika smakrika grönsaker, allt från schalottenlök och små späda söta paprikor till mangold och bönor, och med ett trevligt inslag av smörstekta kantareller. Som sagt, här är det inte teknik som gäller, det finns inget förfinat över maten, här är det smak som driver gastronomin, och smaken är lika god som äkta!  
   Valet av rätt till vinerna av Cabernet Franc kändes lyckosam, men eftersom rätterna är så balanserade och vinerna var så finstämda, passade de enligt utsago också perfekt till den kaliforniska lax med gröna bönor och salsa av tomatillo som Miss Devotion njöt av.

Jag blir alltid så glad av små överraskningar när jag går på restaurang. Det kan vara allt från en liten gest eller detalj i servicearbetet, som en liten extrarätt som dyker in när man minst av allt anar det. Det är en sådan hyllning till gästernas njutning och upplevelse. Den här kvällen fick vi in en liten skål med solmogna jordgubbar, björnbär och blåbär att njuta av medan vi bestämde oss för dessert. Bär ger minnen om sommaren som barn, ger minnen om lycka, och att äta så perfekt mogna bär som man kan göra under den kaliforniska solen, det är lycka!

Under veckan hade jag vid flera tillfällen ätit färska persikor, som det just nu är högsäsong för här i Kalifornien. Helt perfekta i texturen, saftiga med rätt tuggmotstånd, helt klart alldeles perfekt mogna … och goda som en dröm. Det gick alltså inte att stå emot den galette med nektariner från den ekologiska Frog Hollow Farm i Brentwood i Kalifornien (deras slogan är underbar, ”From tree to table in 48 hours”) som stod på dessertlistan. Återigen visade köket att enkelhet är bäst, en perfekt bakad sockerkrispig deg med precis så drömskt goda nektariner som jag hade hoppats på. Lite hemgjord vaniljglass till det, och lyckan var fullgod.


En sak som imponerande på mig här på Chez Panisse Café var den kunniga personalen. Vem som än kom till vårt bord under kvällen, kunde svara på alla våra frågor om maten och visste också något om varje vin vi frågade om. Att det är så är inte så konstigt. Wine director Jonathan Waters har varje måndag en intern kurs och provning om vin som alla (helt frivilligt) får vara med på om de vill. Och det vill de såklart. Den här typen av personalutbildning borde vara självklar på varenda restaurang, men är det tyvärr inte.
   Att vinkunskapen får näring av alla närliggande vindistrikt är ju såklart en stor fördel, men vad hjälper det om man inte åker dit?
   När en del av Chez Panisse brann i mars i år, tvingades man stänga restaurangen under en hel månad för att renovera. Tack och lov hade man personalförsäkringar som täckte lönerna under den tiden, vilket gjorde att alla hade råd att stanna kvar. Under den här månaden tog Jonathan Waters ett beslut, att köra runt alla i personalen som ville till flera av de bästa vinerierna man arbetar med på den digra vinlistan. Det blev en kunskaps- och vitamininjektion som jag och Miss Devotion fick smaka på resultatet av under vår kväll här på Chez Panisse. Den här typen av personalvård är för mig också en självklarhet som alla krögare borde ta till sig och lära av. Tyvärr görs detta sällan, eller till och med aldrig, vilket alla berörda krögare borde ta på sig dumstrut och skämmas över.

Helt klart gav detta mitt första besök på Chez Panisse mersmak, men nästa gång ska jag inte gå uppför trapporna till den mer publika cafédelen. Istället ska jag stanna kvar på bottenvåningen och njuta av den femrättersmeny som har gjort Chez Panisse berömda och satt dem på den kulinariska världskartan.

onsdag 17 juli 2013

Yountville, två dagar i juli


 
Det händer grejer i Yountville. I många herrans år har det här varit en fantastisk lite matstad, såklart med trestjärniga The French Laundry som flaggskeppet med de två enstjärniga krogarna Bouchon och Redd som självklara måltidsmål. Därtill har man Bottega, den trevliga franska Bistro Jeanty, och sedan två år tillbaka Redd Wood Café, där man äter riktigt fina pastarätter och pizza.
   Intill den legendariska baren Panchas i den norra delen av Yountville (staden är bara en kilometer lång, och inte särskilt bred, allt man behöver ligger utefter huvudgatan Washington Street), ligger nyöppnade restaurangen Ciccio, som ägs av vinodlarfamiljen Altamura, och bara är öppen på kvällarna. Bord kan tyvärr inte bokas, men kommer man i tid (de öppnar 17.30) brukar det lösa sig, och är det kö kan man alltid hänga i baren en stund.

Här tog vi med vin för en korkavgift på måttliga 25 dollar per butelj, en fantastisk möjlighet jag gärna skulle vilja se hemma i stockkonservativa Sverige. Det första vinet kom från Lieu Dit (som gör fina viner av Sauvignon Blanc och Cabernet Franc) i Santa Ynez Valley, en 2012 Cabernet Franc som direkt det slogs upp i glaset var lite funky, jordigt, nästan spritsigt. Samtidigt hade det en fin och rätt klassisk vinbärsfrukt som med mer luft blommade och visade på stor subtilitet. Helt plötsligt var vinet oväntat ”franskt” och riktigt, riktigt gott med en fin textur och god syra.

Vi tog in lite smårätter i väntan på att pizzorna var färdiga. Ett stort fat pimiento padrones som stekts i olivolja med lite vitlök och salt, ett fantastiskt tilltugg men ett par starka chilefrukter bland merparten som är milda och snarare söta. I vanliga fall. Det här fatet var till bredden fyllt med skön chilehetta, ibland till den milda graden att man blev tårögd. Mitt i alltihop var det otroligt gott, men hettan gjorde att vinet inte alls kom till sin rätt. Blir det för hett i maten, bör man söka lite fruktsötare och mjukare viner.
   Då var den friterade bläckfisken betydligt mer passande till vinet. Också det en väldigt god liten rätt.

Vi hade satt nästa vin på kylning, luften i Yountville är vid sjutiden fortfarande varm och vinet hade nått en lite för hög temperatur för sitt eget serveringsbästa. Kalifornisk pinot bör serveras vid cirka 15 grader, en vända i kylskåpet var alltså av godo för denna 2011 Pinot Noir Weir Vineyard från det lilla oansenliga distriktet Yorkville Highlands i Mendocino. Doften var djup och rikt fruktig, så som den brukar vara i vinerna från den legendariska pinotspecialisten Williams Selyem, men vid dess svala temperatur lyftes också fina rödaromatiska och nästan rosenblommiga toner fram, samtidigt som doften också bjöd på en del läckra jordiga nyanser. Munkänslan var medelfyllig och len, med en god syra och lång eftersmak. Det här vinet kom väl till pass, när pizzorna åkte in, en efter en.

Pizzorna bakas med omsorg i vedeldad ugn, degen är fint smakande och kanterna härligt frasiga. De bästa och färskaste råvarorna utgjorde smakinriktningen på dem. En pizza kom med mozzarella och tomat, en annan med en smakrik korv, en tredje (som var helt vansinnigt god) med krossad potatis … typ så. Galet gott, galet gott. Trots storleken och den matiga fyllningen kostade de bara 16 dollar styck!

Den tredje flaskan var 2006 Dominus från Dominus Estate, ett fortfarande ungt och rikt men väldigt elegant mörkfruktigt vin. Tanninerna är också unga, men väldigt fint mogna och väl integrerade i den rika kroppen. Än så länge är det inte ett fullkomligt ”bordeauxnyanserat” vin, men min erfarenhet är att vinerna från Dominus Estate drar just åt det hållet med omkring tio års flaskmognad. Årgången är överlag inte rankad som en toppårgång, men Christian Moueix berättade för mig att han håller just den här årgången som ytterst fin. ”En av de finare vi har gjort de senaste tio åren”, för att citera honom.
   Nu hann vinet inte nå sin första fina mognadsplatå, men det spelade oss ingen roll. Det är ett verkligt gott vin, det kan jag garantera!

Det är inte bara i de små charmiga städerna Yountville och Saint-Helena det händer goda saker. En färd norrut i dalen till det exklusiva spahotellet Solage är i allra högsta grad värd att göra, detta oavsett man har tänkt sig att tvaga kropp och själ med väldoftande preparat, eller smörja kråset på den avspända men enstjärniga restaurangen Solbar. Den här vackra resorten och restaurangen ligger utefter Silverado Trail uppe i Calistoga, ett område som var en välkänd destination för sina varma källor redan i slutet av 1800-talet.

En flaska 2010 Riesling Kick-on-Ranch från Tatomer den kalla vingården Kick-on-Ranch nordväst om staden Lompoc i Santa Rita Hills kändes som en härlig och efterlängtad belöning. Fint fruktig med inslag av citrus och persika, en aning fet, medelfyllig och frisk med en helt torr avslutning.

Små wraps av krispig sallat med nudlar och halstrade räkor, en aning kryddigt och så hälsosamt det förslår på en exklusiv spaanläggning. En typ av maträtt som är som klippt och skuren för torra men fruktiga viner av den typ vi hade i glasen.

Lucky Pig skulle komma härnäst. Ett rätt skönt namn på en rätt av gris, där grisen ligger långbakad i en gryta och knappast är särskilt lycklig. Lyckliga var dock de två grisarna som åt rätten, jag själv och Mr Z. Tunna pannkakor med sesamfrön, sallad, färska örter, chile, tunna nudlar, ananas och lite sås, sedan bara att rulla ihop och söka lyckan!

Den här rätten visade sig passa perfekt till den 2010 Sonoma Coast Syrah från Anthill Farms som vi beställde in och fick dekanterad. Som vanligt med vinerna från den här firman, var det en mer klassisk och elegant karaktär vi möttes av, en rik men ändå sval mörk frukt som tangerade den man finner i vinerna från norra Rhône, en lätt krydda och en liten rökighet, därtill en fin syra och måttliga och nästan lena tanniner. Ett till två år till i flaska, och jag vågar lova att det hade gått att lura även en riktigt militant frankofil (vilket i och för sig inte är så svårt, eftersom de med sina urbota fåniga fördomar helt glömmer bort resten av vinvärlden och alltså inte vet vad andra vinområden gör för viner).

Från en enstjärnig till en annan, Redd i Yountville, en säker restaurang signerad kocken Richard Reddington. Hit går man för att hänga i den populära baren, ta ett glas vin eller en cocktail och hit går man för att äta riktigt god, vällagad kalifornisk mat och dricka viner från den välfyllda vinlistan. Och hittar man inte det får man såklart ta med sig vin själv, mot en symbolisk korkavgift.

Vi hittade en favorit i repris, 2011 Chardonnay Charles Heintz Vineyard från Ceritas, ytterst elegant och friskt fruktig med en fin mineralisk nyans, hög syra och torr eftersmak. Den föll inta bara oss i smaken, utan även Le Soul Jones (och medföljande fruar) fann vinet vara superbt. Vi skickade också ett par glas blint till några svenska bekanta som lade fram gissningen vit bourgogne, kanske rent av chablis. Ser man på, det säger ju en hel del om finessen i vinet.
   Vi fick höra att det utöver den fasta menyn fanns pinfärska miyagi oysters från Tamales Bay ute vid kusten i Sonoma, därför beställdes en platta sådana in. Tack och lov. De var alldeles fantastiska, och tack vare att de hade en rätt matig kropp (trots att de är små) matchades de perfekt av det ”chablislika” men lite fruktigare vinet.

Samtidigt hade jag också beställt in ett annat friskt vitt vin, 2011 Old Vine White Compagni-Portis Vineyard från Arnot-Roberts. Vinet kommer från en vingård i Sonoma Valley som planterades 1954 med otaliga druvsorter, bland dem Riesling, Sylvaner, Berger, Gewürztraminer, Folle Blanche och Green Hungarian samt del andra inte identifierade druvsorter (så gjorde man förr, men nästan alla sådana vingårdar, utom de med Zinfandel och field blends, har tyvärr planterats om med mer kommersiellt gångbara druvor). Det här vinet gillade vi skarpt, rent och friskt med en citrusfruktig och även lite blommig nyans, helt befriad från ekfatkaraktär, och igengäld med en liten jordig mineraltom som skapade en viss kryddighet i vinet. Ett härligt vin, som liksom de andra vinerna från den här firman görs i alldeles för liten volym, i detta fall vara 750 flaskor!

Även om det är en mättande rätt, och vi äter rätt mycket när vi är ute på våra hedonistiska expeditioner, valde jag en carnaroli risotto med hummer från Maine, väldigt fin med en rik smak av hummer, samt den fina citron och även tryffel som hade berikat risottons smaksättning. Den gick bra till båda vinerna.

Då vi hade tagit in en av varje av menyns förrätter, men inte den brandade som serverades med ett lättpocherat ägg och en kompott av det utsökta lokala heirlom tomatoes, bjöd köket på ett sådan som vi runt bordet fick dela på. ”Så att ni får smaka”, förklarade den trevliga, pålästa och framåt servitrisen vi hade den här kvällen. Den var verkligen god, en dröm.

Det första röda vinet kom från Orin Swift, en framgångssaga i publikt fruktiga och omåttligt populära viner som tog sin början 1998 då Michael Swift Phinney grundade firman med två ton Zinfandel och en massa jävlar anamma. Vinet, The Prisoner, var inom några år en storsäljare, och lade grunden för expansion även utanför landets gränser. Det vi hade denna kväll, 2010 Papillon, uppförde sig som en tvättäkta sötfruktig zinfandelbomb med en lätt fatsötma och en tydlig alkoholvärme (15.1 procent anger etiketten). Tvärtemot våra smakmässigt baserade gissningar fanns det inte en droppe Zinfandel i det här vinet, som faktiskt till 60 procent var gjort av Cabernet Sauvignon och 37 procent av Merlot. Flirtigt, men inte min stil.

Min stil, och vår stil (sånär som på Mrs Z), fanns istället i glaset intill. Det kom från magiska Cayuse Vineyards i Walla Walla i Washington State, 2009 Syrah Armada Vineyard. Återigen ett vin med en så klassiskt rhônsk karaktär, finess och komplexitet att man med lätthet hade kunnat lura upp en tvättäkta frankofil på läktaren. Den läckra frukten som kompletterades med typiska örtkryddor, den fint rostade nyanser, stenigheten och mineraliteten, och även den snygga fathanteringen, vittnade om en vingård med stort personligt uttryck och en vinmakare som vet att avgöra när det är dags att göra något, eller inte, och i så fall vad och hur. Cayuse Vineyards är en firma att leta viner från, och trots att de kostar mycket när man väl finner dem, är rådet ändå att köpa. Åtminstone en flaska, för att själv bli övertygad.  

Min varmrätt var god, men inte så som jag hade tänkt mig. Min Prime New York Steak var inte hel och grillad, utan trancherad och kompletterad med långkokt kött (bringa eller kind, vet faktiskt inte) och serverad på en potatispuré med en ragu av brytbönor, vaxbönor och skärbönor, därtill en rödvinsfond.

En annan kväll gick vi till Redd Wood Café i den norra delen av Yountville, ägd av samma chef som på Redd, för att äta pizza och dricka vin. Vi började med en föredömligt ren, frisk och elegant 2011 Chardonnay White Hill från det svala distriktet Santa Rita Hills och producenten Liquid Farm, en av alla småfirmor som har poppat upp till ytan och vinälskarnas glädje sedan de gjorde sina fyra första fat 2009. Bakom firman står Nikki och Jeff Nelson och som konsulterande vinmakare har de anlitat Brandon Sparks-Gillis från Dragonette Cellars (som också gör bra viner, men lite kraftigare).  

Family style dining är det man rekommenderar här, och den typen av middagar älskar både jag och mina vänner. Alltså beställde vi in flera fat med maträtter och delade dem broderligt och systerligt. Först en tallrik av deras hemgjorda charkuterier (salami, mortadella) som är riktigt fina, dessutom ett par fat med en alldeles underbar burrata med en god, fruktigt olivolja och grillat bröd. Det eleganta vita vinet fungerade bra till det här, särskilt burratan som kändes som gjord för vinet.

A Tribute to Grace heter en annan liten hantverksfirma som hade gjort det förtjusande lätta, rödfruktiga och eleganta 2011 Grenache från Santa Ynez Valley i södra Kalifornien. Angela Osborne heter den nyzeeländska vinmakerskan som bar på en dröm att göra viner av Grenache, men eftersom klimatet på Nya Zeeland är för svalt för att Grenache ska mogna, packade hon 2006 ihop sig och sitt och flyttade till södra Kalifornien, där hon året därpå gjorde sitt första grenachevin. Vinerna har fått bära hennes mormors namn, Grace, och mormor har all anledning att vara stolt, det här är vansinnigt gott i sin lätta och charmerande stil.
 
Nästa omgång fat kom in, och de två pastarätterna satt som gjutet avseende smaker, dofter och kraft till vinet. En underbar gnocchi med gräddsås och tryffel utgjorde den mer subtila och mest lena kombinationen, medan en lite kryddigare linguini med tomat och vildsvin. Pastarätterna här på Redd Wood Café är underbara, de är faktiskt mina favoriter, även om de är lika kända för sina smårätter och de goda vedeldade pizzorna. Vi tog såklart också in ett par pizzor, sådana slinker ju alltid ner.