måndag 28 oktober 2013

Bortamatch den 27 oktober


Till de fina kvarteren beger man sig gärna när man ska träffa de fina vännerna. Present till stiliga värdinnan, ett välbehövligt paket ägg till kocken och en riktigt god flaska vin att dricka till middagen. Limousinservice beställd och framrullad. Spelet kan börja.

Och det gjorde det med dunder och brak med en förtjusande frisk 2005 Cristal från Louis Roederer, ung och läckert stram med stor fräschör, gula äpplen och citrus och ännu ingen brödig mognadsnyans. Den här årgången kändes tacksamt något torrare än exempelvis 2004:an, som hade något av en kladdig dosage, eller så var det helt enkelt så att syran vara något högre i nollfemman och därmed gav en större fräschör och torrhetskänsla.

Vi njöt av champagnen som godissugna småbarn, till bubblet en liten buffé av jamón iberico, en paprikakryddig lövtunt skivad korv av något slag, parmesankex och aptitretande goda bocquerones, trevliga tillbehör som tack vare sina feta, salta och lätt syrliga komponenter gifte sig perfekt med champagnens torra och syrliga smak.

Sedan gick det sämre, riktigt illa till och med. Den 1997 Comtes de Champagne Rosé från Taittinger som korkades upp var korkdefekt, denna för oss vinälskade själar så svidande elakartade sjuka, och inte blev vi gladare av nästa champagne också var korkdefekt. Helvete i hela gatan, tänkte jag och grinade illa. Tack och lov var nästa champagne vid god vigör, så det var bara att ta av sig sorgebandet och plocka bort sordinen från feststämningen och börja om från noll. I det glaset en riktigt god 1996 Nicolas François Billecart Brut från Billecart-Salmon, en champagne med fin gulfrukt och viss mognad i form av en brödig och nötig ton, men med en årgångstypisk syra och fräschör. Egentligen är det inte en perfekt aperitif i det att den är relativt fyllig, snarare ett matvin med andra ord, men den är smakrik och god och vi var ju hur som helst på väg till middagsbordet.

Där möttes vi av ett vitt vin som i alla avseenden var en bra vit bourgogne, fortfarande ung och lite knuten men villig att öppna upp sig i takt med att temperaturen växte och luften gjorde sitt. En fet kropp, tydligt mineralisk, god syra och fräschör och med en diskret nyans av mintighet som förde tankarna till Chassagne-Montrachet. Så var det, 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru La Boudriotte från Domaine Ramonet hade skänkts upp i glaset.
   En smakrik, havsfrisk och med riktligt av persilja mixad ostronsoppa gjorde vinet följe, och var rent mineraliskt en perfekt ledsagare. Men kanske var soppan lite för smakrik för vinet. Ett lyxproblem, i så fall.

Nebbiolo är sällan min grej, men är vinet bra och fint balanserat som exempelvis den 2006 Barolo Riserva från Giacomo Borgogno et figlo som vi nu njöt av i samma stora bourgognekupa som nyss hyst den vita bourgognen, då kan jag mycket väl tycka ruskigt mycket om Nebbiolo. I det här vinet är frukten ganska djup, fint jordgubbs- och körsbärsaromatisk med ett uns rosor och en finstämd ton av tobak och torkad svamp. Rätt läckert, måste jag medge.

Och det tjuter såklart en önskan om tryffel när man luktar och smakar på vinet och tack och ligger det ett par små fina, väldoftande ljusa tartufo bianchetto intill kastrullen med kokande tagliatelli. Denna i grund och botten enkla rätt som är så magisk till nebbioloviner. Pasta, smör, salt och slösande mycket tryffel. Mötet är gjutet, lyckan är gjord.

Château Pape Clément i Péssac-Léognan är idag ett vansinnigt bra slott och två årgångar stod nu redo att offras för oss. I vänster glas det enligt mig bättre av de två, den underbart djupa och rika 2008 Château Pape Clément som kombinerar en tät mörk bärfrukt med ceder och en lätt animalisk kryddighet, lika rik och modern på skolboksmässigt bordeauxisk på en och samma gång. Såklart ett ungt och fortfarande något tanninmarkerat vin, men utsökt gott att dricka redan nu.
   Den lite lättare 2007 Château Pape Clément gav intrycket av större tanninstruktur och lite tydligare ekfat, men det är egentligen mest en smakvilla. Det som är läckert med det här vinet är dess omedelbara drickbarhet, därtill en fint orientalisk kryddighet som saknas i den lite fylligare nollåttan.
 
Båda var goda, båda tog rätt snabbt slut. I alla fall första delen av dem, ytterligare två röda till stod nu på tur att mönstras och drickas.
   Det första av dem var en exemplariskt klassisk och nu fullt drickmogen 1985 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande från Pauillac. En svagt gräsig ton trädde fram ur den tobaks- och tryffeldoftande fruktbotten, tanninerna var silkeslena och kroppen medelfyllig, men det fanns fortfarande en god fräschör kvar. Jag har alltid gillat 1985 som årgång, vinerna var drickmogna redan direkt, därefter har de flesta av de bättre vinerna hållit bra och är idag superbt fint mogna.
   Mitt eget medhavda vin kom också från Bordeaux, åtminstone uppförde sig vinet precis så. En del av det gjorde förvisso det, historien och kvalitetsambitionen är sprungen ur ett digert Bordeauximperium, medan vinet som sådant och såklart dess geografiska ursprung kom från Yountville i Napa Valley. Men stilmässigt är det svårt, för att inte säga nästan omöjligt att placera ett aningen moget vin som detta, 1997 Dominus från Dominus Estate, i ett annat fack är Bordeaux. Till dess man har lärt sig att bra kaliforniska cabernetviner kan bli lika bordeauxlika som bordeauxvinerna själva, med ålder i alla fall.

Köttet hade helstekts till knappt 50 grader i ugn, sedan bara hastigt stekts på i panna precis innan servering. Till det bräserad endive, en klassisk rätt som fortfarande hade kvar lite av sin beska, men som i detta skick åtminstone var rätt vinvänligt. En god choronsås hörde till och gjorde susen där den skulle göra det. Med såsens feta textur ställdes allt i ordning och mötet med de fyra vinerna blev utmärkt.

Ostarna, som serverades mot slutet av de röda vinerna, följdes av en helyllesvensk äppelpaj med god glass. Varför krångla till det? Till pajen en i mitt tycke lite långt gången och brådmogen 2005 Gelber Muskateller Eiswein från Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. Knäck och karamell av mognad, en gnutta te av troligen samma anledning och en dos av russin och torkad frukt, men också en typiskt blommig druvaromatiskt fläkt. Och så klart innerligt söt med en god syra. Visst, de två var goda tillsammans, men vinet var en aning för moget med tanke på sina bara åtta år.

Här blir det alltid champagne och en superläcker, rödbärig och fruktig men samtidig frisk och helt torr 2007 Brut Rosé från Louis Roederer var snart serverad. Ung, men helt perfekt och så charmig att den i min källare aldrig hade tillåtits bli äldre och mer mogen än så här.

Lika illa som kvällen började skulle korkdefekterna ställa sig i kö igen, men till slut fick vi en korrekt, riktigt trevlig, ung och stram 2003 Dom Pérignon från Moët et Chandon i våra glas. En liten mandelnyans och gula men inte bokna äpplen och bara en ytterst diskret rostad ton hade fått mig att dra gissningen åt det hållet, men smaken var stramare och mer syradriven än vad jag hade förväntat av 2003, en årgång som fortfarande är den varmaste i Europa på 2000-talet. I och för sig kan man alltid välja att skörda champagnedruvor tidigt, innan de förlorar sin syra, därför kan även varma årgångar ge stram champagne.

Kvällen förde oss senare på eftersläckning på Gaston Vinbar i Gamla Stan, ett vattenhål (eller snarare vinhål) för törstande, rastlösa och kvällspigga själar. Det första vinet vi tog in var en 1996 Pommard Premier Cru Clos des Epeneaux från toppfirman Comte Armand. Jag gillade doften, en första mognad med fint skogsgolv och svamp, fortfarande med en god fruktighet men i det stramare slaget. Smakmässigt var vinet först rätt gott, men med lite luft började frukten att dala och snart stod mest en årgångstypiskt tjurig syra kvar och smaken var då (tyvärr) inte lika kul längre.

Därför beställde The Big Boss in en blindgångare, ett vin som jag först ville placera i Napa Valley eftersom frukten var förhållandevis rik, uppe i bergen tack vare stramheten och den fina mineraliteten, och troligen kring sju åtta år gammalt. Det var rätt mycket fel på den gissningen eftersom vi inte alls var i Kalifornien och heller inte höll oss på 2000-talet. Istället visade sig vinet komma från Pomerol och vara 14 år gammalt, 1999 Vieux Château Certan. Så kan det gå, men sådana blindgissarmissar bråkar jag inte över. Det är inte särskilt viktigt att pricka rätt i en provning, det viktiga är att förstå vinet och beskriva dess karaktärer, och såklart också att dricka vinet.  

söndag 20 oktober 2013

Middag den 19 oktober


Egentligen är det rätt korkat att bjuda på middag när man precis är färdig med en heldags cookalong, men ibland blir planeringen högst spontan och mycket till middag skulle det heller inte bli den här kvällen, särskilt inte eftersom min gäst egentligen inte heller var hungrig. Den här middagen fick snarare karaktären av en trevlig vinbar, inte direkt fel om man frågar mig.

Dagens matlagningskurs var rolig, den gick smidigt och flera av rätterna blev riktigt bra. En av fullträffarna var en krämig risotto kokt med ljus räkbuljong, ostronfond och en halv flaska chablis, garnerad med pocherade ostron och goda räkor samt purjolök och persilja, till vilken vi njöt av en 2010 Chablis Premier Cru La Singulière från La Chablisienne.

En annan fullträff var en perfekt helstekt hängmörad svensk biff med en ragu av gräddkokta rotsaker och en smakrik rödvinssås inkokt med rosmarin, sidfläsk, lagerblad och ett uns blåbär för att matcha vinets rika frukt. Vinet var en 2011 Crozes-Hermitage Les Launes från Delas, fint fruktig och lätt vitpeppar- och örtkryddig med en liten släng av torkad kött och med en god men polerad struktur och fin mineralitet.  
   Allra bäst var dock rätten av majskycklingbröst (först virad i plastfilm till en jämn rullad, denna hastigt ångkokt i ugn för att fixera den jämna formen och sedan stekt gyllene i rikligt med smör med rosmarin, lite vitlök och citron) som serverades på smörstekta trattkantareller och svart trumpetsvamp och till det en ljuvlig mörk kycklingfond inkokt med rött vin, lite balsamicovinäger (för syrans skull), ett par hallon (för rödfruktens skull) och lite rotsaker (för fyllighetens skull). I såsen sedan lite brunoise av rotfrukter. I glaset en 2008 Vosne-Romanée från Domaine Jean Grivot, ett vin som jag är så förstjust i att jag senare också bjöd mitt middagssällskap på en flaska.

Krabborna var välmatade och riktigt goda och de serverades med god surdegsbaguette och en hemslagen tryffelmajonnäs. Lika enkelt som vrålgott. Har man lagat mat en hel dag med 17 trevliga "kockelever", är man inte direkt sugen på att stå och göra en ny femrättersmeny. Halv åtta på Café Rotsunda den här kvällen sköts från höften … lika snabbt som plättlätt.
   Krabbvinet fick bli en urgod 2010 Ma Belle Fille, en smakrik och fetfruktig men också något mineralisk chardonnay från den högsta vingårdslotten hos Peter Michael Winery i Knights Valley i nordöstra Sonoma. Tack vare att krabba och många andra skaldjur är söta av umami, är det klokast att servera fruktrika viner snarare än mineraliska strama viner till dem och vår amerikanska chardonnay gjorde därför mycket väl ifrån sig.

Det var efter krabbkalaset som vinbaren på Café Rotsunda öppnade fördämningarna, först med en redan tidigare på dagen avnjuten 2008 Vosne-Romanée från Domaine Jean Grivot, ett ljust rödfruktigt, aromatiskt och föredömligt kalkmineraliskt elegant, stramt och friskt vin. Förföriskt, kom vi överens om.

En flaska röd bourgogne innehåller förvisso 75 centiliter precis som alla andra flaskor, men den räcker inte särskilt länge. Svisch, så var den tom. Ner i vinkällaren och hämta en ny god flaska alltså, den här gången för ovanlighetens skull en i veckan på Systembolaget inhandlad godsak  (jag köper inte särskilt mycket vin av denna stelbenta socialistiskt bakåtsträvande vinhandelskoloss), 2011 Côte de Nuits Villages från Maison Ambroise, gjord av druvor som ägaren Bertrand Ambroise har köpt. Stilmässigt är vinet mörkare fruktigt, något mer rustikt och även lite fylligare, men utan den stora finess och mineralitet som vinet från Vosne-Romanée bjöd på. Gott var det, till och med nästan försvinnande gott, särskilt serverat vid cirka 15 grader, som är en perfekt serveringstemperatur för röd bourgogne.

Ner till vinkällaren ytterligare en gång, vi behövde ju vin till den stora goda biten Comté som vi nu skulle njuta av. Bordeaux, fick Miss T för sig att hon ville dricka, och bordeaux fick det bli i form av en 2005 Château Cantenac Brown från Margaux. Direkt från vinkällaren lite för sval, ung och lite för knuten, alltså skickades vinet i karaff för att tempereras och blomma ut, och väl i glaset tio minuter senare var vinet fortfarande knutet. Det var också lite märkligt, inte helt rent men heller inte korkdefekt, men på något sätt lite udda och jag fick en känsla av det oren kom från vineriet i sig snarare än just det specifika vinet. Kanske rent av lite skitiga fat, eller ett uns för mycket av brettanomyces. Hur som helst, vi ställde vinet åt sidan och tog istället upp ett nytt vin. Varför dricka ett vin om man inte tycker det doftar och smakar helt förträffligt?

Det fick bli Kalifornien och det svala distriktet Los Carneros i södra Napa Valley, där den biodynamiska familjefirman Robert Sinskey Vineyards har en del vingårdar och gör en del riktigt fina viner av både Pinot Noir och Bordeauxdruvor. Det aktuella vinet var en superb 2006 Cabernet Franc Vandal Vineyard, läckert fruktigt med både mörka vinbär och lite syrligare och mer aromatiska rödfruktiga toner, en vindpust av ceder och en finstämd örtighet (dock ingen gräsighet, Cabernet Franc härifrån har sällan det). I smaken en god men elegant kropp, fin syra och lena tanniner. Med luft i karaffen och de stora Bordeauxglasen växte vinet och bjöd på stor finess och klassisk nästan franskklingande arom och struktur. Vinet blev en god följeslagare till osten, som serverades som den var med lite surdegsbröd.

Nattens sängfösare fick bli ytterligare en kalifornier, en fylligare tappning från Beringer Vineyards, en firma som trots sin storlek och överväldigande volymproduktion av idel enkel vinbulk också gör ett antal verkligt fina viner från framför allt Napa Valley. Det vin som nu hade dekanterats var just ett sådant, 2010 Napa Valley Cabernet Sauvignon. Färgen är djup, mörk och tät, precis som den rika bärfrukten, det finna något både koncentrerat och lite svalare elegant över doften och smaken, som har en god fräschör och en rätt måttlig fatkaraktär. Det här är gott, särskilt med en stunds luftning. Tack och lov blev hälften av vinet kvar, en bonus för cafévärden att njuta av på söndagskvällen. Någon lön för mödan ska man väl ändå som krögare ha, eller hur?

Summering: 2 gäster, 5 viner och 4 Riedelglas

måndag 14 oktober 2013

Djupdykning en vecka i oktober


 
Fenor, cyklop, regulator, våtdräkt och dator nerpackat, liksom lite lättare klädespersedlar av enkel och sliten modell, mörka solglasögon och ett antal goda viner finns också i väskorna. Mer än så behövs inte. Gänget samlades på Arlanda, sänkte ett antal öl – i mitt fall den trevliga Nils Oscar Kalasöl från Nils Oscar Brewing Company – och taktiknjöt av en rätt god burgare på Himmel och Hav på Terminal 2. Framför oss en 30 timmar lång resa som skulle ta oss till ett av världens mest omtalade dykparadis, Palau, beläget mitt i Pacific Ocean ett par timmar öster om Filippinerna. Då det sedan Andra världskriget har varit fiskeförbud här och den stora ögruppen är ett naturskyddsområde, är miljön drömsk och livet under ytan rikt.

Finnair har på senare tid blivit en ledande aktör på trafiken till östra Asien, men är utöver det dock precis allt annat än ett bra flygbolag. Servicen är butter och maten på planen har minst sagt varit anskrämlig på mina resor med dem och jag kan inte klassa den som något annan än närmast oätbar. Därför rekommenderas att man tar sig ett ordentligt skrovmål innan man stiger ombord.
   En halvdag i Seoul tillbringades genom att vandra, äta och dricka. Det mest genuina blev ett stopp på en av stadens alla loppmarknader, där vi bänkade oss i ett gatustånd och beställde in lass med dumpling fyllda med fläsk, en soppa med en annan sorts dumpling, därtill kimchi och en het sås. Det var inte fantastiskt, men gott och minst sagt genuint. Till det lite kall enkel lageröl, Cass.

Väl på Palau, ytterligare fem timmars flygning österut, checkade vi in på Sea Passion Hotel på en av de många djungelklädda och paradisiskt vackra öarna. På sedvanligt turistiskt sätt var menyn internationellt satt, den lokala prägeln var som bortblåst för att blidka matskrämda turister som inte vågar sig utanför sin egen komfortzon. På min tallrik landade det därför en New York Prime till varmrätt, köttet av amerikansk härkomst, faktiskt ganska bra, både välsmakande och fint grillat och även om grönsakerna till också de var perfekt tillagade med kärna, var de något smaklösa.

Paradisöar, korallrev och bra dykning är sällan förenat med restauranger med bra vinlistor. I glasen blev det tre gånger medhavt rött. AJ Styles bjöd på första vinet, 2011 Sonoma Coast Pinot Noir från Williams Selyem, en firma han blev mycket förtjust i vid besöket förra sommaren. Ungt, fortfarande generöst rikt fruktigt med inslag av söta hallon och mörka körsbär, lent till struktur och mjukt till textur, med en fin syra och en liten jordighet toppad av ekfat.
   I nästa glas en riktigt trevlig och god 2007 Cabernet Sauvignon från Jordan Vineyards i Alexander Valley i det norra inlandet av Sonoma. Frukten var skönt mogen, en gnutta söta mörka bär möttes upp av en släng av stenkross, de magra och mestadels vulkaniska jordarna i Alexander Valley gör gärna så här med vinerna och det är, måste jag tillstå, väldigt trevligt. Sex år gammalt har vinets tanninstruktur börjat rundas av och vinet känns faktiskt redan trevligt drickmoget, med en god fruktintensitet och syra och en finstilt mineralton. Pat’n’Cat stod för den här trevliga buteljen.
   Platter slog på stort och bjöd på 2010 Mica, ett utsökt och ännu rikare fruktigt vin av Cabernet Sauvignon från Napa Valley och firman Buccella. Det här är firmans andravin, en selektering som på inget sätt behöver skämmas för sig som sitt större syskon. Här bjuds en intensiv fruktighet, mjukt textur och en nästan sötaktig munkänsla, samtidigt är vinet fint balanserat och har en god men inte frisk syra och en tanninstruktur som vittnar om perfekt mogna men inte övermogna druvor.
   Början på veckan i Palau blev bättre avseende vinerna än dykningen, som mest fick betecknas som standardmässigt. Och alla fall första dagen, sedan blev det åka av, rejält åka!

Dykdag två stod nämligen hajarna fan i mig i kö under vattnet, det var nästan som på Essingeleden vid åttatiden på morgonen. Det gick helt enkelt inte att hålla koll på hur många de var, och var de var. Framför en, intill en, bakom en, under en. Överallt! Därmed blev det bock i rutan ”Grymma dyk” och ordningen var helt och hållet återställd. Så fortsatte veckan.

Nöjd och glad i hågen gick vi till intilliggande Drop Off Bar bara tre stenkast från hotellet. Skönt ställe, bra musik, välfylld barhylla och en hygglig meny.
   Vi inledde ”family style” med ett gäng små smårättar, bland annat friterade lökringar, chili fries samt två ljuvliga rätter av tonfisk; dels en sashimi poke (rå, skuren i små tärningar och sedan marinerad i sojasås och sesamfrön) som var helt gudomlig, dels en blackened sashimi (sotad med heta kryddor på cajunvis).
   Varmrätterna såg först inte särskilt märkvärdiga ut, men jag valde en teppanyaki av biff och grönsaker som var god om än inte enastående (men faktiskt bättre än på den tvättäkta japanen senare i veckan). Matkulturen här på Palau verkar vara rätt blandad, här möts indonesiskt, filippinskt, japanskt och amerikanskt på ett intressant sätt, en kultur som speglar både den geografiska närheten och den politiska historien (Palau var länge en amerikansk koloni). 
   Ser man en barhylla med lite annat än supertråkiga stora internationella varumärken, får man för sig att det finns något av en ambition på stället. Alltså hade vi inlett kalaset med cocktails, för egen del en Margarita gjord av Tequila 100% de Agave Silver från Patrón (som jag också beställde in ett glas rent av, tequilatokig som jag är). På sedvanligt amerikanskt vis drack vi våra drinkar till förrätterna.

Det första vinet kom från Kalifornien, från den supercoola producenten W H Smith, som håller till uppe i Howell Mountain men gör pinotviner från Sonoma Coast. Det vi hade fått i första glaset, donerat av Pat’n’Cat, var en sirligt rödfruktigt, något sötaktig och charmerande men samtidigt seriös och frisk 2008 Pinot Noir Marimar Estate Vineyard från Green Valley i den västra delen av Russian River Valley (där vinerna också får buteljeras som Sonoma Coast om man vill). Då temperaturen är tropisk här, var det svårt att behålla vinet vid de 15 grader jag hade önskat, därför lyftes sötfrukten fram en aning före fräschören, men det var gott och passade fint till min biffrätt.
   I det andra glaset körde Dive Pet på en salig blandning av druvsorter genom det sydafrikanska 2011 Big Easy, en cuvée av främst Syrah och Cabernet Sauvignon med ett tillskott av Cinsault, Mourvèdre och Viognier som är signerad golfässet Ernie Els. Djupt fruktig med toner av björnbär, blåbär och plommon, ganska mjuk och en aning sötaktig med en balanserad syra och lena tanniner, kom det här vinet att bli en god kamrat till kötträtterna, även om det inte alls vara lika elegant som pinotvinet från gubben Bill Smith.

 

Ytterligare 150 meter bort ligger Krämer’s Pirate Cove (helsjukt namn), också den alldeles intill vattnet. Här blev det middag, och som vanligt beställde vi in olika cocktails som aperitif. Jag drog längsta strået med en Hibiscus Breezer som på min inrådan gjordes med en bra tequila istället för en tråkig vodka. Min cocktail var helt enkelt bäst av allas!
   Vi tog in en bunt smårätter att gotta oss med inför varmrätten, däribland en blackened sashimi av gulfenad bläckfisk, och en hawaiiansk poke (tartar) av samma fisk. Anledningen till det var att vi kvällen innan hade ätit samma rätter på Drop Off och nu ville jämföra vilken av restaurangerna som lagade bäst mat. Drop Off vann, ganska enkelt, och till Drop Off gled vi allt oftare för cocktails och mat till den sköna reggae som flödade ur högtalarna.
   Även kycklingvingarna av olika kryddning och tillhörande såser (av vilka den ena var riktigt het) var goda utan att imponera.

Våra egna medhavda viner till tio dollars korkavgift (helt rimligt, synd som attan att uråldriga och på ett socialdemokratiskt bakåtsträvande vis fattiga Sverige inte får köra enligt denna modell) skulle passa fint till våra varmrätter, som huvudsakligen utgjordes av fisk av olika slag.
   I första glaset, skänkt av Pat’n’Cat, en rätt god, tyvärr för varmt serverad 2009 Chardonnay från en vingård i Russian River Valley som ägs av Jordan Vineyards. Okej, vi är i tropikerna, det är hög luftfuktighet (vilket bidrar till att öka uppvärmningen av vinet) och det är 26 grader varmt på kvällen. Det går alltså fort att höja den kylskåpskalla flaskan till 20 grader. Ändå levererade vinet med en god, förhållandevis sval och mjukt citrussöt och guläpplig frukt.
   Låt gå för att jag vara partisk, men min egen 2011 Chardonnay Gaps Crown från Soil and Soul, som denna kväll gjorde debut i The Pacific, upplevdes både mer stringent, frisk och elegant, och den var riktigt god även om de tropiska förutsättningarna inte var helt optimala. 
   Till min fiskrätt, en vit fisk från de intilliggande haven (jag missade namnet på den), som hade grillats och serverats med ett gott smör smaksatt med citrus och vitlök, men också med tråkigt tillbehör av ris och absolut inte smaksatta grönsaker (tänk att så få kockar kan få grönsaker att smaka goda), passade vinet alldeles förträffligt. Fisken tog slut fort, vinet tog slut lika fort
   Vi avslutade kvällen till dåligt framför akustisk gitarr och illa framförda covers med ett par cocktails, med toppnoteringen för en faktiskt rätt bra Old Fashioned gjord av Maker’s Mark Bourbon.

Dag fyra hade gårdagens närmast omöjliga hajrekord emot sig. Onsdagen hade nämligen bjudit på en enastående show i fullkontaktssimning med en stor flock hajar. Vi minst sagt minglade i hajstimmet under ett långt dyk. Helt magiskt. Därtill låg en stor manta intill oss och pockade på vår omöjliga uppmärksamhet. Tacka fan för att dykdjur nummer ett i världen, jättemantan, surnade på oss!

Tillbaka på Drop Off Bar, som den här kvällen tyvärr inte lyckades leverera samma fina kvalitet på mat och service som första dagen. Kvällen inleddes med motsvarande family style dining med förrätterna, men till varmrätt tog jag grillad köttbit med bakad potatis, som helt ärligt var ”si så där”.
   I glasen blev det först en 2001 La Poja från Allegrini, det druvrena vingårdsbetecknade vinet av Corvina som har under drygt två decennier har varit så omtalat. Denna tolvåring var nu mogen med en mjuk struktur, försiktig mognadssötma, inslag av torkad frukt och tobak, och med en något intorkad och kort eftersmak.
   Då var 2008 Alexander Valley Cabernet Sauvignon från Silver Oak Cellars, som Pat’n’Cat hade tagit med, ett betydligt bättre vin, rikare fruktigt, yngre och tätare (såklart) och med en fastare men samtidigt behaglig tanninstruktur. Alltjämnt fanns den hustypiska vanilj- och kokossötman från de amerikanska ekfaten där, men totalt sett upplevdes vinet påfallande lättillgängligt. Den tropiskt varma och fuktiga kvällen var kanske inte optimal för att vinet skulle glänsa på bästa sätt, inte heller glasen hjälpte till. Några av oss fick helt enkelt ölglas (Stella Artois) att dricka ur. Så kan det gå i tropikerna. 

Vi körde en vända till på Krämer’s Pirate Cove, med blandat urval ur menyn. Vare sig supergott eller särskilt dåligt, mer av kvaliteten på en vanlig svensk dagens lunch. Vinerna den här kvällen kom från T-Again, goda och fruktiga utan att heller vara särskilt märkvärdiga. Kanske var vi helt slut efter alla dyk, kanske var vi avtrubbade?
   Den första flaskan kom från Central Coast i Kalifornien och firman Concannon, vars 2010 Cabernet Sauvignon Servancy hade alla typiska drag av druva, ursprung och ålder och levererade en god mörk bärfrukt, en aning fatkrydda, polerade tanniner och en hygglig längd. I mitt tycke var 2008 Malbec Selección de Bodega från Doña Paula i Mendoza ett lite godare och aningen mer nyanserat vin, där den mörka körsbärsfrukten hade en lite finare fräschör, lite mer men väldigt fint mogna tanniner och en något längre eftersmak.

Herre min skapare vilken dykdag den sista blev, Blue Corner är vida känt som en av världens främsta dykplatser och detta i väldigt stormig sjö och strida strömma ordentligt tuffa dyk levererade också på absolut toppklass. Revet formligen vimlade av hajar som kom oss så nära att det blev magiskt, därtill en triljon till av havets vackraste liv. En meter lång, fet och tung napoleonfisk följde oss på en hands avstånd genom hela dyket. Även det andra dyket gav oss närkontakt med både hajar och stora mantor. En intressant detalj var när jag på 17 meters djup öppnade en burk Modus Hoperandi India Pale Ale från Ska Brewing Company och drack, en kul övning jag gör emellanåt. Första klunkarna fungerar alldeles utmärkt med sin maltiga och humlekrydda karaktär (blaskig lageröl skulle aldrig fungera), innan havets sälta tar över och förstör smaken. Märkligt nog verkade ölens dofter och smaker locka till sig hajar, inom loppet av en halv minut hade jag två väldigt nyfikna hajar bakom ryggen. De verkade vara riktigt intresserade, kanske rent av sugna på den säregna doften och smaken. Jag bjöd dem dock inte på ölet, fulla hajar litar jag inte särskilt mycket på.

Sista kvällen med gänget gick i det japanska tecknet, på Umi Restaurant ett par hundra meter bort. Högsta fart på ljusstyrkan i armaturerna, stelt och trist, och väldigt lite folk. Blandad kompott japansk mat av god men inte magnifik kvalitet (man äter mycket bättre på Råkultur) fick det bli, och till det en god sval saké och ett av Platter serverat vitt vin, 2011 Russian River Valley Chardonnay från högintressanta firman Lioco. Återigen skulle den höga luftfuktigheten och tropiska kvällsvärmen ställa till det för oss och vinet, men vinet höll ändå måttet och upplevdes så friskt och fräscht, befriat från ekfat och istället märkt av mineral, så som firmans fina chardonnay- och pinotviner brukar vara. Det blev en god och värdig avslutning på hajsafarin.