Årets Bästa 2017

Under 2017 blev det färre vinresor och vingårdsbesök mot normalt, istället kom året mycket mer att handla om restaurangbesök och utbildning. Däremot hann jag med omkring 120 besökta vinerier i framför allt USA, Bourgogne och Rhône, de tre områden där jag lägger allra mest av mitt fokus och min tid. Ska jag summera året som helhet, var det långt ifrån ett de mest extravaganta åren jag har upplevt, ändå bjöd året på väldigt många fantastiska upplevelser. Som vanligt är de tagna direkt ur minnet – jag har inte ägnat tid åt att gå igenom mina djupa arkiv av anteckningar. Bra minnen är sådana som ligger längst fram, inte sådana man måste leta efter. Dessutom finns det en hel del magiskt bra viner jag provade och drack under årets om jag kommer att berätta om i ett par kommande nummer av Livets Goda, sådana upplevelser är inte upptagna här. En hel del viner kan kanske för stunden ha varit bättre än vissa, andra har däremot snabbare plockats fram ur minnet när jag sammanställde den här årskrönikan. Jag ser inte min Årets Bästa som den absoluta sanningen, istället är det en berättelse om mycket av årets underbart välsmakande så som jag minns det.

 

Årets bästa mousserande

Med rekord i middagar under året har såklart en hel del goda champagner passerat mina sinnen. Av någon outgrundlig anledning dracks tre av de allra läckraste vid samma middag, i en champagneorgie som tog alla tänkbara priser i galenskap. Den mest förföriska av dem var nog den fortfarande unga 2004 Cristal Rosé från Louis Roederer som bjöd på precis den där läckert diskreta rödäppliga och svagt rosendoftande karaktären och stora fräschören som fin ung roséchampagne kan bjuda på. Rosévinsavdelningen vanns dock av den sensationellt sensuella 1999 Cuvée William Deutz Rosé Brut från Deutz som hade en ungefär identisk fruktighet och blommighet, men som i tillägg hade en komplex nyans av rostad brioche och rostad mandel. Om Cristal just för stunden är en aning ung och kanske saknar viss komplexitet, är Cuvée William Deutz ett under av storslagenhet och extravaganza.

   En annan champagne som imponerade stort var specialversionen 1998 Dom Pérignon P2 Brut från Moët et Chandon, en variant av ursprungsvinet från den varma årgången 1998 som initialt dégorgerades 2005 och sedan lanserades strax därpå. Den var god redan då och framför allt de kommande åren då jag drack den vid ett flertal tillfällen. P2, Plentitude Duexième, är en betydligt mer komplex version som fick mogna på sin jästfällning i 16 år fram till 2014 då den dégorgerades och försågs med en stilfull svart etikett. Det här var en av de allra godaste och mest komplexa Dom Pérignon jag någonsin har druckit. Mer av den varan, tack!

   Ska jag nämna en champagne som mer och mer under året har blivit huschampagne på Café Rotsunda och som mina gäster har uppskattat väldigt mycket är det NV Grande Réserve Brut från André Clouet, en smakrik men också frisk och framför allt väldigt måttligt prissatt champagne.

 

Årets bästa vita

Eftersom jag är lyckligt lottad att väldigt ofta dricka exceptionella viner, tenderar en lista på årets bästa viner att bli lite småkrystad. Bara tre dagar före nyår hade vi en liten middag med fyra viner från Montrachet, något inte ens jag har gjort särskilt många gånger i livet – ett par av vinerna skulle lätt kunna platsa på den här listan, men om dem läser du istället i 2017 års sista inlägg om middagen den 28 december. Jag söker mig därför till tidigare upplevelser och lyfter då gärna fram ett par vita bourgogner, en vinstil jag verkligen älskar i olika prislägen. Ett av dem var en läckert mognadrökig 1996 Meursault från J-F Coche-Dury som inte visade minsta spår av den annars förödande oxidationsvåg som sköljde över Bourgogne från just 1996 och fram till dags dato. Inte heller den alldeles fantastiska 1992 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine Faiveley led av oxidation, däremot bjöd den på en underbar mognadskomplexitet av den grad som vit bourgogne idag ytterst sällan når eftersom den före det hinner oxidera. Ett mycket billigare vin som tog mig med fullkomlig storm och lyfte gissningen till grand cru, framför allt Bâtard-Montrachet, var 2014 Saint-Aubin Premier Cru En Rémilly från Pierre-Yves Colin-Morey, en av de allra bästa vinmakarna i hela Bourgogne. Du kommer aldrig att hitta ett tveksamt vin från denna mästare!

   Nya världens utmanare nummer ett till Bourgogne under 2017 kom från Evening Land i Eola-Amity Hills i södra Willamette Valley, Oregon, och deras exceptionella 2014 Chardonnay Seven Springs Vineyard Summum, som blint provat placerades i händerna på någon av de allra vassaste vinmakarna i Meursault. Det är en imponerande vinodlar- och vinmakarbedrift. För övrigt måste jag säga att Chardonnay under de senaste två åren har gjort enorma framsteg i Oregon. Prova senaste årgångar från Bergström Wines eller Adelsheim Vineyards så förstår du.

   Chablis kommer också med på listan och då är det bland annat 2002 Chablis Grand Cru Clos från Domaine François Raveneau och 2008 Chablis Grand Cru Clos från Domaine Vincent Dauvissat som toppar listan. Även yngre viner som 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Heritage, toppselekteringen från riktigt gamla stockar i den första årgången från nya Domaine d’Henri kommer med på årslistan Jag har också två viner från Domaine William Fèvre som lyfts fram ur minnet, 2015 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre och 2015 Chablis Grand Cru Bougros, jösses vilka fullträffar.

   Det blev väldigt mycket gott från Rhône också och ett av de mest imponerande vinerna var en helt perfekt mogen och stenigt mineralrökig 2001 Saint-Joseph Les Granits från M Chapoutier. Det var så fenomenalt bra att det faktiskt passerade ett par vita toppviner från Hermitage med jämförbar ålder i en blindprovning. Så kan det gå när ursprungsmässig ranking inte alltid står över smak.

   Ska jag lägga till två billiga viner som alltid imponerar på mig blir det den underbara 2016 Côtes du Rhône Grande Romane från Pierre Amadieu, ett unikt vin av Clairette från gamla jordar i ett högt läge i Gigondas, och den utomordentligt eleganta och komplexa 2015 Bourgogne Les Sétilles från Olivier Leflaive, en generisk bourgogne med druvor främst från toppbyarna Puligny-Montrachet och Meursault. För 160 respektive 179 kronor är det oslagbara vinköp!

 

 

Årets bästa röda

Precis som de omöjliga i att rättvist välja ut ett par av några tusen provade viner, får jag helt enkelt plocka viner ur mitt spontana känslominne. Jag utesluter också medvetet alla de unga viner jag under våren 2018 kommer att skriva om i Livets Goda, faktiskt också alla (självklart underbara) de många viner från Domaine de la Romanée-Conti och Domaine Leroy jag har druckit under året.

   Listan över de mest spektakulära vinerna toppas av en hela makalös 1947 Château Petrus som fyllde hela matsalen med magnifik doft av både tryffel och fortfarande spänstig frukt. Jag kan faktiskt knappt ens minnas när ett vin tog mig med sådan storm som just det här. Nästan lika bra var en absolut sensationellt god 1961 Château Lafite-Rothschild. Håller vi oss till yngre viner är både 1986 Château Mouton-Rothschild och 1989 Château Haut-Brion bland de allra mest fantastiska vinerna under året. Jag har druckit dem vid otaliga tillfällen genom åren, de här var nog de allra godaste av dem – men de är båda fortfarande unga.

   Min fäbless för mogna amerikanska viner är stor. Den listan toppas av ett par fantastiska viner, bland annat 1996 Pinot Noir Hirsch Vineyard från Sonoma Coast och firman Williams Selyem, en riktigt komplex 1991 Cabernet Sauvignon från Forman Vineyards och en precis lika bordeauxlik och snygg 1992 Cabernet Sauvignon Reserve från Robert Mondavi Winery. Tänk om fler personer fick chans att dricka det mogna Kalifornien.

   På ett helt annat tema har 2009 Barolo Monvigliero från Comm. GB Burlotto förfört mig med årets kanske mest sensuella doft. Rosor, hallon och slånbär fick för mig en helt ny innebörd. Ett vin som inte kostar särskilt mycket men ändå överlevererar i typicitet och komplexitet är 2014 Saint-Joseph Offerus från JL Chave Selection. Tycker du om Syrah från norra Rhône är det här ett vin du inte ska missa!

   Årets smash-hit var annars en riktigt läcker och autentisk 2015 Côtes du Rhône Terre d’Argile från Domaine de la Janasse, för 180 kronor. Södra Rhône levererar alltid väldigt mycket per krona, det är ofta härifrån vi köper våra privata husviner.

 

 

Årets druvsort

Nu kommer vän av ordning som har följt mig i många år sparka bakut och tycka att jag är fånig, motsägelsefull, glömsk eller sist på bollen, eller något annat man kan skratta åt mig för, men det bjuder jag i så fall på. I alla tider, sedan jag för över 30 år sedan började intressera mig för vin och snart också arbeta med vin, har jag tyckt att Nebbiolo är en ganska ogästvänlig druvsort. Det tycker jag fortfarande, dess markerade och ofta alltför torra tanninstruktur står sällan i paritet med vinets övriga komponenter och helt ärligt tycker jag fortfarande att de allra flesta vinodlare och vinmakare i Piemonte inte lyckas så väl med sina viner av Nebbiolo som det allmänt upphaussade ryktet för Barbaresco och Barolo gör gällande.

   Men det finns undantag och dessa har min omgivning gjort ett utmärkt arbete med att visa upp för mig de senaste åren så att jag ska ändra min uppfattning. Jag tackar innerligt för allt makalösa viner jag under åren har druckit från framför allt Giacomo Conterno, Aldo Conterno, Gaja, Bruno Giacosa, Burlotto och Elio Altare, såväl bara några år unga som tio och tjugo och till och med över femtio år gamla. Många av dem har fått mig att förändras och långsamt börja se och acceptera storheten i Nebbiolo – och då inte bara den förföriska frukten. Att jag just 2017 väljer Nebbiolo som årets druvsort beror på att det var allra första gången någonsin jag helt frivilligt beställde in en flaska Barolo på restaurang, och njöt av den i allra minsta detalj, sniff för sniff, klunk för klunk. Sent ska syndaren vakna!

 

 

Årets vindistrikt

Första gången jag var i den södra delen av Walla Walla Valley, var det tillsammans med Charles Smith för kanske sex sju år sedan. På den tiden var den här nordöstra hörnan av Oregon främst ansedd som en liten obetydlig del av Oregon, fjärran både geografiskt (6 timmar) och smakmässigt (Syrah, istället för Pinot Noir) från resten av Oregon där Willamette Valley och Pinot Noir nästan är allt.

   Sedan dess har det hänt mycket, dels har utvecklingen i Washington State som Walla Walla Valley alltid har räknats till formligen exploderat i planterad areal och antal producenter, dels har just den här steniga bädden och före detta botten av Columbia River fått status som ett helt eget distrikt, The Rocks District of Milton-Freewater AVA.

   Det är fortfarande ett litet distrikt och bara ett fåtal producenter gör vin härifrån, men de som gör vin gör helt makalösa viner av framför allt Syrah och till mindre del Grenache och Bordeauxdruvor. Med firmor som Cayuse Vineyards och deras sidofirmor No Girls och Horsepower, och Reynvaan Vineyards, Delmas och Charles Smith, för att lyfta fram de mest kända, är det här ett fullkomligt enastående distrikt. Men det ligger långt bort, extremt långt bort, längre bort från allfarvägen än de allra flesta av vinvärldens vindistrikt. Kanske är det lite grand av charmen.

 

Årets årgång

I nästa nummer av Livets Goda ska jag mer i detalj resonera kring synen på en årgång. Alltför många vinkonsumenter, märkligt nog främst de som är förhållandevis duktiga och pålästa, verkar bestämma en årgångs kvalitet utifrån väderleken och de artiklar om årgången och de poängsättningar av viner de har läst om. Jag anser att det är fel metod för att avgöra kvaliteten på en årgång.

   Till att börja med är tekniker inom vinodling och vinframställning idag så pass noga genomarbetade att man även i svåra årgångsförhållanden kan göra fantastiskt fina viner. Och det är ju faktiskt vinet i sig som vi konsumenter ska bedöma, inte väderleksrapporter eller vinodlarnas möda och ångest under växtsäsongen. Årgång 2016 i Bourgogne var en besvärlig årgång med på många håll minimala skördar till följd av främst frost och därmed drabbades många odlare av ekonomiska svårigheter. Det här gäller inte minst i Chablis, där man drabbades av frost, hagel och mjöldagg av närmast bibliskt förödande omfattning. Men vinerna som gjordes var det minsann inget fel på – djupa och fruktiga med god fräschör och längd. Troligen blir det också en årgång som kommer att kunna utvecklas länge i flaska. Således utnämner jag 2016 i Bourgogne till årets årgång.

 

 

Årets vinmakare

Vinvärlden är full av fantastiska vinmakare och jag skulle gärna lyfta fram dem alla. När jag satt och funderade på den här posten tänkte jag på Didier Seguier på William Fèvre i Chablis, en enastående skicklig vinmakare som år efter år levererar viner i världsklass och med det svåra årgången 2016 visar sin skärpa och skicklighet. Jag tänkte på Christophe Baron och hans assisterande vinmakare Elizabeth Bourcier på Cayuse Vineyards i The Rocks District of Milton-Freewater i Oregon (eller Walla Walla Valley och Washington State som de själva väljer att ange som ursprung) och även på Ken Pahlow på Walter Scott Wines i Willamette Valley i Oregon.

   Men mitt val 2017 faller på Franck Grux på négociantfirman Olivier Leflaive i Bourgogne, en man som egentligen borde ha fått den här utmärkelsen för flera år sedan. Franck har en både lång och förtroendeingivande bakgrund som vinmakare i Côte de Beaune. Det var hos Guy Roulot i Meursault som han började sitt värv i vingård och vinkällare, hans mor var nämligen gift med de numera sett legendariska Guy Roulot och det var hos honom som Franck fick gå i lära.

   Olivier Leflaive grundade sin firma tillsammans med sin bror 1984 och de första fem åren var det med hjälp av Jean-Marc Boillot, som skötte om vinframställningen.

   ”Min idé var alltid att fokusera på vita viner från Côte de Beaune, främst Chassagne-Montrachet, Puligny-Montrachet och Meursault, jag ville inte göra dem för kraftiga och heller inte använda för mycket nya ekfat”, berättar Olivier Leflaive vid ett av mina besök på egendomen, ”och inte överdriva bruket av bâtonnage eftersom jag hellre vill ha finess och fräschör i vinerna än smörighet och rik kropp”.

   När Franck Grux anslöt i vinkällaren hos Olivier Leflaive till skörden 1989 började ett först långsamt men sedan ett mer övertygande kvalitetsarbete. Jag var själv inte särskilt imponerad av vinerna under 1990-talet, men ett antal viner i framför allt toppskiktet var enastående i början av 2000-talet. Den stora förändringen mot perfektion började synas vid 2008 och än mer 2010 för att i toppårgången 2012 var totalt närvarande. Det som har skett är egentligen inget revolutionerande, men både Franck och Olivier själva säger om än lite lågmält att det handlar om att Franck numera har ett hundraprocentigt ansvar för allt som har med druvorna, vinifieringen och lagringen att göra. Den lilla sista detaljen verkar ha varit förlösande på det remarkabla kvalitetslyftet. Således, hatten av och ett stort tack till Årets Vinmakare, Franck Grux!

 

 

Årets vinproducent

Den här titeln skulle jag både kunna och vilja ge väldigt många vinproducenter runt om i världen, det finns ju hundratals fantastiska vinodlare och vinmakare som år efter år levererar vin av yppersta kvalitet alldeles oavsett prisklass. Jag lämnar alla nygrundade och unga vinproducenter åt sidan och gör detsamma med de nyupptäckter jag har gjort under året. Istället väljer jag att hylla en vinproducent som inte bara är en legendar och pionjär i sitt område, utan som också ständigt har varit i rörelse mot framtiden. De senaste två åren har David Adelsheim och hans team på Adelsheim Vineyards i Willamette Valley i allra högsta grad tagit sikte på ett mer modernt Oregon.

   Det finns flera hundra vinproducenter i Oregon och åtminstone ett tjugotal av dem är riktigt bra även sett ur ett världsperspektiv. Men det som gör Adelsheim Vineyard så intressant är att man sedan David grundade firman 1971 och faktiskt var med och lade fundamentet till vinkulturen i Oregon, faktiskt har börjat ifrågasätta och förändra det man själv har skapat. Bland annat han David börjat fundera över effekten i nutid och framtid över vad den övergripande appellationen Willamette Valley är och kommer att vara och med än större kraft än tidigare snarare satsa på viner med typicitet för respektive underappellation. Just typicitet, ursprungskänsla och finess är tre ledord i hans syn på Oregons framtid. Och med tanke på den status David Adelsheim har i Oregon, kommer folk att lyssna på honom – hans engagemang och övertygande arbete gör att jag tilldelar Adelsheim Vineyards titeln årets vinproducent.

 

Årets vingårdsbesök

Under året har det utöver ett antal förstagångsbesök i Chablis, Côte de Beaune, norra och södra Rhône samt Oregon och Washington State, mestadels blivit återbesök hos ett stort antal toppfirmor. Ska jag nämna ett par fantastiska premiärbesök som stack ut och lämnade djupa avtryck, blir det Domaine de la Vieille Julienne i Châteauneuf-du-Pape i Rhône och kultförklarade Cayuse Vineyards i The Rocks District of Milton-Freewater i nordöstra Oregon. Det årliga besöket hos Domaine Perrot-Minot i Morey-Saint-Denis i Bourgogne stack ut som ett av de mest imponerande, precis som det hos négociantfirman Olivier Leflaive i Puligny-Montrachet i Bourgogne. Vilka enastående firmor!
   Men så finns det ju dagar som är så sprängfyllda av magiska vingårdsbesök där man från början till slut njuter av viner sprungna ur kvalitetsdrift och nitiskt detaljfokus bortom ekonomisk reson. Jag hade en sådan dag i maj, en All In Bill Harlan Day, då vi började morgonen hos hans nya Promontory som nästan är helt färdigbyggt till ett absolut magnifikt och elegant designat vineri (bilden). Där blev det en omfattande och personlig provning med vinmakaren Davide och tre årgångar av deras exklusiva vin. Som om det inte vore nog blev ett en fullständigt genomgång ledd av manager Scott av senast lanserade årgången på Bond Estates, samt en lunch designad trestjärniga Meadowood, också det en fantastisk upplevelse. Vi slutade vinorgien med besök på Harlan Estate, där vi tillsammans med manager Don njöt av två årgångar av det ultraexklusiva vinet. Att sedan avsluta dagen med en underbar middag på trestjärniga The French Laundry säger allt om hur episk dagen var. Ibland är det är kul att vara jag!

Årets negativa trend

En mycket tråkig trend för oss vinälskare är de skenande priserna på fina viner, som de senaste 20-25 åren har blivit ett allt större problem. Till viss del ligger en upphaussad jakt på de allra mest exklusiva vinerna bakom detta, ivrigt pådrivet av skriverier och höga poängnoteringar i olika inflytelserika media, som i sin tur föder en ganska osund vinkonsument som mer triggas av prestigevärdet och statusen av ett vin snarare än dess smak. Det här är inget nytt, men det har tyvärr spårat ur en aning. Tack och lov är trycket från media idag något mindre än tidigare, men i gengäld har olika forum på nätet tagit skribenternas roll och skapat ett nästan än värre sökande efter det mest åtråvärda. Jag tror till del det handlar om privat skryt man vill visa upp i olika sociala media för att visa för omvärlden vilken förträfflig vinperson man är. Frågan är om inte det är värre än var effekten av Robert Parker en gång var.   

   Jag vet inte direkt om det ovan beskrivna har med saken att göra, men helt klart finns det ett samband även om det kanske är det motsatta, att skrytkonsumenterna idag söker sig till de dyraste vinerna snarare än att vingårdsägare vågar investera mer i sina firmor. Men det är ett gigantiskt problem med försäljningen av egendomar till fullkomliga fantasipriser.

   Jag vet inte exakt när det började, men vi kan ju ta ett exempel från 1991 då Domaine Leflaive köpte en 0.04 hektar (400 kvadratmeter) liten plätt i Montrachet för två miljoner francs, en hisnade summa på den tiden (idag ligger motsvarande markpris snarare på en bit över två miljoner euros).

   Vi såg också fantasipriser när Duckhorn Vineyards (163 hektar, cirka 70 000 lådor) i Napa Valley såldes för 250 miljoner dollar år 2007, vissa källor säger snarare 600 miljoner dollar, och när Stag’s Leap Wine Cellars (91 hektar, cirka 65 000 lådor) samma år såldes till Antinori och US Tobacco för 185 miljoner dollar.

   I Bourgogne har ett par försäljningar den senaste tiden väckt uppmärksamhet. Förrförra året såldes Clos des Lambrays (10.72 hektar, cirka 4 400 lådor) till LVMH-gruppen för troligen 230 miljoner euros. Under 2017 såg vi två spektakulära försäljningar, först köpte den amerikanska mångmiljardären Stanley Kroenke den anrika familjefirman Bonneau du Martray (11.50 hektar, cirka 4 700 lådor) för en okänd summa, men troligen minst 200 miljoner euros. I oktober var det dags igen, nu för än mer historiska vingården Clos de Tart (7.53 hektar, 2 500 lådor) att säljas. Köpare var François Pinault som också äger Château Latour (bland annat) och köpeskillingen låg enligt uppgift på 240 miljoner euros.

   Ingen sund person kan ens tro att de nya ägarna ska kunna tjäna tillbaka några rimliga summor på sina nya egendomar, det här handlar om skatteplanering och investering i mark, som betalar sig rikligt först när de någon gång i framtiden kommer att sälja egendomarna. Problemet är att den här typen av affären driver upp priserna på annan vingårdsmark och andra mindre berömda egendomar, vilket i slutändan gör att få privata vinodlare kommer kunna köpa vingårdsmark i de klassiska distrikten. Istället kommer det bara att vara storföretag, försäkringsbolag, investmentföretag och stiftelser som kommer att kunna köpa attraktiva vingårdar, dessutom kommer priserna på viner i största allmänhet att drivas uppåt. Det är en mycket olycklig utveckling.

 

 

Årets positiva trend

Det som började med en längtan hos naturvinmakare att gå tillbaka i historien och göra vin så okonventionellt och rustikt som man gjorde för länge sedan, har de senaste åren blivit en alltmer växande trend även bland klassiska vinmakare. Jag talar om jäsning och lagring av vin i amforor. Hos alltfler kvalitetsdrivna vinmakare i Spanien, Kalifornien och södra Frankrike har jag under de senaste två tre åren sett små och medelstora amforor som man använder till primärt vita viner men också i viss utsträckning till röda viner. Idén är primärt att minska uttrycket av ekfatskaraktär och ge vinet en mer autentisk känsla av druva och ursprung. Hos de klassiska producenterna har man sedan slutet av 1990-talet och än mer i början av 2000-talet dragit ner på andelen nya ekfat, introducerat stålfat för absolut renhet och fräschör och även i större utsträckning börjat arbeta med små cementtankar och cementägg. Just därifrån har steget mot amforor inte varit särskilt långt. Skillnaden mot så kallade naturvinmakares arbete med amforor är att de klassiska producenterna är skickligare och mycket mer noggranna och att vinerna därför är helt befriade från störande vildjäsning och oxidation.

 

 

Årets restaurang

Det har som vanligt blivit väldigt många restaurangbesök av verklig klass. Ett att det härligaste var Chefs Table at Brooklyn Fare i New York i somras, ett annat på en av mina favoritkrogar i Tokyo, Yakitori Souten, och ett tredje på enastående Oaxen tidigt i våras. Men den restaurang som utan konkurrens kammar hem positionen som årets allra bästa restaurang är nyöppnade Frantzén. Björn Frantzén, köksmästare Marcus Jernmark och Viktor Westerling och vin- och matsalsikonen Carl Frosterud får idag ses som en uppställning lika imponerande och oslagbar som vilken som helst av de mest legerariska sovjetiska hockeyfemmor som har beträtt en rink.

   När Frantzén fick sin andra stjärna i Guide Michelin våren 2010 började många av oss tro att den tredje stjärnan snart skulle komma. Jag själv tyckte nog att man hade nått den nivån tre eller snarare fyra år senare, men inget hände. I den nya lokalen, som bjuder på en helt annan totalupplevelse än i den lilla ”holken” i Gamla Stan som man stängde sommaren 2016, har man skapat en restaurangmiljö och en upplevelse som rymmer precis allt som även den mest kräsna restauranggäst kan önska. För stunden har man ingen stjärna, dem förlorade man när man stängde och flyttade, men jag är väldigt säker på att man direkt får två stjärnor när Guide Michelin kommer ut om några månader och att den tredje stjärnan kommer våren 2019. I min värld har Frantzén redan med självklarhet förtjänat sin tredje stjärna.

 

 

Årets svenska vinperson

Jag brukar lyfta fram och hylla en person som inom restaurangbranschen har gjort något fantastiskt och positivt för vinkulturen i Sverige. Det har oftast varit en skicklig sommelier som med sin talang har bidragit till att utveckla vin- och restaurangkulturen och också blivit en förebild för sina kolleger och för den övriga vinbranschen. För 2017 tänkte jag bryta det mönstret genom att dela ut titeln som ”Årets svenska vinperson” till en vinimportör, nämligen Daniel Turpeinen på den egna firman Quaffable Wines som han grundade för ett par år sedan.

   Att starta vinimport är sanna mina ord ingen enkel match, det krävs ett enormt mod och en stor kunskap att ge sig in i marknad som är fullkomligt övermättad av importörer som alla tror sig ha helt unika viner. Väldigt få importörer har det. Daniel Turpeinen däremot, har faktiskt det. Med just lika mycket kunskap som mod tar han med oss svenska vinkonsumenter till mer eller mindre okända men högt siktande moderna kvalitetsproducenter i vingårdar vi knappt har hört talas om. Han rör sig gärna i utkanterna av det vi redan känner till, men tar oss med överraskning ytterligare en bit bort. Det må vara ett svalt och ytterst elegant Australien, en producent i Sydafrika som utmanar Bourgogne eller en gammal vingård med Grenache i Châteauneuf-du-Pape som sätter blindprovarens gissningar på betydligt mer kända och dyrbara adresser. Det är en sann glädje att följa Daniels passion och entusiasm och också se den vitaliserad i många av hans utomordentliga viner. Tack Daniel, för att du gör vinvärlden så rolig och spännande för oss.

 

 

Önskade trender inför 2018

Det finns alltid mycket att önska inför framtiden och utan att skriva in några större världsomvälvande förändringar hoppas jag på följande trender under 2018:

1.       Att konsumenter börjar inse att kändisviner inte alls har med kändisarna att göra, utan att kändisarna het utan djupare inblandning har sålt sina namn till ett kommersiella trick för att sälja enkla och undermåliga bulkviner med ett upphottat och egentligen falskt namn.

2.       Att trenden att lura konsumenter att köpa viner genom oskäligt höga och publikfriande nivåer av restsötma i dem. Kan inte vin få vara vin utan kommersiellt påklistrad sötma?

3.       Att Systembolaget börjar satsa på utvecklingen av sitt sortiment istället för att ödsla felriktad kraft och ekonomi på att ljuga om sin egen förträfflighet som allsmäktig och den enda ansvarstagande försäljaren av alkoholdrycker och dessutom omedelbart upphör att ta ett politiskt ställningstagande i debatten om näthandel och gårdsförsäljning.

4.       Att naturvinsproducenter fortsätter att göra bättre viner, en trend jag har sett de senaste två åren som verkar vara ihållande. Således, bort från feljäsningsaromer, oxidation och orenheter och istället med större renhet och autentiska ursprungskaraktärer i vinerna.  

5.       Att fler konsumenter vågar leta sig fram till producenterna i Côte Chalonnaise och Mâconnais i södra Bourgogne istället för att mestadels fokusera på appellationerna i norra och mycket högre prissatta Bourgogne.

6.       Att renässansen för klassiska och eleganta kvalitetsviner från Beaujolais fortsätter. Det finns väldigt mycket bra vin i Beaujolais och långt från allt bra är ännu omtalat.

7.       Att restaurangerna fortsätter att utveckla sina dryckeslistor och framför allt vinpaketen till sina avsmakningsmenyer. Under 2016 och än mer 2017 har jag sett en positiv utveckling på den här fronten. Nu hoppas jag på fortsatt arbete i den riktningen.

8.       Att intresset för vin fortsätter att utvecklas som det hittills har gjort, med fullsatta klassrum på landets sommelierskolor och med ett ökat fokus på utbildning inom vinklubbar såsom Munskänkarna.

9.       Att de av vädermässigt komplicerade årgångar hårt ansatta vinodlarna i framför allt Chablis och resten av Bourgogne får en god skörd så att de kan fylla på sina lager med bra viner så att de åter kan komma på fötter.

 

10.    Att svenska sommelier och bartenders ska fortsätta sina segertåg på den internationella scenen, det mår både branschen och det gastronomiska landet Sverige bra av.

Årets bästa 2016

 

Ytterligare ett år i vinets och matens värld har summerats. Året var på många sätt omtumlande, men trots att resorna var något färre blev händelserna många. I den här årskrönikan sammanställer jag viner, upplevelser och tankar som jag plockar spontant ur minnet utan att nagelfara anteckningsböckerna. Det är ju trots allt det man verkligen kommer ihåg, det man tyckte stack ut ur den digra massan av upplevelser, som måste räknas till ”det bästa”. Jag har ju ett normalt år upp mot 5 000 provade viner att välja mellan, så listan skulle kunna bli otroligt mycket längre än den jag här presenterar.

   En mycket glädjande trend, som jag själv är väldigt stolt över, är att sonen AJ Styles under året tog ett steg uppåt och framåt i sin gastronomiska gärning som kock (på stan) och köksmästare på Café Rotunda. Ett par av middagarna han ansvarade för kan närmast beskrivas som episka, det kan många av våra gäster gå i god för.

  Året har innefattat ett par intressanta detaljer i världsordningen – Spanien fortsätter att förlora vingårdsareal, Kina är världens näst största vinland sett till planterad areal, Frankrike och Italien tappar något men blir allt bättre. Mitt älskade Kalifornien har vuxit en aning, Oregon visar sig starkare och bättre än någonsin och jag har också under året druckit riktigt goda viner från mindre kända vinländer som Kina, Turkiet och Mexiko.

Årets bästa champagner

Mycket bubbel har druckits under 2016 och många märken och årgångar skulle lätt kvala in i den här kategorin. En av höjdpunkterna var 1985 Salon från Salon skänkt ur magnum, perfekt mogen och komplex men fortfarande spänstig – och jag som normalt sett inte ens imponeras av Salon. En annan champagne jag fick dricka två gånger under året var 1990 Dom Ruinart från Ruinart, en champagne som var ”min och Ing-Maries” favoritchampagne under många år. Idag är det här ett ytterst komplex och elegant champagne, helt klart mer intressant än det mesta som Ruinart har presterat sedan dess.

   Jag har också haft det stora nöjet att njuta av en helt fantastisk 1996 Clos des Goisses från Philipponat, en vingårdsbetecknad champagne med årgångens friska syra och djupet och en början av mognadskomplexitet tack vare sina 20 år.

   Mot slutet av året har också 1988 Krug avnjutits vid perfekt mognad, som vanligt med frisk syra men med precis den komplexitet och fräschör som gör champagnerna från Krug så fantastiska. Årets sista storslagna champagne var 2005 Grande Année Brut från Bollinger, drucken ur magnum och helt klart en ungdomlig upplevelse som kommer att bli alltmer komplex ju mer tid den får.

   I den unga disciplinen tog också 2008 Belle Epoque från Perrier-Jouët mig med storm, en ung stjärna som jag hoppas får dricka igen vid både tio och tjugo års ålder.

  Samtidigt vill jag lyfta fram den champagne jag tycker presterar allra bäst per satsad krona, NV Cuvée de Réserve från Pierre Peters, en utsökt och frisk blanc de blancs från Le Mesnil för bara 330 kronor. Husets champagne, helt klart!

Årets bästa vita viner

Än mer än med champagnerna, har det provats och druckits ett par tusen sorters vitt vin under året. Det är alltid väldigt svårt att välja ut de bästa, så det får återigen bli plock ur närminnet. Där hittar jag bland annat en fantastiskt fin, ungdomligt fruktigt och svagt kryddig 2013 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé från Château Rayas, och en något mer fruktgenerös, en aning mer mogen och tydligt mer komplex men fortfarande pigg 2009 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé.  Ska jag hålla mig kvar i södra Rhône fick jag också fantastiska upplevelser från Château de Beaucastel och deras unika vita vin som görs till 100 procent av Roussanne från gamla vinstockar. Det mest komplexa och märkligt nog fortfarande helt vitala av dem var 1990 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes, som jag inte hade kunnat tro var ett 26 år gammalt vin. I samma servering imponerades jag också den pur unga och såklart mer fruktbetonade och friska 2014 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes. Kanhända kommer den gå samma komplexa framtid till mötes.

   Sedan jag återigen började arbeta djupare med Rhônedalens viner igen, har det blivit ett ständigt resande i regionen och därmed en hel del provande. I norra Rhône har jag blivit verkligt förtjust i den något mogna och tydligt nötiga och honungsnyanserade 2009 l’Hermitage från Jean-Louis Chave och även den yngre tappningen 2011 l’Hermitage som trots en lite klenare årgång visar sig väldigt bra.

   Under de ständiga resorna i Chablis och resten av Bourgogne springer jag såklart på hur många utomordentligt fina viner som helst, men jag tänkte faktiskt utesluta dem ur den här krönikan och istället ge ett par glimtar från det mogna Kalifornien. Det vin som imponerade allra mest på mig var 1993 Chardonnay Don Miguel Vineyard från Marimar Torres Estate i Russian River Valley. Det här vinet tog mig verkligen med storm, det var fjärde skörden från denna unga vingård, det var ett vin från en sval och lite svår årgång, det var ett vin som idag är 23 år gammalt som jag troligen hade dömt ut för mer än tio år sedan – till dess jag nu drack det på Stadshuskällaren. Jösses i gatan vilken komplexitet. Inte för en enda sekund saknade jag någon som helst grand cru från Bourgogne. En av årets allra största och mest positiva överraskningar!

   Ytterligare ett moget chardonnayvin fastnade i mitt enologiska minne, 2000 Chardonnay från Maycamas Vineyards uppe i bergen ovanför Napa Valley. Jag drack det ur magnum och upplevde det burgundiskt elegant och komplext och inte alls särskilt moget. Men så gör man också klassiska viner här – och det kommer man göra fortsatt också trots byte av ägare och vinmakare.

   Hade jag gett mig själv mer utrymme här, hade det åkt upp en och annan tysk, ett par bourgogner, och även en eller två viner från Sine Qua Non i Kalifornien.

Årets vita budgetviner

Det går att hitta väldigt många trevliga vita viner i blygsamt prisläge, särskilt om man håller sig till Chablis, generiska vita viner från Bourgogne, Rhônedalen, österrikiska viner av Grüner Veltliner och Nya Zeeland. Jag listar ett par superfynd jag gärna köper och dricker. Ett av dem kommer från E Guigal och är deras 2015 Côtes du Rhône (110 kronor), som är parfymerat av en ovanligt hög andel Viognier, ett annat är det lite mer eleganta och lättare 2015 Côtes du Rhône Réserve (110 kr) från Château Mont-Redon.

  Ett annat utsökt vitt friskt vin med blygsam prislapp är 2015 Grüner Veltliner Familien Reserve (120 kr) från Weingut Leth i Wagram, Österrike.

   Såklart måste jag lägga in ett vin från Chablis här också och då väljer jag 2015 Chablis Le Finage (136 kr) från storfirman La Chablisienne. Skolboksmässigt, rent och frisk med kittlande mineralitet.

Årets bästa röda viner

Att uppe i bergen i Napa Valley bli bjuden på en specialkomponerad lunch med inhyrd kock och servitris för bara mig och min Rose (för att gratulera oss till vår förlovning) är i sig en stor upplevelse, att dessutom bli bjuden på ett av årets allra mest magiska röda viner gjorde inte saken sämre. I glasen den lunchen 1997 Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard från Colgin Cellars.

   Två andra magiska cabernetviner från Napa Valley kom från klassikern Philip Togni Vineyards uppe i Spring Mountain District. Det blev två legendariska viner från toppårgångar, 1994 Cabernet Sauvignon och 1991 Cabernet Sauvignon. Båda ur magnum, båda med över en timmas dekantering innan servering, båda med fortsatt utveckling i ytterligare en timma, båda vinerna med fortsatt ljusa framtidsutsikter.

   Och hur skulle jag ens kunna utesluta den fullfjädrade fullpoängaren 1994 Harlan Estate från just Harlan Estate ur den här uppräkningen? Provad vid två tillfällen under året och återigen bevisar vinet att det är ett av de allra bästa som har gjorts på den är egendomen.

   Nit de Nin är en liten hantverksproducent i Priorat, grundad av vinmakaren Ester Nin (som också gör Clos Erasmus), och från henne kom ett av årets bästa spanska viner, 2010 Nit de Nin. Djupt, tätt, värmande och rikt fruktig, men elegant tack vare en god syra och fina mineraliska energier.

   Bourgogne står alltid på topplistan, men mycket av det allra mest spektakulära och bästa dyker upp i provningar ämnade för Livets Goda – där redovisar jag alltid det bästa. Men en röd bourgogne som verkligen grep tag i mig var 1998 Chambertin Grand Cru från Domaine Denis Mortet. Vi hade precis kommit från Domaine de la Romanée-Conti och gjort en omfattande provning – och det här vinet skämdes minsann inte för sig, det höll precis samma magnifika kvalitet.

   På tal om Domaine de la Romanée-Conti, jag har ju faktiskt ynnesten att dricka en hel del viner från dem. Två underbara viner som jag rent spontant kommer att tänka på är den 2005 La Tâche Grand Cru som korkades upp i början av december, ett vin jag trodde skulle vara något knutet men som visade vare sammetslent, silkigt, sensuellt och alldeles underbart parfymerat, och en 1995 Echézeaux Grand Cru som jag trodde var någonstans fem till tio år yngre, dessutom en Romanée-Saint-Vivant. Superkul att bli överraskad åt det här hållet!

   Rhônedalen har stått för en hel del av underhållningen 2016 och i topp minns jag ett av årets allra mest komplexa viner, 1989 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservé från Château Rayas, hade det inte varit för den något lägre syran och den lite sötare frukten, hade jag kunnat placera vinet på hög nivå grand cru i Bourgogne. Jösses vilket härligt vin.

  Från en fullkomligt galen middag i november, där temat var Châteauneuf-du-Pape, kom flera av årets viner, bland dem de imponerande och tyvärr både sällsynta och extremt dyrbara toppcuvéerna 1998 Châteauneuf-du-Pape Da Capo från Domaine Pegau och den än mer strukturerade och till utvecklingen yngre 1998 Châteauneuf-du-Pape Hommage à Jacques Perrin från Château de Beaucastel. Vi hade också samma viner i årgång 2000 – de borde egentligen också listas här!

Årets röda budgetviner

Vill man hitta röda budgetviner som levererar kvalitet, karaktär och ursprungskänsla, då är Beaujolais, Rhônedalen, södra Frankrike några av de säkraste korten (på plats hittar man hundratals goda viner för mellan sju och femton euros!). En given rekommendation kommer från Château Saint-Cosme i Gigondas (jag gillar alla deras viner) och är deras 2010 Côtes-du-Rhône (110 kr). Ett annat givet köp är 2013 Côtes-du-Rhône (102 kr) från Domaine de la Janasse, också den oväntat tät och kryddig för sin blygsamma prislapp.  

   Vill man dricka amerikanskt är det mycket svårare att hitta vettiga budgetviner, dels för en generellt sett högre prisnivå än vi har i Europa, dels för en idiotisk dollar för stunden. Men med 2013 Sonoma County Cabernet Sauvignon (124 kr) från Louis M Martini kommer man riktigt långt, och lägger man på en knapp hundralapp får man dessutom deras Napa Valley Cabernet Sauvignon.

   Med druvsorten Pinot Noir är det alltid svårt att hitta bra kvalitet och karaktär till måttligt pris, men 2014 Pinot Noir Cellar Selection (150 kr) från Villa Maria Estate i Marlborough på Nya Zeeland ger en ordentlig och genuin pinotkänsla.

Årets årgång

Under året har en del viner från 2014 i Sonoma County, Napa Valley loch egentligen hela Kalifornien lanserats (eller åtminstone börjat visas upp i färdigblandat och buteljerat skick). Odlare och vinmakare såväl som de som har provat en större mängd vin från 2014 verkar vara rörande överens om att det här är en fantastiskt bra och jämn årgång, för Bourgognedruvor såväl som för de druvor vi förknippar med Bordeaux och Rhône. En komplett årgång med andra ord.

   Samtidigt de amerikanska vinodlarna är glada och nöjda, skänker jag en tanke till de franska vinodlare som har genomlevt sitt största helvete någonsin, växtsäsongen 2016. Jag brukar säga att det inte längre finns bra och dåliga årgångar, att man med modern kunskap kan reducera naturens skoningslösa utspel och ändå göra förbaskat bra viner, men med våren och sommaren 2016 i det akuta närminnet måste jag erkänna att jag har haft fel – det finns katastrofala årgångar och 2016 i framför allt Chablis är ett exempel på en sådan. Tack och lov verkar vinerna ha blivit bra, om än gjorda i extremt liten volym.

Årets druvsort

Efter en veckas rundresa i Beaujolais – som minst sagt var upplysande och upplyftande – säger jag Gamay vid den här rubriken. Gamay är helt klart en underskattad druvsort som mest är förknippad med billiga, enkla och tankjästa viner som ska drickas unga och lätt kylda till enklare mat. Det man helt missar om erfarenheten och inställningen stannar vid det, är att Gamay kan ge mörka och välstrukturerade viner som både kan drickas unga och som kan lagras. Till och med länge. Ett antal provade viner från 1990-talet vittnade om det, men än mer övertygade en mogen men ännu inte gammal 1976 Moulin-à-Vent från Château de Jacques om det. Framställningen av Gamay handlar inte bara om maceration carbonique i sin enklare form, utan lika mycket om klassisk maceration med upp till 30 dagars skalkontakt och om moderna och elegant strukturerade viner med lagring i både äldre och helt nya.

Årets vinregion

Av samma anledning som val av Årets Druvsort, landar min röst helt utan konkurrens på Beaujolais. Det stora distriktet, som ligger inklämt mellan södra Bourgogne och norra Rhône har olyckligt (men fullt begripligt) hamnat i skuggan av världsdistrikten av fyra anledningar; 1) den oftast väldigt enkla och onyanserade vinet Beaujolais Nouveau, 2) att vinet anses vara lätt och saftigt och bäst passar till lättare mat, 3) att Gamay har setts som en andrahandsdruva som inte mäktar med att ge fina och hållbara viner, och 4) att Beaujolais på 2000-talet har kommit att bli ett litet centrum för naturvinsmakare som har skapat en del uppmärksamhet

   Ingen av dessa fyra anledningar är värda att bry sig om, eftersom; 1) Beaujolais Nouveau bara är en del av produktionen och en del vi inte behöver bry oss om, 2) det faktiskt finns fantastiskt många utmärkta kvalitetsviner (framför allt i norra Beaujolais) som gör väldigt fina och komplexa viner som hör hemma i den övre gastronomin, 3) Gamay faktiskt kan ge djupa och välstrukturerade viner som har en potential att leva och utvecklas i flera decennier, och 4) naturvinmakarna absolut inte hör till de bästa i regionen – tvärtom är de kända namnen som Jean Folliard och Marcel Lapierre tämligen medelmåttiga producenter, om de ens är bra.

   Summa: det finns hur mycket underbart som helst att upptäcka i Beaujolais och det blir inte ens dyrt, för 10-15 euros får du riktigt bra viner, för 30 euros fantastiska viner.

Årets vinby

Jag åkte till Beaumes-de-Venise för att lära mig mer om byn och dess söta viner. Jag kom hem med intrycket att det är en av de allra vackraste vinbyarna i hela Frankrike. Den större delen av appellationen ligger högt upp i en enastående vacker dalgång i den södra utlöparen av bergskedjan Dentelles de Montmirail. Jag kom hem med känslan av att de söta vita vinerna av Muscat var så goda som jag redan visste, men att det finns flera producenter som gör mer komplexa än bara söta och blommiga viner, jag hittade ypperliga och charmerande röda versioner av söta muskatviner – och jag upptäckte att byn också producerar en hel del riktigt goda röda viner med Grenache som huvuddruva. Dagarna i Beaumes-de-Venise visar inte bara att mina djuplodade studier nere i byarna i södra Rhône ger frukt, att jag upptäcker den verkliga själen i varje by, den verkliga kvaliteten. De visar också att Beaumes-de-Venise hör hemma bland skaran av byar som med all rätt ska ha mer uppmärksamhet i framtiden.

Årets vingårdsbesök

Med omkring 200 besökta vinerier under 2016 finns det såklart gott om bra besök att välja bland. Besöket hos Sine Qua Non (bilden) blev än mer personligt och familjärt än alla tidigare besök och av den anledningen positionerar det sig i toppen. Det var också fantastiskt att se att Manfred Krankl nästan fullständigt är tillbaka efter den svåra motorcykelolycka som var nära att kosta honom livet. Vin är inte bara vinet i sig, alltmer tycker jag att personlighet och känsla är viktigare än bara den rent tekniska bedömningen av färg, doft och smak.

   Ett besök som hör till den absoluta toppen både avseende vinerna i sig och bara ynnesten att få bli insläppt, var hos Domaine J-F Coche-Dury i Meursault, en firma jag har velat besöka i 20 års tid men faktiskt för första gången någonsin fick komma till i november. Ganska stelt och blygt, men jösses vilka viner (2015) och vilken känsla att få prova dessa toppviner direkt ur faten med vinmakaren Raphaël Coche som ledsagare.

   Två magnifika besök hos Colgin Cellars under sommaren visar med all tydlighet att det här är en av de allra bästa vinegendomarna i Kalifornien, helt klart är deras vingård IX Estate en grand cru.

   Det var också en säregen känsla att få vara den första (min vinklubb var med) som fick besöka det ännu inte färdigbyggda och öppna Promontory, det nya exklusiva vineriet som Bill Harlan har grundat i Oakville, Napa Valley. Att toppa det med ett besök och underbar lunch med rejäl provning på grannegendomen Bond Estates gjorde ju knappast ont.

   Ett annat besök som fastnade ordentligt i känslocentrat var det hos Domaine de la Romanée-Conti, det tolfte där om jag har räknat rätt, men den här gången blev det än mer känsloladdat och magnifikt än vanligt. Vad sägs om avslutningen 1965 Romanée-Conti Grand Cru som extranummer i provningen efter genomgången av 2015 ur faten?

Årets nyupptäckta producent

Har man som jag har gjort levt i vinvärlden i snart tre decennier, hör det inte till vanligheterna att man ”upptäcker” en producent man tidigare aldrig har hört talas om eller ens provat vin från. Däremot kan man få upp ögonen för en producent som man helt plötsligt ser, börjar förstå och som man tas av vinernas karaktär av. 

   I Beaujolais fick det bli Domaine Jean-Marc Burgaud och Domaine Daniel Bouland, medan det i Rhônedalen fick bli de små firmorna Domaine Wilfried (Rasteau), Domaine des Escaravailles (Rasteau), Vignobles Alain Ignace (Vaqueyras) och Domaine Font de Courtedune (Châteauneuf-du-Pape) som överraskade mig mest.

   Jag blev också mäkta imponerad av Bodegas Mustiguillo i Valencia och Bodegas Enrique Mendoza i Alicante – båda av mig kända och uppskattade sedan tidigare, men efter årets besök och provningar på egendomarna under året fick jag än mer än tidigare upp ögonen för dem. Absolut inte skrytiga eller exklusiva viner, men välgjorda och goda.

   I Kalifornien hittade jag fram till La Rochelle i Sonoma Valley, en ganska tystlåten producent som verkligen levererar högsta och mest eleganta kvalitet av Chardonnay och Pinot Noir. Den här firman ska jag definitivt besöka igen och då fördjupa mig än mer i.

   På årets sista resa, som tog mig till regionen Valencia i Spanien, hittade jag en producent som förvisso inte når toppnivå men ändå fångade mitt intresse. Det är Celler del Roure jag talar om, en medelstor bodega som fick nytt liv när man växte och köpte en ny egendom att bygga sitt vineri på, där man hittade en källargång med ett 500 år gammalt underjordiskt vineri med mängder med amforor. Seden 2009 gör man viner ur dessa och det är denna kvartett vin som gjorde mig så exalterad. Prislapp? Mellan sju och fjorton euros per flaska!

Årets vinmakare

Egentligen skulle jag vilja lyfta fram en faslig massa skickliga vinmakare som har imponerat på mig under året; Jean-Marc Burgaud (Domaine Jean-Marc Burgaud) och Daniel Bouland (Domaine Daniel Bouland) i Beaujolais kan lätt räknas in hit, Loïc Dugat-Py (Domaine Bernard Dugat-Py) och Alexis Guillon (Domaine Jean-Michel Guillon) i Gevrey-Chambertin, Allison Tauziet (Colgin Cellars) eller Jim Binns (Sine Qua Non), de har alla bidragit till att de senaste åren lyfta finessen i vinerna. Listan kan såklart göras många dussin vinmakare längre, därför blir mitt val helt plockat ur de spontana tankar om magiska viner jag har druckit genom åren.

   Det blir således Christophe Baron (bilden) på enastående Cayuse Vineyards i District of Milton-Freewater i gränslandet mellan Oregon (rent geografiskt) och Washington State (sett till vinmässigt ursprung). Under året har jag druckit dussintals av de sällsynta vinerna och fascinerats över hur klassiska eleganta och drivna av terroir de alla är, hur väl Christophe lyckas balansera kraft med stilfullhet och hur egna vinerna är. Årets stora vertikal av nästan samtliga gjorda årgångar av cabernetvinet Widowmaker (omkring 2 000 till 3 000 flaskor per år) var en av de mest imponerade av de säkert hundra vertikalprovningar jag har arrangerat i mitt liv. Den enda baksidan är att det är så vansinnigt svårt att få tag på vinerna. 

 

Årets restaurangbesök

Rent spontant kommer jag att tänka på Robuchon i Las Vegas, men inte bara för maten och en väldigt fin service, utan också för att det var där – mitt i middagen – som jag friade till min Rose. Det bidrog såklart till den magnifika totalupplevelsen.

   Min allra sista måltid på Noma (bilden) i Köpenhamn blev också en alldeles särskild upplevelse i gastronomi, service, närvaro och perfektion. Jag var lyrisk när jag åt vårens meny här för två år sedan, nu var det dags för höstens råvaror – skaldjur och vilt – och det var än mer episkt. Nu stänger Noma och öppnar åter upp till hösten, på annan adress och med ett annat koncept, men med samma namn. Jag längtar!

   Den vegetariska middagen på trestjärniga The French Laundry kvalar också in på listan av årets bästa restaurangbesök. Att kunna laga en så komplett och superb måltid av bara grönsaker är minst sagt imponerande. Tack och lov är vin vegetariskt, annars hade jag nog inte listat det här besöket.

   I Sverige lägger jag min röst på PM och Vänner i Växjö, som äntligen fick sin välförtjänta stjärna i Guide Michelin. Här firar vi traditionsenligt Valborg varje år och den här gången var halva familjen med på kalaset. Rosévin och pool i vårsolen på taket, en underbar avsmakningsmeny med förstklassig vinservering av toppsommelieren Ruben Sanz Ramiro och övernattning på det fantastiska hotellet. En magisk kväll!

   Ett par måltider på Adam och Albin, som under 2016 blev en fullvärdig helöppen restaurang, visar också att Stockholm och Sverige har fått en ny topprestaurang. Jag kan inte nog betona hur fantastisk maten är, hur varm och personligt och professionell servicen är och hur härlig hela helheten är. Vi kommer tillbaka, vi lovar!

Årets svenska vinperson

Det finns två personer jag verkligen skulle vilja tilldela min titel ”Årets Svenska Vinperson”. Den första är Ejnar Söder, som efter många års planering fick klippa bandet och förklara att The Winery Hotel i Solna hade öppnats – ett fullfjädrat vinhotell i Sverige, med totalt fokus på vin och även ett eget vineri med fullskalig produktion av rosévin och rött vin, det är något unikt. Den andra personen jag tänker på är den enastående sommelieren Arvid Rosengren, som i stentuff konkurrens vann titeln Världens Bästa Sommelier i Argentina. Att vinna VM som sommelier är det allra största och mest prestigefyllda man kan göra i vinvärlden och det är en ära som framför allt lyfter honom själv, men faktiskt också tilldelas Sverige som med det ytterligare positionerar oss som ett av världens mest betydelsefulla gastronomiska länder. Men … jag har redan tilldelat titeln ”Årets Svenska Vinperson” till dessa personer för deras fantastiska gärningar.

  Det är tyvärr lättare att se dem som står längst fram och högst upp, mycket svårare att se och uppskatta dem som arbetar i bakgrunden. Därför vänder jag blicken till en enastående vinperson, som förvisso borde ha fått titeln långt tidigare, som den mästarsommelier han är, som den ambassadör för Sverige han har blivit i internationella sommeliertävlingar, som den sommelier på restauranggolvet han är och som den förebild för våra sommelierstudenter vid Restaurangakademien han här. Han har numera slutat tävla och har istället iklätt sig en tung och betydelsefull position som ledare och coach för SweSom, det svenska sommelierlandslaget. Och det är i den rollen, där han har haft en stor del i att Arvid Rosengren vann VM i Argentina, som jag vill tilldela Sören Polonius titeln ”Årets Svenska Vinperson”. Sören, du är en ledstjärna, du är en förebild, och du gör ett fantastisk och betydelsefullt jobb som coach. Tack för det!

Årets bästa trend

Det händer väldigt mycket i vinets värld, och i vinets värld i Sverige. Vill jag lyfta fram ett par trender som inte bara skapades utan i större grad utvecklades och cementerades under 2016 kan jag nämna att vinpaketen på landets restauranger blir allt bättre och mer köpvärda och att alltfler restauranger med både gastronomisk och enologisk ambition poppar upp och håller sig levande i konkurrensen runt om i Sverige – inte bara i storstäderna. I vinets värld fortsätter mindre kända druvsorter och vindistrikt att leverera fina upplevelser och trenden kan mycket väl sägas vara ”Våga utmana det redan kända och överraska dig själv och dina vänner med något nytt”. Länder som Spanien och Portugal kan mycket väl ses som ledande inom den här genren, men renässansen för druvsorter och distrikt eller byar fortsätter även i Frankrike och Italien. Samma utveckling ser vi också i nya världens vinländer, men där är den inte lika tydlig eftersom de flesta distrikt är förhållandevis nyutvecklade och merparten av vingårdarna är planterade med klassiska internationella druvsorter. Ska man lyfta en trend jag välkomnar och tycker är högintressant, är det den idag tydliga utvecklingen i Australien mot alltfler små familjeägda egendomar och alltmer eleganta viner i svalare regioner.

   Här i Sverige ser vi en fin trend i fenomenet vinbarer, som under 2016 och än mer under 2017 kommer att växa i antal och inriktning. Detta är glädjande, eftersom en vinbar mer än en vinrestaurang gör vinkulturen mer lättillgänglig både till kostnader och innehåll för gästen.

In memoriam

Tjugohundrasexton blev ett mörkrets år med alldeles för många himlafärder i både musikvärlden och vinvärlden. Listan kan tyvärr göras hur lång som helst, och David Bowie och Prince är de musiker jag kommer att sakna allra mest. Ni förändrade inte bara min musikvärld, ni förändrade hela musikvärlden. Thank you for the music!

   Vinvärldens förluster har också varit tunga under 2016. Bland de äldre ikonerna som gick bort listar jag först Peter Mondavi, som under den första hälften av sitt 92 år långa liv skapade vinhistoria med sin bror Robert Mondavi när de byggde upp Charles Krug Winery i Napa Valley. Robert Mondavi var den som fick all berömmelse genom sitt vineri Robert Mondavi Winery (grundat 1966, sålt ur familjen 2004), men Peter arbetade skuggan av honom och gjorde det ända in till slutet. Tyvärr nådde Charles Krug Winery aldrig de höjder som Robert hade önskat, det var också anledningen till att de bröt kontakten för drygt 50 år sedan.

   I Châteauneuf-du-Pape i gick en annan legend bort, Henri Bonneau, 78 år gammal. Från en liten egendom med gamla knotiga stockar intill Château Rayas gjorde han rustika, men eleganta klassiska viner av Grenache. Han blev särskilt omtalad för sitt skickliga hantverk att blanda viner och skapa superba cuvéer som och Réserve des Célestins och Marie Beurrier. Jag har alltid älskat hans viner, som tillsammans med de från Château Rayas är de mest komplexa och nyanserade som har gjorts i Châteauneuf-du-Pape. Det ska bli intressant att följa utvecklingen av vinerna från den här egendomen – dessvärre har alla de årgångar som Henri själv gjorde blivit sanslöst svårfunna och dyrbara.

   Ytterligare en välkänd fransk vinmakare gick bort, Etienne Hugel i Alsace, alldeles för tidigt vid bara 57 års ålder.

   Men den förlust som smärtar mig allra mest är den plötsliga bortgången av Denis Malbec (bilden), som inte bara var en skicklig vinmakare med bakgrund på Château Latour i Bordeaux och från början av 2000-talet också i Kalifornien (Kapcsándy Family Winery, Blankiet Vineyards, Sodaro och de egna etiketterna Notre Vin och Alienor Cellars). Han var också en nära vän. Jag kommer att sakna all den kunskap han delade med sig, alla kvällar vi hade tillsammans, alla stunder av vin och måltider vi delade. Och jag kommer att sakna skratten. Denis omkom i en bilolycka i april. Han blev 47 år.