Ett par dagar i Valencia i december

Sexton grader ute, mot massor av minus hemma i Sverige, ändå fryser spanjorerna. Jag själv tog en promenad i t-shirt och kavaj i den gamla delen av Valencia, en miljonstad mitt på Medelhavskusten. Om suget efter något litet gott att äta och dricka smyger på en när man rör på sig, slinker man lätt in på någon av alla otaliga tapasbarer. Det är fullkomligt okomplicerat, det är gott och det är billigt. För tio euros får man ett glas fino och två tapas. För tjugo det dubbla. Fan, vad bra jag har det!

   Efter en timmas strosande runt i den gamla staden, sökte jag mig till en restaurang med bra fisk (de har kött också) jag hade blivit rekommenderad, Civeria Marisquera som har legat på den lilla gågatan Calle Mossen Femades sedan 1967. Man möts av ett akvarium med levande krabbor, humrar och langustrar och en servitör som står och skär jamón iberico som om han aldrig gjort annat i sitt liv. Att flera servitörerna har nått mogen ålder kan också positionera krogen till högre nivå – erfarenhet och långtids trogen tjänst ger pondus och stabilitet, men lyser numera tyvärr med sin frånvaro i det annars så toppgastronomiska Sverige. Tack och lov är det inte så i de klassiska länderna, som exempelvis Spanien. Således lovande, minst sagt!

Ossian Vides y Vinos är en firma grundad i början av 2000-talet av Javier Zaccagnini från Bodegas Aalto i Ribera del Duero (och hans kollega Ismael Gozalo, som har gjort vin i området Nieva i flera generationer). Javiers passion för druvsorten Verdejo, som har sin hemmaplan i distriktet Rueda en bit sydost om Ribera del Duero, fick honom att satsa på högklassig vitvinsproduktion här som komplement till de utsökta röda vinerna av Tinto Fino på Bodegas Aalto. Odlingen är ekologisk, dock inte biodynamisk eftersom vare sig Ismael eller Javier ”tror på sådant”. En intressant detalj i produktionen är att man lagrar vinerna i källaren till kyrkan i byn. För minst sagt måttliga 33 euros fick jag en flaska 2013 Ossian Viñas Viejas Verdejo, ett vin gjort från verkligt gamla stockar av Verdejo (planterade innan vinlusen tog livet av det mesta av vingårdarna i Europa), ett par procent av den skördade vid hög mognad då de börjat skrumpna och då ger vinet extra kraft och djup, jäst i franska ekfat och lagrat i dessa under nio månader. Underbar doft, djup och något citronskalsfet utan att vara tung, diskret blommig och med bara en svagt vaniljsöt nyans från ekfaten. Smakmässigt en god kropp – den kom att behövas till de förhållandevis smakrika rätterna av bläckfisk och fisk jag beställde in – och med en fet textur, inslag av gul stenfrukt och citrus och med en riktigt frisk druvtypiskt syra (pH-värdet ligger oftast någonstans kring 2.8 till 3.1!). 

Galicisk bläckfisk är något jag alltid äter när jag är på bättre spanska restauranger. Det är en rätt av grillad bläckfisk och potatis (ibland kokt potatis i bitar, ibland en slät potatispuré) som kryddas med ett rökt paprikapulver och smaksätts med god olivolja. Utsökt, och en helt perfekt förrätt till mitt friska och smakrika men eleganta vin.

Jag tog in ytterligare en bläckfiskrätt – ja, jag är tokig i bra bläckfisk, så enkelt är det – nu en grillad hel squid med lika god olivolja och en försiktig doft av vitlök, citron och persilja. Också den god och kanske ett litet steg mer perfekt rätt till vinet eftersom inget rökigt paprikapulver konkurrerade med vinets mer citrusfriska dofter.

Som varmrätt tog jag in en stekt havsabborre (sea bass), helt ärligt en av de bästa jag någonsin har ätit utanför världen an restauranger som bekänner sig som fine dining, absolut pin färsk, smakrik och tillagad till perfektion, saftigt och mjällt kött med härligt rostad stekyta. Bravo, chef!

Jag var mätt, verkligen, men så kom servitören med dessertlistan – och dryckeslistan. Med betoning på dryckeslistan. Mätt kan jag vara, men sällan otörstig. Jag kan inte annat än älska och hylla servispersonal som förstår att rekommendationer nästan alltid leder till två saker – merförsäljning och nöjdare kunder. På samma gång! Ka-tchjing i kassan, ka-tjching i njutningscentrat – sjukt enkel matematik, bättre med två nöjda än två missnöjda. Dubbelrätt med andra ord!

   Det som fick mig att bestämma mig för dessert var en hundra år gammal solera av spansk brandy (för 33 euros glaset), sådana gamla och dyra droppar får inte missas, det vore ett gastronomiskt tjänstefel av en hedonistisk livsnjutare som undertecknad. Det jag fick i glaset var en Peinado 100 Solera Gran Reserva från Bodega Peinado i Tomelloso. Förvisso inte hundra år gammal, men lagringssystemet sattes igång för ett sekel sedan. Det man numera tappar ur är en djupt bärnstensfärgad brandy som i och för sig är typiskt druv- och karamellsöt, men faktiskt mer lik en gammal cognac eller gammal armagnac än vad jag någonsin har känt i en spansk brandy. Det här var gott för alla sinnen. Minst en sån flaska måste landa i spritsamlingen på Café Rotsunda, minst en!

   Till brandyn en mild och god dessert av choklad … den blev ju faktiskt mest bihanget till spriten. Så kan det bli ibland.

   Parentes: Jag kom till restaurangen 20:45, trekvart efter att den öppnade. Först när jag hade kommit till brandyn och klockan var 22:15, började restaurangen bli full. Viva España!

Bobal är på sitt sätt en lokal druvsort i regionen Valencia, men med 89 000 hektar totalt sett planterat över Spanien är det faktiskt en av de allra mest planterade druvsorterna. Det allra mesta är av enkel och vardaglig kvalitet, druvan är nämligen utmärkt för volymproduktion och de flesta viner kostar mellan fem och kanske 15 euros som allra mest. Men det finns undantag, på Bodegas Mustiguillo, som 2009 fick status som DO Pago, gör man några av de allra finaste exemplen på druvsorten. Vi fick bland annat prova deras utmärkta 2014 Finca Terrerazo från en vingård på 800 meters höjd som planterades 1945 och 1970, mörkt fruktig och elegant med en fint kalkrökig mineralisk nyans och en fortfarande ungdomlig struktur av tanniner. Bobal kan nämligen ge viner med god struktur, i alla fall om vingårdarna är gamla och odlingen sköts återhållsamt med reducerade skördeuttag. Därför var det riktigt imponerande att få prova den nu tio år gamla men fortfarande ungdomliga 2006 Quincha Corral, också det ett druvrent vin av Bobal. Det här vinet hade en mörkt blåfruktig doft med inslag av multna löv som närmast påminde om den i vin från Pomerol, men strukturellt sett var vinet stadigare och mer rustikt än dem från Pomerol.

Efter en omfattande och egentligen inte direkt upplyftande provning av ett femtiotal viner i en gammal kyrka mitt i den gamla delen av staden Requena i distriktet Utiel-Requena, serverades en rustik och enkel lunch i bufféform. Även om Valencia idag är en välmående stad, har regionen inte alltid varit välbärgad, därför är maten av det mer lantliga slaget. En av smårätterna på buffén var ajoarriero, vilket ungefär motsvarar en brandade av krossad potatis med bakad torsk, vitlök och olivolja. Den serverades kall med ett sprött chips av potatis.

Till den lokala rätten drack jag ett precis nyjäst och nybuteljerat lokalt rosévin, 2016 Bobal de Sanjuan Rosado från den unga firman Cherubino Valsangiacomo. Uteslutande Bobal, lätt krossad och med några timmars skalkontakt innan den rosa musten jästes utan skal i cementtankar. Det här är ett rent jordgubbsfruktigt vin med len textur, god men inte frisk syra och förhållandevis lång smak. Det passade riktigt bra till fiskrätten och även till den kryddiga hårda fårmjölksosten, till charkuterierna och den skålen med paella.

En annan rustik lokal rätt vi serverades var gazpacho manchego, en rätt som inte alls påminde om den gazpacho vi känner till i Sverige utan istället är en kaninstuvning med lök och en slags pasta (eller mer traditionellt brödbitar) i. I all sin enkelhet var det här en ganska god rätt.

Nu hade jag bytt färg på vinet men stannade kvar på druvsorten Bobal – jag försöker alltid hålla mig lokalt. Ett av de viner jag tyckte bäst om i den stora provningen kom från Dominio de la Vega och var deras 2013 Finca de la Beata, uteslutande Bobal från en liten vingårdslott med över hundra år gamla friväxande knotiga stockar. Det var i och för sig ett ganska tätt och fylligt vin, det var djupt fruktigt med en liten mintig nyans (den hade jag känt i flera viner och den har sitt ursprung i den omgivande vegetationen), dessutom en liten vaniljsötma och kryddighet från ekfaten. Det här vinet gjordes första gången 2000 och har sedan dess bara gjorts de bästa årgångarna. Musten är jäst direkt i 700 liter stora öppna ekfat och därefter har vinet mognat i små franska ekfat i 18 månader, därav fatkryddigheten.

   Från samma firma kommer det mycket elegantare och mer körsbärsfruktiga vinet 2013 Paraje Tornel Bobal, som jag också tog ett litet glas av till kaninragun.

Celler del Roure i inlandet av Valencia skulle visa sig vara en högintressant firma. Här har man tagit tillvara på urgamla traditioner (i Valencia har man gjort vin i säkert 3 000 år) och lagrar fyra av sina viner av lokala druvsorter i amforor som är mellan 1 000 och 2 500 liter stora. Ett av dessa viner var det vita 2015 Cullerot som görs av druvsorterna Verdil, Macabeo, Malvasia och Pedro Ximénéz, som efter jäsning i ståltankar dras över amfororna för att genomgå malolaktisk jäsning och lagring i sex månader. Det är ett medelfyllig, mjukt och runt vin med en fin blommighet, en diskret krydda och en hygglig snarare än frisk syra.

   Ett annat var det röda 2013 Parotet, i vilket 70 procent av innehållet utgörs av den mycket gamla och nästintill utdöda druvsorten Mando, som numera har fått nytt liv tack vare innovativa producenter. Resten i flaskan är Monastrell, en av de mest typiska druvorna här. Hela fjorton månader har det här sötaktigt fruktiga, rätt fräscha och elegant vin tillbringat i amfororna och det är riktigt trevligt!

En annan trevlig familjefirma i trakten är Casa los Fraijles som har en historia som sträcker sig tillbaka till 1771, då munkar anlade ett kloster med vineri (också amforor, eller så kallade tinajas) här. Här serverades vi lunch och jag njöt av ett friskt och blommigt vitt vin av Sauvignon Blanc (en relativt vanlig druvsort här), Muscat och den lokala Verdil, 2015 Blanc de Trilogía. Fräschören i vinet kan kännas oväntad när man är så nära Medelhavet, men man ska inte glömma bort att många vingårdar i Valencia och granndistrikten Utiel-Requena och Alicante ligger på mellan 500 och 900 meters höjd, några till och med så högt upp som över 1 100 meter. Det är tack vare altituden, och som här hos Casa los Fraijles den kalkstensrika jorden, som vinerna får och bevarar en så god syra.

   Det friska vinet serverades med en halstrad bläckfisk på kokt potatis med lite tunt skuren jamón och paprikapulver, allt hastigt bakat i ugn innan servering. Superbt!

Det är alltid lika upplyftande när man stöter på något man aldrig tidigare har hört talas om, såsom den lokala blå druvsorten Forcalla, denna i form av en elegant och väldigt fint balanserad 2015 La Forcalla de Antonia från Rafael Cambra uppe på platån i Valencia. Exakt vad det är för druvsort är inte helt fastställt, men DNA visar att den gröna versionen Forcalla Blanca kan vara släkt med Macabeo och även Palomino, men att den inte är en mutation av den blå Forcalla. Den blå varianten är en växtkraftig druvsort med relativt tunt skal och en sen mognadscykel. Den odlas framför allt i trakten i och kring Valencia och växer idag på cirka 930 hektar totalt sett i Spanien. Just det här vinet kommer från en vingård med över 55 år gamla stockar och vinet har mognat i 500 liter franska ekfat under åtta månader, en klok och försiktig lagring som har resulterat i ett vin som bara nätt och jämt har fått en karaktär av ekfaten. Den lilla örtiga kryddigheten som noteras i doften hör i sig inte druvsorten till, det visade sig att omkring tio procent av druvklasarna har vinifierats hela, med sina stjälkar. Också det var lyckat.

Jag sprang också på ett otroligt läckert sött vin från den unga firman Cherubino Valsangiacomo i Utiel-Requena, en firma som fokuserar på druvsorten Bobal och gör trevliga om än inte storslagna roséviner och röda viner av den. Det jag nu hade hittat var ett starkvin i lätt oxiderad stil, 1980 Cuva Vella Vino de Licor av Moscatel Alejandria som har framställts genom sprittillsats till 15 procents alkoholhalt, smaksatts med kokt druvmust och sedan lagrats i stora fat av kastanj till perfektion. Och det var verkligen gott, tydligt fat- och oxidationsnyanserat med ljuvligt knäckig, intorkad och nästan russinsöt känsla, en medelfyllig till fyllig smak med god men ändå inte värmande alkohol och en smak som inleds karamelligt söt men sedan klingar mot en mer torr och av oxidation superkomplext valnötig eftersmak. Vilken härligt söt och komplex avslutning!

Att bara slinka in på en tapasmiddag är bland det härligaste som finns när man är i Spanien. Ett par kvarter från mitt hotell hittade jag en nyöppnad tapasholk (typ 20 kvadratmeter med ett par ekfat med stolar på gatan utanför, Freiduría Puesto No 5. Här är man fjärran från dyrbar inredning, från trender och bästa musiken, här serveras mat och dryck på ett helt okomplicerat sätt, precis som det ska vara. Dessutom är det billigt, två goda glas sherry, ett par tallrikar mat, 27 euros. Boom!

Här tog jag in en par glas Manzanilla från Bodegas La Cigarrera, härligt sval och torr med en underbart komplex mandel- och äppelton av flor (jästlagret som ligger ovanpå vinet under lagringen). Två euros per copita, glas, hur billigt som helst.

Jag tog in ett par tapas; en krämig potatissallad med kokta räkor, buñuelos de bacalao (friterade torskkroketter), lite friterade köttbitar samt pulpo a la gallega (skivad bläckfisk med olivolja och rökt paprikapulver), också allt det här väldigt billigt.

Och så fort jag er gillad bläckfisk på en meny, beställer jag in den grillade bläckfisken, calamar volador. Hur gott som helst!

På en rundtur i Alicantes vindistrikt besökte vi Bodegas Enrique Mendoza, en av de allra bästa producenterna i distriktet. Här har man 80 hektar vinodling, omkring 50 hektar av dem med klassiska franska druvsorter som Cabernet Sauvignon, Petit Verdot och Syrah (dessa vingårdar planterades från början av 1970-talet eftersom Enrique hade känsla för ”det franska”). Men 30 hektar är planterat med lokala druvsorter, framför allt Monastrell och lite grand Moscatel Alejandria och Merseguera och det är dessa druvsorter som sonen Julian och hans vinmakande bror Pepe Mendoza nu satsar fullt ut på.

   Från en enskild vingård med 70 år gamla friväxande stockar i sandig kalkjord kom 2014 Estrecho Monastrell, ett vin som har jästs med en tredjedel hela druvklasar och sedan lagrades i 15 månader i ett till tre år gamla 500 liter stora ekfat. Det här vinet var väldigt elegant, djupt fruktig utan att vara kraftigt och med en fint Medelhavskryddig doft (lagerblad, pinje) och med en kalkstensnyanserad mineralitet. Gott, men fortfarande ungt. Vi njöt också av en något mer utvecklad men fortfarande ung 2011 Estrecho Monastrell som var gjord på samma sätt men var en aning lite lättare i kroppen. För cirka 22 euros får man verkligen ett riktigt bra vin.

   Firmans topp av den här druvsorten kom i form av 2010 Las Quebradas Monastrell från en vingård med 65 år gamla stockar i en väldigt stenig kalkstensjord. Framställningen är densamma, det är bara vingårdslägena som skiljer vinerna åt, och just det här vinet är tydligare strukturerat, mer mineraliskt, lite mer finlemmat än vad Estrecho Monastrell är, och mer elegant. Här föredrar jag själv ytterligare lagring, trots att vinet är sex år gammalt.

Eller så njuter man av det till god mat, där lite fett och salt rundar av strävheten. Pepe Mendoza bjöd på chorizos han hade gjort av eget jagat vildsvin och hjort som blandades upp med Ibericogris för att göra korvarna mer saftiga. De grillades över vinstockar i den öppna spisen precis intill provningsbordet. Precis som enkelt och rättframt som mat ska serveras, precis så familjärt vi alla vi ha det, precis så rustik som mat i vindistrikten ska vara och precis så gott som jag vill att mat ska smaka!

 

 

Ett dygn i Priorat, 5-6 september

 

Sedan mitt första besök här för snart 20 år sedan har jag varit väldigt fascinerad av Priorat och dess viner. Det räcker faktiskt med att bara åka omkring i Priorat för att bli förälskad i det vackra, kuperade och bitvis dramatiska landskapet, omgivet av en nästan kritvit bergsvägg som avskiljer distriktet från Montsant. Vingårdarna, totalt omkring 1 680 hektar, är huvudsakligen belägna på branta och terrasserade sluttningar, där stockarna växer i en så magert stenig skifferjord (lokalt kallad llicorella) att särskilt de äldre vinrankorna sällan ger mer än två till tre glas vin vardera. Det är försvinnande små skördeuttag som verkligen förklarar att vinerna vinner en stor koncentration och dessutom betingar priser som oftast räknas från 200 kronor och uppåt. Söker man viner från de äldsta vingårdarna, som ger de lägsta skördeuttagen, måste man räkna med att dubbla priserna, minst! Ändå tycker jag att vinerna är måttligt prissatta här.

Familjen Torres har antingen köpt druvor eller varit verksamma här i Priorat i över ett sekel, men det var först 1996 som de köpte mark i El Lloar och Poboleda för att plantera sina första egna vingårdar. Idag har de 66.90 hektar och gör ett par riktigt bra viner som dessutom säljs till verkligt konkurrenskraftiga priser.

   Vi började med 2012 Salmos, ett vin de gör till lika delar från sina egna unga vingårdar och vingårdar med 40-60 år gamla stockar som de köper druvorna från. Cuvéen brukar landa på cirka 60 procent Cariñena, 25 procent Garnacha och 15 procent Syrah (i de tidigaste årgångarna var det mer Garnacha i cuvéen) och vinet mognar i framför allt franska ekfat under 14 månader. Den här årgången var ovanligt varm och vinet bjuder på en nästan sötaktigt bombastisk frukt, en värmande alkohol och något kryddig ek. Det var helt ärligt inte helt balanserat, men det kanske lägger sig med ett till två år i flaska. Jag själv var mycket mer förtjust i 2010 Salmos, som bjöd på en mer klassisk struktur och livligare mineralitet, dessutom hade en större fräschör men fortfarande rik och för det torra och soliga klimatet och magra skifferjordarna typisk mörk bärfrukt.

   Det godaste vinet vi drack var deras prestigetappning som uteslutande görs av Garnacha och Cariñena från 80-100 år gamla stockar som man köper från kontrakterade odlare, 2009 Perpetual. Det här vinet hade en större kraft och mer imponerande djup, men det var inte lika överdådigt som 2012 Salmos. Dessutom hade det en finare och på sitt sätt lenare textur, men en livligare mineralitet och längre, mer balanserad eftersmak.
 

Jag hade kommit överens med Torres att vi skulle äta en lättare lunch här, men vi gick inte så noggrant igenom exakt vad som skulle serveras. Det viktiga, sa jag, var att det skulle vara en lätt lunch eftersom man normalt sett äter väldigt mycket på vinresor. Det blev en god men till vinerna kanske inte helt passande plocklunch med musslor i en lök- och tomatröra samt lax på en bädd av potatispuré. Inget av detta passade särskilt väl till de fylliga röda vinerna, det gjorde dock de fyllda oliverna och brödpinnarna med en lätt kryddig lufttorkad korv av griskött. Strunt samma, tänkte jag, jag smååt av det goda och drack vinerna efteråt.

Ett unikt vin som Torres emellanåt gör här i Priorat är Secret Priorat, ett årgångslöst sött rött vin av druvor som av naturen har torkat på vinrankorna. Man kan absolut göra en liknelse till vintypen recioto i Valpolicella och användningsområdet är också detsamma. Det görs normalt sett till ungefär lika delar Garnacha och Cariñena och jäses i små ekfat till en alkoholhalt på cirka 14 procent och en restsötma kring 80-85 gram. Det här var riktigt gott, mörkt fruktigt och lent till texturen, sött som en fin björnbärsmarmelad, men ändå med en viss syra och mineralitet. Ett litet uns av fatoxidation fanns också och eftersmaken var lång och härlig. Jag njöt av ett litet glas av det sällsynta vinet till en liten chokladkaka med banan och nötter. Sjukt gott!
 

Besöket på Clos Mogador, en av distriktets allra bästa producenter, visade att René Barbier Jr har gjort omfattande förändringar i den redan från början strikta och högklassiga framställningen och med det också gjort vinerna än mer distinkta än vad hans far René Barbier Sr gjorde. Ett av vinerna som imponerade mest var det vita 2013 Nelin, ett vin som tidigare mestadels var gjort av Garnacha Blanca, men som numera är en cuvée av hela nio druvor, däribland Garnacha Blanca (fortfarande i dominans), Roussanne, Marsanne, Xarel-lo, Macabeo och, tro det eller inte, några procent Pinot Noir som vinifieras till vitt vin. Vinet är jäst med sin naturliga jäst, René har skaljäst omkring 20 procent av musten och jäsningen äger idag rum i en kombination av äldre ekfat, cementägg och amforor. Det hela är ytterst läckert, mycket kraftigare än förr, också lite vildare och mer komplext, men här finns också en lätt blommig ton och nyanser av honung och strukturen är också påtagligt stadigare än den i de tidigare årgångar jag provat förr.

   ”Jag söker absolut inte fruktighet i vinet, det är kraften och strukturen jag vill åt, jag vill att vinet ska kunna lagras längre och därmed utveckla än mer komplexitet”, säger René när han häller upp vinet.
 

Ett annat projekt som René Barbier och hans hustru Sara Perez (från den enastående vineriet Mas Martinet) är inblandad i med sex av sina vänner, bland dem Ester Nin (som gör toppvinet Clos Erasmus och det egna Nit de Nin) är La Vinya del Vuit, ”vinet från de åtta”. Tillsammans har de köpt en liten vingård intill Clos Mogador som enbart är planterad med Cariñena och vinet man gör, allt från 1 200 till som mest 3 000 flaskor om året, är både sällsynt, dyrbart (ca 70-85 euros) och vansinnigt gott. René skänkte upp deras 2013 La Vinya del Vuit, som var ungt och strukturerat av mineral och tanniner, men det bjöd på en ljuvlig bärfrukt med inslag av mörka bär och lite ljusare hallon och doften behövde lite tid i glaset för att blomma upp. Det här är verkligen gott, men jag tycker oftast att vinet behöver ett par års flasklagring för att den rätta balansen ska infinna sig.

Den enda middagen vi åt tillsammans avnjöts på Celler de l’Aspic i den lilla staden Falset precis utanför Priorat. Här har man inte bara bland traktens bästa mat, man har också en stor vinkällare och mängder med fantastiska viner, inte bara lokala och spanska, utan också ett bra sortiment från flera klassiska vinregioner. Jag har ätit här vid ett flertal tillfällen på 2000-talet och alltid varit nöjd med både maten, vinerna och den trevliga servicen. Nu satt vi här, ett helt gäng av entusiaster.

Den här kvällen hade jag beställt en längre meny med tillhörande viner och det brukar alltid bli gott även om vinerna inte alltid är de största och mest åtråvärda. Jag tyckte nog ändå att menyn och vinerna för 100 euros person levererade på högre nivå än vad priset var satt till. Vi fick först en liten aptitretare i form bakad aubergine med en getost.

   Det första vinet vi serverades var ett vitt vin från distriktet Montsant som omger Priorat, 2007 Tros Blanc från Portal de Montsant, ett vin gjort av Garnacha Blanca vuxen i steniga jordar. Det här vinet, liksom alla andra, serverades ur magnum, vilket var klokt med tanke på att Garnacha Blanca är en rätt oxidativ druvsort. Vinet hade en djup färg, en rätt stor och intensiv doft med tydliga inslag av honung, kvitten och gula äpplen, men också med en fint nötig nyans som vittnade om en viss mognad. Syran var inte låg, men heller inte frisk. Nu är förvisso inte syran det viktigaste i ett vin, fräschör håller jag som långt viktigare, och det fanns i det här vinet.
 

Nästa rätt var en escalivada, en rätt med rostad aubergine och paprika som serverades med rökt ål och ruccola. En ganska rustik rätt sett till finess, ändå en god och lättsamt fräsch rätt. Den passade bra till det smakrika vita vinet, som krävde det lite rustikare för att inte ta över helt. En detalj som verkligen gick fint till vinets mogna nyanser var den rökta tonen från ålen.

Vinet 2011 Cerverola Garnatxa Negre från Ficaria kom också från Montsant och var till fullo gjort av Garnacha, den druvsort som dominerar de lika steniga jordarna här som i Priorat. Jag var inte bekant med den här firman sedan tidigare, men en av de verkigt roliga aspekterna med att resa i vinets värld är ju att upptäcka helt nya producenter och vinstilar. Det här vinet var rätt mörkt, det var något rustikt och hade inte riktigt den rödaromatiska parfym jag så ofta hoppas på av viner av Garnacha (vinet från Château Rayas i Châteauneuf-du-Pape är den våta drömmen och min finaste referens till hur jag vill att det ska vara). Mörka körsbär, lite blodapelsin och en gnutta ek efter tolv månader i franska ekfat, det var också något jordigt och hade en medelfyllig kropp med måttlig syra och fina tanniner. Med luft blev det bättre, men något stort vin var det inte.

Raviolin med lokalt plockad sommarsvamp hade fått en extra vild doft av salvia, som faktiskt kom att bli en mycket viktig doftmässigt nyckel till att kombinationen med vinet blev fulländad. Svampen, som tillför en jordig känsla och även en textur som fångar upp vinernas tanniner, hade också en central roll i att kombinationen blev förträfflig.

Alvaro Palacios hör till pionjärerna i det nya Priorat som såg dagens ljus för 25 år sedan, men mer än så är han distriktets främsta affischnamn. Hans vin l’Ermita hör till distriktets allra finaste och det är ett vin som efter tio år i flaska har utvecklat mer finstämda och komplexa aromer än något annat vin i Priorat. Nu är just det vinet såklart alldeles för dyrbart för att ingå i ett högst modest prissatt vinpaket, det gäller också hans utmärkta vingårdsbetecknade vin Finca Dofi. Istället serverades vi ur magnum hans 2012 Les Terrasses, ett vin han gör av huvudsakligen köpta druvor, mestadels Garnacha och Cariñena men också lite Cabernet Sauvignon och Syrah.

   Ett sätt att avslöja den kompromisslösa kvalitetsnivån hos Alvaro Palacios är att det här vinet trots den varma årgången fortfarande är elegant. Visst är frukten generös och solmogen, det hör distriktet till, men det finns också något bläckigt och jordigt över vinet och det är därtill ytterst rent fruktigt och elegant, precis så som man förväntar sig ett vin från ett så namnkunnigt vinhus.

Vit fisk som är ugnsbakad är kanske inte det mest självklara att servera till ett smakrikt rött vin från Priorat, särskilt inte om fisken ackompanjeras av musslor och tomat. Men nu är ju ämnet vin och mat i kombination inte en särskilt väl utvecklad nationalsport i de klassiska vinländerna. Samtidigt måste jag erkänna (med snart tio böcker om vin och mat i kombination bakom mig) att de flesta av oss blir lite väl skitnödiga så fort vi ska ”hitta de perfekta kombinationerna mellan vinet och maten”. Det behöver inte alls vara krångligt att sätta vin till mat och allra helst ska man inte komplicera det alltför mycket. Långt mycket mer än det man tänker sig passar faktiskt hyggligt tillsammans. Helt ärligt hade jag nog velat ha det första vita vinet till den här rätten, men lika helt ärligt var vinet från Alvaro Palacios inte alls dåligt till fisken. Till och med musslorna fungerade acceptabelt till vinet, även om vinet vann rejält på knock-out i den matchen.

Ferrer-Bobet är en riktigt intressant firma som är grundad 2002 av den förmögna familjen Ferrer och vinmakaren Raül Bobet som under lång tid var vinmakare hos Torres. Här förenas en lång erfarenhet av vinodling och vinframställning med finanser som gör det möjligt att vara så kompromisslösa som kvalitetsdrivna vinproducenter allra helst ska vara. I glaset hade vi deras 2011 Ferrer-Bobet Vinyes Velles, ett vin som är gjort till 70 procent av Cariñena och resten Garnacha från gamla stockar. Det här är i kraft ett steg upp från vinet från Alvaro Palacios, det hade en något eldig touche i slutet men frukten är tät, björnbärs- och vinbärsyppig, något saftig men ändå elegant och frisk. Om jag skulle tvingas välja bara ett vin från den här middagen, då skulle det nog bli just det här.

Ekologiskt lamm (vattenstekt så det nästan föll samman av mörhet) med rostade potatis, ugnsstekt lök och zucchini med en sås av lammfond och olivolja stod näst på menyn. Lamm är nästan ett måste när man är i den här delen av världen och den här rätten var väldigt god.

L

okala ostar, det låter det. Min kunskap om ”lokala ostar” i Tarragona var ytterst begränsad, så det var med spänning jag såg fram emot ostarna. En komjölkost som påminde i stil om en mild Brie, en getost som var otroligt len och elegant (den kändes som en färskost och hade en mycket mild getkaraktär) och två fårmjölksostar (en hårdost som påminde om Manchego och en blåmögelost som kändes som en Cabrales). När jag frågade om ostarnas namn svarade krögaren att de inte hade några namn, alla ostarna kom från små lokala osttillverkare som inte döpte sina ostar. Lokalt och hantverksmässigt så det förslår. Så kan det vara.

Vi fick in ett nytt vin till ostarna, ett vitt vin av Garnacha från Montsant, 2013 Brisat från Orto Vins som jag aldrig tidigare hade druckit något från. Jag var faktiskt inte alls särskilt förtjust i det här vinet, som jag fann vara lite väl blommigt, fruktigt och smörigt till doften, men som hade en rätt god, frisk (faktiskt) och mineralisk smak med en liten beska precis mot slutet.
 

Mandelkräm, hasselnötsglass och kaffe i ett cocktailglas visade sig vara årtiondets mest stabbiga och gelédallrande dessert. Smakmässigt var den inte pjåkig, men precis all form av elegans saknades i den. Det är verkligen inte ofta cafévärden lämnar en dessert oäten eller halväten. Det här skrevs tyvärr in i den tunna boken.
   Vinet därtill var däremot riktigt gott, ett lokalt producerat starkvin som bjöd på en ljuvlig sötma, fin mognad och komplexitet skapad av varm lagring och tiden i ekfat. Det rörde sig om 1997 Pansal de Calàs Vi de Licor från det utmärkta kooperativet Cellers Capçanes i Montsant. Sjukt gott vin, söta och oxiderade starkviner är verkligen min grej och jag dricker dem mer än gärna och mer än ofta.

Franck Massard är en skicklig sommelier och en god vän som sedan han lämnade restauranggolvet och uppdraget som vinambassadör hos Miguel Torres själv blev vinodlare och vinmakare med flera egna märken. Högt uppe i bergen i Poboleda besökte vi hans vingård och det lilla vineri han hyr in sig i och provade flera av hans viner.

Det finaste vinet från hans firma Epicure Wines var 2010 Eda, vilket visade sig vara den första årgången av detta hans mest exklusiva vin härifrån. Vinet kommer från 80 till 100 år gamla stockar av till cirka 95 procent Cariñena och resten Garnacha och är precis den typ av vin som Franck själv tycker allra bäst om, det vill säga eleganta och friskt mineraliska viner. Frukten är intensiv men inte koncentrerad, den var snarare elegant än mättad av solmognad, men mitt i allt detta bjöd vinet på en stor fräschör.

   Till lunchen, som vi åt på den lilla trendiga restaurangen Brots i Poboleda (den har funnits här i ungefär fem år och drivs av en belgisk kock som tidigare hade en stjärna i Guide Michelin), fick vi också dricka 2012 Eda som det här året var gjort till 100 procent av Cariñena. Det var en aning rikare i frukten, hade också något lenare tanniner, men det var ungefär lika mineralisk och kryddigt som vinet från 2010. Båda dessa viner var underbara, verkligen, men baksidan av det fantastiska är att det bara görs ett fat om 600 liter om året av vinet. Således fick vi njuta bäst vi kunde, det här vinet lär vi kanske aldrig mer se.
 

Som aptitretare fick vi en lufttorkad kryddskinka som krögaren hade gjort själv, serverad i en avnjutning av hans egen hand tillsammans med ett brödkrisp av alger samt oliver, saftigt musslor och en vermouth från Falset. Till det också en focaccia av rött vin. Innovativt och väldigt gott!

Till den första rätten serverades vi 2012 Humilitat, ett enklare vin från Epicure Wines som görs till 60 procent av Garnacha och 40 procent Cariñena. Som vanligt är Franck försiktig med ekfat, här är bara en så pass liten andel nya att de knappt känns i den goda, saftiga och intensiva rödaromatiska frukten. Det här är gott, rätt mineraliskt och förhållandevis friskt, men det är inte ett stort och fruktmättat vin.

   Uppe i vingården hade vi också provat det lite yppigare 2012 Huellas, också det ett vin från Epicure Wines och Priorat, men till skillnad från Humilitat som kommer från flera byar, kommer det här vinet uteslutande från Poboleda. Just nu tycker jag mer om Huellas för den rikare kroppen, men med tiden kommer Humilitat säkert att uppnå en större finess i takt med att mognaden ger vinet en ny skepnad.

Espinetta, en särskild styckningsdetalj som sitter bakom huvudet, var en av ingredienserna i den cocktail som utgjorde första maträtten. Den hade marinerats som en ansjovis och serverades med perfekt mogen, krämig avokado och konfiterade grönsaker och lite sötaktigt picklad lök. Det här var sjukt gott det med. Redan nu förstod jag att Brots var den bästa  restaurangen jag hittills hade ätit på i  Priorat. Missa den inte! 

Oj, vilket härligt fat med en sallad innehållande tonfisk, musslor och vattenmelon, med lite karamelliserad ål på en bädd av luftig majonnässås och krispig sallad. Den inte bara doftade fantastiskt, den smakade också fantastiskt. Återigen var kanske vinet och maten inte helt synkade med varandra, men trots både tonfisk och musslor klarade sig det röda vinet helt okej … utan att vara ett exemplariskt vin till.  

Långsamt bakad kind av pata negra med sobrasada (ett charkuteri från Mallorca) med getost, råstekt potatis och lök blev varmrätt och det var både rustikt och gudagott och passade allra bäst till de röda vinerna vi hade till lunchen.

Den här lunchen var desserten precis så bra som jag hade hoppats. Presentationen var vacker, doften av mörk och bitter kvalitetschoklad var stor, och det fanns också en smaksatt mjölkkräi Priorat. Slutet sött, allting gott!

 

El Club Allard den 24 maj

Vi gör som spanjorerna, börjar sent och slutar sist. Fast skillnaden är att vi inte sitter och lallar med en halvtråkig crianza under sex timmar, utan går medieval på vinlistan och ger sommelieren och diskaren betydligt mer jobb än vad som var väntat för dem. En hygglig dricks på 180 euros till de två grupperna löste eventuellt gnissel den här kvällen, och stämningen var på topp, till och med diskaren var nöjd trots att vårt bord gjorde av med 150 glas eller så.

El Club Allard ligger centralt i Madrid och är en av stadens två tvåstjärniga krogar. Från gatan ser man inte krogen, något skylt finns inte, men när den är öppen välkomnas man i dörren av en vakt som visar gästerna uppför en trappa och in i den öppna och ljusa, men sobert inredda restaurangen.

   Vi hade beställt en av de större avsmakningsmenyerna, den inleddes med en intressant aptitretare, en skål med en luftig och väldigt god dippsås som skulle ätas med det välkomstkort som stod framför varje gäst. Och jag som trodde att det bara var just ett trevligt välkomstkort. Istället var det en oblat, i sig inte direkt god, men med den som sked att doppa i såsen blev det gott totalt sett.

Champagnen lös med sin frånvaro, men istället fick vi en helt fantastisk cava som jag måste säga var den allra godaste jag någonsin har druckit. Recaredo, en liten familjefirma som har slagit in på den minimalistiska hantverksvägen, gör idag ytterst lite cava men i gengäld högklassig och långlagrad sådan. Den 2002 Túro d’en Mota vi beställde in, flera flaskor dessutom, är uteslutande gjord av Xarel-lo från en vingård planterad 1940 och efter omkring tio års lagring på jästen har vinet utvecklat en ovanligt fin, komplex och nyanserad doft och smak, fjärran från den päron- och citruspublika karaktär en cava vanligen har. Tyvärr är produktionen liten av detta vin, omkring 3 000 flaskor blir det, inte mer.

Då jag inte tidigare har varit här, hade jag ingen kunskap om stilen på maten, men ryktesvägen hade jag bara hört gott. Först en liten men naggande god scones toppad med vitlöks- och persiljesmör. Swoosh, snabbt och gott.

Nästa lilla smårätt var helt enastående. ”Vildtryffel med svamp och gåslever”, utlovade menyn. Skålen bottnades med lite kallriven gåslever, som toppades torrostad svamp som rivits så det såg ut som jord, och på den en krämig duvmousse som formats till en skrynklig tryffel och sedan pudrats med finriven tryffel. En både vacker och otroligt fint smakande rätt – som såklart satt perfekt till det utsökta mousserande vinet.

Cavan gick också till nästa rätt, en liten krämig och kryddig ostkräm av Camembert formad till en liten boll som sedan doppades i en rödbetsgelé, och till det ett salt litet brödkrisp. Litet, kryddig, väldigt gott.

   Nästa vin får också tillskrivas det lite mindre vanliga i det nya Spanien, 2009 Pedrouzos från Valdesil i Valdeorras. Vinet görs av druvan Godello från en vingård med 136 år gamla stockar, vilket är en av de allra äldsta vingårdarna i Spanien. Efter en uppfostran under fem månader på sin jästfällning i stora ekfat är vinet inte alls märkt av ek, bara en liten vaniljnyans gick att skönja, istället var vinet dominerat av en mjuk frukt, len textur, och god syra och en diskret mineralitet. Att Godello är en bra druva, och Valdeorras är en högintressant region, bekräftas gång på gång, bland annat med det här goa vinet.

En liten skiva lätt tillagad vit fisk (tappade namnet på den) serverad på en något sötaktig oblat med sjögräs som placerades över en liten kopp med supergod buljongsoppa av fiskfond och dashi. Allra godast var ett bryta ner den lilla godsaken i soppan och skeda upp allt, även om det inte såg så snyggt ut. En liten och elegant rätt som passade fint till både cavan och det vita vinet.

Samma vin till nästa rätt – visst är det hur kul som helst med nya viner till varje rätt, men det kan också bli lite rörigt med så mycket nytt hela tiden. Rätten utgjordes av en rå pilgrimsmussla, fint smakande med tydlig umamisötma, som låg i en smakrik och lite kryddig sås av svart, jäst vitlök. En riktigt god rätt som passade bra till vinet även om rätten var i smakrikaste laget för det eleganta vinet.

En krispig kudde av bröd och pancetta fylld med färsk äggula blev nästa rätt – och den var god, men inte lika fin och perfekt krispig som den motsvarande vi fick på egendomen Finca Villacreces i Ribera del Duero dagen innan. Till den här versionen hörde också en krämig potatissås, som förvisso var god men hade ett litet skinn på sig. Så får det såklart inte vara på en tvåstjärnig krog. Ett minus i kanten alltså. 

Nytt vin blev ett rätt intressant och på alla tänkbara sätt smalt vin, 2010 Ratiño Vinos Atlánticos av den lokala och även där rätt okända druvan Ratiño (den är så sällsynt att den inte ens står med i Jancis Robinsons bok om världens 1 368 druvsorter, och dess tusentals och åter tusentals synonymer). Bakom detta vin, också det gjort från gamla stockar och i det här fallet jäst i en gammal oval ekliggare från Alsace, står Bodegas Torjas del Salnés ute vid havet i Galicien. Om vinet i sig är okänt, är vinmakarna Rodrigo Mendez och än mer Raol Pérez mer kända. Det var väl ingen särskilt stor vinupplevelse, frukten var ren och mild men i det neutralaste laget, men det fanns en liten mineralitet och en god fräschör och är överlag ett sådant trevlig oväntat vin man kan vilja servera i ett vinpaket till fine dining. 

Mildrökta laxkinder och en lätt pocherad sjöborre i en saffransbuljong som toppades med ett kokosskum och garnerades med något de kallade banankrabba (det smakade faktiskt friterad banan och krabba på samma gång?), var en väldigt trevlig och framför alt god rätt som verkligen lyfte fram det annars lite neutrala vinet.

Sedan blev det två röda viner mot varandra. I ena glaset en elegant och körsbärsaromatisk 2010 Las Lamas från byn Corullón uppe i bergen i Bierzo. Bakom detta vin står Decendientes de J Palacios, en av distriktets allra tydligast lysande stjärnor. Det jag gillar med druvsorten Mencía från gamla vingårdar uppe i det här svala bergsdistriktet, är just kombinationen mellan den aromatiska frukten, den fina texturen, tanninerna, en god syra och de fina stenmineralerna. Ett riktigt gott vin i en väldig bra årgång.

   Det andra vinet jag beställde in var minst lika bra, men i en helt annan stil. Det kom från Viñedos de Paganos, en firma ägd av familjen Eguren, och var gjort av Tempranillo från en liten vingård nedanför vineriet i byn Paganos i Rioja Alavesa, 2009 La Nieta. I nuläget en aning ungt och knutet, med en både mörkare och djupare frukt än i vinet intill, men ändå så vansinnigt gott. Jag hade bett sommelieren att dekantera vinet i god tid, det fick säkert en timma i karaff, vilket var av godo. Tack och lov ligger det numera ett par flaskor i vinkällaren på Café Rotsunda av detta superba vin. Synd bara att jag inte har lyckats knipa åt mig några Las Lamas också. Ännu …

Hälleflundra är inte riktigt min fisk, särskilt inte på fine dining, eftersom det är en rätt svår fisk att lyckas helt perfekt med. Den här flundran var hyggligt bra tillagad, men det fanns ändå något torrt över den. Dessutom återkom den jästa svarta vitlöken i den här rätten, vilket jag ser som lite fantasilöst, därmed en miss. Det som lyfte rätten var dock buljongen, en fiskfond med te, lite kanel och en uppfriskande dos av färsk citronsaft. Av de två röda vinerna tyckte jag att Las Lamas passade bäst till, mycket tack vare sin elegans, men avseende vilket av vinerna som var det bästa, gick nog vinsten till Rioja, med ett par rösters marginal.

Mer vin, och nu började sommelieren få en något jagad blick. ”Vi jobbar på att få fram mer glas till er”, sa han och skrattade. Det jag noterade var dock att vår viniver satte både honom och köket på prov genom att vi rubbade det naturliga tempot i menyn. Det gav också upphov till en del serveringsmissar. Vi får väl kanske ta på oss lite av denna extra stress för dem.

Finca Sandoval är en kvalitetsorienterad firma i appellationen Manchuela, grundad av vinskribenten Victor de la Serna och med framför allt Syrah i den steniga kalkstensjorden. Det vin som Team Playa beställde in, 2007 Finca Sandoval, uppskattades av alla för sin eleganta och lätt kryddiga mörka frukt, de fina tanninerna och fräschören, och framför för att det så väldigt gott.

Sommelieren hade valt ett vin jag själv inte hade provat förut, 2007 Aquilón, från distriktet Campo de Borja söder om Rioja, producerat av den spanska vinhandlaren Jorge Ordoñez. Druvan var Garnacha, vilket noterades i sin täta, generöst rika rödaktiga frukt, som var tydligt sötare än den i Finca Sandoval, och som dessutom var väldigt aromatisk och inbjudande. ”Riktigt gott, men fortfarande ungt”, skrev jag i mina noteringar.

Det senare vinet satt närmast helt perfekt till den rosastekta Bresseduvan som serverades på ett smakrikt tryffelris, och det var just smakrikedomen och tryffeln i den här rätten som var nyckeln till smaklycka. Vid närmare eftertanke var det kvällens rätt, och kvällens kombination.

Dags för Don Paso att ha lekstuga med oss andra. Två folierade flaskor, ett busigt leende, glittrande ögon, och en hårt arbetande sommelier som hade satt köket på paus.

   Jag gick rakt in i vinet och fann dess själ, och var sånär som på årgången på det klara med exakt vilket vinet var, och varför. En klarröd men inte alltför djup färg med viss mognadskant (alltså en aning oxidationskänslig druva), en medelstor och ytterst elegant doft med väl hanterade ekfat (alltså en klok och skicklig vinmakare), en djupröd fruktighet med sötma som kryddades av en stenig mineralitet och en gnutta valnötter (alltså Garnacha och Priorat), och med sammantaget facit definitivt Alvaro Palacios och vinet 2007 Finca Dofí (mitt enda fel var årgången, jag gissade på 2004).

  

Det andra vinet gick jag mer fel på, men tog druvan, distrikten och filosofin bakom odlingen och vinframställningen. Det mycket tätare, mörkare fruktiga, tydligt mer tanninrika vinet drog mig en seriöst satsande kvalitetsproducent i Ribera del Duero, och när facit avslöjades var vi hos den fina firman Pago de los Capellanes. Kvalitetsnivån var hög, och vinet var fortfarande ungt, primärfruktigt och lite ekfatskryddigt. I glaset 2006 Parcela El Picón, deras mest exklusiva vin. Två riktigt goda viner. 

Dr Brett var inte sen att svara, och gjorde det med ett vin som lurade mig bortom den spanska gränsen. Så bordeauxiskt var det! Läckert jordigt och rostat, klassiskt på alla sätt och vis med en torr och fin finish, något mineralisk och med fortfarande vitala tanniner. Nästa gissningsmiss var åldern, där jag fick omkring 8-10 år fel, jag trodde det var äldre, men så blir det ibland. Den cuvée av Cabernet Sauvignon, Syrah, Merlot och Cabernet Franc vi hade i glasen kom från en firma i Katalonien som heter Cellar Mas Gil, och var 2003 Clos Agon Negre. Gott, men helt annorlunda!

   Med Peter Sisseck som konsult hos Clos Agon, kom Team Playa att knyta samma sitt vin, 2010 PSI, ett vin från Peter Sisseck från Dominio de Pingus som har skapats för att hålla liv i gamla vingårdar i Ribera del Duero med Tempranillo. Vinet har en fint mörkt frukt med nyanser av lakrits och bläck, men också tryffel och violpastill, och även om det har en del tanniner, är totalupplevelsen att vinet är väldigt elegant.

Ytterligare ett rött vin seglade in, blint, och minns jag det rätt i glasdjungeln var det Eddie och Barbie som stod för det. Här fanns också en viss mognad, men också en tät och kryddig frukt och en del ekfat. Jag var först i Priorat med min gissning, men ett tätare vin än det vi tidigare fått från Palacios. Det var fel, men när det sades att vi var kvar i Katalonien, fick jag känslan av att det måste komma från Castillo de Perelada, och så var det. Att jag gick fel på vinet i sig berodde till viss del på att jag tidigare inte hade provat det, 2003 Finca Garbet, en cuvée av cirka 85 procent Syrah och resten Cabernet Sauvignon.

Så skönt det blev med en uppfriskande gin tonic, dock i form av ett fruset glas av jordgubbslag, som var fyllt med en sorbet av gin tonic gjord av Bloom’s gin. Den rensade verkligen gommen!

   Därefter kom en märklig kreation av olika skum, mousse och marshmallow som kallades ”fiskskål” och såg ut som ett litet akvarium. Nja…

 

Då var huvuddesserten långt mycket finare. En kräm av nougat med en god mangosorbet som "äggula", inbäddat i ett "äggskal" av ljus choklad och nougat, väldigt läckert smakbalanserad och helt perfekt till dessertvinet. Snacka om Kinder Egg för vuxna!

Dessertvinet var liksom flera av vinerna den här kvällen säreget, det enda av mig kända i sitt slag i Spanien, ett ljust passitovin (torkade druvor) av druvan Treixadura från Ribeiro och kooperativet Viniviticola del Ribeiro. Vinet 2007 Tostado de Costeira har uppfostrats under ett år i ekfat och fått en diskret oxiderad karaktär, fortfarande med en hel del frukt kvar – främst torkad gul frukt. Det var rätt gott, och framför allt passade det alldeles perfekt till den sista desserten.

Det var väl där någonstans vi förlorade oss i små slattar, innan middagen klingande av. Helt klart har chef Diego Guerrero en egen stil på maten, jag gillade den mycket men fick snarare känslan av att krogen borde ha en (självklar) stjärna snarare än två. Detsamma gällde också serveringen, som vid ett par tillfällen slarvade. Servicen var dock på topp. El Club Allrad är en trevlig krog jag varmt kan rekommendera, dessutom är det inte alls så kostsamt man normalt sett upplever att stjärnpalats brukar vara. Tummen upp alltså!