Några fler dagar i Österrike i juni

 

Jägermeister.

   Förvisso inte en österrikisk produkt, den är ändå högst användbar när man reser runt i Österrike och lever det extravaganta liv som jag och Fantomen gör. Mat, vin, mer mat, mer vin. Ja, du förstår, man behöver komplettera kosten med riktig medicin. Jägermeister skapades 1934 av den tyska jägmästaren Carl Mast som gjorde ett extrakt av 56 komponenter (bittra rötter, malört, andra örter, kryddor, blommor, grönsaker, frukter och bär) som fick dra i neutral sprit under en vecka, sedan späddes ner till 40 procents alkoholhalt och sötades till en sötma på 130 gram per liter. Det här är idag en av världens största bitterspritsorter och den har en fint malörtsaromatisk doft med ett både kryddigt och fruktigt inslag, samt en fint placerad sötma som på et utmärkt sätt balanserar den tydliga bitterheten i den långa eftersmaken. Jägermeister sägs vara bra för magen och hälsan, och som vanligt väljer jag att tro på allt som kan vara till min fördel. Alltså drack jag och Fantomen varsin liten flaska av den sötbittra drycken. Eller, ett små flaskor.

Tafelspitz är en traditionell österrikisk måltid av långkokt oxbringa med riven pepparrot, på den buschenschank vi åt lunch på kompletterades den av den distinkta kürbiskernöl, en intensiv och grön olja av pumpakärnorna. Lunchen kompletterades med annat kallskuret kött, bönor, picklad gurka, ost, bröd och en hel del annat som hör den enkla österrikiska måltiden till.

Det produceras massor av aromatiska och friska ståltanksjästa viner av Sauvignon Blanc i Steiermark, men till lunchen ville jag ha ett vin med lite mer substans för att möta den feta, smakrika och på sina håll syrligt smakande maten. Jag hittade en 2012 Don’t Cry Sauvignon Blanc Stermetzberg från Ewald und Hannes Zweytick, ett lätt fatat vin med lite större kropp och längd jämfört med de andra, det hade också en syrastruktur som kändes mer avrundad. Jag tyckte att vinet var gott just för att det var lite mer lågmält och faten tog inte på något sätt överhand.

Ytterligare ett sauvignonvin föll mig i smaken, 2014 Sauvignon Blanc Flamberg från firman Weingut Harkamp och en vingård planterad 1999 och 2002 på 360-450 meters höjd som bitvis har en 60 procent brant lutning. Det här var ett riktigt elegant vin med frisk syra, tydlig men verkligen inte övertydlig druvparfym och rent smakmässigt helt torrt och balanserat friskt med en uttalad mineralitet.

Franz Tinnauer Fruchtbrennerei är ett litet familjedestilleri i Gamlitz i Südsteiermark. De är specialiserade på destillat av lokalt odlad frukt. Man ser flaskorna lite här och var, men jag brukar oftast köpa sprit från toppfirmorna Gölles eller Reisetbauer. Men jag måste medge att jag är extremt imponerad av även den här firmans spritsorter. Den klara Marillenbrand jag drack efter lunchen hör till de allra bästa aprikosspritsorter jag någonsin har provat. Den var yppig i doften, aprikosaromen var ren, intensiv och sötaktig, smaken var len trots de 40 procenten alkohol och man noterade tydligt fruktens mognadssöta.

   Det ljuvligt goda aprikosbrännvinet gav mersmak och jag kunde inte låta bli att ta in ett glas Roter Williams Birnen Brand, också det ett vattenklart och lika tydligt som intensivt destillat. För att göra den här typen av fruktbrännvin krävs det inte bara stor yrkesskicklighet, man måste också ha till frukt av högsta kvalitet. Dessutom i god volym, det kan gå åt omkring åtta till tio kilo frukt per flaska. Fruktsprit på den här nivån är dyrbar att producera och det finns inga genvägar till den kvalitet de här två sorterna bjuder på.  

Utöver Sauvignon Blanc och Chardonnay odlar man en hel del aromatiska druvsorter i Steiermark. En av dem är Grauburgunder (Pinot Gris), som jag fann ett gott exempel på hos Weingut Harkamp. Deras 2013 Grauburgunder Oberburgstall har en lite djupare kropp och högre syra än vad man normalt sett förväntar sig av druvan, och även om det finns något chardonnaylikt över det här vinet har det en lite lättare kropp. Det hade en liten komplexitet i eftersmaken, men jag kände också en mognad som fick mig att känna att vinet inte ska lagras vidare.

Man odlar också ett par varianter av Muskateller och Gewürztraminer, bland annat den ofta lite lättare och enklare Roter Traminer, som är en föregångare till Gewüztraminer. Det var absolut inget stort vin, men jag måste ändå säga att det fanns något somrigt och rätt trevligt över 2011 Roter Traminer Steintal från Weingut Neumeister i Vulkanland Steiermark (det distrikt som fram tills helt nyligen hette Südoststeiermark). Emellertid är syran rätt låg, därför krävs det att man serverar vinet väl kylt för att en uppfriskande effekt ska uppnås.

    Gewürztraminer vuxen i de vulkaniska jordarna här nere kan också vara trevliga. En av de bästa är 2012 Gewüztraminer Nussberg från Weingut Gross. Dess doft är stor, blommig och elegant med en fin nyans av rosor och svartpeppar precis så som man väntar sig av druvan, och man upplever också en god fruktsötma rent doftmässigt. Smaken bär på tio gram restsötma som ger vinet en len textur och balanserar kryddigheten och den faktiskt rätt goda syran som vinerna härifrån nästan alltid har. Det här dricker jag gärna till en ostservering eller till något god, fet rätt av anklever med ett fint inslag av sötma i.

Med 95 gram restsötma var 2013 Traminer Kaltenegg Grosse Cuvée Auslese från Weingut Stefan Potzinger ett påtagligt sötare, mjukare och fruktigare vin, men det var inte fylligt och koncentrerat som motsvarande viner från Alsace kan vara. Inte så att vinet bjuder på fräschör, men det känns heller inte tungt och klumpigt. Dags att beställa in lite anklever, tänkte jag och sög i mig ett stort glas av det goda i sommarsolen. 

På det tusenåriga Schloss Kapfenstein, som sedan hundra år tillbaka ägs av familjen Winkler-Hermaden som inte bara odlar vin på 40 hektar utan också driver slottsrestaurangen, serverades middag med viner från både Steiermark och Eisenberg. Jag siktade in mig på de röda vinerna av Blaufränkisch från Eisenberg och gjorde det enkelt för mig genom att bara dricka de bästa. Det första vinet 2011 Eisenberg DAC Alte Reben Reserve kom från Weingut Wachter-Wiesler, en av de firmor jag tycker står ut bland odlarna här, mycket tack vare deras viners finess. Doften var medelstor, mörk körsbärsfruktig och något jordig, men utan någon kännbar ek. Smaken är medelfyllig, förhållandevis mjukt till texturen, friskt syrlig och ganska intensivt fruktig. Jag gillar stilen och håller Blaufränkisch som landets finaste blå druvsort, i alla fall när vinerna smakar så här.  

Weingut Krutzler är annars det stora namnet här, inte minst för deras toppvin Perwolff. Här serverades dock 2012 Eisenberg DAC Blaufränkisch Reserve, som var hustypiskt relativt mörkt bärfruktig med en känsla av körsbär och nyanser av både jordighet och ekfat. Det var också det fylligaste av alla röda viner från Eisenberg jag drack till maten.

   En firma som arbetar ekologiskt och gör mer jordnära och ibland lite mer rustika viner är Uwe Schiefer. Hans 2012 Eisenberg DAC Blaufränkisch Szapary hade en mer stenig och lite örtig ton med ett nästan Rhônelikt inslag av krossad vitpeppar. Jag gillar stilen, som är torr och frisk med en fin fruktighet och den har en fin och till och med något komplex eftersmak, om än ung.

Ett vin jag verkligen tyckte om var 2013 Eisenberg DAC Blaufränkisch från Weingut Straka, en uppstickare med en ung och mycket lovande vinmakare. Här möttes näsan av en underbart aromatisk körsbärsparfym, det fanns något friskt och syrligt men samtidigt sötfruktigt burgundiskt över doften. Några ekfat noteras inte, vilket jag tyckte var riktigt trevligt. Vinet stod sig mycket väl i glaset i långt över en timma, bara det riktigt trevligt tycker jag. Smaken var len, frisk och något körsbärsfruktig, tanninerna kändes lena och fräschören stor. Det blev för mig kvällens vin. Kul, särskilt som det var en ny upptäckt.

Varmrätten var rätt tråkig, och om jag får säga det utan att vara nedlåtande … ganska typiskt österrikisk. En rosastekt men ändå inte saftig kalvryggfilé, serverad med ganska smaklösa kokta grönsaker och en lika oinspirerat smaklös kalvfond. Det smakade absolut inte dåligt, men det var heller inte särskilt märkvärdigt. Vilken himla tur att det fanns så mycket gott i glasen…

Vinerna från Beaujolais är lätta och mjuka, de har milda tanniner och en frisk syra och ska helst drickas unga. Ska man vara trendriktig ska de helst också komma från småodlare som arbetar naturligt. Allra helst ska de komma från Marcel Lapierre, i alla fall om man ska lyssna till den yngre generationens sökande och trendkänsliga  sommelierer ... eller inte!

   Gång på gång har jag provat, druckit och övertygats av vinerna från Château des Jacques som Maison Louis Jadot köpte 1996. Deras 2013 Moulin-à-Vent Clos du Grand Carquelin är ett mycket seriöst vin, djupt och mörkt till frukten med en fin kryddighet sprungen ur den klassiska vinmakningen med delvis hela druvklasar i öppna jästankar med regelbunden pigeage och därefter lagring i 228 liter stora ekfat. Jag förstår absolut gissningar på Morey-Saint-Denis eller Gevrey-Chambertin på det här vinet.

Wein und Co på Jasomirgottstrasse 3 i Wien är som ett andra hem. Här har jag varit otaliga gånger i snart 15 års tid. Inte nog med att det är en makalös vinbutik, och vi går alltid till den på Jasomirgottsgasse intill Stephansdomen mitt i Wien, Efter att vi i vanlig ordning hade attackhandlat superfina österrikiska viner satte vi oss ner på uteserveringen med siktet inställt på hedonistisk gastronomisk onani. Först ut i orgien en pigg och frisk 2013 Riesling Smaragd Wachtum Bodenstein från den magiska terroiristen Toni Bodenstein på Weingut Prager i Wachau. Frisk och fräsch, mineralisk och stringent. Läckert citrus- och persikoarimatiskt fruktig med en fin blommighet. Oj i gatan vad jag är förtjust i det här. Tänk om man kunde följa Socialstyrelsen idé på 1980-talet att man ”skulle äta 6-7 skivor bröd om dagen” men istället modernisera och uppdatera denna status genom att säga att vi behöver ”6-7 glas vin från Prager om dagen”. Det mineralintag detta skulle ge går knappt att mäta och dessutom skulle man en gång för alla kunna avskaffa fluortanten och alla koststillskott.

En tallrik kallskurna charkuterier, ost och kokt sparris gjorde gott till vinet. Det salta och feta köttet har en fantastisk förmåga att fånga upp ett ungt vins syra och ge vinet en något mer avrundad munkänsla.

 

Men det vi åt för att bli mätta och lyckliga av var restaurangens smakrika och mäktiga hamburgare av nötkött i ett gott och perfekt rostad bröd (det borde stå i grundlagen att hamburgerbröd måste rostas), en god smält ost och lite sötaktig chutney som gav krydda och energi i smaken. Pommes frites såklart, och en kryddig majonnäs med lite tryffel i.

Vitt vin är oftast inte det bästa hamburgarvinet. Således tog vi in ett rött vin, Jag hittade en 2012 Gabarinza för ”prisvärda” 46 euros från Andreas Gesellmann, ett vin av cirka 40 procent vardera av Blaufränkisch och Merlot och resten Zweigelt. Vinet hade en riktigt fin frukt, en liten fatnyans och kryddighet, men jag noterade mycket mer av möka bär, ljusa bär som en frisk fläkt och därtill en lite jordighet och gräsighet. På det hela taget väldigt gott, dessutom (om jag får var lite personlig mitt i ”rusets hetta”) fullkomligt perfekt och välbalanserat till hamburgaren.

Av någon underlig anledning som jag inte riktigt kunde förstå, som en ren slump, en blixt från klar himmel, kom min gamla goda vän Gertrud hel oförhappandes förbi är vi satt, jag och Fantomen. Sist vi sågs var i Kalifornien i december 2011 och eftersom jag skrev ner några mindre smickrande kommentarer om hur extremt krävande Gertrud kan vara fick jag helt enkelt be lite om ursäkt. Det gjorde jag och det lönade sig, Gertrud (som är en välbeställd livsnjutare) blev glad och bjöd storstilat på dessert i form av en nybakad chokladterrin med god krämig vaniljglass och till det kolasås och jordgubbar.

Något dessertvin fanns inte per glas, men eftersom Gertrud kommer från en spritbrännande familj i svartskogarna i södra Tyskland har Gertrud (liksom jag och Fantomen) en fäbless för sprit bränd av frukt. Eller ”frucht”, som Gertrud själv skulle ha sagt på perfekt tyska.

   Det blev två fruktspritsorter av yppersta klass från två av Österrikes allra bästa brännare. Det första glaset innehöll en fantastiskt parfymerad sprit från toppfirman Reisetbauer, som var gjord av Williamspäron. Denna vattenklara och distinkt päronaromatiska Williams är minst sagt fenomenal i sin tydlighet, sin intensitet och höjd i dofterna, den kryddiga tonen av päronskalen och den sötsaftiga karaktären av fruktköttet. Supergott och kanske rent av en av världens allra bästa päronspritsorter.

   I glaset intill en mer något mer lågmäld men mycket fint aprikosaromatisk vit sprit från Gölles, en av de andra makalösa spritbrännarfirmorna i Österrike. Denna Marille var mer subtil men på inget sätt en mer blygsam sprit. Jag är otroligt förtjust i den österrikiska aprikosspriten, särskilt när den görs av toppfirmor. Som Gölles.

   Världsmästaren ville av någon anledning imponera på Gertrud, men det gick inte hem särskilt väl med den 2012 Château Palmer från Margeaux i Bordeaux som de hade på glas för 26 euros styck. Även om vinet var gott och hade en seriös struktur och kropp av mogen men faktiskt inte särskilt djup och koncentrerad bärfrukt, kände ingen av oss att vinet verkligen lyfte. Däremot vill jag inte såga vinet, det kändes mer som att flaskan hade stått öppen lite för länge. En ny fräsch flaska, ordentligt luftad och serverad om ett par kommer säkert att imponera mer på mig.

Citrus.

Blommighet.
Exceptionell renhet.
Krossat urberg.
Fräschör.
Intensitet, men fjäderlätt kropp.
Längd!
Hmmm … vad mer missade jag?
Jo, vinets namn och producent. Håll i dig, här kommer det, 2013 Riesling Pfaffenberg Erste Lage från Weingut Undhof Salomon i Kremstal. Magiskt gott!

Wien stänger liksom aldrig på nätterna, det är bra när nattahungern tränger på. En av stadens verkliga gastronomiska attraktioner är Bitzinger, en nattöppen korvkiosk ett stenkast från klassiska Hotel Sacher som borde omnämnas i Guide Michelin. Här blev det würstspäktakel av sällan skådat slag. Kocken i kiosken lagade, trancherade och serverade oss wienerkorv, bratwurst och viltkorv, krispig pommes frites och god senap. Fullkomligt briljant, gott och närande.

Den kiosken är inte som vilken kiosk som helst, den här kiosken serverar nämligen viner av rang. Vi beställde in en halvflaska 2014 Grüner Veltliner Ried Achleiten Federspiel från Weingut Josef Jamek, torr och uppfriskande med en lättsam citrusfrukt, knappt medelfyllig kropp och kittlande mineralitet.

 

Den lilla flaskans innehåll slank ner i ett nafs, därför beställde vi också in en halvflaska 2011 Haideboden från Weingut Umathum. Denna rödvinscuvée är generös och fruktig, men den har också elegans och fina tanniner och passade särskilt väl till den lite smakrikare viltkorven, i alla fall om man undvek den inlagda gurkan och sötsyrliga senapen till.

  Jag kan inte nog understryka hur fantastiskt roligt, trevligt och gott det är med den här typen av restauranger. Det känns så befriande att få komma hit och uppleva känslan och glädjen, inte minst mot bakgrund till alla de idiotiska och förnedrande reglerna om allt möjligt i förbudslandet Sverige. Eftersom jag kan berätta om den kiosken (nu, och många gånger tidigare), har jag alltså överlevt det hemska med att en korvkiosk säljer alkoholdrycker. Sådär värst farligt verkar det inte vara med vin till korven. Eller?

 

 

Ett par dagar i Österrike i juni

 

Tillbaka i Österrike, i över två decennier har jag rest hit gång på gång, jag har sedan första dagen här älskat landet, folket och deras goda viner och numera är resan hit en av årets trevligaste. Det är oftast intensivt, resor genom distrikten varvas med omfattande provningar på givna teman, både öppna provningar och temaprovningar ledda av lokala experter, det blir långa och emellanåt tunga luncher och middagar och nätterna verkar av någon anledning bli ganska sena. Att blir så beror oftast på att vi varje kväll på hotellrummet ägnar oss åt blindprovning av medhavda flaskor. Årets resa tog oss till Steiermark, till att börja med i alla fall …

Jag har en varningsklocka i min kropp, en klocka som likt Skalmans mat- och sovklocka ringer till när det är dags. Så fort jag landar i Österrike ringer klockan och säger att det är hög tid för schnitzel. Således letar jag upp första bästa anständiga ställe i närheten av hotellet och beställer min schnitzel. Här på Der Steirer till Graz i södra Österrike var schnitzeln dock inte helt autentiskt serverad, nog för att den var gjord av kalv, fint panerad och helt korrekt friterad, den serverades dock med ett inte helt typiska tillbehöret citronskiva, sardell och kapris. Tillbehöret var kokt potatis med persilja, helt okej, samt en potatissallad med vinägerdressing och sallad, också det helt okej. Däremot begrep jag mig verkligen inte på idén med sylten av tranbär, som bestämt ställdes åt sidan.

Ett kallt glas vin sitter ju skönt efter en halvdags resande. Normalt sett dricker jag vin av Grüner Veltliner till schnitzel, men jag tar helst seden dit jag kommer och dricker så lokalt som möjligt, det är ju just det lokala som gör resandet så trevligt. Listan var inte stor, men jag hittade 2014 Sauvignon Blanc Steirische Klassik från den utmärkta producenten Weingut Erwin Sabathi för 3:90 euros. Rena fyndet och absolut mer än prisvärt, för att citera svensk journalistik. Det var rätt gott, piggt och friskt tack vare sin sprudlande ungdom, tydliga toner av nässlor, fläder och krusbär hade format doften på det pigga vinet och jag kände verkligen hur mineralerna i det pur rena ståltanksjästa vinet satte fart på kroppen lik energidricka för en sportsman.

Efter en större provning med ekologiska, ”naturliga” och orangea viner, som faktiskt inte var så illa som befarad, ägnade vi oss åt vår vanliga hobby när vi reser i Österrike – blindprovning på hotellrummet. Vi tar nämligen alltid med oss flaskor från våra vinkällare till den här leken. Fantomen skänkte upp det första vinet, som till en början tedde sig lite bordeauxlik. En viss mognad, jag gissade på 15 år, en tydlig grusighet och djup mörk fruktighet, därtill en krydda och köttighet som snabbt tog mig bort från Bordeaux. Det var tvivelsutan ett riktigt bra vin och det hade en seriös tanninstruktur i botten. Tankarna svepte från ett varmt år i norra Rhône till ett cabernetvin från Howell Mountain i Napa Valley, till Provence och ett par andra områden. Det vi hade i glasen var 2001 Château Montus Cuvée Prestige av druvsorten Tannat från Alain Brumont, ett riktigt gott vin som fortfarande kändes ungt.

Mitt eget vin var mjukare, lättare och syrligare, det hade dock en något mörk och lite sötaktig frukt och jag tyckte nog att det fanns en liten nyans av oxidation. Det var rätt gott, men jag har tyckt att det var godare för ett år sedan, då jag upplevde det en aning fräschare. I ärlighetens namn ska jag tillägga att jag inte hade hunnit temperera vinet, som jag hade i mitt bagage som försvann i Frankfurt och som kom till hotellet med bud två timmar innan vi öppnade flaskan. Vinet hade således inte fått den allra bästa behandlingen på vägen till oss. Vinet kom från Emmanuel Rouget i Flagey-Echézeaux och var hans 2009 Bourgogne Passetoutgrains.

Efter en riktigt sur morgonprovning av ett dussin sorters schilcher (ett lokalt rosévin i Weststeiermark av druvsorten Blauer Wildbacher) blev de lunch på Schloss Ottersbach där kocken Tom Riederer lagade vår lunch av lokalproducerade råvaror. I en underbar miljö serverades vi traktens specialiteter till vilka vi hade en stor buffé av viner av Weissburgunder och Chardonnay, den senare emellanåt kallad Morillon här. Just det namnet finns det flera förklaringar till, men en av de troliga är att odlarna här i södra Österrike tog sig till byn Morillon i Savoie och tog med sig sticklingar för att renovera vingårdarna efter vinlusens angrepp här på 1880-talet.

Jag siktade in mig på vinerna av Chardonnay och hittade snabbt de två bästa. Den lite mjukare och fruktigare av de två var 2013 Chardonnay Thereienhöhe Moth från Weingut Erich und Walter Polz i Südsteiermark. Det har en ståligt ren frukt i en hustypisk stil, rik och sval på samma gång och med något blommig i doften. Smaken var medelfyllig och relativt rik, men sval och syrafrisk med en liten mineralisk spets.

   I glaset intill ett vin i en hel annan stil. Weingut Peter Skoff hör till de firmor jag länge har tyckt om. Deras 2011 Chardonnay Kranachberg Reserve var ett mycket mer komplext vin, det hade samma fräschör fina mineraltoner, men en liten nötig nyans av de ekfat som vinet hade jästs och lagrats i. Stilmässigt var det påfallande mer burgundiskt och jag tyckte själv att de passade riktigt bra till varmrätten.

Jag skulle aldrig beskriva den österrikiska maten som elegant, tvärtom är den vanligen tung och rustik. Den mat vi fick serverad här var däremot riktigt elegant. Som förrätt serverades ett hönsägg från grannbyn som hade pocherats till 63 grader och det serverades med ett luftigt skum av pumpa som hade en diskret sötma som mycket väl matchade vinernas fruktighet. Små droppar av kärnolja från pumpa som gav rätten en försiktigt vegetal touch.

Varmrätten var än mer elegant. Kalven hade levt bara ett par hundra meter från restaurangen. Köttet hade sjudits i buljong och vitt vin med aromatiska rotsaker till en riktigt fin textur. Det serverades i skivor till olika puréer av ljusa rotsaker, till lättkokt vit sparris och späd grön sparris. Lite grand av en mörk kalvfond hörde till men hade inte behövt finnas, rätten var alltigenom formgiven för vita viner och klarade sig utmärkt i all sin ljusa elegans.

På en provning direkt efter lunchen föll jag platt för ännu ett chardonnayvin, 2013 Chardonnay Pössnitzberg från Weingut Erwin Sabathi i Südsteiermark. Det här vinet hade en än mer burgundisk finess, en tydlig mineralisk stringens och frisk citrusfrukt. Helt blint, i ett helt annat sammanhang, hade jag nog utan omsvep placerat den i Bourgogne. Det var riktigt imponerande!

 

Hur god just den än var, tvingades jag snabbt att medge att det blev ett rätt stort steg upp till den från 36 år gamla stockar 2013 Chardonnay Pössnitzberg Alte Reben från samma producent. Om den vanliga tappningen är som en premier cru, är det här sanna mina ord en grand cru och jag blev helt tagen av lycka av det här vinet. Mineraliteten och fräschören är densamma, men djupet är större och energin så mycket mer påfallande. Arton månader i 500 liter stora franska ekfat har såklart gett vinet en känsla av ekfaten, men balansen är ypperlig. Det här är, såvitt jag kan minnas av alla hundratals chardonnayviner jag har provat från Österrike, det godaste österrikiska vinet av den nobla burgundiska druvan. Priset? Under 40 euros per flaska, galet bra!

Die Weinbank är en liten, modern och högambitiös vinbar och restaurang i byn Ehrenhausen. Manfred Tement, en av de tunga namnen i den österrikiska vinindustrin är en av personerna bakom restaurangen, men den drivs av ett ungt team av kock och sommelier. Det första vin vi serverades här var en 2012 Welschriesling Weinstock Alte Reben just från Weingut Tement, ett vin man gör från stockar planterade på 1960-talet i den förstklassiga vingården Zieregg. Det här är en ovanligt bra tappning av den annars ganska blygsamma druvsorten, det här var blommigt, fint fruktigt, ganska lent, det hade en hygglig textur och oväntat god längd, men det var kanske något ihåligt. Ett vanligt år blir det inte mer än ett fat av det här vinet.

Senare i menyn skulle vi också serveras en helt underbar 2011 Sauvignon Blanc Zieregg från en mycket brant och dramatiskt vackert vingård, och vinifierad av samma firma, Weingut Tement. Vilket djup, vilken intensitet, vilken parfym, och så väl sammansatt det är. Det här gillar jag, verkligen. En liten stund senare, på rummet på det riktigt trevliga designhotellet Loiseum (originalet ligger i Kamptal, här nere i Steiermark öppnade man 2012) där vi bodde, drack vi ett glas av den mycket mer syrafriska och ungdomliga 2013 Sauvignon Blanc Zieregg som var lite mer knutet, men absolut rent fruktigt och aromatiskt. Gott, absolut, men inte alls lika tillgängligt just nu. Däremot tror jag benhårt på det här vinet i låt säga tio år framöver.

Ett par aptitretare som vad goda men inte exceptionella följdes av en lätt ugnsbakad forellfilé på en bädd av syrliga majrovor, därtill en smörsås med forellrom, lite sparris och späda örter. Ambitiöst och ganska gott.

Ett ganska militant ”naturvin” av Weissburgunder från Weingut Touss ratades, men 2013 Morillon Flamberg från Weingut Lackner-Tinnacher var ett riktigt trevligt vin med både fräschör, finess och en diskret rökighet som jag tolkade var sprungen ur jorden snarare än ur fat.

    Jag måste medge att det känns lite märkligt att sitta i Österrike och hylla chardonnayvin efter chardonnayvin, men nu kom det ännu ett, 2012 Chardonnay Pössnitzberg Alte Reben från Weingut Erwin Sabathi. Gick jag igång på årgång 2013 av detta vin, höll denna tolva också måttet, men hade inte riktigt samma djup och intensitet. Citrus, blommighet, en liten nötig nyans av eken, men framför allt friskhet, finess och viss längd. Det är riktigt gott, men det nådde inte hela vägen upp till den magiska tappningen från 2013.  

Till restaurangens signaturrätt har man genom Weingut Werlitsch gjort en speciell cuvée av Sauvignon Blanc och Welschriesling från 2007 och 2008 som buteljerades 2011 under det knasiga namnet Der Wein zum Dotterravioli. Det här var gjort i den naturliga stilen, men hade ingen udda doftprofil, det hade dock en ganska rik frukt och en viss fräschör, men också en längd. Även om det här vinet inte alls kunde mäta sig i kvalitet med chardonnayvinet, fungerade det faktiskt bra till maträtten.
   Signaturrätten här är en ravioli fylld med äggula, som rinna ut på tallriken när man skär i pastan och som lite grand komplicerar mötet med vinet. Här fanns också lite kräm av nässlor och en vinvänlig och god emulsion av buljong, grädde och parmesanost. Det hela toppades med finhyvlad tryffel. Det här var middagens godaste rätt.

Tillbaka till hotellet. Blindprovning på rummet med grabbarna. Jag stod för första vinet, tempererat till cirka 17 grader, dekanterat i en tom medhavd Ramlösaflaska (man planerar alltid sina resor noggrant). Det var mörkt till färgen, relativt stort och rent fruktigt i doften, blå frukt och även en lätt blåblommig och bläckig nyans skönjde fram ur den unga fruktkroppen. Tanninerna var tydliga, men på inget sätt hårda, och syran var lika frisk som mineraliteten uttalad. Gott, men ungt, kanske lite knutet. I glaset en 2012 Flor de Pingus från Domino de Pingus i Ribera del Duero.

   Oj, vilket läckert vin Fantomen slog upp i glaset. Mognad, komplexitet, skogsgolv, ceder och god cigarr, friskt, fortfarande tydliga tanniner men en liten fatkaraktär, men möjligen har vinet en något torr finish. Jag gillade det här och satte det primärt i Bordeaux, troligast Médoc och förmodligen med en ålder på cirka 20 år. Jag kan inte det här, med att pricka in slott och appellationer i Bordeaux, men jag lyckades ganska hyggligt. Vinet kom från Bordeaux, såklart, och det var 20 år gammalt, och det var en riktigt god men ändå inte storslagen 1995 Château Haut-Bailly från Péssac-Léognan. Gott, kul … och sjukt drickbart.

Ett par dagar i Österrike i augusti

När det kommer till överkänslighet mot mat, har jag egentligen bara en. En kanske lite märklig eller snarare märkvärdig sådan. Nämligen den att inte få en schnitzel tillräckligt fort när jag kommer till Österrike. Det händer något med mig när jag landar, ett sug efter denna fina lokala specialitet, drömmen om smaken växer som en hägring i munnen, jag blir okoncentrerad och nästan lite irriterad (annars reagerar jag inte nämnvärt på hunger eller sug). Jag måste helt enkelt få en schnitzel snabbt, annars blir jag grinig.

   Den här kvällen fick jag en schnitzel av god kvalitet precis 51 minuter efter att planet slog i marken på flygplatsen i Wien. Därmed hann jag bara bli sugen, inte irriterad. När det kommer till schnitzel finns det ett par saker som är viktiga.

1), det måste vara kalvkött av yppersta kvalitet, välsmakande och putsat fritt från hinnor och senor.

2), det ska helst inte vara alltför hårt bankat så att fibrerna trasats sönder.

3), schnitzeln ska paneras jämnt och i mjöl, vispat ägg och finaste siktat ströbröd.

4), den ska friteras i riktligt med kvalitetsolja till perfekt gyllene yta, inte stekas i smör så den bränns.

Hur man sedan serverar den är en annan sak, men det österrikiska originalet är med en potatissallad eller persiljeslungad kokt potatis, och till det citron. Inget annat!

   Precis allt det fick jag denna kväll, på hotellet Am Konzerthaus av alla ställen! Till schnitzel dricker man österrikiskt vitt vin. Inget annat!

   Jag tog först in en liten halvkaraff med 2011 Wiener Gemischter Satz från Weingut Christ i Wien, en vintyp som är klassisk, lokal, enkel och lättdrucken. Traditionellt görs den här typen av vin av otaliga gröna druvsorter som är samplanterade i vingården, skördas vid ett och samma tillfälle och därmed ger en blandad kompott av lätt fruktiga, något blommiga och både fruktsöta och friskt syrliga och emellanåt lite kryddiga dofter och smaker. Enkelt är det, väldigt enkelt, men gott och som en liten aptitretare alldeles perfekt i väntan på schnitzeln.

   Det lätta blandvinet försvann kvickt, så är det med lättdruckna enkla viner, och till schnitzeln tog jag därför in en lite fetare, men fortfarande enkel 2011 Grüner Veltliner från Domäne Wachau. Den hade samma friska syra, men en lite mer tydlig gulaktig citrusfrukt, något bredare kropp och dessutom en lite mer karaktärsfullt kryddig eftersmak. Den satt helt perfekt till schnitzeln och därmed var föråkarna klara och undertecknad perfekt preparerad för ett par dagars rödvinssafari i Mittelburgenland.

Har man inte vägarna förbi och till Österrike, kan man ta sig till Göteborg. Där får man Sveriges bästa schnitzelupplevelse, serverad på legendariska Kometen, bara ett litet snedsteg från Avenyn. Den går inte av för hackor, även om den har försvenskats en hel del. Som till exempel med gröna ärter och en liten salt sardellfilé, två mycket allvarliga stilbrott för en tvättäkta österrikare.

Österrike är inget vidare gastronomiskt land. Maten är rustik, till och med grovhuggen och burdus, ofta fet och gärna med inslag av vinovänliga ingredienser som råa och syrare grönsaker. Nej, vinvänlig stjärnklang är det sällan på tallrikarna. Gott är det däremot, och så var det på Weinghofstall Krail i byn Oberspullendorf i östra Mittelburgenland, inte långt från gränsen till Ungern. Då min tyska är måttlig och det tyska språket gör precis allt annat än att få maten att låta god (matmässigt är tyskan säkert världens vidrigaste språk), frågar jag mig fram till vad kommer att levereras på tallrikarna, för nästan allt låter illa på menyn.

 

Här hittade jag en rätt som säkert kunde vara bra, en helstekt liten fläskkotlettrad som enligt uppgift skulle komma ut på en glödhet steksten, och fortsätta stekas färdigt till min preferens på bordet. Jag tog den medium, och köttet var saftigt och gott. Till det fyra stora stekta potatisar, en god pepparsås samt lite luftigt örtsmör. Det var väl gott, på nivån av en sportbar hemma i Sverige eller någon annan typ av medelmåttig svensk landsortsrestaurang.

Vinlistan var bra, i alla fall med lokala mått mätt, och liksom nästan alla vinlistor på restauranger på landsorten i klassiska vinländer, med bara ett fåtal internationella viner listade. Ett spanskt, två franska, åtta italienska och ett par utomeuropeiska. Källaren visade sig dock innehålla en del annat av visst intresse. En stor fördel med listan var de fantastiska priserna, mellan 22 och 50 euros för så gott som alla viner, även de riktigt bra, bara ett fåtal euros prispåslag per flaska. Kom hastigt att tänka på alla giriga krögare i Sverige och blev lite småsur…
   Hur som helst beställde jag in två glas rött, av vilket ett kom från Weingut Tesch men hade specialbuteljerats för restaurangen, Privat Cuvée, som inte bara är en cuvée av Blaufränkisch, Merlot och Syrah, utan också från två årgångar, i just detta fall 2007 och 2008. Mjukt fruktigt, ganska gott utan att vara märkvärdigt eller ge mersmak, med mjuka tanniner, en god syra och fin frukt. Enkelt, 4 euros glaset (med lite påfyllning om jag ville).
   Vinet från den framstående firman Weingut J Heinrich, 2011 Siglos, som är en cuvée av Zweigelt och Blaufränkisch, var både mörkare till färgen och frukten och något fylligare och mer strukturerat. En fin ton av mörka körsbär och en liten jordig nyans som av choklad gav vinet en viss komplexitet, och även om vinet var ungt hade det en mjukt, lent textur och god, elegant eftersmak. Det var min favorit till fläskrätten och vinet gifte sig alldeles perfekt till framför allt pepparsåsen. Det här var lite dyrare, 4:50 euros per glas (med lite påfyllning om jag ville, vilket jag ville).

Rustikt blir det också när man besöker en heurigen, en typ av enkel restaurang som vinodlaren själv har i anslutning till sitt vineri. Det här kan vara det enda alternativet till middag man har när man reser på den österrikiska landsbygden och slår sig ner i en liten by någonstans i ingenstans. Menyerna är på tyska och inget låter gott. Det mesta handlar om kallskuren mat, charkuterier av fläsk allra mest, en hel del rätter med olika varianter av späck och både feta ostar och småtråkiga rågsurbröd i överflöd. Jag beställde i alla fall in en tallrik med tunt skurna kalla revbensspjäll, vilka kom men en stor sked senap, riven pepparrot och lite blandat grönt.

Då det senaste vingårdsbesöket varit hos den förträffliga firman Weingut Weninger, som gör några av landets allra finaste röda viner, hade en liten korg med öppnade viner skickats med. Tack för det, dessa viner var långt mycket godare än de från den producenten jag nu åt hos. Först en något bedagad 2009 Pinot Noir Kalkofen från en sluttande vingård ovanför byn Ritzing intill Neckenmarkt (som är ett av landets finaste rödvinsområden), som tyvärr hade stått öppen lite för länge och därmed tappat spetsen av sin aromatik. Däremot var vinet mjukt texturerat och fint fruktigt med en god syra, på så sätt ganska gott.

   Däremot var 2009 Veratina ett bättre och mer komplext vin, gjort till cirka hälften av Blaufränkisch och resten framför allt Zweigelt med inslag av Merlot och en liten gnutta Cabernet Sauvignon. Här fanns något av en bläckighet och viss komplexitet i den mörka frukten och av en fin tanninstruktur återhållna kroppen. Gott!

Min bordsgranne (man sitter rustikt och familjärt på långbord med bänkar) beställde in en varm rätt med potatis, lök och bluntz, en lokal blodkorv. Den såg så god ut att jag själv var tvungen att ta in en sådan, serverad i het järnspanna. Det var mycket riktigt en god rätt som smakade som ett slags mellanting av vår svenska blodpudding och stångkorv special.

Två viner av Blaufränkisch från Weingut Weninger fick göra denna rätt sällskap. I första glaset familjens finaste vin från en relativt närbelägen by, Balf, som ligger i distriktet Sópron i Ungern, bara ett par kilometer bort. Här har man gjort viner sedan 1996, och denna 2009 Spérn Steiner Kékfrankos var absolut sensationellt bra, djupt fruktig i mörk, tät och läckert örtkryddig och lite blommig stil, rikt fruktig men helt torr, koncentrerad utan att vara kraftig och med en påtaglig mineralitet och stenkrossarom sprungen ur den varma, steniga jordarna.

   Vinet intill skämdes minsanna inte heller för sig, 2009 Dürrau Blaufränkisch. Det kom från tyngre och djupare jordar i vingårdsläget Dürrau vid byn Horitschon, hade en god och ganska tät mörkfruktig kropp med generöst inslag av solmogna mörka körsbär, en fin och nästan sammetslen textur som gav vinet en sensuellt mjuk kropp, samtidigt med en tydlig energi av mineral och syra. Förtvivlat gott, och tack vare den generösa frukten en absolut perfekt kompanjon till den något järniga och blodsöta rätten. 

Någon större gastronomi finner man inte i den här delen av Mittelburgenland, den enda egentliga pärlan är Gasthof zur Trauben i byn Neckenmarkt. Här serveras både rustik klassisk mat och lite mer förfinade rätter med den gemensamma nämnaren att allt är vällagat.

   Ett glas oväntat fräsch och elegant torr 2011 Well Brut från en av mina favoritproducenter Weingut Wellanschitz i Neckenmarkt gjorde gott och spädde på den redan högljudda aptiten. Vinet är gjort enligt den traditionella metoden av Welschriesling och Weissburgunder och har en tacksamt låg dosage på tre gram per liter.

   Det här vinet slank mer med god fart till den förrätt av i olivolja och lök hastigt sauterad späd sallad som serverades med sprödbakade små piroger fyllda med samma typ av blodkorv jag njutit av kvällen innan.

Till varmrätt hade jag valt ett bräserat lammlägg, en styckningsdetalj som jag emellanåt blir fullkomligt galen i och sedan äter mig trött på under typ två veckors tid. Nu var det länge sedan sist, därför blev det lammlägg. Det var fint tillagat (även om jag gärna hade sett det bräserats ett litet tag till så att köttet nästan fallit av benet), och serverades med en riktigt god ragu av potatis och smörsauterade rotgrönsaker och zucchini. Till detta lammfonden, i all sin enkelhet.

Rött vin, helt klart, och lokalt rött vin. Så gick tankegångarna när jag bad mitt lunchsällskap välja vin. Hon hade gärna kunna ha tagit något av sina egna viner, från Weingut Wellanschitz, vars viner av Blaufränkisch hör till de allra finaste i Mittelburgenland, men hon insisterade på att visa upp ett vin från en annan producent. Valet föll på 2010 Blaufränkisch Classic, ett ståltanksjäst druvrent vin från den lilla firman Weingut Bauer-Pöltl, som jag inte kände till sedan tidigare. Det här är inget märkvärdigt vin, det är enkelt och fruktigt med en mjuk textur och god syra, därtill ett litet jordigt inslag, och det uppförde sig dessutom i enlighet med den lite klenare årgången 2010.

Sammantaget blev det ett ganska hastigt men samtidigt intensivt och djuplodat rödvinsäventyr i Mittelburgenland, det område man gör landets allra finaste viner av den förstklassiga druvan Blaufränkisch. På en slags egen toppnivå finner man i år liksom alla andra år Weingut Moric, etablerad av vinkännaren och den skickliga vinmakaren Roland Velich, vars viner från Neckenmarkt och Lutzmannsburg hör till de allra mest eleganta och av terroir drivna röda vinerna i landet.

En annan firma som också intar en självklar topposition är Weingut Weninger, också de med basen i Neckenmarkt och med andra vingårdar i Horitschon. Och jag kan inte komma ifrån att Weingut Wellanschitz också hör till de givna favoriterna, en firma med utmärkta vingårdar uppe i Neckenmarkt och med ett flertal smakrika men samtidigt eleganta viner av framför allt Blaufränkisch på sin repertoar. De gör ett antal riktigt fina vingårdsbetecknade viner som allra varmast kan rekommenderas.  

   Men en sak som alldeles oavsett producent har visat sig vara en svårslagen kombination är just Blaufränkisch, landets finaste blå druvort, och 2011, den bästa årgång som Österrike någonsin har sett för blå druvsorter. Lägg därtill en bra hantverksproducent, och resultatet är alldeles enastående.