tisdag 30 december 2008

Årets Bästa 2008

Som så många andra livsnjutare brukar jag fundera över det gångna året, och alla viner och restauranger jag har upplevt under året. En sådan lista kan ju bli precis hur lång som helst, av naturliga skäl. Provar man bortåt 5 000 viner om året, och gör man omkring 150-200 vingårdsbesök per år, dessutom besöker ett stort antal restauranger varje år, blir urvalet stort. Att summera detta är svårt, och kanske inte heller helt rättvist, men jag gör som jag brukar göra, väljer direkt och spontant ur hjärtat. Bäst eller inte vet jag inte, men det jag vet är att allt på listan är absolut enastående.

Årets Bästa Restaurangbesök 2008
1. Per Se, New York, i juli med min son AJ Styles. Som väntat tog vi avsmakningsmenyn, och eftersom sonmeliererna visste vem jag är och vad jobbar med, ville de välja viner, och gjorde det fritt ... med beröm godkänt! Vi hade svårt att välja vilka tre av de nio rätterna som var bäst, men den smör- och vitvinskokta hummern var bland de godaste jag någonsin har ätit. Det här är en enastående krog, och egentligen minst lika bra som The French Laundry. I år vann Per Se på målfoto - mest tack vare att jag fick uppleva krogen tillsammans med min son. MAGI!

2. The French Laundry, Yountville / Napa Valley, i december med min gode vän Mr LG. Även här blev det avsmakningsmeny, som vanligt. Jag älskar den sobra elegansen, den alldeles enastående miljön, maten (såklart - i all sin enkelhet bygger den på världens bästa råvaror, och i mindre grad på smaksättning och krångel). Det här är en beundransvärd krog - en förebild och egentligen världens bästa krog. Det var mitt elfte besök! Jag längtar redan tillbaka och ska dit minst en gång nästa år, men troligen två, eller tre!
(I glasen blev det 2002 Marcassin Chardonnay och 2005 Screaming Eagle, tack Mr LG för det - du är lika generös och galen som jag är glupsk).

3. Le Bistrot d'Hotel, Beaune / Bourgogne, i februari och i november, med mina goda vänner på tidningen Livets Goda. Att vinhandlaren och sedan många år tillbaka hotellägaren Johan Björklund har en bakgrund som kock, visste jag. Men att han har lyckats skapa en så fantastisk, familjär men ändå exklusiv liten krog, och intagit en position som en av de finaste krogarna i Bourgogne, är imponerande. En av paradrätterna, som verkligen rekommenderas, är Johans skaldjursrisotto. Johan, liksom jag själv, har ett fäbless för tryffel och det märks på hans meny. Tryffelrisotton är som väntat grym, äggröran med tryffel likaså, men det som totalt förförde mig var den långkokta, anklever- och våldsamt generöst tryffelfyllda haren. Till det blev det en flaska 1982 Château Bon Pasteur från Pomerol - ett i det närmast ett brott. I Bourgogne dricker vi annars enbart bourgogne, en masse!

4. Gary Danko, San Fransisco, i december med min gode vän Mr LG. Två rätter med hummer (varför nöja sig med en?) till mousserande vin från Schramsberg och den sällsynta 2006 Point Rouge från Peter Michael Winery, följt av en couscousfylld, marockanskt kryddad duva serverad med två årgångar (2002 och 2004) Hudson Syrah från Kongsgaard. Frånsett den exceptionella maten, det fantastiska konceptet hur man planerar sin meny (beundransvärt) och den fylliga vinlistan, är servicen bland det mest personliga och trevliga jag har varit med om. Måste tillbaka, snart!!!

5. Mathias Dahlgren, Stockholm. Sveriges allra bästa restaurang. Mathias är ett geni med en känsla för råvaror och smaker som få. Han är helt klart en av vår tids stora kockar, world wide. Egentligen räcker det med att sitta i matbaren och äta "lite enklare", det är fortfarande få svenska krogar som håller jämnt tempo med den delen av restaurangen. Min förhoppning är att Mathias Dahlgren får två stjärnor i Guide Michelin - om någon svensk krog är värd det, är det just denna.

Årets Bästa Vingårdsbesök 2008
1. Domaine de la Romanée-Conti, Bourgogne, i mars och i november, då vi provade vinerna från årgångarna 2006 och 2007, som verkligen är utmärkta! Okej, man gör aldrig sämre än riktigt bra viner på DRC, men helt ärligt föredrar jag (just nu) årgång 2007 före 2005 (som kommer att behöva många års flasklagring innan dess verkligan storhet kommer att visa sig). I årgång 2007 bländar La Tâche för första gången över självaste Romanée-Conti. Det är lätt att bli fartblind och tappa fotfästet när man så regelbundet provar världens allra bästa viner, men Aubert de Villaine på DRC har en märklig förmåga att hålla allt på jorden. Det är trots allt jorden och deras vingårdar och hur minutiöst de sköts som är det tyngsta argumentet för DRC. Där görs det mesta av jobbet. Bravo! Mer om detta kommer det att stå i Livets Goda #39 i april.

2. Verité, Sonoma/Kalifornien, i december. Inte nog med att vinerna hör till de allra finaste på temat "bordeauxtolkningar" i Kalifornien, vinmakaren Pierre Seillan är också en av de mest underhållande att intervjua. Han formligen sprutar ur sig visdom, kunskap och attityd - men håller allt tillbaka till det vin handlar om, växtplats och terroir. Vi provade alla hans viner från Verité, i ett par årgångar, även vinerna Anakota (två grymma cabernetviner) och andravinet Archipel samt hans viner från St Emilion och Chianti.

3. Bonneau du Martray, Bourgogne, i november. Det blev ett oerhört hjärtligt och varmt möte med en spontan vertikalprovning av åtta årgångar Corton-Charlemagne, 1991 till 2007. Jag har alltid uppskattat detta klassiska, eleganta och komplexa vin, men helt klart har det tagit ännu ett kliv upp i kvalitet och finess från årgång 2005. Från och med 2009 finns dessa viner åter i Sverige, till och med några av de äldre årgångarna. Mer om detta kommer det att stå i Livets Goda framöver.

4. Sine-Qua-Non, Ventura/Kalifornien. Ja, vad ska man säga. Att prova (och ännu hellre dricka) vinerna från Sine-Qua-Non är en upplevelse och under året har det blivit mycket av den varan, av viner från 1996 fram till senast lanserad årgång. Att dessutom prova vinerna tillsammans med Manfred Krankl, och allra helst tillbringa några timmar i hans vinkällare (lagerhus) och prova de enskilda komponenterna från fat, gör saken än mer upphetsande. Det finns få vinmakare som Manfred Krankl. Mitt i all storslagenhet är han ett rätt stillsam man. Och mycket, mycket intelligent. Få besök är så fantastiska, som det hos Manfred Krankl. Mer om detta kommer det att stå i Livets Goda #38, en specialbilaga om Santa Barbara som kommer ut i mars.

5. Peter Michael Winery, Knights Valley/Kalifornien, där jag ånyo fick tillfället att tillsammans med vinmakaren Luc Morlet och hans bror Nic Morlet, som har tagit över ansvaret. Det är alltid en ynnest att få komma hit, de tar inte emot besök i vanliga fall, och att dessutom få prova hela linjen av chardonnayviner (den här gången årgång 2005), deras pinotvin Le Moulin Rouge, och dessutom två årgångar av den kraftiga bordeauxblenden Les Pavots. Denna gång, liksom på resan i maj, tillbringade jag också 3 timmar med Luc Morlet och hans egna viner (Sémillon/Sauvignon Blanc, Chardonnay, Pinot Noir, Syrah och Cabernet Sauvignon) på Morlet Family Wines, även det underbara provningar. Mer om detta kommer det stå i Livets Goda #37 i februari.

6. Etienne Sauzet, Bourgogne, hör sedan några år tillbaka till årets rutin. Och förklaringen är enkel - vinerna är fantastiska. Detn här gången blev det årgång 2007 som mönstrades, från tank strax innan buteljering. Trots att allt är Chardonnay, och allt kommer från en relativt liten sluttning bsakom byn Puligny-Montrachet, är vinerna påtagligt olika, och alldeles fantastiska. Mer om detta kommer det stå i Livets Goda # 39 i april.


Årets Möte 2008
Jess Stonestreet Jackson, den levande legenden som har betytt så oerhört mycket för den kaliforniska vinindustrin, en man som har satsat miljarder på att lyfta fram terroir och enskilda vingårdar i svala och bergiga områden i Kalifornien. Han är idag en ledande gestalt och grand old man i Kalifornien, men still going strong. Han äger idag ett 20-tal egendomar och vinmärken, de flesta av dem av yppersta kvalitetsklass (Verité, Lokoya, Atalon, Cardinale, Byron, Stonestreet och Hartford Court, för att nämna några). Jag beundrar honom enormt mycket. Mer om Jess Jackson står att läsa i Livets Goda #36 som kom ut i december.

In memorium 2008
Robert Mondavi - mannen som gav Kaliforniens vinodlare och vinmakare hopp och tron på att de kunde göra viner som var minst lika bra som de franska. Med stenhårt och hängivet arbete lyckades han i sin mission, och Kalifornien fick en drömstart i kölvattnet av Mondavi och alla de vinmakare som jobbat med honom, eller bara inspirerats av honom. Hans insatser går inte att mäta, men resultatet ser vi idag, inte bara i Napa Valley eller ens bara i Kalifornien, utan i stort sett i hela världen. Robert Mondavi dog den 16 maj i år, han blev 94 år gammal. TACK FÖR ALLT!

måndag 29 december 2008

Middag den 28 december 2008

Mellandagarna betyder "JULFEST", eller som jag själv gärna säger ... "MELLANDAGSREA". Man kan ju alltid undra vad som menas med det, i själva verket handlar det om att jag alltid bjuder till lite extra, i alla fall på vinlistan. Årets upplaga av mellandagsmiddagen var den nionde i ordningen. Café Rotsunda blev fullsatt - åtta personer totalt. Vilket gäng!
Vi började med ett ordentligt champagneheat. Först 1988 Blanc de Blancs Special Club från Sugot-Feneuil som var fullt mogen och förvånansvärt pigg och frisk (tidigare upplevelser av vinet har varit mindre vitala) och en läcker och också välhållen 1993 Cuvée Sir Winston Churchill från Pol Roger, som upplevdes pigg och fräsch, om än lite mjukare och mer rödaktigt äppelfruktig, vilket kan förklaras av årgången och den högre andelen Pinot Noir. Det var extra roligt att Cat Woman hade tagit med sig 1996 Cuvée Sir Winston Churchill från samma Pol Roger, som visade sig vara både mer livfull och faktiskt godare. Med facit i hand väntade sig ingen heller något annat.
(Jag upptäckte senare att jag hade glömt att servera den champagne som Meringue hade tagit med, 1996 Fleur du Passion från Diebolt-Vallois - den ryker säkert nästan gång).
Till dessa utmärkta champagner serverades som vanligt goda potatischips (jag är måhända dyr i mina vinvanor, men jag är en sucker for chips!), parmesan bruten i bitar och oliver fyllda med ansjovis. Gott och enkelt. Jag har aldrig förstått varför man ska krångla till det ....
Väl till bords blev det tre vita viner, det första 2006 l'Aprés Midi (främst Sauvignon Blanc, som fatjäses) från den makalösa producenten Peter Michael Winery i Sonoma, Kalifornien, och deras vinmakare Nicolas Morlet, och den lite fylligare och mer komplexa, faktiskt bordeauxlika 2007 La Proportion Dorée från hans bror Luc Morlet och hans Morlet Family Wines i Napa Valley. Det senare vinet har en större andel Sémillon, och är därför lite fetare. Mot dessa ställdes en outsider, österrikaren 2007 Urgestein Terrassen Grüner Veltliner Smaragd från den fantastiska producenten FX Pichler i Wachau, som bjöd på en fin mineralitet till den feta, och nästan tropiskt gula frukten. Och maten till dessa tre skönheter var minst sagt passande - pasta kokt till perfektion, serveras med lättkokta sparrisknoppar och rikligt med fast hummerkött, hastigt pocherat i smör och friskt vitt vin och serverat med en kraftigt nedkokt hummerfond med vitt vin som hade monterats med smör. Oj, oj, oj ... pratar vi gastronomisk sensualism, eller?
Min coola och generösa son AJ Styles bjöd flott från sin egen vinkällare en 1991 Pinot Noir La Bauge Au Dessus från Santa Maria Valley i södra Kalifornien och firman Au Bon Climat (vinet gjordes på den tiden av Jim Clandenen och Adam Tolmach) som han hade fått av Jim Clandenen. Idag är vinet fullt moget, läckert och komplext, men inte vidare långlivat i glaset. Kul, och ett utmärkt mellanspel i dagens middag. Tack för det AJ!
Till varmrätt vankades det fransk majskyckling, stekt långsamt i 80-gradig ugn under förrätten, och serverad med confit på jordärtskocka, brysselkål (wow, vilken underskattad grönsak) och savoykål, och serverad med potatiskräm och tryffelinkokt kycklingbuljong. Egentligen är det här så gott att man inte borde få berätta det - ostraffat - men jag tar gärna emot kritik, eller lovord. Överhuvutaget - ge fan i att göra maträtterna krångliga ... allt handlar i slutändan om hur du tar hand om råvarorna. Inte vilka de är! Alltså, kyckling och kål! Och lite tryffel. Enkelt!
De fyra rödvinerna därtill signerades den från Screaming Eagle kultförklarade vinmakaren Andy Erickson, dels i hans egna synnerligen eleganta och kraftfullt stiliga 2005 La Magdalena Red Wine (58% Cabernet Franc och 42% Cabernet Sauvignon) från hans egen firma Favia och en toppvingård vid foten av Spring Mountain i Napa Valley som ägs av David Abreu, dels tre viner från firman Jonata som ägs av team Kroenke och Banks, som också äger just Screaming Eagle. Dessa viner var den tätt fruktiga men ändå eleganta och både cassisfruktiga och gräsiga 2005 El Alma de Jonata (95% Cabernet Franc), den ännu tätare men faktiskt elegantare 2005 El Desafio de Jonata (93% Cabernet Sauvignon) och den grymt välpackade, intensiva, mörkt fruktiga och strukturerade 2005 La Sangre de Jonata (100% Syrah). De tre senare vinerna är helt nylanserade, och ytterst sällsynta - och alltså platsar de mer än väl på Café Rotsunda. Något annat väntar sig inte mina gäster.
Min gode vän, toppsommelieren Tom Niccola, hade tagit med sig en champagne som han gärna ville servera till kycklingen. Såklart kan man inte neka en god vän. Alltså blev det en utsökt, rik och läckert mogen men alive and kicking 1979 Cuvée Louise från firman Pommery. Den var långt bättre än väntat - och passade utmärkt, inte minst tack vare tryffelfonden.
Från storbildsteven ljöd de sista tonerna av Buena Vista Social Club, som snart följdes av Rod Stewart, och efter honom Michael McDonald.
Le Soul Jones bjöd på ett vin blint - i en bourgognekupa - och de flesta tjöt självsäkert "Bourgogne, eller i alla fall Pinot Noir", men jag höll inte med. Jag tyckte Cabernet Sauvignon, kanske, eller inte, men var osäker. Någon sa Syrah. Javisst, tänkte jag. Och vips, så tog Le Soul Jones fram flaskan, 2000 Côte-Rôtie La Mouline från Guigal. "Såklart", tänkte alla högt och skämdes lite. Eller inte alls. Vin får aldrig bli komplicerat, eller farligt. Det ska vara kul!
Och så njöt alla av det fantastiska vinet!
Vid den här tiden börjar det alltid bli högljutt kring bordet - och alltså lugnade jag ner tempot med en fantasisk röd bourgogne. Den sensuellt förföriska doften av en magisk röd bourgogne får de mest inbitna festprissarna att för stunden fokusera energin på ... doften!
Ahh ... magiskt ... djupt ... åh, vilken läcker blommighet, och syran! ... och den silkeslena strukturen. "Vi måste vara i Bourgogne", säger de flesta. "Nej", säger någon annan.
Pinot Noir förför. För en bakom ljuset. Luras. Bedrar.
Det är charmen med Pinot Noir.
Därför älskar jag Pinot Noir.
Och vi är i Bourgogne.
Jag tar fram flaskan ... 2006 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru från toppfirman Groffier - en av de allra bästa i Bourgogne. Vinet är lika sällsynt som välplacerat. Det här är precis vad man behöver efter en samling tätt koncentrerade röda viner!
Nu står osten på tur. Det blir en 30 månaders Comté (världens bästa ost?) som serveras med ett rostad lantbröd av surdeg, och en kompott kokt av fikon och lagerblad.
Vinerna till detta blev tre sällsynta rödviner: 2005 Tenuta di Trinoro från Toscana som Dan the Man tog med (och som jag tyckte var en riktigt, riktigt bra St-Emilion ... ser man på!), och mina egna superba, massivt moget björnbärsfruktiga men mineralstramt strukturerade 2004 Costers de Velles Vinyes från Mas Doix och 2004 Nit del Nin som görs (2 fat om året bara) av Ester Nin som är vinmakare för magnifika Clos Erasmus. De båda sista senare vinerna kommer från Priorat, Spanien, och görs av Garnacha och Cariñena från gamla, gamla stockar. Jösses, vilka viner!
Stämningen var uppsluppen, men ändå inte fullt laddad för dessert, så jag tog fram en grym rödvinare till, på inrådan av Mr Z, som absolut ville ha mer "rött kaliforniskt" - i ala fall efter att jag hade övertalat honom att han ville det.
Så fick det bli. Jag hämtade, dekanterade och serverade en 2001 The Maiden, andravinet till Harlan Estate i Napa Valley, som är ett sjuhelvetes grymt bra vin. Helt ärligt, det bästa röda vinet ikväll. Just for the hell of it. Och varför inte, om man har sådana viner i sin källare! Vin ska drickas ... inte samla damm!
Ett annat vin som också bara "poppade upp" (ja, sånt händer hela tiden på Café Rotsunda, där gästerna mer än gärna tar med sig egna viner - utan korkavgift från krögaren, ska tilläggas!) var en ljuvligt kryddiga, komplexa och alldeles utmärkta toppcuvéen 2006 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Speciale från Tardieu-Laurent. Wow, vilket vin. Tack Dan the Man för det!
Dags för dessert ... äntligen!
Och som vanligt på min mellandagsmiddag flygs den alltid upp direkt från det klassiska, berömda Hotel Sacher i Wien, Österrike ... en riktig Sachertårta! Till den serverades ett av de allra finaste österrikiska söta vinerna, 2002 Ruster Ausbruch Saz från min gode vän Michael Wenzel. Gult fruktigt, sött, intensivt, friskt, elegant ... och alldeles perfekt till tårtan och den lättvispade grädden.
Därmed började kvällen ta slut, och i väntan på taxibilarna serverade jag en uppfriskande, fet men ändå mineralisk 2004 Meursault Premier Cru Les Charmes från Rémi Jobard. Inte så illa, tvärtom alldeles perfekt! Som vanligt en kväll i den anda vi alltid eftersträvar på Café Rotsunda.
Kaffe dricker vi aldrig.
Sånt dricker man på Wayne's, eller inte.

Summering: 8 gäster, 21 viner, 48 Riedelglas.

lördag 27 december 2008

Middag den 18 oktober 2008

Dags för middag igen, den här gången med fokus på kaliforniska viner. Gänget bestod som vanligt av en kombination av sommelierer och vinhandlare, och denna gång även vänner från landets elit i kök och bageri. Att alla är passionerade i vin behöver knappast tilläggas. Som uppgjort för en kulinarisk fullträff med andra ord.
Champagnen fick denna gång bli NV Alfred Gratien Cuvée Paradis, ren och fräsch med en alldeles lagom aptitretande stingens för att locka till vällust. Till det som vanligt lite lufttorkad skinka och vanliga hederliga potatischips - finns inget lättare och rättare till bra champagne - och lite grillad halloumi med mild olivolja och citroncest.
Som förrätt serverades en mild soppa av blomkål, kokt i mussel- och ostronbuljong med vitt vin och sedan snabbt mixad till skummande textur, och serverad med hastigt grillade pilgrimsmusslor. Enkelt och gott - thats my kind of food! Till detta två svalt serverade, grymt feta men också mineralstinna chardonnayviner från en nyklassisk vingård med mager vulkanisk jord i Alexander Valley i Sonoma; 2006 Upper Barn Chardonnay från Stonestreet Winery och 2005 Mon Plaisir från gudabenådade Peter Michael Winery. Hur perfekt som helst...
En middag utan Pinot Noir är ingen riktigt middag, i alla fall ingen sensuell sådan. Alltså Pinot Noir till den andra förrätten. Det blev ett par "nya" pinotviner från framför allt södra Kalifornien den här gången, dels den mycket eleganta, nästan klassiskt syrligt rödfruktiga 2005 Pinot Noir Rio Vista Vineyard Dijon Clones från svåråtkomliga Flying Goat Cellars i Santa Rita Hills, dels den fantastiskt, något rikare men lika klassiskt eleganta och sensuellt bärfruktiga 2006 Sine Sera Pinot Noir Fiddlestix Vineyard från Santa Rita Hills, som görs av den före detta sommelieren och numera kultförklarade vinmakaren Paul Lato. Dessa två pinotviner kompletterades av 2006 Maritime Pinot Noir från svala Sonoma Coast och den idag 78-åriga vinmakaren W H Smith som tidigare ägde välkända La Jota Winery uppe i Howell Mountain. Sedan han tröttnade på tanninerna i sina cabernetviner, sålde han firman och satsar numera på att göra eleganta pinotviner. Tack för det Bill!
Sist men inte minst i pinotglasen hällde jag upp 2006 Pinot Noir Ten från Sea Smoke i Santa Rita Hills. En värdig, och lika snyggt elegant avslutning som början av kvartetten lovade. Det senare vinet togs med av Gun och Lenny, två av kvällens gäster.
Ja just ja - det blev ju en liten maträtt till pinotvinerna också. Majskyckling som benades ur, och fylldes med en sammetslen färs av kyckling, anklever och grädde, rullades ihop och bakades långsamt, för att sedan brynas runt om i klarat smör och ankfett och därefter skivas upp som en rulltårta. Till det en smörad kräm av pumpa och persiljerot med ett krispigt inslag av rostade paprikakärnor. Det var visst någon buljong från kycklingen till detta, vill jag minnas.
En av mina säkra kort som värd, när man har mycket att stå i med matlagning, diskning, servering av både mat och vin, och såklart även dekantering och smyg med alla hemliga karaffer (alla viner serveras blint, för gästerna att utan fördomar prova, bedöma och sedan lekfullt gissa), är att göra en risoni. Risoni är pasta, kokt enligt konstens alla regler i 10 minuter (det görs i förväg) som sedan hastigt stuvas till en risottoliknande rätt i valfri sås. Det tar inte mer än 2 minuter att göra detta när man har gästerna vid bordet. Praktiskt! Den här gången gjorde jag en klassisk velouté av hönsbuljong, vitt vin och grädde, som kokades in med riktigt med brynt strimlad Karljohansvamp. Ner med risonipastan, och toppa med en grabbnäve fint flagad Parmesan. Svårare än så är det inte.
Till det blev det tre cabernetvinet, det första från Long Island utanför New York, 2005 Cabernet Sauvignon Tuthill Lane från den utmärkta firman Paumanok. Vinet var elegant, i stil med lite lättare bordeaux med en finstämd struktur och frukt och diskret fatkrydda. I kraft hade det inte en chans mot de två mäktigt täta, men också fantastiskt komplexa och välgjorda vinerna från Carter Cellars i Napa Valley; 2004 Cabernet Sauvignon Becksdoffer To-Kalon Vineyard och den ännu mer strukturerade 2004 Cabernet Sauvignon Coliseum Block. Två absolut enastående viner som görs av den legendariska vinmakaren Nils Venge på uppdrag av byggaren och den belönade krögaren Mark Carter.
Som ett intermezzo serverades en krispig, torr och mycket fräsch 2006 Sauvignon Blanc Redwood Ranch från Gary Farrell i Russian River Valley. Att slänga in ett torrt, friskt vitt vin, eller en champagne, mitt i middagen gör underverk. Värt att prova!
La Pièce de Resistance - måltidens höjdpunkt - blev denna gång bräserat lammlägg med en ragu med lammbuljong, vitt vin, vita bönor, rostad tryffelsalami och rosmarin .. och en klick smör som fick fungera som redning. Magiskt. (Jag måste erkänna att jag fick lammlägg på hjärnan i höstas ... och jag åt det minst en gång i veckan hela hösten ... men Gud så gott!)
Det skulle bli 5 viner till detta lamm. Det första togs med av sommelier Diamond Lager (svensk mästare, inte bara i att ta med vin till mig). Jag gick såklart vilse i min gissning - trodde det var en mogen och mycket elegant kalifornisk cabernet, nästan, men inte riktigt säkert, fast den var ju lite väl elegant i sin kropp. Det visade sig vara 1996 Château Cos d'Estournel från Bordeaux. Ja, så går det när hjärnan är inställd på Kalifornien. Gör aldrig om detta misstag att ha förutfattade meningar.
Så över till min egen trio av kaliforniska cabernetviner. Först ut den alldeles enastående goda och eleganta, nu mogna men inte på långa vägar helt färdigutvecklade 1997 Insignia från Joseph Phelps Vineyards, följt av den nu perfekt mogna och monumentala 1997 Harlan Estate, ett vin som tidigare var närmast portvinslikt, men nu har nått en superb och überkomplex fas i sitt ännu bara halvgångna liv. Mitt tredje vin var en ännu mer imponerande 1997 Mount Veeder Cabernet Sauvignon från det förträffliga vineriet Lokoya. Även det var övermäktigt för bara några år sedan, men är nu ett närmast magiskt välnyanserat och elegant (men kraftfullt) vin att njuta av under många år framöver.
Sista vinet ut bjöd på ett druvskifte. Mörkt och tätt var det, intensivt och kryddigt också, men inte alls i samma begynnande mogna stil som cabernetvinerna. Vinet, som hade tagits med av Gun och Lenny, var den förträffliga 2006 Syrah Harrison-Clarke från den unga men redan imponerande firman Copain i Sonoma (men druvorna köps från en vingård i Santa ynez Valley i södra Kalifornien).
Det är inte särskilt ofta vi hinner till ost eller dessert, och vis av vana hade jag denna gång inte ens bemödat mig med att planera för det heller. Räddningen blev dock att min gode vän Mr Z hade tagit med sig en riktigt fin Zinfandel Grappa från den kaliforniska superdestillatören Germain-Robin i Mendocino. Och det blev en riktigt skön nattfösare.

Summering: 8 gäster, 4 rätter, 16 viner, 1 grappa och 80 Riedelglas