Le Domaine på Abadia Retuerta den 23 maj

Fyra årtal är viktiga att lägga på minnet.

Det första, 1146, då klostret Santa Maria de Retuerta grundades.

Det andra, 1835, då munkarna flydde hals över munkkåpa och lämnade mark och kloster i händerna till vanliga dödliga.
Det tredje, 1995, då vinfirman Abadia Retuerta grundades.
Det fjärde, 2013, då det i klostret inredda prestigehotellet och finrestaurangen Le Domaine invaderades av min hungriga och vintörstiga vinklubb.

Allt däremellan får väl troligen ses som en samling marginaler.

Som vanligt när vingänget samlas på resande fot någonstans i vinvärlden, blir det fart under fötterna på sommeliererna, som tvingas rota mer än vanligt i vinkällaren efter spännande flaskor att förse de passionerade vinvännerna med, och putsa karaffer och vinglas att iscensätta vinfesten med.

Rob gjorde det ingen av oss andra tänkte på, att beställa in lite uppfriskande bubbel. Efter en vecka bland spädgrisar och unga, sköna tempranilloviner, satt detta mousserande vin alldeles perfekt i munnen. Kanske var vanan vid tyngd så tydlig, att jag fann champagnen vara än mer delikat, lättdrucken, mjuk och torr än vad jag (med facit i hand) mindes den som, och därför gissade jag inte 2004 Cristal från Louis Roederer. Vilket jag borde ha gjort. Gott var det hur som helst, torrare än väntat (det känns annars som att man har höjt dosagen en aning för mycket i detta vin i vissa moderna årgångar), och absolut rent guläppelfruktigt och citrusfriskt.

Två snabba tilltugg, ett lövtunt brödflarn med mild olivolja och sesamfrön var det första, och sedan en riktigt elegant, krispigt spröd bakad endive med en mild sötma och sälta. 

Vårt chambre separée för kvällen

Restaurangen här klosterhotellet, Le Domaine, drivs av tvåstjärniga Mugaritz, vilket förpliktigar och ställer förväntningar på en hög nivå. Servicen skulle visa sig vara klanderfri, modern och avslappnad, och vår sommelier Miguel skötte sitt uppdrag med briljans, förklarade maträtternas smak och textur för sedan i en handvändning koppla dem till de viner han hade valt. Ibland höll jag inte om kombinationerna, som rent teoretiskt kändes tillkrånglade, men i verkliga livet visade de sig fungera alltifrån hyggligt till riktigt bra.

 

Första rätten i menyn blev en rostad brioche toppad med mjukaste oxmärg och en sötaktig reduktion av lök.

Vinet därtill, serverat vid cirka 12 grader, var 2011 Le Domaine Blanco de la Guarda, ett vin från firman Abadia Retuerta, till vilken klosterhotellet och restaurangen hör. Det görs till cirka 80 procent av Sauvignon Blanc, en minst sagt udda druvsort här i regionen, som växer alldeles intill klostret, och resten en samling lokala gröna druvor, däribland Verdejo. Jäsningen i medelrostade franska ekfat och lagringen däri under tio månader har gett det rikt gulfruktiga vinet en krämig fetma och en rostad, lite nötig karaktär som på ett perfekt sätt speglade märgens feta textur och brödets rostade nyanser.

 

Vi gick sedan över till röda viner, och började med en först lite gräsigt stram 1995 Abadia Retuerta, såklart från firman Abadia Retuerta, som med luft i glaset utvecklades till ett närmast bordeauxlikt och väldigt komplext vin. Mestadels Tempranillo, resten Cabernet Sauvignon och Merlot, och två års lagring i lika delar franska och amerikanska ekfat. Supergott, och ännu supergodare allteftersom vinet fick blomma ut i glaset. Det vann djup och längd, och skulle vid summeringen några timmar senare visa sig vara ett av kvällens läckraste viner.

Även om det blev acceptabelt, förstod jag egentligen inte idén med att dricka detta förvisso lite mogna och mjuka vin till den lättkokta vita sparrisen från odlingar i närområdet, Tudela del Duero, som serverades med en krämig sås av äggula samt tunt hyvlad grön sparris. En liten (väntad) metallisk biton kom faktiskt fram ur vinet, och jag höll det vita vinet jag fortfarande hade kvar som det bästa.

Kotlettfisken, tunt skivad och tillagad till fin textur och knaprig grillyta, serverades på en bädd av sticklök och späda morötter, och såsen utgjordes av en kraftigt inkokt fiskfond med bläckfiskbläck, vilket tillförde en maritim känsla i rätten. En utsökt rätt som passade långt mycket bättre, i det närmaste helt fulländat, till det nu snart 18 år mogna vinet.

Som vanligt när vi träffas vankas bus i blicken och blinda flaskor. Den här kvällen skiljde sig inte från andra, och sommelieren hade julafton med oss. Al, här i Spanien går han numera under smeknamnet Alfonso, bjöd ett vin vi gissade oss till en modern tappning i franska ekfat av Tempranillo, men med ett par års avrundade mognad bakom sig. Helt rätt tolkat, men gissning på producent och vin gick lite fel. Denna 2006 Alión från Bodegas Alión, ägd av familjen bakom Bodegas Vega Sicilia, bjöd en god kropp, polerade tanniner och en djup men elegant fruktighet med ett uns av den ursprungstypiskt bläckiga tonen.

Hal, numera lystrandes till namnet Enrico, gjorde slag i saken och beställde in en av (i yngre årgångar) denna vecka högt uppskattade viner från Pago de los Capellanes, denna kväll en 2004 Parcela El Nogal. När det väl avslöjades vilket vinet var, var jag nog ändå en gnutta besviken, då vinet normalt sett bjuder på en lite större elegans och 2004 är en av de finaste årgångarna i regionen. Visst var vinet gott, tätare fruktigt och rikt med något av en känsla av riktigt mogna druvor, men också med en lite vaniljsöt fatton och tyvärr alldeles för lite av den mineraliska komplexitet jag hade önskat. Dock fortfarande gott …

Vi fortsatte kvällens övningar med vin från Abadia Retuerta, nu ur magnum och deras superbt mogna men fortfarande vitala 2001 Selección Especial. Finstilta noter av skogsgolv, torkad svamp, tryffel och torkad frukt slog upp mot näsan och vittnade om tolv års mognad, men alltjämnt var frukten vital och det fanns också en rätt läcker fräschör i smaken.

Nu kom vi åter till en kombination som kändes lite bakvänd, men som faktiskt – tvärtemot vad jag själv hade trott – fungerade acceptabelt. Anledningen till det var nog att vinet ändå var så läckert mjukt tack vare sin mognad, men också att räksåsen var minst sagt koncentrerat inkokt. Räkan var annars så umamisöt man kunde vänta sig, men även om rätten var superb och vinet fungerade hyggligt till, är jag ändå känslig för den metalliska biton som i stort sett alltid tränger fram när röda viner möter skaldjur. Det fick faktiskt bli räkan för sig, och vinet för sig. Och det är inte heller fy skam.

Samma vin var också satt att matcha nästa rätt, en ugnsbakad piggvar på en grönsaksragu, men små tärningar av stjärtdelen av filén som hade panerats i ägg och mjöl och sedan friterats. Till det en kraftig inkokt fiskfond smaksatt med svartpeppar. Ett par av gästerna hade hellre velat ha haft ett smakrikt vitt vin till, men jag var rätt nöjd med det röda, mycket tack vare den fina mognadsmjukheten.

Abadia Retuerta stod som producent för nästa vin också, 2005 Pago Valdebellón, gjort till 100 procent av Cabernet Sauvignon från en sval, nordligt exponerad vingårdslott på den kalkrika sluttningen ett par kilometer bort från klostret. Det var yngre än det tidigare vinet, tätare och mer primärt fruktigt och med en lätt rostad och svagt chokladnyanserad ton av ekfaten. Just nu är vinet något knutet och stumt, det krävs bortåt tio år minst för att vinet ska blomma ut och bjuda på en mer subtil och komplex smak. Nu gjorde det dock det med luften i glaset, och en timma och till och med två timmar senare, var det riktigt läckert. Det här vinet hade Eddy och Barbie beställt in blint på oss.

   En 2009 Pago de Valdebellón vi drack dagen efter skulle visa sig vara påtagligt mer fruktorienterad och vinbärsaromatiskt, och alls inte lika lättgillad och nyanserad, även om den sett till frukt och intensitet var väldigt god. En lärdom härifrån är att vinerna behöver ett par års flasklagring för att blomma ut ordentligt och bjuda på den storstilade komplexitet de trots allt har.

   Nästa vin in var min blindbock för kvällen. Det var minst lika tätt fruktigt, fylligare till kroppen, lite mer uttalad rökig och vaniljig fatkaraktär och med en nästan söt textur som balanserade den i botten så tydliga strävheten. Vinet kom från firman Numanthia-Termes, grundad av familjen Eguren i Rioja men köpt av den internationella champagne- och lyxjätten LVMH. Det jag hittade på vinlistan här var deras förvisso alldeles för unga 2009 Termantia, ett vin man sällan dricker.

Mer vin på gång, nu en alldeles exceptionellt god 1999 Pago de Negralada ur magnum från Abadia Retuerta, en ren tempranillo från ett lågavkastande block med nästan bländande vit kalkstensjord på sluttningen ovanför det med Cabernet Sauvignon. Synnerligen läckert till struktur och munkänsla.

Dilamm hade vi ätit gång efter annan i veckan, inte mig emot, men kvällens smältande möra dilamm var tillagat på et mer förfinat sätt. Till det hörde grönsaker och quinoa samt en smakrik fond av lammet. Och till en så läcker rätt dricker man såklart ett tempranillovin av klass – precis så som vi gjorde. Perfekt kombination.

 

Då vi kommit att tala om vinet 2008 El Nido från Jumilla, som görs i ett samarbete mellan vinhandlaren Jorge Ordoñez och den australiska vinmakaren Chris Ringland, beställde Happy Jen in en sådan. Det fanns ju på vinlistan, det var därför vi kommit att tala om den. Vanligen har jag inte blivit särskilt imponerad av detta vin (i andra årgångar), då jag funnit det vara lite väl svulstigt och onyanserat. Så uppförde sig inte den här nollåttan. Tvärtom var den i det närmaste elegant och fint balanserat, utan överkryddiga ekfat eller alkoholvärme (trots 15.5 procent!), men däremot med en fruktighet som på ett sätt påminde om den i vinerna från Priorat. Druvblandningen var dock en helt annan – mestadels Monastrell från gamla stockar, men omkring en tredjedel Cabernet Sauvignon från ungefär 25 år gamla stockar.

En sommelier som har kul är en glad sommelier, och en snäll sommelier. Den här kvällen var han så snäll att han bjöd på en blindflaska till oss. Och den var ju såklart fullkomligt omöjlig att gissa rätt på, annat än att vi misstänkte att den kom från Spanien och högst troligt också från den bodega han med sitt jobb representerade, Abadia Retuerta. Så långt rätt … men att sedan gissa druvsort var allt annat än lätt, och inte ens när han avtäckte 2011 Sangiovese fick jag ihop det. Det här var inte alls likt den druvsort jag känner som Sangiovese, istället var vinet fylligt, mörkt fruktigt, solvarmt och lite rökigt av faten.

   Det här vinet är inte kommersiellt, det och många andra viner av för området mindre vanliga druvor, görs främst i experimentsyfte och eftersom man inte hör till någon appellation (DO), kan man helt lagligt buteljera dem, men gör det då som Vino de la Tierra de Castilla y Léon.

Till ostarna återkom det vita 2011 Le Domaine Blanco de la Guarda, nu lite högre tempererat (vilket är ett kul och intressant trick för att få ett ”annat vin”), och den nu alldeles förtjusande välluftade 1995 Abadia Retuerta, båda från Abadia Retuerta. Ostarna var spanska, en mjuk och ganska mild komjölkost från norra Spanien som heter Jarradilla, den lite kryddigare getosten Chivita som också kommer från norra Spanien, ytterligare en mild getost vid namn Cantagrullas (den kommer från ett firma i Valladolid som gör många olika sorters ost) samt en lite mer lagrad fårost som heter Camp Ovejo.

   Till samtliga ostar föredrog jag det vita vinet, och så brukar det vara.

Om sangiovesevinet var udda, var kvällens dessertvin än mer udda, faktiskt ett av de mest udda viner jag någonsin har kommit över. Eller vad sägs om 2009 Touriga Nacional Ice Wine, från vingårdarna intill Abadia Retuerta dessutom. Nog för att vi är högt upp i bergen, på 720-850 meters höjd, och nog för att det ofta är frost och nätterna och framför allt vintrarna kan bli kalla, till och med stränga. Druvorna till det här vinet skördades vid minus tio grader i januari! Tyvärr var vinet lite skumt, i och för sig vackert till färgen och med en hygglig men mer intressant än verkligt god doft. Som väntat (eftersom skalen var frysta) var vinet mjukt avseende tanniner, sött var det såklart, men det saknade den fräschör och intensitet jag vill ha i ett dessertvin. Det var helt enkelt inte min tekopp.

 

Och på tal om te, vinet serverades till en dessert av jordgubbar kryddade med svart te som serverades med jordgubbssorbet. En snygg dessert, men lite udda den med. Inte riktigt min tekopp heller.

   Det var däremot den underbara spanska lyxversionen av fattiga riddare, gjord av söt brioche och perfekt stekta. Det var grejer det!

Le Domaine på Abadia Retuerta är ett av de allra finaste hotell jag har bott på i Spanien. Jag har följt det under många års tid, från ett något förfallet kloster till idén och byggnation. För ett drygt år sedan såg jag det färdigt och fick en innerlig önskan om att stanna över här. De 22 rummen är fantastiska, milt uttryckt, servicen är exceptionell (väldigt personlig, bland annat med en egen telefon till din butler som hjälper dig med all möjligt), spaavdelningen är underbar, och restaurangen värd minst en stjärna. Hit kommer jag definitivt igen, för att bo, för att äta, för att dricka, för att vila, för att njuta, för att skämma bort mig själv … ordentligt!

Ett par dagar i Peñafiel i maj

Vilka dagar, vilka vingårdsbesök. Vem bryr sig att det regnar lite då och då (det är bra för rankorna, övertalar jag mig själv), vem bryr sig att det är svalt. När den värmande solen bryter fram är allt det svalka som bortblåst. Det är världsliga och inte särskilt intressanta detaljer i en människas liv. En vecka i Ribera del Duero skulle också kunna ses som en världslig sak, men det är något särskilt med det karga, högt belägna landskapet, som de senaste 10-15 åren har blommat upp till ett förhållandevis välmående vindistrikt, och framför allt ur ett kvalitetsperspektiv synnerligen makalöst distrikt. Idag finns det cirka 270 bodegor, de flesta av dem såklart av medelmåttakvalitet, men den här veckan skulle vi fokusera på de allra bästa, la crema de la crema, som min gode vän Super Mario skulle ha sagt.

   Och reser man i Ribera del Duero, äter man spädgris och dilamm, bakade med salt, olivolja och vatten i ett par timmar i 180 graders vedugn till dess köttet formligen smälter och faller av benen. Det är himmelska upplevelser som sätter guldkant på tillvaron. Mer spädgris åt folket!

Och istället för väder och vind bryr vi oss om fantastiska vinhus som Pago de los Capellanes, och deras underbart komplexa 2009 Parecla El Nogal, djupt fruktigt och bläckigt med en riktigt läcker mineralitet och tanninstruktur, samtidigt så elegant. Det här är bara ett i raden av vinhus som har grundats i nutid (i detta fall 1996). Just det nämna vinet kommer från en sex hektar stor vingård, och trots att det har uppfostrats i hela nya franska ekfat under 22 månader, är det en elegant och närmst blommig fruktighet och kalkstensmineralisk finess snarare än ek som sätter doft och smak. Väldigt gott, väldigt gott!

Och vi bryr om den än mer träffsäkra klassiska grannfirman Bodegas Hermanos Perez Pasquas, både deras enkla men oväntat fint smakande 2010 Viña Pedrosa Crianza, som bjuder på långt bättre kvalitet och känslan av djupfruktigt och grafitnyanserad komplexitet än majoriteten av viner man provar från distriktet. Och såklart är vi inte helt oberörda när deras närmast magiska prestigepjäs 2004 Perez Pasquas Gran Reserva dukas upp och matchas med vinstocksgrillade dilammkotletter. Man behöver varken vara smart eller ens särskilt hungrig för att fullkomligt abdikera för dessa magiska frestelser. Mer dilamm åt folket!

Gårdagens besök hos legendaren Alejandro Fernandez och hans Bodega Pesquera gav mersmak, och eftersom vi bodde på hans väldesignade och personliga AF Hotel i den annars så oansenliga lilla staden Peñafiel, fick det också bli middag på den – som det skulle visa sig – riktigt trevliga Restaurante Luna Llena. Restaurangen, i källaren i hotellet, är något dunkel men sobert inredd, med vita dukar och vackra vita blommor som en visuell fägring och med den popmusik som flödar ur högtalarna fångar man upp känslan av modern lounge och boutiquehotell. Jag gillar det här hotellet, det är ett självklart riktmärke när man styr kosan mot Ribera del Duero. Dyrt är det heller inte, ska i rimlighetens namn tilläggas.

En av dagarna hade den historiska Bodegas Vega Sicilia på besöksprogrammet, men då vi inte skulle få chans att prova äldre viner hos dem, hade jag tagit tillfället i akt och fixat ihop en liten provning i restaurangen innan själva middagen på hotellet.

   Vi började en yngre och lite fylligare 2005 Tinta Valbuena No 5, som trots sin ungdom bjöd på en silkig textur, en viss blommighet i den framför allt rödaktiga frukten, men också den för druvan Tinto Fino och distriktet så typiskt tonen av grafit och bläckighet. Rätt gott, men inte påtagligt storslaget.

   Det som är typiskt med den här bodegans viner är att de behöver luft, och den först något stumma 1998 Vega Sicilia Unico var inledningsvis blyg på gränsen till lite gles. Ett visst mått av besvikelse sköljde över mig, det borde väl dofta och smaka mer än så här? Vinet var klassiskt, av den långa fatlagringen lite lättare i kropp och frukt, men med luften i glaset växte djupet upp ur det. Tanninerna fanns där och markerade en fortfarande vital och god struktur, och det som framför allt växte fram var den fruktiga eftersmaken och längden.

   Samma sak hände med Vega Sicilia Unico Reserva Especial, firmans svindyra toppvin som görs genom att blanda tre bra årgångar och långlagra vinet, upp mot tio eller till och med 15 år i fat faktiskt. Det vin jag hade med mig var en äldre cuvée av de tre fina årgångarna 1990, 1991 och 1994. Här var det, som väntat, mer tyngd och djup i smaken, och det var tveklöst det största och i min gom det godaste av de tre. Och även detta vin mådde gott av all den luft det fick med tiden i glasen.

Visst, det här är tre utmärkta och komplexa viner, och även om vinerna idag är både djupare och mer stadigt strukturerade, på modernt vis också lagrade under mycket kortare tid i faten, är det inte självklart att Bodegas Vega Sicilia ska räknas som en ikonproducent.

Hoppsan, Alejandro Fernandez! Visst visste jag att du gör fantastiska viner, och att de särskilt med ålder utvecklas med pondus. Det har jag mer än flera gånger upplevt. Den här gången var det märkligt nog ett för mig helt nytt och okänt vin som skulle lura och locka mig. En speciell cuvée gjord bara två gånger. Vi beställde in dem båda, ur magnum såklart. Den första årgången, 1996 Pesquera Millenium, en ren magnumtappad tempranillo från Bodegas Alejandro Fernandez, var ytterst komplex med en finstilt mogen näsa som nästan tangerade det bordeauxliknande, dock med en lite sötare och mer solmogen frukt. Vi blev nog lite tagna på sängen av hur superb denna tappning var, hur ung och vital den var (den växte rätt ordentligt i glasen under två timmar!), hur bordeauxliknande den var. Till skillnad från alla andra av firmans viner, är det här uteslutande lagrat i franska ekfat.

   Vi gav också på den andra årgången, 2002 Pesquera Millenium, en lite svalare årgång som förvisso hade gett ett rätt läckert vin, nu med mognad, men med en klart lättare och lite glesare kropp.  

 

Från Bodegas Emilio Moro, som vi under en av dagarna hade besökt och gjort en minst sagt unik minivertikal av deras toppviner, kom nästa vin den här kvällen. Eller snarare sagt, från denna firmas bifirma Cepa 21. Vinet, 2009 Malabrigo, är en toppcuvée som vi nog alla tyckte överlevererade. Vilken djup färg., vilken tät doft, och vilken massiv men ändå elegant och helt torr men inte på något sätt överekad beskrivning av vinet. Jodå, vi blev mycket positivt överraskade av detta vin.

   Veckan i Ribera del Duero skulle (för mig inte oväntat) visa på något helt annat – idag finns det många producenter som levererar bra mycket större vinupplevelser här.

Pingus!

Spaniens allra största och finaste vin. Ett av få grand vins i absoluta elit- och världsklass i detta världens största vinland.

I den lilla men välskötta bodegan togs vi emot av den charmerande unga vinmakaren Yulia, född i Ryssland men skolad i Bordeaux, och handplockad till Dominio de Pingus av Peter Sisseck. Vi började med de ännu inte buteljerade vinerna 2012 Flor de Pingus – supersnygg, rent fruktig och saftig med en bedårande fräschör och syra – och den ännu djupare, generösa men än mer eleganta 2012 Pingus. Såklart är det svårt att till fullo se potentialen och den yttersta kvaliteten, men att det är ett exceptionellt vin står bortom allt tvivel.

   En lite större saftighet, men samma fina fräschör, finner man i 2011 Pingus, ett vin som också har en ungdomligt busig frukt, charmerande, intensivt, mineraliskt och pur rent. Pingus är alltid det mer intensiva, silkigt strukturerade och mineraliskt komplexa av de två, men jag kan inte undanhålla att 2011 Flor de Pingus är ett fantastiskt vin som trots sin enastående kvalitet bara säljs till en tiondel av priset av Pingus. Just denna elva, lockade oss alla. Vi blev i det närmaste kära!

 

Lunchen avnjöts på det lilla boutiquehotellet (22 rum, med utsikt över floden Duero, alldeles intill Dominio de Pingus) och utmärkta restaurangen Fuente de la Aceña. Här har jag ätit vid ett flertal tillfällen, och alltid varit nöjd, med både maten och den genuina miljön. Restaurangen är inhyst i en många hundra år gammal byggnad, men renoverat till toppmodern och elegant standard.

Här blev det först lite charkuterier, goda och smakrika, till vilka vi njöt av 2011 Ossian, ett riktigt gott, generöst och citrusskalsfruktigt vin av druvsorten Verdejo från Bodegas Ossian, som ägs av Javier Zaccagnini från Bodegas Aalto i Ribera del Duero. Det här vinet är väldigt gott, och tack vare att det vinifieras med både stjälkar och skal, får det en struktur som är annorlunda än den i andra viner.

   Det här vinet passade också bra till den traditionella soppan, kokt av buljong, lök, vitlök, lite lätt kryddig paprika, bröd och jamón iberico. Enkelt, rustikt, gott.

 

Nog för att maten alltid är god här, men huvudattraktionen, som jag hade försäkrat mig om långt tidigare, i samband med att jag bokade bordet, var vinerna från Dominio de Pingus. Jag är väldigt svag för den klassiskt eleganta årgången 2010, och hade därför förbeställt 2010 Flor de Pingus, ett vin med tät men elegant frukt som (faktiskt) inte står särskilt långt bortom självaste Pingus när det kommer till intensitet, mineralitet och fräschör. Vilket vin!

   Peter Sisseck hade faktiskt skänkt oss 2006 Flor de Pingus att njuta av till maten, ett erbjudande man inte gärna tackar nej till. Vinet serverades som de andra vid cirka 18 grader, i glas med stor kupa och fick liksom de andra nöja sig med den luft som serveringen och stunden i glaset gav det. Här fanns gott och djup och frukt, men den ungdomliga spänst och intensitet som präglade de yngre vinerna var påtagligt mer vitala, och denna nollsexa bjöd till och med på en liten svag ton av mognadsoxidation. Det senare gav vinet komplexitet, samtidigt var jag lite förundrad över att vinet faktiskt visade lite mognad. Och kanske var jag lite tveksam, även om vinet var riktigt gott. I alla fall nu.

Som i en enkel handvändning hade Peter också sträckt över en flaska 2007 Pingus till mig, också den för att njuta av till lunchen. ”Ni har ju bara helt unga viner annars”, sa han i förbigående när han sträckte över flaskan i handen på mig.

   ”Ser man på – mina vinälskande och köpstarka gäster jag släpat med mig till hans bodega står tydligen högt i kurs”, tänkte jag och stoppade dyrgripen under armen.

   Det var fjärde gången jag provade denna nollsjua, och fjärde gången jag tyckte om den. För två år sedan var den lite tätare och yngre, om än inte knuten, för ett år sedan var den fantastiskt god med en fortfarande ungdomligt fruktorienterad doft och smak. Idag var den i stort sett oförändrad mot då, åtminstone rent strukturellt – däremot var doften en aning mer komplex med en begynnande första mognad.

   Mitt eget förbeställda vin, 2010 Pingus, gav emellertid inte nollsjuan en chans att briljera. Nu talade vi helt plötsligt om ett vin med en enastående blommig och blåfruktig parfym, ett vin med lika stor intensitet som perfekt välsvarvad balans, ett vin med myckna men i stort sett helt sammetslena tanniner, med syra och fräschör, med mineral och energi, och med en eftersmak som aldrig ville klinga av. Trots att vinet var så ungt.

Förtvivlat gott.

Pingus!

Nog är det något speciellt med Ribera del Duero.

Men tänk att det behövdes en dansk för att komma på det!