söndag 25 december 2011

Årets Bästa 2011

Dags att summera året, en uppgift som inte låter sig göras i rödaste rappet om man ska tvingas plöja igenom alla tusentals provningsnoteringar och upplevelser som året har resulterat i. Det är alltså inte så jag gör och så borde man heller inte göra. Istället är det de upplevelser som snabbast poppar upp ur minnet som noteras här, det känns mest rättvist och sanningsenligt.

Årets bästa mousserande vin
Champagne är ingen religion för mig, som mest är det ett riktigt gott vin, men inget jag himlar med ögonen för. Visst finns det fantastiskt goda champagner, och jag tillhör en bortskämd krets som dricker champagne otroligt ofta. Därmed inte sagt att jag måste göra det för att vara glad. Med risk för att vara tjatig kommer årets bästa champagne återigen från Henriot, den här gången 1990 Cuvée des Enchanteleurs (förra året var 1989 av samma vin). Samma djup och längd, samma parfym, samma komplexitet. Det mesta andra i champagneväg hamnar i skuggan. Henriot is da'shit!

Årets bästa vita vin
Nog för att jag har provat otroligt mycket bra vit bourgogne och rieslingviner av yppersta kvalitet under året, men inget har rockat min värld så mycket som den stora genomgången av 2010 års viner från Etienne Sauzet, provade ur tank i helt färdigt skikt (bara den sista tidens sedimentering återstod inför buteljering) i november. Hela linjen var fantastisk, från 2010 Bourgogne Blanc som är föredömlig, till de monumentala hundrapoängarna 2010 Chevalier-Montrachet Grand Cru och 2010 Montrachet Grand Cru. De senare två årets bästa vita. Vilka viner!


Årets bästa röda vin
Herre min skapare vilka fantastiska viner jag har provat och druckit under året. Det har säkert blivit en bit över hundra viner som noterats för 97 poäng eller högre. Den här gången lämnar jag dem utanför, och väljer ett antal andra riktigt bra viner som har glatt mig stort ochg nästan nått denna magiska poängtopp.
Hos Williams Selyem gick jag igång på 2005 Pinot Noir Hirsch Vineyard och den mogna och oväntat burgundiska 1994 Pinot Noir Hirsch Vineyard. Hos Littorai var det framför allt 2009 Pinot Noir Thieriot Vineyard som toppade den drygt 20 viner stora provningen.
Besöket hos familjen Mondavi och deras nya Continuum Estate gav mersmak genom deras 2008 Continuum, ett av de mest intressanta nya vinerna i Napa Valley.
Artadi framstår alltmer som den bästa producenten i Rioja. Deras 2007 Viña El Pison och den nya 2009 El Carretil visar detta med all önskvärdhet.
Och så var jag imponerad av 2008 Gevrey-Chambertin Premier Cru Le Poissenot från Geantet-Pansiot. Gott!


Årets bästa söta vin
Den läckraste och allra mest exemplariskt balanserade och förföriskt texturerade söta nektar som sköljts ner i min strupe detta år är tveklöst 2006 Brauneberger Juffer Sonnenuhr Riesling Trockenbeerenauslese från Weingut Fritz Haag. Herre min skapare vilket vin!
Det mest unika söta vinet torde dock vara NV Ancient Vine Angelica Doña Marcelina's Vineyard från Gypsy Canyon i Santa Rita Hills. Detta treårslagrade starkvin görs uteslutande av druvsorten Mission som planterades 1887 av jesuitprästerna vid Purisima Mountain Mission, en vingård som av allt att döma lämnades åt sitt eget öde då förbudstiden infördes 1920. Först 2001 väcktes de få överlevande stockarna åter till liv och numera görs ett par fat årligen av detta vin. Stilmässigt påminner det om högklassig halvsöt madeira eller moscatel.

Årets bästa öl
Under en djuplodad genomgång av hela sortimentet hos Brill & Co sprang jag på en del öl som kvalar in på listan som årets bästa öl, men jag väljer tre. Två av dem kommer från det begåvade danska bryggarundret Mikeller, dels en spontanjäst körsbärslambic han kallar Spontankriek, dels en brutalt häftig imperial stout på 13 procents styrka som har lagrats i ett begagnat tequilafat. Denna Black Hole Tequila förenade mörkrostad malt och fyllighet med den ljuvliga blommighet av viol, aloe vera, citrus och lakritsrot som riktigt fin tequila har.
Ur deras amerikanska portfölj blev jag särskilt förtjust i 2010 Framboise de Amoroso från The Lost Abbey, en sur belgisk ale omjäst med hallon. Ölvärldens bourgogne grand cru? Absolut!


Årets vinprovning
Det är lätt att bli bortskämd när man varje vecka på året antingen själv sätter upp eller går som inbjuden på fantastiska och unika provningar. Årets har bjudit på väldigt många världsunika provningar, men den som utan konkurrens placerade sig på vinnarplats i den här kategorin var vertikalprovningen av syrahviner från Sine Qua Non 2008-1995, en provning som aldrig tidigare hade gjorts. Det var minst sagt slagsmål om de 15 platser jag hade att erbjuda. Helt begripligt. Provningen var magnifik!

Årets vingårdsbesök
Hur väljer och vrakar man bland de drygt 200 vingårdsbesök jag gör varje år? Man går helt enkelt på magkänsla. Någon solklar egen vinnare är svår att plocka ut, men här kommer ett par. Allra bäst ur ett strikt kvalitetsmässigt och professionellt sett måste dubbelbesöket på Harlan Estate med provning och lunch på Bond ha varit. De tar inte emot särskilt många besök, men när det gör så, bjuder det upp till en stor, personlig och minnesvärd vinupplevelse.
Ett annat besök som var fullkomligt formidabelt var det hos Colgin Cellars, där Ann Colgin tog emot med flaggan i topp och bjöd till en provning som fastnat i minnet. Båda besöken tangerar också pallplats i kategorin "Årets varmaste vingårdsbesök".
Ytterligare två vingårdsbesök nominerar sig i denna kategori. Det ena av dem var det hos Etienne Grivot och hans familjefirma Domaine Jean Grivot, som gör allt bättre viner som i årgång 2010 imponerar hela vägen från instegsnivå till hans grand crus. Det andra var ett efterlängtat återbesök hos Laurent Ponsot på Domaine Ponsot, som gör bättre viner än någonsin. Jag kände mig minst sagt omruskad som av en tornado när jag gick därifrån. Vilka fantastiska viner han gör idag!


Årets varmaste vingårdsbesök
Hur många vingårdar man än besöker på ett år, är det svårt att inte placera besöket hos Sylvain Cathiard i topp - i den mån man ens får besöka honom vill säga. Denna superstjärna i Vosne-Romanée är den blygaste, charmigaste och mysigaste vinfarbror som finns där ute, och att få ynnesten att tillbringa en timma eller två med honom, värmer i själen. Hans ödmjukhet är uppenbar och står egentligen inte i paritet till den pondus hans viner har. Men varm i hjärtat är man när man går därifrån och ser honom stå i dörren och tacka för att vi kom, uppriktigt rörd över att man tyckte om hans viner, leendes med en förhoppning om att vi vill komma tillbaka. Det är nästan hjärtskärande.
Ett annat riktigt varmt vingårdsbesök blev det fyra timmar långa hos Manfred Krankl och hans Sine Qua Non. Genom åren har vi lärt känna varandra riktigt bra, vilket såklart har lyft diskussionerna till en helt annan nivå. Den här gången blev det än mer personligt och varmt, med den förvånansvärt försiktiga och blygsamma Manfred välvilligt berättande om alla nya vingårdslotter, det nya vineriet, hans djupa intresse för konst, bakgrunden till etiketterna, både gamla och nya och ännu inte lanserade, till och med refuserade etiketter, om hans modersland Österrike och om våra barn. De fyra timmarna hade lika gärna kunnat blivit till helkväll, middag och övernattning, om jag inte hade behövt åka iväg.

Årets bästa årgång
Många årgångar har provats under året, men fokus ligger alltid på de senaste. Tvivelsutan är det 2010 Bourgogne och 2010 Kalifornien som har fångat mig allra mest. I båda fallen rör det sig om årgångar som överlag har gett viner med både stor intensitet och parfym, men med en tacksam och välbehövlig struktur av livlig syra, fint mogna tanniner och en god portion mineralkänsla i de viner man förväntas uppleva en sådan. Till och med på instegsnivåerna har ett stort antal viner imponerat.


Årets bästa restaurangbesök
I stort sett alla sådana toppbesök jag har gjort med sonen eller mina vänner, har man kunnat läsa om här på Café Rotsunda, dock utan någon inbördes ranking. Ska jag lyfta fram ett par av de allra bästa, blir det följande.
Det allra bästa torde nog vara den stora avsmakningsmenyn på Benu i San Francisco, där både menyupplägget, stilen på maten, servicen och vinerna blev en veritabel fullträff (sök på Maj här i bloggen).
Samtidigt blev Gordon Ramsay på Royal Hospital Road i London en så stor upplevelse att den satte de senaste årens måltider på The French Laundry i skuggan (sök på Juli). I London gick vi också på den sedan dess stjärnprydda Pollen Street Social och fick en förvisso mer vanlig matupplevelse, men i gengäld en alldeles fantastisk restaurangupplevelse, med en servicenivå och innovativ stil som definitivt kvalificerar besöket i den här kategorin. Det varmaste och mest personliga restaurangbesöket blev ändå det hos The Sportsman utanför Faversham, ett par timmar öster om London (båda dessa, sök på Juli).
Av årets fem besök på toppkrogen Frantzén/Lindeberg (!) var det ett som stack ut allra mest, det i Ateljén när kocken och krögaren Stephen Harris gjorde gästspel där (sök på November 2011). Det blev den allra mest personliga, avslappnade och roliga fine dining jag har upplevt! När två stjärnor möts, kan det antingen bli trång av egon, eller en fullträff. Detta blev en fullträff.


Årets svenska krögare
Det finns många skickliga krögare i Sverige, men den som det här året tar hem titeln är Daniel Crespi, en av landets mest slipade restauranghjärnor. Med koncept som Djuret och Pubologi, båda väl värda besök, har han visat hur skicklig han är att ta helt nya grepp, att exakt fånga den känslan som gästen vill ha men inte finner någon annanstans, dessutom verkställa idén och göra den lika publik som kvalitetsmässigt fulländad. Med årets öppning av Leijontornet 12x8 (sök på September) visade han på nytt att han inte följer utveckling som så många andra krögare gör, utan helt enkelt styr den! Leijontornet 12x8 är en orgie i mat och vin, en excess av aldrig tidigare skådat slag. Tyvärr är det närmast omöjligt att få bord - krogen är bara öppen 12 kvällar om året, och bara för 8 gäster åt gången.


Årets största restaurangbesvikelse
Den största besvikelsen var tvåstjärniga Spago i Beverly Hills för ett par veckor sedan (sök December), där det serverades allt annat än stjärnor men samtidigt kostade stjärnor. Trevligt ställe, rätt god mat, men grovhugget, rustikt och framför allt fabrik snarare än lyxkrog.
Årets mest märkligt restaurangupplevelse, och definitiv årets lurendrejeri och rip-off, är restaurang Taubenkobel i Rust (bilden) i Österrike. Förvisso är miljön och restaurangen i sig trevlig, egentligen helt fantastisk. För mig kom det som en överraskning, men bara två veckor innan jag var där, hade restaurangen avslöjats med att "stjäla" sin konceptförklaring från Frantzén/Lindeberg, och inte nog med det, utan också byggt upp halva menyn med rätter och brödservering de hade kopierat rakt av från Frantzén/Lindeberg, Mathias Dahlgren och även PM & Vänner. Att ägarinnan presenterade sig som Österrikes bästa sommelier visade sig vara ren och skär lögn - hon hade inte ens klarat av sommelierexamen, än mindre ställt upp och tävlat och vunnit. Dessutom saltade de notan så till den milda grad att den österrikiska vinorganisationen, som har varit där flera gånger med internationella gäster, direkt efter vårt besök där beslöt att aldrig mer ta dit några gäster. Huruvida krogen har fått behålla sin stjärna i Guide Michelin har jag inte tagit reda på, men det blev en "jävla rabalder" sedan en amerikansk matjournalist avslöjade fusket.


Årets svenska vinpersonlighet
Det finns ett antal personer som arbetar hårt och målmedvetet för att lyfta den svenska vinkulturen. Detta gör de utan att vare sig få uppmärksamhet, några priser eller knappt ens ett tack för det. Två av dem vill jag lyfta fram här, och tacka för deras envetna och strävsamma arbete för att göra Sverige till en bättre plats att njuta av vin.
Den ena personen är restaurangoraklet och toppkocken Zvonko Sokcic, som under ett och ett halvt års tid har drivit den lilla importfirman Vinopia på de hårda villkor som gäller för små importörer som satsar på kvalitet och inte sneglar på storsäljande lågprisviner. Zvonko har inte bara en enorm stor kunskap om Kaliforniens viner, vilket är det område Vinopia arbetar med, han har också förmågan att knyta de bästa producenterna till sig. Zvonko gör en stor kulturgärning för de amerikanska vinerna, något som han åtminstone i Kalifornien har uppmärksammats för. Nu är det dags att vi i Sverige också ser hans strävan.
Den andra personen är Jonas Sandström (bilden), sommelier på Sturehof, som tillsammans med ett par andra unga och framåtsträvande sommelierer under året har grundat Sveriges Sommeliergille, en helt ny sommelierförening vars idé och målsättning är att främja sommelieryrket och stödja alla de nya sommelierer som utbildas varje år. Detta är något som den pinsamt dåligt skötta och helt insomnade Svenska Sommelierföreningen totalt ha tappat greppet om. Tack vare Jonas starka drivkraft i den här frågan, hoppas jag att svenskt sommelierhantverk inte bara överlever, utan också utvecklas.

Tack Zvonko, tack Jonas!

Årets förhoppning om 2012
Mycket finns att önska, men primärt hoppas jag att 2012 blir det år då svenska restauranger på allvar ser över sina vinlistor och i än större grad sin prissättning och även innehållet i de vinpaket som erbjuds till avsmakningsmenyerna. I stort sett alla restauranger får i mina kritiska ögon mer eller mindre underkänt på dessa punkter (de som inte får det, har också hört mig berömma dem).
Jag är mycket väl insatt i restaurangekonomi och vet att krögarna inte tjänar så mycket på sin verksamhet, särskilt inte om man ägnar sig åt fine dining. Men att lägga 400-500 procent (ibland mer!) på inköpspriserna är inte okej. Det är inte ens okej att lägga på 300 procent på bättre viner.
Inför kronpåslag istället, gör vinerna attraktiva för gästen. En av de allra vanligaste kommentarer jag får från vinälskare och stora vinsamlare (som dessutom ofta är välbeställda och skulle kunna bara bra krogkunder), är att de tappar suget när krögarna skinnar sina gäster med orimligt höga vinpriser.

Sånär som på Operakällaren, PM & Vänner och Leijontornet 12x8 är vinpaketen fortfarande en sorglig saga på krogarna. Alldeles för ofta verkar det som att krögaren med sina vinpaket helst vill, 1) komma billigt undan tack vare viner man lyckats köpa in till reapris, 2) få ut överblivna och osäljbara viner ur vinkällaren, eller 3) lura på gästerna viner de aldrig har hört talas om.
Detta duger inte. Alltså, kära krögare - skärpning önskas!

fredag 16 december 2011

Root 246 den 13 och 14 december

Ibland lönar det sig att lämna en kommentar här på Café Rotsunda, åtminstone för mig den här gången. Jag har rest i Santa Barbara County flera gånger de senaste tio åren och har hittat ett par ställen där jag tycker det är trevligt att äta på. Mest genuint är förstås Hitching Post, som förvisso inte är en särskilt märkvärdig krog, men maten är hygglig och framför allt hör det till att slinka in här – stället blev ju världsberömt genom filmen Sideways 2004, och en kväll där sätter såklart sin prägel på vinresan i Santa Barbara County.
   Solvang, drygt fem minuters bilfärd österut inåt Santa Ynez Valley, är dock staden man ska bo i när man är på rundtur i de härliga vindistrikten här (även om Jack och Miles bodde på sjaskiga Days Inn Windmill precis intill US 101). I Solvang finns det gott om små trevliga och oftast inte särskilt dyra hotell, ett flertal vinproducenters tasting rooms, ett antal bagerier med riktigt goda danska wienerbröd (glöm inte att det är en dansk stad!) och en drös av restauranger av skiftande innehåll och kvalitet.

Tack vare tips från en kommentator här p Café Rotsunda i veckan, fick jag både lust och skäl att besöka Root 246, en krog som öppnade för tre och ett halvt år sedan och som jag hade hört om redan då, men sedan glömt bort.

Root 246 hör till hotellet Corque, som också har ett casino, men själva restaurangen drivs av Bradley Ogden, en känd kock med restauranger på flera håll i landet, bland annat på Cesars Palace i Las Vegas, men som för några år sedan valde att också öppna krog just här (han kommer från New York, men har bott och varit verksam på många håll i USA).

Och det blev ett riktigt lyft för Solvang och den här delen av Santa Barbara County. Restaurangen ligger på 420 Alisal Road mitt inne i Solvang, är modernt designad med en stor härlig uteplats, en välbesökt bar där stämningen är hög, en underbart casual dining lounge med fantastiska soffor och fåtöljer att sitta i, samt en liten finare matsal med vita dukar (det är dock samma meny överallt) och ett par separata små rum. Hela krogen andas exklusivt och amerikansk storstad, vilket står lite i kontrast med den för övrigt så pittoreska staden Solvang.
  Vinlistan innehåller en blandad kompott av lokalt odlade viner, framför allt mellanskvalp men också ett och annat bättre kort (bland annat Melville, Brewer-Clifton, Alma Rosa, Zaca Mesa), samt ett par viner från Napa Valley. Det finns också en mindre selektion viner på glas, inte upphetsande men okej för den som bara vill ha ett glas. Eftersom jag körde single dining, fick det bli viner på glas.

Den första kvällen tog jag in ett glas 2010 Chardonnay Chamisal Vineyard från Domaine Alfred i Edna Valley, ett vin med en ren och svalt gulfruktig doft med en svag nyans av ekfat, men också en nästan ståligt ren nyans. Smaken är medelfyllig men lättdrucken, mjukt fruktig men också frisk på ett nästan stram sätt. Inte stort, men till maten rätt gott.
   Jag hade valt en ”liten rätt” som förrätt men insåg att jag nästan hade gjort bort mig. Trots att inredningen såg så stilfull, modern och sober ut, var portionen rätt väl tilltagen – dock god. Jag hade valt fritto misto med bläckfisk och grönsaker tempura, och till det en härligt kryddhet chiliremoulad. Att maten är bättre än på Hitching Post och hotellet Hadsten House, vars krog jag ibland har ätit rätt gott på, framgick direkt.

Även varmrätten var av betydande storlek. Den här kvällen blev det en ”I’ve shake and bake Petaluma chicken” med crèmefraichevispad potatispuré, äpple och russin bourbon. Kycklingen var formidabel, välsmakande och perfekt stekt med riktigt saftigt kött och knaprigt skinn. Men, det var mycket, till och med för en välbyggd herre som jag. Särskilt om man räknar med potatispurén, som dock var god.
   Att det sedan därpå låg strimlor av ett helt äpple, krispigt friska och något söta, därtill lite russin som hade kokats in i bourbon, tillförde rätten lite väl mycket sötma, men tog man bara lite av det, blev det bra, och då passade vinet alldeles utmärkt till.
   Varför man toppade anrättningen med en hel näve krasse begrep jag inte – har för övrigt aldrig förstått hur en maträtt kan bli vare sig godare eller snyggare av att toppa med gräs, örter, blad och annat konstigt grönt trams. Alltså petade jag undan krassen.

   I glaset blev det en 2005 Pinot Noir Cargasacchi-Jalama Vineyard från Walzing Bear, ett vin som i och för sig hade en del primära rödfruktiga nyanser kvar, men framför allt hade nått sitt första stadium av mognad och därmed bjöd på lite jordiga och komplext kakaokryddiga nyanser. Smaken var också aningen mogen, mjukt texturerad och sötaktigt fruktig, men mjuka tanniner och avrundad syra. Inget märkvärdigt vin, om jag ska vara ärlig, men det slank ändå ner till maten.

Det hela gav mersmak, så jag gick tillbaka kvällen efter. Menyn var i grunden densamma, men Bradley berättade för mig att han och hans köksteam varje dag förnyar menyn beroende på vad de får tag på för tillfället. Alltså fanns här ett par rätter som jag inte kände igen från kvällen innan. Bland annat hade de fått in pinfärska ostron från Morro Bay utanför San Luis Obispo en bit norrut på kusten. Ostron fick det bli.
   Det var absolut enastående goda, de hade en perfekt balans mellan havssälta och umamisötma, och var lagom fasta i texturen för att ge ett matigt intryck. Särskilt stora var de heller inte – skalen var kanske fyra centimeter långa.
   Jag höll mig till kalifornisk i glaset – vill jag ha franskt åker jag till Frankrike, eller stannar hemma. Jag hittade en 2010 Santa Ynez Valley Sauvignon Blanc från The Brander Vineyards utanför Los Olivos i Santa Ynez Valley, en producent som sedan grundandet 1977 har specialiserat sig på Sauvignon Blanc och idag gör en sextett av riktigt lyckade versioner av druvsorten – från strama kaliforniska versioner blockerad malolaktisk jäsning till yppigare och gräsigare nyzeeländskt och intelligent fatjästa bordeauxliknande tappningar. Den här var stram, friskt citrusfruktig och absolut torr med en liten nyans av grapefruktskal och krusbär. Ståltanksjäst var den också, det var därför jag hade fastnat för den till ostronen. Klockrent, minst sagt. Chablisvinet saknade jag inte, det kan jag som sagt dricka hemma.

Sedan fick det bli pork chop, och till skillnad från i Sverige förstår amerikanska slaktare att stycka kotletterna fyra centimeter tjocka (inte som i Sverige, en fjuttig centimeter så skiten blir skosula bara man säger stekpanna). Lika kloka är bra amerikanska kockar som inte steker vettet ur kotletterna, utan låter dem vara svagt rosa och saftiga. Till kotletten hörde brynt färsk karljohansvamp samt en fin kalvkorv som hade sauterats med strimlad savojkål. Det hela var absolut superbt, men … till det hörde också lite steksky som hade spetsats med vinäger till en nivå som tyvärr plöjde igenom vinet och gjorde att det upplevdes lite volatilt (utan att överhuvudtaget var det!).
   Det här är en inte alltför ovanlig kockmiss, som vittnar om att kockar lite väl ofta saknar totalperspektiv på vad en måltid är. Det räcker inte med att maten är god eller ens perfekt, fulländat blir kokkonsten inte förrän maten sitter perfekt till drycken. Kockar … tag lärdom!
   I det här fallet undvek jag att smaksätta tuggorna med skyn, så kom jag förbi problemet. Vinet jag hade valt var en ung, lite mörkbärig och svagt kryddig 2009 Estate Syrah från Stolpman Vineyards i Ballard Canyon i den norra delen av Santa Ynez Valley. Och hade det inte varit för vinägerskyn, hade vinet passat alldeles perfekt. Nu blev det som bäst gott…

Dessert stod jag över, trots att plats fanns. Jag hade nämligen något som väntade mig på hotellet, en nybakad eclair med hallon, grädde och choklad, som jag strax innan middagen hade köpt på det utmärkta Mortensens Bageri alldeles intill hotellet. Den satte jag i mig till kvällens film …

onsdag 14 december 2011

Spago den 9 december

Det är något speciellt med Beverly Hills och Hollywood. Känslan av att vara här, se alla berömda gator, de välkända företagen inom nöjesbranschen, byggnaderna. Nog finns det minnen ur filmvärlden från just den här speciella delen av världen.

Rummet på Hilton Beverly Hills var stort och luftigt, beläget alldeles intill poolen och poolbaren på innergården. Servicen perfekt, baren sober och drinkarna riktigt goda. Den här kvällen skulle vi äta och framför allt dricka extra gott – tvåstjärniga Spago, denna ultraklassiska toppkrog i Los Angeles, stod på kvällsordningen.
Eftersom vi bodde flott, erbjöds vi limousine till restaurangen. Jag hade aldrig varit på Spago förut, men ryktet hade ju nått mig under åren och jag känner massor av människor som har varit där, men skiftande omdömen ska tilläggas.
Stället var mycket större än jag trodde, en välfylld bar vid entrén, en servering på gården mellan de två oväntat stora matsalarna. Stämningen var hög, sorlet likaså. Någon direkt stjärnkrog andades det inte, snarare en mycket populär amerikansk restaurang i största allmänhet.

Vi började den här kvällen som vi hade börjat vår första kväll i Los Angeles för en vecka sedan, med ett glas NV Grande Cuvée från Krug. Den här flaskan kändes dock en aning mer utvecklad, vilket jag fann vara positivt. Doften var djupare, försiktig brödig, läckert äppelfruktig och med en rätt komplex nyans av aldehyder, och smaken var som vanligt i Krug uppfriskande och absolut torr.
Någon aptitretare bjöds inte, en sådan stjärnkrog är Spago inte. Och märkligt nog fanns här heller ingen avsmakningsmeny, istället en à la carte som i och för sig innehöll en hel del trevligheter.

Medan vi njöt av champagnen, bläddrade vi igenom den innehållsrika vinlistan, som lockade med en hel del riktigt bra viner, även med viss mognad. Det första vinet vi tog in var en 2001 Riesling Privat från Weingut Nigl i Kremstal, en toppselektering som nu tio år efter skörd hade börjat utveckla fint mogna nyanser, men som ändå uppförde sig ungdomligt livlig avseende syra, mineral och struktur. Det är vid ungefär den här mognadsgraden som många av de finaste österrikiska vinerna uppför sig som bäst.

Som första rätt tog vi in en sashimi på marinerad japansk hamachi och tonfisk, serveras med som sig bör ris och wasabi, därtill en soya-yuzu sås med pumpakärnolja som ringlades över anrättningen vid bordet. Det var en god men på inget sätt märkvärdig förrätt – man äter bättre på Råkultur i Stockholm.


Och det var väl ungefär härifrån som de två stjärnorna börja dala. Brödet var inte märkvärdigt, smöret var hårt, flaskorna ställdes ner direkt på bordet utan underlägg, vattnet spilldes på slarvigt så det droppade på duken, ätpinnarna var av engångstyp och billigare modell och inte heller fick man något att lägga dem på. Att vår servitör var vänlig och professionell och att matet var vällagad och god och att vinlistan var så imponerande att vi ville ha många buteljer, stärkte dock intrycket av bättre krog.

Nästa rätt blev en risotto med peekytoe crab, en väldigt fin och smakrik risotto med rätt konsistens och perfekt kärna i riset. Tråkigt nog kom risotton in på en vanlig flat tallrik – fantasifulla uppläggningar verkar inte vara något för den här kökschefen. Den här rätten passade ett snäpp bättre till det goda och nu med luft mer öppna österrikiska vinet.

Vi tittade länge och väl igenom den digra vinlistan och funderade flera gånger på att välja en röd bourgogne eller en mogen bordeaux, men till slut fastnade ögonen på 1990 Cabernet Sauvignon från Togni Vineyards uppe i Spring Mountain (ungefär 260 dollar på listan, ”mer än prisvärt” med andra ord).
Doften var som väntat fantastisk, så typisk mogen bordeaux på hög nivå att man lätt går vilse om man provar vinet blint, samtidigt finns där två avslöjande stråk, den mer steniga mineralitet som så ofta utmärker ett cabernetvin från bergen i Napa Valley, och den svalt gräsiga ton som kompletterar den lika svalt men mogna cabernetfrukten och som brukar finnas i vinet från Togni. Det var snarare i smaken man tvingades lämna Bordeaux, eftersom frukten både var något rikare (dock var vinet absolut torrt!) och strukturen lite mer markerad. Det är ett ljuvligt vin, vinerna från Togni behöver tid på sig att blomma ut till denna fantastiska komplexitet.

Varmrätten blev anka med kinesisk prägel (ungefär som en Pekinganka men ändå inte), kryddad med ingefära, stjärnanis, ett antal kinesiska kryddor och därtill både en sötaktig päronkompott (den lämnade jag åt sitt öde eftersom vid drack nyanserade och stramt strukturerade röda viner) och en liten sidoskål med stekta nudlar med shiitake. Ankan var god och saftigt stekt med krispigt skinn, så den fanns det inget att klaga på, men vad en redig kocknäve med larviga gröna blad gjorde ovanpå allt övergår mitt förstånd. Bladen var inte ens smaksatta, dessutom överdrivet väl tilltagna. Nä, där föll ytterligare nästan en hel stjärna.

Vi kunde inte hålla oss när vi såg att vinlistan hade en 2000 Cabernet Sauvignon från Dalla Valle Vineyards för ynka 300 dollar (”Bästa köp” skrev jag och skänkte en tanke åt Bengt-Göran Kronstam). Den flaskan satt löst till, den måste vi bara ha. Och så fick det bli. Om Togni hade bjudit på en doftmässig resa i god Bordeauxgjord, var vinet från Dalla Valle en spegling av stor ”first growth” i Bordeaux. Dalla Valle Vineyards är tveklöst ett av de allra bästa vinhusen i Napa Valley, i Kalifornien, ja, rent av i världen, när det kommer till disciplinen Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc.
Vinet var fortfarande ungt och präglat av primärfrukt som blåbär och mörka körsbär, men de första stråken av mognad hade börja tränga fram ur fruktdjupet. Men den kom också jordigheten, den fina mineraltonen, nyanser av ceder och sötaktig cigarr, och av de ursprungliga faten (som alltid är rätt milda i det här vinet) fanns nu bara en vindpust av finaste cappucino, serverad två bord bort – om den liknelsen nu går hem.
Smaken bekräftade alla blöta drömmar som hade vuxit fram ur den sagolika doften. Det är utan tvekan ett grand vin, det bästa vin vi drack på den första veckans flackande i Santa Barbara County. Gertrud såg minst sagt nöjd ut.

Av någon helt obegriplig anledning var vi sist kvar i restaurangen, trots att klockan nätt och jämnt hade slagit elva på kvällen. Trots att det var en ljum kväll, att vi satt i Beverly Hills på en av de mest kända och populära restaurangerna. Märkligt! Folk går verkligen inte ut sent för att äta middag här i Kalifornien.

Det var alltså inget läge för dessert, dessutom var vi mätta och ville hellre slutföra vinerna utan störning. Men så kom vår trevliga servitör, en äldre fransk man som bott här i USA i 30 år men som innan det arbetat på Air France, och ställde fram ett kakfat som han, enlig egen mening, ansåg skulle ”passa bra och lyfta vinerna”. Att vi inte rörde kakorna (förrän vinerna var helt slut och blivit lite småfulla), framgår av bilden. Att den sista tillstymmelsen till stjärna föll framgår också av bilden. Vilket skämt – kakorna skulle möjligen passa på ett kafferep i Nora, men inte på en bättre restaurang, och definitivt inte på en tvåstjärnig restaurang i Beverly Hills. Eller någon annanstans.

Spago var en kul upplevelse och maten var god, inget snack om det. Vinlistan var imponerande och priserna fullkomligt vettiga. Stämningen är god, dock lite väl högljudd, tempot högt och serveringen lite slarvig. Vare sig Gertrud eller jag delade ut någon stjärna den här kvällen. Inte heller såg vi någon stjärna bland gästerna, vilket gjorde mig lite besviken. Än med besviken blev jag när vår vänliga servitör berättade att han hade serverat självaste supersnäckan Jennifer Aniston vid bordet bredvid oss bara två kvällar tidigare.

Frånsett den missen, förlöpte vår vecka à la Sideways precis enligt planerna. Jag körde Gertrud till flygplatsen, och sedan styrde jag kosan norrut mot nya vinäventyr – 35 vingårdar till skulle besökas den följande veckan.

Det ska faktiskt bli skönt att resa en vecka utan Gertrud, vars exklusiva hår- och hudvårdsprodukter tog upp en ansenlig yta av badrummet på varje hotell. Alldeles för stor, om man frågar mig ...

lördag 10 december 2011

Vinmakarmåltider den 8 december

Det finns flera sätt att närma sig ett vin på. I mitt liv kan det vara att agera kritisk vinskribent, vilket är det utan jämförelse tråkigaste eftersom det till alldeles för stor del handlar om att vara ”gnällig och fördömande” istället för att vara livsnjutare och beskrivande. I alla lägen föredrar jag därför den berättande vinskribentens uppdrag, vars uppgift är att genom sina beskrivningar snarare inspirerar till bekantskap med särskilda viner och producenter, eller regioner för den delen, än att i grunden försöka rangordna vinernas kvalitet genom en slags poängskala. Kanske allra helst är jag sommelieren, vars uppdrag är att inspirera och guida livsnjutare till större totalupplevelser av vinet, där själva vinet i sig bara är en del av upplevelsen.

Men alldeles oavsett, är den viktigaste delen i allt berättande om viner att skapa ett intresse för vin, att förena vinet med maten, att inspirera nya upplevelser. Det är precis andemeningen med Café Rotsunda, som mer än ett journalistiskt forum för konsumentupplysning, speglar det liv jag lever som absolut vinälskare och vindrickare.

Denna onsdag skulle egentligen ha kunnat vara vilken onsdag som helst, men riktigt så vardaglig blev den inte. Istället skulle den bjuda på två måltider med vinmakaren i fokus på precis alla tänkbara sätt. I båda fallen genom att vi njöt deras viner till underbar mat som de själva lagade. I båda fallen förslog jag att de skulle trycka nya visitkort med titeln ”Vinmakare och kökschef” på.

Lunchen utspelade sig i det rustika och närmast ruffiga vineriet Au Bon Climat som ligger i en liten dalgång i den norra delen av Bien Nacido Vineyard i Santa Maria Valley. Vi togs emot av den legendariska vinmakaren Jim Clendenen. Här har man en tradition, att likt en stor familj laga mat och sitta tillsammans och äta lunch vid ett långbord mitt i vineriet, varje dag i veckan! Och det är hur trevligt som helst. Man alternerar om att laga maten, ibland är det vinmakaren och ägaren Jim Clendenen själv som lagar maten (så var det denna onsdag), ibland är det den sedan 20 år tillbaka ansvarige källarmästaren Enrique Hernandez som gör det.
Vi började med ett glas 2010 Albariño Sawyer-Lindquist Vineyard från svala Edna Valley firman Verdad (som är specialiserad på spanska druvsorter), som fick bli en uppfriskande och god men egentligen inte uppenbart druvtypisk aperitif. Nog för att smaken var frisk och citrusblommig, men mycket mer än så bjöd den inte på.

Sedan blev det en uppradning av viner från både Qupé (som också gör sina viner här), Au Bon Climat och en annan serie som heter Clendenen Family Vineyards. Alla 20-talet viner som ställdes upp, redovisas inte här – jag är ju inte Per Bill.

Den vanliga 2010 Santa Barbara County Chardonnay från Au Bon Climat var medelfyllig, torr och friskt strukturerad med bara en antydan av ekfat och en något stram, nästan europeiska finish. Det är precis så som Jim vill ha sina viner, strama och nyanserade med måttlig alkohol (maxmalt 14 procent) och en helt torr avslutning. Sådana viner, menar han, håller dessutom för lagring i långt över 10 år, vilken han själv tycker är viktigt.
Hans filosofi får bäring av den 1999 Chardonnay Le Bauge d’à Côte som trots tolv års ålder inte alls visar på trötthet, snarare på en närmast meursaultliknande fetma med bibehållen fräschör och stor mogen komplexitet. Det är precis det här Jim söker i sina viner, vilket vi konsumenter också borde känna till (jag har alltid lyft fram det), för som unga är hans viner inte alltid så upphetsande som man kanske förväntar dig. Det är med mognaden som de burgundiska likheterna tar sig ton.

Jim själv ansåg att det kanske låg lite övermod i att öppna upp en 1996 Pinot Gris Bien Nacido Vineyard från sitt egen firma Au Bon Climat, men för honom handlar det om nyfikenhet. ”Det får bära eller brista”, säger han och lägger till att Pinot Gris inte ens från toppfirmor i Alsace ger helt torra viner som tål att bli 15 år. Just den här buteljen levde på övertid, men den ska tilläggas att den inte var helt körd. Jag hade nog kunna tänka mig att servera den till en smörstekt vit fisk med ett garnityr av brunoise av schalottenlök, fänkål och äpple med lite mandel (de båda senare speglar och reducerar upplevelsen av oxidation!), allt toppat med brynt smör. Kombinationen av mat och vin handlar inte bara om vinet, utan om hur skickligt man kan fånga upp och spegla, lyfta fram eller dämpa vissa nyanser i mötet.

Det luktade himmelsk från köket där Jim lade sista handen vid maten. ”Det blir mat från Mellanöstern idag, hoppas det passar er”, sa han och visade oss till buffén i den överbelamrade kökshörnan i vineriet. Kycklinglår stekta med vitlök, citron, persilja och lite koriander, kryddig kikärtsröra, en tabouleh med solmogna tomater, en sallad med gulbetor och broccoli, en skål med couscous, ljummet pitabröd och en saftig gratäng av aubergine. Ja, det var härligt orientaliska kryddor och underbara kaliforniska grönsaker som bjöds, och vinmakare, vingårdsarbetare, administration och vi gäster bänkade oss vid långbordet. Sedan var det bara att hugga in.

Rundan med pinotviner började med en elegant och fint rödfruktig 2008 Pinot Noir La Bauge Au-Dessus, som bjöd upp till en närmast burgundisk personlighet med stor fräschör, fint mogna men fortfarande strukturgivande tanninryggrad och den nästan kalkmineraliga känslan i slutet av eftersmaken.
Än mer klassiskt strukturerad men både djupare och mer intensiv var 2008 Pinot Noir Isabelle (en toppselektering namngiven efter Jims dotter), som upplevdes mer burgundisk med drag åt den saftiga jordgubbsaromen man finner i vinerna från Gevrey-Chambertin, och som dessutom närapå nog hade en europisk struktur – men med en soligare kropp. Det ska bli intressant att följa det här vinet framöver.

Jim ville visa upp vad som enligt honom ska vara en toppselektering i vinet 2007 Pinot Noir Le Bon Climat (hans egen vingård på motsatt sida av dalgången) från Clendenen Family Vineyards, men jag fann vinet vara både fylligare, lite mer knutet, mörkare och inte alls lika charmerande som de andra.

Däremot föll jag platt som en pannkaka till bordet (hur fan jag nu kan bli platt) när Jim skänkte upp 2008 Pinot Noir Sanford & Benedict från Santa Rita Hills och hans firma Au Bon Climat. Det var tveklöst lunchens vin, klassiskt strukturerat, mineraliskt, saftigt och till och med rödblommig fruktigt i en ungdomligt solvarm burgundisk stil. Jösses vilket härligt vin!

Det blir alltid ett par mogna viner när man lunchar med Jim – lika mycket som jag uppskattar att få prova viner med mognad, älskar Jim att visa upp dem. Särskilt, ska tilläggas, eftersom han anser att de flesta vinmakare i Kalifornien gör ”over the top overripe wines” som inte håller. I det har han generellt sett rätt.
Den 1998 Pinot Noir Talley Vineyard Rosemary’s från Arroyo Grande och Jims Au Bon Climat, var läckert mognadsjordig och något örtig men hade fortfarande kvar tillräckligt mycket fin rödfrukt för att upplevas vital. Jim menade på att årgången överlag var svår på grund av kyla och regn, men att man här klarade sig bättre än på annat håll i Central Coast. Det senare märktes inte minst på hans lite tröttare och mer intorkat fruktiga 1998 Pinot Noir Sanford & Benedict från regnhärjade Santa Rita Hills.

Hade jag serverat dessa två idag, hade jag utgått från kyckling eller ljust kött (för smaktyngdens skull) och byggt rätten med svamp, kål och rotsaker (som speglar vinets mogna och jordiga toner) och därtill haft ett litet inslag av charkuteri (för att genom det animaliska och rökiga i maten, flytta fokus från vinets mogna toner till de fruktiga). Mat och vin i kombination är egentligen inget annat än enkel matematik.
Slutligen, utan att ha något passande till, fick vi dricka Jims riktigt fina 2003 Nebbiolo Bricco Buono Natale från en lott om en hektar med Nebbiolo i Bien Nacido Vineyard och Jims firma Clendenen Family Vineyards. Det här är det bästa nebbiolovinet utanför Piemonte (i min gom slår det en del tappningar även från Barolo och Barbaresco, och till och med konservativa Gertud instämde!), och det bjuder på en riktigt fin, autentiskt fruktig och blommig parfym, såklart också den ungdomligt vresiga syra- och tanninstrukturen, men även en fin längd trots att vinet egentligen är lite ungdomligt knutet.

Kvällen bjöd på vinmakarmiddag, den här gången hemma hos vingårdsmanagern för den gigantiskt stora Bien Nacido Vineyard, och med den före detta sommelieren och numera vinmakaren och fortfarande stora matvirtuosen Paul Lato vid taktpinnen.
Han kom i flygande fart med ett par kassar mat i ena handen och ett par flaskor vin i den andra, och intog det härliga köket i vingårdsvillan med stor auktoritet. Det såg minst sagt lovande ut. Medan han grejade i köket, bestämd på den punkten att vi inte fick hjälpa till (trots att både jag och Gertrud har lång erfarenhet inom restaurang), passade vi på att hänga lite med de övriga vinmakarna och deras fruar. Samtidigt pågick en match i amerikansk fotboll på den stora platteven i vardagsrummet. Härligt amerikanskt.

I glasen blev det främst viner från Paul Lato (de andra hoppar jag över här). Vi började med att öppna en 2009 Le Souvenir Chardonnay Sierra Madre Vineyard från Santa Maria Valley, ett intensivt och lätt smörigt texturerat vin med absolut ren gulfrukt och kännbara men väl integrerade ekfat. Att vinet hade jästs och mognat i 70 procent nya franska ekfat, bland annat från François Frères som brukar ge vinet en tydligt rostad, nötig nyans, förvånande mig lite. Så mycket ek hittade jag inte i vinet.

Gott var det hur som helst, och särskilt till de första två enkla men goda rätterna. Första rätten var en sallad av tunt skivad färsk fänkål med avokado och tomat samt en riktigt god olivolja, lite citron och bara salt och peppar. Det viktiga här, eftersom vin normalt sett har svårt att stå pall för råa grönsaker, är just oljan och smaksättningen. Och, vilket man måste betona, grönsaker här i Kalifornien är inte alls samma sak som grönsaker i Sverige, där de ytterst sällan bjuder på samma mogna rondör och smakrikedom som i det fantastiska jordbrukslandet Kalifornien.
Nästa rätt var lika larvigt enkel som god; skivad gurka marinerad i salt och sesamolja. Och den var både god och passande till vinet, faktiskt. Och jag som tycker att gurka är en tråkig sosse-grönsak!

Nu var Paul i full färd med att koka en risotto. Han utgick från avorioris som svettades i en stor kastrull med schalottenlök, slog på vin (2010 Chardonnay Bien Nacido Vineyard, av druvor härifrån men från producenten Landmark Vineyards i Sonoma), en ljus hönsbuljong och saffran. I en panna vid sidan om sauterades svamp av allehanda slag, men tyvärr inte kantareller som Paul allra helst hade velat ha.
”Det är helt kört att få tag på kantareller nu, de mexikaner som brukar plocka dem har börjat röka gräs för de pengar de får från svampköparna, så numera är de stenade mest helt tiden”, sa Paul och trots att det egentligen är rätt hemskt, kunde vi inte låta bli att skratta lite.

Och det gjorde vi till hans 2009 Suerte Pinot Noir Solomon Hills Vineyard från Santa Maria Valley. Det här vinet var sötaktigt och saftigt mörkfruktigt med toner av både körsbär och vildhallon, men det var också i sin unga nu något ekkryddigt. Serverat vid cirka 16 grader upplevdes det dock uppfriskande, utan att i sig vara så elegant som bourgogneviner är. Det är viktigt att framhålla att Paul Lato, till skillnad från Jim Clendenen, inte alls har för avsikt att göra burgundiskt strama och eleganta viner, utan så bra kaliforniska chardonnay- och pinotviner som möjligt.
Det lyckas han med. I hans 2009 Lancelot Pinot Noir Pisoni Vineyard från Santa Lucia Highlands uppe i norra Monterey, är det en vingårdstypiskt mörk, tät och strukturerad frukt som möter oss. Till en början var det lite knutet, men efter en tid i glaset, och särskilt två timmar senare när jag spillde på mer av vinet, hade det öppnat upp sig en aning och upplevdes då lite mer polerad och saftigt fruktigt. Ju mer och oftare man provar, desto mer lär man känna varje enskilt vins eget jag, och det är en nog lika viktig kunskap som att förstå druvsorter och ursprung.

Pinotvinet från Pisoni Vineyard satt emellertid alldeles perfekt till maten, och normalt sett föredrar jag viner att Pinot Noir (från Nya världen) eller klassiskt vaniljdoftande rioja till rätter med saffran, exempelvis paella av olika slag och denna risotto.

Från grillen togs nu de saftigt grillade köttet in, serverat bara precis som de var med en god Cesarsallad. Skönt att inte komplicera saker och ting när man lika gärna kan (och ska) utgå från bästa råvaror och låta dessa tala för sig själv. Och kött såväl som grönsaker är något man verkligen kan i Kalifornien, avseende gastronomi en av de allra högst om inte den högst utvecklade delstaterna i USA.

Sista vinet för kvällen blev en blockbuster, ett tätt och koncentrerat vin mörkfrukt, djup och även en hel del kryddighet som drog åt vitpeppar och lakrits. Vinet, 2009 Syrah Bien Nacido Vineyard, var fortfarande ungt, och de två timmarna i karaff hade inte varit tillräckliga för att vinet skulle blomma ut och vinna charmpoäng. Det är helt enkelt för ungt och knutet för det, även om intensiteten är imponerande. Till de sista köttbitarna fungerade det i och för sig bra, men i mitt eget tycke njöt jag än mer av de sista slattarna av pinotvinerna.

”Det här syrahvinet är alldeles perfekt till den kaliforniska vintern”, avslutande Paul skrattande. Och i det har han nog rätt.

torsdag 8 december 2011

Sideways, en vecka i december

Det låter väl ganska konstigt, och säkert är det också ganska konstigt, men det fick bli så ändå. Den gode Gertrud, som både har följt bloggen och även varit aktiv med en del kanske konstiga kommentarer och till och med suttit till bords på Café Rotsunda, hade aldrig varit i södra Kalifornien. Eftersom Gertrud både är välbeställd och generös (det får man väl ändå tillstå) fick jag som förslag att ledsaga densamma i Santa Barbara County. Då jag ändå hade tänkt åka dit, jag är ju sedan tio år tillbaka i Kalifornien ett par veckor i december varje år, hade jag svårt att värja mig för samåkandet.

Gertrud, som ställer lite högre krav på vardagen än vad jag gör (nej, inte avseende viner, där håller jag flaggan i topp och avstår billigare tråkviner), tog på sig att boka hotellrum. Således hade Gertrud bokat rum för första natten i Los Angeles. En svit, för två. Alltså inget eget rum. Fasen också, tänkte jag. Vad är det på gång?
Men Gertrud insisterade att så skulle det vara. Jag flög in senare, Gertrud hade flugit Air France över Paris, själv tog jag vanliga rutten med SAS till Chicago och vidare med tråkiga United Airlines därifrån. Vi möttes i receptionen och jag visades upp till sviten, en flaska NV Grande Cuvée från Krug stod på kylning. Det var ett härligt välkomnande, torr och frisk med underbar precision och till och med lång, finstämd eftersmak, trots att flaskan var ung.

Det blev sedan en kobe burger i hotellbaren, till vilken vi drack en 2008 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena i Napa Valley. I de små glasen hotellen tillhandahöll, upplevdes vinet till en börjat lite surt, men det tog sig med tiden och blommade så småningom ut och bjöd då på en lite djupare cabernetfrukt, en fint mogen tanninstruktur och till och med en stenig och cederliknande finess.
Dagen därpå körde vi upp i vår stora blänkande SUV till den underbara staden Santa Barbara. Trots det sena datumet stod solen högt på den azurblå himlen och den värmde så gott till dryga 20 grader att det blev läge att ta av sig kavajen.

Vi slog oss ner på den trevliga Bistro Pierre Lafond, en restaurang med vinbar (en hygglig, men knappast märkvärdig sådan) som fokuserar främst på de egna vinerna från Santa Barbara Winery och det lite bättre Lafond Winery i Santa Rita Hills. Till en riktigt saftig och god kyckling med brysselkål, smålök och en gratäng med jordärtskocka och vitlök, drack vi ett glas 2006 Pinot Noir Arita Hills Vineyard från Lafond Winery. Vinet hade en något platt doft och upplevdes aningen övermoget fruktig, men det tog sig sedan vi hade satt det på kylning. Något större vin var det emellertid inte, även om det gjorde oss gott tillsammans med maten.

På kvällen blev det betydligt bättre, när vi åt middag på den utmärka restaurangen Wine Cask på Anacapa Street. Restaurangen är känd för sin digra vinlista, och det var såklart den som hade lockat oss. Medan vi botaniserade bland rätter och viner – det fanns så mycket att välja bland att det tog tid – tog vi in ett glas MV Brut från Roederer Estate i Anderson Valley, Mendocino. Det var ljuvligt torrt och uppfriskande hade den ungdomligt stram smak med inslag av citrus och gula äpplen.
Två smårätter blev det, en fräsch carpaccio (snarare tartar) av ahi tuna, samt en god knaperstekt kalvbräss med garnityr av sockerärter och vinägersyrade morötter. Den senare satt lite bättre till det pinotvin vi hade tagit in än till det mousserande vinet.
I glaset hade vi en 2007 Pinot Noir Cargasacchi Vineyard från firman Bonaccorsi, som inte har egna vingårdar utan köper druvor från svala vingårdslägen i Santa Barbara County. I detta fall kom druvorna från en mycket välkänd vingård långt ute i västra Santa Rita Hills. Färgen var djup men ändå transparent, doften först lite blyg och mörkfruktig, men sedan vi hade bett att få vinet lite svalare, lyftes dess ljusrödare parfymer och skänkte till och med en liten blommighet. I munnen upplevdes det svalt, elegant, fint strukturerad och uppfriskande, och på det hela taget var det ett riktigt gott och elegant pinotvin.
Vi var egentligen inte så vansinnigt hungriga, men att få en välhängd ryggbiff av wagyu för bara 42 dollar gick inte att säga nej till. Det blev två sådana, och som jag och Gertrud åt och njöt av den! Smaken var inte alls lika elegant och mjukt köttsöt som den jag hade upplevt i köttet på AG häromdagen, istället var den kraftfullare och köttet hade också en mastigare textur.
Jag hade noterat att de hade viner med lite mognad från toppegendomen Verité i norra Sonoma, och för 250 dollar flaskan var det nästan ett tjänstefel att inte beställa in sådan. Gertrud hade inget emot det. Den vi tog var en 2001 La Joie, vilket är den cuvée som har hämtat inspiration från Saint-Emilion. Vi fick vinet dekanterat och slog så upp lite av det i våra stora bordeauxkupor. Doften var stor, fortfarande ungdomligt tät och intensiv, mörkfruktig och djup med tydligt bordeauxliknande men lite kraftigare drag. Här fanns verkligen nyanserade toner av ceder och grafit i den täta frukten, men också en fint stenig mineralkänsla som särskilde det från bordeauxvinerna. I munnen var vinet ungt, stadigt strukturerat och djupt smakande men livlig mineralkänsla, ett uns av faten och med en lång, härlig kvardröjande eftersmak. Vilket underbart vin, vilken kväll!

Det blev ett par cocktails på vägen tillbaka till det trevliga hotellet vid strandpromenaden, och återigen ett rum för två, men med separata och skönt stora sängar. Gertrud var mycket mer sällskapssjuk än jag hade trott.
Efter ett intensivt provande hos nio vinerier i Santa Rita Hills och med lunch flygande farten, blev det efterlängtad middag på vägkrogen Hitching Post, en liten barberquesylta och vinbar som blev världsberömd genom filmen Sideways. Här har jag varit massor av gånger och hit måste man gå om man ska ”göra Sideways på riktigt”.
Stället är inte stort, och en kväll som denna – måndag i början av december – är det lugnt. Knappt halvfullt. Doften av brinnande vedträn i grillen, köttet och ligger därpå, det hör till. Vi började med ett glas 2008 Santa Barbara County Chardonnay från legenden Au Bon Climat, helt okej i sin rena och gula men inte överdådiga frukt och sin torra smak, gott utan att vara stort.

Vi tog också in ett par smårätter, som en stor grillad grön chili fylld med ost, till vilken en sallad av majs och lök hörde, dessutom en tallrik med grillade tigerräkor med lök och morötter. Lätt kryddigt, smakrikt, och härligt grillade toner…

En av ägarna till Hitching Post gör också viner under etiketten Hartley & Ostini, framför allt pinotviner från Santa Rita Hills, men också en del andra viner. Stilen är mer lätt, klassiskt rustik och elegant än saftigt fruktig och modern, men det passar mig rätt bra, särskilt till maten. Dessutom hör det till, tycker jag, att dricka deras egna viner när man äter på den trevliga krogen.
Vi tog alltså in deras 2006 Pinot Noir Cargasacchi Vineyard från den svala västra Santa Rita Hills, som nu hade börjat få en första antydan om mognad. Den var torr, ganska frisk, hade dock fortfarande kvar en del tanniner, och vann under tiden det stod i glaset en del komplexitet utan att bli riktigt stor. Vin behöver inte alltid vara stort, det kan också skänka lite emotionella vibbar, och det tyckte jag nog att det här gjorde … just här och nu.
Los Olivos är verkligen en mysig lite stad, och här ligger bland annat den trevliga restaurangen Brothers at Mattei’s Tavern. Efter en rustik och rätt god men inte märkvärdig mexikansk lunch (den mexikanska maten i Kalifornien kan vara absolut sensationell), ville vi ha en lite mer ordnad middag på hög mysfaktor. Vinlistan var riktigt bra, så det såg ju lovande ut. Vi hittade ett vin från Evening Land, ett högintressant projekt som spänner över Santa Barbara och Oregon med konsulterande förgreningar i Bourgogne. Vinet, 2009 Chardonnay från vingårdar i svala Arroyo Grande Valley norr om Santa Barbara, var elegant och mjukt fruktigt med uppfriskande syra och intelligent balanserad fatnyans. Det passar fint till den rätt med friterad bläckfisk med en kryddig chilimajonnäs.
Det fanns gott om riktigt bra röda viner, till måttliga priser också ska tilläggas, och vi fastnade till slut för 2002 Matriarch från Bond i Napa Valley. Vinet var fortfarande ungt och tätt, koncentrerat mörkfruktigt men ändå ytterst elegant med toner av både ung mörk blåaktig fruktighet och mer komplexa nyanser av svarta oliver, pennvässfnas och mörk choklad. Tanninerna var betydande, men ändå väl integrerade i frukten. Efter en hel dags provande av chardonnay- och pinotviner, satt det här vinet som en keps, särskilt till den riktigt goda, saftigt grillade tjocka fläskkotletten med grönsaker (och en äppelkompott som jag stod över, för vinets skull).

Lunchen blev enkel men god. I Sverige finns det inga bra ställen att äta riktiga ”mackor” på, i den disciplinen är USA oslagbart. I den charmiga danska staden Solvang styrde vi mot Succulent Café, som vi hade rekommenderats. En grillad macka med pulled pork (revbensspjäll tillagade till dess köttet faller av benen), med en syrad kålsallad med jalapeño, gott och lagom kryddigt med en fint mjukgörande syra från kålen (syra rundar av de hetaste elementen i chilen). Då solen sken och värme till cirka 20 grader, beslöt Gertrud och jag att ta ett glas uppfriskande vitt, men samtidigt fyllig nog att stå pall maten. Vi föll för en 2009 Chardonnay Estate Verna’s från toppfirman Melville Vineyards. Den var mjukt smörig och gulfruktig, men samtidigt frisk och bara diskret ekfatsnyanserad, och med en mot slutet av eftersmaken fint torr finish.
Det finns en del restauranger i Solvang (och en bunt klassiskt danska kafeterior med småkakor och underbara wienerbröd), men egentligen ingen riktigt bra. Vi körde middag på hotellet Hadsten House, vilken brukar vara okej även om kvaliteten inte är särskilt finslipad. Den här kvällen hade vi sällskap av Jen från Paris, och vi delade en flaska 2009 Santa Barbara County Chardonnay från Au Bon Climat innan vi satte oss till bords.
Förrätten av pilgrimsmusslor med mie de pain och bruniose av lufttorkad skinka lämnade en del att önska, även om den passerade strecket godkänt. Vinet därtill var långt bättre, en utomordentligt friskt strukturerad och elegant 2008 Chardonnay från Alma Rosa, en firma som har grundats för några år sedan av den legendariska Richard Sanford (som för 40 år sedan skapade vindistriktet Santa Rita Hills då han planterade sin vingård Sanford & Benedict i det som då var ingenmansland). Hans viner på Alma Rosa är knivskarpt eleganta och kan varmt rekommenderas.
Jag var supertråkig idag och beställde en entrecôte som kom med haricots verts, och till det tog vi en flaska 2008 Santa Rita Hills Pinot Noir från en annan pionjär, Ken Brown. Vi satte den på svalning, pinotviner passar ju allra bäst vid cirka 15-16 grader, och fick väl i och denna saftigt och friskt fruktiga men inte särskilt komplexa pinot också.

Den här berättelsen är kanske inte lika uttömmande som filmen Sideways, men liksom i den handlade veckan (eller den första delen av veckan) om ungefär samma saker, men med lite annan valör.

- Bokmanuset var lämnat, men bokförlaget tog både det och ett par till som är ”på gång”.
- Vi besökte inte ett enda ”tasting room”.
- Och eftersom vi inte gjorde det hällde vi ingen spottkopp över oss.
- Ingen av oss blev jagade av någon naken och upprörd ”äkta hälft”.
- Ingen av oss gjorde illa näsan.
- Och tyvärr blev det vare sig bröllop eller 1961 Château Cheval Blanc.

Men frånsett det levde vi nog upp till i stort sett allt i filmen. Nästan ...