tisdag 29 december 2015

Bortamatch den 28 december


”Att dricka, eller att inte dricka”, det är den eviga frågan när man öppnar en vit bourgogne som hänger sådär mitt emellan förväntat mogen och för mogen. Problemen med premox, förtida mognad och oxidation för vit bourgogne, är stora och helt ärlig alltför stora för att det ska kännas okej. Det händer alltför ofta att även de finaste flaskorna från inte alltför avlägsna årgångar är så pass mogna att vi klassificerar dem som alldeles för mogna och oxiderade. Just den 2000 Montrachet Grand Cru från Olivier Leflaive hörde till den senare typen av mer trötta, för tidigt mognade och helt ärligt för gamla vita bourgogner trots att vinet precis har fyllt bara 15 år. Gula äpplen som tangerade de brunoxiderade, mandlar som blev till hasselnötter, ja, typ så. Men samtidigt fanns det en hel del gott här också, någonstans under det gamla.

Vinet var tänkt som ett matlagningsvin, alltså ett vi fick dricka medan vi lagade maten till kvällens middag. Eftersom det första vinet var för trött öppnades en flaska av ett annat vin, till utseendet ljusare och yngre, till doften yngre och helt befriat från ålderstecken. Det fanns en god fruktintensitet och en nästan kolaliknande nyans som först drog mig till ett par toppfirmor med elegans på schemat i Kalifornien. Det var såklart fel – mer rätt hade alltså varit att stanna kvar Bourgogne och när jag gjorde det blev adressen grand cru och efter ett par adressändringar blev svaret mer precist 2005 Chevalier-Montrachet Grand Cru från den så ofta och med rätta uppskattade Bouchard Père et fils. Med mer luft blommade det här vinet ut och blev ett absolut superbt vin som kom att överträffa inte bara det första ålderströtta vinet, utan även nästa vin som minst sagt hade en urtjusig adress.

Nästa vin var nämligen en helt underbar, rik och yppig 2005 Montrachet Grand Cru från Louis Jadot (de köper druvorna av baronen Thenard, men gör och lagrar vinet själva) som hade en pigg mineralitet och frisk syra som mycket mer än de två tidigare gav en stor fräschör och en fantastisk livlighet. Här bjöds en god fetma, en ren och intensiv frukt med en fin gul äppelnyans, men också citrus och lite kvitten, och såklart den klassiska kalkstensjordens fetma och rökighet. Sjukt gott. Vilket vin! Och ändå ”bara” tvåa av inledningens viner. Vi var nog överens om att vinet från Bouchard Père et fils var det bästa.

Det blev lite knäckebröd med skagenröra till – gott och klassiskt, kanske inte fullt ut designat till nobel grand cru, men det fungerar ändå bra. Så länge det är gott är det faktiskt inte alltid så vansinnigt noga att det är helt perfekt i mötet mellan maten och vinet, vad nu ”helt perfekt” är i något som i slutändan är både personligt och subjektivt.  

Rob var chef för första rätten och god som tusan var den. Blomkålen hade skurits i tjocka skivor och sedan bakats sous vide med tryffelsmör och citron, för att sedan stekas inför servering. Kungskrabban råstektes hastigt, också den till saftig perfektion. Och så lite tryffelmajonnäs för textur och doft, och lite bräckt anklever bara för att det är gott. Och såklart också en del riven tryffel från Gotland över det hela. Inte mer än så …

Vinet var fetare och fruktigare än de tre vi hade haft i köket, nu var vi helt säkra på att vinet kom från Kalifornien. Samtidigt var det väldigt elegant, det var friskt och till och med reduktivt i en mer burgundisk stil, ändå kändes delar av stilen igen. Kistler Vineyards kom vi till slut överens om, troligen yngre årgång men ändå med någon mognad. Det vi hade fått serverat var en ypperlig 2009 Chardonnay McCrea Vineyard från en på 230 meters höjd belägen vingård i Sonoma Mountain som planterades med gamla, lågavkastade kloner redan 1970. Ofta tycker jag att vinerna från Kistler Vineyards är lite robusta, ofta något för ekfatskryddiga och dessutom benägna att oxidera förhållandevis fort. Det här vinet hade inget av det nämnda, jag blev således mycket positivt överraskad.  

Tre röda viner skulle serveras till varmrätten. Alla var lite ljusare till färgen, men olika till sina karaktärer. Det första var ljusast, lättast i rödfrukten, röda bär så det förslog, fokus på solsöta hallon och jordgubbar, men också påtagligt stjälkkryddigt och även med en nyans av kvisttomat, klassisk bourgogne av nobelt slag med en ålder på cirka 15-20 år, trodde jag. Smakmässigt var vinet ganska lent, mjukt och sötfruktigt med en rondör, silkighet och mjukare syra. Någon direkt alkoholvärme kände jag inte, däremot var jag övertygad om att årgången var av varmare slag. Min beskrivning av doft och smak var helt korrekta, men jag gick en aning fel på druva och ursprung. Till en början missade jag helt att det var Grenache, som jag senare gissade på, men när jag väl förstod att det var Grenache var gissningen solklar, 1996 Châteauneuf-du-Pape Réservé från Château Rayas. Sjukt kul, sjukt gott, och efter att vi hade fått facit – sjukt typiskt.

Nästa vin var mycket djupare i frukten och kroppen, men det hade en hel del beröringspunkter med det första. Jag tyckte mig också notera en liten ton av nya ekfat, men med vinets intensitet tyckte jag att faten var väl integrerade. Dock var vinet ungt, väldigt ungt och det hade också en mycket mer uttalad tanninstruktur, det var säkert äldre än vad jag trodde, men det upplevdes stramare och yngre. Kunde det vara en bra barolo? Eller en sträv bourgogne. Det var Nebbiolo (pust, flämt, skönt) och mer exakt 1996 Barolo Riserva Percristina från mästaren Domenico Clerico. Också det här sjukt gott, och sjukt typiskt.

Det tredje vinet låg någonstans mitt emellan det första och det andra, det hade en ljusare och mer aromatisk frukt och en liten kryddighet sprungen ur stjälkarna, men det fanns ett större djup i det än i det första. Doften blommade ut fantastiskt med luft i det stora bourgogneglaset, här fanns rosor, nypon, lite läder (av mognaden), lite röda bär som hallon och tranbär och en liten släng röda körsbär. En nyans av ekfat fanns här, men det var inget som störde. Smakmässigt var vinet fortfarande ungt, det var till och med lite stramt mitt i den silkiga och sammetslena frukten, och det var kollosalt gott. Vilken fantastiskt rolig och lärorik idé att blanda ett vin av Grenache, ett av Nebbiolo och ett av Pinot Noir i samma upphällning. Det är ju trots allt ganska nära besläktade. I tredje glaset: 1996 Vosne-Romanée Premier Cru Les Brûlées från Domaine Leroy, totalt sett gjordes 292 flaskor av detta vin. Tack Hansa för att jag fick vara med och dela på en.

Duvorna var skjutna i skogen av en kamrat till värden Hansa, i rikligt med smör stektes brösten till en rosaröd kärna (välstekt viltfågel är lika med överkörd viltfågel) och de serverades på allra bästa tänkbara 1980-talssätt … med rotsaker, svamp och grädde. Jag hade råstekt jordärtskockor och konfiterat rotselleri i smör och till det lite smörkokta späda morötter. Såsen var en klassisk murkelgräddsås, kokt av viltfond, vitt vin och grädde.

Vi körde in ett rött till, ett vin med stor och påfallande fruktintensiv men vare sig söt eller tung och superkoncentrerad doft. Elegans, absolut, en stor och aromatisk blommighet, rosor och nypon och till och med violer, därtill en släng av kalkstensmineral, men också krossade körsbär. Underbar doft, riktigt bra … och jag tänker inte ens gå+ in på hur fel jag först gick till en början. Men när jag väl bestämde mig för att det var grand cru från Bourgogne, tänkte jag först firmor som Armand Rousseau, Fourrier och Groffier, alla med superparfym som varumärke. Men det var ju såklart fel … fel blir det ju väldigt lätt och ofta när man inte alls har någon aning om vad som finns i glaset. Men när vingården i Gevrey-Chambertin avslöjades var jag inte alls långt från Domaine Henri Perrot-Minot, och vinet ifråga var en riktigt läcker 1999 Mazoyères-Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes. Ett vansinnigt gott vin.

Och varför stanna just här, när styrfarten var lika hög som stämningen? In med en ny blindbock, lika elegant som de tidigare men med en aning mer uttalad mognadskomplexitet. Här fanns en skön jordighet och nyanser av både skogsgolv och torkad svamp i den fortfarande vitala och bäraromatiska rödfrukten. En liten fläkt av stjälkkryddighet noterades också, den bidrog ytterligare till den fantastiska komplexitet vi alla upplevde att vinet bjöd på. Smakupplevelsen var lika sensuellt, moget len och elegant med en fin syra och god längd. Gissningen landade på högsta tänkbara nivå i Bourgogne, grand cru såklart och med allra största sannolikhet från Domaine Leroy. Det var rätt, 1989 Clos de Vougeot Grand Cru förkunnande etiketten.

En bra kväll börjar alltid gott och slutar alltid gott och just den kvällen slutade med en slags orgie i grappa från mästarnas mästare Romano Levi. Det är alltid en ynnest att få njuta av de extremt sällsynta och dyrbara dropparna, det blev visst ett par glas vardera av tre olika grappasorter. Ren magi, helt enkelt.
 
 

tisdag 15 december 2015

Ett par dagar på Château Eklund i början av december



Kurtan, eller Kurt-Inge som galningen från Eslöv egentligen heter, är inte bara en mycket god vän, utan också en av Sveriges främsta ambassadörer för amerikanska viner. Redan när vi 1995 i Sverige fick möjlighet att etablera privata vinimportörer, var Kurtan en av de första att starta vinimport och hans Wineline of Scandinavia hade radarn inställd på Kalifornien med kikarsiktet allra mest fokuserat på Napa Valley. Med det introducerade han en lång rad fantastiska vinerier i Sverige. Det är idag historia, en 20 år gammal historia. Sedan ett par år tillbaka bor Kurtan i Napa Valley och har på ålderns höst gått och blivit vinproducent, dels med märket Soil and Soul (tillsammans med mig), dels med hans helt egna och nylanserade Shutter Wines.
    Nyfiken som jag är måste jag såklart lägga näsan i blöt i hans viner, ett vitt och ett rött. Det vita kommer från Lake County och är en riktigt fin 2014 Sauvignon Blanc Windrem Vineyard, som kommer från en slättvingård med högt läge (omkring 360 meters höjd) med närhet till Clear Lake. Vinet görs uteslutande av Sauvignon Blanc och musten har jästs i ett år gamla franska ekfat, vilka har bidragit till en diskret vaniljnyanserad ton och en viss fetma som är välbehövligt för att skapa en fin textur i den annars syrarika druvans smakprofil. Här finns också en trevlig blommighet och ett uns av både söt citrus, frisk citrus, syrlig men egentligen inte söt passionsfrukt och, vilket jag verkligen uppskattar, en fin mineralisk kvalitet. Det finns något ganska bordeauxlikt över vinet, men det är en aning mer försiktigt avseende ekfaten än vad den genomsnittliga franska versionen är. Bra jobbat, Kurtan!
   Kurtan gör också ett rött vin, 2013 Cabernet Sauvignon Barrel Selection, och såklart kommer det från hemmadalgången Napa Valley. Egentligen mer precist, från högt läge uppe i Howell Mountain. Cuvéen i den här årgången blev 88 procent Cabernet Sauvignon och tolv procent Merlot och vinet har uppfostrats i franska ekfat som mestadels var nya. Doften är läcker, mörk och intensivt fruktigt, helt klart med inslag av solmogna bär men utan att man upplever dem som söta. Dessutom har vinet en ganska tydligt stenig och mineralisk ton av de vulkaniska jordarna uppe på berget. Av eken noteras inte särskilt mycket, men den finns där som en diskret följeslagare. Smakmässigt var vinet såklart fruktigt, mer kaliformiskt fruktigt än bordeauxiskt, men det var ändå påfallande elegant och mer återhållet än många av vinerna jag provade och drack den här veckan. Återigen, bra jobbat Kurtan!            

Kött i form av en välmarmorerad kossa, salt och peppar, olivolja … sedan grillat. Inte svårare än så. Inga såser till, heller inga märkliga kryddor eller ”intressanta” grönsakstillbehör. Lite stekt svamp bara, inte svårare än så. Helt perfekt mat till vin, helt enkelt.

En trio sauvignonviner hade fått sätta start på min allra första kväll på Château Eklund uppe i bergen i sydöstra Napa Valley. Silverado Vineyards ligger utefter Silverado Trail och ägs familjen Disney. Det finns emellertid inget komiskt över 2013 Sauvignon Blanc Miller Ranch som kommer från en vingård intill Napa River. Det här är ett ganska typiskt kaliforniskt sauvignonvin med en passionsfruktsaromatisk och citrusfrisk fruktighet snarare än den för Nya Zeeland typiska grönaromatiska stilen. Ståltanksjäsningen har bevarat fruktens renhet och det är faktiskt rätt gott, både som det är och som ett gastronomiskt vin. Ett bra exempel på kalifornisk sauvignon.
  Jag var inte alls lika förtjust i 2013 Napa Valley Sauvignon Blanc från Duckhorn Vineyards, den kändes mer tropisk fruktighet och var dessutom oväntat slapp i smaken, trots att syran var förhållandevis frisk. Nej, det här glaset hällde jag faktiskt ut till förmån för något godare.
   Min favorit var istället 2013 Napa Valley Essence Sauvignon Blanc från Grgich Hills Estate och deras svala vingårdar i södra Napa Valley. Det här vinet är blommigt och elegant citrusfruktigt, det är initialt fruktigt till smaken men helt torrt i slutet och syran är frisk men på inget sätt stram. Det blev ett glas till av det här goda …

Vi fortsatte med ett glas 2013 Rutherford Sauvignon Blanc Reserve från Honig Vineyard and Winery, en firma som länge har varit välkända för sina sauvignonviner. Jag var inte heller direkt imponerad av den här, den var nästan sötaktigt citrusfruktig i doft och smak och även om den hade en ren karaktär (ståltanksjäsning även för denna) och en frisk syra, upplevde jag att frukten saknade fräschör.

På tallriken en sallad av rödbetor, morötter, sötaktig persimon och grillad bläckfisk med en väldigt fint fruktig och god olivolja, typiskt fräscht kaliforniskt och vansinnigt gott. Just tack vare den delikata sötman i maträtten passade den särskilt väl till de mer fruktiga sauvignonvinerna, inte minst det senare, det från Honig. Det är nämligen inte alltid det ”bästa” vinet är det som matchar maten bäst.

Ny vända med viner, nu två röda viner från högt belägna Pritchard Hill. Chappellet Vineyards är bergstoppen mest klassiska vinhus, de har gjort åtskilliga fantastiska viner genom decennierna, men nu hade vi deras nylanserade 2013 Signature Cabernet Sauvignon i glaset. Det här unga vinet var djupt fruktig, nästan åt det sötmogna hållet till vilket jag normalt sett inte tycker är typiskt för producenten, dessutom en något sötaktig och rostad fatkaraktär, och det var helt ärligt inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag skulle nog hellre lagra vinet i tio år till, det är nämligen först då som deras viner börjar visa den komplexitet som har gjort dem kända, men frågan är om just det här vinet kommer att bli som de mer klassiska årgångarna. Jag tror faktiskt inte det.
   Av någon anledning var 2013 Cabernet Sauvignon Elevation 1147 från David Arthur Vineyards också stöpt i samma sötfruktiga form, men det här var en aning mer dämpat. Det här vinet kan också vara passande för lagring, men jag blir ändå lite konfunderad när vinet är så kompakt och sötfruktigt och när det samtidigt har en lite bränd fatkaraktär och ganska tydliga tanniner. I min värld är ett riktigt bra vin gott att dricka även som ungt, men det här blev det faktiskt inte heller ett helt glas av. Inte för att jag egentligen tyckte det var ett dåligt vin, mer för att jag tyckte att det var lite väl sötaktigt.

Jag tyckte mycket bättre om 2013 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Kongsgaard. Det här var ett djupt fruktigt vin, något kryddigt och med en liten nyans av de nya ekfaten, men också med en liten stenig mineralitet som tillför en viss finess. Såklart är vinet ungt och det behöver många års stilla vila i en sval vinkällare för att tona ner fruktsötman och lyfta fram de mer delikata toner som jag vet kommer med åren (låt säga fem till sju). Visst är cabernetvinerna från John Kongsgaard bra, men jag håller hans viner av Chardonnay och Syrah (denna särskilt med cirka fem års flasklagring) som de allra mest intressanta. Men det är såklart en smaksak.

Till varmrätt serverade Kurtan en grillad kyckling av nobel kvalitet, en fin gillad yta och ett saftigt innanmäte, och till det lite grönsaker. En god rätt i all enkelhet.

Det blev också en intressant gamling i glaset, ett vin som jag först gissade på en ålder på cirka 25 år, kanske några år äldre eller kanske några år yngre, lite beroende på ursprung och appellation. Jag fastnade till slut för Cabernet Sauvignon och drygt 25 år gammalt, detta eftersom doften var fullt mogen och bjöd på lätt intorkade fruktnyanser och en riktigt läcker ton av finaste piptobak. En klassisk producent måste det vara, tänkte jag, och årgången kanske ändå var lite äldre än jag först trott. Tanninerna var finstilta och frukten len, möjligen höll eftersmaken på att tyna bort och någon större framtid kände jag inte att vinet hade. I glaset en 1975 Cabernet Sauvignon Stag’s Leap Vineyard från Stag’s Leap Wine Cellars. Högst anmärkningsvärt måste jag säga – bara sex dagar tidigare drack jag nämligen samma vin från årgång 1974. Kan det betyda att sjuttiosexan serveras nästa vecka?

Så kom ytterligare ett vin, ett vin som faktiskt överraskade mig en liten aning. Med en prislapp på 35 dollar för en Cabernet Sauvignon från Napa Valley är det minst sagt en käftsmäll i köpvärde. För mig är det superviktigt att man lyfter fram den här typen av viner eftersom alldeles för många personer ser Napa Valley som ett svindyrt område. Det jag mer specifikt talar om är 2013 Cabernet Sauvignon från den klassiska firman Clos du Val Wine i Stags Leap District, ett vin som har en utsökt körsbärsrik fruktighet med en liten nyans av grafit och ceder som gjorde vinet ovanligt nyanserat för att vara så billigt. Mer av den här varan, tack!

Oj, vad mycket brända och beska ekfat det var i 2013 Cabernet Sauvignon från Pride Mountain Vineyards, ett vin som till 72 procent kommer från Napa Valley och resten från Sonoma County. Men med luft blommade det fram en fin valnöts- och tobaksnyanser i den nästan översöta mörka och både björnbärs- och körsbärsliknande frukten, och med det blev också vinet totalt sett mycket godare. Tanninerna är dock oväntat mjuka, men det fanns dessvärre en liten bitterhet precis i slutet av smaken, troligen från de nya ekfaten. Det lugnar nog ner sig och blir mer elegant med ett par års lagring. Men återigen – totalt sett ett rätt gott vin.

På luciaaftonen körde vi vår egen variant av luciafest med pepparkakor och glögg. Glöggen hade kokats av massor av rött vin, bland annat en del fruktmättade zinfandelviner som egentligen bara hade behövt ett par nejlikor och lite apelsinskal för att bli glögg. Det var riktigt trevligt att dricka den värmande glöggen i köket i vingårdshuset när det blåste snåla decembervindar utanför.  

Jag hade som vanligt tagit med ett par sköna flaskor från min egen vinkällare, nu hade jag dekanterat en 2010 Chassagne-Montrachet Premier Cru La Maltroie från Domaine Fontaine-Gagnard, ett vin som direkt ur flaskan var lite knutet men redan inom 15 minuter började blomma ut och vinna mer fetma och tyngd. Kanderad citrus, citrusolja, gula äpplen och en ganska fet kalkstensmineralisk karaktär började växa fram. Som vanligt noterar man att det här är en firma som skördar druvor vid högre mognad än genomsnittet i Bourgogne, det finns således kraft och djup här, och finessen dök alltmer upp ju mer frukten tonades ner med luftningen. Då upplevde man också en mer mineralisk kvalitet som senare skulle dominera vinet. Som vanligt är det luftning som gäller för vit bourgogne av kvalitet och, vilket är viktigt att betona, att inte servera dem för kalla.  

En terrin av lax och pilgrimsmusslor med lite grönsallad och en citrusfrisk kall sås med örter fick bli förrätt och den fungerade bra till det med luft alltmer kraftiga vinet.

Kvällens första röda vin hade jag dekanterat två timmar tidigare, det visade nu en riktigt fin ton av grafit kopplat till en mörk bärfrukt och en svagt kafferostad nyans av ekfat. Helt klart en fin bordeaux, klassisk men ändå med en god intensitet. Smaken var medelfyllig, torr och fint strukturerad med mycket och tydliga med ändå fina tanniner, en god fräschör och helt torr finish. Såklart ett vin från Bordeaux, det hade jag tagit med som motvikt till alla underbara kaliforniska cabernetviner som vi alltid dricker här. Jag hade aldrig tidigare druckit den här årgången av det här vinet, men jag måste säga satt jag tyckte mycket om den även om det fortfarande var väldigt ungt. Etiketten berättade för oss att mitt vin kom från Saint-Emilion, att det var klassificerat som grand cru och att det var 2005 Château Monbousquet. Gott, kanske en aning för mycket fatrostning och helt klart för ungt. Vidare kunde man läsa att receptet löd 60 procent Merlot, 30 procent Cabernet Franc och tio procent Cabernet Sauvignon, och intressant nog tyckte jag att Cabernet Sauvignon tog för sig rätt ordentligt.

Nästa blinda vin var mörkare och tätare fruktigt, det var en del solmogna svarta vinbär, men det fanns så mycket elegans och klassisk finess i vinet, till och med ceder och grafit, att gissningar på Bordeaux dök upp. Jag höll inte riktigt med om det, vinet hade en för solmogen frukt för det och en lite rikare textur, men finessen höll jag definitivt med om. Vinet kom från Kalifornien, från Napa Valley, från Yountville och Blankiet Estate. Det vi hade fått var första årgången som Denis och May-Britt Malbec gjorde, men det var inte förstavinet, utan deras andravin, 2010 Prince of Hearts, en cuvée dominerad av Cabernet Sauvignon som inte nådde förstahandsvalet. Helt klart en av dalgångens super seconds, för att jämföra med idén med de bästa andravinerna i Bordeaux.
    ”Stilmässigt är det lite grand som ett vin från Saint-Julien, snarare än ett Pauillac”, säger vinmakaren Denis Malbec.

Fläskkotlett, cirka tio centimeter tjock. Grillad med salt och peppar som smaksättare. Och så inte så mycket tjafs med såser och annat, bara lite grönsaker. Enkelt, gott, passar bra till vin. Helt i min smak.

Côte-Rôtie, trodde jag, just för den lite sötaktiga frukten, den lite kryddiga tonen, den aningen grönt aromatiska tonen. Smaken var medelfyllig, faktiskt mjuk, lite söt och med torkade frukttoner och med ganska silkiga tanniner. Gott, men inte stort. Och så fick jag svaret att det inte var Côte-Rôtie, att det inte ens var Syrah, eller Grenache eller någon annan Rhônedruva heller för den delen. Det var Cabernet Sauvignon – helt och hållet. Och som grädde på moset fick jag veta att vinet hade gjorts av Helen Turley och att det aldrig såldes eftersom ägaren till egendomen inte alls tyckte om vinet. Jag hade alltså fått ett icke existerande vin i glaset, 1998 Napa Valley Cabernet Sauvignon från Blankiet Vineyards. Superkul, särskilt med tanke på att 1999 var deras första lanserade årgång och att Claude Blankiet sedan sparkade Helen Turley för att hon inte lyckades, och det är först nu med vinmakaren Denis Malbec som han har kommit nära sitt mål. Men det här var riktigt kul och faktiskt ganska gott.

Helt spontant, jag var tvungen att springa ner i den kalla källaren där jag har en hel del goda viner liggandes i väntan på att transportera hem dem till Sverige och ryckte upp en god flaska. Den var såklart alldeles för kall, direkt ur källaren kanske den kom upp vid tio eller elva grader, så vinet var relativt stumt till en början. Sedan började en viss sötaktig fruktighet växa fram, sedan en mjölksöt karaktär (som från erfaret vinmakarhåll högst troligt berodde på någon slags bakteriekultur i vineriet vid tillverkningen), efter ytterligare fem till tio minuter även en något fikonliknande torkad fruktton. Visst var det gott, lite sötaktigt och något jordigt, helt klart mogen med en nyans av söt tobak, men också en liten grönaktigt örtig ton som kanske vittnade om att man inte helt hade avstjälkat druvorna innan jäsning. En sak insåg vi klart – trots en viss mognad behövde vinet fortfarande en hel del luft. Trettio minuter efter dekantering var vinet fortfarande något knutet. Vinet ifråga var en 1990 Cabernet Sauvignon från Newton Vineyards uppe i bergen i St Helena. Om jag minns rätt var det John Kongsgaard som var vinmakare här då. Gott var det, inte stort, men gott.

fredag 11 december 2015

Ett par dagar i Sonoma i december


 
Det blev en riktig smakstart på decemberresan i Kalifornien. Ungefär 15 timmar efter att jag lämnade Café Rotsunda körde jag direkt från flygplatsen i San Francisco upp till Graton i Russian River Valley för en snabbt improviserad middag hos Marimar Torres på Marimar Estate som jag har besökt otaliga gånger under 18 års tid. Ner i Marimars privata vinkällare för att välja ett par flaskor och såklart fastnade blicken på en flaska jag aldrig tidigare hade sett, 1992 Pinot Noir Don Miguel Vineyard ”Vineyard Selection”.
   ”Helt ärligt minns jag inte alls vad Vineyard Selection betyder, det var ju vår första årgång och på den tiden gjorde vi inga specialbuteljeringar, sånär som på just den här”, säger Marimar när hon drar korken ur flaskan.
   ”Det är inte som specialtappningen Cristina jag långt senare började göra, det är en fatselektering av de bästa och mest välstrukturerade vinerna, men den här tappningen måste ha varit en selektering från olika lotter i den unga vingården”, resonerar Marimar.
   Man bör kanske förtydliga att 1992 var den första skörden här, stockarna hade planterats tre år tidigare och det här året blev det en ganska stor skörd med väldigt mogna druvor, särskilt mot slutet av skörden skenade mognadsgrad och sockerhalt iväg. Det resulterade i en alkoholhalt på 14.5 procent, vilket Marimar då såg som väldigt högt. Det ledde till att hon året därpå skördade tidigare och fick ett vin med 13.5 procent alkohol, enligt henne och hennes bror Miguel mycket mer passande … trodde de. Marimar insåg snabbt att hon aldrig mer ville göra ett vin av så tidigt skördade druvor, hon tyckte faktiskt att vinet från 1993 upplevdes omoget till sin karaktär.
   Den här 1992:an visade sig dock vara helt fantastisk, frukten var fortfarande vital med en fin sötaktig rödbärig parfym, men också med en första ton av mognad i form av skogsgolv, torkad svamp och tryffel. Nr jag satt där och njöt av vinet insåg jag faktiskt att det inte var helt olikt en fin tappning från Gevrey-Chambertin i slutet av 1980-talet.
   Vi öppnade också en 1995 Pinot Noir Don Miguel Vineyard, ett vin som hade filtrerats två gånger istället för en gång och med det troligen också förlorat en del av de högre parfymer av rödfrukt och blommighet det troligen skulle ha haft om det – som alla årgångar därefter – hade buteljerats utan att filtreras alls.
   ”Nej, det hade nog inte alls varit bättre och mer parfymerat, vi hade en del problem med brettanomyces och det var därför vi filtrerade vinet”, förklarar Marimar.
   Vinet var gott, men det var lite stummare och mörkare i frukten, det hade inte riktigt samma lena textur och heller inte samma längd som vinet från 1992 hade. Med luft växte vinet en aning, men det rådde aldrig på 1992:an.
 

Vi fortsatte med ett par äldre viner till, först en relativt rödbärig och syrlig 1998 Pinot Noir Don Miguel Vineyard som till en början var riktigt läcker, men efter en stund började en något mer rustik ton växa fram. Jag gillade verkligen vinet till en början, men efter en stund knöt det sig, för att sedan växa upp igen och uppföra sig riktigt trevligt. Och det var de elegantare av de två vi nu hade framför oss.
   I glaset intill stod 1997 Pinot Noir Don Miguel Vineyard och med den varmare årgången hade vinet fått en tätare och mörkare frukt än det som vinet från 1998 hade fått – men så var ju 1998 också en sval och regnig årgång till följd av ovädret El Niño. Nittiosjuan var dock omedelbart det yppigare och fruktigare vinet och det fanns till och med likheter med vinet från 1992, även om det inte var lika imponerande och komplext. Gott var det dock, silkigt och elegant, och rätt komplext. Båda vinerna och de två äldre årgångarna bevisar en tes jag alltid har haft om vinerna från Marimar Estate, att de utvecklas fantastiskt väl med ålder.

Ett vin som tog mig helt med storm var 2000 Pinot Noir Don Miguel Vineyard, ett vin som hade en fantastiskt läcker rosenaromatisk och rödbärig doft som jag annars mest finner i de mest parfymerade vinerna från Barbaresco. Man kunde också skönja en lite sötaktig nyans av eken, men det var den spänstiga frukten som dominerade doftintrycket. Smaken var silkig och len, den bjöd på en god fräschör med livlig syra, samma rödbäriga fruktighet som i doften och en sensuellt len tanninstruktur. Tillsammans med 1992:an var det här min favorit av de fem årgångar vi drack till den spontana middagen.
   Och middagen då? Det blev lite små tapas av helt nyplockade kokta ägg från hönsen i den biodynamiska vingården (de godaste ägg jag har provat, och märkligt nog slog de inte alls ihjäl vinerna som kokta ägg annars alltid gör), små terriner av lika biodynamiskt odlad zucchini, små dolmar av vitkål med pinjenötter och en mild tomatsås samt en liten bricka med spanska och kaliforniska ostar. Precis den typen av lätt kvällsmåltid jag behövde efter en lång resdag.

På tal om att behöva något.
Öl!
En god kall öl efter en lång dags vinprovande är vansinnigt gott. Och här i Kalifornien dricker jag såklart alltid amerikansk öl och ett av mina favoritbryggerier när det kommer till nyklassisk amerikansk och väldigt balanserad öl är Sierra Nevada Brewing Company i Chico i nordöstra Kalifornien. Jag nöjer mig gärna med deras mest bryggda öl, Sierra Nevada Pale Ale, en fruktigt och elegant aromatiskt välhumlad ljust bärnstensfärgad ale med utsökt maltkropp och beska. Den här eftermiddagen slank jag in på min favorit bland små mexikanska näringshål, El Lindo i den lilla ”staden” Graton strax norr om Sebastopol. När jag var här första gången dravs den lilla familjerestaurangen av mamma och pappa och deras små barn sprang antingen omkring i matsalen eller satt och gjorde läxorna vid något av borden. Idag är det barnen som driver restaurangen och mitt hjärta slår verkligen för El Lindo. Gott, men inte märkvärdigt, och billigt. Men framför allt gott och trevligt.
   Till ölet tog jag bara in lite snacks, frasiga nachos med krämig guacamole och en lätt kryddhet salsa av tomat, lök, chile, koriander och citron.

Det blev ytterligare en snabb middag hemma hos Marimar Torres, lika enkel som kvällen innan med lite smårätter – kokta och marinerade rödbetor (brukar funka bra till pinotvinernas fina rödfruktighet och jordiga komplexitet), brysselkål som stekts med lite lök och sidfläsk och dessutom lite goda kaliforniska tomater med krämig mozarella. Det blev också ugnsbakad lax med ett vildris med champinjoner, aubergine och morötter. Maten var god, men det fanns ett och annat i rätterna som inte spelade perfekt med vinerna – så kan det bli ibland.

Det första vinet vi drack var en 2012 Pinot Noir Doña Margarita Vineyard från Marimar Estate (såklart) och hennes vingård ute i Sonoma Coast. Det här vinet har jag druckit många gånger det senaste året och det har alltid varit lika gott, det bjuder på en fin mörk körsbärsfrukt med en liten nyans av skogsgolv och det finns också ett inslag av grafit som skänker en viss kryddighet. Smakmässigt talar vi om medelfyllig kropp, fin fruktighet men helt torr smak, tanninerna är fint polerade och eftersmaken bjuder på en god längd. Ett skönt vin helt enkelt och kanske rent av det godaste vinet från den här vingården … hittills!

Inspirerade av gårdagens exkursion i äldre årgångar sprang Marimar ner i vinkällaren och hämtade upp två årgångar som vi hade talat om dagen innan men inte provade. En av dem, 2001 Pinot Noir Don Miguel Vineyard, hade vi på en stor vinmiddag för min vinklubb för ett par år sedan och det var jag nyfiken på hur det står sig idag. Det kändes lika elegant och perfekt moget men fortfarande vitalt idag som jag mindes det som då, en fin jordighet som skänker komplexitet till den fina körsbärs- och hallonfrukten och tanninstrukturen kändes absolut perfekt. Vilket riktigt supergott vin!
   Av någon anledning upplevdes 2002 Pinot Noir Don Miguel Vineyard lite mer stängd, det tog lite mer tid för vinet att öppna upp sig. Bara ett par stråk av rödfrukt sipprade upp ur den mörka och något jordiga doften, för att inom 20 minuter i glaset har tagit över och då bjuda ut sig i en mer förförisk parfym och till och med en liten blommighet. Tänk vad viktigt det är att temperera vinerna rätt och att lufta de viner som luftas bör. Tänk vad många flaskor av goda viner som har druckits ur utan att ens ha fått chansen att visa sina bästa sidor för den som dricker ur dem. Jag lät det här vinet stå till sig ytterligare 20 minuter och blev med det rikt belönad. Om 2001:an direkt var min preferens, svängde jag snart in på 2002:an och höll det som det klart godare viner under den sista halvtimman vinet fanns kvar. Hade jag inte vetat att 2002 ur ett odlingsperspektiv hade varit en närmast perfekt årgång, hade jag förstått det genom vinet. Med en mognad på 13 år var vinet fortfarande i allra högsta grad levande och fantastiskt gott, en av de godare årgångar jag har druckit av det här vinet. Summa summarum; slutsiffra ”2” verkar vara ett vinnande koncept för Marimar Torres, 1992, 2002 och 2012 har alla bevisat just det!

Sista kvällen i Russian River Valley fick det bli middag på den trevliga restaurangen Underwood i Graton. Det är en liten och ganska ambitiös restaurang med typisk kalifornisk prägel, god mat, rejäl mat, ostron såklart, grillat kött såklart, en hel del extra tillbehör såklart och så grönsaker som har fått mogna under moder sol. Gott!
   Det är inte ofta jag beställer fläskkött hemma i Sverige, det är nämligen sällan jag finner det vara riktigt gott eftersom våra små grisar stressuppföds. Här i Kalifornien äter jag gärna fläskkött och på menyn lockades jag av en stor härlig fläskkotlett som hade penslats med en glaze med lönnsirap och salvia innan den grillades och sedan serverades med rostad pumpa, smörsauterad mangold, karamelliserad schalottenlök och till det en sky smaksatt med balsamicovinäger. Jag kunde heller inte låta bli att för sju dollar extra ta in en blomkålsgratäng, det var ju ändå onsdag – lillördag!

Vinlistan är medelstor och som väntat mest fokuserad på kaliforniska viner. Unti Vineyards uppe i Dry Creek Valley är en liten familjeproducent med en lång tradition att odla Zinfandel, Grenache och ett par italienska druvsorter. På listan fanns deras 2013 Barbera på nio dollar glaset och ett sådant kom genast in till bordet. Det har förvisso inte samma friskt rödbäriga doft- och smakprofil som de piemontesiska vinerna har, men det är ändå ett rätt gott vin med lite jordiga nyanser i den något mörkare körsbärssyrliga frukt det bjuder på. Tanninerna känns, men det är väl balanserade av frukten och känns avrundade tack vare den friska syran och det är definitiv ett trevligt vin, om än inte storslaget. En detalj vill jag lägga till, det var tack vare balsamicovinägerns syra som matchningen med barberavinet blev så bra, vinets syra mötte nämligen upp maträttens syrliga toner på ett utmärkt sätt. Ofta är det just en så liten detalj som denna som är fundamentet i en bra kombination.

Jag kunde heller inte låta bli att beställa in ett glas 2013 Cabernet Sauvignon Mountain Cuvée från klassiska och högpresterande firman Chappellet Vineyards uppe på Pritchard Hill. Det här är en firma med en fantastisk historik av viner som utvecklas till stor komplexitet med tio, tjugo, trettio och till och med fyrtio års flasklagring. Tolv dollar för ett glas av det här goda vinet (det är inte deras toppvin, men väl ett mycket bra vin) kändes oemotståndligt. Doften var fint mörkbärig, solmogen och rik men verkligen inte söt, den ursprungstypiskt steniga mineraliteten uppfattades redan i doften, som också bjöd på en fint klassisk nyans av grafit. Ungt var vinet förstås, ändå mer elegant än yppigt. Smaken var medelfyllig, fint strukturerad och mineralisk med en god syra och viss längd, fortfarande nämligen något återhållen av sin ungdom. Precis som jag själv är, tänkte jag, betalade notan och smög iväg hem till mitt lilla vingårdshus.

 

onsdag 9 december 2015

Ett par dagar med Kelli och Scott i början av december


 
Det är alltid lika kul när det kommer trevligt folk från Kalifornien och hälsar på i Stockholm. Den här gången var huvudpersonen som kom en sommelier, Kelli White, som precis har utkommit med den djuplodade och sprängfyllda boken Napa Valley, Now and Then, ett verk av biblisk dignitet som på omkring 1 200 sidor tar med läsaren på en stor del av de senaste 50 årens historia i Napa Valley. Här presenteras omkring 200 av dalgångens mest betydelsefulla firmor, men fokus ligger faktiskt inte särskilt mycket på vad de gör idag, utan hur deras viner från förr har varit och fortfarande är. Man kan läsa om tusentals fina viner från förr och nu och framför allt hur de gamla och idag mer eller mindre mogna vinerna från Napa Valley uppför sig.
   Att Kelli har lyckats tillgodogöra sig en så fantastiskt kunskap om det gamla Napa Valley finns det en logisk förklaring till. När hon och hennes sambo Scott, också han sommelier och med på resan till Sverige, flyttade från New York till Kalifornien för fem år sedan var det för att ta över vinprogrammet på den i och för sig bra men inte enastående restaurangen Press i St Helena. Istället för att göra som alla andra sommelierer och bygga upp en vinlista med allt det fina som vinproducenterna släpper idag, valde Kelli och Scott att gräva bakåt i tiden och köpa perfekt lagrade äldre viner från både privata samlare och dalgångens vinerier. Genom åren har det blivit tusentals titlar som har passerat vinlistan och vinglasen på Press och efter fyra och ett halvt års provande, intervjuvande av gamla vinmakare och skrivande ett par timmar om dagen blev boken klar för en kort tid sedan.

Jag har själv under tio års tid haft det stora nöjet att dricka gamla viner från framför allt Napa Valley (där vinets historia är längre än på annat håll i Kalifornien) och i min vinklubb har jag gjort dussintals med 10-15 viner långa vertikaler av dalgångens bästa och mest kända viner. Alla som dricker de äldre vinerna blir som förstummade av den kvalitet och den lagringspotential vinerna visar.
   Ett bra exempel på det var den 1974 Cabernet Sauvignon Stag’s Leap Vineyards från Stag’s Leap Wine Cellars i Stags Leap District vi drack tillsammans på en privat tillställning en av kvällarna. Den lätt järniga och mognadssöta frukten, nyansen av mint (kanske till och med en släng av eukalyptus) och känslan av torkad svamp, dadlar, fikon och vaniljsöta ekfat var faktiskt helt formidabel och även om vinet var riktigt moget, fanns här fortfarande en viss spänst kvar. Smakmässigt var vinet lent, silkigt och elegant, syran var måttlig men tillräcklig för att ge någon slags fräschör och eftersmaken är lång, len och mycket elegant.   

Kelli och Scott hade inte kommit ensamma, med dem reste vinmakaren Lisa Togni från Philip Togni Vineyards uppe i Spring Mountain. Philip Togni är en av de mest välrenommerade vinmakarna i Napa Valley och hans karriär här började redan i slutet av 1960-talet. Hans tidiga viner på Mayacamas Vineyards och Chappellet Vineyards hör till några sådana viner som Kelli och Scott hyllar som de mest klassiska och bästa vinerna som har gjorts i det tidigare Napa Valley. Sedan 1983 är det dock den egna egendomen Philip Togni Vineyards som har gällt för Philip, och också för dottern Lisa som sedan 2000 är vinmakare här. En av kvällarna i Stockholm blev Lisas, som på restaurang Djuret fick chans att visa upp en lång räcka goda viner till restaurangens fantastiska mat.

Att årgången var en av de svalaste och fuktigaste i mannaminne noterades inte alls så tydligt man hade kunnat tro i 2011 Cabernet Sauvignon från Philip Togni Vineyards. Frukten var förvisso inte lika djup som den i den intill serverade 2012:an, men doften bjöd på en ganska intensiv vinbärsaromatisk frukt som kände pigg och friskt. Den stora behållningen var dock de påfallande bordeauxliknande och cedernyanserade tonerna. Smakupplevelsen var också klassisk, torr och frisk med en mineralisk och av tanniner fint hållen struktur och det var just den granska klassiska smaken som gjorde vinet mer bordeauxlikt än vad 2012:an var.
   ”Vi är väldigt nöjda med 2011, trots allt, men det är ett lite lättare och mindre strukturerat vin och vi tror inte att det kommer att bli ett av våra mer långlivade viner”, säger Lisa.
   Doften var än mer klassisk och elegant i 2006 Cabernet Sauvignon, vars frukt var mörk och bärig utan att visa någon som helst antydan till sötma. Ceder och grafit, nyanser som skänkte vinet en stor komplexitet, gjorde det mycket mer intressant och gott än vad jag har upplevt att många andra viner från 2006 är. Smakmässigt var vinet föredömligt elegant, klassiskt strukturerat och fortfarande ungt. Ett mycket bra exempel på 2006, en årgång som ibland faktiskt överträffar den oändligt mycket högre rankade 2007.
   ”Det som är intressant med nollsexan nu är att den börjar bli riktigt fint drickmogen nu, den kommer såklart att utvecklas positivt under flera år framöver”, säger Lisa.

Temat på Djuret den här veckan vad dovhjort. Till de yngre årgångarna serverades en mald tartar av låret, som serverades med en lättrökt majonnäs, sotad brysselkål, krispigt poppad grissvål samt rikligt med riven Manchego som tillförde rätten en delikat doft och sälta.

Till den fantastiska nollsexan fick vi en klassisk anrättning, tjälknöl av fransyskan, till vilken lite krispigt tillagad bringa hörde. Den här rätten serverades i en djup tallrik med lena gnocchis, jästa skärbönor, konfiterade champinjoner och en utsökt hjortbuljong som hade kokts in med plommon. Det var kanske inte den första typen av rätt jag hade tänkt på till vinerna, men den visade sig fungera riktigt bra till vinerna.

En annan årgång man tyvärr sällan talar om är 1996 och det beror rätt mycket på att den kom lite olyckligt mellan toppåren 1992, 1994 och 1997. Hos Philip Togni har man dock levererat en alldeles förträfflig 1996 Cabernet Sauvignon som har en klassiskt torr och mineraliskt driven struktur med fin syra, tydliga men med ålderns rätt ganska fint avrundade tanniner. I det här vinet finner man också en liten nyans av te, just det här gröna gräsiga stråket är något som man ofta refererar till som typisk för den högt belägna vingården, där man aldrig skördar druvorna övermogna som man gör på många andra ställen i Napa Valley. Man bör ha i åtanke att Philip Togni är skolad i Montpellier och Bordeaux redan på 1950-talet och att han har en mycket klassisk hållning till hur vin ska odlas och göras.

Fler årgångar än de nämnda serverades, men dessa utelämnar jag här och återkommer i framtiden med rapportering av dem när jag har gjort min stora vertikal för min vinklubb. Istället fokuserar jag här på deras utomordentligt goda söta vin, 2007 Ca Togni, som sedan 1985 görs från ett fåtal stockar av Black Muscat Hamburg som Philip köpte just i syfte att göra ett sött vin. Dessvärre har stockarna ansatts av Pierce’s Disease och är idag i så pass dåligt skick att de troligen inte kommer att leva mer än ett par år till. Vinet görs som ett starkvin, med en lätt spritförstärkning, och det har en restsötma på cirka 230 gram per liter som gör det förunderligt sött och visköst. Frukten är parfymerad och lite blommig, syran måttlig så som man kan förvänta sig av druvor i Muskatfamiljen, men det finns ändå något läckert och fräscht i smaken.

Vi njöt av de goda och numera rara dropparna till en dessert av smörbakade äpplen, en brödkräm av typen pepparkaka, en god äppelsorbet och krispig kavring – det visade sig vara en serie av fina aromer man också fann i vinet. Äktenskapet var omedelbart!

En trevlig eftersittning på närliggande Gaston Vinbar kändes naturlig, när man har långväga vingäster vill man ju visa dem så mycket av Stockholms vinvärld som möjligt. Våra amerikanska vänner beställde genast in en flaska 2009 Saumur Brèze från den i sommeliervärlden närmast kultförklarade Clos Rougeard, ett vin av Chenin Blanc som nu har fått en första mognad och tillsammans med en god citrusfrukt också bjöd på nyanser av bittermandel och honung. Gott, helt klart, men inte så exceptionellt som kultryktet gör gällande.

Det är väl något slags självskadebeteende man bär på om man beställer in en flaska för blind servering av 2011 Gap’s Crown Chardonnay från Sonoma Coast och sitt eget projekt Soil and Soul. I bästa fall får man fina beskrivningar, så har det allra mest varit hittills, i värsta fall säger de skickliga sommeliererna och vinmakarna runt bordet något hårt och nedlåtande och kanske än värre helt sant kritiskt om vinet. Den här gången gick det bra, även om vinet till en början var ganska reduktivt (det har jag faktiskt inte upplevt så tydligt tidigare) kom det med luft i glaset snart att blomma upp till den fina kombination av kalifornisk sol och havsfrisk syra och bourgognelik finess och mineralisk spänst som jag brukar finna det.

Efter ett riktigt lyckat seminarium om Napa Valley, där jag själv fick äran att tillsammans med Kelli White och Lisa Togni sitta i panelen som ledde provningen, gick vi till Sturehof för att äta sen middag. Och dricka sen middag. Det blev ett par viner här, eller fler, och ett av dem var en fortfarande ung 2001 Cabernet Sauvignon Bin 707 från Penfolds. Egentligen ska jag inte bli förvånad, efter att ha provat det här vinet i åtskilliga årgångar som både varit helt nylanserade och över 25 år gamla, har jag hittills aldrig druckit en mogen årgång av det. Det här vinet var packat med mörk primärfrukt, det har en fortfarande stadig men samtidigt fin tanninstruktur kvar, liksom en god syra och en lite kryddig fatkaraktär. Tio år till, tänkte jag när jag drack det sista ur vinglaset, som hade stått upphällt i en halvtimma utan att vinet hade blommat ut fullt i det.

Vi fortsatte på temat 2001, men nu med annat ursprung och annan druvsort. Att gissningen först gick till Pinot Noir av mer rikt och rustikt ursprung förstår jag, doften i vinet var yppig och rödfruktigt aromatiskt såsom mer intensiva pinotviner är (även i Bourgogne, med ålder). Att andra gissade på väldigt eleganta viner av Syrah kan jag också förstå, just för vinets sköna kryddighet och jordiga kvaliteter, men i de flesta fall är syrahviner mer mörkt fruktiga än så här. Jag har njutit av det här vinet många gånger och är väldigt förtjust i det, just för de karaktärer som fick de skickliga provarna att gå fel, och jag har också druckit väldigt många andra årgångar härifrån och varit mer eller mindre överväldigt också av dem. Men just nu hade vi den begynnande mogna 2001 Châteauneuf-du-Pape Réservé från Château Rayas. Magiskt gott!

Sista kvällen tillsammans blev det middag hemma hos Hanzon, som jag har känt över 20 år och sedan dubbelt så lång tid tillbaka har varit en vinsamlare av rang. Den här kvällen var det ett gäng med specialinbjudna gäster, bland dem Kelli och Scott, och Hanzon stod själv för både matlagning och vinservering. Och det blev som vanligt galet mycket gott i glasen.

Utöver lite god champagne var det första vinet vi serverades en 2012 Napa Valley Chardonnay från Grgich Hills Estate, en klassisk firma belägen i Rutherford i centrala Napa Valley. Det är ett väldigt elegant, klassiskt och rätt europeiskt designat vin med en viss fetma och frisk syra och bara en antydan om lagringen i franska ekfat. Det här är ett väldigt gott och tyvärr alldeles förbisett vin som till följd av sin lätta kropp och avsaknaden av kraft, fruktsötma och ekfat länge sågs som ett glest och ointressant vin. Helt befängt, men den typen av rykte fick många av de riktigt fina klassiska vinerna när mer fruktmättade och ekfatdominerade viner kom på modet under 1990-talet. Druvorna till det här vinet kommer främst från en vingård i svala American Canyon i den allra sydligaste delen av Napa Valley, en biodynamiskt skött men inte certifierad vingård. Det här vinet är ett av de mest bourgogneliknande chardonnayvinerna i Napa Valley och det har också en god potential att utvecklas med lagring.
   Hanzon serverade en soppa av trumpetsvamp, krämig och god med inslag av pinjenötter som gav ett litet krisp i den lena texturen av soppan och som också mötte upp vinets nästan Meursaultliknande nötiga karaktärer.  

En annan firma som också helt i onödan har hamnat i skuggan av allt det storslagna i Napa Valley är Frog’s Leap Vineyards som också ligger i Rutherford. Det fanns en koppling till vinet från Grgich Hills Vineyards, nämligen att vinmakaren här, John Williams, gjorde cabernetvinet från Stag’s Leap Wine Cellars som vann The Paris Tasting 1976 – det chardonnayvin från Château Montelena som vann den vita avdelningen gjordes just av Miljenko ”Mike” Grgich som några år senare grundade sin egen firma Grgich Hills Estate.
   Det vin vi nu hade fått serverat var en ypperligt välhållen och fint mogen 1995 Napa Valley Zinfandel, ett vin som tydligt visar att viner av Zinfandel kan lagras. Frukten är nämligen fortfarande levande, fint sötaktig och primär med bara en första antydan av jordighet och torkad svamp. Tanninerna är lena, men de finns fortfarande kvar. Gott, helt enkelt.
   Vi fortsatte med ytterligare ett vin från den här firman, 1996 Cabernet Sauvignon, som nu hade utvecklats en aning och bjöd på en ypperligt elegant fruktighet med en liten nyans av torkad frukt och jordighet. Smakmässigt var vinet medelfylligt, elegant och det hade en len textur och fin, men inte helt mogen tanninstruktur. Lite mineralitet fanns där också. Gott, helt enkelt.

Beringer Vineyards hör också till klassikerna i Napa Valley och även de kan emellanåt glömmas bort i det stora bruset av exklusiva och omtalade viner i dalgången. I Beringers fall handlar det om att de är stora och gör en hel del enkla, billiga viner. Men man gör faktiskt också en del riktigt bra viner och ett av dem är merlotvinet från magert vulkaniska jordar uppe i Howell Mountain, jordar som gör vinet lika välstrukturerat och lagringsdugligt som ett bra cabernetvin. Nu hade vi 2002 Merlot Bancroft Ranch i glaset, ett vin som fortfarande är ungt och primärfruktigt med en tydlig ton av blåbär och vinbär och med en mineralisk stringens som nästan upplevs salt och kittlande på tungan. Jag skulle utan tvekan ge det här vinet ytterligare fem till tio års lagring, även om det också är gott redan idag om man ger det minst en halvtimma i karaff innan servering.
   Också från Beringer Vineyards hade vi ytterligare ett vin, 1996 Cabernet Sauvignon Private Reserve. Som jag nämnde vid beskrivningarna för Philip Togni Vineyards tidigare har årgången lite olyckligt hamnat i skuggan av 1992, 1994 och 1997, men många viner från 1996 är väldigt eleganta och har just nu nått en första mognadsplatå och erbjuder en viss komplexitet samtidigt som tanninerna har börjat tonas ner. Om frukten i de unga vinerna drar åt mörka bär, är vinerna från 1996 just nu mer åt det rödaromatiska och det är väldigt elegant.

Chef Hanzon hade stekt ett innanlår av ren, trancherat det i tjocka skivor och serverade det med en smakrik viltfond och en len kräm av jordärtskocka. Dessutom hade han i smör och olja sauterat lite radicchio, en italiensk sallat med fin beska som tacksamt rundades av med hjälp av det feta och lite salt. En enkel men utsökt maträtt som spelade fint tillsammans med vinerna.

Vi gick tillbaka i tiden i Napa Valley genom en alldeles utsökt 1988 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från klassikern Dunn Vineyards. Vinerna härifrån behöver alltid lång tid att utvecklas till perfektion och silkigt len struktur och denna åttioåtta kändes märkligt nog fortfarande ungdomlig. Visst finns här också en hel del komplexitet som är sprungen ur mognaden och den alltid så närvarande steniga mineralparfymen finns också här. Att ens gissa på att vinet är 27 år gammalt känns inte helt logiskt, till dess man har provat väldigt mycket äldre och gamla viner från Napa Valley och insett vinernas lagringspotential. Jag skulle tveklöst våga ha kvar eventuellt återstående 1988:or i vinkällaren i minst fem och troligen också tio år till. Vid närmare eftertanke finns det ett par sådana kvar på Café Rotsunda, och ett par från 1984, och från 1987, och från 1991, och från 1995, och så vidare. Dunn Vineyards har sedan lång tid tillbaka varit en väldigt god vän.

Opus One är en av de tidigt superhögt satsande firmorna i Napa Valley (1979 gjordes första årgången). Vi fick två viner serverade härifrån, först en tydligt mogen 1986 Opus One som hade en ganska gammaldags känsla i sin mörka, lite plommonfruktiga och rustika karaktär och jag fick direkt en känsla av att vinet var riktigt moget och troligen också övermoget, en varm men lite svagare årgång på 1970- eller 1980-talet. Eller helt enkelt att vinet var lagrat för varmt någon gång i sitt liv. När facit kom (vi fick vinet blint) bestämde jag mig för den senare teorin.
   Eftersom vi var lite besvikna på åttiosexan togs det fram en ny flaska från Opus One, men nu en mycket piggare och mer rent fruktig och vital 1985 Opus One, där frukten var mörkare och det också fanns en fin bläckighet och en nästan bordeauxliknande finess och silkighet som var riktigt läcker. Med viner som det här finns det inte skuggan av tvekan till att Opus One är en fantastisk producent och det finns otaliga årgångar på 1980- och 1990-talet som vittnar om det. Stilen på 2000-talet har blivit lite rikare, dessutom är vinerna fortfarande för unga för att visa sin absoluta komplexitet.
   Vi skulle hålla oss kvar i samspelet mellan det bästa i Bordeaux och det bästa i Napa Valley, men nu genom Christian Moueix och hans Dominus Estate i Yountville. Vinet 2001 Dominus Estate serverades blint och min första spontana känsla var att det kunde röra sig om någon varmare årgång från Château Trotanoy i Pomerol, en felgissning som jag inte alls känner mig obekväm med. Vinet från Dominus Estate brukar nämligen vara något likt vinerna från Pomerol, detta trots att det knappt alls finns någon Merlot i Dominus Estate. Däremot finns det sol. Och det var den fina men fortfarande elegant balanserade solsötman i vinet (och sällskapet runt bordet och anledningen till att vi träffades) som ändå ledde mig till Kalifornien och en bra men kanske inte exceptionell årgång från Dominus Estate, troligen någonstans kring 10-15 år gammal. Och med det var jag faktiskt rätt nöjd!

I nästa glas höjdes koncentrationen, fruktens djup och intensitet och strukturen ordentligt, dessutom kände man en fint vaniljsöt och nötig kryddighet från ekfaten i doften och att vi inte var i Bordeaux behövde jag inte ens gissa. Cabernet Sauvignon, helt klart, Napa Valley, precis lika klart, dyrt och exklusivt kändes inte som en gissning och med tanke på den fina mineraliska strukturen (som faktiskt kändes genom den täta frukten) gick gissningarna till bergen. Med sin mäktiga frukt och täthet stack det här vinet ut, det var gott och imponerande men fortfarande påfallande ungt och i jämförelse med de andra vinerna också nästan monolitiskt. I glaset en riktigt härlig 2007 Capella, ett cabernetvin från Abreu Vineyards och deras fortfarande unga vingård uppe på Howell Mountain. Undrar vad som kommer hända med det här vinet om tio år, eller tjugo?