The Nordic Magnum Dinner den 22 augusti

Idén är lika fantastisk som självklar, ett riktigt gott och intressant vin blir på något sätt mer än dubbelt så kul och gott om det kommer ur en magnum. Någonstans ur den idén växte det för 14 år sedan fram en ännu bättre idé, att samla kompisarna till en middag som enbart handlade som de bästa vinerna serverade ur magnumbuteljer. Allt började i Stockholm, men den första middagen var i Oslo, sedan i Stockholm, därefter tillbaka i Oslo för att senare vid ett par tillfällen ha varit lokaliserad i Tyskland, Bordeaux, Penedés och Portugal. För den fjortonde middagen var vi tillbaka i Oslo igen, men det var ett något vingklippt gäng, bara tolv vänner i gänget kunde vara med den här gången (oftast är vi mellan 18 och 22 smokingklädda sommelierer på middagarna). Dessvärre blev det här också en av de svagaste magnummiddagarna sett till vinerna, många viner var alldeles för enkla och oinspirerande för vad den här middagen ska handla om. Inte heller maten på den nyöppnade och mycket fint designade restaurangen BA53 var minnesvärd, de flesta rätter var enkla, påminde om men nådde absolut inte upp till nivån på den typ av fine dining jag själv försökte mig på för 25 år sedan. Lika tråkigt var det att menyn inte alls var synkad till vinerna, något jag tycker var en jättestor miss efter kombinationerna mellan vinet och maten är en mycket viktig del av en vinmiddag och något som en sommelier ska ha en ära i att lyckas med.

Vi började som vanligt med champagne. Den första av kvällens två champagner var lätt och ljust citrus- och äppelfruktig med en finstämd frukt, frisk syra och delikat brödighet. God och uppfriskande, ung och lite knuten, men inte särskilt imponerande. Det vi hade fått i glaset var 2004 Extra Cuvée de Réserve Brut från Pol Roger, en cuvée gjord till cirka 60 procent av Pinot Noir och 40 procent Chardonnay.

Nästa champagne gick jag faktiskt helt bet på. Sett till fruktigheten kändes den något varm och mogen, här fanns citrus, citronskal, päron och gula äpplen och då jag inte kände någon större komplexitet av lagring på jästen och dessutom fann en märklig bitterhet i smaken, utgick jag från att det var en cava vi hade fått i glasen. Någon cava var det inte, det visade sig att det var en champagne, en rätt sällsynt tappning från firman Vranken som heter 2003 Champagne Demoiselles. Nej, det här var inte alls min typ av champagne, den kändes lite obalanserad och stökig i kombinationen av en nästan övermogen frukt och en frisk citrussyra.

Ostronen till var matiga och smakrika med en hög havsälta och de passade utmärkt till champagnen och gjorde att den också uppförde sig lite godare. Vi fick också små spröda flarn med löjrom från Kalix, som med sin höga halt av umami gjorde att champagnen från Vranken blev ännu beskare. Jag är alltid tveksam till att servera löjrom till torra och strama vita viner och champagner och lägger därför alltid till rikligt med crème fraiche eller motsvarande för att mota den negativa effekten av umami. Den crème fraiche vi hade till räckte dessvärre inte till.

Väl till bords inleddes middagen med två vita viner, det första helt klart en riesling med viss mognad. Doften var läcker, gul stenfrukt och nästan sötaktig citrus med en liten nyans av botrytis i doften, detta tillspetsat av en fin stenig mineralitet. Vinets fyllighet, rika frukt, friska syra och tydliga mineralitet drog mig från Tyskland till Wachau i Österrike, vilket var rätt. Mognaden kände jag som tio till 15 år, men vinet var strax äldre än så, 1998 Riesling Smaragd Kellerberg från Domäne Wachau (som ungefär vid den här tiden började bli en bättre producent, idag är de riktigt bra).

   Vinet intill hade en stramhet och lite vegetal känsla av ogräs kopplat till kalk, men det fanns också en ton av Pommac som gav mig en känsla av första oxidationsnyanser. Samtidigt var vinet stramt och kändes nästan knutet. Det var först när jag fick facit, 2004 Sancerre La Grande Côte från Pascal Cotat, som jag kopplade ursprunget och vinstilen. Dock var vinet förhållandevis koncentrerat, mineraliskt och syrarikt, men det hade inte någon direkt uttalad druvkaraktär.

Första rätten blev en slags krämig krabbsallad på en bädd av syrad gurka och till det lite laxrom och friterat sjögräs, en rätt som inte alls var märkvärdig och faktiskt inte ens riktig god. Var det den här nivån maten skulle vara på? På något sätt ambitiös, men känslan av att den skulle vara gammaldags och tråkig kom nästan direkt.

Nästa rätt var nämligen heller inte särskilt märkvärdig, en hastigt halstrad men fortfarande rå svärdfisk med avokado (som inte var smaksatt) med rostade sesamfrön och kryddkrasse och till det en helt vanlig teriyakisås. Inte vidare japansk, inte vidare gott och definitivt inte anpassat till det vita vin vi nu hade fått serverat.

Vinet däremot, det var enastående. Till en början var det lite blygt och oförlöst, men det rådde ingen tvekan om att ursprunget var Bordeaux. Den djupa frukten drog åt citrus och passionsfrukt, men där fanns också stråk av vanilj från ekfaten och en utsökt blommighet med nyanser av vita liljor och därtill en nästan vaxliknande fetma, allt det som kommer från Sémillon med inslag av Sauvignon Blanc som har vinifierats i små ekfat. Denna 2001 Château Laville Haut-Brion från Péssac-Léognan var fortfarande ung, till färgen fortfarande blekt halmgul, och det kom att blomma ut till större djup, fetma och längd med tiden det stod i glaset. Jag hade gärna sett att vinet hade dekanterats minst en halvtimma innan servering och att vi hade fått det i ett större Bordeauxglas, då hade vinet varit ännu mer exceptionellt. Kvällens vita vin var det hur som helst.

Nästa vin hörde också till de bästa för kvällen, 2006 Meursault Premier Cru Perrières från Domaine Roulot. Även det hade behövt luftas ordentligt, direkt från flaskan hade det en så oväntad kraft och rik frukt, till och med lätt rostade nyanser som jag först tog för ekfat (i själva verket hör de till känslan för vinets ursprung), att jag innan jag smakade på vinet trodde det kom från en superklassisk producent av eleganta chardonnayviner i Kalifornien. När jag smakade på vinet och noterade den påtagligt kalkstensmineraliteten och strukturen, och att frukten inte alls var fyllig och solmogen, insåg jag ju såklart gissningsfelet och placerade vinet i Bourgogne. Återigen ett vin som växte i finess med luftningen. Ett superbt vin!

Maten därtill var väldigt märklig och passade absolut inte alls, rätten till och med tog över vinet och dess finess och lämnade vinet i bakgrunden. En tråkig miss. Hur man tänkte när man satte ett pocherat ägg med strimlad blekselleri, söta gröna ärter och en väldigt smakrik fläskbuljong till denna enastående vita bourgogne begriper jag över huvud taget inte.

Ytterligare en vit bourgogne serverades och jag trodde först att det var en grand cru från Chablis. Årgången gick det inte att ta fel på, i min värld kunde det inte vara något annat än 2004 tack vare stramheten och den tydliga vegetala gräsigheten med inslag av tagetesblad och krossad kalksten. Doften var dessutom tyvärr lite oren i det att jag noterade toner av rå potatis och nyplockad svamp. Dessa nyanser vädrades dock bort efter cirka tio minuter och då upplevde jag vinet som bättre. Smaken var desto bättre, torr och frisk med tydlig mineralitet och viss längd och jag tror faktiskt att vinet kommer att utvecklas positivt under de närmaste tre till fyra åren, trots att det redan nu är elva år gammalt. I glaset 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru La Garenne från Marc Colin et fils, en firma i Saint-Aubin som jag håller mycket högt och som gör en stor svit att utomordentligt fina vit bourgogner.

Och så kom ytterligare en tråkig maträtt, en totalt överstekt och smaklös filé av sjötunga med en vitvins- och musselsås som i och för sig var god men inte alls särskilt speciell. Till det små duttar av broccolipuré som inspirationsmässigt återigen hörde mer till början av 1990-talet än till dagens mer utvecklade gastronomi. Nej, vinet förtjänade en mycket bättre maträtt än den här lunchaktiga rätten.

Två viner som verkligen krävde mat för att upplevas som drickgoda fick märkligt nog bli så kallade pausviner, viner man provar men inte äter något till. Märkligt. Det första av dem var de mörkaste och tätaste, jag noterade plommon och björnbär men också en mognadston och en liten oxidation. Jag utgick från att det var en svag flaska av denna 1990 Brunello di Montalcino Riserva från Col d’Orcia, för det här vinet borde ha varit bättre och mer vitalt. Frukten tynade nämligen bort efter tio minuter i glaset, när vinet snarare borde ha blommat ut.

   Det andra vinet var precis lika tanninrikt men hade en fint bordeauxlik nyans av ceder och blyerts i doften. Strukturen var dock inte bordeauxlik, med sina markerade och torra tanniner placerade jag vinet i södra Toscana och i samma by som vinet intill (vi visste just då inte vinernas ursprung) och någonstans i ålder 20-25 år gammalt. Det vi hade fått var en specialtappning av 1993 Brunello di Montalcino Riserva som gjordes av Frescobaldi and Ferré som ett jubileumsvin för att fira millenniumskiftet 2000. Av de två vinerna var det här det bästa, men jag begriper inte varför vi inte fick någon mat till. Det hade räckt med en god krämig polenta med smörstekt sommarsvamp och lite av en ragu av vildsvin eller något annat gott kött. Lite krämig textur och salt smak hade gjort underverk för vinerna.

Doften var stor, parfymerad, lite blommig, men framför allt syrligt rödfruktig med inslag av slånbär, tranbär och nypon, men där fanns också en något stjälkkryddig ton som bidrog till komplexiteten. Det här vinet, 2010 Vosne-Romanée Premier Cru Les Suchots från Domaine de l’Arlot, var ungt och friskt, precis den typen av lättsam men superelegant bourgogne jag var sugen på. Ett härligt vin just för sin yppighet, silkiga kropp och ungdomliga parfym.

   Vinet intill kom från den klassiska producenten Domaine de Montille och var både mer rustikt, djupare, mer strukturerat och mognare. Men trots åldern kändes denna 1988 Volnay Premier Cru Les Mitans yngre. God var den och hade jag en eller ett par magnum av den, hade jag inte varit rädd för att låta dem bli ytterligare mellan fem och tio år äldre.

   Det tredje vinet var lite skumt, stilistiskt var det till en början som ett ganska rikt och mörkt pinotvin från Kalifornien eller Australien, men det fanns också både blommiga och gummiliknande nyanser i doften, som växte och blev allt finare med luft. Tanninerna var tydliga, vilket gjorde att jag strök tanken på Pinot Noir och medan vännerna runt bordet började gissa på ett antal olika vintyper, dök förslag på Nebbiolo upp. Men någon skolboksmässig barolo tyckte åtminstone jag inte att denna 1997 Barolo Runcot från Elio Grasso var. Vinnaren i flighten var vinet från Vosne-Romanée, tydligt!

Varmrätten bestod av kyckling med en veloutésås, morötter, sparrispotatis och lite dragonolja, en god men ganska vardaglig rätt som inte gav någon större upplevelse i sig eller till vinerna.

Nästa duo viner blev återigen pausviner utan mat. En rätt mörk frukt, något dillkryddig, ung men inte purung, något komplex och fint sammansatt med förhållandevis lena tanniner och en mild fatsötma var det som bäst beskriver vinet 2005 Calvario, ett vingårdsbetecknat vin från en vingård som planterade 1945 på en sluttning i Rioja Alta. Producenten bakom vinet är Finca Allende, en av de bättre totalt sett i Rioja. Jag slår alltid ett slag för Rioja, som jag tycker är ett av vackraste vindistrikten i världen och som också gör viner som kan vara riktigt bra. Jag hoppas innerligt att Rioja får den renässans som vindistrikt det behöver och förtjänar.

Jag kan lika väl erkänna att jag blåste bort mig totalt på nästa vin, som borde vara en självklarhet för mig eftersom det kom från Kalifornien, inte Priorat som jag själv trodde var vinets ursprung. Men frukten var mörk och tät, här fanns gott om tanniner och mineralsälta, en god men inte påtaglig syra och en fatkaraktär som drog åt vanilj. Ett mycket seriöst och fortfarande ungt vin som jag tyvärr inte alls tog som 2001 Monte Bello från Ridge Vineyards. När jag väl hade facit, förstod jag precis vinet, dess dofter och smaker. Men, som sagt, när man kliver av vid fel avfart på vägen fram till rätt svar, blir allt helt fel.

Sedan kom de två bästa röda vinerna för kvällen, båda med magnifik komplexitet och fin mognad. Det första hade jag med mig, därför behövde åtminstone inte jag gissa något. Denna 1985 Volcanic Hill Cabernet Sauvignon från Diamond Creek Vineyards hade en perfekt mognad, doften var så vansinnigt bordeauxlik på hög nivå att alla gissningar också landade just där. Vinet från den branta vingården Volcanic Hill är alltid det stramaste och mest mineraliskt strukturerade av dem från Diamond Creek Vineyards, men nu 30 år gammalt hade tanninerna polerats betydligt. En fortfarande vital men mogen frukt, fina nyanser av cigarr, tryffel och torkat kött och en läcker stenrökig mineralitet. Kvällens bästa röda tyckte jag och många med mig.

  Vinet från Saint-Emilion, 2000 Château Beau-Séjour Bécot, stod inte långt efter, om ens alls. Det här vinet bjöd på ett större djup och kraft, logiskt med tanke på att det var yngre och årgången som sådan rankad som storslagen. Frukten var tät men elegant och inte alls solsöt och den hade sällskap av både finstilta kaffenyanser och rikligt med grafit och ceder. Det här vinet hade dekanterats, men det behövde ändå mer tid i glaset. Jämfört med vinet från Diamond Creek Vineyards, som var helt perfekt drickmoget nu, skulle jag inte ha något emot att återkomma till bordeauxvinet om tio år, eller 15.

   Det sista vinet av de tre var på inget sätt dåligt, tvärtom var det fint fruktigt, nästan violblommigt och kryddigt och det hade en god struktur som högst troligt hade varit betydligt mer påtaglig för några år sedan. Problemet med det här vinet var att det serverades som tredje vin i uppställningen efter de magiska vinerna från Napa Valley och Saint-Emilion. På så sätt hamnade 2004 Château de Pibarnon från Bandol helt i skuggan och gjordes sig inte alls så bra som det skulle ha gjort om det fått stå som eget vin. Vinet var gjort till 95 procent av Mourvèdre och resten Grenache och av de helt nya franska ekfaten som vinet hade mognat i noterades egentligen inget alls.

Ostserveringen utgjordes av en bit Comté, alltid gott, och en lokal komjölksost som heter Rosalita, som också var riktigt god. Till det en marmelad av krusbär. Allt detta gott, precis som desserten som var en mandelkaka med glass och svarta vinbär. Den senare var god, men rent utseendemässigt var det en ytterst märklig och inte alls särskilt stilig dessert.

Stiligt var dock det avslutande vinet, 1970 Riesling Rauenthaler Baiken Spätlese Eiswein (det var först 1983 som eiswein blev ett eget prädikat, dessförinnan gjordes eiswein som tillägg i de andra söta prädikaten) från Kloster Eberbach. Det var ett riktigt läckert vin, det visa överträffade ost- och dessertserveringarna, här fanns en ljuvlig initial sötma som långsamt klingade av mot syra och mineral som gjorde eftersmaken nästan helt torr. Söt citrus, torkade aprikoser och små stråk av torkad svamp som gav vinet en nästan rostad nyans. Sjukt gott, verkligen!

   Så var den 14:e Nordic Magnum Dinner över och även om det alltid är lika roligt att träffa sina internationella sommeliervänner och tillställningen utöver själva middagen har ett antal andra fantastiskt roliga och lärorika övningar, var middagen som sådan en ren besvikelse. Men, om cafévärden får tid över, kan det komma en mindre rapport om ett par minst sagt minnesvärda viner som dracks "utanför" själva middagen.

Teatercafeen den 27 augusti

Teatercafeen i Hotel Continental i centrala Oslo är en av stadens vackraste och äldsta restauranger. Den öppnade för drygt hundra år sedan och har varit i drift sedan dess. Här äter man luncher och middagar, serveras vackra och goda bakverk och njuter av den storslagna inredningen och musiken. Det är som en blandning av finkrog, klassiskt brasseri och anrikt café, och det är riktigt trevligt. Sedan några år tillbaka har man ny kökschef, och ambitionen är hög.

Vi satt i ett chambré separée längst in i restaurangen, och började med en glas sval NV Brut Premier från Louis Roederer. Mjukt citrus- och äppelfruktig med frisk syra, lättsam smak men ändå med ett lite djup. Det här är en av mina favoriter bland standardchampagne, men jag misstänker att det kanske är en aning äldre ålder på de magnumbuteljer vi serverades (de var helt nyinköpta), än de standardflaskor som säljs just nu. Åtminstone upplevde jag det så.

Till champagnen åt vi små blinis med crème fraiche, fint hackad rödlök och mängder med löjrom. Egentligen är jag aldrig någon anhängare av vin till den här typen av förrätt, löjrom är alldeles för umamirikt och ger vinerna en metallisk bitterhet och en platt smak, och rå lök kan förgöra vilket vin som helst, helt i onödan. Men just nu brydde jag mig inte så mycket om det, sällskapet var alldeles för livfullt och trevligt.

När skedarna med ankleverterrin toppat hjortron bars in på stora brickor, kom nästa vin, dekanterat och provat blint. Rent spontant tänkte jag faktiskt på vit hermitage eftersom doften var så klassisk och äppelfet, men bara efter en minuts sniffande och funderande, när jag dessutom hade smakat på vinet, drog idéerna bort mot Sonoma i Kalifornien. Med den nu burgundiska aromen men tydligt nötiga fatkaraktären, gick min gissning till Marcassin Vineyard i Sonoma Coast, men så var det inte. Istället var det Kistler Vineyards som var avsändare, och när åldern på vinet avslöjades blev jag faktiskt lite överraskad över att vinet inte var för gammalt. I glasen hade Le Lys skänkt upp 2000 Chardonnay McCrea Vineyard från Sonoma Mountain. Intressant! Till den feta anklevern med fruktsötman till, passade detta rikare vin klart bättre till än vad champagnen gjorde.

Lunchens vin blev inte oväntat 2005 Chevalier Montrachet Grand Cru från Domaine Leflaive, som nyvaknade Chef Heinz hade tagit med som ”ursäkt” för att han hade försovit sig och kommit sent. Magnumstorlek, såklart!
Vinet var till en början bara läckert, snyggt och elegant i en nästan blommig stil, men med luft skulle vinet inte bara växa i kraft och djup, och också bredda sitt doftregister till en betydligt större komplexitet. Blommigheten ökade, blev både vitare och tyngre, frukten fick nyanser av gula plommon, och den från vingården så typiska kalkmineraliteten blev mer uttalad och närmast jordigt rostad. Och med luften, blev vinet så mycket godare. Vit bourgogne av rang bör serveras välluftad, och helst som vi nu gjorde, vid cirka 14-16 grader. Herre min skapare vad gott det här är – lunchens vin utan jämförelse.

Så kom det vi alla trodde var varmrätten in, i själva verket var det den första av två varmrätter. En timjankryddad och saftig confit på anka, serverad på en bädd av rotsellerikräm och haricots verts, med syrad rödlök. Det inte var den allra bästa kombinationen till vinet, jag hade nog helst sett att vi hade en pinot i glasen, men det slank ner ändå.

Den röda bourgognen kom strax därpå, och den var mogen men i gott skick (i alla fall den flaska som jag blev serverad ur, den andra flaskan var betydligt mer lång gången – flaskvariation är tyvärr något vi måste räkna med då vi serverar äldre viner). Här fanns både den jordiga och komplexa ton av torkad frukt, sous bois, tryffel, tobak och kakao som man finner i äldre bourgogne, och de söta röda frukter som är så typiska för Pinot Noir. Att gissa ålder på en bourgogne som är i det här stadiet är svår, en bourgogne når i regel den här typen av mognadskaraktär efter cirka 20-25 år, och kan sedan stanna i det skicket i flera decennier om källaren är sval. Det vi hade fått var en 1970 Pommard Premier Cru Rugiens Tête de Cuvée från firman Remoissenet Père & fils, en firma jag egentligen aldrig har druckit något riktigt gott ifrån, en mellanproducent helt enkelt.

Ytterligare ett vin med mognad serverades, men det hade en så tydlig struktur att jag först gick in på Cabernet Sauvignon från Howell Mountain (från firman Dunn), utan att jag kände mig direkt tänd på just den idén. Här var det mer tobak och sekundäraromer än i föregående vin, och mycket mer tanniner och känsla av stenig jord. Frukten visade inga direkta spår av ungdom, och vinet var helt klart i slutet av sin andra livshalva. När det visade sig att det var en 1982 Barca Velha från Sogrape blev vi alla förvånande – de åttiotvåor jag drack för åtta år sedan var i mitt tycke alldeles för gamla redan då.

Till det här vinet serverades den stora varmrätten, en helstekt entrecôte av Kobekött, med en krustad fylld med stuvade svartrötter och kantareller, därtill en härligt doftande tryffelsås som doftmässigt verkligen satt som gjuten till de två mogna vinerna.

Det blev också lite dessert, en variation på äpple med både gelé, äppeltapioka och frisk sorbet som serverades i ett stort Martini-glas. Härligt uppfriskande av sval.

Till chokladtryfflarna och smågodiset, som här på caféet är riktigt fina, serverade Mr Mustard ett starkvin som han låter slutlagra och blanda själv. Det kallas El Mago 50 Solera 1928, är gjord av Garnacha Blanca som har vuxit i steniga jordar i Terra Alta, och framställts precis som en sherry. Det är ett fullkomligt makalöst gott vin med en stor och intensivt valnötsaromatisk doft och smak, ett uns initial sötman med en helt torr och kvardröjande smak med stor komplexitet.
Men den eftersmaken gick jag hem för siesta … det var bara tre timmar kvar till dess samling för den stora middagen skulle ske.

En dag i Oslo den 26 augusti

Aker Brygge, solen skiner, gatorna är fyllda av glada människor, lunchtid. Nog är det lite turistiskt med publikfriande uppstädade hamnkvarter, designade för kommers, liv och exklusivt boende än för skumraskaffärer och bordeller. Aker Brygge är inget undantag från denna tacksamma utveckling. Vi slog oss ner på restaurangen Druen, i sig inte märkvärdig men ändå trivsam och framför allt välplacerad och uppskattat. Vinlistan såg bra ut, som vanligt i Norge med en total dominans från den klassiska världen, men också med ett antal intressanta viner från bland annat USA.

Jag tog seden dit jag kommit och beställde ett klassiskt stilfult vin från Chablis och den riktigt bra men ännu inte helt välkända producenten Laurent Tribut, en ung och mineraliskt strukturerad 2008 Chablis Premier Cru Côte de Léchet, snygg, frisk och sval, precis det vi behövde i augustivärmen. Ett riktigt gott, försvinnande gott faktiskt, aperitifvin.

Lunchrätten krävde rött, och därför gick vi över till en god, även den klassiskt och perfekt svalt tempererade 2004 Château La Tour Haut-Brion, ett vin från en 4.50 hektar lite vingård som från och med årgång 2005 införlivats i det mycket mer kända och för ägaren Domaine Clarence Dillon mer inkomstbringande Château La Mission Haut-Brion. Det här vinet, gjort till ungefär lika delar av Merlot och Cabernet Sauvignon, är förhållandevis lätt och saknar lite av kropp, men aromerna är utsökta och stilfulla och strukturen fin utan att vara markerad. Såsom många nollfyror är det drickbart redan nu och bjuder på en fin blyertsliknande nyans.

Hamburgaren skriver man kanske inte ett brev hem om, men den var åtminstone rätt god och fyllde sin funktion och stillade hungerns för stunden. Nu var det ju inte för maten vi hade kommit hit, utan mer för att värma upp med ett antal goda viner inför helgens stora begivenhet, den tionde årgången av The Magnum Dinner.

Tyvärr var den väl prissatta 1994 Cabernet Sauvignon Special Selection från Caymus Vineyards i Napa Valley korkad, och istället för att ta in en ny flaska, beställde vi en 2006 Montebello från Ridge i Santa Cruz Mountains, i den här årgången en cuvée av 70 procent Cabernet Sauvignon, 20 procent Merlot och tio procent Petit Verdot. Som vanligt känner man igen den gräddvaniljglassliknande ton av sötma och kryddig vanilj från de helt nya amerikanska ekfaten, men till skillnad från många viner som har uppfostrats i amerikanska ekfat, har vinet Montebello tillräcklig koncentration och fruktdjup för att till allra största del absorbera eken. Den här årgången är ovanligt tillgänglig, normalt sett vill jag ge Montebello cirka tio års flasklagring innan jag rör dem, men tanninerna var ovanligt polerade och vinets frukt började breda ut sig efter bara ett tio minuter i karaffen och glasen.

Till den smakrika osttallriken, på vilken blandade ostar av get och ko av både pressad, tvättad och grönmögeltyp erbjöds tillsammans med kompott av tomater, karamelliserade nötter (nötter och vin är sällan en bra idé) och honung, bland annat, fungerade detta fylligt ungfruktiga vin bättre än vad det mogna vinet från Napa Valley hade gjort. Tur i oturen alltså.

Avslutningsvis en uppfriskande flaska 2002 Dom Pérignon från Moët & Chandon, ung och lite återhållet blyg, men god och vederkvickande. Nu väntade bara ett par timmar siesta, innan det var dags att kliva på igen.

Det blev en skön och efterlängtad snabbis på Alex Sushi på Cort Adelers Gate 2 i centrala Oslo, stadens allra bästa ställe för sushi! Och bra var det, riktigt bra! Eftersom det här var ett snabbt intermezzo mellan långlunchen och kvällens vinorgie, tog jag inga djupare noteringar. Det blev i alla fall pinfärsk sashimi på pilgrimsmussla, torsk, hälleflundra och lax, vilket smakade förträffligt i sin förunderliga balans mellan umamisötma, havssälta och textur.

Vinvalet gick ovanligt snabbt, trots att det satt många åsikter runt bordet, eftersom Världsmästaren bara beställde in den långa magnumpjäsen av 2009 Schieferterrassen Riesling från Heyman-Löwenstein i Mosel. Det var ju trots allt precis den typen av vin som vi behövde, mjukt fruktigt med en klädsam sötma och uppfriskande syra (och en fin stenmineralkänsla) för att balansera alla färska smaker i det stora omfång av sushi som nu skickades in.

Alex Sushi är en relativt liten restaurang där man allra helst ska sitta runt baren så man ser när kockarna arbetar, det är extra trevligt. Inte helt oväntat är fisken av högsta kvalitet, något man tyvärr sällan ser på sushirestauranger i Stockholm (till exempel). Stilmässigt är det samma nivå av kvalitet, ambition och inspiration som på Råkultur i Stockholm, något som passar mig alldeles utmärkt.
Då vi bara hade slunkit in på Alex Sushi som ett intermezzo mellan lunchens efterföljande siesta och det stundande middagspartyt, gick allt i ett rasande tempo, in och ut på 30 minuter.

Kvällen blev ”hemma hos”, och den blev minst sagt rörig ur ett logistikperspektiv. Rent smakmässigt blev den dock en fröjd!
Drygt 20 sommelierer från Europas alla hörn, mest från Sverige och Norge, samlades kring en enorm vinbuffé, det var väl säkert ett 40-tal viner i magnum och halvmagnum, från 2009 och ner till 1971. Alla hanns inte med, några direkta anteckningar togs inte eftersom det var mer fest och kära återseenden än seriöst ”arbete”. Vi började i alla fall med 1999 Special Club Grand Cru Blanc de Blancs Brut från Launois Père & fils, en fortfarande ung och citrusfrisk champagne med något stram mineralstruktur och god längd, snabbt följd av en faktiskt betydligt mognare och därmed med brödig och äpplig 1996 Special Club Grand Cru Blanc de Blancs Brut från samma firma. Jag, och jag tror de flesta med mig, föredrog den yngre tappningen.

Små snittar av surdegsbröd med skagenröra och ankleverterrin bjöds runt, och än så länge var gruppen någotsånär samlad i det stora köket, där Chef Heinz förberedde en av kvällens matmässiga attraktioner. Två stora lådor av pinfärska stora havskräftor attackerades av hans kunniga fingrar och vassa kniv.

Under tiden gav jag mig på den stora vinkylaren och plockade upp en magnum 2007 Chablis Grand Cru Les Clos från firman Domaine Christian Moreau, vars viner är eleganta och relativt strama men ändå har en viss kropp. Just den här årgången kändes emellertid lite slapp, trots en uttalad känsla av ostronskal och mineral, upplevdes syran något mjuk – jag saknade den där spetsen och livfullheten som jag tycker så mycket om i vinerna från Chablis.

De inledande vinerna, en fullt mogen men välhållen 1983 Chassagne-Montrachet från Domaine Blain-Gagnard samt en fint vällagrad med på inget sätt oxiderad eller för mogen 1983 Riesling Mönchberg Vieilles Vignes från Domaine Ostertag, passade alldeles utmärkt till de örtgrillade havskräftorna som hade grillats av Chef Heinz. Den mannen vet vad han gör!

Då jag gick över till rött, fann jag det intressant att prova igenom tre årgångar av det vin kompisen Christopher Moestue gör i Bourgogne under etiketten Vignobles Moestue. Den första årgången, 2007 Volnay, tog man över vingårdarna mitt i sommaren och har därför inte kontrollerat hela odlingssäsongen. Vinet är det svagaste i trion till följd av en något stummare fruktighet, men det har en fin ton av kalkmineral och en god snarare än frisk syra. Även om 2008 Volnay är ungt och knutet, har det en riktigt fin och för årgången typisk struktur med frisk syra och utmejslad mineral som ger den finstilta och bytypiska rödfrukten en ordentlig ryggrad. Av de tre vinerna, var det här den årgång som tog längst tid på sig att blomma ut i glaset, men också gjorde det allra bäst. Med en lite varmare och yppigare röd bärfrukt, typisk för årgången, är 2009 Volnay det mest tillgängliga av vinerna, och jag fann det dessutom vara oväntat fint strukturerat för årgången.

Med sviten av viner från Kloster Eberbach i färskt minne, var det extra kul att prova (eller snarare dricka) den utomordentligt goda 1971 Riesling Heppenheimer Centgerich Spätlese från Hessische Bergstrasse, vars svagt gyllene halmgula färg inte alls gav vinet ett 40-årigt utseende. Även doften upplevdes yngre, och balansen av syra och den fortfarande vitala sötman var ljuvlig. Den här typen av vin går hem i just den här kretsen av oerhört erfarna vinprovare och sommelierer.

Jag var nog inte ensam om att gå fel på 2002 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Méo Camuzet som Sir Ausonius hade tagit med och dekanterat. Hur konstigt det än kan låta, gick jag till vare sig Pinot Noir eller Bourgogne till en början, trots att vinet hade en kalkig mineralitet. Det fanns faktiskt större likheter med en bordeauxblandning (!), och jag var faktiskt helt bortkollrad. Visst blommade de syrligare rödfrukterna ut med mer luft, men det var först med kunskap om vilket vinet var som de ”typiska ursprung” började hittas … om man ansträngde sig. Märkligt …

Varifrån nästa två viner kom rådde det ingen tvekan om. Mitt vin var det första, 1999 Signature Cabernet Sauvignon från Chappellet högst uppe på Pritchard Hill i östra Napa Valley. Årgången är en av mina favoriter i Napa Valley på 1990-talet (tillsammans med 1992, 1994 och 1995), och vinerna har nu börjat komma in i en riktigt läcker, första komplexa mognadsfas. Här möter den unga mörka bärfrukten mer nyanserade toner av blyertspenna, och samtidigt som mineraltonen står kvar och ger liv i vinet, har tanninerna påbörjat sin avrundning. Stilfullt och ruskigt gott!

Nästa vin var djupare och mer primärfruktigt, stort på allt sätt och vis, som trots sin massiva kropp hade en väldigt fin balans med nästan sammetslena tanniner. Att placera den i Napa Valley var inget svårt, däremot gick jag fel på producent och ålder (trodde det var en 1997, eller möjligen 2001, tack vare den rika frukten). I glaset hade Le Lys hällt upp en 1996 Cabernet Sauvignon Herb Lamb Vineyard (den ligger strax nedanför Howell Mountain) från Colgin Cellars.

De kraftiga men eleganta cabernetvinerna passade alldeles perfekt till den långsamt (5 timmar) stekta och ljuvligt saftiga steken från bergsgris (det sades i alla fall att grisen har gått omkring uppe på de norska fjällen), serverad med sin steksky och grönsaker i all sin enkelhet.

En 1997 Sassicaia från Tenuta San Guido slank också ner. Jag fann den vara lite märklig med sina nyanser av rostade kräftskal (tänkte först på ett vin från Ribera del Duero, faktiskt) och den var tyvärr lite slapp i struktur och eftersmak. Bättre liv var det faktiskt i den alldeles oväntat pigga 1986 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières från Domaine Louis Carillon, ett vin som förvisso visade på tydlig mognad i all sin honungsaktiga och svagt nötiga komplexitet, men det fanns faktiskt inte en enda tillstymmelse till mognad.

Så helt plötsligt, mitt i den stora hopen av flaskor som stod på en bänk, hittade jag två oöppnade flaskor som fångade mitt intresse, båda från riktigt fina domäner i Bourgogne. Det första vinet kom från Domaine Arlaud i Morey-Saint-Denis, som nu in på 2000-talet gör allt bättre viner med en ljuvlig röd bärfrukt och blommig parfym, silkiga tanniner och sirlig mineralstruktur. Det jag hade hittat var en 2008 Morey-Saint-Denis Premier Cru Aux Chezeaux, som för min del blev kvällens mest förföriska vin. Mer komplext men inte lika yppigt fanns jag nästa vin vara, 1986 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Cras från toppfirman Domaine G Roumier, ett vin som precis hade börjat utveckla den typ av sensuella, jordiga, avrundade och eleganta aromer som under det närmaste tio åren (troligen) kommer att göra den röda bärfrukten sällskap innan vinet når en tydlig mogen ålder.

Med de två röda bourgognerna i akut smakminne, gav vi oss ut i natten. Och vad som sedan hände i Oslo, stannar i Oslo. Tack och lov…