Två kvällar i Walla Walla i slutet av juli

Walla Walla ligger långt bort. Fem timmars bilresa från Willamette Valley (eller drygt fyra från Portland) och mestadels utefter Columbia River. Motorväg och öken varvas med märkliga bensin- och matstopp och ett par små orter, två dammbyggen och egentligen mest tråkigt landskap – utöver stundtals väldigt vackra och dramatiska naturscener med den livliga floden, de dramatiska geologiska formationerna och bergen som floden har ätit sig ner i och en och annan vacker vykortsvy av annat slag. Men timme efter timme efter timme innan man kan ta av mot den lilla gömda och glömda orten Milton-Freewater som av någon outgrundlig anledning etablerades här mitt i ökenlandskapet 1868 och 1873 fick sitt namn Milton (tilläggsnamnet Freewater kom först 1951, då man som nybyggare i trakten utlovades fri tillgång på vatten att bevattna sina odlingar med – ett smart sätt att få folk att vilja bosätta sig här mitt i öknen).

   Hit åker jag emellanåt för att prova vin, just här i Walla Walla och än mer i The Rocks District of Milton-Freewater i södra Walla Walla (i delstaten Oregon) odlar och gör man nämligen helt fantastiska viner av främst Syrah, men också en den gröna Rhônedruvor och i mindre utsträckning Cabernet Sauvignon, som dock kan vara bländande bra.

 

Efter en lång dag i bil och en varm (40 grader) eftermiddag i vingårdarna i The Rocks District of Milton-Freewater, kom jag till staden Walla Walla för att bo och äta. Middag blev det på den italienska restaurangen Passatempo Taverna på 215 West Main Street. Det är en rätt trevlig restaurang som rekommenderas av lokalbefolkningen, men även om personalen var vänlig och välkomnande och maten vällagad och god (utan att rocka världen), fanns det en del egenheter som jag inte begriper mig på. Lite stökigt och slarvigt med meny och vinlista som finns på nätet som inte överensstämmer med verkligheten, sedan osäkerhet och okunnighet om vinerna när man frågar, att man glömmer att lämna fram meny när man sätter sig, dessutom en märklig luftfuktare ovanför huvudet om man sitter utefter den ena väggen på innergården. Till slut blev det så fuktigt att det blev lite regnskog över det hela. Men som sagt, trevligt och god mat … och väldigt vänligt.

   Är man tokig i god burrata, då väljer man burrata om man ser den på meny. Och det gjorde jag här. Den kom i en djup skål, mild i smaken och len som vispad grädde i texturen, och serverades med goda solmogna tomater (det är verkligen säsong för den här), massor av persilja och basilika, lite nymalen svartpeppar och en ganska fruktig olivolja. Det här var precis det jag var sugen på efter en lång dag i 40 graders stekande solhetta.

 

Visst hade det varit gott med rött vin, den här delen av Oregon och Washington State är ju allra bäst på Syrah, men just med tanke på värmen och att jag var sugen på något lite lättare till middag, valde jag vitt. Lokalt såklart, det gör jag alltid, franska viner dricker i Frankrike och italienska viner i Italien … eller hemma. Vinet kom från en av de små men högklassiga firmorna här, en då av Matt Reynvaan nygrundad firma (2007) jag upptäckte på en av mina första resor i trakten för kanske fem år sedan eller så, Reynvaan Family Vineyards. Jag blev redan då väldigt imponerad och vid återbesök senare har denna känsla förstärkts. Matt Reynvaan är en fantastisk vinodlare och vinmakare.

 

De är framför allt kända för sina syrahviner, som är enastående, men nu hittade jag deras 2014 Queens Road White ($99 på listan) som kommer från deras In The Rocks Vineyard i The Rocks District of Milton-Freewater i det allra nordöstra hörnet av Oregon, bara 25 minuter bilväg söder om staden Walla Walla. Det här vinet görs till cirka 70 procent av Marsanne och 30 procent Viognier som vinifieras separat i neutrala 228 liter stora franska ekfat och trots värmen i vingården har man låtit vinet genomgå full malolaktisk jäsning. För att lyfta fräschören och minska uttrycket av fat, har man låtit lagra vinet i små steel drums, ett begåvat grepp som verkligen har belönats i ett vin med stor elegans. Jag noterade den lilla honungsnyansen och fetman från Marsanne, men också blommigheten och tonen av aprikoser från Viognier och samspelet är minst sagt lyckat!

 

Jag velade ett tag vid valet av varmrätt, hittar jag bläckfisk på menyn brukar jag ta in det, men att beställa in bläckfisk från Medelhavet när man sitter mitt i öknen i nordvästra USA känns inte vidare begåvat. Eller? Nej, det fick bli popettine de maiale, köttbullar av lokalt uppvuxen gris med ricotta och en kräm av polenta med inslag av brynt smör och timjan. En rustik och enkel rätt, lokal dessutom, och till vinet passade den precis lika bra som bläckfisken hade gjort. Således ett klokare val.

 

Whitehouse-Crawford på 55 W Cherry Street är en av de mest omtalade restaurangerna i staden Walla Walla. Här har jag ätit ett antal gånger och alltid känt mig nöjd men kanske inte exalterad. Det är en snygg restaurang, inhyst i ett gammalt industrihus med tegelväggar och högt till tak, ett vineri bakom glas i ena delen av matsalen och ett öppet kök i den andra. Det är här, vid bardisken framför det öppna köket, jag brukar äta middag när jag är i Walla Walla.

 

Här tänkte jag mig en tidig första middag innan huvudmiddagen skulle avnjutas senare på kvällen (det finns en anledning till att orden förmiddag, middag och eftermiddag existerar) och därför siktade jag på ett par smårätter. Den första som kom in var en rykande varm och ganska matig krämig soppa av majs och sommarsquash med en liten touch av poblano chile som hade strimlats ner i soppan och gav ett skönt sting av hetta.

 

Två vita viner valdes, båda på glas och det första av dem krispigt ungt och stramt, 2016 Sauvignon Blanc från Walla Walla Valley och den i det ”anrika” producenten Pepper Bridge Winery som grundades av Norm McKibben år 1998 (ja, det är tidigt i historien om vinet i Washington State). Vinet är en cuvée av 92 procent Sauvignon Blanc och åtta procent Sémillon som till två tredjedelar kommer från den stora men omtalade Les Collines Vineyard och en tredjedel från Seven Hills Vineyard alldeles intill The Rocks District of Milton-Freewater. Neutral ek till 70 procent, resten i cementägg, en klok vinifiering som lyfter fram det man vill ha och inte döljer något alls. Det hade precis de attribut jag hade förväntat mig, en fint blommig och lite citrusfruktig doft, en knappt medelfyllig och fint fruktig men helt torr och något syrastram smak som kanske var lite för lätt för soppan, men ändå fungerade hyggligt och framför allt lättade upp den kryddheta en liten aning.

 

Nästa rätt visade sig vara lite mäktigare än vad jag hade väntat mig av en förrätt, men det berodde mest på riset som låg som en sockel i botten av anrättningen. Det var en god poké av vildfångad lax, fet och rik i smaken, som hade en fin smaksättning av sojasås, sesamolja, rostade sesamfrön, alger, lite söt lök och limebasilika.

 

Det andra vita vinet, som var min favorit till både soppan och laxrätten, kom från den kallaste appellationen i Washington State, Columbia Gorge, som ligger alldeles intill den vindpinade och kalla Columbia River i den södra delen av delstaten (floden utgör gräns mellan Washington State och Oregon). Det är verkligen inte ofta jag beställer in ett vin av Gewürztraminer, men nu hade jag en 2014 Gewürztraminer Celilo Vineyard från den 6 000 flaskor om året lilla familjefirma Dowsett Family i mitt glas. Utöver det här vinet, som kommer från en kall vingård planterad 1982, gör Chris Dowsett lite vitt av Riesling samt lite Pinot Noir från Oregon och rött av Rhônedruvor från Washington State. Den första årgången var 2007 och man gör sina viner hos Buty Winery i Walla Walla.

   Vinet var blommigt och somrigt så det förslog, massor av rosor och en fin solmoget söt persikafrukt, charmigt och inställsamt snarare än komplext, fruktigt till smaken med en antydan till sötma men ändå nästan helt torr smak. Det är väl inget vin som kvalar in på Café Rotsunda, men jag måste nog säga att jag tyckte var rätt okej till mina två första rätter.

 

Den tredje rätten var ganska standard, helt vanliga friterade bläckfiskringar. Förvisso gott, men när det står ”vietnamese” på menyn så tänker jag mig mer än att det är en lätt kryddhet sås och lite sallad av alger som gör rätten vietnamesisk.

 

Ox and Cart är en ny restaurang som ligger på 7 First Avenue mitt i staden. Här arbetar man med närproducerat (råvarorna och det mesta av vinet) och gärna ekologiskt. Den långsmala lokalen är trevlig, ett femtiotal platser vid små bord, en rå tegelvägg med vinflaskor och en bar med ytterligare ett par sittplatser, skön belysning och väldigt trevlig personal. Det här skulle helt klart bli bra.

 

Happy Hour var det också, hela kvällen faktiskt, bara en sådan sak, så förrätt och varmrätt landade på 21 dollar. Utan att vara alltför vidlyftig satsade jag därför på en riktigt bra flaska vin, 2014 Syrah The Douce från toppfirman Gramercy Cellars som gör riktigt fina klassiskt strukturerade viner som mer drar åt Rhônedalen till än det mesta andra här i Washington State. Bakom firman står Greg Harrington, master sommelier med förflutet i New York som 2005 bytte sin lägenhet på Manhattan mot en vingård här i Walla Walla, kastade sitt sommelierförkläde och blev vinmakare. Hans skolning och kunskap om världens viner förklarar en hel del finessen och den mer europeiska känslan i vinerna – här är det fräschör, syra, mineral och struktur som står i första rummet. Fin mörk frukt, en hel del av den typiska köttighet man noterar i vinerna från norra Rhône, därtill en stenighet och en lätt krydda av inslaget av stjälkar under jäsningen. Ek noterades det inget alls av, ny ek används knappt här (annat väldigt småskaligt för att introducera nya 500 liters fat emellanåt). Istället är det foudres (2 000 liter stora fat), cementtankar och två till ett par år äldre fat som gäller. Återigen en detalj som gör vinerna mer eleganta och ”franska” i stilen. Bravo!

   Lite fakta om vinet: 100 procent Syrah från Les Collines Vineyard och Forgotten Hills Vineyard vid foten av Blue Mountains i Walla Walla Valley, där man får en lite högre syra i vinet och även en fin mineralitet av jordarna, vinifierad med 70 procent hela druvklasar och sedan lagrad i neutrala ekfat och cement.

 

Jag blir ofta överraskad på restaurang, ibland åt det positiva hållet till men oftare till följd av märklig service eller misstag. Det tog nog inte mer än fyra minuter från jag beställde min mat och nätt och jämnt hade hunnit prova av vinet, innan förrätten stod på bordet. Snabbt är inget fel, men jag undrar lite hur det gick till – om kocken stod i startblocket och bara väntade på att få skjuta från höften. Det gick dock så snabbt att kocken inte hann salta på maten. Stora bitar av svampen hen of the wood hade vänts i frityrsmet och friterats – en gigantisk portion som kändes överväldigande som förrätt. Lite god och fräsch men syrlig och därmed inte särskilt vinvänlig sallad till och enligt menyn en aïoli med rostad vitlök, som istället visade sig vara en aïoli med citron och utan vitlök, dessutom utan salt. Nåväl, nio dollar kostade rätten, prismässigt som hittat, men smakmässigt en del kvar att önska.

 

Det eleganta syrahvinet fungerade dock väldigt bra till svampen och också till min steak frites som jag fick till det glada timpriset 12 dollar. En fint stekt biff, medium rare som utlovat och serverad med en fräsch sallad, crispy frites (som inte var krispiga) och ett smör uppvispat med blue cheese.

   Men återigen en intressant överraskning som inte fungerar särskilt bra på mig, i den mån jag ens uppskattar överraskningar alls. Varmrätten kom nämligen in redan två minuter efter att förrätten hade serverats, återigen stod Speedy Gonzalez i startblocken i köket och formligen sköt ut maten. När jag påtalade för den väldigt gulliga och vänliga men helt orutinerade servitrisen att jag inte ville ha varmrätten precis exakt just då, sa hon bara att ”kocken lagade visst båda rätterna direkt” och ställde ned tallriken bredvid mig. Och där fick den stå i två minuter innan hennes manager sa åt henne att just det där inte var så bra. Då tog hon tillbaka tallriken och sa att hon skulle be kocken laga en ny portion, till senare. Ja, typ på så sätt fungerade servicen vid mitt bord, och vid ett par andra bord. Helt klart är restaurangbranschen väldigt ung och outvecklad här och med det kan man inte begära att det finns personal med kunskap och känsla. Det finns det för övrigt inte i miljonstaden Stockholm heller …

 

Som plåster på såren ville Speedy Gonzales bjuda på dessert. Jag förklarade att jag var proppmätt, men kände också att man inte ska göra en besviken kock som ville bjuda på en dessert för att be om ursäkt än mer besviken för att man tackar nej till den lilla söta kompensationen. Således en aprikoskaka med vaniljglass …

Ett par kvällar i Walla Walla i juli

Sist jag var för rätt precis två år sedan, var det fara på färde. Närmast svedd av eldsvådan och definitivt bränd av baksmälla, blev de minnen som fanns kvar av den fantastiska kvällen en aning smärtsamma. Hur kul vi än hade.
   Den här vistelsen blev betydligt lugnare, även om Charles Smith hade "hotat" att supa ner mig bortom all igenkännbarhet, och jag hade min bara själv att skylla om det skulle ha blivit något avsteg från det ”normala”. Om nu ”normalt” är något jag hyllar … nej, det tror jag inte.

Efter en lång dag med 5 timmars bilkörning och ändå massor av bra vingårdsbesök, inte minst hos Côte Bonneville i Yakima Valley och superstjärnan Col Solare i Red Mountain, blev det incheckning på det helt okej hotellet The Marcus Whitman mitt i staden Walla Walla, och sedan en rask promenad till den lilla restaurangen Saffron på 125 West Alder Street, bara fem minuter bort. Att jag gick just hit berodde på ett par självsäkra tips från vinmakare och charmerande tjejer på vineriernas tasting rooms.  Och tipsen visade sig vara pålitliga och träffsäkra.

Saffron är en liten restaurang, ungefär 40 platser stor inklusive fyra platser vid en bardisk och två vid en vintunna. Inredningen är spartansk, tjejerna har ingen enhetlig uniform (det är lite PA & Co över stället), spansk gitarrmusik flödar ur högtalarna och från köket sprider sig underbara dofter från Medelhavsköken.

Menyn är liten men innehåller ett antal lockande rätter, både små och stora. Jag började med grillad småbläckfisk serverad som en ljummen sallad med bottnar av kronärtskocka, söt stekt lök, alger och persilja samt pistaschnötter och bläckfiskbläck samt kryddigt paprikapulver. En god och skönt kryddig rätt med båda fötterna i det Medelhavskök man marknadsför sig med.

Vinlisten bjuder på en hel del goda viner, mestadels europeiska, men jag väljer alltid (så gott det går) lokala viner. Då jag hittat varmrättsvinet på flaska, kände jag inte för att ta in en helflaska vitt också, och tyvärr var utbudet av goda lokala viner glasvis alldeles för magert.
   Istället valde jag en öl, Pike Hierloom Amber Ale, bryggd av The Pike Brewing Company i Seattle. Närmare lokalt än så kom jag inte. Djupt kopparröd, försiktigt maltknäckigt doftande med bara en liten ton av humle och med en smak som var medelfyllig, något maltsöt, milt humlekryddig och inte alls humlebesk. Smak- och kvalitetsmässigt ett öl mitt i gatan, varken väldigt gott eller inte, men tack vare den fint rostade maltigheten fungerade ölet bra till maten, och det är väl det viktigaste.

Det mest intressanta vinet jag hittade på vinlistan kom från en vinfirma som kallas Long Shadows Vintners, ett av de allra mest intressanta vinprojekten i Washington State. Under detta samlingsnamn finner man flera världsberömda vinmakare (Philippe Melka, Agustin Huneeus, Michel Rolland, Randy Dunn och John Duval, med flera) som från olika förstklassiga vingårdar rund om i Washington State gör varsitt vin. Det vin jag hittade var 2007 Sequel Syrah, en ren syrah som har gjorts att John Duval som tidigare var vinmakaren bakom Grange från Penfolds. Mörkt till utseendet, tätt och intensivt fruktigt i doften med nyanser av björnbär och blåbär, en försiktig krydda som gav uttryck av salvia och lakrits, bara en mild antydan av ekfat, samt en god fyllighet med fint balanserade tanniner och en viss syra och struktur. Jag kan tänka mig att vinet vinner stort på luftning – den här kvällen hanns det inte med, för det var jag alldeles för sugen och snabbdrickande – och än mer på lagring. Just kryddan i vinet är lovande, och såväl textur som struktur vittnar om ett lika bra vingårds- och druvmaterial som hantverk i vineriet.

En rosastekt leg of lamb serverad på en bädd av basmatiris fick göra vinet följe, fint kryddigt på ett typiskt spanskt vis med inslag av syrlig yoghurt, kryddigt paprikapulver och örtaromatisk koriander. Mest märkligt var den kryddiga harissasåsen som hörde till, och hur man kom fram till att hallon kunde höra till den här rätten övergår mitt förstånd. Bäst hade nog varit att skippa hallonen, just den typen av nytänkande tillför nämligen inte gastronomin särskilt mycket. Men gott var det, väldigt gott!

 Dag två i ökenheta Walla Walla, den här dagen jämna plågor med 25 grader vid frukost och sedan stadiga 35-38 grader resten av dagen, var trots värmen fantastisk. Sex vingårdsbesök och ett 60-tal viner provade, bland annat från de riktigt fina firmorna Gramercy Cellars, Rasa Vineyards, klassiskern Leonetti Cellars (det första vineriet i Walla Walla) och det explosivt högintressanta nu tio år gamla projektet Long Shadows.

   Rekommendationen på kvällens restaurang var tyvärr inte alls lika bra som gårdagens. Brasserie Four på 4 Main Streen, två minuter från hotellet, var en tämligen enkel, avskalad och egentligen rätt omysig restaurang som dessutom var skumt oupplyst, om det nu är så mörker ska beskrivas. En kort och inte särskilt lockande meny, en vinlista med alldeles för få viner, och av de lokala vinerna fanns bara en liten samling okänt bottenskrap. Däremot har man licens att sälja vin som butik, och den hyllan var betydligt mer lockande än glaslistan. Nu var jag inte sugen på hel flaska, middagen var av nöd tvungen att hållas kort.

Mest intressant bland de vita lokala var en NV Dry Riesling från pionjären Woodward Canyon Winery, som har ett väldigt gott rykte. Det kan ju inte gå fel, tänkte jag. Men det kunde gå fel, vinet, en cuvée av årgångarna 2008 och 2010 (varför, kan man ju undra), var trött fruktigt och till och med lite oxiderat, men framför allt hade det en fadd smak och en lite bitter skalkänsla.

På grund av alldeles för mycket fenoler i vinet, troligen var det skalmacererat en kort innan jäsningen, kom vinet att upplevas bittert och rätt otäckt tillsammans med tartaren på lax från Alaska, en tartar som inte var särskilt upplyftande utan snarare borde ha lyfts bort från både mitt bord och från menyn. Nej, den saknade alla former av smak och anledning till existens.

Tack och lov väntade en steak frites med svartpeppargräddsås, ett säkert kort tänkte jag. Och då var det också, köttet var till och med riktigt bra, smakrika och saftigt och perfekt stekt medium rare enligt mina önskemål. Grönsakerna lös med sin frånvaro, men eftersom kött är gjort av grönsaker och vin gjort av druvor, tänkte jag att det säkert skulle gå bra ändå. För 25 dollar var det till och med riktigt bra, eller som mina vinskrivande kolleger skulle ha sagt, ”prisvärt”.

Tre lokala viner fanns på glas. Jag tog in ett av varje, mest för att testa av läget. Första vinet var en 2010 Merlot från Seven Hills Winery, ett vin som räddades tack vare den svala årgången och därför hade en viss fräschör i den annars lite knäckigt blåbärsfruktiga kroppen. Som bäst var vinet godkänt, och bättre hade det säkert upplevts om det hade serverats lite svalade. Här står alla flaskor framme, och med tanke på att man är i stekvarma Walla Walla är det ingen vidare smart idé.
   På grund av värmen kom även nästa vin att smaka fruktsött, plumpt och även eldigt, men jag är tveksam till om en svalare temperatur hade räddat denna 2009 Estate Syrah från Balboa Winery i Walla Walla. Nej, det var som bäst ett högst medelmåttigt vin om ens det. Varken gott eller prisvärt med andra ord. Burr!
   Inte heller nästa vin, 2008 Redd Brand som är en cabernetdominerad cuvée från Tertulia Winery i Columbia Valley, gick till historien som ett vin som var bläcket från provningsnoteringen. Tack och lov hade det en gles och kort eftersmak.

Tack och lov råkade jag i förbifarten se en god flaska öl i kylskåpet i baren, och det fick mig att stanna kvar en kvart till. Ölet var den alldeles underbart lättdruckna, knäckebrödsmaltiga och fint humlekryddiga Levitation Ale från Stone Brewing Company norr om San Diego. Den satt gott, riktigt bott. Och för fyra dollar flaskan (här på krogen) var det ”mer än prisvärt”.

Sista kvällen var utan jämförelse den bästa, den var så bra att jag faktiskt lite grand bannade mig själv som inte gick hit alla tre kvällar. Så bra var det! I mitt fall hade de tre kvällarna tyvärr lite av den kända svenska vinprofilens livsåskådning ”bättre med mångfald än enfald”, men hade jag haft facit hade jag hellre gått hit minst två av de tre kvällarna eftersom stället är verkligt bra och håller hela vägen ut. I min värld är det ”the winner takes it all” som gäller.

   Den sista kvällen tillbringades på den alldeles underbara restaurangen Whitehouse-Crawford på 55 West Cherry Street, två minuters promenad från hotellet, stadens allra bästa restaurang.

Restaurangen är inhyst i en över hundra år gammal tegelbyggnad, är ändå modern och trendigt korrekt med varm och personligt professionell service, fantastisk cocktailbar, öppet kök och cirka hundra sittplatser, inklusive åtta vid ”chefs bar”, en bardisk precis vid köket. Och var vill man då sitta när man gör ”single diner” om inte i köket?

Jag kunde inte för något i världen motstå ett glas av ett av de godaste rosévinerna jag har provat på länge, 2011 Rosé Olsen Vineyard från Gramercy Cellars, en av de allra bästa producenterna jag har stött på i Washington State. Vinet gör till hälften av Cinsaut och resten till lika delar Grenache och Syrah från en vingård utanför Benton City (nära den berömda appellationen Red Mountain), och är ett typiskt läckert aptitretande men inte alls publikfriande sötflirtigt rosévin som är ytterst gott. Det var nätt och jämt att jag kunde hålla mig och spara lite av det utsökta rosévinet till dess förrätten kom.

Innan det hade jag fått en liten aptitretare med strimlad zucchini och lök på ett krispigt kex. En liten och god, inte märkvärdig, men till vinet försvinnande god liten läckerbit. Det är inte alltid det mest komplicerade som vinner stilpoäng i början av en middag.

 Nu fick jag en friterad vaktel i två delar, inalles en hel vaktel till förrätt, med en saftig kärna och krispig friteringsyta, med den sötkryddig sallad av fänkål med lite svamp. Ruskigt gott i alla enkelhet, och med en fantastisk koppling mellan lakritskryddan i viner och i salladen. Kan man ”vin och mat i kombination” hittar man enkelt dess självklara kopplingar, och då sitter kombinationerna också perfekt!

Det finns inget bättre än att sitta vid, eller till och med i köket. Att höra hur beställningarna rasslar in från bongmaskinen, att se kockarna bearbeta beställningarna, markera dem, bearbeta dem, och följa arbetet till färdig tallrik det är energi för mig. Den verkliga energin, den rätta.
    Redan kvällen innan, då jag tittade igenom vinlistan på internet (alla seriösa restauranger ska ha sin vinlista på nätet, bättre marknadsföring för krogen mot vinälskare finns inte) såg jag att de hade 2007 Chaleur Estate från  toppfirman DeLille Cellars på listan. Det här är en utsökt bordeauxblend från en av de allra bästa firmorna i Washington State, en cuvée baserad av Cabernet Sauvignon, utsökt komplex med en underbar kombination av djup koncentration av mörk bärfrukt med lite ljusare toner och en redan nu komplex nyans av ceder, torkat kött och blyerts, och med en intelligent försiktig fatnyans. Om bara två till tre år lurar man rättrogna grodätare att det här vinet är fransk. Men just nu dricker jag det fort, innan de endimensionella frankofilerna hittar mig. Och det jag dricker, det är gudadott!´

Tråkigt med två gånger fågel på samma meny? Ja, om du frågar den gastronomiska läraren Michel, men inte om du frågar den ätande och drickande livsnjutaren med samma namn, personnummer och pass. Då blir det dubbel fullträff.
   Kycklingbröst från Mad Hatter Farm, stekt i gjutjärnpanna på skinnsidan och sedan bakad i pannan under en annan gjutjärnspanna i en 400+ grader varm vedeldad ung till en härligt knaprig yta men fortfarande saftig kärna. Gott som godis för ett barn.
   Till detta en fin grönsakssauté med både morötter, broccoli, zucchini och den söta lokala lök som man just den här helgen hade en festival till ära för.

    Dessert stod jag över, jag satt hellre och slutförde vinet – och bjöd såklart den trevliga servitrisen på ett glas av det goda röda, som hon tidigare inte hade provat.

   Och varför skulle jag ta dessert? Söt är jag ju ändå, i alla fall om jag ska tolka signalerna från den skara damer på 65+ år som ständigt springer efter mig…

Barking Frog några kvällar i juli

Woodinville är sannerligen ingen metropol. Och hit hittar man egentligen bara om man är intresserad av vin. Den lilla orten ligger förvisso inte särskilt långt norr om Seattle, en rätt spännande amerikansk kuststad som utöver sitt kultur- och restaurangliv har en tung plats i den internationella industrin tack vare Boeing. Woodinville har också en annan ”fin” grannstad, Bellevue, i vissa kretsar mycket mer omtalad som Microsoftville, en stad som hela världen är beroende av genom det ständigt krånglande operativsystemet. Det finns alltså miljarder dollar inom närmaste räckhåll. Men Woodinville har också på senare år blivit hemvist för inte mindre än ett 90-tal vinerier och tasting rooms i den alltmer spirande vinindustrin i Washington State. Och det är precis av den anledningen jag är här, igen!

   Och när man är här bor man på Willows Logde, ett riktigt bra och komfortabelt hotell värd även den verkligt kräsnes besök. Nog för att det säkert går att äta både enkelt och bra till betydligt bättre än så, men efter 10-11 timmars vinbesök är jag mer bekväm än att jag kör runt till något trevligt ställe för en riktigt god middag, särskilt när jag som så ofta reser ensam.

(Att resa med andra vinskribenter ser jag normalt sett inte som en direkt förmån i jobbet, om jag inte får välja sällskap av de väldigt få vinskribenter jag tycker om och trivs med!)

 På Willows Logde finns det tack och lov en mer än anständig restaurang, Barking Frog (egentligen ett rätt märkligt namn på en seriös restaurang), och här satt jag tre kvällar i rad och kände mig väldigt nöjd med det. Varm och vänlig service, god mat och bra vinlista.

Som förrätt den första kvällen tog jag jätteräkor marinerade i Grand Marnier (ja, varför inte, anka och apelsin är ju gott) som friterats hastigt till en krispig yta men mjukt innanmäte, serverade med en lätt sötaktig glaze av citrus och citrongräs och toppat med rostade sesamfrön. Räkorna var försvinnande goda med sin fina balans mellan sötma och sälta, men jag begrep inte alls varför man garnerade dem med ett antal klyftor mandarin. Dessa åkte tillbaka till köket, frukt var jag inte sugen på.

Vinlistan är hyggligt stor och framför allt lokal (vilket jag föredrar enligt den logiska principen ”vill jag dricka bourgogne åker jag till Bourgogne”), däremot var utbudet av glasviner och halvflaskor lite magert. Dock hittade jag 2011 Eroica Riesling från Chateau Ste Michelle på glas, ett vin som görs i samarbete med deras sedan länge frände och konsult Ernst Loosen från Mosel. Vinet är gjort i en tysk stil med en släng av restsötma kvar, dess frukt är insmickrande och citrussöt med en liten blommighet och god snarare än stramt frisk syra. Till rätten passade vinet perfekt tack vare dess fruktsötma (som matchade sötman i glazen), och även om det är ett gott vin, är det inte på något sätt lika nyanserat, livfullt och mineraliskt som de som doktorn odlar hemma i Mosel.

Till varmrätt tog jag en tagliatelle med bräserad kyckling (lokal sådan) som grytstekts med vin och grönsaker och sedan plockats i aptitligt saftig trådig textur. Därtill smörstekt sommarsvamp, bondbönor och ärter, samt spets av lite schalottenlök och färsk dragon. Det hela var hastigt inkokt i kycklingfond och toppat med färskriven parmesan. En väldigt god pastarätt, precis vad jag behövde efter en lång dag som hade börjat nere i Oregon.

I glaset, ur halvflaska, en gammal bekant från förr, l’Ecole No 41 som är en av de klassiska firmorna i det unga och dynamiska, och numera 700+ vinerier stora Washington State. Jag har haft delade meningar om denna producent, en del viner är riktigt goda, andra något glesa och onyanserade och till och med helt ointressanta. Det här vinet var dock gott, 2008 Syrah med ursprung Columbia Valley.

   Frukten var rik, tät och lite köttig med viss lakritskrydda, smaken drygt medelfyllig med stor intensitet (tätare än jag mindre tidigare syrahviner härifrån) och sånär som på en lite värmande alkohol som tangerade 15 procent, fanns det en del ”franska” karaktärer i vinet. Gott? Ja, rätt så, men det var egentligen för kraftigt för den här pastarätten.

Nästa kväll var jag tillbaka igen, men nu mycket senare och mer akut hungrig. En bit kött, och inget mer än det, fick det bli. En riktigt god, välsmakande och rosastekt tournedos serverad med en krämig svamptartelett, en lagom inkokt kalvfond smaksatt med vin och schalottenlök samt smörsauterade haricots verts. Gott på det där klassiska sättet, verkligen.

Efter ett besök hos Andrew Will tidigare på dagen fick jag med mig ett par öppnade flaskor, vilket här i det långt mer än i Sverige liberala USA, får man ta med sig eget dricka på krogen. Normalt sett betalar man en symbolisk korkavgift för detta, och det har jag absolut inget emot (en restaurang måste ju också få tjäna pengar), men här på Barking Frog slapp jag det. Så trevligt!
   Vinet var en alldeles ljuvlig 2006 Ciel du Cheval Vineyard, en cabernetdominerad bordeauxblend från en av de allra bästa vingårdarna i Red Mountain. Tidigare på dagen var vinet generöst mörkt bärfruktigt och stenmineraliskt men lite knutet, nu några timmar senare hade det blommat ut och upplevdes något mer polerat och mer komplext. Att Andrew Will hör till de bättre producenterna i Washington State framgår tydligt när man fördjupar sig i delstatens vinutbud, men vinerna behöver tid i vinkällaren, eller karaffen. Eller både och.

 Fördelen med att sitta i baren och äta, vilket jag nästan alltid gör när jag reser själv (en stor svensk undersökning visade att det för de allra flesta personer är en ”nära-döden-upplevelse att äta middag ensam), är att man kan snacka lite med bartendern. Och såklart också studera utbudet på barhyllan.

Den här gången fastnade ögonen på ett par flaskor från Woodinville Whiskey Company, ett lokalt destilleri beläget ett par stenkast från restaurangen.

   Det blev två små stänkare, en vardera av den rätt fatkryddiga, fruktiga och vaniljsöta One Hundred Percent Rye Whiskey, lagrad i helt nya brända ekfat under knappt fyra år, och den lite mer eleganta och med försiktig vaniljsöta Bourbon Whiskey, också den lagras i fyra år helt nya fat. Båda höll en värmande alkoholhalt på 46 procent och skulle såklart ha druckits lite svalare med en bit is eller kylt vatten i, men jag gör som vanligt och föredrar spriten i sin allra råaste form, helt ren! Utan att väcka några större sensationer till liv i kroppen, var båda sorterna goda.

Nästa kväll var jag tillbaka igen, och hade siktat in mig på ett vitt vin som den här kvällen tyvärr var slut. Som alternativ tog jag ett stort glas 2011 SBS Sauvignon Blanc Sémillon från Columbia Valley och firman Cadaretta, huvudsakligen jäst i ståltank men också neutrala ekfat som gett vinet en lite mer avrundad textur. Citrus, grapefrukt, vit persika och melon, därtill en frisk syra och en viss rondör, men en helt torr eftersmak. Det var nästan vad jag hade tänkte mig, men framför allt skulle det visa sig vara bra till kvällens förrätt.

Dungeness crab, som jag är så förtjust i, en generös näve finplockat kött format som en tartar, toppad med vattenkrasse och tempurafriterad avokado, därtill en friskt smakande dressing med citrus. Gott, men tyvärr saknades det lite salt.

Dags för rött vin, 2009 Sorella från Andrew Will stod på tur (65 procent Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc och Merlot från den berömda Champoux Vineyard i Horse Heaven Hills). Provad dagen innan var den i och för sig underbart rikt och djupt fruktig med en massiv ton av mörka körsbär och en läckert komplex nyans av blyerts och stenkross, och just de bitarna av vinet stod kvar med närmast oförändrad pondus. Däremot hade tanninerna rundats av i nattmörkret och gav vinet en helt annorlunda och mer behaglig struktur såhär dag två. Att vinerna från Andrew Will behöver luft visste jag, så det hela förvånande mig egentligen inte. Helt ärligt var det just därför jag lät flaskan stå på skrivbordet över natten.

Så var det då dags att kolla ställets hamburgare, en blue cheese bacon burger med sallad och perfekt rostad egg bun. God var den, men inte märkvärdig. Egentligen begriper jag inte varför det ska vara så svårt att göra en riktig djävulusiskt magisk välsmakande och saftig hamburgare (alldeles för ofta är de torra och sega). Att koka trestjärnigt går ju, att göra ett underbart långkok går ju, att transplantera hjärtan går ju också bra, och att skicka folk till månen verkar ju heller inte bara några större problem. Så varför är alla hamburgare, nästan i alla fall, på sin höjd godkända och goda, men inte exceptionella?
   Nåväl, det blev ändå en burgare som landade på godkänt. Men fortfarande har ingen gjort en godare burgare än de på Taylor’s Refresher (som numera går under fusknamnet Gotts Road Side) och på Café Rotsunda.
   Pommes frites valde jag som tillbehör, och fick riktigt fina späda pommes frites. Det är faktiskt det enda intelligenta. Hur kommer det sig att så många kockar ska ge sig på fingertjock pommes, så blir mosiga inuti och mjöliga på ytan? Varför inte skära dem späda från början så att de blir krispiga snarare än tråkigt kokta och mjuka.

Och till burgare dricker man självfallet ett gott glas rött, såsom jag gjorde idag. Det är väl mest för att Mac The Fucking Donald inte har vinrättigheter som vi har fått för oss att läskedryck är den bästa kombinationen till burgaren. Men så är det ju såklart inte…

Bilen packad, nu drar jag till Walla Walla. Sist jag var där gick det nästan åt helvete. Vi får se hur det går den här gången!

Waterfront den 12 juli

Riesling suger verkligen … musten ur en. Efter en lång dag med fantastiska provningar av Riesling från hela världen, ledda av de allra skickligaste och mest välrenommerade skribenterna i världen och ett dussintal topproducenter av denna nobla druva, är man minst sagt sugen på något att äta. Tänk var en ordentlig överdos av syra och mineral kickar igång systemet.

Taxi in till Seattle och ner mot de trevliga hamnkvarteren, och där till restaurangen Waterfront som ligger på en pir ut i vattnet. Det här är en mycket uppskattad och välbesökt restaurang, även denna kväll i början av veckan (hovmästaren berättade att det är fullt ös dagarna i ända – här råder ingen lågkonjunktur). Inredningen är modern och rätt fräck, köket är öppet och ligger intill entrén, vilket leder till ett svårt sug redan när man öppnar dörren. Vid en flygel sitter en man och plockar fram gamla amerikanska klassiker över tangenterna, och utefter hela ena långsidan löper en bar där ett par barmästare och en skaldjurskock arbetar.

I väntan på bordet en stor sval lokalbrygd och humlefruktmättad india pale ale av något slag – missade bryggeri – som satt gjutet i våra mineralpackade kroppar. De senaste dagarnas missbruk av riesling till trots, kunde vi inte låta bli att beställa in ännu en flaska 2008 Eroica Riesling från Château Ste Michelle & Loosen, en av våra favoriter de senaste två dagarna. Den har en underbar syra och en lätt släng av mineral i den närmast moselliknande citrus- och gulfrukten, och ett helt torrt slut.

Eftersom Waterfront är en skaldjursrestaurang (nåväl, här finns såklart rejäla köttbitar också för den som känner sig hågad), beställde vi in lite blandat gott från havet att smaska på till vår goda riesling. Det blev en tallrik med ahi tuna tempura, en i sojasås och sesamfrön marinerad fin tonfiskfilé som sedan hastigt tempurafriterats som serverades med wasabi och ingefära, och en riktigt fin dungeon crab cake med tomat, avokado, mandel och citron, samt bräckta diver scallops med en något het korianderkryddad kräm av chilesorten tomatillo. Vi kunde inte låta bli att också ta in ett par långa matiga ben av king crab också. Det är ju så förtvivlat goda, och passar riktigt bra till riesling med en gnutta fruktsötma. Det gjorde för övrigt det andra rätterna också – skaldjur ska egentligen inte serveras till alltför torra viner eftersom de oftast själv bjuder på en liten sötma.

Helt plötsligt kände vi för att dricka lite pinot, och tack och lov fann vi ett riktigt intressant sätt att fall för den frestelsen på, 2008 Pinot Noir Cumberland Reserve från Bergström Wines i Oregon. Vinet hade en förhållandevis mörk och ungdomlig färg – i sig aldrig något fel med ett pinotvin, även om många tyckare menar att pinotviner ska vara ljusa. Doften var rätt stor och intensiv med en ren körsbärsfrukt som också bjöd på en liten vildhallonsötma med växande aromatisk intensitet. Av faten fanns bara en försiktig krydda att notera. Smaken var lika god som doften lovade, rent fruktig och frisk med en närmast sammetslen textur och ett spår av mineral. Det var riktigt gott, tack och lov också rätt tempererat, cirka 16 grader.

Till min varmrätt passade det inte särskilt bra – men just den detaljen struntade jag i just den här kvällen. Dessutom hade jag sparat mitt glas med rieslingvin eftersom jag visste att pinotvinet inte skulle sjunga till min hastigt friterade soft shell crab, som var betydligt större än jag någonsin har sett förut. Vår servitör berättade att han aldrig under sina 25 år som kypare i Seattle hade sett så stora mjukkrabbor, och heller inte så sent på sommaren. Två sådana krabbor bildade en ordentlig krabbhög på den ljumna salladen av tunt skivad rödskalig potatis med citron, kapris och smörsås, som såklart var alldeles utomordentligt gott. Men för mycket … jag orkade med en och en halv krabba. Sedan tog det stopp.
Jag behövde ju spara mig för det goda pinotvinet också, som avnjöts till spelet av solen som bröt sina sista strålar genom de grå molnen innan den och gick ner bortom kustbergen och havet i väster.

Det blev också ett återbesök på baren Earl's alldeles intill vårt hotell i grannstaden Bellevue, och den här kvällens tema var tydligen disco. De snygga bartjejerna var utstyrda i neonfärgade kläder, märkliga frisyrer och fotvärmare i bästa Fame- och Saturday Night Fever-anda och den lika discopyntade diskjockeyn körde stenhårt på vinylmixen. Groovy!