Waterfront den 12 juli

Riesling suger verkligen … musten ur en. Efter en lång dag med fantastiska provningar av Riesling från hela världen, ledda av de allra skickligaste och mest välrenommerade skribenterna i världen och ett dussintal topproducenter av denna nobla druva, är man minst sagt sugen på något att äta. Tänk var en ordentlig överdos av syra och mineral kickar igång systemet.

Taxi in till Seattle och ner mot de trevliga hamnkvarteren, och där till restaurangen Waterfront som ligger på en pir ut i vattnet. Det här är en mycket uppskattad och välbesökt restaurang, även denna kväll i början av veckan (hovmästaren berättade att det är fullt ös dagarna i ända – här råder ingen lågkonjunktur). Inredningen är modern och rätt fräck, köket är öppet och ligger intill entrén, vilket leder till ett svårt sug redan när man öppnar dörren. Vid en flygel sitter en man och plockar fram gamla amerikanska klassiker över tangenterna, och utefter hela ena långsidan löper en bar där ett par barmästare och en skaldjurskock arbetar.

I väntan på bordet en stor sval lokalbrygd och humlefruktmättad india pale ale av något slag – missade bryggeri – som satt gjutet i våra mineralpackade kroppar. De senaste dagarnas missbruk av riesling till trots, kunde vi inte låta bli att beställa in ännu en flaska 2008 Eroica Riesling från Château Ste Michelle & Loosen, en av våra favoriter de senaste två dagarna. Den har en underbar syra och en lätt släng av mineral i den närmast moselliknande citrus- och gulfrukten, och ett helt torrt slut.

Eftersom Waterfront är en skaldjursrestaurang (nåväl, här finns såklart rejäla köttbitar också för den som känner sig hågad), beställde vi in lite blandat gott från havet att smaska på till vår goda riesling. Det blev en tallrik med ahi tuna tempura, en i sojasås och sesamfrön marinerad fin tonfiskfilé som sedan hastigt tempurafriterats som serverades med wasabi och ingefära, och en riktigt fin dungeon crab cake med tomat, avokado, mandel och citron, samt bräckta diver scallops med en något het korianderkryddad kräm av chilesorten tomatillo. Vi kunde inte låta bli att också ta in ett par långa matiga ben av king crab också. Det är ju så förtvivlat goda, och passar riktigt bra till riesling med en gnutta fruktsötma. Det gjorde för övrigt det andra rätterna också – skaldjur ska egentligen inte serveras till alltför torra viner eftersom de oftast själv bjuder på en liten sötma.

Helt plötsligt kände vi för att dricka lite pinot, och tack och lov fann vi ett riktigt intressant sätt att fall för den frestelsen på, 2008 Pinot Noir Cumberland Reserve från Bergström Wines i Oregon. Vinet hade en förhållandevis mörk och ungdomlig färg – i sig aldrig något fel med ett pinotvin, även om många tyckare menar att pinotviner ska vara ljusa. Doften var rätt stor och intensiv med en ren körsbärsfrukt som också bjöd på en liten vildhallonsötma med växande aromatisk intensitet. Av faten fanns bara en försiktig krydda att notera. Smaken var lika god som doften lovade, rent fruktig och frisk med en närmast sammetslen textur och ett spår av mineral. Det var riktigt gott, tack och lov också rätt tempererat, cirka 16 grader.

Till min varmrätt passade det inte särskilt bra – men just den detaljen struntade jag i just den här kvällen. Dessutom hade jag sparat mitt glas med rieslingvin eftersom jag visste att pinotvinet inte skulle sjunga till min hastigt friterade soft shell crab, som var betydligt större än jag någonsin har sett förut. Vår servitör berättade att han aldrig under sina 25 år som kypare i Seattle hade sett så stora mjukkrabbor, och heller inte så sent på sommaren. Två sådana krabbor bildade en ordentlig krabbhög på den ljumna salladen av tunt skivad rödskalig potatis med citron, kapris och smörsås, som såklart var alldeles utomordentligt gott. Men för mycket … jag orkade med en och en halv krabba. Sedan tog det stopp.
Jag behövde ju spara mig för det goda pinotvinet också, som avnjöts till spelet av solen som bröt sina sista strålar genom de grå molnen innan den och gick ner bortom kustbergen och havet i väster.

Det blev också ett återbesök på baren Earl's alldeles intill vårt hotell i grannstaden Bellevue, och den här kvällens tema var tydligen disco. De snygga bartjejerna var utstyrda i neonfärgade kläder, märkliga frisyrer och fotvärmare i bästa Fame- och Saturday Night Fever-anda och den lika discopyntade diskjockeyn körde stenhårt på vinylmixen. Groovy!