tisdag 24 september 2013

Middag den 23 september


 
Middagar i all ära, men det är något särskilt med luncher. Eller en kombination av de två, typ. Börjar middagen tidigt, redan strax efter lunch, räcker den längre. Börjar den tidigt, hinner man dessutom servera många fler viner. Dessutom känns det lite busigt när caféets grannar kommer hem från jobbet vid sextiden när man själv precis har kommit igenom förrätten, den andra rätten och de första vinerna. Den här dagen, kvällen och sedermera natten blev helt enkelt helt perfekt!

Det hela börjad2010 Condrieu Les Terrasses de l'Empire från Domaine Georges Vernay, vars naturligt mjuka syra upplevdes riktigt fräsch i denna lite svalare årgång och dessutom fick assistans av en läckert pirrande mineralitet som bidrog till att de vinet energi. Den fina frukten gav en mjukt sötaktig rondör och den druvtypiska tonen av violpastiller och persika smög sig fram först i eftersmaken. Vilket sällsynt elegant vin, det här gillades skarpt.
e med en först lite blyg, men med luft växande och riktigt elegant
   Riktigt lika lyriska var vi dock inte över nästa vin, 1999 Meursault Premier Cru Genevrières från François Jobard, en vinproducent som vi inte har några större upplevelser från. Visst kan vinerna vara goda (numera är de bättre, under ledning av sonen Antoine), men några större fullträffar har vi aldrig noterad. Just det här vinet var dessutom bedagat, en aning oxiderad och trött, förvisso fortfarande fruktigt, men äppligt och nötigt och inte alls särskilt gott.

Tallriken bjöd på lite svalrökt lax med en doft av rosmarin och äpple, lite färska räkor som vändes i en lätt kryddig räkmajonnäs (slagen av olja i vilken räkskalen har rostats), pilgrimsmusslor som sotats och vänts i olivolja och citron samt lite syrad fänkål, sallat och morötter. En enkel men lite pysslig rätt, som tack vare sin rika umamisötma och lätt kryddiga ton passade alldeles perfekt till condrieuvinet och dess rika men finstämda fruktighet.

Jösses i gatan så läckert nästa vin var, vackert transparent ljusrött med en stor, parfymerad och läckert körsbärs- och hallonaromatisk med en liten släng av stenmineral och stjälkkryddighet, en god och livfull syra, sammetslena tanniner, stor energi och absolut ingen fatkrydda. Gudagott. Det jag hade skänkt upp var en 2011 Garnacha Peña Caballera från en 1.50 hektar liten vingård med krossad granitjord på 850 meters höjd och den utomordentligt skickliga Bodegas Marañones. Det här är en av de allra bästa firmorna i den stora appellationen Vinos de Madrid, men de ser själva snarare San Martin och Sierra de Gredos som sina ursprung (en djuplodad artikel om denna firma och andra toppfirmor här kommer i nya numret av Livets Goda).  

Det här vinet passade absolut perfekt till de smörkokta morötterna (vars milda sötma spelade på exakt samma nivå som garnachafruktens) som toppades med smörstekt kalvbräss och ganska hårt brynt karljohansvamp. Till det en tryffelvelouté. Den här typen av rätt passar väldigt fint till smakrika bourgogner, och passar den till den vintypen passar den såklart också till så eleganta garnachaviner som detta.

Torbeck Vintners och deras betydligt fylligare, djupare och solmoget fruktsöta 2002 RunRig, en syrah från gamla stockar i Barossa Valley, var en aning malplacerat till den här rätten. Det här vinet var helt enkelt för fylligt och tog över rättens finess.
   Då var 2004 Volnay Premier Cru Les Mitans från Domaine de Montille en finare matchning. Det här vinet hade förvisso en rätt typiskt örtig nollfyrakaraktär, men betydligt mindre än de allra flesta nollfyror jag har druckit på senare år, dessutom var frukten mycket djupare och bättre bevarad. Det är idag inget stort vin, men det var gott och välbevarat och bjöd också på en viss komplexitet, och passade också väldigt bra till maten.

Det hade även den unga och fortfarande fruktintensiva 2011 Pinot Noir Westside Road Neighbors från Russian River Valley och toppfirman Williams Selyem gjort, men dessvärre var den goda maträtten uppäten innan det här vinet dekanterades. Helt klart fylligare i stilen, mörkt körsbärsfruktig, en god fräschör, i nuläget en lätt fatkryddighet och en lång, silkig och riktigt god eftersmak. Egentligen är vinet alldeles för ungt, vanligen brukar vin som detta nå sin första mognadstopp vid cirka fem års ålder. I karaffen blommade det dock upp riktigt fint.

Lite kraftigare viner stod nu på tur, och först ut av de två kom den alldeles magnifika 2010 Continuum från just Continuum Estate uppe på Pritchard Hill i östra Napa Valley. Bakom det här vinet, som domineras av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc (som trivs väldigt bra här uppe i den järnoxidrika vulkaniska jorden) står familjen Mondavi, med vinmakaren Tim Mondavi i ledningen. Också det här vinet är ungt, tätfruktigt och djupt med en riktigt fin balans mellan frukten och mineraliteten, och även om det är ungt är tanninerna ytterst fint polerade. Jag hade dekanterat vinet fyra timmar innan det serverades, och den finstilta primärparfym det då förlorade togs igen på att vinet som helhet blommade upp. Vanligen brukar cabernetviner av den här digniteten behöva mellan fem och åtta år innan de placerar sig i ett första intressant drickfönster.  

Precis i den fasen befann sig nu 2005 Cabernet Sauvignon Diamond Mountain District från toppsatsningen Lokoya, en av de allra finaste medlemmarna i det stora stallet Kendall-Jackson. Det här är vanligen det mjukaste och aningen mer snabbmognande cabernetvinet av de fyra som görs, och just nu uppförde sig vinet alldeles förträffligt. Djupt och mörkt bärfruktigt med nyanser av björnbär, svarta körsbär och plommon, till det ett fint stråk av stenig mineralitet, faten är väl integrerade och smaken lång. De tanniner som en gång höll vinet i att fast grepp, har nu börjat rundas av och munkänslan är därför underbar. Alltjämt kan man lagra detta vin och det från Continuum Estate i minst 15 år till. Om man vill…

Vi drack de båda här och nu, till den lammbringa som hade bakats under två timmar i olivolja, vatten, salt, peppar och rosmarin. Den serverades med schalottenlök, haricots verts och bondbönor som bakats i lite ankfett med örtkryddor och vitlök. Lite körsbärstomater hade också fått bakas i ugnen, och till det här serverades bara en kräm av getost, crème fraiche, fransk senap och färsk timjan. Enkelt, rustikt och busgott. Vinerna sjöng i glasen till denna härliga rätt, och det hade i stort sett vilket medelfylligt rött vin som helt gjort. Att gå mer detaljerat i vinvalen behöver man aldrig göra, så länge maten är klokt balanserad. Det är egentligen i det senare, i obalanserade eller inte tillräckligt klokt byggda och smaksatta rätter, som många små bekymmer i mötet med vinerna uppkommer.

Tjugohundrasju är en riktigt trevlig årgång att dricka nu, men någon stor årgång är det dock inte. Jag var faktiskt, först, lite besviken på den 2007 La Tâche Grand Cru från mytomspunna Domaine de la Romanée-Conti jag öppnade och dekanterade. Den där ljuvliga parfymen fanns inte där, dock ett rätt härligt djup och den första känslan av skogsgolv som gör röda bourgogner på väg in i sin första mognad så sensuella. Nu var det absolut inget fel på vinet, och det jag initialt saknade i doften började så sakteliga blomma upp. Även om rosorna inte blev yppiga och förföriska, växte vinets doft avsevärt under den följande kvarten, för att ungefär en halvtimma i karaff har nått sitt crescendo. Nu sågs storheten i vinet, den läckra parfymen, de silkeslena tanninerna och djupet i smaken … men, jag hade gärna fått mig till livs lite mer av den fina blommighet jag älskar i La Tâche. Det får väl bli nästa gång, med en annan årgång.
   Jag var faktiskt mer förtjust i den lättare, sirligare och mer yppigt rödfruktiga 2007 Bonnes Mares Grand Cru från Domaine Robert Groffier Père et fils, åtminstone till en början. Det här vinet var heller inte så aromatiskt och förföriskt som det kan vara i andra, bättre årgångar, men det var väldigt gott och bjöd på en stor fräschör och läckert len textur. Gott!

Ost finns det alltid på Café Rotsunda i den händelse att man får antingen väntat eller oväntat besök. Den här kvällen stod det en 24-månaders Comté och en god, fet och fint syrlig Crottin de Chavignol från Loire. Ur ett rent menyskaparperspektiv är det en felaktig upprepning att både ha getost i en av rätterna och sedan en ungefär likadan getost vid ostserveringen, men sådana petitesser struntade jag i denna lössläppta långlunchmiddag. Ostarna och det rostade frukt- och nötbrödet njöts till fullo med de röda bourgognerna.  

Det var dags för dessert, en chokladmousse med hallon. Till det valde jag inget vin, utan ett öl, ett närmast explosivt öl som klockade in på 17.2 procents alkoholhalt. Denna läckerbit heter Black Tokyo Horizon och gjordes i ett samarbete mellan skotska Brewdog och Mikeller. Mörk som natten, tät och mäktig som en fyllig madeira, sötmaltig och kryddig och ofantligt lång i smaken. Det här är ett absolut enastående gott öl, som ska drickas precis på det här sättet, svalt tempererat i små klunkar till goda chokladrätter.

George Michael, Eric Clapton, David Sanborn, Lady Gaga, Paul Carrack och Michael McDonald med flera storheter hade gjort oss sällskap hela kvällen, jag är en väldigt lyckligt lottad ägare till en stor samling konsertfilmer som alltid förgyller kalasen på Café Rotsunda. I glasen till den sista nattliga konserten serverades ett svalt uppfriskande vitt vin, 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Macherelles från Domaine Amiot Guy et fils. En frisk och fräscht mineralisk avslutning på ett heldagspass i det goda vinets tecken.  

Summering: 2 gäster, 11 viner, 1 öl och 8 Riedelglas

söndag 22 september 2013

Middag den 21 september


 
Helt spontant blev det, men det som hänt var verkligen värt att fira, verkligen. En god middag med goda viner, om än i all hast planerad och upplagad, väntade när min härliga gäst kom till Café Rotsunda, ovanligt glad och därför i allra högsta grad redo att njuta av källarens och spisens frestelser. Av någon anledning glömde vi bort att dricka champagne, men det ser jag inte som någon brist eftersom vi hade en trio goda vita viner att njuta av. Först upp i glasen hamnade en rätt god 2011 Chardonnay från Journeyman i Kalifornien, ett nytt projekt som paret Peter och Cathy Seghesio har etablerat för att introducera sina söner i vingårdsarbetet. Vinet har en god kropp, ren frukt som förenar en sval känsla med solmoget, druvorna kommer från flera vingårdar i Sonoma Coast, och faten noteras i en lätt rostad och nötig men till frukten helt balanserad ton. Det här är första årgången från Journeyman, och även om stilen är typiskt klassisk amerikansk snarare än den lite lättare stil som numera börjar få fotfäste, var det en riktigt trevlig bekantskap.

Under tiden vi njöt av de första glasen ur flaskan, tillreddes den första rätten. En carpaccio av tunna skivor feta pilgrimsmusslor smaksattes med salt, lite vitpeppar och citronsaft, och på det napperades lite lättbrynt smör med färsk timjan och citronzest. Till detta kom också två stora pilgrimsmusslor som jag brände runt om med gasbrännaren till medium rare, sedan smaksatte med salt, peppar och lite citronsaft och mild olivolja. Lite fänkålsdill fick sätta färg och en försiktig doft till den goda rätten, som kanske var en aning för elegant för det rika vinet. Emellertid visade det sig att det brynta smöret och rostningen på musslorna speglade vinet kropp och fatkaraktär på ett fint sätt.

Ett vin som egentligen var mer perfekt balanserat till den här rätten var det portugisiska 2010 Chocapalha Reserva Branco av druvorna Chardonnay och Viosinho från Quinta da Chocapalha i Lissabon. Bakom vinet står den begåvade vinmakaren Sandra Tavares da Silva. Det här vinet var en aning lättare, mer uttalat mineraliskt och av en god syra lite stramare, och passade därför lite bättre till pilgrimsmusslorna. Det fick också bli ett trevlig pausvin ute i en vackra och ljumna brittsommarkvällen, medan laxen låg i röken och mådde gott.

chefs table i köket stod nu en karaff med 2011 Gap's Grown Chardonnay från mitt eget Soil and Soul, ett vin som kommer från den svala vingården Gap's Crown nere i Petaluma Gap i södra Sonoma Coast, och som till en början, när det lanserades, var både stramt hållet av syra och mineral och samtidigt förhållandevis rikt fruktigt. Numera har vinet slankat till sig, bjuder än mer på en fin mineralitet och stringens, och är riktigt komplext. Kul att under det senaste året ha kunnat följa vinet och se hur väl det har utvecklats. (Det finns kvar att köpa hos nätvinhandlaren Gaston Vin om någon är sugen.)

Laxen var svalt rökt medium rare som sig bör, med lite rosmarin och äpple, och serverades på en bädd av lövtunt skuren fänkål, spetskål och rödlök som bara hastigt hade sauterats i smör och vitt vin. Till det färska räkor och en lätt kryddig räkmajonnäs, samt lite äpple och späd sallat. En god, elegant och till det fina chardonnayvinet riktigt passande rätt. Samma smakintensitet, en fin fet textur från majonnäsen som mötte upp vinets kropp, och en diskret rökighet som sopade bort varje uns av ekfatskänsla i vinet (den är redan från början rätt försiktig) och därigenom lyfte fram mineraliteten ännu mer.  

Därefter gick vi över till Pinot Noir, en av våra favoritdruvor, och inledde rödvinsdelen av kvällen med ett besök i Bourgogne. Det första vinet var en 2006 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes från Domaine Denis Mortet, ett vin som redan direkt från flaskan bjöd på en relativt stor och fint parfymerad doft, men som med lite luft i de stora bourgognekuporna snabbt började blomma upp ännu mer. Under det senaste året har jag noterat att många nollsexor är lite stumma, till och med en aning glesa (i alla fall jämför med de fylligare vinerna från 2005, de redan nu öppna och mogna vinerna från 2007, de stramare och mer mineraliska från 2008 och de lite yppigare och mer läckert fruktiga från 2009), men det här vinet uppförde sig mycket lovande och bjöd på en större intensitet och finare struktur än jag hade vågat hoppas på. Förklaringen ligger kanske i firman, som är känd för att producera viner med lite större kropp. Läckert var det hur som helst!

I nästa glas höll vi oss kvar i Côte de Nuits, men tog oss till byn Chambolle-Musigny och den ekologiska producenten Amiot-Servelle. För ett par veckor sedan blev jag besviken på ett vin från den här familjefirman, men den här 2010 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Charmes levererade precis det jag önskade. Frukten var ljuvlig, ren och något blommigt aromatisk i en lättsam, silkig och lent texturerad stil, och syra såväl som den bytypiskt finstilta mineraliteten gav vinet en stor elegans. Gott, riktigt gott, och till maten alldeles förträffligt.

En stor majskyckling hade under eftermiddagen fått sjuda i vatten, vitt vin, lite örtkryddor och rotgrönsaker till dess köttet släppte från skrovet. Köttet plockades, buljongen kokades in till först hälften, sedan ytterligare lite grand tillsammans med grädde och lite Dijonsenap. Av denna velouté och det fina kycklingköttet gjordes en elegant blanquette (en ljus ragu) med späda morötter och haricots verts samt små schalottenlökar och skogschampinjoner som hade sauterats i ankfett. Det här är en väldigt enkel rätt att göra och den upplevs alltid mycket mer lyxig än den egentligen är, inte minst eftersom den är så smakrik och elegant balanserad. Och till både något fylligare vita viner och elegantare röda viner passande. En ren smekning för gommen, helt enkelt.

Eftersläckningen utgjordes av en 2007 Central Coast Pinot Noir från Calera Wine Company, som till drygt 60 procent kommer från vingårdar i Monterey County och 22 procent från San Benito County, där firman har sitt säte. Det här är aldrig något stort eller exceptionellt vin (det kan dock ett par av de vingårdsbetecknade tappningarna vara det, särskilt efter cirka tio års mognad), men det är lätt rödfruktigt i en balanserad stil, med god snarare än frisk syra och en diskret kryddighet till följd av vinifieringen med cirka 50 procent hela druvklasar. Av den anledningen mår vinet rätt bra av ett par års extra flasklagring, och jag tyckte nog att det här vinet var rätt gott att dricka just nu, precis som det var. Dessutom bjöds det lite vällagrad Comté och krisp av valnöts- och aprikosbröd till. Det gjorde också susen.
 
 
Summering: 2 gäster, 6 viner och 4 Riedelglas

måndag 16 september 2013

Rhônelunch på Oaxen den 16 september


 
Rhône är alltid kul, egentligen nästan i alla prislägen från strax under hundringen till upp mot tusen kronor och däröver. Få regioner kan leverera så trevliga och personliga viner till så rimliga priser som just Rhônedalen kan. Den här dagen plockades en bunt viner ihop av vinorganisationen i Rhône, vilka sedan presenterades av den passionerade och skickliga vinimportören Nick Hartley och den lika initierade sommelieren Niklas Löfgren på det stjärnsprakande mattemplet Frantzén.

Medan de sugna styrkorna samlades i baren på nya Oaxen på Djurgården, gavs möjlighet att prova ett dussin mer eller mindre trevliga viner. Ett par av dessa viner stod ut och gjorde mig glad och inspirerad, bland dem en fint fruktig och läckert lakritskryddig men kanske något knuten 2012 Côtes du Rhône Villages Cuvée du Vatican från Vignobles Diffonty, gjort av cirka 70 procent Grenache och resten Syrah. Än bättre var 2011 Côtes du Rhône Villages Terre d'Argile från den med all rätt hyllade firman Domaine de la Janasse, som mer är kända för sina utomordentligt fina viner från Châteauneuf-du-Pape. Med en rätt precis jämn fördelning mellan Syrah, Grenache, Mourvèdre och Carignan har det här vinet fått en fin komplexitet med både sötmogen fruktrondör, mineralisk spänst, fina tanniner och en läcker pepparkryddig känsla.
   Ytterligare ett vin i ledigt prisläge lockade till provningsnotering, 2010 Côte du Rhône Villages Cairanne La Côte Sauvage från Boutinot. Tyngden av 55 procent Grenache har gett detta vin en skönt mörk, sötaktigt mjuk och lite lakritskryddig kropp med  fina tanniner, initialt lite reduktiv men med en gnutta luft i glaset allt godare.
   Överlägset bäst var emellertid 2010 Saint-Joseph från Domaine Pierre Gonon, druvren Syrah av finaste snitt från gamla stockar i stenigt mager jord. Föredömligt stram och mineralstinn med god fräschör, köttig och pepprig personligt och väldigt sensuellt rik men inte överdådigt söta mörk bärfrukt. En orättvis utmanare till de billigare och enklare vinerna från Côtes du Rhône Villages, men fy bubblan så gott! Tur att det ligger en hel drös av det här vinet och samlar damm och mognadspoäng i vinkällaren på Café Rotsunda.

Köket på Oaxen hade i ett kort samråd med sommelier Niklas satt ihop en trerätters meny som förvisso till största del passade bra till vinerna, men med tre så väldigt olika viner till första rätten är det såklart inte möjligt att skapa fullträff på alla tre. Detta var något som Niklas också påtalade, men betonade också insiktsfullt att det viktigaste är att prova, tänkta till, tycka till, och lära sig något.
   Det första vinet var en läckert frisk och mineralisk, helt ren och nästan stålig 2012 Côtes du Rhône från Domaine de la Janasse, ett vitt vin gjort till hälften av Grenache Blanc och resten Clairette, Bourboulenc, Viognier och Roussanne. Jag tyckte verkligen om detta vin, som visar att det går att göra viner med stor fräschör och mineralitet även i södra Rhônedalen.
   Nästa vin var diametralt annorlunda, en druvren Viognier från Domaine François Villard. Denna hans 2011 Condrieu Le Grand Vallon är ett för appellationen lite mer elegant vin och av den tio månader många lagringen i omkring en tredjedel nya ekfat, noteras egentligen mest en textur och en diskret vaniljnyans. Annars finns här en trevlig arom av gul stenfrukt, en lätt blommig och violpastillkryddig ton och en fin men inte direkt frisk syra.
   Så stod där ett rött vin också. Varför måste man hålla sig till tradition och innanför boxen? (Och då talar jag inte om bag-in-box, sådant talar man nämligen inte om, alls!) Nej, blanda gärna vitt och rött och testa vad som passar bäst till maten. Det här vinet, 2012 Côtes du Rhône Bout d'Zan, kom från den omkring 20 hektar stora och numera biodynamisk producenten Mas de Libian. Det var elegant fruktigt och kryddigt med fin känsla av mineral och elegant mogna tanniner.

Härligt höstigt blev det på tallrikarna. En nästan knaperstekt toast som generöst toppats med smörstekta kantareller, tunt skivad lufttorkad fläsksida och sikrom. Gott, absolut, och särskilt till i första hand det röda vinet, men också vinet från Condrieu. Dessvärre var det finstämda vita vinet från Domaine de la Janasse lite för lätt, det försvann i mötet med den smakrika toasten. På det hela taget var det gott, men en detalj störde mötet mellan maträtten och vinerna, sikrommen! Rom är alldeles för stinn på umami, vilket dämpar känsla av vinets frukt och istället lyfter fram en tråkig metallisk och bitter känsla ur vinerna. Lite synd, tycker jag, egentligen både på rommen och vinerna. Nej, rom ska användas lite klokare än så här.

Lammet var grillat rosa, saftigt och gott var det, men med en förhållandevis mild lammsmak. Köttet låg vackert upplagt på en bädd av rostade morötter som en slags chutney, diskret sött och bara en gnutta kryddigt. Till detta hörde lite smörstekta vaxbönor och haricots verts, läckert kryddade med lite rostad vitlök. En rätt som denna är som klippt och skuren för röda viner från Rhône, och det var ju för väl eftersom vi just nu fick tre röda rhônare i glasen.

Det första vinet var av försiktigare men rätt elegant slag, återigen ett vin på instegsnivå som visar att Rhônedalen kan leverera komplexitet och personlig touche för strax under hundralappen. Detta skedde genom vinet 2012 Saint Cosme Côtes du Rhône från Château Saint Cosme, en druvren syrah med en tät blåbärs- och körsbärsfrukt som ramas in av en fin pepparkryddighet och relativt lena tanniner.
   Lika bra till maten var den kraftigare och framför allt fruktfylligare 2009 Vaqueyras Le Clos från Montirius, gjort till lika delar av Syrah och Grenache. Det här vinet var både kraftigare, djupare fruktigt och mer uttrycksfullt med en både violblommig och örtkryddig arom i den täta frukten, därtill fanns en ton av mineral och även en förhållandevis god syra. Trevligt, helt enkelt, och gott till lammet.  
   Visst skiljer det ordentligt mycket pris mot 2010 Côte-Rôtie Réserve du Domaine från den utmärkta firman Michel et Stéphane Ogier, men det som skiljer än mer är den utomordentliga finessen, texturen, parfymen och längden. Det är inget stort vin per se, men det är ytterst elegant och redan nu väldigt drickvänligt trots att det till en början upplevdes lite återhållet. Men elegansen är påtagligt och energin från mineralitet och syra minst sagt lockande. Det var tveklöst lunchens allra bästa vin, och det passade absolut perfekt till maten. Bäst av de tre faktiskt.

Sista vinet var lunchens enklaste, men det fyllde sin funktion - och det är ett av ett vins viktigaste uppgifter. I glaset en druvaromatisk, blommig, lätt kryddig och mjukt sötfruktigt smakande 2010 Muscat de Beaumes-de-Venise Réserve från den numera inte så pjåkiga firman Vidal-Fleury. Rätt gott, men inte särskilt märkvärdigt, men det passade som sagt bra till den nästan barnsligt goda gräddfilssorbeten med blåbär, ljummen mandelkaka och lite puffat bovete.

söndag 15 september 2013

Bortamatch den 14 september


 
Nej, nu orkade jag inte vara utan kalas längre. Nog för att jag i mitt dagliga arbete har besökt och ätit mig igenom den ena toppkrogen efter den andra den senaste månaden och provat väldigt mycket sköna toppviner under samma tid, men privat kalas var det som stod högst upp på önskelistan denna kväll. Och ju enklare och mindre planerat, desto bättre, tänkte jag. Det är oftast då det blir roligast.

Kompisarna Gun och Lenny hade nappat på idén, det gör de alltid … tur att man har tvättäkta vänner. Vi körde på i all enkelhet hemma hos dem, med ett par glas vitt vin som introduktion till kvällen. Det första vinet var faktiskt inte vidare upplyftande, även om jag vid tidigare tillgällen för lite mer än ett år sedan tyckte att det var gott, men nu var 2009 Eterium Chardonnay från Maybach och den för övrigt så begåvade vinmakaren Thomas Brown inte särskilt bra. Till att börja med var färgen alldeles för mörkt halmgul för åldern, den påminde med om ett lätt oxiderat naturvin, sedan noterades en trött frukt med en släng av botrytis, något jag inte alls kände igen sedan förra gången jag drack vinet för en bit över ett år sedan. Nej, verkligen inte gott. Bort med detta vin.
   Tack och lov hade vi också ett verkligt bra vin på lut, också det en chardonnay. Stilmässigt påminde det om en rätt stor vit bourgogne, fet men lätt kropp, god syra, bara en förnimbar fatkaraktär, en läckert nästan kritig mineralitet och sval fruktarom. Jag landade till slut på en Corton-Charlemagne, eller något i den stilen. Jösses vad gott det här var, men nu skulle det visa sig att vinet inte kom från Bourgogne, som jag först hade trott, utan från Oregon, som jag hastigt under blindövningen hade varit inne på. I glaset 2009 Chardonnay från Antica Terra. Det här är första årgången av vinet, som årgångarna 2009 och 2010 gjordes av Old Wente Clone från en vingård ägd av Bethel Heights. Numera görs vinet Dijonkloner från ett block i den berömda Shea Vineyard, och vinet är faktiskt ännu godare sedan 2011.

Rödingfilén hade jag bara hastigt sotat med gasbrännaren, sedan smaksatt med salt, peppar, sojasås och sesamolja, för att sedan sätta den kallt. Den serverades också kall. Till det späd sallat, friterad potatis, lite morötter, gurka och rött äpple, dill för doftens skull och en lätt kryddig sesammajonnäs. En god och somrig rätt som jag hade tänkt skulle passa till det lite smakrikare chardonnayvinet från Maybach. Så blev det ju inte. Dock passade rätten fint till det andra, mycket godare chardonnayvinet.

Jag gjorde ytterligare en enkel snabbrätt. Bläckfisken stektes i olivolja tillsammans med finskuren fänkål, rödlök och vitlök, och smaksattes sedan med salt, peppar, citron och lite timjan. Det tog inte mer än två minuter att göra den här rätten. Gott till chardonnayvinet, helt enkelt. Mums!

Nästa vin, blint serverat såklart, var tveklöst en pinot, ett alldeles förtjusande vin som bjöd på både djupare, lite jordiga och kanske även stenigt mineraliska kvaliteter och ytterst fina aromer av körsbär och ljusare, mer aromatiska röda fruktnyanser. Jag ville först få vinet till Oregon och ett toppläge och toppfirma där, men då jag fick nekande på det kände jag att vinet ändå kunde komma från Bourgogne, då på nivån grand cru i en lite varmare årgång, 2009 tänkte jag. Också det fel, att gissa vin är inte alltid så lätt, och eftersom jag kände att det inte kunde komma från Kalifornien återstod bara Nya Zeeland eller Victoria i Australien. Men i dessa områden är jag inte så bevandrad att jag hade kunnat plocka in toppcuvéen 2008 Pinot Noir Aroha Te Muna från firman Craggy Range, som imponerar allt oftare på mig. Just det här vinet, gjort från en toppsektion i den fina vingården Te Muna Road Vineyard uppe i Martinborough på Nordön är hittills det finaste pinotvin jag har druckit från Nya Zeeland. Bra jobbat, Craggy Range, mer av den här varan tack!

Efter fyra timmars dekantering hade det fortfarande väldigt unga 2006 Cabernet Sauvignon Lucia Abreu Vineyard från Howell Mountain och firman Aubert Wines börjat öppna upp sig och bjöd då på en mörk, tät och försiktigt fatvaniljkryddig doft med inslag av den stenighet som gör att man känner igen bergsfrukten. Smaken var fyllig, lent texturerad med en mörk, djup fruktighet, den hade unga och myckna men fina tanniner och en kvardröjande eftersmak. Ett riktigt gott men än så länge inte direkt komplext vin. Den här typen av kaliforniska cabernetviner behöver bortåt tio år från skörd innan de börjar visa sin fina komplexitet. Som ungt är det förvisso också gott, men allra bäst kommer det nog till sin rätt om fem till tio år.  

Nästa vin var vi först lite tveksamma på, fast defekt tyckte jag inte att det var. Det var mest knutet, dessutom i en helt annan stil. Det var därför jag först gick helt fel, jag gick in i vinet med tanken på att det var en amerikansk cabernet som var minst tio år mogen, men det jag upplevde var hur komplext och mer ljusfruktig de 60 procent Grenache var i denna 2006 Châteauneuf-du-Pape Deus Ex Machina från Clos Saint Jean visade upp. Det här vinet var såklart ungt, precis nyöppnat och lite stökigt, men det tog sig riktigt bra i glaset under den närmaste halvtimman och var till slut riktigt gott. Alla tankar på tveksamheter var nu som bortblåsta, den rackaren ville ju bara har mer luft än vi gav det. Snyggt balanserat, fin textur, unga tanniner och en liten mineralitet noterar jag vidare i minnet.

Snyggt välmarmorerade entrecôter från Hakans Kött i Helenelund (gå dit, köp kött, du blir garanterat supernöjd) och Hakans hemgjorda, lätt kryddiga korvar, låg på grillen och osade läckert och såg alldeles överlockande goda ut. Till det hade jag råstekt sötpotatis med purjolök och tomater, och kryddat med lite rosmarin och timjan. Superenkelt och ruskigt gott. Nu mådde både vi och de två röda vinerna alldeles prima.

Jag hade tagit med mig lite ostar också, en syndigt krämig Brillat-Savarin och en smakrik Crottin de Chavignol. Till det bara lite frukt- och nötbröd. I glaset kvällens sista blindbock, återigen ett vin jag gick bet på. Citrusskal, lite mandel, hög syra, viss ålder och till och med en försiktig oxidnyans, samtidigt med en god fräschör i smaken. Min första känsla sa att vi var i Loire, och hur lika stilarna än kan vara tänkte jag inte ens tanken på att det kunde vara druvan Furmint från Tokaj, men så var det. I glaset 2000 Királyudvar Tokaji Furmint Úrágya från Istvan Szepsy.

söndag 8 september 2013

Silver Oak Cellars på Melody den 6 september


 
Det duggar tätt mellan vinmiddagarna i klubben nu, tre kvällar på raken den här veckan, men det hindrar inte man och kvinna att gå ur huse för att äta och dricka gott. Den här fredagen var det dags för Silver Oak Cellars från Napa Valley att bli första vinproducent att gästa Melody Wine and Food på Djurgården. Köket stod rustat, servisen och sommeliererna stod på tå och gästerna stod i kö.

Silver Oak Cellars grundades 1972 och kan räknas till en av de nyklassiska firmorna i Napa Valley. Egentligen var det inte tänkt att Raymond Duncan skulle producera vin från den tio hektar stora vingård han 1970 köpte i Alexander Valley, men mötet med den begåvade vinmakande före detta munken Justin Meyers (som länge hade arbetat med den legendariska Brother Timothy vid Christian Brothers) resulterade i att de två etablerade Silver Oak Cellars och gjorde sina första viner 1972. Sju år senare lade de till ytterligare ett vin, en cabernet från Napa Valley. Det skulle inte dröja särskilt länge innan Silver Oak Cellars hörde till de mest kända vinerierna och deras viner till de mest åtråvärda.
   Med tiden skulle produktionen utvecklas, och 1999 grundade man Twomey Cellars uppe i Calistoga i norra Napa Valley. Anledningen att man grundade en ny vinfirma, denna uppkallad efter Duncans mors flicknamn, var att man inte ville förvirra kunderna. Silver Oak Cellars var en renodlad cabernetproducent, men här på Twomey Cellars skulle man göra vin av Sauvignon Blanc och Merlot.

Det vi serverade som första vin denna kväll var en sval, läckert citrus- och krusbärsaromatisk 2012 Sauvignon Blanc från Twomey Cellars, till vilket druvorna skördat till ungefär lika delar i Russian River Valley och Napa Valley. Tack vare att musten jästs i en kombination av ståltankar och äldre och därmed neutrala ekfat, har det här vinet en väldigt rent fruktig och stramt frisk smak som genom ekfatsfraktionen har fått en mjukt avrundande textur men ingen doft eller smak från faten. 

Till detta uppfriskande vin serverades en hummersallad i två versioner. Den ena delen av salladen utgjordes av hummerkött och lätt blancherad fänkål som bands med en något frisk citronmajonnäs (var syra och feta textur var det som fångade upp vinets friska syra och integrerade den i mötet). Den andra delen var lätt syrad, krispig fänkål som toppades med en hummerklo. En diskret sötsyrlig sås av tomat och hummer hörde till.
 
I den allt tilltagande trenden att dricka viner att Pinot Noir var Twomey Cellars inte overksamma. I början av 2000-talet köpte de en stort vineri i norra Russian River Valley, dels för att göra vinerna från Napa Valley efter en stor brand som hade överlagt deras vineri där, dels för att bredda produktionen med goda viner av den populära Pinot Noir. Idag gör man en kvartett pinotviner och kvällens gäster serverades en 2011 Russian River Valley Pinot Noir, som görs av druvor från två vingårdar.
  Generellt sett gör Twomey Cellars smakintensiva pinotviner med en god fruktarom, mjuk textur och uppfriskande syra, men de kan emellanåt kännas en aning grovt tillyxade och hör inte alls till de finare exemplen i Russian River Valley. Att vinmakaren är skolad i och har viss erfarenhet från flera domäner i Bourgogne är alltså inte garanti för att vinerna ska bli riktigt fina och eleganta. Detta är min kritik till pinotvinerna härifrån. Däremot, måste jag säga, var just det här vinet, mycket tack vare den svala årgången, faktiskt riktigt god och särskilt god var den till maten, vilket är en underskattat viktig egenskap hos ett vin.
 
 Sex timmar lång var tillagningen av kalvbringan, som hade bräserats till den grad att den fortfarande höll ihop, men bara nätt och jämnt. Det är något alldeles särskilt med långkok. Till denna fina kalvrätt den goda, smakrikt reducerade fonden, en god bit perfekt stekt kalvbräss, lite smörstekt svamp (pinotviner älskar svamp, särskilt om vinerna, som detta, har en lätt jordig nyans) och lite knaperstekt sidfläsk (vars rökiga ton speglade vinets fatkryddighet på ett bra sätt).

Det Silver Oak Cellars har blivit kända för är sina fina och exklusiva cabernetviner. Självklart hade vi båda av dem med den här kvällen. Den i USA men ännu inte på exportmarknader lanserade 2009 Alexander Valley Cabernet Sauvignon var till en början påtagligt mer tillgänglig än vad jag brukar uppleva det här vinet som ungt. Vanligen är det mycket mer stramt hållet av tanniner och ur den mineraliska jorden en påtaglig mineralitet, men det här lite varmare året hade denna struktur klätts på av en lite yppigare vinbärs- och körsbärsfrukt än vanligt, därför upplevdes tanninerna lite mer försiktiga än vanligt. Till en början. Med luft växte vinet till bredd och struktur, och den sedvanliga stenigt mineraliska känslan blev snart mycket tydligare. Det här är normalt sett den enligt mig bästa tappningen av de två vinerna, och den här kvällen glänste denna nya årgång verkligen. Vilket härligt vin!
   Intill denna stod den mer hyllade 2008 Napa Valley Cabernet Sauvignon, alltid djupare och tätare i frukten, alltid med lite lenare tanniner även om det här aldrig är ett mjukt och publikt vin. Detta, liksom tappningen från Alexander Valley är nämligen viner som klarar av flera decenniers källarlagring och utvecklar stor komplexitet. Även det här vinet är ungt, och liksom vinet från Alexander Valley hade vi låtit dekantera det cirka tre timmar innan det serverades, något som hjälpte till lite för att vinet skulle öppnas upp. Visst var det här vinet gott, riktigt gott, men med kunskap om hur det utvecklas med lagring, kändes det lite som ett barnarov, i alla fall om det ska drickas bara som det är.

Däremot blev båda vinerna alldeles perfekta till varmrätten, en rosastekt oxfilé som var ovanligt bra (jag brukar normalt sett tycker att oxfilé är ett lite tråkigt kött som inte smakar så mycket). Till den en rödvinssås med oxmärg som lyfte smakintensiteten och därmed mötte vinernas kraft. Eftersom båda vinerna är rika av sin täta frukt, ville vi möta denna frukt genom en diskret sötma i maten. Det uppnåddes med en kräm av selleri och en av späda morätter, vilka båda smaksattes klokt med sälta och lite citronsaft för att inte riskera att deras milda sötma skulle framhäva vinernas strävhet. Det blev en riktigt lyckad kombination som alla gäster uppskattade.
   Egentligen är det aldrig svårt att matcha vin och mat. Är man road i ämnet har man nästan alltid en klokt underbyggd känsla för vad som fungerar och iakttar man sedan balans mellan vinet och maten avseende först smakintensiteten och sedan sötma och syra, brukar så gott som alla kombinationer bli bra.

Twomey Cellars gör också, som nämnts, ett vin av Merlot från Napa Valley. Den här kvällen hade vi en 2011 Napa Valley Merlot i glasen, ett vin som bjuder på en medelstor mörkt bärig doft med inslag av blåbär och björnbär, men också en druvtypiskt svagt tearomatisk och gräsig nyans. Smakmässigt var vinet (som väntat) både lite lättare till kroppen och lenare rent strukturellt jämfört med cabernetvinerna, och det upplevdes därmed något med drickfärdigt redan nu. Därför hade vi inte dekanterat det här vinet i förväg, även om det såklart hade blommat upp lite av det.
   Att jag hade valt att servera det till synes enklare merlotvinet efter de stora exklusiva vinerna av Cabernet Sauvignon berodde på att vi ville avsluta menyn med en osträtt och hellre ville servera cabernetvinerna till varmrätterna än till osten. Alltså fick merlotvinet äran av avsluta middagen. 

Det blev en bit lagrad Comté, vår favoritost, och en sex månader lagrad krämig italiensk tvättad komjölkost från Lombardiet som heter Roccolo, som var riktigt fin. Till ostarna lite mild gelé av kvitten samt färska blåbär med en inte direkt söt kräm av citron. Tillbehören i sig var något för söta för vinet, men komponerade man tuggan klokt med ost och bara lite av de fruktiga tillbehören blev det väldigt gott. Och det var precis så vi hade planerat att våra gäster skulle göra. Om de gjorde så som vi hade tänkt vet vi såklart inte … det vi vet är att alla gäster var väldigt nöjda, och det duger gott åt oss.