Rhônelunch på Oaxen den 16 september

 

Rhône är alltid kul, egentligen nästan i alla prislägen från strax under hundringen till upp mot tusen kronor och däröver. Få regioner kan leverera så trevliga och personliga viner till så rimliga priser som just Rhônedalen kan. Den här dagen plockades en bunt viner ihop av vinorganisationen i Rhône, vilka sedan presenterades av den passionerade och skickliga vinimportören Nick Hartley och den lika initierade sommelieren Niklas Löfgren på det stjärnsprakande mattemplet Frantzén.

Medan de sugna styrkorna samlades i baren på nya Oaxen på Djurgården, gavs möjlighet att prova ett dussin mer eller mindre trevliga viner. Ett par av dessa viner stod ut och gjorde mig glad och inspirerad, bland dem en fint fruktig och läckert lakritskryddig men kanske något knuten 2012 Côtes du Rhône Villages Cuvée du Vatican från Vignobles Diffonty, gjort av cirka 70 procent Grenache och resten Syrah. Än bättre var 2011 Côtes du Rhône Villages Terre d'Argile från den med all rätt hyllade firman Domaine de la Janasse, som mer är kända för sina utomordentligt fina viner från Châteauneuf-du-Pape. Med en rätt precis jämn fördelning mellan Syrah, Grenache, Mourvèdre och Carignan har det här vinet fått en fin komplexitet med både sötmogen fruktrondör, mineralisk spänst, fina tanniner och en läcker pepparkryddig känsla.

   Ytterligare ett vin i ledigt prisläge lockade till provningsnotering, 2010 Côte du Rhône Villages Cairanne La Côte Sauvage från Boutinot. Tyngden av 55 procent Grenache har gett detta vin en skönt mörk, sötaktigt mjuk och lite lakritskryddig kropp med  fina tanniner, initialt lite reduktiv men med en gnutta luft i glaset allt godare.

   Överlägset bäst var emellertid 2010 Saint-Joseph från Domaine Pierre Gonon, druvren Syrah av finaste snitt från gamla stockar i stenigt mager jord. Föredömligt stram och mineralstinn med god fräschör, köttig och pepprig personligt och väldigt sensuellt rik men inte överdådigt söta mörk bärfrukt. En orättvis utmanare till de billigare och enklare vinerna från Côtes du Rhône Villages, men fy bubblan så gott! Tur att det ligger en hel drös av det här vinet och samlar damm och mognadspoäng i vinkällaren på Café Rotsunda.

Köket på Oaxen hade i ett kort samråd med sommelier Niklas satt ihop en trerätters meny som förvisso till största del passade bra till vinerna, men med tre så väldigt olika viner till första rätten är det såklart inte möjligt att skapa fullträff på alla tre. Detta var något som Niklas också påtalade, men betonade också insiktsfullt att det viktigaste är att prova, tänkta till, tycka till, och lära sig något.

   Det första vinet var en läckert frisk och mineralisk, helt ren och nästan stålig 2012 Côtes du Rhône från Domaine de la Janasse, ett vitt vin gjort till hälften av Grenache Blanc och resten Clairette, Bourboulenc, Viognier och Roussanne. Jag tyckte verkligen om detta vin, som visar att det går att göra viner med stor fräschör och mineralitet även i södra Rhônedalen.

   Nästa vin var diametralt annorlunda, en druvren Viognier från Domaine François Villard. Denna hans 2011 Condrieu Le Grand Vallon är ett för appellationen lite mer elegant vin och av den tio månader många lagringen i omkring en tredjedel nya ekfat, noteras egentligen mest en textur och en diskret vaniljnyans. Annars finns här en trevlig arom av gul stenfrukt, en lätt blommig och violpastillkryddig ton och en fin men inte direkt frisk syra.

   Så stod där ett rött vin också. Varför måste man hålla sig till tradition och innanför boxen? (Och då talar jag inte om bag-in-box, sådant talar man nämligen inte om, alls!) Nej, blanda gärna vitt och rött och testa vad som passar bäst till maten. Det här vinet, 2012 Côtes du Rhône Bout d'Zan, kom från den omkring 20 hektar stora och numera biodynamisk producenten Mas de Libian. Det var elegant fruktigt och kryddigt med fin känsla av mineral och elegant mogna tanniner.

Härligt höstigt blev det på tallrikarna. En nästan knaperstekt toast som generöst toppats med smörstekta kantareller, tunt skivad lufttorkad fläsksida och sikrom. Gott, absolut, och särskilt till i första hand det röda vinet, men också vinet från Condrieu. Dessvärre var det finstämda vita vinet från Domaine de la Janasse lite för lätt, det försvann i mötet med den smakrika toasten. På det hela taget var det gott, men en detalj störde mötet mellan maträtten och vinerna, sikrommen! Rom är alldeles för stinn på umami, vilket dämpar känsla av vinets frukt och istället lyfter fram en tråkig metallisk och bitter känsla ur vinerna. Lite synd, tycker jag, egentligen både på rommen och vinerna. Nej, rom ska användas lite klokare än så här.

Lammet var grillat rosa, saftigt och gott var det, men med en förhållandevis mild lammsmak. Köttet låg vackert upplagt på en bädd av rostade morötter som en slags chutney, diskret sött och bara en gnutta kryddigt. Till detta hörde lite smörstekta vaxbönor och haricots verts, läckert kryddade med lite rostad vitlök. En rätt som denna är som klippt och skuren för röda viner från Rhône, och det var ju för väl eftersom vi just nu fick tre röda rhônare i glasen.

Det första vinet var av försiktigare men rätt elegant slag, återigen ett vin på instegsnivå som visar att Rhônedalen kan leverera komplexitet och personlig touche för strax under hundralappen. Detta skedde genom vinet 2012 Saint Cosme Côtes du Rhône från Château Saint Cosme, en druvren syrah med en tät blåbärs- och körsbärsfrukt som ramas in av en fin pepparkryddighet och relativt lena tanniner.

   Lika bra till maten var den kraftigare och framför allt fruktfylligare 2009 Vaqueyras Le Clos från Montirius, gjort till lika delar av Syrah och Grenache. Det här vinet var både kraftigare, djupare fruktigt och mer uttrycksfullt med en både violblommig och örtkryddig arom i den täta frukten, därtill fanns en ton av mineral och även en förhållandevis god syra. Trevligt, helt enkelt, och gott till lammet.  

   Visst skiljer det ordentligt mycket pris mot 2010 Côte-Rôtie Réserve du Domaine från den utmärkta firman Michel et Stéphane Ogier, men det som skiljer än mer är den utomordentliga finessen, texturen, parfymen och längden. Det är inget stort vin per se, men det är ytterst elegant och redan nu väldigt drickvänligt trots att det till en början upplevdes lite återhållet. Men elegansen är påtagligt och energin från mineralitet och syra minst sagt lockande. Det var tveklöst lunchens allra bästa vin, och det passade absolut perfekt till maten. Bäst av de tre faktiskt.

Sista vinet var lunchens enklaste, men det fyllde sin funktion - och det är ett av ett vins viktigaste uppgifter. I glaset en druvaromatisk, blommig, lätt kryddig och mjukt sötfruktigt smakande 2010 Muscat de Beaumes-de-Venise Réserve från den numera inte så pjåkiga firman Vidal-Fleury. Rätt gott, men inte särskilt märkvärdigt, men det passade som sagt bra till den nästan barnsligt goda gräddfilssorbeten med blåbär, ljummen mandelkaka och lite puffat bovete.