Rhône är alltid kul, egentligen nästan i alla prislägen
från strax under hundringen till upp mot tusen kronor och däröver. Få regioner
kan leverera så trevliga och personliga viner till så rimliga priser som just
Rhônedalen kan. Den här dagen plockades en bunt viner ihop av vinorganisationen
i Rhône, vilka sedan presenterades av den passionerade och skickliga
vinimportören Nick Hartley och den lika initierade sommelieren Niklas Löfgren
på det stjärnsprakande mattemplet Frantzén.
Medan de sugna styrkorna samlades i baren på nya Oaxen på
Djurgården, gavs möjlighet att prova ett dussin mer eller mindre trevliga
viner. Ett par av dessa viner stod ut och gjorde mig glad och inspirerad, bland
dem en fint fruktig och läckert lakritskryddig men kanske något knuten 2012 Côtes du Rhône Villages Cuvée du
Vatican från Vignobles Diffonty, gjort av cirka 70 procent Grenache och
resten Syrah. Än bättre var 2011 Côtes
du Rhône Villages Terre d'Argile från den med all rätt hyllade firman Domaine
de la Janasse, som mer är kända för sina utomordentligt fina viner från
Châteauneuf-du-Pape. Med en rätt precis jämn fördelning mellan Syrah, Grenache,
Mourvèdre och Carignan har det här vinet fått en fin komplexitet med både
sötmogen fruktrondör, mineralisk spänst, fina tanniner och en läcker
pepparkryddig känsla.
Ytterligare ett
vin i ledigt prisläge lockade till provningsnotering, 2010 Côte du Rhône Villages Cairanne La Côte Sauvage från Boutinot.
Tyngden av 55 procent Grenache har gett detta vin en skönt mörk, sötaktigt mjuk
och lite lakritskryddig kropp med fina
tanniner, initialt lite reduktiv men med en gnutta luft i glaset allt godare.
Överlägset bäst var emellertid 2010 Saint-Joseph från Domaine
Pierre Gonon, druvren Syrah av finaste snitt från gamla stockar i
stenigt mager jord. Föredömligt stram och mineralstinn med god fräschör, köttig
och pepprig personligt och väldigt sensuellt rik men inte överdådigt söta mörk
bärfrukt. En orättvis utmanare till de billigare och enklare vinerna från Côtes
du Rhône Villages, men fy bubblan så gott! Tur att det ligger en hel drös av
det här vinet och samlar damm och mognadspoäng i vinkällaren på Café Rotsunda.
Köket på Oaxen hade i ett kort samråd med sommelier
Niklas satt ihop en trerätters meny som förvisso till största del passade bra
till vinerna, men med tre så väldigt olika viner till första rätten är det
såklart inte möjligt att skapa fullträff på alla tre. Detta var något som
Niklas också påtalade, men betonade också insiktsfullt att det viktigaste är
att prova, tänkta till, tycka till, och lära sig något.
Det första vinet
var en läckert frisk och mineralisk, helt ren och nästan stålig 2012 Côtes du Rhône från Domaine
de la Janasse, ett vitt vin gjort till hälften av Grenache Blanc och
resten Clairette, Bourboulenc, Viognier och Roussanne. Jag tyckte verkligen om
detta vin, som visar att det går att göra viner med stor fräschör och
mineralitet även i södra Rhônedalen.
Nästa vin var
diametralt annorlunda, en druvren Viognier från Domaine François Villard.
Denna hans 2011 Condrieu Le Grand Vallon
är ett för appellationen lite mer elegant vin och av den tio månader många
lagringen i omkring en tredjedel nya ekfat, noteras egentligen mest en textur
och en diskret vaniljnyans. Annars finns här en trevlig arom av gul stenfrukt,
en lätt blommig och violpastillkryddig ton och en fin men inte direkt frisk
syra.
Så stod där ett
rött vin också. Varför måste man hålla sig till tradition och innanför boxen? (Och
då talar jag inte om bag-in-box, sådant talar man nämligen inte om, alls!) Nej,
blanda gärna vitt och rött och testa vad som passar bäst till maten. Det här
vinet, 2012 Côtes du Rhône Bout d'Zan,
kom från den omkring 20 hektar stora och numera biodynamisk producenten Mas
de Libian. Det var elegant fruktigt och kryddigt med fin känsla av
mineral och elegant mogna tanniner.
Härligt höstigt blev det på tallrikarna. En nästan
knaperstekt toast som generöst toppats med smörstekta kantareller, tunt skivad
lufttorkad fläsksida och sikrom. Gott, absolut, och särskilt till i första hand
det röda vinet, men också vinet från Condrieu. Dessvärre var det finstämda vita
vinet från Domaine de la Janasse lite för lätt, det försvann i mötet med den
smakrika toasten. På det hela taget var det gott, men en detalj störde mötet
mellan maträtten och vinerna, sikrommen! Rom är alldeles för stinn på umami,
vilket dämpar känsla av vinets frukt och istället lyfter fram en tråkig
metallisk och bitter känsla ur vinerna. Lite synd, tycker jag, egentligen både
på rommen och vinerna. Nej, rom ska användas lite klokare än så här.
Lammet var grillat rosa, saftigt och gott var det, men
med en förhållandevis mild lammsmak. Köttet låg vackert upplagt på en bädd av
rostade morötter som en slags chutney, diskret sött och bara en gnutta
kryddigt. Till detta hörde lite smörstekta vaxbönor och haricots verts, läckert
kryddade med lite rostad vitlök. En rätt som denna är som klippt och skuren för
röda viner från Rhône, och det var ju för väl eftersom vi just nu fick tre röda
rhônare i glasen.
Det första vinet var av försiktigare men rätt elegant
slag, återigen ett vin på instegsnivå som visar att Rhônedalen kan leverera
komplexitet och personlig touche för strax under hundralappen. Detta skedde
genom vinet 2012 Saint Cosme Côtes du
Rhône från Château Saint Cosme, en druvren syrah med en tät blåbärs- och
körsbärsfrukt som ramas in av en fin pepparkryddighet och relativt lena
tanniner.
Lika bra till
maten var den kraftigare och framför allt fruktfylligare 2009 Vaqueyras Le Clos från Montirius, gjort till lika delar av
Syrah och Grenache. Det här vinet var både kraftigare, djupare fruktigt och mer
uttrycksfullt med en både violblommig och örtkryddig arom i den täta frukten,
därtill fanns en ton av mineral och även en förhållandevis god syra. Trevligt,
helt enkelt, och gott till lammet.
Visst skiljer
det ordentligt mycket pris mot 2010
Côte-Rôtie Réserve du Domaine från den utmärkta firman Michel et Stéphane Ogier,
men det som skiljer än mer är den utomordentliga finessen, texturen, parfymen
och längden. Det är inget stort vin per
se, men det är ytterst elegant och redan nu väldigt drickvänligt trots att
det till en början upplevdes lite återhållet. Men elegansen är påtagligt och
energin från mineralitet och syra minst sagt lockande. Det var tveklöst lunchens
allra bästa vin, och det passade absolut perfekt till maten. Bäst av de tre faktiskt.
Sista vinet var lunchens enklaste, men det fyllde sin
funktion - och det är ett av ett vins viktigaste uppgifter. I glaset en druvaromatisk,
blommig, lätt kryddig och mjukt sötfruktigt smakande 2010 Muscat de Beaumes-de-Venise Réserve från den numera inte så
pjåkiga firman Vidal-Fleury. Rätt gott, men inte särskilt märkvärdigt, men det
passade som sagt bra till den nästan barnsligt goda gräddfilssorbeten med
blåbär, ljummen mandelkaka och lite puffat bovete.
2 kommentarer:
Enkelt vin?
Från The Wine Advocate:
One of Vidal Fleury’s top-notch specialties has long been their Muscat de Beaume de Venise, and the 2010 may be the finest I have yet tasted. The wine possesses 15% natural alcohol and 110 grams of residual sugar, and the delicacy of the aromas (peach, apricot, spring flowers, honeysuckle and maple syrup) is finely etched in the wine’s expansive aromatics. Full-bodied, opulent and luscious, this terrific Muscat de Beaume de Venise is about as good as these wines can be. Its acidity, freshness, overall exuberance and well-delineated personality give it an extra dimension that is rarely seen in Muscat. These wines are not meant for aging, so drink it over the next several years. 94 poäng. /Seniorstekarn
Jojo, nu är ju Parker betydligt mer sockerknarkare än vad jag är. Parker har en nästan lite pinsam förmåga att överösa alla söta viner med höga poäng. Muscat de Beaumes de Venise är definitivt inget vin jag skulle kunna sätta 90+ poäng på. Vad lämnar det för utrymme för världens verkligt stora söta viner från Bordeaux, Loire, Tyskland, Österrike och Ungern. Nej, det är ett enkelt vin, punkt slut, men gott.
I all sin härliga enkelhet.
(ps. Ekvationen 15% alkohol och 110 gram socker är en av grundpelarna i 90+ plus poäng hos Robert Parker.)
Skicka en kommentar