Ett dygn i Tain l’Hermitage den 12 april

 

Vilken morgon, solen sken, luften var klar, det stora Hermitageberget reste sig majestätiskt framför mig när jag tidig förmiddag gick bort mot den stora provningen av toppviner från Hermitage som stod på morgonens dagordning. Av bergssidans omkring 137 hektar stora planterade vingårdsareal är knappt tio procent planterat med gröna druvor, mestadels Marsanne och till mindre del Roussanne. Att få dricka vitt vin från en producent med bara tre hektar vingård i Hermitage och det allra mesta rött vin av det är sanna mina ord en ynnest. Jag tror faktiskt inte att det gjordes mer än 900 flaskor av den vita 2014 Hermitage Les Rocoules från Domaine Marc Sorrel som blev provningens bästa vita vin. Fet, rik, gul stenfrukt, krossad sten, en blommighet från inslaget av Roussanne, men också en nötighet från Marsanne, kraftig men ändå elegant tack vare mineralitet, intensivt fruktig men ändå helt torr. Typ så skulle vi nog vilja beskriva vinet….

Två andra viner i provningen stack ut, och det var inte alls särskilt oväntat att 2012 Ermitage Le Méal från M Chapoutier skulle vara det ena. Druvorna kommer från en 2.20 hektar stor lott med omkring 60 år gamla stockar i Le Méal, det varmaste läget på Hermitageberget. Trots det är vinet synnerligen elegant, det har i sin ganska djupa och mörka frukt fint rödaromatiska toner och en uttalad karaktär av stenig jord och mineral, redan nu också komplexa nyanser av torkat kött och vitpeppar. Jag hade väntat mig lite stramare tanniner, men upplevde faktiskt vinet som absolut drickbart redan idag.

   En annan av de verkligt läckra pjäserna var 2012 Hermitage Les Bessards från Delas, en firma som allt som oftast övertygar även om de inte alltid nämns bland de verkligt stora namnen. Jag hade inte alls väntat med det djup och den komplexitet det här vinet skulle bjuda på, däremot den finess och den mineraliska livlighet och spets det alltid har. Det stod verkligen upp på Le Méal från Chapoutier. Druvorna kommer från firmans 8.00 hektar stora äga med 60-80 år gamla stockar i Les Bessards, den västligast vingården på berget där jorden nästan uteslutande består av granit. Elegans, struktur, lagringspotential och komplexitet var ord jag använde i min beskrivning av vinet och jag var mäkta imponerad av det.

Lunchen åt vi på Vineum, en kombinerad vinbutik och restaurang som ägs och drivs den anrika firman Paul Jaboulet Aîné som har gjort allt bättre viner sedan familjen Frey (som bland annat äger Château La Lagune i Bordeaux, champagnefirman Billecart-Salmon och även Corton André i Bourgogne) tog över 2006 har gjort allt renare, djupare och bättre viner. Ett remarkabelt stort lyft har gjorts med de vita vinerna. Här tog vi en snabb kall aperitif i väntan på lunchen, en 2015 Crozes-Hermitage La Mule Blanche av lika delar Marsanne och Roussanne från en 7.00 hektar stor vingård med stenig jord i den södra delen av appellationen. Härligt stenfruktig doft, fint mineralisk spänst, god kropp och elegans, precis vad vi var sugna på.

Maten på Vineum är riktigt god, klassisk och elegant och anpassad till vinerna. En trerätters går på 27 euros, lägger man till ett glas enkelt men gott vin blir det 31 euros och tar man två glas vin 34 euros. Det är svårslaget, dessutom väldigt gott. Allra först fick vi en liten aptitretare i form av en luftig mousse av selleri med ett litet flarn av sesamfrön. Därefter valde jag en vårlig sallad med små raviolis och ett brödkrisp som förrätt, med ett lite fetare inslag av lätt halstrad färsk anklever, vars feta textur bidrog till att gifta samman rätten med det feta vita vin vi hade serverats.

Ett vitt vin från Paul Jaboulet Aîné jag verkligen tycker om och som också är väldigt överkomligt till priset med tanke på varifrån det kommer, är 2014 Hermitage Chevalier de Sterimberg som görs till ungefär två tredjedelar Marsanne och resten Roussanne från omkring 35 år gamla stockar i vingårdarna Maison Blanche, Les Rocoules och La Croix. Det här är ett riktigt läckert vin, det förenar en generös kropp och fint nyanserad frukt med inslag av persika och gula äpplen med nyanser av mandel och stenig mineralitet. Ungt som det var kunde vi fortfarande skönja en liten ekfatsnyans, men den störde inte det minsta. Tiden i glaset gjorde vinet en tjänst, det blommade långsamt upp under hela tiden det fick sitta i glaset.

Det kanske mest legendariska vinet från Hermitage är tappningen La Chapelle från Paul Jaboulet Aîné, förvisso ett till produktionen ganska stort vin, inte desto mindre ett vin som kan vara helt underbart. Årgångar som 1961 och 1978 har placerat det i hela vinvärldens Hall of Fame och efter en ordentlig svacka på 1990-talet och har man nu under ny regi en bit in på 2000-talet åter börjat göra riktigt bra viner. En 1997 Hermitage La Chapelle som jag drack för en dryg månad sedan var en rejäl besvikelse, den 1998 Hermitage La Chapelle vi nu serverades var avgjort mycket bättre och höll sig dessutom väldigt fint i glaset. Visst var vinet av lättare slag, sirligt och elegant i kroppen, tydligt moget med en stilfull nyans av läder och fin cigarrlåda, men också med en fin liten rödfrukt i behåll.

Tack vare de mogna tonerna i vinet skulle det matcha min maträtt väldigt bra. En lammrullad hade fyllts med örter och sedan bakats länge och väl så att köttet närapå föll samman av mörhet. Lite pesto och rostad vitlök, en kräm av rödbetor, grön sparris stekt i olivolja samt lite smörstekta murklor – en ganska rustik och god rätt.

   Ostar stod jag över, jag valde chokladdesserten istället – av den enkla anledningen att den välkända chokladtillverkare Valrhona ligger ett par hundra meter bort och alla bättre restauranger i den lilla staden Tain därför gör riktigt fina chokladdesserter.  

Ett besök hos ”greken” i Tain l’Hermitage är en upplevelse, en liten vinbutik mitt i den lilla staden med ett riktigt bra sortiment av lokala viner – och en av de mest passionerade och galna vinhandlarna jag vet. Man hinner knappt komma in i butiken innan man har fått ett gott glas vin i handen. Och det är aldrig några dåliga enkla instegsviner man får. Den här korta sejouren blev det säkert ett halvdussin viner, ett av dem en alldeles underbar 2015 Cornas La Geynale från den skickliga Vincent Paris. Djupt fruktig med mörka bär, en läcker ton av violpastill och lakritsrot och mitt i allt en ordentligt stenig nyans från de magra jordarna. Medelfyllig, förvisso väl strukturerad av tanniner, men ändå så underbart balanserad.

Provsmakningen fortsatte, men nu på en exceptionell nivå med ett glas 2014 Hermitage Le Gréal från den lilla hantverksfirman Domaine Marc Sorrel, som jag håller som en av de mest fantastiska av de klassiska firmorna här. Det här vinet, en cuvée av Syrah med upp mot tio procent Marsanne, kommer från de två vingårdslotterna Greffieux och Le Méal, är ett exemplariskt gott vin med stenig mineralton, en djup en framför allt väldigt elegant fruktighet, torr och stramt nyanserad smak med en livlig mineralitet. Det här vinet är förföriskt läckert, skolboksmässigt troget sin appellation och faktiskt lika gott nu (då med ordentligt luftning och serverat i glas med stor kupa) som lagrat i tio, tjugo eller varför inte trettio år. Om jag har tid…

Innan middagspartyt kände vi att det var dags för en kort tids siesta, men först ett glas på balkongen. Vitt ville vi ha för att friska upp oss och det gjorde vi med en svalt serverad vit 2014 Hermitage Chante-Alouette från M Chapoutier, gjort till 100 procent av Marsanne från den på cirka 300 meters höjd på den östra delen av Hermitage belägna vingården Chante-Alouette, där stockarna är mellan 30- och 80 år gamla. En första snabb sniff sa Riesling från stenjordar, det fanns verkligen något stenigt och mineraliskt och gult stenfruktigt över doften, absolut ren och väldigt elegant. Smaken är medelfyllig, fet och nästan krämigt rik, samtidigt finns det en slags spänst och mineralisk stramhet i framför allt slutet av smaken. Med den långa, citrusfriska och mineraliska eftersmaken i munnen var det inte svårt att somna och sova gott en timma.

Innan middagskalaset hos M Chapoutier tittade vi förbi Paul Jaboulet Aîné igen för att prova ett par rara flaskor de skulle öppna upp på sitt kalas. Bland annat skulle Caroline Frey öppna ett vin man gör i ytterst liten volym, en cuvée vin av ett fat från Château Lagune i Bordeaux och ett fat av Hermitage La Chapelle. Idén är sprungen ur historien, då man ofta stärkte vinet från Bordeaux med ett mycket fylligare vin från Hermitage. Vinet vi fick ur magnum var denna deras 2011 Duo (den första årgången var 2005), mörkt till frukten, fylligt och generöst, en liten aning fatrostat, tydligt strukturerat av både tanniner och mineral, och med en riktigt god längd. Det var ett gott vin, men helt ärligt inte det vin jag själv föredrar när det dessutom intill finns verkligt fina viner av Syrah från norra Rhône.

Ett annat minst sagt unikt vin är firmans söta vin från Hermitage. Denna 2006 Hermitage Blanc Vin de Paille var tappad i halvflaska är gjord av Marsanne och Roussanne som efter skörd har lufttorkats i 40 dagar i ett blått hus uppe på sluttningen. Torkningen har inte bara koncentrerat smaker och dofter och med gjort vinet fylligare med en nästan viskös munkänsla, det har troligen också resulterat i en restsötma som i det färdiga vinet har landat på över 150 gram, kanske rent av 200 gram per liter. Det här vinet är som ett elixir av aprikos, persika och söt citrus och det har en närmst explosiv smak och längd. Jösses vad gott. Vinstilen vin de paille är idag nästan helt försvunnen, här har man de senaste årgångarna bara gjort vinet 2009 och 2012.

 

Det var ingen liten middag vi hade fått inbjudan till, utan ett rejält kalas med ett par hundra inbjudna, ett coverband (som var riktigt bra), en hel del småplock att äta och en egentligen skvatt galen vinlista med bland annat en lång räcka av de bästa vingårdsbetecknade vinerna från Crozes-Hermitage, Saint-Joseph och Hermitage – med mer eller mindre mognad och enbart ur stora flaskor. Och alla viner såklart från värden Michel Chapoutier, således M Chapoutier som avsändare på etiketterna nedan.

Det första vin vi serverades var en alldeles förträfflig 2001 Saint-Joseph Les Granits ur jeroboam. Det här vinet är egentligen lika bra som väldigt många vita viner från Hermitage, det görs till hundra procent av Marsanne från 50-70 år gamla stockar i en bitvis mycket brant sydexponerad sluttning intill byn Tournon. Med ett uttag på bar omkring 20 hektoliter per hektar får vinet alltid en god intensitet, kraft och struktur och det är faktiskt inte alls överraskande att det håller så fantastisk bra för lagring. Nu 15 år gammalt skulle jag inte ens säga att de var direkt moget, djupt gyllene till sin färg, läckert nötigt och lite stenrökigt, men fortfarande med sin feta gula stenfrukt och citrusskalsnyans kvar. Jag blev så imponerad av det här vinet att jag var tvungen att fråga efter ett glas till. Ett normalt år gör man omkring 6 000 flaskor av det här vinet, den här kvällen öppnades fyra dubbelmagnum av det. Knasigt.

Nästa pjäs som dekanterades över i så karaffer var den vita 2007 Ermitage de l’Orée ur mathusalem. Också det här vinet görs uteslutande av Marsanne och stockarna i den 3.50 hektar stora ägan man har i vingården Les Murets på den östra sidan av kullen är omkring 60-70 år gamla. Jäsning och lagring har skett i 600 liter stora ekfat, bara 20-25 procent nya, samt i små cementtankar. Helt ärligt var det inte så vansinnigt stor skillnad mellan det här vinet och det från Les Granits, men nog fanns det en litet större djup och en mer mineraliskt stadig struktur här. Snart tio år gammalt kan inte påstå att det här vinet var särskilt moget det heller, däremot hade det jämfört mot yngre årgångar av det utvecklat en större och väldigt fin komplexitet som vittnar om att de vita toppvinerna från M Chapoutier faktiskt mår gott av upp mot tio års flaskmognad.

Maten var väl inte direkt så mycket att satsa på, men så är det nästan alltid på stora mingelpartyn. Alla små snittar såg mest småtråkiga ut, men det små hamburgarliknande smörgåsarna med tonfisk i fungerade desto bättre. I alla fall okej.

Spetten av lax och tonfisk med sesamfrön var helt okej, men hade gärna fått vara lite mer kryddade. Dessutom var de lite kladdiga att äta med fingrarna, således inte den allra bästa typen av finger food.

De friterade räkorna kunde ha varit goda om de hade fått någon smaksättning (gärna inspirerad av något av alla sydostasiatiska kök) eller åtminstone någon god sås till. Nu var det främst fet frityrsmet som dominerade smakupplevelsen.

   Klart bättre var de grillade flodräkorna, men eftersom de hade kvar sina skal blev de väldigt svåra och kladdiga att äta med tanke på att de var ett stående kalas och alla gäster utöver tallriken hade ett vinglas att bära på. Tänk så många kockar och festfixare som helt missar denna inte helt oväsentliga detalj.

Därefter gick vi över till röda viner och 2000 Crozes-Hermitage Les Varonniers ur jeroboam. När det här vinet säljs på flaska, är det verkligen inte dyrt, därför är det irriterande att inse att man inte köper en låda (minst) av det varje årgång och låter vinet lagras därhemma så att man enkelt får tag på till 15 år gamla årgångar, eller äldre. Läget i den här 3.20 hektar stora vingårdslotten i läget Chassis är utmärkt, nämligen på den västexponerade västra sluttningen av Hermitageberget, precis ner mot floden Rhône till. Herre min skapare vad gott, läckert jordigt och stenigt, fin cigarrlåda och dyrbar tobak, ett uns torkad svamp och tryffel, lite torkat kött och järnoxid, men fortfarande en god fruktighet kvar. Superbt. Det blev lite påfyllning av det här också, sedan mingel bland gästerna ett tag. 

Precis lika bra men något kraftigare och även något mindre utvecklad var 2000 Saint-Joseph Les Granits som serverades ur mathusalem. Druvrent vin av Syrah från 60 till 80 år gamla stockar i samma branta och granitsteniga vingård som det vita syskonet kommer från, fullt avstjälkat men helt naturligt köttigt och kryddigt av sig själv och första knappa mognad vinet har nått med drygt 16 års ålder. Så länge jag kan minnas att jag har druckit det här vinet i alla möjliga årgångar och de än mer exklusiva vinerna från Hermitage från Michel Chapoutier har jag hyllat det som ett av firmans godaste viner och framför allt det bästa vinet per krona. Det här var helt fantastiskt gott, vilken läckert begynnande mognadston av jordighet, tryffel, tobak, torkat kött och kryddighet och vilken härlig struktur och längd.

   Serveringspersonalen sprang för jämnan omkring med fat med småplock på, men det enda som lockade var några slags köttbullar som åts med händerna, som faktiskt var goda och även matchade det här vinet – och de andra mognade röda vinerna – alldeles utmärkt.

När man provar de av fin första mognad så komplexa vinerna, som den röda 2007 Ermitage Les Greffieux ur jeroboam, blir man nästan lite irriterad att man inte har köpt på sig ett antal flaskor av varje gott vin för att själv lagra till den här grader. Les Greffieux är den vingårdslott som ligger alldeles ovanför järnvägsstationen, således nedanför den branta Le Méal. Det är oftast så att det här vinet mognar lite fortare än det från de mer branta och steniga lotterna, därför hade det här vinet också börjat visa den där läckra mognaden som är helt oemotståndligt. Och så här pass kände vi oss rätt nöjda. En hel dag med de ofta makalösa klassiska vinerna från Hermitage, från tiotiden på morgonen till strax före midnatt, började ta ut sin rätt. Därför tog vi en skön kort svalkande nattvandring till hotellet för att avrunda med en liten stänkare på balkongen …

Le Mirande den 10 april

Tillbaka i Rhône, tillbaka i Avignon, den här gången tillsammans med Fantomen – och en bunt andra goda vänner. Efter några timmars vinprovning kände jag och Fantomen att det var dags för lunch så tog oss till det lilla exklusiva, fantastiskt trevliga och vackra Hotel La Mirande som ligger precis bakom Palais de Papes mitt i Avignon. Eftersom solen sken, det var säkert 20 grader och försommarkänsla, valde vi att sitt ute på den mysiga och grönskande innergården, som ramas in av de yttre befästningsmurarna till palatset på den ena sidan, och det vackra hotellets kalkstensfasad på den andra. Det doftar försiktigt av klorofyll och blommor i trädgården, lika försiktigt av salvia och rosmarin som växer här och det var helt enkelt en underbar känsla att sitta i trädgården och njuta av solen, miljön – och det goda som serveras i glas och på tallrikar.

När matlandet Frankrike är som bäst är det verkligen som bäst – och så skulle den här lunchen komma att bli. Vi satt ett tag och funderade på om vi skulle ta den trerätters Petit Menu för 39 euros, eller slå på lite större med Menu Mirande, fem rätter för 65 euros eller sju rätter för 85 euros. Menu Vegan för 60 euros gav vi blanka fan i, såklart!

   Det kändes som väldigt bra priser på respektive meny – vi kände efter lite och funderade på hur många viner vi ville ha och kom fram till att fem rätter och fem viner kändes rimligt … det var ju trots allt lunch.    

   Vanligen dricker vi bara lokalt när vi är ute och reser, men i försommarvärmen kändes det mer efterlängtat med ett glas sval champagne, NV Cuvée 740 Extra Brut från Jacquesson. Den här ganska smakrika och goda men inte extraordinära champagnen har sin bas i årgång 2012 och har dégorgerats i juli 2016 och då fått en dosage på bara 1.5 gram per liter. Det är således frisk och helt torr törstsläckande champagne med en viss brödighet och ett uns av citrusfrukt.

   Vår meny inleddes med tre aptitretare; en luftig tempurafriterad vit fisk, en focaccia med basilikakräm samt en krokett av det lena långkokta köttet från kalvhuvud. Alla tre superba i smak och textur.

   Vi serverades också gott bröd, bland annat ett lite mörkare bröd mad oliver och till det en riktigt väldoftande olivolja samt ett smör som var uppvispad med finrivet apelsinskal.

Tanken var först att vi skulle ta något slags vinpaket, men vi kände nog snarare för att ett gott glas vin och en riktigt god flaska rött. Vinlistan här är väldigt bra, det finns hundratals titlar av både vita och röda viner, såklart mycket från Rhône men också en hel del från Bourgogne och Bordeaux. Vi satt och velade och velade och ville till slut beställa in flera flaskor. Men istället valde vi ett riktigt bra rött till varmrätten och lät sommelieren ta hand om resten. Vilket han såklart med glädje och stor entusiasm gjorde.

Allra först att vitt vin, serverat vid cirka 10 grader i glas med rund kupa. Doften var fint blommig, jag tänkte för en kort sekund på Condrieu som ursprung, men tyckte att vinet hade lite andra fetare och stramare nyanser än så och att blommigheten var lite annan. Syran var som vanligt ganska låg, men vinerna från Rhône har i alla fall en god fräschör. Det vi hade fått av sommelier Didier var en 2015 Vacqueyras Les Prémis från Eric Bouletin och hans Roucas Toumba. I vinet en cuvée dominerad av Grenache Blanc med inslag av Clairette och Viognier. En riktigt trevlig start på det som skulle bli en fantastisk långlunch.

Den första rätten formligen sjöng av vår och klorofyll. En len puré av gröna ärter, små späda och mjukt söta gröna ärter, lite grön krasse, agnolotti fyllda med örter med en doft av mynta, därtill fina bitar av lättrökt ål och en skummande velouté som också hade fått en liten ton av rökt ål. Vilken härligt rätt!

Jag hade kvar lite grand av mitt goda vita vin till nästa servering, och det lirade väldigt fint i fyllighet, fruktighet och elegans även till den. Rätten utgjordes av hastigt kokt grön sparris med en kräm av basilika, lite rostad och torkad och sedan smulad brioche som gav rätten en fint krispig textur, dessutom lite sötaktigt karamelliserad kalvbräss.

 

Vinet vi fick till sparrisrätten var lurigt. Det hade både en blommighet och fruktighet som drog mina tankar till sent skördade druvor. En hastig tanke (igen) tog mig till Condrieu, men till någon av de ganska få sent skördade varianter som finns, men lika hastigt den tanken slog mig kom två nya idéer upp; det kunde kanske var ett sent skördat vin av Chenin Blanc från Loire, eller kanske (och mer troligt) ett sent skördat vin av Chardonnay från södra Bourgogne, vilket i sig är ett sällsynt vin. Och det var precis det senare det var, 2010 Quintaine från distriktet Viré-Clessé och producenten Pierrette et Marc Guillemot-Michel. En liten sötma, visst, men fin fruktighet och en viss syra. Helt klart ett säreget vin, men faktiskt rätt gott.

Den flaska vi hade beställt in dekanterades för att öppna upp sig och det blev en underbar upplevelse. Vinet serverades också en glas med vid kupa, något jag själv alltid gör med de mer eleganta vinerna från Châteauneuf-du-Pape. Vi hade valt en 2006 Châteauneuf-du-Pape från den tyvärr bortgångne legendaren Henri Bonneau, gjort så gott som uteslutande av Grenache i hela klasar, lagrat på äldre ekfat för att inte krydda sönder den finstämda röda och lite kryddiga grenachefrukten. Tanninerna var lena, frukten mjuk och nästan lite sötaktig, doften diskret kryddig med lite jordiga nyanser som drog mot tryffel och även om syran var ganska låg upplevde jag ändå vinet som fräscht. Och vansinnigt gott, särskilt med luft när nyanserna blommade ut. Alkoholhalten då? Jo, 13.5 procent – mer än så brukar det inte vara i vinerna från den här lilla rustika domänen.

Till vinet från Henri Bonneau serverades perfekt stekt lamm med en sky av jamón iberico och en variation av lök. Ingen komplicerad mat, men lika god som vacker. Det här är fransk mat när den är som bäst – då längtar man inte efter något annat. Och helt perfekt till vinet.

Sommelier Didier var på hugget och skickade på oss ett varsitt blint glas till lammet. Det var helt klart fylligare och mer sötaktigt fruktigt än vinet från Henri Bonneau, det hade också en både söt och lite kryddig ton från ekfat, säkert en hel den nya, men samtidigt en len och mjuk textur som gav vinet finess. Vinet kom från en firma jag inte kände till, Domaine Julien Masquin och var deras 2012 Châteauneuf-du-Pape Mont Plaisir, gjort till största del av Grenache från en vingård intill Château Rayas med främst sandig jord och 90 år gamla stockar, med ett mindre tillskott av Syrah och Mourvèdre. Här låg alkoholhalten på mer vanliga 15 procent, minst.

 

Till återstoden av de röda vinerna serverades vi en liten bricka med ostar, en god krämig färsk getost, en lagrad tvättad ost, en god pressad alpost av komjölk, en grönmögelost … ja, lite av varje. Och bara bröd till, inte massa söta marmelader och annat tjafs.

En bra restaurang har alltid en liten fördessert för att reta det söta smaksinnet och öppna upp för ännu mer sötma i nästa servering. Den kom nu i form av jordgubbar med en färskostkräm, en sorbet av bakade jordgubbar, lite mynta och smörstekt brödkrisp.

Huvuddesserten var vacker och smakmässigt sett helt underbar. Olika texturer av choklad och nougat med vispad vaniljgrädde och rostade nötter.

Sött vi stod vi över, istället bad vi sommelier Didier om något litet starkare i glasen. Han tog uppgiften på blodigaste allvar och kom efter en stund ut med en bricka med tre olika sorters sprit för oss att blindprova. Vilken härlig och helt säregen uppställning av sprit det blev. Den första, vattenklara, satte oss på prov trots att vi verkligen kände igen den lite oljiga, svagt ”gröna” och blommiga doften så väl. Nu är det så med sprit (med dofter i största allmänhet) att man inte har så mycket att ta på om man inte ser det som ger doften. Således hittade vi inte de gröna oliver vi så tydligt kände igen i doften, innan Didier talade om för oss att vi hade Elayos l’Olive Destillée i våra glas. En otroligt god och spännande alcool blanc som kom från det lokala destilleriet Manguin här i Avignon.

   Mittenglaset var lite lättare att känna igen, den bruna och av precis allt att döma fatlagrade spriten borde vara en fine eller kanske till och med en marc och med största sannolikhet från en firma här i Rhônedalen. Då den var ganska rustik tänkte jag själv att det borde vara en marc och direkt ur mitt spritminne fick jag en känsla av att det kunde vara Château Mont-Redon, vilket var fel, och därför tänkte jag att det måste vara Château La Nerthe som låg bakom. Och det var det. Det vi hade fått var deras Fine de Châteauneuef-du-Pape. God, lite rustik, en aning knäckig och söt, vanilj och den gräsighet som jag mer finner i marc. Med 43 procents alkoholstyrka fanns det såklart ett eldigt avslut, men det är också en del av charmen med rustik sprit.  

   Slutligen en knallgul sprit med en helt enastående stor och intensiv doft som formligen skrek ut budskapet att det rörde sig om en citruslikör i apelsinfamiljen med tydligt söta och blommiga toner som drog åt mandarin med inslag av yuzu. Fabulöst gott, sött och elegant på samma gång det var vansinnigt intensivt. Citruslikör? Så säkert som amen i kyrkan. I glaset en Liqueur de Mandarine från Manquin, samma destilleri som hade gjort det läckra olivdestillatet.

Jag vill nu, så här efter lunchen, verkligen betona hur fantastiskt trevligt det är att sitta och äta lunch här på La Mirande, särskilt om man får sitta ute på bakgården en vacker solig dag. Atmosfären är klassisk, servicen är stilfull och fulländad, värdig och varm, maten är vällagad och innerligt god och vill man dricka gott finns det en hel del att välja mellan. Kort sagt, kom hit och ät och njut och lev väl – som så vi gjorde. Nästa gång vill jag också bo här, i något av de 30-talet vackra rum som hotellet har.

Efter långlunchen gick vi vidare ner på stan till en liten vinbutik och vinbar där vi mötte upp några goda vänner och körde en så där lagom skönt stökig och totalt opretentiös eftersittning på deras lilla uteplats. Och eftersom vi bara hade fått i oss lunch hade vi plats kvar för lite mer vin och vinet kom i form av den vita 2016 Châteauneuf-du-Pape från Paul Avril och hans 35 hektar lilla familjefirma Clos de Papes. Som nästan alla vita Rhôneviner hade det här ganska feta och rika men ändå eleganta vinet en rätt måttlig syra, typiskt för Grenache Blanc som här dominerar blenden, och vinet förlorade lite på att serveras en aning för varmt. Omkring 10 grader hade varit perfekt, just för att lyfta fräschören lite till. Nu blev det inte riktigt så.

Därför tog vi in en flaska av den röda 2014 Châteauneuf-du-Pape från samma Clos de Papes, gjord till 65 procent av Grenache, 20 procent av Mourvèdre och resten Syrah samt flera av de övriga druvsorterna. Den här röda versionen är alltid väldigt elegant, tydligt rödfruktig med en nästan lite burgundisk parfym och finess, det har alltid en fin textur och finstämt mjuk tanninstruktur och en läckert mineralisk energi. Därför tog den här flaskan slut – ganska fort.

Jo, jag vet, vi hade ju ätit och druckit gott så gott som hela lunchen och eftermiddagen, men när klockan nu var omkring 18.00 och det var två timmar kvar till middagen (med min gode vän Henri-Claude Amadieu på den utmärkta firman Pierre Amadieu i Gigondas), kände vi ändå att det skulle vara gott med något lite ätbart. Så vi tog oss helt enkelt förbi en lokal pizzeria på vägen till hotellet, slog oss ner i mitt rum med musik i högtalarna, pizzaslice i handen och lite god japansk whisky i våra glas. Japansk whisky kan vara hur god som helst, mjuk och fyllig, delikat sötaktig, vaniljaromatisk från faten och med en fint nyanserad ton av gräsighet och ljung, precis så som finaste maltwhisky från Skottland kan vara. Och det var precis så vi upplevde Yoichi Single Malt Whisky från Nikka. Som fick sätta punkt för en helt fantastisk dag i Avignon.

Två dagar i Tain l’Hermitage den 1-2 mars

 

Att tillbringa ett par kvällar i staden Tain l’Hermitage med vin- och matfantaster är inte det lättaste så här i början och mitten av en vecka under lågsäsong – de flesta restauranger är nämligen stängda och är de inte det är de högst troligt fullsatta. Så var det på restaurangen Tournesol (i grannbyn Tournon) och Le Mangevins (i Tain l’Hermitage) som är två av de bästa. Därför hade jag genom en vän lyckats boka bord på en annan bra restaurang, Le Chaudron, som ligger i Tournon (700 meter från vårt hotell Le Pavillon de l’Ermitage mitt i Tain l’Hermitage), som sett till maten ska vara bra men till vinlistan absolut magnifik. Det var av just den anledningen jag ville dit. För vinet.

   Så kom vi dit, tre minuter för bokad tid, ser ett vackert uppdukat bord för ett större sällskap (vi var 11 personer) och känner att … nu jävlar ska det drickas fantastiska viner från vinlistan. Bara för att 14 sekunder senare inse att krögaren har missat att bokat in oss … trots skriftlig konversation med positivt svar två månader tidigare. Att stå med en grupp av hungriga, törstiga, förväntansfulla och prominenta och dessutom ordentligt betalande gäster och bli nekad sitt bord på en förbokad restaurang i en mörklagd på gränsen till stängd stad är minsann ingen rolig känsla när man är reseledare med ansvar. Att därtill mötas av en skolboksmässigt jävla irriterande arrogant jävla fransman som både idiotförklarar dig (som betalande gäst), inte ber om ursäkt och definitivt inte ens försöker hjälpa till att lösa situationen genom att exempelvis försöka boka in dig på en annan restaurang (i en stad han vet är närmast stängd eftersom han bor där), är fullkomligt obegripligt. Men också väldigt franskt! Tack och lov fick jag tag på min gode vän som i ett trollslag löste vårt problem och fick restaurangen på vårt hotell Le Pavillon de l’Ermitage att ställa iordning ett bord och plocka fram ett antal fantastiska flaskor vin från deras vinkällare. Vilken hjälte!

Medan vi bänkade oss runt det stora runda bordet serverades vi en champagne, den första den här veckan. Den kom från firman Devaux, grundad 1846 och märkligt nog inte så omtalad jag tycker att den borde vara. Michel Chapoutier, som helt plötsligt genom sitt ägande av restaurangen vi nu satt på, har länge varit nära bekant med familjen Devaux genom att han tillsammans investerade i ett superexklusivt champagneprojekt (Sténopé) med dem har han också börjat sälja deras andra champagner, som den NV Devaux Cuvée D, gjord till lika delar av Chardonnay och Pinot Noir. Med fem års lagring på sin jäst har det faktiskt ganska rikt fruktiga men samtidigt friska vinet byggt på sig en hel del brödig textur och en längd som jag verkligen uppskattade. Det här är en riktigt god champagne, både som den är och till lätta till medelkraftiga fisk- och skaldjursrätter.

Det första vita vinet vi tog in var en 2012 Saint-Joseph Les Granits från M Chapoutier, hans vita vingårdsbetecknade vin från en liten vingårdslott med 50-70 år gamla stockar av Marsanne på en brant granitsluttning på den västra sidan om floden Rhône, faktiskt inte så långt från den mycket mer välrenommerade sluttningen Hermitage på den östra sidan floden. Jäsning och uppfostran i en kombination av ståltankar och ekfat och en karaktär som blint oftare placerar vinet i Hermitage än i Saint-Joseph – men så är det också ett av de allra bästa vita vinerna från Saint-Joseph. Och jag älskar det. Denna tolva var magnifik, men fortfarande ung och spänstig.

Jodå, vi tyckte nog att det fanns likheter med vinerna från Hermitage i vinet från Saint-Joseph, men i glaset intill hade nu fått ett vitt vin från Hermitage som minsann talade om att vi hade växlat upp ett par steg till allra högsta nivå – 2010 Ermitage Le Méal, också det från M Chapoutier. Det här vinet kommer från 50 år gamla stockar i en vingårdslott i mitten ganska högt upp på sluttningen. Med en vinifiering i lika delar cementtankar och nya ekfat har det här vinet fått en lite rundare och något ekfatkryddig nyans, men det som dominerar vinet är en kraft av mer koncentrerat mogna druvor (vingården har ett mycket tydligare sydligt läge) och en stadigare struktur. Här drar frukten åt solmogna aprikoser, det finns citrusskal och en liten blommighet, men också en ganska tydligt stenig nyans som vittnar om de magra jordar som stockarna står i. Smakmässigt mycket fylligare, fruktigare och längre. Nästan alla runt bordet röstade på det här som kvällens vin, och det var väldigt lätt att förstå.

Till de vita vinerna fick vi en smördegsinbakad lax med en kräm av spenat och en smörsås. Ingen märkvärdig rätt, men faktiskt ganska god. Och med tanke på att vi var en grupp som helst plötsligt bara trillade in på en restaurang under lågbokad kväll i lågsäsong, får jag ändå säga att restaurangen kom att visa på stor flexibilitet och väldigt god servicevilja. Tack och lov!

Två röda viner togs in, båda från M Chapoutier – det var ganska naturligt att det blev så eftersom M Chapoutier äger hotellet och där serverar sina egna viner. Dessutom har man en vinkällarlista med så mycket enastående viner att vi faktiskt fick svårt att välja av den anledningen. Vi valde samma vingårdslägen men andra årgångar och vi började med 2009 Saint-Joseph Les Granits. Ung och ganska tät, djupt fruktig men inte söt, tydligt stenig och trots sina nu sju år skulle jag säga att vinet fortfarande är påfallande ungt. Eftersom vår middag blev så hastigt påkommen här, hade vi inte haft tid att förbeställa vinerna och därmed fått dem dekanterade, nu tog vi beställningen direkt när vi fick in maten. Ingen tid för sommelierhantverk med andra ord.

   Ung var också den 2001 Ermitage Le Méal vi fick, också den serverad direkt från flaskan. Visst noterade vi en liten ton av första mognad i doften, en liten jordighet, en kryddighet som hör både druvan och mognaden till, en lika markerad stenig mineralisk klang i doften som man känner i unga viner, och en markerad mineralisk och tannindriven struktur som vittnar om den magra jorden uppe på berget. Jag lyckades hålla kvar lite av vinet i glaset i närmare en timma och det växte hela tid till allt mer frukt och ungdom ju längre det stod i glaset. Ett minst sagt imponerande vin som jag spår en vidare framtid med utveckling i minst 15 år till.

Ett ankbröst hörde till, ganska stort och bra stekt, men kanske lite hårt i texturen. En något sötaktig puré av pumpa samt en potatisgalette hörde till, liksom en rödvinssås. Återigen helt okej, och till vinerna riktigt bra.

 

Är man i Tain l’Hermitage är det inte alls konstigt att desserten man får är gjord av choklad – här ligger nämligen en av Frankrikes allra bästa chokladtillverkade, Valrhona. Det blev en i all sin enkelhet alldeles utsökt mousse i tre färger, en av mörk choklad, en av mjölkchoklad och en av vit choklad. Därtill lite bär … inte mer än så.

Hos Paul Jaboulet Aîné vid torget mitt i staden Tain l’Hermitage kan man både prova vin och äta lunch. Det är en bra plan. Firman är stor och produktionen är således också stor, men vi satsade främst på de bättre vinerna. En 2014 Hermitage Chevalier de Sterimberg serverades till den första rätten. Det här är en riktigt hyggligt prissatt vit tappning (48 euros här, 399 kronor i Sverige) som görs till två tredjedelar av Marsanne och resten Roussanne från tre vingårdslotter uppe på berget. Svalt serverad uppfattade jag viner mer friskt och tydligt mineraliskt, med lite mer luft och högre temperatur började vinet växa i kraft och djup. Bara drygt två år gammalt är det här vinet fortfarande ungt, men det är riktigt gott.

   Jag skulle senare gå tillbaka till det här vinet när ostarna serverades, och då, med lite höge temperatur, hade vinet vuxit ytterligare i kraft.

Förrätten blev en hastigt halstrad tonfisk med svart sesam, till det en örtgrön sås, lite späd sallad och några aningen söta krisp av sesamfrön. En god och fräsch förrätt som matchade vinet helt okej.

Till huvudrätten gick vi på det röda prestigevinet från Paul Jaboulet Aîné, ett vin som har blivit smått legendariskt i sitt tidigare liv med minnesvärda årgångar som 1961, 1978 och 1990 – därefter dessvärre i en ganska djup svacka innan familjen Frey från Bordeaux tog över egendomen 2005 och började lyfta kvaliteten.

   Vi tog oss drygt 20 år tillbaka i tiden, men började med 2007 Hermitage La Chapelle, ett vin som fortfarande är ungdomligt fruktdrivet och ganska knutet med en sötaktig mörk bärfrukt som bjuder fina nyanser av grafit och krossad sten – typiskt för vinerna härifrån – och med en läckert kryddig ton med drag av både lakrits och lagerblad. I nuläget noterar man också en liten kaffenyans från ekfaten, men skulle vi känna i de äldre årgångarna. Att vinet är ungt noterades också i den markerade strävheten. Väl luftat och till mat kan jag gärna tänkta mig att dricka det här vinet redan nu, men jag skulle hellre vänta fem sex år med att korka upp vinet.

 

Från en svagare och därmed något snabbare mognande årgång kom 2011 Hermitage La Chapelle, ett vin med lite lättare kropp och därmed något mer uttalat stenig och rökig mineralitet. Den här årgången var faktiskt lite mer lättillgänglig än 2007:an, lite mer finstilt och något mer polerad i strukturen även om strävheten fortfarande är markerade. Jag noterade till och med lite hallon i doften, ett trevligt och rätt charmerande inslag.

   Samma elegans men ett mycket större djup fann vi i 2005 Hermitage La Chapelle, fortfarande ung och ganska återhållen och med de första nyanserna av mognadstoner (jordighet och tryffel). Det här vinet fann vi vara mer elegant än de tidigare, mer komplext just för de lite mer mogna tonerna i doften och mitt i all stramhet upplevde man också en fin mognadssötma i smaken, fint uppbackad av en god syra.

   Det äldsta vinet vi drack var 1994 Hermitage La Chapelle som bjöd på en riktigt läckert moget och fint jordigt komplex doft med inslag av tobak och torkad svamp. Smaken var lite lättare och helt klart med mogen, fint polerad till tanninerna och med en lätt rostad och mogen nyans. Tyvärr började vinet krokan en liten aning efter en kvart i glaset och det vittnar om att de sista flaskorna bör drickas inom en relativ snar framtid.

   Samma sak kände vi med den 1997 Hermitage La Chapelle vi drack kvällen innan, som kroknade ännu fortare.  Nej, just den här årgången ger jag inte mycket för.

Ankan vi fick till var tyvärr lite överstekt och var därför seg. Till det en rostad potatispuré och en god kryddig rödvinssås, så matchningen till vinerna var ändå bra.

Mangevins är en av de bästa och framför allt trevligaste restaurangerna i Tain l’Hermitage. Det medförde att krögarparet Vincent (matsal och vin) och Mika (köket) för en tid sedan växte ur sin gamla lokal mitt emot vårt hotell och flyttade till en lite större lokal på 7 rue des Herbes bara sju åtta minuters promenad därifrån. Här serverades vi först en terrin med gott bröd som lite förströelse medan det första vinet serverades. Det blev intressant nog en outsider, 2012 Riesling Lieu-Dit Fels från Alsace och den nyetablerade firman Schieferkopf som grundades 2008 av Michel Chapoutier då han köpte 1.00 hektar vingård. Idag har han fyrdubblat den arealen. Det här var en riktigt god riesling, lätt blommig och frisk med tydlig mineralitet, men mer stening än vad jag normalt sett känner i Alsaceviner. Det var som om Riesling hade vuxit uppe på Hermitageberget.

Vinlistan här är fantastiskt och priserna generellt sett också fantastiska. Jag hittade en 2010 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes från den äldsta vingårdslotten med Roussanne hos Château de Beaucastel. Priset? Fyndmässiga 120 euros! Doften var stor, blommig och ganska yppig med en tydlig och förföriskt sötaktig aprikosfruktighet och smaken var drygt medelfyllig, silkig och lika generöst fruktig som i doften. Sjukt god, den här liksom de andra årgångarna vi provade tidigare i veckan. En detalj slog oss tydlig nu när vi var uppe i norra Rhônedalen och hade provat en hel del vita viner härifrån – hur mycket lägre syra det är i vita viner från södra Rhônedalen.

Första rätt blev fint stekta små pilgrimsmusslor från Bretagne i en luftig soppa av jordärtskocka. Elegant och väl anpassat till vinet.

Innan varmrätten kom fick vi in ett par flaskor av en väldigt lättgillad 2014 Cornas Les Arènes från M Chapoutier. Vinet kommer från två terrasser, en lite lägre ner på sluttningen och högre upp och efter jäsning i cementtankar har omkring 30 procent av vinet dragits över till äldre ekfat för lagring medan resten av vinet har legat kvar i cementtankarna. God fräschör, mörk men inte tät frukt, en tydlig ton av krossad vitpeppar och lufttorkat kött – precis det man förväntar sig i viner från norra Rhône, men med lenare tanniner än man normalt sett finner i vinerna från Cornas.

Superstekaren hade anslutit till sällskapet och beställde in ett rött vin blint. Såklart haglade förslagen på vad det kunde vara bland oss vinfantaster och min gissning landade någonstans kring tio år gammalt (jag noterade en liten jordig nyans som jag tolkade som viss mognad, men frukten var fortfarande så intensiv av jag skulle kalla vinet ungt). Rent geografiskt landade jag i norra Rhône och i Côte-Rôtie, eftersom jag tyckte att frukten var lite rödaktig och även något solmogen (Côte-Rôtie har branta solexponerade sluttningar som delvis vetter åt solen i söder). Jodå, den gick rätt bra med min gissning, men producenten gissade jag fel på – inte så konstigt med tanke på att jag aldrig tidigare hade provat något från Domaine de Bonserine (som ägs av familjen Guigal). Vinet var den mycket eleganta 2005 Côte-Rôtie La Viallière och kommer från en vingård i den norra delen av appellationen.

Det blev anka igen! Tredje ankan på 24 timmar, så finns det inga ankor kvar när du åker till Rhône nästa gång vet du varför! Mycket bättre stekt än tidigare ankor, serverad med en god bakad lök som nästan smälte i munnen, lite svamp och broccoli och en god smörad sås ankfond och vin.

Eddy kunde heller inte hålla fingrarna borta från vinlistan och beställde därför i två viner blint, båda från Châteauneuf-du-Pape och den 38 hektar stora Domaine Pierre Usseglio. Det första av dem var tätt, mörkt fruktigt och det klart mest strukturerade, det hade också en trevlig blommighet mitt i all sin kraft. Vinet var gjort till cirka 70 procent av Grenache (därav frukten, generositeten och värmen) och 30 procent Syrah (därav färgen och strukturen). Lagringen har till 50 procent ägt rum i helt nya ekfat, därav en liten fatsötma och kryddighet, resten i 600 liter stora ekfat och cementtankar. Några kring bordet klagade över en eldighet i eftersmaken, troligen 16 procent alkohol, och visst var denna 2010 Châteauneuf-du-Pape Réserve des 2 Frères rejäl i alla avseenden och jag noterade en ton som drog åt körsbärslikör. Jag tyckte om den men håller samtidigt med om det kanske lite väl bombastiska. Men till riktigt smakrik mat som har en del sötaktiga toner från grönsaker och såser kan det absolut fungera bra.

  Grannglaset var samma firmas 2009 Châteauneuf-du-Pape Cuvée de Mon Aïeul, ett druvrent vin av Grenache från 75-90 år gamla lågavkastande stockar som jäses och lagras i cementtankar. Det här vinet var ljusare till färgen, mer rödfruktigt, lite lenare till strukturer och även lite kryddigare – mer av både garrigue och libbsticka.

Morgonen därpå lämnade vi Tain l’Hermitage för nästan en timmas färd norröver till Condrieu och Ampuis där vi skulle besöka Domaine Georges Vernay (den främsta producenten i Condrieu) och E Guigal, som såklart inte behöver någon vidare presentation. Lunchen däremellan åt vi på den lilla charmiga Bistrot de Serine mitt i Ampuis. Till förrätt valde jag korv lyonnaise, med lök och potatis, presenterad som en nästan ljummen sallad. God och fräsch – och också god till de vita vinerna. Mina vänner satsade på anklevern, som kom i två varianter; i botten på en tallrik en len pannacotta av anklever och på den en halstrad bit anklever, en än mer perfekt matchande rätt till de generösa vita vinerna.

Vi beställde förrätt, varmrätt och dessert, dagens meny för 32 euros per person. Till maten drack vi lite viner från E Guigal, bland annat två utsökta viner från Condrieu, en appellation de tillverkar nästan hälften av allt vin från. Den vanliga versionen 2015 Condrieu har en ljuvlig sötaktig och lite kryddig doft med inslag av solmogen persika, en nyans av blommighet och en len och inbjudande textur i den medelfylliga smaken. Att Viognier har en låg naturlig syra märker man snabbt, ändå har det här vinet (och många andra en god fräschör.

   Det större numret är 2015 Condrieu La Doriane som är både fylligare, yppigare och fruktigare, men nu med en nästan aprikossötma och med en violblommig ton som är mer uttalad. Här har vi också en viss vaniljton från ekfaten, som på ett fint rätt ramar in hela fruktprakten. Det är ett närmast förföriskt vin som vi alla formligen älskade. Det här är nog den godaste årgång jag har druckit av det här vinet …