Ett par dagar i södra Kalifornien i början av juli

 

Santa Barbara är en trevlig stad alldeles intill havet, ofta full av gatuliv och de senaste tio åren med ett allt bättre gastronomiskt utbud. Det första vineriet, Santa Barbara Winery, grundades redan 1964 och blev en föregångare för många andra vinproducenter här i södra Kalifornien, men det skulle dröja ett till ett par decennier innan någon riktig vinkultur hade spridits Santa Barbara County. Vineriet ligger kvar här än idag, mitt inne i den lilla staden, men har fått sällskap av ett flertal tasting rooms tillhörande andra vinerier. Här finns också ett rätt rikt utbud av restauranger, de flesta av dem är kanske mer av turistisk kvalitet, jag antar att det är just den typen av restauranger som efterfrågas.

Det var också så det fick bli den kvällen vi kom hit, så pass sent att de bästa restaurangerna hade slutat servera mat. Vi bodde precis vid strandpromenaden och tog oss därför ut till piren där det ligger ett antal restauranger, bland dem Harbor Restaurant som är en fisk- och skaldjursrestaurang. Till förrätt beställde jag in en stor skål med vitvinskokta musslor, enkelt och rätt gott utan att lämna efter sig något djupare intryck. Rose tog en riktigt god men enormt mättande ”smårätt” i form av en lobster mac and cheese, en ugnsfast form med hummerstuvande makaroner som var gratinerade med god hårdost. Och det var rikligt med hummer i, verkligen rikligt. God rätt, men tokigt mäktig.

Törstiga var vi också, därför hade vi beställt vi in en flaska för omgående servering. Det blev en 2013 Estate Chardonnay från Melville Vineyards i Santa Rita Hills, 55 dollar på listan och helt klart värd sitt pris. Till doften medelstor, elegant och rätt svalt fruktig, citrus och citronskal allra mest, och det finns också något av en mineralisk finess här. Smakmässigt är vinet friskt, medelfylligt och fint texturerat och i eftersmaken noterar man en tydlig och livlig mineralitet som ger en liten ton av bitterhet precis i slutet. Nya ekfat används inte här, det bidrar också till att vinet blivit mer elegant. Vinets fräschör och syra matchade precis den vinsyra som musselfonden hade, det gjorde att vinet och musselsoppan blev en utmärkt kombination.

Till varmrätt tog jag friterade stora räkor som serverades med pommes frites (tyvärr typiska turistpommes som var lite mosiga och sladdriga), men i gengäld med en väldigt god, fint syrlig och krämig cole slaw. Ett lite kraftigare vitt vin var nog det som skulle passa allra bäst till den här rätten.

Den typen av vin fann vi i 2012 Roussanne från Stolpman Vineyards och deras vingård i Ballard Canyon. Vinerna här görs av den skickliga vinmakaren Sashi Moorman, som i Sverige har blivit känd för vinerna Domaine de la Côte och Piedrasassi, och som här i Kalifornien har blivit en förgrundsfigur i rörelsen med mer eleganta viner av druvor skördade vid lägre mognad, därmed friskare naturlig syra och lägre alkohol. I just det här vinet har alkoholen landat på 13.5 procent. Vinet har en fint tropisk fruktighet med inslag av ananas och persikor, men den är frisk och förhållandevis elegant, trevligt uppbackad av en hygglig syra och med en kropp som kan beskrivas som medelfyllig. En liten nyans av blommighet och honung är kopplad till druvsorten som sådan. Ytterligare en detalj står på pluskontot, att man inte noterar någon ek här.

Av alla tusentals och åter tusentals vingårdsbesök jag har gjort i mitt liv är de hos Sine Qua Non i Ventura County alltid bland de mest personliga och känslomässigt mest laddade. Att få tillbringa ett par timmar med Manfred Krankl och höras hans version av det ena eller det andra, att få prova hans viner och höra alla detaljer om årgången, vingårdarna, druvorna, jäsningen, blandningen, namnet på vinerna, det är en ynnest få förunnat.

  Efter en fantastisk session bland faten och provning av ett par andra viner, bänkade vi oss till en enkel lunch läckra mackor fyllda med riktigt god skinka, kalkon, salami, tomat och krispig sallad. Dessutom någon slags lagrad hårdost. Till mackorna serverades olika sorters spröda potatischips, både vanliga och mer kryddiga. Och så goda mörka söta körsbär som faktiskt ackompanjerade de fylliga röda vinerna på ett bra sätt.

Det var inte bara mackor som serverades, vi fick också ett par riktigt enastående viner, inte minst det sällsynta och dyrbara 2013 Next of Kyn No 7 som görs av Manfred Krankl och hans vinmakare Jim Binns, av druvor från Cumulus Vineyard intill vineriet i Ventura och i samma vineri som Sine Qua Non men med märket Next of Kyn som avsändare. Vinet bygger liksom vinerna från mestadels på Syrah och Grenache, men man hittar också lite andra spännande druvsorter som Petite Sirah, Touriga Nacional, kanske lite Graciano och även små lotter av Petit Manseng och Roussanne. Blandningen är sällan angiven, därför får man nöja sig med vad vinet doftar och smakar. Och det finns stora likheter med vinerna från Sine Qua Non, ett djup och en kraft men samtidigt en finess. Krossad vitpeppar och en lätt blommig nyans står också i mitt protokoll och även om man lätt kan tror att det här ska vara ett ordentligt fylligt vin, skulle jag snarare beskriva det som medelfyllig och elegant.

Vi fick också en försmak på de ännu inte lanserade, exklusiva och dyrbara långlagrade vinerna från Sine Qua Non. Det går knappt att tro att 2012 Rattrapante Grenache har tillbringat omkring 40 månader i mestadels små ekfat, frukten är alldeles för ren, primär och elegant för det. En massiv och söt ton av mörka körsbär och röda körsbär samt en fint kryddig nyans fanns här också och sett till smaken var den medelfyllig och rik, men inte kraftfull. Skillnaden till den vanliga tappningen var faktiskt mindre än väntat.

   I glaset intill fick vi den långlagrade 2012 Touché Syrah, och precis som gör grenachevinet finns det ”lite av de andra druvorna i också”, för att citera Manfred Krankl. Det här vinet var betydligt mörkare och kraftigare och det hade också en tydligare kryddighet. Frukten är tätare, massor av blåbär och björnbär, lite peppar och lakritsrot och även en liten vaniljsötma från faten. Och längd, enorm längd. Det här vinet är ungt, gott förvisso redan nu, men jag skulle helst vilja återkomma till det om fem sex år, eller mer.

Tillbaka i Santa Barbara slank vi som hastigast in på den trevliga vinbaren, vinbutiken och restaurangen Les Merchands som ligger ganska nära strandpromenaden (och intill den bra restaurangen The Lark, som varmt rekommenderas). Maten här är enkel, men det var precis det vi var ute efter och vi tog in ett par smårätter. En av dem var en sallad av grillad majs med sauterad pasilla chile, färskost, limesmör och en lätt kryddig hummerfond. God och fint kryddig.

Vi tog in varsitt glas 2015 Rosé of Grenache från Ponville, en av alla hundratals små kaliforniska firmor som jag inte har hört talas om. Druvorna köpte man från Stolpman Vineyard i Ballard Canyon, en vingård som har sandig jord med inslag av en kalkstensliknande bergart. Efter några timmars skalkontakt jästes musten i cementägg varefter vinet fick mogna i små stålfat. Det var inget märkvärdigt vin, det hade jag inte heller väntat mig, men det bjöd på en trevlig rödfruktig och något kryddig doft, en medelfyllig och fruktig men helt torr smak med en hygglig syra. Det viktigast just nu med det här vinet var att det var rosa (för det ville vi ha) och att det lirade med maträtterna, och det gjorde det.

Ytterligare två smårätter kom in. Det blev en toast av grillat gott surdegsbröd med avokado, sticklök och furikake, en japansk krydda av torkad malen fisk och alger, sesamfrön, socker och kryddor, som fick sätta lite spännande doft på den goda anrättningen. Den andra rätten var en supergod sallad av krispig liten romansallad, körsbärstomater, avokado, knapriga krutonger av surdeg, god bacon och en citrondressing.   

En av de mest klassiska eller snarare mest omnämnda restaurangerna här i Santa Barbara County är den lilla vägkrogen Hitching Post som ligger i Buellton. Krogen har funnits i flera årtionden (originalet ligger i Santa Maria en bit norröver), men den fick något av en världsberömmelse genom filmen Sideways som kom 2004. Det är ett litet ställe med rustik mat, smårätter och barbeque blandat, en hygglig vinlista och såklart deras egna viner under etiketten Hartley Ostini. Även om dessa viner inte är de bästa på listan, brukar jag ändå beställa in dem – dels för att jag sällan dricker dem annars, dels för att det är kul med husviner som faktiskt görs av restaurangen själv.

  I det första glaset deras 2013 Pinot Noir Homeland och som vanligt är deras viner mer av det lätta och jordiga slaget än det fruktyppiga. Visst finns här en fin fruktighet med drag åt mörka körsbär, men den känns inte söt så som amerikanska pinotviner oftast gör och tanninerna känns också relativt tydliga utan att vinet kändes strävt. Det andra vinet 2013 Pinot Noir Highliner gick i ungefär samma stil, men har ett lite större djup och fruktighet, något fylligare kropp och även lite längre smak. Jag ska inte säga att jag verkligen faller platt för vinerna, men det finns ändå en slags tjurig charm och återhållsamhet i dem som gör dem rätt matvänliga.

På Hitching Post brukar jag slinka in i baren för att äta ett par smårätter och så gjorde jag och Rose också den här tidiga kvällen innan vi åkte ut till vingården i Santa Rita Hills där vi bodde över. En av signaturrätterna här är den barbecuegrillade kronärtskockan med en kryddig kall dippsås, en riktigt god rätt som kanske är lite för rökig och kryddig för de lätta pinotvinerna, men ändå fungerar hyggligt

En annan rätt jag har ätit här ett par tillfällen är den helstekta lätt kryddiga och nästan helt benfria vakteln som serveras med ett grillat bröd och en kanske lite onödigt honungssöt puré av majs. Den här rätten lirade perfekt till pinotvinerna, så länge man inte tog för mycket av den söta purén.

De i ugnen långsamt bakade vitlökarna var milda, krämiga och fint söta med en mer subtil vitlöksarom än i färsk form. De kom med en tomatsalsa och balsamicovinäger tillsammans med rostade brödkrutonger. Lite kladdigt att äta, men rustikt och gott.

Industrial Eats är nog det bästa matstället i trakten, men vinet här kan man vara utan, det är av allra enklaste slag och kommer framför allt ur kran (det finns väl en slags charm i det med). Drick öl eller läsk istället. Den lilla restaurangen ligger utefter Industrial Way i ett litet industriområde i utkanten av Buellton, det är livligt och rustikt, ett par vedeldade pizzaugnar och ett öppet kök i den inre delen av restaurangen, en lång disk med diverse delikatesser (korvar, skinkor, ostar, småplock, chips, med mera), en faslig massa nya och gamla prylar på väggar och hyllor, ett antal små och större bord, ett par community tables och så halvstökig musik i högtalarna.

   Vi beställde ett par suveräna mackor, bland annat en stor reuben med oxtunga, och några bitar ost att ta med oss, och en förbaskad god pizza med knaprig deg, god salsicca, tomat, mozarella och basilika som vi åt med bara händerna. Riktigt härligt …

På väg upp mot Sonoma County och Napa Valley stannade vi till i Paso Robles, ett fantastiskt vinområde men med rätt tråkig stad. Det är egentligen bara ett kvarter runt det stora torget som det finns något av intresse; ett par tasting rooms till de lokala vinerierna, ett par restauranger, lite butiker, men inte mycket mer än så. I mitt tycke är Thomas Hill Organics på 1313 Park Street den bästa restaurangen här och den tycker jag i gengäld väldigt mycket om. Här körde vi en ganska snabb middag på den lilla innergården. Menyn ändras helt eller till del varje vecka beroende på vilka råvaror man har tillgång till och maten är modern och fräsch och bara försiktig smaksatt – råvaran i fokus helt enkelt. Vi börjande med en kall gurksoppa med kungskrabba och små körsbärstomater. God och fräsch, men vi hade gärna sett lite mer salt.

En annan god rätt var en krämig burrata från Di Stefano som serverade med fina persikor, senapsskott och rågkrisp samt en lätt kryddig kumbucha. Även den här rätten var fräsch och god men hade gjort sig lite bättre med ett uns extra salt.

För 12 dollar glaset tog vi in 2014 Anna’s White från Adelaida Cellars, en stor egendom som ligger ute i Adelaida District i den västra delen av Paso Robles. Det här är, som väntat av de vita vinerna från västra Paso Robles, en cuvée i sann Rhôneanda. Den här årgången utgjordes den av 54 procent Grenache Blanc, 22 procent Viognier, 13 procent av den mindre känd Picpoul Blanc och elva procent Marsanne. De sedvanliga tonerna man finner i vita viner från Rhône finns här, vita persikor och söt citrus, mandel, honung och vita blommor, därtill en skugga av violpastill och en fin liten pepprighet. Allt detta läckra blommar upp med lite luft och högre temperatur och då vinner vinet också kropp. Om doften är påfallande Rhônelik är smaken egentligen inte riktigt det – i det här vinet är nämligen syran rätt tydligt friskare, en effekt av den svala havsluft som pressas in genom Templeton Gap i sydvästra Paso Robles och kyler ner nätter, vingårdarna och druvorna. Resultatet blir superbt.

Som varmrätt tog jag en grillad entrecôte som serverades med en lätt kryddig romesco (en sås av rostad paprika, tomat, vitlök och olivolja) och tunt skuren och i olivolja hastigt stekt zucchini. Bra och mört kött, verkligen grillat medium rare som beställt och goda och fräscha tillbehör. Bravo.

Vinmakaren Jim Binns på Sine Qua Non hade gett oss ett tips att antingen besöka eller köpa vin från Clos Solène, en liten hantverksfirma av Rhônetolkningar som har grundats av den franska vinmakaren Guillaume Fabre och hans hustru Solène. Jag hade bara hört talas om vinerna, men aldrig provat dem, nu hittade jag en 2013 Hommage à Nos Pairs Reserve på vinlistan för 130 dollar. Taget!

   Vinet är tillägnat alla personer som har lärt, hjälpt, stöttat och inspirerat det unga paret, därav namnet, och druvorna (94 procent Syrah, fyra procent Grenache och två procent Roussanne) har man köpt från vingårdar på den västra sidan av Paso Robles, där klimatet kombinerar ordentlig solvärme med frisk havssvalka och där jordarna nästan helt domineras av kalksten. Det är ett typiskt kraftpaket, djupt och tätt i frukten med en sötmogen körsbärs- och björnbärskänsla, men vi hittade också både en pepprig ton och en nästan bordeauxlikande rostad och cederliknande nyans. Smaken var fyllig men fint strukturerad och det var ett riktigt gott vin direkt ur flaskan, men än mer med ordentligt luftning. Jag misstänker att det skulle visa sig allra bäst efter cirka tre timmars luftning. Att det hade 16 procent alkohol noterades bara med en liten och helt väntad värme i slutet av smaken. Men eldigt tyckte vi inte att det var … diskussionen om hög alkohol i viner har jag alltid tyckt varit snedvriden och felaktigt fokuserad. Alkohol är en av många parametrar i ett vin och den hör ihop med kropp, fruktighet, syra, pH-värde, tanniner och massa annat. Balans uppkommer när allt detta sitter samman, alldeles oavsett vilket mätvärdet (typ 16 procent) är. Och störs man av alkohol i vinet finns det ju faktiskt vatten, juice och läsk att dricka ...

Mattei’s Tavern den 12 juni

 

 

Los Olivos är hur gulligt som helst, en liten småstad som ser ut som hämtad från en westernfilm, egentligen bara två små huvudgator som korsas och kantas av vackra kulisshus bakom vilka ett mer anspråkslöst villasamhälle breder ut sig ett par hundra meter åt varje håll. Los Olivos är en vinstad, en viktig sådan. För 10 år sedan hade ett drygt dussin vinerier sina tasting rooms här, idag räknas de till 55. Att vinet är huvudsaken i den här delen av staden framgår med all tydlighet.

 

Här ligger också den trevliga restaurangen Mattei’s Tavern, en tidigare diligensstation som under många år drevs som en mer rustik restaurang av två bröder, men som sedan ett år tillbaka (ungefär) ägs av vinkapitalisten Charles Banks (före detta Screaming Eagle och Jonata, numera Sandhi, Mayacamas Vineyards och sydafrikanska Mulderbosch). Tanken är att etablera en liten resort med små trevliga villor att hyra del av, och såklart restaurangen Mattei’s Tavern som man har satsat stort på och lyckats väl med. Här finns en trevlig bar, ett par matsalar i olika storlekar, plats att sitta ute och ett par bord inne i köket. Vi tog det stora klöksbordet, chefs table minst sagt.

 

Av någon anledning hade det blivit alldeles för lite bubbel under veckan i Santa Barbara County. Visst, det finns ingen direkt kultur att tillverka den typen av viner här, även om ett par producenter (Flying Goat Cellars, Clos Pepe Vineyard och Brewer-Clifton) faktiskt gör goda mousserande viner. Den här kvällen tog vi oss vinmässigt upp till svala Anderson Valley i den nordvästra delen av Mendocino och hittade ett riktigt gott och elegant vin från Scharffenberger Cellars. Från deras 49 hektar stora vingårdar görs ett par mousserande viner, bland annat denna NV Brut Excellence som görs av två tredjedelar Chardonnay och resten Pinot Noir, jäst enligt klassisk metod i flaska och sedan tillsatt en dosage på cirka tio gram per liter efter två år på jästfällningen. Det här är ett riktigt gott och elegant vin, friskt och upplevt helt torrt, med en lättsam kropp i en väldigt lättdrucken stil.

Maten på Mattei’s Tavern är lite rustik, en kombination mellan franska och amerikanska brasserier. Jag hade beställt ett par apetizers att börja med och därefter en rejäl varmrätt. De majsbröd som kom in som en första smårätt var både lite flottiga och alldeles för grillrökta för att vara riktigt goda.

Då var nästa rätt desto bättre, i alla fall den ena hälften av dem, den tempurafriterade ockran. Egentligen är nästan alla tempurafriterade örter och grönsaker goda och lätta att göra. Okran var god, mjukt inuti och krispig på ytan, men varför man ens kommer på idén av fritera picklad gurka övergår mitt förstånd. Nu är jag ju i och för sig inte så förtjust i inlagd gurka, det kan ju förklara en del.

Det första vinet kom till största del från en vingård vi besökte häromdagen, James Barry Vineyard i Paso Robles, men också till mycket mindre del från Brosseau Vineyard uppe i Gavilan Mountain i appellationen Chalone i Monterey. Denna 2009 Chardonnay Yuen kom från Wind Gap Wines och var ett lätt och mineraliskt chardonnayviner helt utan toner av ek och med en frisk frukt och lätt men god eftersmak. En fin vinmässig start på måltiden.

Den grillade bläckfisken med sauterade oliver, ruccola och persikor var en lite smakrikare rätt som krävde ett något fylligare vin.

 

Det fann jag i en 2010 Chardonnay från Hanzell Vineyards som har sina vingårdar i bergen ovanför staden Sonoma. Firman är en av de mest klassiska för Chardonnay och Pinot Noir och ett gott rykte för sina lagringsdugliga chardonnayviner. Det vin vi hade nu var fortfarande väldigt ungt och lite stramt, faten noterades men hade ingen större plats i vinets helhet, istället var det en frisk och fortfarande ganska stram frukt som dominerade. Det var gott och faktiskt rätt burgundiskt, möjligen var det lite för kallt serverat och hade jag själv varit sommelier skulle jag ha dekanterat vinet för att få det att blomma ut mer. Nu fick det luftas och temperas lite i glaset, men egentligen inte tillräckligt för att visa vinets hela härlighet.

En smårätt som har blivit signaturrätt här på Mattei’s Tavern, och som jag tycker är så genialisk i sin enkelhet att jag själv rakt av har stulit den till Café Rotsunda och med den skördat stora framgång hos mina gäster, är den grillade avokadon som serveras med en ponzu (en dashi smaksatt med sojasås och limejuice) och färskriven wasabi.

Nästa vin serverades blint för att leda in gruppen på vart nästa års superexklusiva vinexkursion skulle ta oss. Det gick inget vidare, men det gav oss ändå en viktig ledtråd i vikten att välja rätt och försöka förstå vindistriktet och dess viner. Vinet hade en mörk och ganska stum, jordig och inte vidare aromatisk doft och jag var faktiskt rätt besviken. Smaken var torr, något kärv och knuten och saknade precis alla typiska silkiga och charmerade drag som skulle locka oss till Bourgogne. Men så här är det – det etiketten lovar i Bourgogne håller inte alltid. Den här kvällen ville inte alls 2005 Clos Vougeot Grand Cru från Domaine Jacques-Prieur charma oss, det var helt enkelt en besvikelse. Det gör utmaningen ännu mer intressant för mig, nu har jag pressen på mig att sätta ett exceptionellt bra schema med producentbesök som kompenserar detta bottennapp. Förväntan vs Michel, 1-0.

Tack och lov tog nästa vin oss hela vägen till saligheten. Då Mattei’s Tavern numera ägs av Charles Banks har vinlistan börjat innehålla en hel del av hans egna viner, däribland en fin årgångssamling från Mayacamas Vineyards uppe i Mount Veeder i Napa Valley. Nu ville jag visa mina resevänner hur en riktig bra mogen cabernet från Kalifornien smakar och med 1975 Cabernet Sauvignon blev det fullkomligt övertygande. Vinet hade en djup men mogen färg, en doft som skulle lura vilken kännare av bordeaux som helst, men som då troligen hade placerat vinet i en varmare årgång. Här fanns nämligen fortfarande en fin fruktighet kvar, men också ceder, tobak, torkad frukt, skogsgolv och tryffel, och dessa egenskaper gick igen i smaken, som fortfarande hade en perfekt tanninstruktur kvar för att ge vinet en riktigt fin balans. Det var helt enkelt ett magnifikt vin!

Nästa vin hade jag tagit med hemifrån som en lätt uppvärmning till det besök vi skulle göra dagen efter den här middagen, Sine Qua Non. Man vill ju inte komma ouppvärmd till ett sådant besök och där dra på sig bristningsskador eller annat onödigt för att man inte hade kalibrerat sig tillräckligt. Då jag själv tycker att vinerna från Sine Qua Non behöver minst 5-8 års lagring från årgången för att de ska upplevas perfekt balanserade, då frukt, ek och alkohol har gift sig perfekt, hade jag valt att ta med mig en 2005 Atlantis Grenache, ett vin som lite grand markerar en vändpunkt för Manfred Krankl när det kommer till just Grenache, den druvsort han själv håller som allra mest krävande och svårast att lyckas med. Nu, när vinet har inträtt i sin första mognadsfas, är det ljuvligt väldoftande med djup, sötaktig och lite kryddig doft och faktiskt nästan helt utan toner av den ek som för bara några år sedan fanns här. Smaken är fyllig, tät och intensiv men ändå sammetslen och följsam, det finns en lätt eldighet i framför allt eftersmaken, men jag upplevde smaken som väldigt fint balanserad och sammansatt. Jag hade bett sommelieren dekantera vinet redan när vi kom, det var nog klokt. Vinet hade blommat ut helt perfekt!

Som varmrätt hade jag beställt ett par stora côte de boeuf som grillats hela på benen och sedan trancherades och lades upp på stora träbrickor. På dessa rikligt med sauterad schalottenlök och lite i olivolja hastigt stekta shishito, en chilefrukt som påminner om (eller är) padrones. Köttet var otroligt bra, perfekt grillat och saftigt med en väldigt fin smak som vittnade om både högsta kvalitet i sig och om en bra hängtid då smaker har koncentrerats och utvecklats. Riktigt bra!

   Tillbehör var fint krispiga pommes frites som vi serverades flera extraomgångar av (ett tecken på att vi tyckte om dem), samt en gratäng av smörsauterad och i béchamelsås stuvad majs. Också det ett väldigt gott tillbehör.

Då vi bodde i grannbyn Solvang hade vi beställt färdtjänst. Av någon fullkomligt outgrundlig slump visade det sig vara en ”vän på Facebook” som skulle köra oss den här kvällen. Han är i grunden fotograf och har dessutom varit guide i vinlandet Santa Barbara County i 15 år (det är så vi har ”träffats”). Det jag däremot inte visste var att han också tillsammans med en vän gör egna viner. Nu stod han där, vid vårt hotell, med sin van för att köra oss, och med två flaskor i händerna.

   ”Ta med vinerna till middagen, ni får dem, det vore kul att höra vad ni tycker om dem, de har fått otroligt fina omdömen i flera tidningar här i USA och jag är nyfiken på att höra din ärliga åsikt”, sade han till mig.

   Men herre min skapare! Varför blir det inte så här när man åker taxi hemma i Stockholm? Nog för att Uber är bra (något annat åker jag sällan), men att få två flaskor sjyst vin som gåva när man åker…

   Vi provade vinerna blint. Det första vinet hade en liten ljusare frukt, nyanser åt rött, en ganska djup och fruktig kropp med en liten kryddighet och fina tanniner. Någon ek stod inte att finna och balansen var överlag mycket fin. Jag gillade det här vinet, 2010 Syrah Sawyer Lindquist Vineyard från firman No Limit Wines och druvor som köps från en vingård mitt emot Alban Vineyard uppe i svala Edna Valley. Just den här tappningen skiljer sig utseendemässigt från den andra enbart genom flaskans röda vaxtopp, till skillnad från den andra som har svart.

   Tillverkningsmässigt skiljer sig tappningarna genom att vinet med röd topp är lagrat i helt neutrala franska ekfat, medan den 2010 Syrah Sawyer Lindquist Vineyard från samma vingård (såklart) har mognat i till hälften nya franska ekfat. Lagringen har dock varit lika lång, cirka 36 månader, vilket är en ovanligt lång men lika lång lagring som toppvinerna hos Alban Vineyards, Sine Qua Non och E Guigal. Denna cuvée var min favorit, djupare och mörkare i frukten, något mer kryddig, en aning mer strukturerad och med en fin inramning av den ekfatskaraktär vinet faktiskt vann lite på. Det här var för mig en helt ny upplevelse, jag visse inget om vinerna och de var riktigt bra. Dessutom skämdes de inte för sig att serveras efter Sine Qua Non, även om de båda var lite lättare och kanske inte riktigt nådde upp till precis den ypperliga nivån. Men bra var de, tvivelsutan.

  ”Jag giller inte när vinerna blir för tunga, för fruktsöta, för ekfatskryddiga, jag är engelsman och har de europeiska vinerna som grundmall, därför gör vi viner med måttligare alkohol och balanserad smak”, berättade vår vinmakande chaufför Lee Tomkow när vi på hemvägen pratade om hans viner.

Mattei’s Tavern är ett oerhört trevligt ställe, fullt av värme och känsla. Det doftar gott från den öppna spisen, det är ett härligt tempo och en underbar atmosfär, det är livligt och det är väldigt god mat. Är man intresserad av vin får man tillfredsställelse i både klassiskt europeiska och en mångfald av amerikanska viner. Vinlistan är på väg att utvecklas, fördjupas och breddas, men det är genomgående kvalitet och noga utvalt som råder.

   Där vi satt i köket kan det blir lite bullrigt från både musik och köksfläktarna. Står man ut med det är köksbordet eller något av de fyra borden intill min favorit. I annat fall sitter man i någon av de matsalar som ligger lite bortom köksavdelningen. Eller sitter man i baren och njuter av goda drinkar och äter smårätter. Servicen är vänlig och bra, men det jag upplevde den här kvällen var att den var lite rörig, det kändes aldrig riktigt smidigt eller att personalen var helt i fas och hade full kontroll. Det kan möjligen (troligen) bero på oss, vi är lite (förlåt, mycket) speciella när vi rör oss i flock, vi tittar i vinlistorna, vi beställer in extra viner, det blir helt plötsligt nya glasomgångar, det ska dekanteras, det ska blindprovas och det ska vridas och vändas på varje vin i 15 minuter innan vi går vidare till nästa. Då blir det såklart ett helt annat tempo vid vårt bord än det som världens samlade styrkor av servicegivare är vana vid.

   Egentligen borde vi skämmas för vår lite småstökiga (men ytterst vänliga och passionerade) attityd, men det gör vi inte. Istället byter vi krog till nästa dag och går bärsärk även på den nya vinlistan. Och så börjar allt om från början igen ...

Root 246 den 11 juni

 

Nästan tre timmars djuplodad exkursion genom hela Santa Rita Hills, upp och nerför sluttningarna, ner i skiffer- och kiseljordarna, in i vinrankorna, hit och dit, initierat ledd på ett i minsta detalj detaljerat sätt av den mästerliga vinmakaren Sashi Moorman. Därefter blev det åka av i en sådan höghastighet – troligen omkring 40 viner provade – att både klockarna och vi själva stannade. Skulle jag skriva kort om alla exceptionella toppviner från Piedrasassi, Sandhi och Domaine de la Côte vi provade skulle jag troligen inte göra annat under resten av dagen än att lista toppvin på toppvin. Men jag kanske kan nöja med mig tre? Okej, vi kör på i lite retfullt lockande stil…

Från Sandhi, som är en négociantfirma, väljer den smått sensationellt bourgognelika 2012 Chardonnay Rita’s Crown, stramt mineralisk och nyanserad med mandeltoner, citrus och en charmerande vitblommighet som inte står de finaste vinerna i Meursault efter. Det är ett helt makalöst vin som jag skulle vilja fylla vinkällaren med.

Såklart vill jag också vilja ha lådvis av den ännu inte lanserade 2012 La Côte (vingården på bilden)från den mest imponerande firman för Pinot Noir i Kalifornien, Domaine de la Côte. Det här vinet är om möjligt ytterligare ett steg upp på himlastegen jämfört med den chockerande bra premiärårgången 2011. Djupet är lite större, energin likaså, men finessen och den livfulla mineraliteten är mer eller mindre densamma. Det här är grand cru på hög nivå!  

Och vill man ha ett vin av allra högsta kvalitet från norra Rhône, då flirtar man in sig på någon eller hellre ett par flaskor av de totalt 480 flaskor som gjordes av en sensationellt fina 2010 Syrah Rim Rock från San Luis Obispo och den lilla firman Piedrasassi, ägd av Sashi Moorman själv. Mörk och tät frukt, en gnutta sötaktig innan doft och smak blir stram och kryddig. Här trängs lakritsrot med viol, björnbär med plommon, rostade toner med sommarblom, Läkerol med lavendel, svarta oliver med lufttorkad skinka. Helvete … vad gott!

Och helvete vad gott det var med de i vedugn bakade pizzorna med tomat, mozzarella, ruccola och salami som Sashi och kompani bakade i det egna bageriet bakom firmans kontor och provningsrum. Fantastiskt välsmakande botten, lagom sotad på ytan men fortfarande saftig och fina tillbehör. En bra pizza är en bra pizza, och vilka fantastiska pizzaviner vi serverades också …

Middagen hade bokats till Root 246, den bästa restaurangen i Solvang. Restaurangen är modern, har ett par matsalar, en medelstor och ganska ambitiös meny i smakrikare och rätt amerikansk stil, ett par matsalar (vi fick det för oss tio personer rätt luftiga private dining room), en skön bar och en faktiskt väldigt bra vinlista med priser som borde få svenska krögare att skämmas! (Nej, det handlar inte om att vi bor i Sverige och att allt är så mycket dyrare i Sverige, det handlar om girighet och den helt felaktiga tron att gäster inte förstår att de svenska vinpriserna är övermodigt uppjackade.)

 

Jag valde två viner att ha som litet förspel i väntan på att alla hade beställt sin mat och innan den kom. Det första var en 2008 Chardonnay Melville från Bonaccorsi , en firma som efter Mike Bonaccorsis död drivs av änkan Jenne Lee. Hon gör det bra, såklart med fint druvmaterial, och det här vinet har en del finess och mineralitet och bara en knappt förnimbar vaniljsötma och nötighet från faten. Fräschören och den lätta kroppen är vinets främsta företräden. På listan för 55 dollar, svårt att motstå.

   I glaset intill ett vin som upplevdes påtagligt mer amerikanskt än de eleganta, lätta, sirliga, friska och mineraliska vi hade njutit av de senaste dagarna. Tänk så fort det går att få en annan bild och känsla av ett vin och en vinstil. Nu var i och för sig den här 2010 Chardonnay Hudson Vineyard från Carneros och den utomordentlig bra firman Failla, som drivs av den skickliga vinmakaren Ehren Jordan, ett väldigt gott vin. Men det hade lite mer av precis allt, dock utan att upplevas som obalanserat. Men tvingas jag välja, väljer jag Sandhi före både Bonaccorsi och Failla.

Det blev ett vitt vin till, detta mer tänkt att gå till maten. Hade jag inte sagt vad det var för vin, hade nog gissningarna landat i bra vit bordeaux, eller möjligen bland de allra bästa fatjästa viner av Sauvignon Blanc som görs i Kalifornien (mina resande gäster har väldigt stor koll på de båda vintyperna). Nu kom det inte från Bordeaux, heller inte från Kalifornien. Bakom denna 2009 Chaleur Estate Blanc ligger istället firman DeLille Cellars som är en av de bästa firmorna i Washington State. Vinet är gjort av Sauvignon Blanc och Sémillon och det är jäst i franska ekfat. Doften är stor och parfymerad, här möts citrus och krusbär med en mjuk vaniljton från faten och syran är uppfriskande vilket ger vinet en väldigt fin textur och fräschör.

Som förrätt valde jag friterad vaktel, kanske en lite risk då fågel av det slaget lät kan bli torr och tråkig. Nu visade sig de små liven vara förvånansvärt saftiga och väldigt goda även efter sitt stekheta bad i fritösen. Till detta lite picklad kål och vattenmelon och tungt hyvlad rädisa, som gav en krispig känsla.

Tre viner skulle provas blint, det är så vi håller på när vi är ute och leker på restaurang. Det första av dem var tvivelsutan en pinot, dess färg var vackert klarröd, doften medelstor och bärsaftigt aromatisk med fina toner av röda körsbär och hallon, därtill en fint somrig blommighet och ett uns av jordig kryddighet spetsad med en örtig nyans jag härledde till användandet av stjälkar. Smaken medelfyllig, fruktig och frisk med lena tanniner. Ungt, vibrerande, superläcker. Det kom antingen från Melville Vineyards (just för den silkiga texturen och intensiva frukten) eller Brewer-Clifton (för den fina örtiga tonen och strama strukturen) och ung var den, 2011 eller 2010. Närmare än så kom jag inte, vilket kanske inte var så pjåkigt. I glaset en 2011 Pinot Noir Melville från Brewer-Clifton.

  Vinet i glaset intill var lite orent, kändes moget och rustikt, men hade också en ton som med lite mer luft bekräftades som korkdefekt. Det var lite synd, det vin som gömde sig under den irriterande orenheten var 2000 Pinot Noir Pisoni Vineyard från Santa Lucia Highlands och Ojai Vineyards. Det här är ett vin som Adam Tolmach inte gör längre, men jag minns en del årgångar som väldigt bra, dock i en mörkare och djupare stil än hans övriga pinotviner.

   Slutligen ett vin som var mycket mörkare, mycket kryddigare och även mycket strävare. Det här hade en lätt jordig och köttig stil och kom med luft att utvecklas till något både godare och mer komplext. Min första tanke var en klassisk cabernet från Napa Valley i slutet av 1990-talet, men när Cabernet Sauvignon var fel druva fanns det egentligen bara (tänkte jag) Syrah kvar att gissa på. Och när det var rätt fick jag för mig att vinet kom på klassikern Bob Lindquist och hans firma Qupé i Santa Maria Valley, och så var det: 2003 Syrah Bien Nacido Vineyard från just Qupé. Kul!

Till varmrätt beställde vi nog alla in olika rätter av wagyu, ett kött som är vida känt för att vara exklusivt, dyrbart och smältande mört i texturen. Det var egentligen ingetdera av det, utan mest ett bra men mer ordinärt kött. Grannens oxbringa som hade bakats i ett dygn i en rök såg väldigt fin ut, och köttet var också marmorerat och mörkt men kanske inte så exceptionellt det borde vara.

Själv beställde jag en grillad filé av wagyu som serverades med en krämig potatispuré, friterade lökblommor och en mörk rödvinssås, en ganska rejäl portion med ett kött som var väldigt saftigt och välsmakande, dessutom mycket fint grillat medium rare, men som inte kändes som en särskilt högt klassad wagyu, om det nu var en sådan alls. Men gott var det.

Vinlistan på Rot 246 är relativt stor och hyser ett gott antal väldigt bra och köpvärda viner. Prisnivån är överlag bra, inte minst på de två viner från Booker Vineyard i Paso Robles jag såg. Den här firman hör till det övre skiktet tillsammans med främst Saxum i den här alltmer uppmärksammade regionen, men vinerna är sällsynta. Därför var det lätt att slå till.

   Det första av vinerna var en fortfarande väldigt ung 2010 Grenache Ripper, vackert röd med fin lyster med en stor, intensiv och sötaktig, även lätt kryddig doft som direkt förde tankarna till en ganska massiv tappning av Grenache. Smakmässigt möttes man av både saftig frukt, mjuk textur, en förhållandevis god syra och fräschör och en eldig värme av de 15.2 procent alkohol som är en rätt vanlig personlighet i de större vinerna från Paso Robles. Det här vinet tyckte jag var det bättre av de två just idag, men jag skulle gärna komma tillbaka till det om fyra fem år, då den allra största yppigheten kanske har lugnat ner sig lite.

   Som väntat var 2010 Syrah Fracture det mörkare, strävare och mer kryddiga vinet. Även här var alkoholen en aning framträdande (15.0 procent) i framför allt eftersmaken och det fanns också en liten krydda från eken, men totalt sett var det ett rikt och djupt men väldigt väl sammansatt vin. Det var gott redan nu, men kommer att utvecklas till något mer nyanserat och elegant med låt säga tio års flasklagring. I den mån man nu kan vänta, vill säga ...

Les Marchands den 9 juni

Santa Barbara är en riktigt härligt liten stad, havet och solen, palmerna och gatorna, folklivet och kulturen, restaurangerna och barerna. Egentligen finns precis allt här för att livet ska kännas som ett kalas. Samtidigt är det kvalitet snarare än publikfriande turisttrams som råder i folkvimlet. Och så har man ju vinlandet Santa Barbara County runt hörnet, med hundratals vinfirmor och med en mer avslappnad och lågmäld vinturism som förmodligen borde beskrivas vara i sin linda, trots att det har gått 10 år sedan kultfilmen Sideways (som utspelades här) gick upp på biograferna och gjorde vinvärlden här i södra Kalifornien till hela världen. Den här eftermiddagen och kvällen tillbringade vi här, i min älskade stad Santa Barbara, och vi styrde kosan till stadens allra bästa vinbar, Les Marchands. Det här stället vill du inte missa, tro mig!!

Les Marchands är lika mycket en supertrevlig och sommelierstyrd vinbutik som en vinbar och enkel restaurang. Ett ställe som detta är (eller borde vara) den främsta målsättningen för den entreprenör som bryr sig om riktig vinkultur. Här finns ett fantastiskt urval av viner, ett par hundra, från framför allt Kalifornien men också andra vinländer, att köpa och ta med hem eller dricka på plats till priser som känns minst sagt rimliga, såvida det inte står Domaine de la Romanée-Conti, Coche-Dury eller Jean-Louis Chave på etiketten. Men vi hittade massor av gott.

Vi började kvällen med två chardonnayviner, båda av elegantare snitt. Den 2012 Chardonnay Pinnacle Vineyard från firman Ceritas och köpta druvor i Santa Cruz Mountains vi fick serverad i första glaset var ung och stram, tydligt driven av syra, de steniga jordarna och närheten till det kalla havet. Frukten drog mest år citrus, citrusskal och blommor, men den var försiktig. Och ung. Tänk om tre fyra år, då är det här vinet nog ganska burgundiskt, skulle jag tro.

   Jämförelsen kom från Arnot-Roberts, en av mina absoluta favoriter i det moderna Kalifornien. Deras 2012 Chardonnay Watson Ranch kommer från sydöstra Napa Valley, som har dalgångens allra svalaste klimat. Det här året gjorde man hela 14 fat av det, oftare blir det bara hälften av detta, eller till och med en fjärdedel. Det här vinet var lika elegant, men något djupare och med en lite tydligare känsla men ingen doft eller smak av fatlagringen. Det här vinet gillades skarpt och jag tror de flesta av oss höll det som det bättre.

Normalt sett finns bara små enkla tilltugg att äta till vinerna här på Les Marchants, det är ju trots allt en vinbar, men den här kvällen hade man gjort sig till (troligtvis eftersom jag hade talat med dem om att vi var tio personer som ville äta ”middag”, om än av enklare slag) och serverade en fyrarättersmeny för bara 55 dollar per person. Säsongen för färsk majs har precis inletts och det firades med en riktigt god soppa av majs och potatis som getts textur med crème fraiche och fått en liten kryddig arom av lite bacon och ett uns saffran. I all sin rustika karaktär var det här en väldigt god och uppskattad soppa. Det fungerade också rätt bra till de eleganta chardonnayvinerna.

Jag kunde verkligen inte låta bli att gå över ån efter vatten, på en bänk i vinbutiken stod en hel uppsättning av viner från Etienne Sauzet, en av mina favoriter för vit bourgogne, och den utmärkta men förhållandevis lilla årgången 2012. Att ens se ett par flaskor av 2012 Puligny-Montrachet Premier Cru La Truffière hade jag inte kunnat drömma om, det här året gjordes så försvinnande liten mängd. Men där stod vinet och för 175 dollar blev det ett blixtsnabbt beslut om köp och dricka nu. Såklart var vinet korkdefekt, så j-la typiskt! Med sorg i blicken kom vår sommelier och berättade det, och det finns inte ord nog att beskriva besvikelsen och behovet av att en gång för alla släppa denna värdelösa och 500 år gamla uppfinning bakom sig och gå över till skruvkapsyl eller garanterad förslutning.

   Så det blev till att öppna en flaska till, och även om den var blyg i början, särskilt jämfört med de eleganta men ändå smakrikare amerikanska vinerna, tog sig vinet bit för bit framåt, uppåt och åt sidorna och hade till slut brett ut sig i full kraft, men med bibehållen finess. Vilket supergott vin!

Maträtten till var kanske inte den bästa till vinet, men nu hade vi utgått från att plocka ihop en riktigt fin vinlista (återigen, det är en utbildnings- och livsnjutarresa, inget precist och vetenskapligt exakt) och egentligen inte brytt oss särskilt mycket om vad som skulle landa på tallriken.

   Pastan var kokt med bläckfiskbläck och hade krabba och lite koriander som garnityr. Så långt var allt nästan helt och hållet frid och fröjd. Däremot hörde en påtagligt chilehet sås med flygfiskrom till, den satte stopp för vinets doft och smak, därför lät jag såsen vara. Jag njuter hellre av riktigt gott vin är god mat.

Vi fortsatte på gårdagens tema av pinotviner av elegantare snitt, det kändes som ett måste i och med att det fanns så otroligt mycket fina sådana här i butiken. Firman Ceritas kom därför återigen på tapeten och deras 2012 Pinot Noir Hacienda Secoya Vineyard från nordliga och svala Anderson Valley i västra Mendocino bjöd på en sammetslen textur och nästan sötaktigt charmerande körsbärs- och hallonfrukt, men smaken var torr med finstilta tanniner och stor fräschör. Att alkoholhalten ligger på 13.1 procent bidrar till att ge vinet en lätt och elegant munkänsla och det är riktigt härligt.

I glasen intill stod Arnot-Roberts i två tappningar. Även om grundidén med lätthet och måttlig alkoholhalt är densamma, skiljer sig filosofin åt framställningsmässigt. Till att börja med arbetar man här med hela druvklasar, vilket leder till att stjälkarna ger vinerna en något gräsig och aningen örtigt komplex doft och smak. Dessutom är man något mer måttlig med svavel. Det här är egentligen ”naturviner”, men de håller sig på rätt sida av det märkliga, vinerna från Arnot-Roberts är korrekta och synnerligen välgjorda och eleganta. Och rena i doften!

   Det första av dem, 2012 Pinot Noir Peter Martin Ray Vineyard, kommer från en gammal fin vingård uppe i Santa Cruz Mountains och var det lite mer rustika av de två. Precis nyupphällt noterades en liten nyans av Brettanomyces, vildjästen, men den vädrades bort med lite luft och istället dansade en kavalkad av röda frukter och bär och även en rätt komplex jordighet fram och tillbaka i doftregistret. Det här blev pinotomgångens vinnare enligt en seriöst genomförd omröstning.

   Lite större elegans och något mer intensiv och parfymerad rödfrukt fann man i 2012 Pinot Noir Legan Vineyard som också den hade sitt ursprung i Santa Cruz Mountains. Även här noterades en liten kryddighet från stjälkarna och syran var livlig och tanninerna silkeslena. Det är två riktigt fina pinotviner som med största säkerhet har ett 20-årigt liv framför sig.

   ”I och för sig vet vi inte, det här är ju första årgången vi gör pinotviner, men vi är helt övertygade om att det finns en bra lagringspotential i våra pinotviner”, berättade Nathan Roberts när vi provade hela deras uppsättning av viner för ett drygt halvår sedan.

Nästa rätt var rustik och i all sin enkelhet så god att ett par av mina vänner sa att det var resans godaste rätt, hittills. Jag kan i och för sig hålla med, fine dining i all ära, men det finns något magiskt gott med ursprunglig och enkel mat. Det är som att komma hem, till mammas mat, och det finns faktiskt inget bättre.

   I botten på den djupa tallriken lite smörslungad vitkål, på det ett ägg pocherat till 63 grader, därtill lite stekt hemgjord korv (eller snarare ”restauranggjord”, kocken bor ju inte i restaurangen) och så en fin hög med hyvlad potatis som bakats krispig i ankfett. Magnifikt. Och alldeles enastående pinotvänligt.

 

Av en ren slump hade vi hittat ett vin från Wind Gap Wines, som ägs ax den begåvade vinmakaren Pax Mahle. Han gör viner i en klassisk och elegant stil från vingårdar med svalt läge. Det vin vi hittade var en 2011 Old Vine Grenache Sceales Vineyard från Sonoma, fint rödfruktig med saftiga hallon och plommon som främsta doftgivare och med en druvtypisk kryddighet som drog lite grand åt lakritsrot. Smaken var len, medelfyllig på sin höjd, det här är en elegant grenache som mer uppför sig som en lite traditionell sydfransk rackare än en grenache från Kalifornien (i alla fall sådana vi är vana vid från Kalifornien). Jag gillade verkligen det här vinet, som serverades lätt källarsvalt och därmed uppfattades ännu mer elegant.

Kvällens blindgångare hade Don Paso tagit med för att lura oss. Och det gjorde han, vi satt alla uppe på läktarna och blickade ut i blindo med våra vilda felgissningar. Jag trodde det första vinet kom från Ribera del Duero och var gjort av Tempranillo, det kom från Duoro och den utmärkta producenten Dirk Niepoort och var hans 2009 Batuta. Fint rödfruktigt med tydliga tanniner, en god fräschör och något jag uppfattade som krossad sten. Här var det rustika portugisiska druvor i händerna på en skicklig vinmakare med god blick över världens finaste viner som har gjort vinet modernt och ytterst elegant. I receptet står druvorna Tinta Amarela, Tinta Franca, Tinta Roriz, Rufete och Malvasia Preta och de kommer från 70 till 100 år gamla vinstockar i vingården Quinta do Carril. Tack för denna godsak.

   Vinet intill var inte riktigt min sak, tät och sötfruktig med nästan viskös kropp, helt klart ett varmt område eller (för) sent skördat, en överdrivet stor fatkaraktär som gett vinet en sötkrydda och lätt fatbesk karaktär och egentligen inte min stil. Min första gissning var en överdriven och överfatad cabernetbomb från solvarma 2004 i Napa Valley, min andra en superkoncentrerad och återigen överfatad tappning från Priorat. Fel på båda. Walk over och utvisning, tänkte jag. I glaset 2010 Clio (Monastrell och Cabernet Sauvignon) från Bodegas El Nido i Jumilla i Spanien, en firma och ett vin som har överösts med lovord och toppbetyg men som inte har landat på pluskontot hos mig. Kul att prova dock, det måste jag tillstå.

I menyn ingick också en liten osttallrik (osten kom från trakten kring Bourgogne, men jag missade vad den hette) med ett litet sötaktigt och syrligt inslag av honung och nektarin, samt goda pistaschnötter.

Kvällens sista vin, som jag beställde in, var egentligen helt fel att dricka som det var. Denna 2006 Nebbiolo Bricco Buon Natale från Clendenen Family Vineyards och druvor köpta från en liten lott i Bien Nacido Vineyard i Santa Maria Valley, bör luftas väl och sedan drickas till god mat – precis så som man gör med en god barolo. Men nyfikenheten att prova vinet, framför allt dela med sig av vinet till alla gäster som inte har en chans att prova det hemma, gjorde att det landade i glasen. Här fanns en fin rödfrukt och viss blommighet, förvisso inte av samma parfymerade slag som det man finner i fina viner av Nebbiolo i Piemonte, men stilen känns igen och vinet är gott. Men ungt och tydligt strävt, dessutom lite knutet och i behov av sällskap på tallriken.

 

Les Marchands, som ligger på 131 Anacapa Street bara ett par stenkast från strandpromenaden och huvudgatan State Street, är ett trevligt ställe som absolut kan rekommenderas. Är man intresserad av vin är det kanske till och med ett måste. Det här är precis den typ av vinbar jag själv skulle vilja driva och framför den typ av vinbar jag själv skulle vilja se i Sverige. Utbudet av viner är riktigt bra, här är det bra sommelierer som har valt ut vinerna, inte kommersiellt inriktade vinhandlare som fyller hyllorna med industriellt trams. Men utöver det fina utbudet och den underbara, lite ruffa men varma miljön, kan man köpa viner med sig hem. Det gjorde vi också, såklart. Vi klängde och klättrade som besatta uppför de flera meter höga hyllorna i jakt på någon rar butelj som kanske gömde sig någonstans i hyllsystemet!