Los Olivos är hur gulligt som helst, en liten småstad som
ser ut som hämtad från en westernfilm, egentligen bara två små huvudgator som
korsas och kantas av vackra kulisshus bakom vilka ett mer anspråkslöst
villasamhälle breder ut sig ett par hundra meter åt varje håll. Los Olivos är
en vinstad, en viktig sådan. För 10 år sedan hade ett drygt dussin vinerier
sina tasting rooms här, idag räknas
de till 55. Att vinet är huvudsaken i den här delen av staden framgår med all
tydlighet.
Här ligger också
den trevliga restaurangen Mattei’s
Tavern, en tidigare diligensstation som under många år drevs som en mer
rustik restaurang av två bröder, men som sedan ett år tillbaka (ungefär) ägs av
vinkapitalisten Charles Banks (före detta Screaming Eagle och Jonata, numera
Sandhi, Mayacamas Vineyards och sydafrikanska Mulderbosch). Tanken är att
etablera en liten resort med små
trevliga villor att hyra del av, och såklart restaurangen Mattei’s Tavern som
man har satsat stort på och lyckats väl med. Här finns en trevlig bar, ett par
matsalar i olika storlekar, plats att sitta ute och ett par bord inne i köket.
Vi tog det stora klöksbordet, chefs table
minst sagt.
Av någon anledning hade det blivit alldeles för lite
bubbel under veckan i Santa Barbara County. Visst, det finns ingen direkt kultur
att tillverka den typen av viner här, även om ett par producenter (Flying Goat
Cellars, Clos Pepe Vineyard och Brewer-Clifton) faktiskt gör goda mousserande
viner. Den här kvällen tog vi oss vinmässigt upp till svala Anderson Valley i
den nordvästra delen av Mendocino och hittade ett riktigt gott och elegant vin
från Scharffenberger
Cellars. Från deras 49 hektar stora vingårdar görs ett par mousserande
viner, bland annat denna NV Brut
Excellence som görs av två tredjedelar Chardonnay och resten Pinot Noir,
jäst enligt klassisk metod i flaska och sedan tillsatt en dosage på cirka tio gram per liter efter två år på jästfällningen.
Det här är ett riktigt gott och elegant vin, friskt och upplevt helt torrt, med
en lättsam kropp i en väldigt lättdrucken stil.
Maten på Mattei’s Tavern är lite rustik, en kombination
mellan franska och amerikanska brasserier. Jag hade beställt ett par apetizers att börja med och därefter en
rejäl varmrätt. De majsbröd som kom in som en första smårätt var både lite
flottiga och alldeles för grillrökta för att vara riktigt goda.
Då var nästa rätt desto bättre, i alla fall den ena
hälften av dem, den tempurafriterade ockran. Egentligen är nästan alla
tempurafriterade örter och grönsaker goda och lätta att göra. Okran var god,
mjukt inuti och krispig på ytan, men varför man ens kommer på idén av fritera
picklad gurka övergår mitt förstånd. Nu är jag ju i och för sig inte så förtjust
i inlagd gurka, det kan ju förklara en del.
Det första vinet kom till största del från en vingård vi
besökte häromdagen, James Barry Vineyard i Paso Robles, men också till mycket
mindre del från Brosseau Vineyard uppe i Gavilan Mountain i appellationen
Chalone i Monterey. Denna 2009
Chardonnay Yuen kom från Wind Gap Wines och var ett lätt och
mineraliskt chardonnayviner helt utan toner av ek och med en frisk frukt och
lätt men god eftersmak. En fin vinmässig start på måltiden.
Den grillade bläckfisken med sauterade oliver, ruccola
och persikor var en lite smakrikare rätt som krävde ett något fylligare vin.
Det fann jag i en 2010 Chardonnay
från Hanzell
Vineyards som har sina vingårdar i bergen ovanför staden Sonoma. Firman
är en av de mest klassiska för Chardonnay och Pinot Noir och ett gott rykte för
sina lagringsdugliga chardonnayviner. Det vin vi hade nu var fortfarande
väldigt ungt och lite stramt, faten noterades men hade ingen större plats i vinets
helhet, istället var det en frisk och fortfarande ganska stram frukt som
dominerade. Det var gott och faktiskt rätt burgundiskt, möjligen var det lite
för kallt serverat och hade jag själv varit sommelier skulle jag ha dekanterat
vinet för att få det att blomma ut mer. Nu fick det luftas och temperas lite i
glaset, men egentligen inte tillräckligt för att visa vinets hela härlighet.
En smårätt som har blivit signaturrätt här på Mattei’s
Tavern, och som jag tycker är så genialisk i sin enkelhet att jag själv rakt av
har stulit den till Café Rotsunda och med den skördat stora framgång hos mina
gäster, är den grillade avokadon som serveras med en ponzu (en dashi smaksatt
med sojasås och limejuice) och färskriven wasabi.
Nästa vin serverades blint för att leda in gruppen på
vart nästa års superexklusiva vinexkursion skulle ta oss. Det gick inget
vidare, men det gav oss ändå en viktig ledtråd i vikten att välja rätt och
försöka förstå vindistriktet och dess viner. Vinet hade en mörk och ganska
stum, jordig och inte vidare aromatisk doft och jag var faktiskt rätt besviken.
Smaken var torr, något kärv och knuten och saknade precis alla typiska silkiga
och charmerade drag som skulle locka oss till Bourgogne. Men så här är det –
det etiketten lovar i Bourgogne håller inte alltid. Den här kvällen ville inte
alls 2005 Clos Vougeot Grand Cru
från Domaine
Jacques-Prieur charma oss, det var helt enkelt en besvikelse. Det gör
utmaningen ännu mer intressant för mig, nu har jag pressen på mig att sätta ett
exceptionellt bra schema med producentbesök som kompenserar detta bottennapp. Förväntan
vs Michel, 1-0.
Tack och lov tog nästa vin oss hela vägen till
saligheten. Då Mattei’s Tavern numera ägs av Charles Banks har vinlistan börjat
innehålla en hel del av hans egna viner, däribland en fin årgångssamling från Mayacamas
Vineyards uppe i Mount Veeder i Napa Valley. Nu ville jag visa mina
resevänner hur en riktig bra mogen cabernet från Kalifornien smakar och med 1975 Cabernet Sauvignon blev det
fullkomligt övertygande. Vinet hade en djup men mogen färg, en doft som skulle
lura vilken kännare av bordeaux som helst, men som då troligen hade placerat
vinet i en varmare årgång. Här fanns nämligen fortfarande en fin fruktighet
kvar, men också ceder, tobak, torkad frukt, skogsgolv och tryffel, och dessa
egenskaper gick igen i smaken, som fortfarande hade en perfekt tanninstruktur
kvar för att ge vinet en riktigt fin balans. Det var helt enkelt ett magnifikt
vin!
Nästa vin hade jag tagit med hemifrån som en lätt
uppvärmning till det besök vi skulle göra dagen efter den här middagen, Sine
Qua Non. Man vill ju inte komma ouppvärmd till ett sådant besök och där
dra på sig bristningsskador eller annat onödigt för att man inte hade
kalibrerat sig tillräckligt. Då jag själv tycker att vinerna från Sine Qua Non
behöver minst 5-8 års lagring från årgången för att de ska upplevas perfekt
balanserade, då frukt, ek och alkohol har gift sig perfekt, hade jag valt att
ta med mig en 2005 Atlantis Grenache,
ett vin som lite grand markerar en vändpunkt för Manfred Krankl när det kommer
till just Grenache, den druvsort han själv håller som allra mest krävande och
svårast att lyckas med. Nu, när vinet har inträtt i sin första mognadsfas, är
det ljuvligt väldoftande med djup, sötaktig och lite kryddig doft och faktiskt
nästan helt utan toner av den ek som för bara några år sedan fanns här. Smaken
är fyllig, tät och intensiv men ändå sammetslen och följsam, det finns en lätt
eldighet i framför allt eftersmaken, men jag upplevde smaken som väldigt fint
balanserad och sammansatt. Jag hade bett sommelieren dekantera vinet redan när
vi kom, det var nog klokt. Vinet hade blommat ut helt perfekt!
Som varmrätt hade jag beställt ett par stora côte de boeuf som grillats hela på benen
och sedan trancherades och lades upp på stora träbrickor. På dessa rikligt med sauterad
schalottenlök och lite i olivolja hastigt stekta shishito, en chilefrukt som påminner om (eller är) padrones. Köttet var otroligt bra,
perfekt grillat och saftigt med en väldigt fin smak som vittnade om både högsta
kvalitet i sig och om en bra hängtid då smaker har koncentrerats och utvecklats.
Riktigt bra!
Tillbehör var
fint krispiga pommes frites som vi serverades flera extraomgångar av (ett
tecken på att vi tyckte om dem), samt en gratäng av smörsauterad och i béchamelsås
stuvad majs. Också det ett väldigt gott tillbehör.
Då vi bodde i grannbyn Solvang hade vi beställt
färdtjänst. Av någon fullkomligt outgrundlig slump visade det sig vara en ”vän
på Facebook” som skulle köra oss den här kvällen. Han är i grunden fotograf och
har dessutom varit guide i vinlandet Santa Barbara County i 15 år (det är så vi
har ”träffats”). Det jag däremot inte visste var att han också tillsammans med
en vän gör egna viner. Nu stod han där, vid vårt hotell, med sin van för att
köra oss, och med två flaskor i händerna.
”Ta med vinerna
till middagen, ni får dem, det vore kul att höra vad ni tycker om dem, de har
fått otroligt fina omdömen i flera tidningar här i USA och jag är nyfiken på att
höra din ärliga åsikt”, sade han till mig.
Men herre min skapare! Varför blir det inte så här när
man åker taxi hemma i Stockholm? Nog för att Uber är bra (något annat åker jag
sällan), men att få två flaskor sjyst vin som gåva när man åker…
Vi provade
vinerna blint. Det första vinet hade en liten ljusare frukt, nyanser åt rött,
en ganska djup och fruktig kropp med en liten kryddighet och fina tanniner.
Någon ek stod inte att finna och balansen var överlag mycket fin. Jag gillade
det här vinet, 2010 Syrah Sawyer
Lindquist Vineyard från firman No Limit Wines och druvor som köps
från en vingård mitt emot Alban Vineyard uppe i svala Edna Valley. Just den här
tappningen skiljer sig utseendemässigt från den andra enbart genom flaskans röda
vaxtopp, till skillnad från den andra som har svart.
Tillverkningsmässigt skiljer sig tappningarna genom att vinet med röd
topp är lagrat i helt neutrala franska ekfat, medan den 2010 Syrah Sawyer Lindquist Vineyard från samma vingård (såklart)
har mognat i till hälften nya franska ekfat. Lagringen har dock varit lika
lång, cirka 36 månader, vilket är en ovanligt lång men lika lång lagring som
toppvinerna hos Alban Vineyards, Sine Qua Non och E Guigal. Denna cuvée var min
favorit, djupare och mörkare i frukten, något mer kryddig, en aning mer
strukturerad och med en fin inramning av den ekfatskaraktär vinet faktiskt vann
lite på. Det här var för mig en helt ny upplevelse, jag visse inget om vinerna
och de var riktigt bra. Dessutom skämdes de inte för sig att serveras efter
Sine Qua Non, även om de båda var lite lättare och kanske inte riktigt nådde
upp till precis den ypperliga nivån. Men bra var de, tvivelsutan.
”Jag giller inte
när vinerna blir för tunga, för fruktsöta, för ekfatskryddiga, jag är engelsman
och har de europeiska vinerna som grundmall, därför gör vi viner med måttligare
alkohol och balanserad smak”, berättade vår vinmakande chaufför Lee Tomkow när
vi på hemvägen pratade om hans viner.
Mattei’s Tavern är ett oerhört trevligt ställe, fullt av
värme och känsla. Det doftar gott från den öppna spisen, det är ett härligt
tempo och en underbar atmosfär, det är livligt och det är väldigt god mat. Är
man intresserad av vin får man tillfredsställelse i både klassiskt europeiska
och en mångfald av amerikanska viner. Vinlistan är på väg att utvecklas,
fördjupas och breddas, men det är genomgående kvalitet och noga utvalt som
råder.
Där vi satt i
köket kan det blir lite bullrigt från både musik och köksfläktarna. Står man ut
med det är köksbordet eller något av de fyra borden intill min favorit. I annat
fall sitter man i någon av de matsalar som ligger lite bortom köksavdelningen. Eller
sitter man i baren och njuter av goda drinkar och äter smårätter. Servicen är
vänlig och bra, men det jag upplevde den här kvällen var att den var lite
rörig, det kändes aldrig riktigt smidigt eller att personalen var helt i fas
och hade full kontroll. Det kan möjligen (troligen) bero på oss, vi är lite (förlåt,
mycket) speciella när vi rör oss i flock, vi tittar i vinlistorna, vi beställer
in extra viner, det blir helt plötsligt nya glasomgångar, det ska dekanteras,
det ska blindprovas och det ska vridas och vändas på varje vin i 15 minuter
innan vi går vidare till nästa. Då blir det såklart ett helt annat tempo vid
vårt bord än det som världens samlade styrkor av servicegivare är vana vid.
Egentligen borde
vi skämmas för vår lite småstökiga (men ytterst vänliga och passionerade) attityd,
men det gör vi inte. Istället byter vi krog till nästa dag och går bärsärk även
på den nya vinlistan. Och så börjar allt om från början igen ...
1 kommentar:
Stavas verkligen okra med 'ck'?
Mvh,
/mat- och språknörden
Skicka en kommentar