Takami den 14 juni

Två avslagna hjältar. Hur vältränad (inom den gastronomiska disciplinen) man än är, räcker krafterna inte hur länge som helst. Ibland tar det bara stopp. Det svenska landslaget i vinhedonism var hemskickat, nu var vi bara två kvar här, helt utpumpade. Rob och jag orkade inte ens gå de tusen meterna till restaurangen, istället skjutsade hotellets chaufför oss till den supertrendiga japanskinspirerade restaurangen Takami. Det är nog en helt korrekt lämnat och rättvis lägesrapport.

   Takami är en trendig och lite chic restaurang, den ligger på 21 våningen på 811 Wilshire Boulevard mitt i Los Angeles down town. Menyn är rätt stor, här har man fyra olika kök som levererar allt från sashimi och sushi till robata och även lite större rätter. Det är inte strikt japanskt, mer en slags crossover mellan de japanska och kaliforniska köken. Restaurangen är stor, den rymmer helt klart över tvåhundra personer som sitter utefter bardiskar, i små sittgrupper, i den större öppna matsalen och loungen, eller utefter fönstersidorna runt om hela restaurangen. Musiken flödar ur högtalare och stämningen är hög, särskilt när restaurangen har fyllts på. Liksom det känns trendigt är folket här lika trendiga. Men det känns ändå väldigt avslappnat, inte alls snobbigt.

Vår charmerande servitris Amanda rekommenderade att vi skulle prova ett par rätter från varje av de fyra köken i restaurangen för att få en större och bredare upplevelse och en bättre känsla av restaurangen. Hon var så bedårande och trevlig att vi genast följde hennes råd – hur skulle det annars har sett ut om man negligerade ett par gnistrande rådjursögon och en leende som var så stort och genuint att man själv blev strålande glad och fylld av energi? Nej, we did it the Amanda way.

   Först beställde vi dock öl, ikväll skulle det inte bli vin, det var ett som var säkert. Ölet kom från Allagash Brewing Company i Portland i Maine, från vilket jag främst har druckit deras alldeles underbara och minst sagt belgiskt liknande spontanjästa öl. Det öl vi hittade på listan var deras White, en ofiltrerad och uppfriskande veteöl i belgisk stil med lätt kryddning av citrus och korianderfrö. Den var väldigt god, dessutom passande till alla de rätterna vi beställde tack vare dess avsaknad av humlekrydda och humlebeska.

Vi körde family style, precis så som Amanda hade föreslagit, beställde in ett antal rätter och delade på dem. Den första var en poki, en tartar av grovt skuren tonfisk smaksatt med lite sesam, gräslök och lite chile, med tillbehör av en finstrimlad sallad av gurka och rödlök med inslag av citrus och röd wasabi. Tonfisken var mjäll och fin med mild men fin smak, den här rätten var hur god som helst.

Nästa rätt var bläckfisk som panerad i tempura och ris och sedan friterad. Bläckfisken hade en fin textur som bröts av perfekt av ytan av det krispiga riset. Till detta en god aïoli smaksatt med curry.

Den tredje aptitretaren var friterad soft shell crab, till vilken en sötsyrlig dressing av soja och citrus hörde. Också den god.

Saké skulle det också bli, såklart. I den för utomstående och mindre kunniga nästan omöjliga uppgiften att förstå saké och hur man ska beställa den, hade man här på Takami gjort en så kallad progressiv sakélista, där de olika sakésorterna presenteras i grupper om olika smaktyper från lätta till fylliga, milda till smakrikare, torra till lite sötare. Dessutom hade de skrivit en kort förklaring hur varje sort smakade. Det var ett väldigt servicebegåvat grepp!

   Vi valde först en lite lättare saké, en Kikusui Junmai Ginjo från Kikusui Brewery i Nigata. Den hade beskrivits som lätt och nästan torr med en lätt blommig och citrusfruktig, något som vi båda höll med om med tillägget att den också var god. Sakén serverades i små glas vid cirka 12 grader.

Vi hade beställt både sashimi och sushi och ska man vara strikt enligt en japanska seden ska sashimi serveras före rätter med ris. Riktigt så blev det inte nu, vi fick sushin först. Och denna petitess bråkade vi såklart inte om. Amanda hade rekommenderat att vi skulle ta den sushi som hette 21st Roll och som var husets specialitet, en California roll utan nori. Riset var mjukt och luftig, kanske en aning överkokt (jag gillar när riset har en liten kärna), men det var gott. Fyllningen utgjordes av krabba, spicy tuna och avokado (lövtunna skivor avokado toppade också sushin) och till det hörde också en sötaktig sojamajonnäs. Det var riktigt gott, precis vad vi behövde efter en veckas hedonistiskt ätande och drickande.

Den enda sashimi vi beställde var aji, spansk makrill, som var så förtvivlat god att jag i efterhand ångrade att jag inte beställde in en servering till.

Nästa saké vi hade beställt in var också en Junmai Ginjo, men från Imada Brewery i Hiroshima. Denhär var både fylligare och djupare fruktig, den hade en silkigare textur och en fin nyans av melon, dessutom en upplevt lite större sötma. Den var egentligen tack vare sin fylligare kropp en aning bättre till maträtterna än vad den första sakén var.

Vi gick över till robata, små grillade spett enligt en slags japansk barbequetradition, och följde såklart charmerande Amandas rekommendationer. Hon föreslog både grillad shiitake, som var god, och Angus New York, en välkryddat och fint grillat kött.

 

Den rätt vi inte var särskilt nöjd med var en av husets specialrätter, bräserat fläsklägg i sin egen lätt sötsalta sås och med en tempurafriterad chile. Köttet var förvisso gott sett till smaken, men det var lite väl torrt.

Som kompensation, och naturligtvis eftersom Rob och jag var så underbara och positiva gäster som gjorde nästan precis som Amanda sa åt oss att göra, bjöd hon på en stor desserttallrik, trots att vi egentligen inte orkade. Men hur skulle man kunna motstå både gesten och de godsaker som låg där? Inte vi i alla fall. Här fanns små vårrullar fyllda med äpple, profiteroller med isande kall vaniljglass och choklad, en sorbet av grönt te, goda jordgubbar och en tiramisu med mynta och grönt te.

Att vi fick i oss allt det här begriper jag inte. Bra fem timmar tidigare hade vi njutit lunch nere på Water Grill i Santa Monica. Den här gången beställde jag in en nykokt bjässe till hummer som fick vinflaskan intill att se ut som en halvflaska. Varm och fast i hullet med fin sälta, ett gott smält smör och en riktigt god cole slaw blev den här hummern av det allra mest mättande slaget. Tänk att man kan äta sig fullkomligt stoppmätt på nykokt hummer.

   I glaset hade vi liksom förra helgens lunch på samma ställe gett oss hän åt 2010 Chardonnay Three Sisters Vineyard från Marcassin. Och det var lika gott nu som då, rikt fruktigt men torrt, friskt och stramt och nästan lite burgundiskt. Tack vare den hyggligt rika kroppen kom vinet att passa utmärkt till den goda hummern.

Strax innan lunchen hade Hansa, Hal och jag gått bärsärk i en absolut underbar vinbutik som heter Wine House, där man utöver ett vanligt sortiment som är så stort att Systembolaget ter sig som en slags kvartersbutik (nej, Systembolaget har varken ett stort, brett eller bra sortiment!), har man två vinkällarrum som var så sjukt välfyllda med delikatesser och unika viner att man baxnade. Dessutom en hel del äldre viner till mycket bra priser. Att köpa äldre viner är alltid en chansning, varje flaska är en egen individ som sedan länge har slutat att följa flocken och istället mognar på sitt eget sätt. Den 1975 Cabernet Sauvignon Georges de la Latour Private Reserve från Beaulieu Vineyards i Napa Valley jag köpte för bara 100 dollar (!!!) kom från två vingårdslotter nere på dalbotten. Jag hade inga större förväntningar på vinet, och var helt övertygad om att vinet skulle vara äldre och mycket mer moget än den sjuttiofemma vi drack från Mayacamas Vineyards häromdagen. Så var det också, det här vinet hade tydliga mognadstoner med en del nyanser av torkad frukt och katrinplommon, en släng av järn och oxidation och förhållandevis torra men mogna tanniner. Det var dock ett tidsdokument och en god lektion i hur vin mognar. Men helt kört var det inte, bara nästan.

Tillbaka till kvällen, där vi satt mätta och belåtna. Takami är ett trevligt och livfullt ställe med god mat och i vårt fall supervänligt och faktiskt också kunnig service. En sak vi båda pratade om under och efter middagen var hur otroligt mycket den glada och positiva servicen innebär. Amanda var en solstråle, helt naturlig, glad och rolig, hon balanserade på det professionella och personliga planet och gjorde vår kväll till precis det vi ville ha. Det är också en ytterst viktig del av en restaurangupplevelse. Det här var sista måltiden i Kalifornien för den här gången, nu är det tre veckor kvar till dess jag åter landar på amerikansk mark. Däremellan blir det nog vila … och ett par kalas till. Man måste ju hålla skrattet igång.