Root 246 den 11 juni

 

Nästan tre timmars djuplodad exkursion genom hela Santa Rita Hills, upp och nerför sluttningarna, ner i skiffer- och kiseljordarna, in i vinrankorna, hit och dit, initierat ledd på ett i minsta detalj detaljerat sätt av den mästerliga vinmakaren Sashi Moorman. Därefter blev det åka av i en sådan höghastighet – troligen omkring 40 viner provade – att både klockarna och vi själva stannade. Skulle jag skriva kort om alla exceptionella toppviner från Piedrasassi, Sandhi och Domaine de la Côte vi provade skulle jag troligen inte göra annat under resten av dagen än att lista toppvin på toppvin. Men jag kanske kan nöja med mig tre? Okej, vi kör på i lite retfullt lockande stil…

Från Sandhi, som är en négociantfirma, väljer den smått sensationellt bourgognelika 2012 Chardonnay Rita’s Crown, stramt mineralisk och nyanserad med mandeltoner, citrus och en charmerande vitblommighet som inte står de finaste vinerna i Meursault efter. Det är ett helt makalöst vin som jag skulle vilja fylla vinkällaren med.

Såklart vill jag också vilja ha lådvis av den ännu inte lanserade 2012 La Côte (vingården på bilden)från den mest imponerande firman för Pinot Noir i Kalifornien, Domaine de la Côte. Det här vinet är om möjligt ytterligare ett steg upp på himlastegen jämfört med den chockerande bra premiärårgången 2011. Djupet är lite större, energin likaså, men finessen och den livfulla mineraliteten är mer eller mindre densamma. Det här är grand cru på hög nivå!  

Och vill man ha ett vin av allra högsta kvalitet från norra Rhône, då flirtar man in sig på någon eller hellre ett par flaskor av de totalt 480 flaskor som gjordes av en sensationellt fina 2010 Syrah Rim Rock från San Luis Obispo och den lilla firman Piedrasassi, ägd av Sashi Moorman själv. Mörk och tät frukt, en gnutta sötaktig innan doft och smak blir stram och kryddig. Här trängs lakritsrot med viol, björnbär med plommon, rostade toner med sommarblom, Läkerol med lavendel, svarta oliver med lufttorkad skinka. Helvete … vad gott!

Och helvete vad gott det var med de i vedugn bakade pizzorna med tomat, mozzarella, ruccola och salami som Sashi och kompani bakade i det egna bageriet bakom firmans kontor och provningsrum. Fantastiskt välsmakande botten, lagom sotad på ytan men fortfarande saftig och fina tillbehör. En bra pizza är en bra pizza, och vilka fantastiska pizzaviner vi serverades också …

Middagen hade bokats till Root 246, den bästa restaurangen i Solvang. Restaurangen är modern, har ett par matsalar, en medelstor och ganska ambitiös meny i smakrikare och rätt amerikansk stil, ett par matsalar (vi fick det för oss tio personer rätt luftiga private dining room), en skön bar och en faktiskt väldigt bra vinlista med priser som borde få svenska krögare att skämmas! (Nej, det handlar inte om att vi bor i Sverige och att allt är så mycket dyrare i Sverige, det handlar om girighet och den helt felaktiga tron att gäster inte förstår att de svenska vinpriserna är övermodigt uppjackade.)

 

Jag valde två viner att ha som litet förspel i väntan på att alla hade beställt sin mat och innan den kom. Det första var en 2008 Chardonnay Melville från Bonaccorsi , en firma som efter Mike Bonaccorsis död drivs av änkan Jenne Lee. Hon gör det bra, såklart med fint druvmaterial, och det här vinet har en del finess och mineralitet och bara en knappt förnimbar vaniljsötma och nötighet från faten. Fräschören och den lätta kroppen är vinets främsta företräden. På listan för 55 dollar, svårt att motstå.

   I glaset intill ett vin som upplevdes påtagligt mer amerikanskt än de eleganta, lätta, sirliga, friska och mineraliska vi hade njutit av de senaste dagarna. Tänk så fort det går att få en annan bild och känsla av ett vin och en vinstil. Nu var i och för sig den här 2010 Chardonnay Hudson Vineyard från Carneros och den utomordentlig bra firman Failla, som drivs av den skickliga vinmakaren Ehren Jordan, ett väldigt gott vin. Men det hade lite mer av precis allt, dock utan att upplevas som obalanserat. Men tvingas jag välja, väljer jag Sandhi före både Bonaccorsi och Failla.

Det blev ett vitt vin till, detta mer tänkt att gå till maten. Hade jag inte sagt vad det var för vin, hade nog gissningarna landat i bra vit bordeaux, eller möjligen bland de allra bästa fatjästa viner av Sauvignon Blanc som görs i Kalifornien (mina resande gäster har väldigt stor koll på de båda vintyperna). Nu kom det inte från Bordeaux, heller inte från Kalifornien. Bakom denna 2009 Chaleur Estate Blanc ligger istället firman DeLille Cellars som är en av de bästa firmorna i Washington State. Vinet är gjort av Sauvignon Blanc och Sémillon och det är jäst i franska ekfat. Doften är stor och parfymerad, här möts citrus och krusbär med en mjuk vaniljton från faten och syran är uppfriskande vilket ger vinet en väldigt fin textur och fräschör.

Som förrätt valde jag friterad vaktel, kanske en lite risk då fågel av det slaget lät kan bli torr och tråkig. Nu visade sig de små liven vara förvånansvärt saftiga och väldigt goda även efter sitt stekheta bad i fritösen. Till detta lite picklad kål och vattenmelon och tungt hyvlad rädisa, som gav en krispig känsla.

Tre viner skulle provas blint, det är så vi håller på när vi är ute och leker på restaurang. Det första av dem var tvivelsutan en pinot, dess färg var vackert klarröd, doften medelstor och bärsaftigt aromatisk med fina toner av röda körsbär och hallon, därtill en fint somrig blommighet och ett uns av jordig kryddighet spetsad med en örtig nyans jag härledde till användandet av stjälkar. Smaken medelfyllig, fruktig och frisk med lena tanniner. Ungt, vibrerande, superläcker. Det kom antingen från Melville Vineyards (just för den silkiga texturen och intensiva frukten) eller Brewer-Clifton (för den fina örtiga tonen och strama strukturen) och ung var den, 2011 eller 2010. Närmare än så kom jag inte, vilket kanske inte var så pjåkigt. I glaset en 2011 Pinot Noir Melville från Brewer-Clifton.

  Vinet i glaset intill var lite orent, kändes moget och rustikt, men hade också en ton som med lite mer luft bekräftades som korkdefekt. Det var lite synd, det vin som gömde sig under den irriterande orenheten var 2000 Pinot Noir Pisoni Vineyard från Santa Lucia Highlands och Ojai Vineyards. Det här är ett vin som Adam Tolmach inte gör längre, men jag minns en del årgångar som väldigt bra, dock i en mörkare och djupare stil än hans övriga pinotviner.

   Slutligen ett vin som var mycket mörkare, mycket kryddigare och även mycket strävare. Det här hade en lätt jordig och köttig stil och kom med luft att utvecklas till något både godare och mer komplext. Min första tanke var en klassisk cabernet från Napa Valley i slutet av 1990-talet, men när Cabernet Sauvignon var fel druva fanns det egentligen bara (tänkte jag) Syrah kvar att gissa på. Och när det var rätt fick jag för mig att vinet kom på klassikern Bob Lindquist och hans firma Qupé i Santa Maria Valley, och så var det: 2003 Syrah Bien Nacido Vineyard från just Qupé. Kul!

Till varmrätt beställde vi nog alla in olika rätter av wagyu, ett kött som är vida känt för att vara exklusivt, dyrbart och smältande mört i texturen. Det var egentligen ingetdera av det, utan mest ett bra men mer ordinärt kött. Grannens oxbringa som hade bakats i ett dygn i en rök såg väldigt fin ut, och köttet var också marmorerat och mörkt men kanske inte så exceptionellt det borde vara.

Själv beställde jag en grillad filé av wagyu som serverades med en krämig potatispuré, friterade lökblommor och en mörk rödvinssås, en ganska rejäl portion med ett kött som var väldigt saftigt och välsmakande, dessutom mycket fint grillat medium rare, men som inte kändes som en särskilt högt klassad wagyu, om det nu var en sådan alls. Men gott var det.

Vinlistan på Rot 246 är relativt stor och hyser ett gott antal väldigt bra och köpvärda viner. Prisnivån är överlag bra, inte minst på de två viner från Booker Vineyard i Paso Robles jag såg. Den här firman hör till det övre skiktet tillsammans med främst Saxum i den här alltmer uppmärksammade regionen, men vinerna är sällsynta. Därför var det lätt att slå till.

   Det första av vinerna var en fortfarande väldigt ung 2010 Grenache Ripper, vackert röd med fin lyster med en stor, intensiv och sötaktig, även lätt kryddig doft som direkt förde tankarna till en ganska massiv tappning av Grenache. Smakmässigt möttes man av både saftig frukt, mjuk textur, en förhållandevis god syra och fräschör och en eldig värme av de 15.2 procent alkohol som är en rätt vanlig personlighet i de större vinerna från Paso Robles. Det här vinet tyckte jag var det bättre av de två just idag, men jag skulle gärna komma tillbaka till det om fyra fem år, då den allra största yppigheten kanske har lugnat ner sig lite.

   Som väntat var 2010 Syrah Fracture det mörkare, strävare och mer kryddiga vinet. Även här var alkoholen en aning framträdande (15.0 procent) i framför allt eftersmaken och det fanns också en liten krydda från eken, men totalt sett var det ett rikt och djupt men väldigt väl sammansatt vin. Det var gott redan nu, men kommer att utvecklas till något mer nyanserat och elegant med låt säga tio års flasklagring. I den mån man nu kan vänta, vill säga ...