Bortamatch den 27 juni

Egentligen är det vi nu skulle göra lite småfånigt, men bara för en vecka sedan var miljontals svenska mycket fånigare än så här, genom att tratta i sig brännvin och skutta kvackande omkring på huk som små grodor. När vi i vinsamlargänget fånar oss traditionsenligt kring midsommar så gör vi det också med alkohol, kanske också med grodor, men då i flytande form i glasen, och sådana grodor som slinker ur våra munnar i form av knasiga felgissningar på vinerna. Och vi gör det bara med viner som av den lika hyllade som skydda kritikern Robert Parker har tilldelats perfekta 100 poäng för sina ”outstanding qualities”. Det här vår årliga 100-poängsmiddag och som vanligt är det Lenny och Gun som står värdar.

   Kalaset inleddes med en i min gom perfekt tempererad 2000 Grande Millésime från Gosset, okej, ingen hundrapoängare, men en god föråkare som fick oss i stämning. Just nu upplevde jag en första läckra mognadskomplexitet med liten brödig och nötig nyans, men fortfarande var det en frisk smak med god längd som gällde. Den var rätt god, men det brukar den ju också vara.

I köket huserade skicklige kökschefen KC den här kvällen, en garant för att också maten nådde nivån 100 poäng. Lite (eller snarare mycket) god löjrom från Kalix med lite ramslökskräm, och dessutom en hemlagad fläskkorv med ramslök, denna serverad på ett gott krispigt knäckebröd.

 

Alla viner serverades helt blint, så gör vi alltid. Inte för att det är bättre, jag tror inte att blind provning är den rätta "sanningen" om ett vins kvalitet, utan för att det är mycket roligare, både för oss som enskilda provare att testa våra eventuella färdigheter, utan faktiskt mer för den diskussion som alltid följer i blindprovningens spår. Den är väldigt lärorik, och rolig.

   Fyra viner i varje flight, alla i något slags tema. Jag kände spontant att Cabernet Sauvignon var det första grundtemat. Först ut var helt klart en klassisk bordeaux, även om det särskilt (rent doftmässigt) skulle kunna ha varit en mogen kalifornisk cabernet En liten blommighet vittnade om ungdomlighet, men de mogna och mer komplexa tonerna tog över och den lätta och sirliga kroppen och fina tanninerna fick mig till Bordeaux och där till norra Médoc. Sedan är jag alltid helt borta när jag tassar runt band slotten, jag kan alldeles för lite om Bordeaux. Det vi hade fått var en utsökt elegant och fortfarande inte fullt mogen 1986 Château Léoville-las-Cases, ett vin som Rob hade tagit med.

    Om mitt klassiska hjärta slog för vin numer ett, hade jag svårt att inte tycka att nästa vin var det bästa. Här var kroppen större, frukten djupare, det fanns en solmognad och rikedom som tog mig till Napa Valley, och det var rätt. Det var ett elegant vin, troligen minst 15 år gammalt, men fortfarande blommigt och primärfruktig i de annars lite jordiga och mogna aromerna. Jag hade många gissningar, men inte 1994 Insignia, den berömda och alldeles för bortglömda bordeauxblenden från Joseph Phelps Vineyards. Tack Hansa för det fantastiska vinet!

   Därefter följde två bordeauxviner, båda från den varma årgången 2003 skulle det visa sig. Det lättaste och mest sirliga av dem var 2003 Château Léoville-Poyferré från Saint-Julien, som bjöd på en fin balans mellan solmogen frukt och torr, strukturellt sett ung och rätt tanninrik kropp. Vinet var rätt elegant och det lättaste av de fyra. DaBeck tog med vinet.

   Jag är verkligen förtjust i de mest skolboksmässiga uttryck ett klassiskt rött vin från Bordeaux kan uttrycka; ceder och grafit i kombination med en elegant kropp, väl sammansatt balans mellan frukt, tanniner och ekfat och den silkeslena textur och längd de bästa vinerna har. Det var ungefär så jag upplevde 2003 Château Cos d’Estournel från Saint-Estèphe, även om jag under en stund hade fått för mig att vinet var betydligt äldre än vad det var. Team Where Village såg till att vi fick oss det här fantastiska vinet till livs.

Chef KC höll sin deal av avtalet och levererade på topp, den här första serveringen en absolut len kräm av jordärtskocka med ett bröst av gräsand från Ekolsund som hade lättgravats (både för smaksättningen och för att lyfta fram aromerna bättre) och sedan stekts till 54 grader. Till det lite gulbetor och skogschampinjoner och en lammfond med  ett uns doft av kardemumma.

Nästa flight av fyra röda toppviner inleddes med Domaine de la Mordorée i Rhône och deras 2001 Châteauneuf-du-Pape Cuvée de Reine Bois som jag har njutit av många gånger tidigare. Färgen var mörk, doften söt och djupt fruktig med en tydlig ton av ordentligt mogen Grenache. Till en början tycktes vinet ha en alltför solvarm och plump, nästan intorkad frukt, jag kom därför att tänka på den stekheta årgången 2003, vars viner nu uppför sig så här. Det fanns förvisso en fin medicinsk ton, men i mitt tycke föll vinet i glaset och var ganska trött. Men så kom det tillbaka efter 30 minuter och var rätt gott. Märkigt, men vin är ju ett levande väsen så jag antar att det kan bli så här. Också det här vinet kom från Team Where Village.

   Vinet intill var betydligt mer rustikt, en släng brettanomyces (för min del på rätt sida gränsen för defekt) gav vinet en klassisk komplexitet. Stilmässigt lyckades jag säkerställa vinets producent till Domaine Pegau, det var inte svårt, och även vinet hittade jag till men trodde det var lite äldre. Det vin vi hade i glasen var 2003 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Reservé, ett vin jag tyckte rätt bra om, men då som något att dricka till passande mat, inte på egen hand. För det är vinet lite för rustikt.

   Varje blindprovning jag är på ger mig rött kort åtminstone en gång. Det här kvällen fick jag kortet för min på pappret sett fullkomligt vansinniga felgissning på 2004 Malleolus de Valderammiro från Bodegas Emilio Moro i Ribera del Duero. Min gissning på överdådig shiraz från Barossa Valley byggde jag på en nästan råoljeliknande koncentration av söt övermogen frukt, hög alkohol, måttlig syra och en sötkryddig vaniljton från faten. Vinet görs uteslutande av Tinto Fino (Tempranillo) från gamla stockar och vinet har först sett helt nya amerikanska ekfat fram till och med den malolaktiska jäsningen, därefter en helt ny uppsättning franska ekfat. Därför den tydliga fatkaraktären. Att vinet lurade mig till Australien skämdes jag inte över, det uppförde sig verkligen så. Problemet med denna tioåring är att den är alldeles för ung, i glaset blommade den långsamt upp och efter cirka 30 minuter började den till och med visa på en viss komplexitet. Fem år till i flaska, sedan en ordenligt dekantering, då är det nog supergott. Tack Hal, som jag var på bodegan med för ett drygt år sedan.

Kvällens vinnare i min gom (och några andras också) var den fullkomligt magiska 2007 Châteauneuf-du-Pape Hommage à Jacques Perrin från Château de Beaucastel, firmans av Mourvèdre dominerade superexklusiva specialtappning. Oj, vilken aromatisk och friskt rödbärigt fruktig doft, lätt blommig  och kryddig med fint djup. Smaken är explosiv, rik och silkig, till en början mer röd- än mörkfruktig och med fina tanniner. Jag trodde först det var ett toppvin baserat av Grenache just för den charmerande röda frukten, men med mer luft i glaset växte en enorm kraft och mörkare frukt fram. Sjukt gott helt enkelt. Eddy och Barbie tog med detta vin hem kvällens trofé. Tusen tack för ynnesten att få dricka detta sällsynta vin.

KC bjöd på harsadel från Skåne, lätt rimmad för smakens och aromens skull (bara 30 minuter i en salt- och sockerblandning) och stekt rosa sous vide och serverad med belugalinser, grön sparris och rödbetor, samt supergod konfiterad potatis.

Att det var Syrah i nästa servering stod klart direkt. Kött och krydda i mörk frukt om man ska knäcka själva druvkoden. Den här kvartetten var den allra bästa och mest homogena under kvällen och ett av kvällens allra bästa viner, återigen levererat av Eddy och Barbie, var den fullkomligt briljanta 1991 Côte-Rôtie La Turque från E Guigal, ett syrahvin som i min värld är ett av de allra mest legendariska, ett vin man någon gång i livet borde dricka. Jag gick direkt på Syrah och norra Rhône, till en början då vinet ännu inte hade blommat ut trodde jag det var ett vin från Hermitage (och J-L Chave) eller Cornas (från August Clape), men med luft blommade vinets rika kropp med blommiga och köttiga toner fram och då blev det Côte-Rôtie som låg närmast till hands. Vilket vin, vilken suverän och vilken lång och elegant eftersmak.

   Nu var i och för sig nästa vin också fullkomligt ljuvligt, dock yngre och med en betydligt större kraft. Helt klart Australien tack vare den sötmogna rika frukten och vaniljkryddiga tonen av amerikanska ekfat. Mitt i all denna kraft fanns dock finess, och jag trodde först på Hill of Grace Shiraz från Henschke, men återigen hände det saker i vinet tack vare luftningen och ett allt större djup växte fram i vinet. Det borde nog komma från Penfolds, tänkte jag, men att gissa ålder på Grange är inte lätt, det här  är ett vin som utvecklas väldigt långsamt. Penfolds var rätt producent och vinet var 2001 Grange, ett toppvin från en varm årgång där Penfolds strävan efter svalare vingårdar har gett ett utmärkt resultat. Tack för det Don y Doña Paso.

   Don y Doña Paso var också ansvarig för nästa vin, också det från Australien. Det var förvisso ett mycket mer aromatisk och rödfruktigt vin, i och för sig väl sammansatt och ytterst elegant med fin blommighet och lena tanniner. Jag blev faktiskt rätt förvånad att vinet var 2002 Runrig från Torbreck, det var ju så oerhört elegant.

   Ett annat av kvällens allra läckraste viner var det supertäta, koncentrerade, jord- och stenrökiga, kryddiga och långt smakande 2006 Reva Syrah från Alban Vineyards i Edna Valley i Kalifornien. Det var nästan där jag var i min första gissning, men hos kollegan Manfred Krankl på Sine-Qua-Non. I sitt unga nu är vinet fortfarande lite fatkryddigt och det finns en viss alkoholvärme i slutet av smaken, men vinet har också en totalt sett fin balans och ska allra helst få ligga till sig ytterligare ett par år. Då får vinet en än större finess och en mer perfekt sammansatt balans. För egen räkning höll jag vinet som ett av kvällens allra bästa viner.

Maten därtill var i all sin enkelhet helt fantastisk. KC hade kokat en risotto av nakenhavre (kokt precis som en vanlig risotto under 15-20 minuter, varefter den fick stå och dra och sätta sig) med rött vin och portvin, vilket gav risotton en mild sötma som matchade vinernas kraftiga fruktighet perfekt. Till risotton rosastekt dovhjort. Riktigt gott!

I den fjärde flighten kom cabernetvinerna, där mitt vin inledde kvartetten. Det var mörkt och rikt fruktigt i en kanske lite mer elegant stil än förväntat, nu med sin första mognad lite mer mineralisk än när det var ungt och mer bombat med djup frukt.  Smaken var lång och rik, rätt silkig faktiskt, och den upplevdes både mineraliskt salt och påtagligt frisk. Har man kvar av det här goda vinet, 2001 Cabernet Sauvignon Hillside Select från Shafer Vineyards, är det inte brådska att dricka det  - några sekundära mognadsaromer står nämligen inte att finna.

   Av alla vinhelvetets dumheter var korkdefekten i det sällsynta vinet 2001 Napa Valley Reserve från den privata lyxklubben Napa Valley Reserve (initierad av Bill Harlan på Harlan Estate) den allra dummaste. Helvete i gatan din jävla korkjävel, helt enkelt. Då klubbens egna vingård inte gav särskilt mycket vin 2001, är det högst troligt att det mesta av druvorna detta toppår kom från Harlan Estate. Och har man provat 2001 Harlan Estate har man nog en idé om vad det här vinet skulle ha smakat om korkjäveln inte hade fått sitt att säga till om.

   Gun och Lenny serverade nästa vin, som jag till följd av den blåbärssöta frukten och söta vaniljtonen från ekfat fick till att vara en superrik bordeauxblandning från Napa Valley dominerad av Merlot.  Vinet var rätt elegant och silkigt och bjöd på en rätt trevlig mandelnyans till den nästan violblommiga superparfym. Jag brukar aldrig vara överförtjust i vinerna från Quilceda Creek i Washington State, i alla fall inte när de är unga (då jag finner dem vara överfatade och onyanserade), men ger man dem tio år eller så får de den här blommiga och elegant sammansatt och silkiga karaktären som denna 2002 Quilceda Creek Cabernet Sauvignon bjöd på.

   Det fjärde vinet blev jag faktiskt lite besviken över. Även om det fanns massor av kvaliteter i vinet, var det ett eldigt, flyktigt och rätt stökigt vin tillverkat av alldeles för mogna druvor som gav det en söt, syltigt och plump doft och smak med inslag av etylacetat och alkohol. Så brukar inte vinerna från Hundred Acre vara, de brukar förena kraft, djup och viss elegans, förvisso med en tydlig ekfatskrydda som unga. Men den här 2007 Precious Mountain Cabernet Sauvignon, som är ett väldigt sällsynt vin (det här året gjordes bara fyra fat). Nej, jag var inte alls övertygad. Förlåt Pete för min svidande men helt uppriktiga kritik.

Potatis var kokt och sedan stompad med crème fraiche och tryffel, smaksatt med salt och peppar och skedad upp på tallrikarna. Superenkelt och supergott, det är så världens bästa recept ser ut. Till det hade KC tillagat en svensk ryggbiff sous vide ("kokt" i vakuumpåse) i drygt fyra timmer vid 54 grader, sedan bara halstrad på den. Det här var den godaste tolkning på "rostbiff och potatissallad" jag någonsin har ätit.  

Egentligen var 100-poängsprovningen (middagen) därmed över, men vi fungerar inte riktigt så att vi nöjer oss med det vanliga programmet. Vi vill alltid ha extranummer. Det kom genom en flight om fyra viner som Gun och Lenny stod för.

   Det första extranumret var ett riktigt imponerande vin med stor intensitet, rik mörk och kryddig frukt som ändå var finlemmad. Det jag slogs av i denna 2000 Special Bottling Thompson Vineyard från Ojai Vineyards var att det rika, täta och kryddiga vinet var så ytterst fint balanserat. De 15 procent alkohol som en del andra viner i provningen också hade, men då noterats i slutet av smaken, var i detta vin så gott som borttrollade. Vid besöket på Ojai Vineyards för ett par veckor sedan, stod ett av dessa specialbuteljeringar ut som exceptionella. Det här var ytterligare en!

   Nästa vin var rätt hustypiskt stort och amerikanskt koncentrerat med en lite kryddigare ekfatston och varmare, mer solmogen mörk bär- och plommonfrukt. Att det var en tät tappning av Syrah stod klart, det vi hade fått i glasen var 2008 Blue Label Syrah från Maggie Harrison och hennes Lillian. Druvorna kommer främst från de förstklassiga vingårdarna White Hawk Vineyard och Bien Nacido Vineyard och vinet har tillbringat tre år i nya ekfat

   Jag tycker om att ha fel, det är ett utmärkt sätt att lära sig nya saker på. Och fel har jag gärna när det gäller en så subjektiv sak som vinsmak. Jag brukar ofta tycka att vinerna från superhyllade Saxum är lite väl tilltagna i format, ekfat och alkohol och att de därför heller inte håller särskilt bra med lagring. Den 2008 Broken Stones vi nu drack, tillverkad av 79 procent Syrah, 13 procent Grenache och resten Mourvèdre från familjens egna vingårdar i Paso Robles, hade en underbart charmerande, somrig och inbjudande fruktig doft med drag åt finaste hallonsaft, bara försiktigt kryddad av ekfat och med en mildare alkoholvärme än jag förväntar mig i vinerna från Saxum. Jag var väldigt förtjust i det här vinet.

   Sist med inte minst, ett vin med en riktigt tät och stor, rik kryddig och mörkt fruktig doft med fina rödbäriga stråk, kryddat av en lätt kokoskryddig och söt ek. Smakmässigt strax över medelfyllig, en god syra som skänker finess mitt i den slösande rikedomen. Återigen stod Alban Vineyards som avsändare, den här gången med det riktigt fina vinet 2008 Patrina Syrah, den första årgången av det vin som numera får ses som John Albans instegsvin. Gott!

Dags för dessert, arraksgrädde med rostade hasselnötter och rabarber och jordgubbar, vackert serverat i en glasburk. Försvinnande gott, lön för mödan av att ha arbetat sig igenom nästan 2 000 poäng från Roberts Parkers granskande näsa och gom.  

Sötfluff i glasen är alltid en bonus för oss dessertälskare. Det kom i form av två riktigt goda viner från Weingut Kracher i Neusiedlersee i Österrike. Det första den traditionella ståltanksjästa 1998 No 11 Zwischen den Seen Welschriesling Trockenbeerenauslese, moget bärnstensfärgat, underbar doft med stort inslag av torkad frukt, honung och te, fyllig och silkigt viskös söt smak med längd och fint balanserande syra. Alkoholhalten 7.5 procent känns uppfriskande efter en diger samling viner med 15 procent alkohol.

   Det intressanta var att kompisen intill var samma grundvin, men i den mer modernt fatjästa versionen, 1998 No 4 Welschriesling Nouvelle Vague Trockenbeerenauslese. Stilmässigt var de rätt lika, men jag upplevde den här som lite sötare och faktiskt något mer utvecklad. Om det beror på jäsningen och lagringen i ekfat, vågar jag inte säga. Gott var det hur som helst.