torsdag 23 juli 2009

Bortamatch den 22 juli

Efter en skön veckas dyksafari i Röda Havet, var det trevligt att åter ta till flaskan. Den här gången blev det bortamatch hos Cat Woman och Meringue - vilket inte bara lovar god mat och härliga skratt, utan också en ansenlig mängd ädel champagne. Så ska det nämligen vara i dessa vindrottningars sällskap.

Först en magnum 2003 Louis Roederer Brut, vilket alltid är utsökt och rent fruktigt i en torr och elegant stil. Ju fler 2003:or jag provar från Champagne, desto mer imponeras jag av att årgången på inget sätt gav tunga, fruktdrivna och slappa viner. Tvärtom - här är det elegans som gäller. En årgång som alltid har hyllats som en av de verkligt stora är 1990, men alltför många viner har de senaste åren visat full mognad och till och med lite trötta anletsdrag. Det gällde dock inte den 1990 Cuvée William Deutz på magnum från elegansleveratören Deutz. Doften var underbart ren och elegant, fortfarande ungdomlig och fräsch, och smaken var stilfull, stram och ytterst välbalanserad med en god frukt, frisk syra och föredömligt stramt slut.
Jag var inte lika imponerad, eller förtjust i, 1990 Cuvée Sous Bois från firman Boizel, en pinotdominersd cuvée som nu är mogen men fortfarande vital, men som har en lite gräddkolaliknande rondör med nyanser av nougat som fick vinet att tappa stilpoäng. Då föredrog jag den laxrosaorangefärgade 1974 Brut Rosé från Louis Roederer. Fullt mogen doft med inslag av karamell, kanderade apelsinskal och choklad, mogen och avrundad smak med måttlig kolsyra och en viss syrlighet, men fullkomligt sagolik i sin ordentligt mogna stil. Hur ofta dricker man en champagne från årgång 1974? Egentligen aldrig - vi sökte alla i våra minnesbanker efter något vin, och hittade ingen sådan notering. Vi stannade kvar på 1970-talet med en utmärkt flaska (det har varit stora buteljvariationer) 1976 Blanc de Blancs från Diebolt-Vallois som trots full mognad och något slapp kolsyra fortfarande var levande och god.

Vi njöt av dessa champagner till en buffé av laxtartar med forellrom, en alldeles fantastisk marierad lax i japansk stil med ingefära, soja och rostade sesamfrön, och ett stort fat med lövtunt skivad tryffelsalami. Cat Woman kom sedan farandes med generöst tilltagna toaster med smörstekta kantareller! Jösses.
Vi hann också med en 1990 Bollinger R.D. från Bollinger, dégorgerad hösten 2002 och därmed med 12 års jästlagring. Snygg, klassisk, torr och komplex med en hint av första mognad i form av en delikat nougatton. Kvällens absoluta dark horse blev ett jordgubbsfruktigt mousserande rosévin med mild fruktsötma, hygglig men inte stram syra och en publikt snäll smak. Att gissa rätt på druvsort och ursprung, som Carson (som tagit med blindvinet) frågade oss om, skulle visa sig vara så långt från möjligt man komma. Cava av Trépat? Nej. Mousserande Brachetto från Piemonte? Nej, inte det heller. Något från Kalifornien. Inte så vitt jag kunde tro. Och heller inget från Australien, eller Luxemburg, eller ... ja, gissningarna avlöste varandra till Carson avtäckte flaskan. Förvånade miner och skratt och huvudskakningar tog sedan vid. Vinet var en 2006 Rigas Sampaniets Sangiovese Brut från Lettland! Ja, jag skrev rätt - det var en mousserande rosa sangiovese!

Väl till bords bjöds röda viner, mest från Meringues välfyllda källare. Första vinet kom dock från Cat Woman, en förvånandsvärt fin 1970 Château La Mission Haut Brion. Fullt mogen med rätt nerslipad struktur (och helt klart på väg utför) med polerade tanniner, tydliga toner av tobak och kaffe, men ändå med en något aromatisk fruktighet. I glaset växte vinet först till sig, men efter 20 minuter började doft och smak falna. Än mer förvånande blev alla duktiga provare runt bordet när 1987 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande och 1987 Château Mouton-Rothschild hamnade i glasen. Enligt alla förstå-sig-påare och övriga besserwissers som är duktigare på att läsa (oftast missvisande) årgångstabeller än på att prova vin, ska man inte dricka bordeuaxviner från 1987. Sant är att årgången är svagare och inte alls gav viner med djup och intensitet, men att klaga över dessa viner vore ett misstag. Båda var mogna och mjuka, Mouton-Rothschild det något mer komplexa och eleganta av de två, och båda bjöd på jordiga, komplexa och rätt goda dofter och smaker. Och vi vara alla förvånande! Gissningarna hade gått direkt till Bordeaux och 1980-tal, men efter att ha bläddrat igenom samtliga årgångar utom 1987 tog gissningarna slut ... det var faktiskt enda anledningen till att gissningarna till slut landade på 1987. Jag har vid ett par tillfällen ställt upp (blint såklart) samtliga toppslott 1987 mot varandra, med samma resultat. Inte stort, men förvånansvärt gott!

Nästa servering bjöd dock på betydligt större vinupplevelser. Första glaset höll en 1995 Insignia från Joseph Phelps Vineyards i Napa Valley, fullkomligt bländande i intensitet, renhet i frukten, djup och längd, fortfarande med en fin och fast struktur och med en lång, komplex och stilfull eftersmak. Som vanligt är Insignia ett fantastiskt vin!
Det ställdes blint mot ett vin som jag först fick spanska vibbar av, vanilj från faten och till och med en svag nästan örtig nyans (nästan som dillchips), en fast tanninstruktur och fin mineralitet, och samtidigt massiv mörk bärfrukt och lång smak. Jag gillade verkligen detta vin, och trodde först det var en klassisker från Ribera del Duero (Vega Sicila, Alion eller något stiligt stramt från Perez Pasquas), men jag fick nekande svar på min gissning. Då återstod - i min värld i alla fall - bara ett enda vin i världen, och så var det också, 1991 Alexander Valley Cabernet Sauvignon från Silver Oak. Jag tycker i stort sett alltid att detta vin är mer elegant än deras betydligt mer kända och dyra tappning från Napa Valley. Att 1991 är en fantastisk årgång i Kalifornien och att kaliforniska cabernetviner av rang kan (och bör) lagras länge framstod tydligt som skrivet i sten.

Jag slängde in en till svårgissad blinding, 2004 Assemblage från Paumanok Winery på Long Island, New York. Doftprofilen är bordeauxlik, eller snarare mitt emellan klassisk bordeaux och kaliforniska bordeauxblandningar, och vinet är rätt okej - men eftersom man inte har särskilt bra jordar (allt var tidigare potatisåkrar) saknar vinet djup, mineralitet och struktur. Men för knappt 30 dollar är det helt utmärkt. Kul att prova.

Mitt nästa vin hade dekanterats fem timmar tidigare, dels för att det var ungt och kraftigt, dels för att jag ville lyfta fram annat än bara dess koncentrerade frukt. Tyvärr gav inte dekanteringen det jag önskade - och alltmer har jag upptäckt att vinerna från Blankiet Estate i Napa Valley framför allt bygger på massiv frukt. Det är dock märkligt - från fat är de fenomenalt eleganta och nästan strama, men i flaska köttar de på sig och blir fruktbomber. Vinet denna kväll, 2002 Merlot Paradise Hill Vineyard, hade en sötkryddig fat- och kolaton, massiv söt björnbärsfrukt och bara en antydan av den elegans jag finner i fatproverna. I sammanhanget var vinet förvisso gott, men inte vidare finessrikt. Det passade dock till den långsamt helstekta välmarmorerade biffraden med massor av smörstekta kantareller, färskpotatis och en kryddig och lite sötaktig rödvinssås som Magic Stephen hade kokat till oss.
Nästa vin var ännu större, och det var inte helt oväntat - 1998 Grange från Penfolds är ett av de största vinerna de har gjort det senaste decenniet. Mäktig frukt, djup och välpackad, något eldig alkohol, kryddiga fat, nyanser av eukalyptus, mogna och även konfierade björnbär och lång, rik och ännu inte helt förlöst eftersmak. Även detta vin hade stått dekanterat i flera timmar, och det skulle säkert behövt ytterligare några timmar för att helt öppna upp sig.

Osten kom från Hervé Mons, en mästerlig ostaffineur. Det blev en fin camenbert och en perfekt lagrad comté. Till ost dricker man vitt, och därför hade Meringue öppnat upp två godingar. Det första vinet var en intensiv, silkeslen, något fatavrundad och gult stenfruktig 2006 Rancho Santa Rosa från Brewer-Clifton, som gör utmärkta chardonnayviner men egentligen mer imponerande pinotviner. Det andra vinet var ännu tätare, rikt fruktig med en liten antydan av botrytis utan att vara sött, något blommigt och tydligt kryddigt med toner av akacia, 2001 Rien Ne Va Plus från Sine-Qua-Non. Detta vin är uteslutande gjort av Roussanne, och bär också druvans alla karaktärsdrag, och Manfred Krankls kompromisslösa handlag.

Desserten var somrig - ett stort lass med vaniljglass och en gigantisk bunke med finaste hallon.
Till det bjöd Brännboll två söta viner, båda från Sauternes. Jag var lite tveksam till åldern på vinerna - det första kändes så mycket yngre och jag trodde det var ett 1980-talsvin. Det andra var mer bärnstensbrunt och upplevdes tyngre och nötigare. Det borde vara mycket äldre. Nja, så pass mycket äldre var det inte. Första vinet var 1967 Château Suduiraut, och det var alldeles förtjusande gott, vitalt fruktigt, både citrus och aprikos, massor av eleganta honungstoner och insmickrande karamell, och även med en frisk syra. Ljuvligt! Det andra vinet var 1964 Château Coutet och visst var det gott, men jag tyckte att de hade en något för framträdande mognadsoxidation ... fast det var väldigt läckert ändå.

Le Soul Jones korkade upp en mycket elegant röd bordeaux som fortfarande hade en del ungdomliga drag, men nu var komplext med begynnande mognadstoder, 1995 Château Ducru-Beaucaillou, och sedan dröjde det inte länge innan Cat Woman stod där med kvällens sista champagneflaska i handen, en uppfriskande, stram och något återhållen 1998 Cuvée Nicolas-Francois Billecart från Billecart-Salmon. Och den var såklart allt man behövde i den sena sommarnatten.

torsdag 9 juli 2009

Bistro de l'Hôtel den 8 juli

På besök i Bourgogne bör man absolut äta lunch eller ännu hellre middag på den utmärkta restaurangen Le Bistro de l'Hôtel i hjärtat av Beaune. Den lilla charmiga krogen ligger alldeles intill Place Carnot ett stenkast från berömda Hotel Dieu (Hospice de Beaune) och ägs av kocken och vinhandlaren Johan Björklund, som också äger och driver det exklusiva Hotel de Beaune alldeles intill (7 små, synnerligen exceptionellt lyxigt inredda rum). Jag försöker gå hit minst en gång varje resa till Bourgogne, och denna kväll blev det tillsammans med en samling goda vinvänner.

Vi började med champagne ur magnum, en NV Premier Brut från Louis Roederer, torr och frisk men med en fin kropp och god längd. Till den fick vi en riktigt god liten munsbit av kalvtartar på en krustad med friterad basilika på toppen.

Moose valde första vinet, en udda och högintressant (och god) 2006 Bourgogne Aligoté från firman Coche-Dury i Mersault (det är helt klart en av de bästa firmorna i Meursault, och även i Bourgogne). Till skillnad från nästan alla viner av den lokala druvan Aligoté jäser Jean-Francois Coche-Dury musten i små ekfat, och lagrar dessutom vinet i hela 18 månader i faten. Vinet får därmed en helt annan textur, bredd, doft och smak än de tankjästa vinerna. Det passade väldigt fint till min förrätt, hjärtat och botten av en stor kronärstkocka som bräserats och serverades med rikligt tunt skivad sommartryffel och en mild gräsig olivolja. Jag provade också terrinen, eller rättare sagt aladåben, av kalvfötter och kalvhuvud, även den spetasad med lite tryffel (Johan Björklund älskar tryffel ... han är en hjälte). Smaken var förvisso mycket god, men tyvärr hade man använt så mycket gelatin att terrinen fick en mycket seg konsistens. Trist.

Medan vi satt och bläddrade i den numera digra vinlistan, där mycket gott finns (men en del priser är alltför saftiga), bjöd köket på en djup tallrik smörstekta kantareller. Moose var återigen snabb att beställa nytt vin, nu ett rött. Det blev en fullkomligt bländande bra 2006 Côte de Nuits Villages från fantastiska familjefirman Domaine Bachelet i Gevrey-Chambertin. Vinet har höga aromatiska toner av röda blommor och syrliga ljusa körsbär, en underbart silkig struktur och fin syra som får en förstärkt känsla av den tydliga mineraltonen. Under den timma vinet får vara kvar i glaset, växer doften till förföriska nivåer. Det är helt enkelt ett underbart vin från en toppfirma!

Till varmrätten valde jag vin. Jag höll mig kvar till samma firma, men valde en 2006 Gevrey-Chambertin Village Vieilles Vignes. Som väntat lite tyngre och djupare, dessutom med tydligare tanniner och längre smak, och det var egentligen lika mäktigt gott - men hade tack vare sin stramare och tyngre struktur färre charmpoäng. Hur som helst var det ett grymt gott vin. Vi fick in varmrätterna, en fin côte de boeuf med grönpepparsås (inte den bästa såsen till vinerna, men ... whatever), en potatispuré med för lite fett för min smak, och fint kokta sommarprimörer.

Medan grabbar tog ost, valde jag fritt från dessertvagnen. Valet föll på en riktigt fin tartelett med färska hallon på en vaniljkräm, och med en sked mycket fin vaniljglass därtill. Tyvärr inget vin ... men det gick bra ändå. Efter desserten återföll jag till de tre vinerna. Dessutom kom ett par vänner förbi och det ledde till att ännu en magnum champagne fick sätta livet till. Och det var såklart gott!

Helt ärligt - maten höll inte den nivå den brukar göra och jag misstänker att det beror på att Johan själv var ledig den här kvällen. Ändå vågar jag rekommendera ett besök här, jag har ätit här mssaor av gånger och alltid varit mer än nöjd med råvaror, tillagning och smaker.

måndag 6 juli 2009

Middag den 4 juli


The boys are back in town! Ja, stad och stad, Puligny-Montrachet vill säga. Och såklart passade vi på att handla kassarna fulla med godsaker på marknaden i Beaune, och hos slaktaren, där vi fick tag på lite goda korvar som skulle grillas till lunch.

Vi inledde med ett glas kall champagne, NV Entre Le Ciel et le Terre Brut från den helt biodynamiskt orienterade Françoise Bedel. Helt okej, inte stor, men rent fruktig och frisk med en kanske lite kort eftersmak. Grabbarna gjorde sallad med rädisor, skocka, vindolmar fyllda med couscous, olika tomater och en god dressing med Dijonsenap, vitvinsvinäger och fin mild olivolja. Jag grillade korvarna, en grymt fin merguez med fin kryddhetta, en läckert örtig fläskkorv och en korv spetsad med Roquefort. Gott som synden blev det.

Första vin var en Carignan från drygt 100 år gamla stockar som Sylvain Fadat har på sin Domaine d’Aupilhac i Montpeyroux, 2001 Le Carignan. Eftersom här inte finns någon appellation faller vinet under ursprung Vin de Pays du Mont Baudile. Vinet hade en fint kryddig, nästan lite köttig nyans som träder fram ur den varma och plommonfruktiga kroppen, en idag balanserad strävhet och hyggligt lång smak. Till de smakrika korvarna satt vinet perfekt!

Eftersom vi var i Bourgogne var vi såklart sugna på vita och röda bourgogneviner. Vi bytte därför snabbt till en för sur och asketisk 1996 Bourgogne Rouge från Domaine de Montille, som inte passade mitt humör för tillfället, och därför fick det bli en mjukare, rätt fint rödbärig och något elegant med lite kort smakande 2007 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos des Grandes Vignes, som är en monopol ägd av Château de Puligny-Montrachet. Den var betydligt godare, dock inte märkvärdig.

En flaska 2007 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Folatières från samma egendom åkte ner av bara farten, och till hårdostarna och de nybakade baguetterna gjorde sig detta något feta och nötiga men också friska och aningen mineralmärkta vin alldeles utmärkt. Vit bourgogne och lagrade hårdostar är en säker fullträff enligt modellen ”vinst varje spel”.

Hos slaktaren hade vi också köpt en fantastisk jambon persillée, den från Bourgogne så berömda och välsmakande skinkterrinen med persilja. I parken till slottet, som var vårt säte under en vecka, njöt vi i fulla drag av skinkan, en vass Dijonsenap och lite cornichons (inte världens bästa vinvänner, helt klart – men ändå …) till en sval 2008 Rosé Pinot Noir de Bourgogne från egendomen, Château de Puligny-Montrachet (ja, de hade bunkrat upp med en låda gott vin till oss). Den var utmärkt somrigt bärig och lätt med en fint mjuk smak, helt okomplicerad men ändå så lättdrucken och god.

I väntan på att middagen gick klart på låg temperatur i ugnen, blev det också lite champagne, en frisk och sval NV Blanc de Blancs från Pierre Peters. Det här är ett av de säkraste korten när det gäller champagne, en given favorit sedan många, många år tillbaka. Det blev faktiskt ytterligare en champagne, för oss helt okänd och dessutom billig (13€ i butik), NV Brut från Roger Closquinet i byn Vinay. Helt okej, torr och frisk men utan vidare djup och längd – dock långt godare än de flesta billiga champagner som säljs i Sverige.

Vi hann också med en flaska rött innan middagen, en 2007 Vosne-Romanée Premier Cru Les Chaumes från Domaine Francois Lamarche. Denna firma har egentligen alla möjligheter i världen att göra fantastiska viner – deras vingårdslägen är ypperliga (flera av dem alldeles intill de hos Domaine de la Romanée-Conti). Vinerna saknar dock intensitet och längd, och även om de är klart bättre sedan 2007 blir slutomdömet något av en besvikelse. Okej, vinet är rätt gott, mjukt och rödfruktigt med silkiga tanniner, en fin syra och en liten ton av mineral, dessutom en försiktig ekfatskrydda. Det ska bli intressant att följa firman framöver – sedan 2007 är det nämligen döttrarna som gör vinerna, och gör det klart bättre än pappan.

Middagen bestod av en unganka och en pärlhöna, båda hastigt brynta i smör och olja och sedan långsamt bakade i ugnen vid 120 grader med generösa givor av vin från Puligny-Montrachet och Pommard i långpannan. Under stekningen öste jag fåglarna undan för undan med den fina buljongen. I en kastrull vid sidan om kokade jag samtidigt en fin kycklingbuljong, och en kvart innan servering lät jag lårbitarna från fåglarna bräsera i denna buljong så att de blev riktigt fint möra. Tillbehör blev smörslungade pinfärska haricots verts, kantareller, små silverlökar och kronärtskockshjärtan. Fantastiskt gott, om jag får säga det själv.

Vinet därtill var strålande, en magnum av 2005 Vosne-Romanée från den fantastiska uppstickaren Domaine Mugneret-Gibourg. Doften var underbar, förtjusande rent ut sagt, med rena toner av syrliga körsbär som varvades med söta hallon och trots att känslan av vinet var fjäderlätt, fanns här också ett djup och en längd som vittnar om vinets fina kvalitet. Överlag fann vi att vinet har en exemplarisk precision. Vi njöt såklart länge och väl av vinet till de utsökta fåglarna.

Vi öppnade också en god och elegant, men inte särskilt stringent 2007 Nuits-Saint-Georges La Charmotte från den nya firman Thibault Liger-Belair, som presterar långt bättre och finare viner än kusin på den anrika firman Domaine Liger-Belair i Vosne-Romanée och som därför är intressanta att hålla ögonen på de kommande åren. Vinet fungerade dock till maten.
Ostarna var fantastiska. Vi hade köpt dem på marknaden av en märklig med jovialisk osthandlare som mellan varven utövade healing på förbipasserande. Mycket märkligt, men verkligen en syn att minnas. Ost hade han också full koll på! En mycket fin Salers med fin mjölksötma och delikat sälta blev det, en kryddig och otroligt komplex 36 månaders Comté också, och även en ost som jag själv tidigare inte hade provat – Laguiole. Denna hårdost hade en fet och smidigt konsistens, tydlig sälta och lång kryddig eftersmak. Det blev också en elegant Saint-Nectaire, och den lokala men ändå inte särskilt vanligt komjölkosten från Cîteaux. Egentligen borde vi ha druckit vita viner till ostarna – det är i stort sett alltid det allra bästa – men nu var vi inne på rödvinsspåret och hade dessutom två rätt lätta röda bourgogner att prova. De fick bli en passande ersättning för vitt.

I det första glaset blev det en rött sur och snipig historia från Domaine Potel, 2007 Bourgogne Pinot Noir Vieilles Vignes. Nicolas Potel, som mer är känd för sina négociantviner under hans eget namn, gör också en liten mängd vin från sina egna vingårdar. Det var inget att hänga i julgranen. Bättre var dock 2007 Saint Aubin Les Choilles från den skickliga vinmakaren Pierre-Yves Colin-Morey som håller till i Chassagne-Montrachet men har en bred portfölj av viner från många appellationer. Hans vita viner från grannbyn Saint-Aubin hör till de bästa från den appellationen, och jag tyckte även att hans röda saint-aubin var läcker i sin ljusa färg, absolut rena frukt, och fint fjäderlätta eftersmak.

Senare på natten tog vi vägen förbi hotell och restaurang Montrachet, där vi fick i oss en alldeles förträfflig 2005 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières från den utmärkta Domaine Etienne Sauzet, torr och stram med tydlig mineralitet och lång, dyr och riktigt god eftersmak. Att vi av någon ännu inte begripen anledning fick för oss att leta upp en bar för att smaka lite Kronenbourg och Pastis förstår jag inte, men så blev det.

söndag 5 juli 2009

Le Pot d'Etain den 3 juli


Efter att ha provat en härlig samlig fatprover och buteljerat toppgodis hos magikern Bernard Raveneau i Chablis, tog vi tillfället i akt att göra en liten omväg på vägen ner mot Beaune till den lilla byn l’Isle-sur-Serein. Där blev den en rätt hastig (tyvärr) tidig middag på den mycket trevliga familjeägda krogen Le Pot d’Etain. Restaurangen är inte särskilt stor, och är det säsong ska man definitivt sitta ute på innegården. Vinlistan är minst sagt imponerande, och så irriterande intressant och lågt prissatt att man känner att man måste tillbringa flera dagar här med sina goda vänner. Exempelvis dricker man fina årgångar av DRC La Tâche för 500-600€, men också utmärka premier crus från toppodlare i Chablis och Bourgogne för 30-50€. Och vill man ha premier crus från Raveneau, ja då kostar de 35-38€! Det formligen skriker fynd om vinlistan! Värt en omväg? Ja, och dessutom värt att stanna kvar såsom den spontana känslan säger dig – och det går ju också eftersom man dessutom har några rum till uthyrning.

Vi började med ett dussin sniglar, med vitlök såklart, och visst är det egentligen för mäktigt för en chablis. Nu ville vi ändå ha chablis, och valet föll på en 2002 Chablis Premier Cru Côte de Lechet från Domaine Tribut, ett alldeles utmärkt vin med en liten hint av mognad, men främst med en läckert fet kropp, en hint av ek (jäsning sker i mindre chablisfat) och komplexa mineraltoner. Att stilen påminner om den hos Dauvissat är inte att förundras över – vinet görs på exakt samma sätt (sånär som storleken på faten) av Laurent Tribut som är gift med systern till Vincent Dauvissat.

Till varmrätt blev det en terrin på potatis och confit på anka, med en bakad tomat, skyn från anka och en confiterad lök. Oj, så gott. Här fick det bli en god men inte skrytsam röd bourgogne, förvisso från en av de allra finaste producenterna, Domaine Georges Roumier i Chambolle-Musigny, en 1999 Bourgogne Rouge. Att druvorna uteslutande kommer från Chambolle-Musigny går faktiskt att känna i vinets strama struktur, fina röda bärfrukt och aromatiska övertoner. Vinet var otroligt passande till maten.

Hit ska jag definitivt igen … flera gånger!

torsdag 2 juli 2009

Bortamatch den 3 juli


Den här middagen tillkom efter ett förslag från Världsmästaren att sätta upp alla toppviner från Guigal mot toppvinerna från Chapoutier. Inte för att det egentligen råder någon kamp de två firmorna emellan, eller för att försöka bevisa att den ena är bättre än den andra, utan bara för att det är grymt roligt att prova vin. Självklart var Stekaren och Starstream som importerar Guigal med i leken ... och några andra trevliga och duktiga provare därtill. Alla av oss med samma genuina intresse och passion för de bästa vinerna. Självklart sattes alla viner upp blint mot varandra. För att sätta extra guldkant på provningen, som vi ville arrangera som en avslappnad middag, bjöds team kök + sommelier från Esperanto in för att bygga en skön middag kring vinerna, och för att se till att alla viner dekanterades tre timmar före provningen, och sattes upp i en för oss helt okänd ordning.

För att kalibrera smaklökarna inleddes kvällen med ett gott glas 1988 Brut Vintage från Veuve Clicquot Ponsardin, idag delikat moget med inslag av nougat och kanderade citronskal, och till det serverades en blixthalstrad tonfisk med bakad marulkslever och algsallad.

Första serveringen bjöd på två vita viner. Det första var nästan gyllene halmgult med en stor och läckert vitblommig doft med nyanser av honung, gul stenfrukt och en lätt kryddig fatighet. Syran var som väntat inte särskilt hög (det är den aldrig i vinerna från Hermitage - vilket var temat för de vita vinerna), men i gengäld fanns här en utmärkt mineralton. Detta vin var en dark horse som sommelier Fred hade skickat in utan vår vetskap, och vi trodde nog alla att det kom från Chapoutier. Det visade sig vara 2005 Hermitage Blanc från J-L Chave - och det var absolut bländande fint och elegant. Jag höll det som aningen finare än 2005 Ermitage Le Méal från Chapoutier, som var både större och fetare gulfruktigt, med samma fina mineralton men något eldigare alkohol och tydligare fatkrydda. Det är såklart ett storartat vin - och de båda passade perfekt till den bräckta havskräftan som låg på en skummande bädd av bönor och toppad med en fin svart kaviar från Bordeaux. Min preferens gick till vinet från Chave.

Nästa flight bestod av fyra röda viner, även de blinda och dekanterade några timmar i förväg. Det är i det närmaste nödvändigt med tanke på att i stort sett alla viner under kvällen kom från årgång 2005 och därmed är att räknas som primörer. Det första vinet var (om uttrycket tillåts) det svagaste i kvartetten. Ja, trots att alla viner är i världsklass framstår alltid något som minst imponerande. Det var 2005 Côte-Rôtie La Mordorée från Chapoutier, ett vin som i och för sig har en utmärkt mineralton och något återhållen men ändå fruktrik kropp, och som efter en stund i glaset blir riktigt attraktivt. Men vad gör det när Guigal ställer upp tre fina utmanare? Den första av dem blev en riktigt överraskning, 2005 Côte-Rôtie Château d'Ampuis som var förbluffande bra och faktiskt troddes vara La Mouline! Därefter kom en lika mäktigt tät och kryddig 2005 Côte-Rôtie La Turque, som i sin unga fas nu är rätt fatkryddig och ordentligt sträv, men samtidigt så generös av frukt att vinet upplevs balanserat. Jag och det flesta med mig höll dock 2005 Côte-Rôtie La Landonne som flightens bästa vin, till och med ett av kvällens två, tre allra bästa viner. Det har sina likheter med föregående vin, men en finare struktur och längre eftersmak - det är helt enkelt ett enastående vin, gott idag men troligen monumentalt komplext om ytterligare tio år, minst.

Till dessa fyra viner serverades en mycket delikat liten rätt av bräckt anklever, en söt och smidig kräm av rostad schalottenlök, toppmurklor som hade stekts i ankfett och kokats in med vin, samt ett lite kronärtskockshjärta. Rätten var otroligt sublim, men passade trots det till de kraftfulla syrahvinerna.

Ytterligare en flight med fyra blinda röda dukades fram av sommelier Fred. Ånyo storartade viner, men den här gången med fokus på Hermitage. I det första glaset en ljuvlig, stram och mycket välstrukturerad 2005 Ermitage Pavillon från Chapoutier, till en början nästan reduktiv trots den långa dekanteringen, och läckert mineraldominerad. Frukten var dock ren och elegant med nyanser av olika mörka bär. Nästa vin var min personliga favorit - och ett av kvällens allra bästa viner; 2005 Ermitage l'Ermite från Chapoutier. Först bjöd vinet på ett förförisk och inställsam fruktighet, otroligt ren och elegant, men efterhand det utvecklades i glaset kom mer av mineral och struktur fram. Ändå var vinet otroligt delikat, närmast strömlinjeformat, med en lång och absolut ljuvlig (och enastående) eftersmak.

Mer tryck var det i 2005 Côte-Rôtie La Mouline från Guigal, som var mycket lätt att känna igen i sin säregna mörka syrahfrukt som toppas med en generös dos av violpastiller och aprikos av den höga andelen Viognier, och liksom de andra La-La-vinerna med en ungdomligt kryddig och vaniljsöt fatton. Det här är oerhört gott - och stort! Oavsett jag satte samma kvalitetspoäng på detta och nästa vin, 2005 Ermitage Ex-Voto från Guigal, höll jag La Mouline som det aningen bättre ur en rent personlig smakpreferens. Tror jag, i alla fall. Ex-Voto är ett strålande vin, ungt och tätt men just nu lite knuten, men det har en explosivt välpackad frukt som snarare ger vinet finess än söt kropp, och det har också en ordentligt struktur som lovar gott för framtida lagring.

Kockarna hade fullt sjå med att snabbröka märgbenen och tranchera köttet, en saftig Nebraska Grassfed Rib-Eye, som serverades med potatis som hade kokats (friterats) confit i ankfett. Gott och tillräckligt kaloririkt för att inte skrämma bort mig. Den här typen av smakrik rätt var också vad som krävdes till de unga och intensiva vinerna.

Till ostarna, en fint mogen Comté, en 36 månader långlagrad holländsk Gouda (som hade antagit en nästan orangeröd färg) och en perfekt mogen Camembert - alla från affineuren Androuet - blev det två vita viner. Det första av dem var min favorit för kvällen, och min enda 100-poängare (den andra vinerna låg från 91-98 poäng). Vinet, 2005 Ermitage Blanc l'Ermite från Chapoutier, är i mitt tycke hans bästa cuvée från det magra hermitageberget. I detta vin saknade jag faktiskt inte syran, som trots allt är förhållandevis låg, just eftersom vinet har så tydliga och strama mineraltoner. Lika mycket lockas jag av den fantastiska doften, stor och expressiv och fylld med vita blommor, mandel, aprikoser, persikor, akacia, honung och stenrök. Det är ett monunmentalt vin med en enastående kvardröjande smak. Jösses, vilket vin!
I det andra glaset stod 2006 Ermitage Blanc Ex-Voto från Guigal (det var kvällens enda rhônare från årgång 2006), som faktiskt var förvånansvärt snarlik vinet från Chapoutier, dock med en lite rökigare ton, en aning mer fat, och lite fetare kropp. Det låg inte långt efter - men som redan nämnts, något vin måste ju "vinna", och idag blev det Ermitage Blanc l'Ermite. Båda vinerna satt dock perfekt till ostarna.

Kanske borde vi ha haft en vin de paille från Chapoutier till desserten, men så blev det inte. Istället en alldeles perfekt 2003 Château Suduiraut, en sauternes som både präglas slottets elegans och årgångens rikare fruktsötma. Sauternes är för mig inget dessertvin - det har helt enkelt inte rätt nivå av sötma och förloras därför alltför ofta i desserternas sötma - men det fungerade hyggligt till den lilla tarteletten med crème anglaise, inkokta aprikoser och kokos.

Så vad blev utslaget? Var något av husen bättre? Njae, egentligen inte. Guigals viner har oftast större kraft med en lite kryddigare ekfatskaraktär, medan Chapoutier har lite mer mineral och stringens i sina viner. Såklart måste man lägga in den viktiga aspekten av det till viss del också rör sig om två helt olika appellationer. Något milsvid skillnad är det faktiskt inte, trots att man hittar tydliga husstilar.

Vi började med champagne, och avslutade också kvällen på det temat. Det blev en skön sorti med den redan nu tillgängliga och eleganta 2002 Cristal från Louis Roederer. Fint ska det vara ...

Skärgården den 2 juli


Med nästan inget i bagaget kastade jag loss från bryggan med Platter, som med van hand styrde den ursnabba båten mellan öarna i den inre skärgården. Destinationen var Sours hus och grill en halvtimme ut. Sedan tidig morgon hade Sour och Mr Z långsamt grillat och rökt en rimmad fläsksida och en skön sida ribs. Grabbarna hade bjudit in till Kött & Rött, en av mina absoluta favoritsporter. Såklart man kommer!

Vi lade till på den enorma träbryggan, och välkomnades med en fint mogen men fortfarande frisk och något stram 1996 Cuvée Elisabeth Salmon från champagnefirman Billecart-Salmon. Trots en fin mognad, bjöd vinet fortfarande på fina toner av blodgrapefrukt.

Men vi började den långa, stekheta, himmelsblå och fantastiska dagen med en klassisk sillalunch. Till det olika öl, bland annat en fint maltig, humlekryddig och välskänt Brooklyn Lager från Brooklyn Brewery. Såklart också snaps i form av den finstämda Gilde från norska Arcus, som har en underbart nötig och sötkryddig ton av sherryfaten.

Efter bad började vi bli lite hungriga igen, inte konstigt med tanke på den förföriska röken som hela tiden pyrde ur den stora Weber-röken och spred sig som en irriterade aptitretare över altanen som formligen hängar ut över klipporna ner mot vattnet. Mr Z räddade situationen genom att skära upp sidan med ribs, och servera den till dagens första röda vin. Detta var mörkfruktigt och rikt, men ändå med en nästan klassisk struktur, och det hade också en lätt rökig nyans (eller kom den från grillen?) som när koncententrationen skärptes förde tankarna till Sydafrika. Så var det också: 2003 Shiraz Select från Saxenberg i Stellenbosch. Vi satt väl och sög på detta vin i en halvtimma eller så, innan nästa flaska (blint igen) dekanterades. Det hade en underbart, klassisk på gränsen till lite rustik och skitig nyans till den varmt söta men ändå mogna plommonfrukten, och dessutom ett komplext dofttillskott av välhängt kött och torkad skinka. Med en varm alkohol och måttlig syra gick gissningarna slutligen mot södra Rhône (efter ett par vändor i Kalifornien och möjligen Australien - dock med mognad). Så var det också, Châteauneuf-du-Pape närmare bestämt. Vinet kom från Henri Bonneau och visade sig vara 1998 Cuvée Marie Beurrier. Gott som synden, inte minst till den fin salamin som Sour ställde fram.

Jag passade på att öppna min medhavda rödvinare, en ung, fruktdriven och lätt fatkryddig 2005 l'Esprit de Pavots från favoritfirman Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma. Vinet, som består av 73% Cabernet Sauvignon, 21% Merlot och resten Cabernet Franc och Petit Verdot, är idag för ungt och därmed inte särskilt nyanserat, men det passar utmärkt att serveras väl dekanterat till grillat kött ... och även salamin. Mums!

Överhuvud taget måste jag nämna att det alltid är svårt att prova vin utomhus. Dofter från annat är förvisso en störande faktor, men än besvärligare är att vindpustar stjäl en hel del doft ur vinerna, därmed gör gissningarna svårare. Det är i och för sig lika kul ändå, särskilt om man som vi inte är särskilt prestigefyllda. Och egentligen, vad fan spelar det för roll att man gissar helt uppåt väggarna fel? Vin ska vara kul, och även gott ... inget annat!

Såklart var vi ute och cyklade hejvilt med nästa vin, som Platter hade tagit med. Mörk färg, massor av mörka körsbär, en nyans av choklad, en aning vegetala nyanser, ungt och något strävt, och även med en rätt fin syra, samt kryddiga ekfat. Jag var först på Sangiovese från Toscana, sedan på Barbera eller Dolcetto i modern stil från Piemonte, ett tag även på en riktigt tät Blaufränkisch från Östterrike. Rätt druva visade sig vara Merlot, och rätt ursprung Schweiz! Vinet var 2005 Vinattieri Merlot, men producenten minns jag inte (tyvärr).

Äntligen kött!

Rejäla välmarmorerade och långhängda ryggbiffar med fin fettkappa grillades hastigt. Salt och peppar, inget annat. Det borde vara förbjudet att förstöra fint kött med diverse grilloljor och marinader som folk i största allmänhet verkar tro har med grillat kött att göra! Medan Sour grillade, skivade Mr Z upp den långrökta fläsksidan i tjocka skivor. Till detta bara en enkel sallad med tomat, getost och melon.

Första vinet var ytterst komplext, helt klart moget och definitivt från Bordeaux. De typiska och komplexa bordeauxdofterna steg ur glaset under minst en timma, och växte ständigt. Det var helt klart ett imponerande vin med stor intensitet och ändå med fin silkighet och klassisk struktur. Troligen merlotdominans, tyckte jag mig känna. Och från ett väldigt bra slott och en fin årgång. Jag var först inne på Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande, men tyckte nog att vinet både var bättre och med luft också fick en tydligare knäckig merlotton. Kunde det vara Château Lafleur, eller till och med Château Pétrus från Pomerol. Nej, faktiskt inte - det var 1986 Château Le Pin. Och det var fantastiskt gott. Tänk vad bra det är med vänner (i detta fall Platter) som köpte så mycket vin förr i tiden.

Det jämförande vinet var av en helt annan karaktär och intensitet, dessutom betydligt yngre. Helt klart Cabernet Sauvignon, kanske en blend, och definitivt från Napa Valley. Jag kände dock inte igen stilen, som var väldigt elegant och aromatiskt fruktig, nästa yppig, utan av vara söt och tung. Faten var lite lätt kryddiga och vaniljiga och det fanns också sköna toner av både violpastill och Läkerol Salvi. Detta vin, som Mr Z hade tagit med, var det sällsynta 2004 Buccella Cabernet Sauvignon från firman Buccella, en av de allra mest svåråtkomliga vinerierna i Napa Valley. Tack för den.

Av bara farten åkte korken ur en 1990 Château Cos d'Estournel också, även denna flaska från Platters fina vinkällare. Idag är vinet perfekt ädelmoget med nyanser av tobak, kaffe och läder, men fortfarande med en fin fruktighet. Det är mindre rostat än väntat, men väldigt komplext. Och det är urgott att dricka, men kanske lite väl kort och utan den förväntade intensiteten i smaken. Men det blev en stilfull sorti från vinlistan denna långa sommardag i Skärgården.
Nu kom det också fram en uppfriskande champagne från Jacques Selosse, den torra men också kraftiga NV Substance som uteslutande är gjord av Chardonnay.

Resten av kvällen ägnades åt bastu, bad i havet, lug framför en stor brasa, ett par salutskott från Sours kanon - jo, det ekade rejält över hela fjärden - och krutröken dröjde sig kvar under tio minuter! Källarsval öl ställdes hela tiden fram av service minded Sour, både Carlsberg Hof och Anchor Steam Beer, och en och annan Staropramen.

Sedan sov man gott.

Det är något särskilt med skärgården - särskilt i goda vänners lag.