Bortamatch den 3 juli

Den här middagen tillkom efter ett förslag från Världsmästaren att sätta upp alla toppviner från Guigal mot toppvinerna från Chapoutier. Inte för att det egentligen råder någon kamp de två firmorna emellan, eller för att försöka bevisa att den ena är bättre än den andra, utan bara för att det är grymt roligt att prova vin. Självklart var Stekaren och Starstream som importerar Guigal med i leken ... och några andra trevliga och duktiga provare därtill. Alla av oss med samma genuina intresse och passion för de bästa vinerna. Självklart sattes alla viner upp blint mot varandra. För att sätta extra guldkant på provningen, som vi ville arrangera som en avslappnad middag, bjöds team kök + sommelier från Esperanto in för att bygga en skön middag kring vinerna, och för att se till att alla viner dekanterades tre timmar före provningen, och sattes upp i en för oss helt okänd ordning.

För att kalibrera smaklökarna inleddes kvällen med ett gott glas 1988 Brut Vintage från Veuve Clicquot Ponsardin, idag delikat moget med inslag av nougat och kanderade citronskal, och till det serverades en blixthalstrad tonfisk med bakad marulkslever och algsallad.

Första serveringen bjöd på två vita viner. Det första var nästan gyllene halmgult med en stor och läckert vitblommig doft med nyanser av honung, gul stenfrukt och en lätt kryddig fatighet. Syran var som väntat inte särskilt hög (det är den aldrig i vinerna från Hermitage - vilket var temat för de vita vinerna), men i gengäld fanns här en utmärkt mineralton. Detta vin var en dark horse som sommelier Fred hade skickat in utan vår vetskap, och vi trodde nog alla att det kom från Chapoutier. Det visade sig vara 2005 Hermitage Blanc från J-L Chave - och det var absolut bländande fint och elegant. Jag höll det som aningen finare än 2005 Ermitage Le Méal från Chapoutier, som var både större och fetare gulfruktigt, med samma fina mineralton men något eldigare alkohol och tydligare fatkrydda. Det är såklart ett storartat vin - och de båda passade perfekt till den bräckta havskräftan som låg på en skummande bädd av bönor och toppad med en fin svart kaviar från Bordeaux. Min preferens gick till vinet från Chave.

Nästa flight bestod av fyra röda viner, även de blinda och dekanterade några timmar i förväg. Det är i det närmaste nödvändigt med tanke på att i stort sett alla viner under kvällen kom från årgång 2005 och därmed är att räknas som primörer. Det första vinet var (om uttrycket tillåts) det svagaste i kvartetten. Ja, trots att alla viner är i världsklass framstår alltid något som minst imponerande. Det var 2005 Côte-Rôtie La Mordorée från Chapoutier, ett vin som i och för sig har en utmärkt mineralton och något återhållen men ändå fruktrik kropp, och som efter en stund i glaset blir riktigt attraktivt. Men vad gör det när Guigal ställer upp tre fina utmanare? Den första av dem blev en riktigt överraskning, 2005 Côte-Rôtie Château d'Ampuis som var förbluffande bra och faktiskt troddes vara La Mouline! Därefter kom en lika mäktigt tät och kryddig 2005 Côte-Rôtie La Turque, som i sin unga fas nu är rätt fatkryddig och ordentligt sträv, men samtidigt så generös av frukt att vinet upplevs balanserat. Jag och det flesta med mig höll dock 2005 Côte-Rôtie La Landonne som flightens bästa vin, till och med ett av kvällens två, tre allra bästa viner. Det har sina likheter med föregående vin, men en finare struktur och längre eftersmak - det är helt enkelt ett enastående vin, gott idag men troligen monumentalt komplext om ytterligare tio år, minst.

Till dessa fyra viner serverades en mycket delikat liten rätt av bräckt anklever, en söt och smidig kräm av rostad schalottenlök, toppmurklor som hade stekts i ankfett och kokats in med vin, samt ett lite kronärtskockshjärta. Rätten var otroligt sublim, men passade trots det till de kraftfulla syrahvinerna.

Ytterligare en flight med fyra blinda röda dukades fram av sommelier Fred. Ånyo storartade viner, men den här gången med fokus på Hermitage. I det första glaset en ljuvlig, stram och mycket välstrukturerad 2005 Ermitage Pavillon från Chapoutier, till en början nästan reduktiv trots den långa dekanteringen, och läckert mineraldominerad. Frukten var dock ren och elegant med nyanser av olika mörka bär. Nästa vin var min personliga favorit - och ett av kvällens allra bästa viner; 2005 Ermitage l'Ermite från Chapoutier. Först bjöd vinet på ett förförisk och inställsam fruktighet, otroligt ren och elegant, men efterhand det utvecklades i glaset kom mer av mineral och struktur fram. Ändå var vinet otroligt delikat, närmast strömlinjeformat, med en lång och absolut ljuvlig (och enastående) eftersmak.

Mer tryck var det i 2005 Côte-Rôtie La Mouline från Guigal, som var mycket lätt att känna igen i sin säregna mörka syrahfrukt som toppas med en generös dos av violpastiller och aprikos av den höga andelen Viognier, och liksom de andra La-La-vinerna med en ungdomligt kryddig och vaniljsöt fatton. Det här är oerhört gott - och stort! Oavsett jag satte samma kvalitetspoäng på detta och nästa vin, 2005 Ermitage Ex-Voto från Guigal, höll jag La Mouline som det aningen bättre ur en rent personlig smakpreferens. Tror jag, i alla fall. Ex-Voto är ett strålande vin, ungt och tätt men just nu lite knuten, men det har en explosivt välpackad frukt som snarare ger vinet finess än söt kropp, och det har också en ordentligt struktur som lovar gott för framtida lagring.

Kockarna hade fullt sjå med att snabbröka märgbenen och tranchera köttet, en saftig Nebraska Grassfed Rib-Eye, som serverades med potatis som hade kokats (friterats) confit i ankfett. Gott och tillräckligt kaloririkt för att inte skrämma bort mig. Den här typen av smakrik rätt var också vad som krävdes till de unga och intensiva vinerna.

Till ostarna, en fint mogen Comté, en 36 månader långlagrad holländsk Gouda (som hade antagit en nästan orangeröd färg) och en perfekt mogen Camembert - alla från affineuren Androuet - blev det två vita viner. Det första av dem var min favorit för kvällen, och min enda 100-poängare (den andra vinerna låg från 91-98 poäng). Vinet, 2005 Ermitage Blanc l'Ermite från Chapoutier, är i mitt tycke hans bästa cuvée från det magra hermitageberget. I detta vin saknade jag faktiskt inte syran, som trots allt är förhållandevis låg, just eftersom vinet har så tydliga och strama mineraltoner. Lika mycket lockas jag av den fantastiska doften, stor och expressiv och fylld med vita blommor, mandel, aprikoser, persikor, akacia, honung och stenrök. Det är ett monunmentalt vin med en enastående kvardröjande smak. Jösses, vilket vin!

I det andra glaset stod 2006 Ermitage Blanc Ex-Voto från Guigal (det var kvällens enda rhônare från årgång 2006), som faktiskt var förvånansvärt snarlik vinet från Chapoutier, dock med en lite rökigare ton, en aning mer fat, och lite fetare kropp. Det låg inte långt efter - men som redan nämnts, något vin måste ju "vinna", och idag blev det Ermitage Blanc l'Ermite. Båda vinerna satt dock perfekt till ostarna.

Kanske borde vi ha haft en vin de paille från Chapoutier till desserten, men så blev det inte. Istället en alldeles perfekt 2003 Château Suduiraut, en sauternes som både präglas slottets elegans och årgångens rikare fruktsötma. Sauternes är för mig inget dessertvin - det har helt enkelt inte rätt nivå av sötma och förloras därför alltför ofta i desserternas sötma - men det fungerade hyggligt till den lilla tarteletten med crème anglaise, inkokta aprikoser och kokos.

Så vad blev utslaget? Var något av husen bättre? Njae, egentligen inte. Guigals viner har oftast större kraft med en lite kryddigare ekfatskaraktär, medan Chapoutier har lite mer mineral och stringens i sina viner. Såklart måste man lägga in den viktiga aspekten av det till viss del också rör sig om två helt olika appellationer. Något milsvid skillnad är det faktiskt inte, trots att man hittar tydliga husstilar.

Vi började med champagne, och avslutade också kvällen på det temat. Det blev en skön sorti med den redan nu tillgängliga och eleganta 2002 Cristal från Louis Roederer. Fint ska det vara ...