fredag 31 december 2010

Årets Bästa 2010

Så här på årets sista dag är det läge att samla sig, summera året och blicka framåt. Det är svårt att förstå att det var ett år sedan sist – det känns ju som igår. Otroligt många viner har runnit under och genom näsa och gom gånget år, de flesta av de tusentals etiketterna är bortglömda, men många har gjort starka intryck.
Här har jag summerat några av årets starkaste upplevelser, skjutna direkt från höften och ur minnet – det är bara företagets bokföring som nagelfars så här i sista självande minuten, mina anteckningsböcker med provningsnotering har lämnats orörda.
Att lista årets upplevelser måste nämligen vara spontant författad, den måste innehålla det som kommer direkt ur hjärtat och inte ur någon noga uträknad sammanställning. Vin är upplevelser, vin är passion.

Årets bästa mousserande vin
Visst, det blir ju en del champagne på ett år, och även om det som vanligt har blivit flera årgångar av Krug, Dom Pérignon, Cristal och min älskade Comte de Champagne, blir jag aldrig lika berörd av champagne som av stilla vita eller röda viner. Det bara är så. Men en av de allra godaste champagner jag drack i år, är 1989 Cuvée des Enchantaleurs från Henriot. Vill du skämma bort mig någon gång, bjud mig på en sådan – den är magiskt just nu!


Årets bästa vita vin
Det här borde vara enkelt efter att ha druckit 2008 Montrachet Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti. Samtidigt smyger sig 2009 Chevalier-Montrachet Grand Cru från Etienne Sauzet upp där och vill vara med. Och båda vinerna hör till de allra finaste som har lämnat dessa toppdomäner det senaste decenniet.
Men det finns ett vin till som borde nämnas, ett som har berört mig ända in i ryggmärgen och som är det allra finaste vita vin jag har provat från mitt älskade Österrike. Det kommer från toppfirman Prager och är egentligen ett sött vin som tillkom av en slump när man sorterade bort all botrytis ur en av vingårdarna. Men med en syra på 13.0 gram per liter noterar man knappt de 140 gram socker som dröjt sig kvar efter jäsningen. Även om vinet har en söt första kyss, är eftersmaken klingande friskt fruktig och mineraliskt. Pur magi! Vinet är 2009 Riesling Beerenauslese Achleiten. Bättre än så här blir det nog inte – för mig är det landets första och hittills enda 100-poängare. I’m in love!

Årets bästa röda vin
Jaha, så nu måste man välja! Ska jag ta någon av årgångarna Romanée-Conti Grand Cru eller La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti som hittat ner i strupen under det gångna året? Ja, gärna, men det här året väljer jag nog ändå att lyfta fram det som gjorde mig allra varmast som vinprovare under hela året – min djupdykning i de fantastiskt vinerna från Harlan Estate i Napa Valley. Jag kan tyvärr inte välja vilken av årgångarna som får äran av att bli årets bästa röda, så jag väljer tre av dem: den nu perfekt mogna 1992 Harlan Estate, den absolut fulländade och superkomplexa 1994 Harlan Estate, och den unga, auktoritära och alldeles makalöst lovande 2002 Harlan Estate.
Fast 2004 Clos Erasmus från Clos I Terrasses i Priorat ligger inte långt efter – inte alls!



Årets bästa söta vin
Jag tror att jag fortfarande har några procent restsötma kvar efter augusti månads hedonistiska orgie nere i Sauternes. Det är svårt att finna ord för hur fantastiska viner en del slott har gjort de senaste årgångarna – Château Suduiraut, Château Climens, Château La Tour Blanche och såklart också Château d’Yquem. Jag förförs av dem unga, jag älskar dem med viss mognad, men jag kapitulerar totalt när jag utsätts för en sötnos med perfekt mognad. Årets bästa söta vin är tveklöst 1945 Château La Tour Blanche, ur magnum! Utan konkurrens.


Årets allra mest spektakulära provning
Med ett liv fyllt till bredden av intressanta provningar, och med många, djupa och upprepade vertikalprovningar av vinerna från Harlan Estate och Bond, borde min röst såklart läggas på dessa. Men årets mest unika provning blev den omfattande och världsunika vertikala mönstringen av Musigny Grand Cru från J-F Mugnier som vi gjorde i november. Jag kommer nog aldrig att igen få vara med om en sådan – det vågar jag nästan lova.

Årets varmaste vingårdsbesök
Om jag räknar rätt har jag i år besökt drygt 200 vinerier, därtill ett 40-tal destillerier och bryggerier. Många av besöken har lämnat djupa och varma minnen, men årets två besök hos Domaine Ghislaine Barthod i Chambolle-Musigny hör till de allra bästa, tätt före höstens besök hos den underbart varma, lågmälda och skickliga Sylvain Cathiard i Vosne-Romanée. Han toppade även fjolårets lista på finaste besök. Kanske börjar jag se ett mönster?

Årets bästa restaurangupplevelser
Med tanke på frekvensen jag njuter av mina kollegers hantverk, är det svårt att plocka ut enstaka restaurangbesök och restauranger, men här kommer tre minnesvärda.

Operakällaren i Stockholm
Det har varit en del stjärnprydda besök under året, men mina måltider på Operakällaren lämnar ingen påtaglig längtan efter att gå någon annanstans än just hit. Köket gör ett strålande jobb och att de förlorade en stjärna är kanske årets största gåta. Ojämnhet har det talats, men någon sådan har jag inte noterat på mina besök på detta restaurangtempel. Matsalsarbetet är Sveriges bästa – och de fantastiska vinpaketen borde få pris, för både sitt omåttliga innehåll och sitt måttliga pris.

Råkultur i Stockholm
Sveriges mest måttligt satta priser matchade med varm, trevlig service och alldeles förträfflig superdesignade sushirätter. Vem i hela världen har råd att äta billig snabbmat efter det här?

Le Jardin des Remparts i Beaune
Inte så att måltiden i sig var särskilt enastående, utan snarare för att inramningen var så spektakulär och innehållsrik. För andra dagen i rad satt bourgognesniffaren Allen Meadows vid bordet intill, men den här kvällen med en ung kvinna som, för att försöka måla upp bilden korrekt, inte var hans hustru Erica. Ändå verkade middagen vara minst sagt värmande och intressant. För att vara bourgogneälskare, tog det otroligt lång tid för honom att få i sig en flaska chablis från Raveneau (vi fick två korkade grand crus från denna fina domän). De andra vinerna for ner i ett rasande tempo!
Men det mest fantastiska med middagen, förutom våra egna viner, var den minst sagt arga unga kvinna som gav oss årets absolut bästa show när hon med mord i blick och taktfasta steg stormade sitt sällskaps bord och tömde hela glaset med vin … i ansiktet på sin dejt. Det action som under kommande timma utspelade sig har knappt ens visats på vita duken (alltså, duken på biograferna). Och det var mitt livs bästa teaterföreställning i temperament. Tack för det, arga unga kvinna!

Årets provade årgång
2009 – överallt i tre världsdelar!

Årets svenska vinperson
Det finns många eldsjälar i Sverige som arbetar hårt för att utveckla vinkulturen. De allra flesta gör det i ett kommersiellt syfte, vilket i sig inte är fel, men det är mer hedrande att göra det ideellt. Jag tänker på alla drivande krafter bakom vinföreningar, som exempelvis den landsomfattande föreningen Munskänkarna, och även ett par lokala föreningar som har stor betydelse. Men allra mest vill jag hylla Kurt-Inge Eklund i Helsingborg, som initierade och drev igenom den fantastiskt lyckade och högklassiga California Wine Festival i februari. Det evenemanget finansierade han helt själv, tog alla risker och gjorde utan att önska sig en enda krona i gengäld. Hans vinst blev vår vinst – en större kunskap om Kalifornien och dess viner. Att han sedan har beslutat göra om festivalen i februari 2011, gör honom till årets svenska vinperson. Kurt-Inge, tusen tack för att du finns!

Med längtan blickar jag framåt 2011
Mycket står skrivet i planeringen för nästa spännande år, men framför mig just nu börjar flaskorna till nästa års exklusiva och världsunika vertikalprovningar radas upp och sorteras; 15 årgångar Syrah från Sine-Qua-Non, 12 årgångar Les Pavots från Peter Michael Winery, 12 årgångar Estate Cabernet Sauvignon från Chateau Montelena samt 8 årgångar och två specialviner från kultproducenten Hundred Acre i Napa Valley. Jag kan knappt vänta …

onsdag 29 december 2010

Middag den 28 december


Med alldeles för mycket resor och jobb varje kväll och helg under lång tid, har det inte hunnit bli något riktig ordning på Café Rotsunda den senaste tiden. Det var därför extra trevligt att samla caféets mesta och bästa stamgäster till den årliga mellandagsrean – då ett överflöd av det goda skulle slumpas bort till första bästa glupstrupe.

Det blev som vanligt ett stort fat med olika sorters naturchips och friterade rotfrukter som välkomnade gästerna, detta kompletterat med krustader fyllda med en röra av snökrabba som toppas med finaste löjrom från Kalix, samt små surdegssnittar med ankleverterrin som sprejats med spansk brandy och toppats med lite flingsalt. Enkelt och gott.

I det första glaset bjöds – alla viner som vanligt blint så att gästerna fick sätta sina djupa vinkunskaper på prov – en champagne som var väldigt god, frisk i syran men låg i kolsyran, och med en tydlig men läcker mognadston. Gissningarna ner på tidigt 80-tal var inte så dumma, men så uppförde sig den här flaskan av 1996 Millésime från Henriot betydligt mognare än väntat. De som hade provat den nyligen menade på att det var flaskvariation – att den här flaskan hade mognat mycket fortare. Sådant händer, tyvärr.
Den ställdes hur som helst mot en mycket vitalare, elegantare och friskare champagne – trodde alla. Stilmässigt låg vinet inte särskilt långt ifrån Dom Pérignon, men någon ”Dompa” hade cafévärden inte öppnat. Istället hade han öppnat en 1996 l’Ermitage Brut från Roederer Estate i Anderson Valley i nordvästra Mendocino. Ungefär lika delar Chardonnay och Pinot Noir, jäst med samma jäst som hos moderhuset Louis Roederer i Champagne, men delvis i stora foudres av ek och enbart med den första, allra finaste pressmusten. Det här är ett av Kaliforniens allra finaste mousserande viner – och det är galet gott!
Cat Woman toppade med en ännu piggare 1996 RD från Bollinger, frisk och stram och utsökt drickvänligt torr. Den satte minsann fart på aptiten. Till bords med andra ord!


Bröderna Morlet gjorde oss sällskap i vitvinsglasen. Det första vinet, 2007 l’Aprés Midi från vinmakaren Nick Morlet på Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma, var torrt och friskt stramt i en stålig stil (90 procent Sauvignon Blanc som tankjäses utan malolaktisk jäsning – resten fatjäst Sémillon) och passade utmärkt till den av limesaft och citrongräs syrliga musselveloutén som hörde till den snabbhalstrade laxen med fänkål och champinjoner. Men tack vare den släta krämen av blomkål, vann det fetare texturerade vinet 2007 La Proportion Dorée från Luc Morlet och hans Morlet Family Vineyards lite mer gehör som det bästa matvinet. Denna cuvée av 66 procent Sémillon, 32 procent Sauvignon Blanc och en skvätt Muscadelle är kalasgod, och väldigt bordeauxlik – särskilt efter en god portion luft.

Pinot Noir stod på tur, men eftersom valt pinotvin var av kraftigare slag gick meningarna isär om kvaliteten på. Jag fann vinet vara rikt och fruktyppigt med en härlig söt hallonarom, men också lite kryddighet samt lite väl mycket ekfat, vilket störde finessen en aning. Vinet var svårgissat; 2003 Omega Pinot Noir från Sine-Qua-Non (Manfred Krankl köpte druvorna från den utmärkta Shea Vineyards i Oregon).
Det var uppenbarligen gott och uppskattat, för nästan alla gäster hade tomt i glasen när nästa rätt serverades; en risotto kokt med ankbuljong, vitt vin och morotsjuice tillsammans med fint tärnad morot och confit på anka. Det hela toppades med rosastekt ankbröst. Den här rätten var gjort utifrån pinotvinets fruktsötma, kraft och förväntade fatkrydda – och det satt som hand i handske!
Ur den svala vinkällaren togs alltså en ny pinot fram, men nu hade vi inte tid att gissa – maten var ju redan serverad. En stor, intensiv, förförisk sötaktig rödbärig och rosenblommig doft spetsade med lite unga fattoner slog upp mot oss, och det smakrika, inte alls särskilt bourgognelika men samtidigt eleganta vinet upplevdes av alla som bättre och mer finstilt än pinotvinet från Sine-Qua-Non. Det vin vi hade i glasen var 2007 Pinot Noir Coteaux Nobles från Sonoma Coast och firman Morlet Family Vineyards. Just i ett sådant här läge är det lätt att förstå att annars så skickliga Manfred Krankl på Sine-Qua-Non övergav Pinot Noir för att satsa fullt ut på Syrah och Grenache.

Det är alltid trevlig med uppfriskande pausar i långa måltider (här på Café Rotsunda tar en middag ungefär sju till åtta timmar), och pauserna består av skvaller och champagne. I den här pausen två stycken närmare bestämt. Det första glaset fylldes upp av Tom Nicola, som hade en specialversion av 2002 Dom Pérignon från Moët & Chandon, men den skrikrosa etikett som såg lite lustig ut. Vinet var emellertid mer vällustigt än skojfriskt lustigt – alldeles förtjusande friskt och försiktigt mandelaromatisk på hustypiskt sätt och med en läckert kvardröjande eftersmak. Jag kan inte låta bli att tok-mycket-tycka-om Dom Pérignon.
Men vad gjorde det när Diamond Lager smög upp, enligt mig i alla fall, årets allra finaste och godaste och läckraste och mest komplexa och mest kompletta champagne; 1989 Cuvée des Enchantaleurs från Henriot. Detta magiska stycke vin var ett av kvällens mest komplexa viner!

Gästernas flight blev lite kortare den här gången – detta beroende på att det mest var champagner som blev medhavd dryck denna kväll. I det första av två röda glas stod ett vin som först upplevdes tämligen bordeauxlikt, till dess man lade näsan i blöt i glas nummer två. Det första vinet hade en djup mörkfrukt och lite jordiga undertoner samt en första viskning av mognad. Det var Platter som hade tagit med sig vinet, och med det ett gemensamt minne från en resa i Libanon vi gjorde för många herrans år sedan. Vinet kom från Château Kefraya men var en senare årgång den premiärårgång vi njöt av i solen på gårdsplanen vid slottet i Bekaadalen, det vi hade nu var nämligen 2001 Comte de M, en spännande och god cuvée av Cabernet Sauvignon och Syrah.
Le Soul Jones bjöd klassiskt så det förslog, och vi gick alla till Médoc för att hitta svaret. Riktigt dit skulle vi emellertid inte ha gått, trots att jag kunde slagit vad om att vinet kom från Pauillac och årgång 1988 eller 1989. Nej, vi skulle till Péssac-Léognan och 1989 Château Pape Clément, och det var såklart ljuvligt.
Det fick mig att minnas en unik flaska som jag hade i vinkällaren, och läget var det rätta att bryta förseglingen på den denna kväll. Kork ur, dekantera, låta snabblufta … och sedan ner i de stora bordeauxglasen. Det var rent ut sagt ett fantastiskt skolboksmässigt vin med sensuellt jordig och tobaksrostad mognadskomplexitet som slog upp ur glaset och träffat njutningscentrat rakt i solar plexus. ”Premier cru från Bordeaux”, sa ett par av gästerna, och det var på sitt sätt rätt. Vinet kom nämligen från ett toppslott i Pauillac, men var ett vin som vinmakarna mest gjorde för sig själva. Årgång 1989 var lite säregen, skörden av Merlot började redan sista augusti, men de sista druvorna skördare två månader senare. Av de sista skördade, ordentligt mogna druvorna, gjorde vinmakarna på Château Latour det egentligen inte existerande vinet 1989 Grappillons de Château Latour. Och det var alldeles sensationellt. Minst lika bra som le grand vin, om inte bättre!

Tournedos, stekt i ankfett, serverad med tryffelsås och tryffelkokt brysselkål och jordärtskocka blev huvudrätt, till vilken tre stora kalifornier serverades. I det första glaset det suveräna 2006 El Alma de Jonata från firman Jonata i Santa Ynez Valley, där kändisvinmakaren Andy Erickson är konsult. Djupt vinbärsfruktigt, elegant svalfruktigt med en fördjupad druvkaraktärskänsla (95 procent Cabernet Franc), och en seriös men samtidigt moget tanninrik struktur. Näst på tur stod ett vin som först (när det öppnades på eftermiddagen) var lite oborstat fruktplumpt utan mellansmak, men som efter fyra timmar i karaff var underbart rikt fruktigt, 2006 Lucia Abreu Vineyard Red Wine från Aubert Wines och en vingård som ägs av vingårdsmogulen David Abreu uppe i Howell Mountain. Struktur och mineral var appellationstypiska, och frukten vinmakaretypisk. Hälften Merlot och resten Sauvignon och Franc utgjorde cuvén i detta vin. Sist men inte minst ett superläckert, komplext och lite jordigt kryddigt 2006 Cemetary från firman Erna Schein, allra mest Cabernet Sauvignon från två vingårdar som ägs respektive sköts om av David Abreu. Det här var min favorit, särskilt till den tryffelosande kötträtten.

Ännu en champagnepaus innan osten skulle servers, denna med Meringue som paus- och champagnevärdinna. Komplexitet och mognad men ändå med välbehövlig fräschör bjöd denna 1987 Cuvée Spéciale Louis Pommery från Champagne Pommery på.
Alla middagar borde ha ett par champagnestopp på vägen från förrätt till dessert och eftersläckande okynnesflaskor. Både ur perspektiven smak som party är det oerhört begåvat!

Mr Z hade hört av sig innan middagen med önskemål om grönmögelost. En sådan önskan måste ju bara uppfyllas, inte minst med tanke på att önskemålet hade föranletts av en hemlig flaska sällsynt och till den osttypen perfekt passande vin. Vinet var rödsvart, tätt och opakt, och doften storslagen, fruktsöt och tät med en vaniljsöt och chokladkryddig fatnyans. Smaken motsvarade doftintrycket men byggde på med både en stor men balanserad sötma och många men mogna och snälla tanniner. Jag hade en vag idé om vad det kunde vara för vin, men det var så långsökt att tro att det skulle vara en flaska av sent skördad Cabernet Sauvignon från svårfångade kultvineriet Hundred Acre i Napa Valley, men det var faktiskt precis vad det var: 2004 Fortification. Det här vinet finns knappt.
Till osten Fourme d’Ambert med en söt kompott av fikon, som toppkrögaren Hector Oribe i byn Paganos i Rioja hade gjort och gett mig, passade vinet alldeles perfekt. Det blev faktiskt lite tyst kring bordet … det enda som hördes var små njutningsstön.

Den årliga jultraditionen att äta sachertårta, som budas upp från berömda Hotel Sacher i Wien, ingick såklart i kvällens middag. Tyvärr var årets tårta en aning torr, därmed en gnutta tråkig. Däremot var vinet supersnyggt och gott med läcker mognad och god syra, 1995 Trockenbeerenauslese Nr 12 Grande Cuvée från Weinlaubenhof Kracher.
Hur gott allt än hade varit kom det till slut, det där vansinnigt outhärdliga suget efter Pinot Noir. Det var bara att ta sig in i vinkällaren igen, och hämta lite bourgogne. Det blev en 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Hauts-Doix från Lucien le Moine. Nog var det god, men inte alls så kristallklart, mineralisk, sirlig och dansant rödaromatiskt som jag hade hoppats på, så det fick bli en vända till i vinkällaren. Den här gången blev det rätt – kvällen avslutades i fullkomligt bländande finess och kanonad av hallon, syrliga röda körsbär, nypon, djupröda rosor och sommarregn på kalkstensjord i form av 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från den fina firman Robert Groffier Père & fils.

Summering: 8 gäster, 18 viner, 40 Riedelglas.

lördag 4 december 2010

Halv 8 Hos Dig, den 3 december

Det kändes lika bra att fortsätta i utstakat spår med öl istället för vin, det gick ju grymt bra häromdagen, och även däremellan med trevligt besök med mängdsmakning vid vattenhålet Oliver Twist häromkvällen. Det gav mersmak. Tur man hade en bortamatch inplanerad till fredagskvällen, halv åtta med ett par lådor kul öl hos ”dig” närmare bestämt!

”Dig” i det här fallet är Chef Rob. Medan han putsade till de sista detaljerna i köket, attackerade jag lådorna med tempererad öl för att bestämma ordningen till kvällens meny. Vi började med den urgoda Lager No 1 från Dugges i Göteborg, fint humleblommig med ett uns honungston och en fin maltsötma som också bjuder på en diskret rostad nyans. Vi drack det skummande lagerölet till lufttorkad och sedan ugnstorkad skinka, vars sälta på ett grymt fint sätt rundade av humlebeskan och gjorde ölet honungslent. Det här gillades av alla gäster, trots att de hade kommit i tron att de skulle bli serverades exklusiva viner denna kväll. En viss oro spreds i sällskapet när det uppdagades att det inte alls skulle korkas upp ett enda vin denna kväll. Kul tyckte jag, en skön utmaning att uppmana till ölnjutning och kasta korkskruven i snödrivorna – för en kväll.

En av citrus syrlig och chile kryddhet ceviche av hälleflundra som piffats till med rödlök, sötpotatis och färsk koriander är knappast något som vinlistan vibrerar av lycka över, men till dagens första måltidsöl skulle det passa alldeles perfekt. Det är just kombinationen mellan ölet och maten som den här kvällen var tänkt att handla om. I glaset skummades ett utsökta Wisby Weisse från Gotlands Bryggeri upp. Den fint kalkiga mineraltonen i Gotlandsvattnet tränger här igenom den fruktigt brödsöta veteölskroppen och skänker en skön balans och pirrande mineralitet. Och till maten satt ölet alldeles perfekt – just tack vare kombinationen av syrlighet och vetesötma, och den kryddiga jästaromen.

Ale stod nu på tur. I det första glaset skänktes en riktigt läcker, ljust bärnstensfärgad och högaromatisk St Eriks IPA, en välsmakande och lika maltsötaktig som maltrostad ale med en kalasläcker humlekryddning som ger en skönt fruktigt kryddig doft- och smakbreddning. Det var första gången jag ställde detta öl mot min (och många andras) favorit, Sierra Nevada Pale Ale från det idag inte längre lilla, men fortfarande hantverksmässigt drivna Sierra Nevada Brewing Company. I jämförelsen framstod Sierra Nevada som lite lättare och något mindre humlekryddigt, men väldigt gott och välsmakande, men faktiskt inte lika imponerande. Flera av gästerna höll med. En intressant iakttagelse.
Från köket kom en väldigt god moules frites, kokta med schalottenlök och smör i ljus och mellanmörk tysk weissbier (jag tycker det blir godare med öl, än med vin i koket). Såklart passade båda ölen alldeles utmärkt till denna självklara ölklassiker – det hade i och för sig väldigt många andra mellanmörka och mörka öl också gjort. Men varför göra det svårt för sig, när man kan välja att laga maträtter som är säkra kort? Varför experimentera?


Kvällens första extra öl korkades nu upp. En härlig, sur, aldehydkomplex Gueuze 100% Bio Lambic från det anrika bryggeriet Cantillon i Bryssel. Som vanligt gick meningarna isär om det här ölet – en del fann det vara ”intressant” (vilket alltid är en diplomatisk recension för att det inte alls är gott), medan andra tyckte om det. Jag hör till dem som hyllar ölet, för sin fräschör, den torra smaken, den komplexa doften, den unika helheten. Och jag tyckte också att de passade väldigt fint till den skvätt musselsoppa jag hade kvar under högen av musselskal.

Av bara farten öppnade jag nästa extrainsatta öl, Starkporter från prisvinnande Oppigårds Bryggeri utanför Hedemora i Dalarna. Den är skönt mörkmaltrostad, en aning komplex, men egentligen mer elegant än rejäl. Och torr. Föredömligt torr. God sällskapsöl, såvida man inte får in ett fat med pinfärska ostron, eller en god fet lax som bara hastigt har halstrats … just det feta i rätten och det rostade och torra i ölet. Wow!

Medan de under halvdygnet långsamt bräserade lammläggen lades upp på tallrikarna med den smörade lammfonden och en mandelpotatiskräm, öppnades trion av klosteröl. Vi inledde med en riktigt fin, en aning sötknäckig malt-, humle- och jästaromatisk 2010 Chimay Capsule Bleu från Bières de Chimay som direkt vann uppskattning bland gästerna. Tack vare sin fyllighet och intensitet passade det riktigt bra till lammet, men det öl som totalt sett föredrogs var den lagrade och därmed betydligt mer komplexa 2004 Chimay Capsule Bleu från samma bryggeri. På bara några år hade karamelltonerna blivit ännu mer uttalade, en komplex och nästan bourgognelik jordighet med nyanser av tryffel hade vuxit fram, och utsökta toner av torkade fikon och dadlar gav doft och smak en nästan vinös känsla. Det var sannerligen inte lätt för vare sig 2010:an eller den i och för alldeles strålande fina Brother Thelonius Belgian Abbey Style Ale från North Coast Brewing Company i Kalifornien att hävda sig. Så kan det bli ibland – det spelar ingen roll hur fantastisk en öl eller ett vin är när det ställs mot något som för stunden känns mer komplext och exklusivt.


Så här i (nästan) juletid hade jag fått för mig att spilla på lite julorienterade öl, mest på kul. En mjukt knäckigt maltsöt och silkigt texturerad Ayinger Winter-Bock från Brauerei Aying i Tyskland vann direkt gehör, och det gjorde också den mörkrostade och ytterst snyggt julkryddiga Ø God Jul från norska toppbryggeriet Nøgne Ø – ett bryggeri som levererar en lång svit av utmärkta, spännande och välbryggda öl i många discipliner. Även om smaken börjar en aning sötaktigt, är slutet torrt och stilfullt balanserat. Hos mig fick det höga poäng och många glada tillrop, och min positiva hållning till ölet delades av nästan alla.
Det mest udda julinspirerade ölet blev Glühkriek från Lindemans Bouverij i Belgien, en syrlig fatjäst belgisk oude bruin (brown ale) som hade jästs om med körsbär och julkryddor, dessutom sötats så att den nästan uppförde sig som en julmust, men med tydlig karaktär av körsbärskärna och saftiga körsbär. Visst är den intressant och till och med god, men om jag själv får välja blir det hellre deras ännu mer komplexa Liefmans Kriek – den är helt fantastisk. Synd föresten att vi inte hade lite Stilton eller liknande här, det hade suttit gjutet till det glöggliknande körsbärsölet.
Av bara farten öppnades en helflaska (75 centiliter) av N’Ice Chouffe från Brasserie d’Achouffe i Belgien, en vintervärmande tioprocentig malt- och alkoholsöt mörk julöl som var god, men lite väl mycket i allt för några av gästerna kring bordet. Det stora snacket blev körsbärsölen. Kul!

Rob hade gjort stora goda tryfflar av choklad från Valrhona, som serverades med torkade jordgubbar. Det hela var uppgjort, jag hade nämligen ett par sköna mörka öl som jag ville visa upp för den intet ont anade vinskaran. Från Nørrebro Bryghus i Köpenhamn, och deras förra bryggmästare, hade jag tagit en omkring två år gammal Imperial Skärgaards Porter Cabernet Barrel, en mörk och lite kafferostad men samtidigt tydligt fatnyanserad nioprocentig öl med god och komplex, nästan lite fatsyrlig karaktär. Den passade alldeles utmärkt till tryffeln, och några av gäster tyckte till och med att ölet upplevdes godare till chokladen, än på egen hand. Just den upplevelsen är ju faktiskt en del av målet i sökandet efter de goda kombinationerna.
Däremot föll nästa specialöl platt – det kom från samma bryggeri men var trots fatlagringen av en helt annan typ. Tripel de Lente Sauternes Barrel är en ljus belgisk tripel med en styrka på nio procent, och den hade lagrats i ekfat som tidigare innehållit sauternesvin. Nog för att den söta gula fruktigheten faktiskt gick igenom, och att ölet i sig var gott (tyckte i alla fall jag), men det kunde inte mäta sig med de två mörka ölen, vare sig på egen hand eller till chokladen.
Den stora vinnaren blev, för mig inte helt oväntat, det spektakulära ölet Ace of Spades Imperial Stout från den lika experimentella och nyfikna som skickliga bryggmästaren på Sigtuna Brygghus. Det här är en kompromisslös tät och visköst koncentrerad imperial stout som trots sina 18.5 procent alkohol (man kan ju undrar var han har gömt dem någonstans) är elegant, till och med välbalanserad. Nog för att det bjuder på en god värme, en rik kropp och nästan oändligt smaklängd, men det är inte alls så extremt man kan tro att det är. Till chokladen blev ölet en ljuv enhet, och ölets finstämda men inte alls framträdande kryddning av russin, dadlar färska fikon, ett uns av stjärnanis samt fin choklad från Ecuador. Inte konstigt att det här ölet är så förtvivlat gott!
Vem tusan kan sitta och längta efter en god madeira vid ett tillfälle som detta?

onsdag 1 december 2010

Bortamatch den 30 november


Vin i all ära – jag älskar vin, vin är en stor del av livet, men inte allt. En kväll i ölets tecken är också underbart. Särskilt om man har möjlighet att omvända några personer som ännu inte fullt ut har begripit sig på den ädla maltdrycken. Alltså började vi med en slätstruken och tämligen märglös Carlsberg Hof från megabryggeriet Carlsberg. I sig inget fel på ölet, tekniskt sett är det korrekt – men alla spår av karaktär lyser med sin frånvaro. Tyvärr är det den här typen av öl som är ”öl” för de allra flesta, därmed inte märkligt att öl i allmänhet anses vara en enkel dryck som inte förtjänar någon finare uppmärksamhet.
För att sätta lite spets på det hela, dracks ölet till en confitkokt sida av gris från Domta Gård som grillats knaperstekt, och till det lite örtkräm. Den lilla smårätten var förstås försvinnande god, långt godare än ölet som helt och håller försvann i sammanhanget. Så vad var då meningen med den planerade missen? Självklart att visa att det öl som utgör 80-90 procent av den totala volymen öl som görs och dricks i världen, inte alls är särskilt passande till mat, utan mer är ett på sin höjd gott sällskapsöl. Hade jag inte velat vara en lika pedagogisk som präktigt pretentiös typ, hade jag såklart gått rakt på ett fullträfföl som en fylligare brown ale eller en amerikansk pale ale eller india pale ale med ett litet inslag av rostad malt.

Det skulle bli en medveten förändring när vi väl satt till bords. Här skulle ölet på alla tänkbara sätt matcha maträtterna – eller rättare sagt – maträtterna var tillagade för att matcha ölen! Först ut kom en god belgisk witbier vid namn Vedett som kommer från bryggeriet Duvel Moortgat. Den är bryggd av vetemalt och omältat vete, kryddad med citrusskal och korianderfrön och jäst till en svagt grumlig sötsyrlig och skummande öl med belgisk veteöljäst. Smaken är torr och frisk, men samtidigt mjuk och på ett sätt fruktigt sötnyanserad. Någon beska står inte att finna, däremot en klädsam kryddighet. Här matchades ölet med en lika smakrik tartar av fet lax och av umami sötsalta räkor, som hade marinerats hastigt i färskpressas lime och citron (för att spegla ölets citrustoner), en gnutta chile för att sätta klo i rätten, och en liten släng av färsk koriander. Fint skurna grönsaker samt strimlad röd lök gav rätten ett trevligt krispigt inslag.

I nästa glas skummades en alldeles förträfflig ljus lageröl upp, för att visa att det finns bra mycket mer intressanta alternativ till Carlberg Hof, Pripps Blå, Norrlands Guld et al. Här valde jag den utmärkta Lager No 1 från Dugges i Göteborg, ett bryggeri som har gått från klarhet till klarhet, överlevt kontamination i bryggeriet och dessutom rest sig ur askan i elden och mångdubblat sin produktion med ett öl som grundaren Mikael Dugge aldrig kunde drömma om att han skulle göra – nämligen en ljus lager. (Dugges är ett ale- och porterbryggeri.) Det är emellertid en seriös lager med både maltdjup och längd, och en tydlig men fint balanseras humlekrydda.
Här blev det en tjock bit av sejrygg, som hade panerats i det japanska ströbrödet panko, just för att spegla ölets brödiga maltkaraktär. Det gick såklart alldeles lysande. Tillbehören blev – som sig bör – en kombination av sälta (knaperstekt, tärnat sidfläsk), syra (finaste surkål, kokt med veteöl och smör) och krämig textur (en klassisk vitvinssås). Denna trio av smaker och textur – dock inte nödvändigtvis på det sätt som exemplifierades här – är det säkraste sättet att ro i land de allra flesta möten mellan mat och dryck, och den här kombinationen blev enormt uppskattad.
Ändå vill jag låta gästerna se vad som händer när man byter ut maltblandningen mot mörkare sorter, men fortfarande håller sig till ett underjäst öl som får samma positivt framträdande maltarom under jäsningen. Mörkrostad malt har både fint karamelliga toner och rostade nyanser som anspelar på mörk choklad och kaffe, dessutom ger en svagt sotad beska i eftersmaken (det är därför mörka öl sällan är lika välhumlade som ljusa). I glaset hade vi en Samuel Adams Black Lager från Boston Brewing Company, ett öl som var minst lika passande till surkålsfisken som det ljusa ölet, men på ett annat sätt. Här blev ölet mer av en annorlunda och läckert rostad krydda ur ett doftperspektiv (särskilt väl gifte ölet sig med aromen av sidfläsket), men bjöd på ungefär samma textur i munnen. Minst två av gästerna fick en ny favoritöl … det mörka lagerölet!

Stor stark på riktigt stod nu på tur, och med stor stark menar jag belgiska klosteröl och liknande, bryggda med slösaktiga mängder ljus, mellanmörk och mörkrostad malt, en hel del karamellmalt för att ge lite av den knäckiga maltsötman som hör ölstilen till, samt massor av humle och en hel del specialjäst som bidrar med många nyanser av kryddor. Att styrkan ligger på över nio procent är mer av akademiskt intresse – i smaken är alkoholen mycket väl integrerad. I första glaset fick det bli en klassisk belgisk trappist, 2010 Chimay Capsule Bleu från Bières de Chimay, ett mörkt bärnstensbrunt öl med skönt slöjigt jästskugga och en livlig kolsyra som minst sagt rymmer ur flaskan sedan kapsylen har knäppts. En fint karamellsöt malt- och sockerton möter upp den fylliga och något jäst- och humlekryddiga doften och smaken, men samtidigt vilar det en slags finess över det unga, och riktigt goda ölet.

I nästa glas mötte belgaren en alldeles utomordentligt god amerikansk tolkning, Brother Thelonius Belgian Abbey Style Ale från North Coast Brewing Company i Mendocio. Den skäms inte alls för sig – tvärtom är jag övertygad om att varje levande och även begravd trappistmunk med glädje skulle njuta det mörka, kryddiga maltkaramelliga och skummande ölet välskänkt i en stor kupa. Det gjorde i alla fall vi – om och om igen. Utan närvarande munkar.
Att ölen är fylliga ger köket möjlighet att laga smakrik mat, och att de har en alkohol- och maltsötma gör att man kan använda en gnutta söta råvaror. I det bitande kalla vintermörkret passade det perfekt med ett riktigt långkok, och moderiktigt nog valdes oxkinder. Dessa hade marinerats i mörk klosteröl, sedan brynts och kokats möra i veteöl med kryddor och grönsaker till sönderfallande mörhet. Fonden kokades ihop, kryddades och fick sedan binda samman köttet, rostade söta små rödlökar och brynta svampen till en god och smakrik ragu. Hade vi varit på Rolfs Kök, hade vi valt dyrbar amerikansk cabernet, och det hade såklart varit riktigt gott, men nu var vi på annat håll och njöt öl – mörkt, fyllig, alkoholstark och riktigt god belgisk och belgiskinspirerade klosteröl. Det hör till saken att ingen nämnde ett enda ord om ölets fyllighet eller alkohol – till maten blev ölen varsin välkommen helhet.

Öl och dessert är sällan en riktigt perfekt kombination, men det finns ändå en hel del intressanta möten som är värda att prova. Särskilt om det rör sig om choklad och mörk, fyllig öl – helst av typen imperial stout. Först hade jag tänkt ta den 18.5 procent starka men förunderligt välbalanserade Ace of Spades från Sigtuna Brygghus (men de flaskorna ryker på fredagens ölmiddag på annat håll), istället gick jag lite lugnare ut med en intressant porteröl som duktiga Heidi J brygger under i nämnda bryggeri. Ölet heter St Eriks Pompona Porter och är i botten en klassisk porteröl med 5.4 procents styrka, med en tydlig maltrostad kaffelik beska och kryddad i två omgångar med färsk vaniljstång – först under vörtkoket, sedan ”torrvaniljad” under lagringen. Det är ett rätt kul öl med en spännande koppling mellan det rostade, det söta och det vaniljiga.
Chokladtryfflarna därtill var gjorda av choklad från Valrhona, och för säkerhets skull gjorda med lite grädde som kokats ihop med krossade kaffebönor.
Kombinationen var helt perfekt.

Det kändes verkligen som att ingen av gästerna någonsin mer kommer att gå in på en krog och beställa ”en öl”, än mindre en ”stor stark”.
Vilket vid sidan om den rena njutningen, var poängen med hela middagen.

söndag 21 november 2010

Tre bortamatcher den 19 november

Vissa dagar är mer smakmässigt innehållsrika än andra. Men så var det ju en hel del som skulle firas den här fredagen i ett vinterkallt Stockholm.

Det började redan med en god och 1980-talsorienterad lunch på klassikern Wedholms Fisk, som denna dag hade fått besök av Olivier Humbrecht från fina alsacefirman Zind-Humbrecht. Lunchen kom att bestå av fyra rätter med sammanlagt 13 viner, vilka inte kommer att redovisas till fullo här. Vi började i alla fall med en tartar av lax och laxrom, som var tämligen smaklös till dess man fick pressa på citronklyftan och smaksätta med salt och peppar – då blev den riktigt god. Därtill en vanlig crème fraiche, som är oumbärlig i en rätt med så mycket obearbetad umami som en laxtartar – utan den mjukgörande krämen skulle vinerna ha blivit bitande beska. Av någon outgrundlig anledning hade man garnerat med två blad endive. Till vilken nytta? Man kan väl rimligen inte ha menat att man skulle äta upp dem, att de skulle tillföra maträtten eller vinerna något? Nej, det fick bli att som en bortskämd unge peta dem åt sidan. Av fyra goda rieslingviner var den medelfylliga och fint frukt- och syrabalanserade 2007 Riesling Rangen de Thann Clos Saint Urbain var den mest harmoniska till maten, medan den torra och lätta 2007 Riesling Clos Windsbuhl var för stram och mineralisk och 2007 Riesling Brand Grand Cru var för fyllig och söt. Nog är det ändå en välfärdsproblem av stora mått, att sitta och "gnälla" på något av vinerna - de var alla riktigt goda på egen hand.

Därefter kom en välsmakande pocherad hälleflundra med en rejäl skopa fantastiskt vitvinssås, kokt på gamle Bengt Wedholms vis med en försvarlig mängd grädde (gott à la 1980-tal) som gjorde hela anrättningen krämig och lättanvänd till alla tänkbara viner. Ett litet gäng lättkokta och smörslänga sockerärter hörde till. Här gick vi över till Pinot Gris, ett tacksamt val eftersom maten var så smakrik (och fet) att den nästan fordrar ett fylligare vin. Här var det jämnt skägg mellan den läckert smöriga och kryddiga, men också friskt syrliga 2007 Pinot Gris Herrenweg de Turckheim, och den lite sötare, fruktigare och mer moget komplexa 2005 Pinot Gris Rangen de Thann Clos Saint Urbain.

Till osten fick det bli en 2000 Gewürztraminer Heimbourg som tack vare några års flaskmognad hade utvecklats något och bjöd på en torrare smak än väntat (trots sina 32 grams ojästa restsötma). Avslutningen blev minst sagt söt och god, en liten tartelette fylld med vaniljkräm och bär blev en nästan barnsligt god och lättköpt kombination till den gyllene bärnstensfärgade och karamelligt honungs- och botrytissöta 1997 Pinot Gris Clos Jebsal Séléction de Grains Nobles.

Efter en liten eftermiddagsdrink på den trendiga och mycket välbesökta baren på Story Hotell på Riddargatan, styrde AJ Styles och jag våra steg mot nästa anhalt, där vi skulle fira både 70-årsdag (inte våra egna), guldbröllop (definitivt inget jag är i närheten av) och en förlovning (nej, inte heller det något vi är inblandade i). Detta i all enkelhet, faktiskt.

Vi började med en magnum 1998 Millésime Brut från Moët & Chandon, ett vin som var något avrundat och mjukt brödigt med lätt äppelfrukt och viss elegant. Det passade alldeles utmärkt till välkomstsamlingen vid den öppna spisen och den lufttorkade skinka, manchego och salt- och honungsrostade mandlar som blev sällskap. Saltsmakande tilltugg och mousserande viner är en given kombination.
Första rätten till bords blev en riktigt fin och elegant carpaccio av pilgrimsmusslor med havskräftor, till vilken vi njöt av en klingande ren och friskt citrusfruktig 2007 Riesling Hollerin Smaragd från den utmärkta firman Weingut Alzinger i Wachau i Österrike. Det hade finstämda nyanser av vit persika och limeskal, bara en försiktig viskning av fruktsötma (som gifte sig perfekt med skaldjurens diskreta umamisötma) och en fin mineralton i den långa men eleganta eftersmaken. Tanken bakom denna kombination var att helt enkelt matcha elegans i maträtten med elegans i drycken, men givetvis också spegla sötma och mineraltoner (mineral i vin till skaldjur brukar kunna fungera väldigt bra).

Nästa vin var helt annorlunda, i stället för fjäderlätt var det fylligt och gulfruktigt rikt med en värmande alkohol och kryddpepparkryddig ekfatston, men med en fin syra. Denna smöriga och kraftfulla chardonnay, 2006 Ma Belle Fille från Peter Michael Winery i Knights Valley i det varmare inlandet av Sonoma i Kalifornien, hade ändå en viss elegans. Dess större kraft och lite kryddiga fat gjorde att det passade alldeles utmärkt till den halstrade gösen (tack vare stekytan integrerades fatens kryddiga nyanser) som serverades med en skummande velouté av musslor och krispig fänkål. Om vinet till en början hade upplevts stort och mäktig, smög det lydigt in i maträtten och blev del av en fulländan harmoni. Det är så ett fylligt chardonnayvin ska användas.

Två viner serverades till varmrätten. AJ Styles hade tagit ur sin förhållandevis välfyllda del av vinkällaren, där enbart viner från hans årgång ligger, och slog upp en förträfflig, läckert mogen och minst sagt bordeauxkomplex 1991 Cabernet Sauvignon Reserve från Anderson’s Conn Creek Vineyards i Napa Valley. Det är alltid så gott med mogna kalifornier, de förenar en god struktur och fortfarande vital frukt med komplexa mognadsnyanser. Vinet satt som hand i handske till en grillad kalvmedaljong med rostad ostronskivling (rostningen mötte vinets mognadsrostade toner perfekt), till vilket en god rödvinsfond och en krämig puré av mandelpotatis, jordärtskocka och tryffel hörde. Återigen satt vinerna på pricken perfekt till, vilket såklart var uträknat redan från början, eftersom rätterna var skapta efter hur vinerna doftade och smakande.

I det andra glaset var vinet först lite blygare, det krävde längre tid än den halvtimma jag hade gett dem i glaset. Den goda riojan, 2001 Gran Reserva från Bodegas Remirez de Ganuza, var först mörkt primärfruktig och lite knuten i all sin kraft, men med lite mer luft öppnades en mer nyanserad och jordigt komplex ton upp. Till slut blev vinet riktigt typiskt för sitt ursprung. Dess fina och nästan silkeslena tanniner kläddes av en djup och aningen solsöt mörk frukt, och så som i de allra flesta av vinerna från kalkstensjordarna i Rioja Alavesa fanns där också en liten mineralton som gav eftersmaken finess.

Min favoritost, den nästan sensuellt krämiga och mjölksöta Brillat Savarin, stod på tur och den hade sällskap av en kompott av apelsin, lime och honung. I glaset skänktes guldgul mogen nektar från Vignobles Touchais i Loire upp – 1964 Moulin Touchais. Vinet hade precis börjat ta sig in i den mogna världen, där honung, bivax och kanderade citronskal gjorde en unga pigga citrusfrukten sällskap. Jag hade förväntat mig lite mer syra, det är ju trots allt ett vin som är vida känt för sin friska och långlivade syra, men smaken var närmast silkeslen. Kombinationen mellan vinets sötma och lena struktur blev alldeles perfekt med ostens gräddiga textur, och rent dofterna i vinet speglades perfekt av dofterna i kompotten. Det är faktiskt inte särskilt svårt att räkna ut att två likheter blir en fulländad enhet.

Den ljusa chokladmoussen kom med en kompott av ananas, och även den här gången byggdes kombinationen på desserten textur och dess dofter. I glaset slogs en 1998 Château d’Arche från Sauternes upp, ett vin som egentligen inte är särskilt märkvärdigt, men som i ett sammanhang som detta åtminstone passar utmärkt.

De sista dropparna av sauternesvinet avnjöts till eftersnacket och ett fat med riktigt goda, spröda men samtidigt sega makarons fyllda med hallonkräm.

Kvällens sista anhalt blev Sturehof, där vi avslutningsvis skulle fira Angels och Andys förlovning med lite drinkar och goda viner. Nog kom det in en annan Mojito, Appeltini och den fatsöta men trots sin eldiga alkohol ändå lent smakande Gentleman Jack från Jack Daniels, men det mesta snurrade ändå kring tre pinotviner. Det första kom ifrån bekanta på grannbordet, en generöst rödfruktig, djup och något fatkryddig men ändå frisk 2007 Pinot Noir Bella Vigna från Martinelli Winery i Russian River. Nog var den god, men inte lika elegant som den 2007 La Neblina Pinot Noir från den mindre men mycket bättre firman Radio Coteau några kilometer söderöver. Det vinet hade förvisso också en på amerikanskt manér typisk (men mindre uttalad) fatkryddighet, men frukten var mycket mer intensiv och spänstig och bjöd på lättare och mer eleganta toner.
Den logiska fortsättningen blev att gå till Bourgogne, och därifrån välja ett riktigt gott och välgjort vin från fin adress. Det blev, som så många gånger på Sturehof, ett vin från den fenomenala firman Domaine Fourrier i Gevrey-Chambertin. En underbart rödfruktig och rödblommig parfym kryddad med sur kalkstensjord och med ett djup som inte byggde på pur koncentration och fyllighet, utan på högaromatiska doft- och smakämnen, slog upp ur glaset när sommelieren slog upp den sagolika 2007 Gevrey-Chambertin Premier Cru Combe Aux Moines. Det blev en alldeles perfekt avslutning på en lång och givande dag i njutningens tecken.
Det är, när allt kommer omkring, rätt fantastiskt att få vara en sybarit!

torsdag 18 november 2010

Bortamatch den 17 november

En kall och ruggig höstkväll är som gjuten för att njuta av goda kaliforniska viner och vällagad mat. Med det i sikte, styrdes steget på frostnupen mark mot Gubbhyllan på Skansen där den skicklige kocken Niklas hade hyrts in för att med sin läckra mat komplettera den samling av smakrika framför allt cabernetbaserade viner som vinmakaren Ray Kaufman hade valt ut tillsammans med sin svenska importör. Temat var terroir och klimat i Kalifornien, och en del mycket svårspottade viner stod på vinlistan.

Vi började med tre viner från Rays egen firma, Laurel Glen uppe i Sonoma Mountain, en firma som har blivit känd för långlivade, strama och mineraliskt nyanserade viner med frisk syra. Första vinet, 1992 Cabernet Sauvignon, har nu en riktigt fin och stilfullt mogen doft med påfallande bordeauxliknande drag, men med läcker bibehållen frukt. Smaken är som stramt nyanserat, märkt av tanniner och mineral, mer matkrävande strukturerad än lättsamt drickvänlig. Men jag gillade vinet skarpt – särskilt till maten, en tartar av lättrökt ren med en mild sås av kapris och russin, en fin olivolja och flagad parmesanost, vars sälta gav vinet en tacksamt avrundad tanninstruktur. Utan denna positiva effekt var det många kring bortdet som inte alls tyckte om vinet, just för det var så torrt.
Nästa vin var en just nu välbalanserad 2000 Cabernet Sauvignon, även den med den typiskt bergstrukturerade mineralkänslan och den mycket hustypiska syran som bidrar till vinets stringens. Frukten är emellertid god och mogen med en lätt solsöt känsla, vilket gör vinet riktigt fint balanserat. Av de tre, var denna nollnolla allra godast … idag.
En riktigt varm säsong gav 2004 Cabernet Sauvignon en större fruktkropp, vilket just nu har gjort att vinet känns rundare, silkigare, sötare och lite varmare i frukt och alkohol, men under det finner man den hustypiska syran och strukturen. Flera kring bordet höll nollfyran som det godaste vinet.
Det fjärde vinet i uppställningen kom från Ramey Wine Cellars, belägen i Sonoma men med sina cabernetvinet från Napa Valley. Detta vin, 2007 Napa Valley Cabernet Sauvignon, kommer från flera vingårdar över hela dalgången, och i sin unga fas är vinet framför allt drivet av sin årgångstypiskt mörksött solmogna frukt och lätt vaniljkryddiga och svagt rostade ekfat. Kroppen var rik, på gränsen till yppig och generös, men samtidigt med en struktur som håller tillbaka de söta elementen och ger vinet både en seriös ryggrad och ett löfte om ett liv i minst 10-15 år. Några års vidare lagring är verkligen värt att lägga på detta vin.

Nästa rätt blev kvällens allra godaste, en perfekt stekt kalvbräss med en kräm av persiljerot och bara ett par droppar av en försiktigt syrad vinägrett som lyfte syran och elegansen i de för övrigt mjukt söta smakerna. Två viner signerade den skickliga vinmakaren Andy Erickson (från Screaming Eagle och Dalla Valle) slogs upp i glasen, båda från den lilla firman Arietta, båda från Hudson Vineyard i Carneros. I det första glaset 2007 Variation One, en cuvée av Merlot och Syrah som verkligen förenar den sötknäckigt blå bärfrukten från Merlot med en djupare mörkfruktiga och lite kryddiga tonen av Syrah. Strukturen är fin, en god syra tack vare den svalkande kustbrisen matchas av stadiga men mogna tanniner. Nästa vin var större, lite mer drivet av intensiv frukt och med riktigt goda aromer av mörka vinbär spetsat med en liten släng nyslaget gräs från de cirka 55 procent Cabernet Franc som står i balans till 45 procent Merlot. Vinet, 2007 Proprietary Red H Block Hudson Vineyard, är både sällsynt och sällsynt gott. H Block är den finaste delen i denna vingård.

En annan kultvinmakare dök upp i nästa vin, 2007 Proprietary Red från den lilla firman Gemstone. Vinet görs av Philippe Melka, som förenar sitt franska påbrå (familjen Moueix i Pomerol var hans skola, en gång i tiden) med kalifornisk jord och klimat på ett bra sätt. Den här vingården ligger i södra Napa Valley, och vinet är djupt fruktigt och riktigt snyggt sammansatt, nu ungt och lite knutet med både fat och fruktsötma högt placerade i beskrivningarna. Just nu i alla fall. Fem år till kommer att göra det här vinet väldigt gott.
Min egen favorit i den här uppställningen blev 2007 Paradise Hills Estate från Blankiet, en firma som har gått från klarhet till klarhet och gör allt mer eleganta viner. Denna nollsjua är ljuvlig, silkigt texturerad och elegant mörkt fruktig – sötmogen såklart, det är husstilen – med en god kropp där fruktsötma möter en fast struktur av myckna men polerade tanniner, men hur gott vinet än är, är det också ungt och lite knutet. Med färskt minne av den nu riktigt fina 2004, en årgång som också var solvarm, känns det rimligt att låta den här årgången få tre till fem års lagring till för största behållning.

Kvällens bästa vin stod i första glaset i den tredje flighten, 2007 Cabernet Sauvignon Eisele Vineyard från toppfirman Araujo. Oftast brukar jag uppleva det unga vinet härifrån som tätt och koncentrerat, och att det först med några års flasklagring släpper garden och blottar den storslagna finess och komplexitet som gör det till ett av de finaste vinerna i Napa Valley. I den här årgången har elegansen tagit klivet fram redan nu, och det är ett förtjusande vin med silkeslen textur men fast och seriös struktur, en parfymerat sval röd fruktnyans i den annars så typiska mörkfrukten. Det är, så långt mitt minne sträcker sig, den allra godaste unga tappning av det här vinet jag har druckit!
Det blev sanna mina ord inte lätt för nästa vin att vinna poäng, att jag dessutom egentligen aldrig har begripit mig på storheten i vinet eller firman gjorde det inte lättare. En markant ton av mint och eukalyptus dominerande den massivt och grovt tillyxade frukten i 2006 Cabernet Sauvignon Galitzine Vineyard från Quilceda Creek i Washington State, ett vin som hyllas med stora ord av många, men aldrig av mig. För samma peng kan man köpa betydligt bättre och mer intressanta kalifornier, eller till och med två flaskor av sådant!
Då var 2007 Estate Cabernet Sauvignon från Staglin Family Vineyards betydligt bättre och mer nyanserad. I sin linda står såklart den stöddiga kryddan av nya dyra fat fram en aning, men det är en skolboksmässig och seriös tappning från en utmärkt, ekologiskt skött vingård vid foten av Mayacamas Range i Rutherford – och det var trots sin kraft försvinnande gott. Även bara hann stå kvar i glaset en kvart, hann jag notera hur vinet släppte sin kolarika frukt och blommade upp och hur dess parfym stegrades. Ett riktigt gott vin till lammlägget som serverades med en kräm av broccoli med rostad vitlök och lite smakrik lammfond.
Sist i den här omgången återkom vi till Ramey Wine Cellars och deras 2007 Annum, också det en cuvée av viner (de bästa från årgången) från olika vingårdar i Napa Valley. Vinet var hustypiskt med sin fina koncentration, rena mörkfrukt, mogna och därmed lena tanninstruktur och sin långa, kvardröjande och goda eftersmak. I den här årgången hade Cabernet Sauvignon fått påhälsning av två procent Petit Verdot.


En rosastekt sirloin med morotspuré, rostad smålök och tryffel var tänkt att komplettera den sista kvartetten av stora cabernetviner. I det första glaset fann vi en riktigt elegant och lite mer mineraliskt nyanserad 2006 Proprietary Red från Pahlmeyer, ett vin i vilket de 80 procenten Cabernet Sauvignon och resten Merlot och övriga bordeauxdruvor till största del kommer från Jason Pahlmeyers egen vingård på knappt 700 meters höjd uppe i Atlas Peak i sydöstra Napa Valley. Tack vare den höga höjden och den magra vulkaniska jorden, har det här vinet fått en lite mer förfinad struktur och frukt än i äldre årgångar. Och elegant är just vad det är.
Den avslutande trion kom alla från Morlet Family Vineyards, där den duktiga vinmakaren Luc Morlet står för huvuddelen av hantverket. Det första vinet, 2007 Mon Chevalier, är en cabernetdominerad cuvée från Knights Valley i Sonoma, mörkt fruktig och tät med en djup och välmakande kropp, i sin ungdom lite återhållen, men av kraft samtidigt framåtlutad. Det här är ett vin för ett längre perspektiv, låt säga fem till tio års lagring till att börja med. Ja, såvida man inte njuter av det till en stor skön stek redan idag – men då är det kraften snarare än elegansen som står i första rummet.
Med elegans finner man i 2007 Coeur du Vallée som kommer från den övre delen av den berömda vingården To-Kalon i Oakville. Det var, enligt mig, ett av kvällens allra läckraste viner, mycket tack vare den rika frukten som kryddas med den typiskt jordiga nyans man alltid finner i vinet från To-Kalon, och allra mest för den enastående balansen och den underbart utdragna eftersmaken.
I 2007 Passionement, uteslutande Cabernet Sauvignon från en vingård på Oakville Bench, är det också superelegans inpackad i massiv mörk kalifornisk solsöt frukt som gäller. Visst finns här ett stänk sötma, lite kolaliknande babyhull, en och annan fatkrydda och unga tanniner som förvisso kan beskrivas som lena och mogna, men som i själva verket är massiva. Men när man tittar på vinet som helhet, är det inte detaljerna som syns, utan just den goda helheten. Cabernetvinerna från Luc Morlet är inget för den som söker bordeauxfiness, här är det mycket mer pondus och kropp som råder, men begriper man sig på stora, nyklassiska cabernetviner från Napa Valley är de helt klart värda att titta närmare på. Föresten, köp gärna en flaska eller två och låt lagra i 15-20 år … då minsann kommer frankofilen att vakna upp och inse att Kalifornien är ett precis lika bra distrikt för storslagna cabernetviner som Bordeaux är.

För övrigt avslutades kvällen med en hemlig överraskning, dekanterade fem timmar tidigare. Mörkt fruktig, ganska tät och modern, inte helt olik den stil vi under kvällen hade varit så bortskämda med, men med en lite tydligare fatnyans och en kryddighet som åtminstone förde mina tankar bort från Kalifornien till mer anrik jord, och mina tankar låg länge i Ribera del Duero utan att de direkt landade i något mer precist läge. Lika osäkra var de allra flesta andra runt bordet.
Så vilket var nu detta hemliga vin? Ett av de mest omtalade från detta klassiska distrikt under 2000-talet, 2003 Château Pavie från St-Emilion. Franskt? Kaliforniskt? Spanskt? Nej, men ett riktigt häftigt vin. Att gränserna håller på att suddas ut handlar inte om likriktning eller global uppvärmning, utan om att ambition och modern kunskap styr vinerna till att bli allt bättre. Om det sedan kommer från Napa Valley eller St-Emilion kanske ändå är sekundärt.

tisdag 16 november 2010

Lunch den 15 november

Gråmulet och regnigt. Och måndag. Då känns det såklart riktigt fint med lite uppiggande goda viner och vällagad mat. Sådant kan ju som bekant sprida solsken och positiv energi i vilken hösttrött själ som helst. Det blev därför inte särskilt svårt att övertala mig att tack ja till invitationen att äta lunch på Esperanto i samband med att Louis Mitjavile från Bordeaux kom på snabbvisit i Sverige.

Vi började med att prova vinerna, och njöt sedan av vad som blev kvar i flaskorna till den efterföljande måltiden. Först serverades två dekanterade viner från familjens egendom i södra Frankrike, mellan Béziers och Montpellier. Det blev en tydlig övervikt av positiva omdömen för den läckert mörkt fruktiga och lite kryddigt rostade 2007 Les Creisses (dominerad av Grenache, Mourvèdre och Syrah med lite Cabernet Sauvignon), som faktiskt var riktigt skön, men en suck av besvikelse och oförståelse för den märkligt ogint örtkryddiga och nästan dilliga cabernetdominerade 2004 Les Brunes från samma domän. Nej, den var sannerligen ingen upplyftande historia.

Det var ju inte för dessa viner jag hade byggt upp förväntan, utan för de fina bordeauxvinerna. Och de började med besked, med premiärårgången 2007 Château d’Aurage som Mitjavile äger i det allt mer intressanta distriktet Côtes de Castillon. Här var det läcker och för årgången ovanligt rikt och knäckig merlotfrukt som slog mot doft- och smaksinnena, och även om vinet saknar lite mellanregister, är det både gott och elegant.

Sedan ville Louis Mitjavile köra alla viner blint, och det blev särskilt intressant med tanke på att hans Château Tertre-Roteboeuf är ett av de alla bästa vinerna i St-Emilion och hans andra slott Roc de Cambes är ett helt oklassificerat slott i Côtes de Bourg. Fast helt oävet är det inte – tvärtom har det en uppkäftigt potent attityd som får betydligt mer namnkunniga slott att skälva i sina fogar.
Första vinet ut blev en ytterst elegant och nyanserat väldoftande 1996 Château Tertre Roteboeuf, vars näsa var mer komplex och sensuellt njutbar än dess fortfarande aningen stramt hållna smak. Men den fina tryffelliknande doften kom att gifta sig perfekt med lilla ragun av serranobönor och bräserad komage, seriöst toppad med färsk tryffel och en lövtunn skiva av kålrabbi. Tack vare bönornas protein och textur fångades vinet lite sträva kanter upp och hela alltet blev till en skön enhet!
Nästa vin imponerade mer, kanske inte ur aspekten komplexitet eftersom det var mycket yngre, mer för sin intensitet och generösa frukt, just i nuläget med en liten släng dyrbara ekfat, men med en riktigt god och koncentrerad mörk bärfrukt. Vinet visade sig vara 2007 Roc de Cambes, och med tanke på årgångens klena rykte var vinet precis allt annat än just klent. Det blev ett strålande ackompanjemang till den sotade vildanka som serverades som varmrätt, med en kräm på jordärtskocka och en syndigt god ankleversky som tillbehör.

Tillbaka till det mogna vinets magnifika doftregister igen, den här gången till en alldeles makalöst god, men fortfarande livfullt och ordentligt strukturerad 1988 Château Tertre Roteboeuf. Här bjöds en salig palett av knäckig merlotfrukt, jordig komplexitet, en god chokladask med kakaorullade chokladtryfflar – och så en släng riktig svart tryffel. Tack vare mognadskomplexiteten gick det här vinet också utmärkt till rätten med bönor, komage och tryffel. Det är något speciellt med den mogna doften av ett stort vin.
Kontrasten blev markant till den fylliga kroppen, mörksöta frukten, koncentrationen och värmen i 2003 Roc de Cambes, som på nästan alla sätt var väldigt årgångstypisk. Men mitt i all koncentration och, enligt Louis Mitjavile, för Bordeaux atypiska personlighet, fanns där en oväntad struktur. Syran är i denna årgång såklart längre än i de andra, men generellt sett har man en något högre mognadsgrad i sina druvor, därmed en mjukare syra.
Visst var 2006 Château Tertre Roteboeuf god, men mer elegant än kraftigt imponerande. Så var också årgången något lättare (och svårare). Frukten var inte lika mörk och tät som i de andra årgångarna, och strukturen såväl som mellansmaken lite mildare. Tack vare lättheten fungerade vinet rätt okej till den lilla utsökta rätten av kalvbräss med rostade pumparfrön, svart trumpetsvamp och picklade kantareller (rätt vågat att syra svamp till rätter som ska matchas med goda röda viner).

Det fanns en liten släng av brettanomyces i 1999 Roc de Cambes, men egentligen bara på den lilla nivån som jag själv finner vara komplex, och som ger en liten del av den stallighet som anses vara fin och ofta förknippas med mogen bordeaux. I och för sig höll vinet fortfarande kvar en del av sin ungdomliga mörkbärsfrukt, och just kombinationen av mognad och ungdom är just nu det här vinets finaste merit.
Jag själv tyckte att 2005 Roc de Cambes var utsökt, som förväntat av årgången tät och mörkt fruktig med en ordentlig men ändå mogen struktur. Det nästan spritter av kraft i vinet, och små pustar av violpastill och tryffel avlöste varandra under den halvtimma vinet fick leka i mitt glas. Precis som med den täta nollsjuan, passade det här vinet allra bäst till den smakrika ankan. Kraft bör som bekant matchas med kraft.
På tal om nollsju. Återigen visade familjen Mitjavile att deras filosofi och deras vingårdar skapar viner med kraft och djup, deras 2007 Château Tertre Roteboeuf var alldeles sensationell i sin parfymerade frukt och silkigt rika, nästan yppiga kropp. Oj, vad gott!
Tänk om man skulle lyssna på alla årgångsfascister som så strikt tror att allt handlar om årgångar hit och årgångar dit, att det finns riktigt dåliga och riktigt bra årgångar. Ungefär som att verkligt skickliga vinodlare och vimakare inte vet hur man parerar en del av de svåra åres värsta nycker. Undrar när, om ens om, de kommer att lära sig att vin handlar om producenter och deras hand med sina vingårdar och viner, inte om den enskilda årgången i sig.

Inte heller den ett decennium äldre och än mer sågade årgången slog fel, 2007 Château Tertre Roteboeuf var måhända inte ett magnifikt vin, men det var stilfullt i sin nu begynnande mognad. Frukten var lite sötaktig, cassis och nickel stod i protokollet, och kroppen var mjuk med milda tanniner som inte lovar särskilt mycket mer motstånd. Men gott var det, idag!

Om lunchen bjöd på en del spännande tillbakablickar, skulle den också visa på framtiden. Detta skedde med dunder och brak i det explosivt välladdade fatprovet av 2009 Château Tertre Roteboeuf, ett vin som ännu bara har hunnit till mellantid i sin fatuppfostran, men som egentligen redan nu är förtvivlat gott. Hade jag fått det blindare än jag nu fick det (jag visste ju, trodde jag i alla fall, att det enbart var viner från Bordeaux som serverades), hade jag mer än gärna kastat min gissning mot Napa Valley, kanske rent av mot den finfina firman Bond! Denna nollnia var fullpackad med mörk, mogen och tät bärfrukt, den var nästan köttig i sin koncentration vilket gjorde den rika tanninstrukturen väl integrerad. Och den 15.6 procent höga alkoholen var så förbluffande väl balanserad av frukten att jag nästan fick för mig att den inte ens hade klivit över 13 procent!
Även detta är något som vilseledda frankofiler borde öppna ögonen för, att väldigt många bra viner från Bordeaux och Bourgogne faktiskt har betydligt högre alkoholhalter än vad som står på etiketterna. Skillnaderna mellan kontinenterna har de senaste decennierna alltmer börjat slätas ut. På gott, och på ont. Men mest på gott!

söndag 7 november 2010

Middag den 6 november

Efter en vecka i Bourgogne med hundratals provade viner från unga årgångarna 2008 och 2009, var jag kanske inte direkt hungrig, däremot sugen att utsätta mig för en lång rad smakrika amerikanare. Därför samlades en gäng sugna gäster på Café Rotsunda.

Vi började med en riktigt god champagne, 1995 Blanc des Millenaires från Champagne Charles Heidsieck, en ren och begynnande mogen blanc des blancs som har en läckert rostad nyans och pigg syra. Till den lite lantchips, tunt skivad fänkålssalami, friterad palsternacka och grovskuren Comté. Kombinationen av sälta och fett i tilltuggen gör champagnerna ännu mer njutbara. Lätt som en plätt.

Vännerna samlades sedan till bords för det som, hade jag tänkt, ur ett vinmängdsperspektiv skulle bli en något lugnare middag. Den biten sprack – det händer något när ett gäng genuina vinälskare och vinsamlare möts, det går helt enkelt inte att kämpa emot suget att springa till vinkällaren och hämta upp något nytt, och något nytt, och ytterligare något nytt!

Första rätten blev en tartar på snökrabba med lite crème fraiche, citron och körvel, till vilken en slät kräm av avokado spetsad med lite lagrad tequila samt en dressing av olivolja med tomat och citron hörde. Det var en väldigt elegant men samtidigt smakrik förrätt som tack vare krabban hade en liten sötma, vilket ledde mig till att ta fram en smakrik men elegant fruktig chardonnay från soliga breddgrader. Som vanligt blir det då Kalifornien. I glaset hade vi toppselekteringen från Peter Michael Winery i Sonoma, 2006 Point Rouge. Årgång 2006 är lite lättare för chardonnay i Kalifornien, och det här vinet bjöd därför på en lite lenare kropp och mindre uttalad kraft än i normala fall. Och det passade alldeles perfekt till förrätten, just tack vare att vinets fruktsötma och kropp matchade krabbans dito helt perfekt. En chablis hade inte fungerat lika bra.
Därför fick Platters vin se sig slagen med målfoto, åtminstone som partner till maten. Men vinet i sig var det absolut inget fel på. Tvärtom gjorde det mig väldigt glad, jag är nämligen svag för vit bordeaux, som jag direkt jag lade näsan i det blinda glaset kände att det var (på Café Rotsunda serveras alltid alla viner blint – det är ur analysen, gissningarna och diskussionen som en hel del av vinets magi ligger). Doften var stor, präglad av vita liljor, grapefrukt och vanilj med en sval nyans av blommig honung och vax i en stil som vittnar om välhållen ålder, 15-18 år gissade jag. Glaset innehöll 1992 Château de Fieuzal från Péssac-Léognan.

I nästa servering blev det en krämig soppa av morot och pumpa kokt av hönsbuljong och belgisk veteöl och spetsad med ett uns fin hallonvinäger. Garnityret bestod av confit på ankmage samt brunoise av tryffelsalami. Den här doft- och smakbalansen är som gjord för pinotviner, vilket var hela grundtanken. Alla maträtter tillagas nämligen alltid efter de viner som är tänkta att serveras – vinlistan skrivs alltså först, därefter sätts och finkalibreras menyn. Jag hade valt en kalifornisk pinot, 2006 Pinot Noir Salisbury Vineyards från Flying Goat Cellars och en mycket sval vingård belägen intill havet i San Luis Obispo. Den påminde rätt mycket om den stil som Armand Rousseau i Gevrey-Chambertin har, vilken vi skulle komma till under kvällen, dock utan den för Bourgogne typiska kalkstensnyansen. Till soppan satt det här vinet som hand i handske – allt stämde in i minsta detalj.

Gun och Lenny hade tagit med sig ett blindvin som skulle visa sig komma från Bourgogne och var ännu ett exempel på att jag har fel när jag säger att Domaine d’Ardhuy inte gör några bra viner. Det gör de tydligen emellanåt, för den här 2003 Clos des Vougeot Grand Cru var både tät och kryddig, initialt (och då upphälld i ett bordeauxglas) nästan lite sydfransk med sötfruktiga övertoner av Grenache, men senare (då överflyttad till en bourgognekupa) mer elegant rödfruktig i klassisk med lite varmare burgundisk stil. Utöver att bli serverad i rätt glas, behövde det här vinet mer luft än det hade tillåtits att få. Även om det inte var stort och monumentalt, var det en riktigt god bourgogne från det storartade året 2003!

Mr Z kunde inte komma, tyvärr, men bidrog generöst med en riktigt bra och dyrbar flaska. Dekanterad sedan drygt fyra timmar var vinet fortfarande tätt och djupt fruktigt med nyanser av mörka bär, svarta oliver och bitter choklad, och det hade en koncentrerad men samtidigt elegant kropp med fin men inte frisk syra och en läcker mineraliskt jordig ton. Att vinet var ungt förstod man, att det var exklusivt också – balansen var riktigt fin. Det blev premiär för mig (och oss) för denna premiärårgång av 2008 Cabernet Sauvignon från Au Sommet, som görs av stjärnvinmakerskan Heidi Peterson-Barrett (henne skulle vi snart komma tillbaka till) och hennes nya vingård uppe i Atlas Peak i sydöstra Napa Valley.

Det tema som sedan skulle följa var Napa Valley, Cabernet Sauvignon, toppvinmakare och den varma årgången 2004. Första vinet var korkat – helvete också! Att ha en flaska av ett riktigt sällsynt och sällan provat toppvin som man får slå ut i vasken är aldrig kul, men det ödet fick 2004 Hourglass Cabernet Sauvignon från vinmakaren Bob Foley och firman Hourglass i St Helena gå till mötes.

Snabbt kallades ett reservvin in från vinkällaren, som tyvärr inte fick samma långa dekantering (fyra timmar) som de övriga. Ändå gjorde sig denna 2004 Paradise Hills Cabernet Sauvignon från Blankiet Estate och vinmakerskan Helen Turley alldeles utmärkt. Jag har ofta noterat att vinerna från den här nästan slösaktig hårdsatsande domänen är förtjusande och bordeauxliknande ur fat i den überpedantiskt rena vinkällaren, för att sedan blir syltiga och tunga när de hamnar i flaska. Den varma nollfyran borde vara ännu mer baktung, men det var den inte. Tvärtom var vinet otroligt elegant, mörkt fruktig och såklart sötaktigt avrundat av sommarvärmen, men med fina tanniner och en väl balanserad kostym av ekfaten. Riktigt gott med andra ord, och det stämde hela sällskapet in i.
Därefter kom det vin som till en början stod ut som det läckraste. Mörk fruktigt med en expressiv intensitet och oerhört snyggt integrerade ekfat, stadigt strukturerat med fin syra och väldig längd var 2004 Metisse Napa Valley Red Wine (en cabernet med 11 procent Merlot och fem procent Petit Verdot i cuvéen) från toppvinmakaren Philippe Melka och hans Melka Wines. Det här vinet fortsatte att utvecklas positivt i glaset trots alla timmar det hade tillbringat i karaffen. Dekantering av unga amerikanska cabernetviner är ett måste!
I sista glaset stod serveringens elegant, ett vin aldrig i någon årgång dominerar med kraft och koncentration, utan istället alltid bjuder på en silkeslen närmast sömlös textur, en ljuvligt parfymerad mörk vinbärsfrukt, en liten järnig mineralton, fin men aldrig frisk syra (särskilt i den här varma årgången) och en formidabel längd, 2004 Screaming Eagle Cabernet Sauvignon från Screaming Eagle i Oakville, och den begåvade vinmakerskan Heidi Peterson-Barrett, som med detta vin gjorde sin näst sista årgång här (2006 tog Andy Erickson över).
Dessa cabernetviner serverades i stora bordeauxkupor till en välhängd entrecôte som hade stekts i 90 graders ugn nästan lika länge som vinerna hade stått dekanterade. En rödvinssky, haricots verts och smörstekta trattkantareller blev fina tillbehör, men det som verkligen lyfte in vinerna till rätten både doft- och strukturmässigt, vad de krämigt tryffelstuvade jordärtskockorna. Mitt i prick!

Kvällens pausfågel medan matsalen snyggades till blev en väl mogen 1990 Brut Premier Cru från Champagne Paul Goerg (som jag aldrig tidigare hade provat) som förvisso var nötigt och äppligt mognadskomplex, men helt klart på väg utför.

Tillbaka till bords skänkte Millie och Hansa en utsökt mogen, pomerolliknande jordig och tryffel- och korintdoftande nästan silkeslen 1994 Napa Valley Merlot från Pahlmeyer. Tidiga minnen från dessa viner berättar att de som unga var täta och fruktmättade, typiskt den stil som Helen Turley (dåvarande vinmakare här) gjorde, för att med några års lagring bli förvånansvärt komplexa. Som den här flaskan!
Gun och Lenny kontrade med en tät, fruktmättad och kryddig 2007 In Fine Vinsobres från Domaine Constant-Duquesnoy som hade behövt betydligt mer tid i karaffen än vad som medgavs. Dagen efter hade vinet blommat ut och var mer komplext än på kvällen innan och bjöd då på en fantastiskt god lakritskryddig och aromatisk ton av violpastiller i den mörka bärfrukten.

En sammetslen, mjölksöt Brillat Savarin med tillhörande ketchup kokt av hallon, tranbär, tomat och tomatvinäger, samt en extra affinerad Camembert med en kompott av fikon från Rioja utgjorde ostserveringen. Jag hade nu hastigt blivit sugen på röd bourgogne, och hämtade därför en oerhört snygg 2002 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux-St-Jacques från den fenomenala firman Domaine Rousseau från den svala vinkällaren. Svalkan lyfte fram vinets finess än mer, den intensiva och sinnligt yppiga men lena och frisktsöta rödfrukten var ännu primär och fortfarande balanserad av en stram kalkstensyrlig ton och fina tanniner. Det blev ett utmärkt sällskap till ostarna, särskilt den första tack vare att ketchupen i det närmaste var helt designad druvsorten Pinot Noir.

Sist, men absolut inte minst, dekanterades en för årgången sällsynt mäktig merlot från Tenuta dell’Ornellaia, 2002 Masseto, ett vin som blint hade placerats som en cabernet i Kalifornien, jämte de andra cabernetviner vi hade njutit av på kvällen. Det är sannerligen inte ofta jag serverar italienska viner på Café Rotsunda nuförtiden, och ur ett provningspsykologiskt perspektiv är det därför logiskt att gissningarna föll åt det håll varifrån de flesta av vinerna kommer, mitt älskade Kalifornien.

Summering: 7 gäster, 15 viner och 35 Riedelglas.