lördag 4 december 2010

Halv 8 Hos Dig, den 3 december

Det kändes lika bra att fortsätta i utstakat spår med öl istället för vin, det gick ju grymt bra häromdagen, och även däremellan med trevligt besök med mängdsmakning vid vattenhålet Oliver Twist häromkvällen. Det gav mersmak. Tur man hade en bortamatch inplanerad till fredagskvällen, halv åtta med ett par lådor kul öl hos ”dig” närmare bestämt!

”Dig” i det här fallet är Chef Rob. Medan han putsade till de sista detaljerna i köket, attackerade jag lådorna med tempererad öl för att bestämma ordningen till kvällens meny. Vi började med den urgoda Lager No 1 från Dugges i Göteborg, fint humleblommig med ett uns honungston och en fin maltsötma som också bjuder på en diskret rostad nyans. Vi drack det skummande lagerölet till lufttorkad och sedan ugnstorkad skinka, vars sälta på ett grymt fint sätt rundade av humlebeskan och gjorde ölet honungslent. Det här gillades av alla gäster, trots att de hade kommit i tron att de skulle bli serverades exklusiva viner denna kväll. En viss oro spreds i sällskapet när det uppdagades att det inte alls skulle korkas upp ett enda vin denna kväll. Kul tyckte jag, en skön utmaning att uppmana till ölnjutning och kasta korkskruven i snödrivorna – för en kväll.

En av citrus syrlig och chile kryddhet ceviche av hälleflundra som piffats till med rödlök, sötpotatis och färsk koriander är knappast något som vinlistan vibrerar av lycka över, men till dagens första måltidsöl skulle det passa alldeles perfekt. Det är just kombinationen mellan ölet och maten som den här kvällen var tänkt att handla om. I glaset skummades ett utsökta Wisby Weisse från Gotlands Bryggeri upp. Den fint kalkiga mineraltonen i Gotlandsvattnet tränger här igenom den fruktigt brödsöta veteölskroppen och skänker en skön balans och pirrande mineralitet. Och till maten satt ölet alldeles perfekt – just tack vare kombinationen av syrlighet och vetesötma, och den kryddiga jästaromen.

Ale stod nu på tur. I det första glaset skänktes en riktigt läcker, ljust bärnstensfärgad och högaromatisk St Eriks IPA, en välsmakande och lika maltsötaktig som maltrostad ale med en kalasläcker humlekryddning som ger en skönt fruktigt kryddig doft- och smakbreddning. Det var första gången jag ställde detta öl mot min (och många andras) favorit, Sierra Nevada Pale Ale från det idag inte längre lilla, men fortfarande hantverksmässigt drivna Sierra Nevada Brewing Company. I jämförelsen framstod Sierra Nevada som lite lättare och något mindre humlekryddigt, men väldigt gott och välsmakande, men faktiskt inte lika imponerande. Flera av gästerna höll med. En intressant iakttagelse.
Från köket kom en väldigt god moules frites, kokta med schalottenlök och smör i ljus och mellanmörk tysk weissbier (jag tycker det blir godare med öl, än med vin i koket). Såklart passade båda ölen alldeles utmärkt till denna självklara ölklassiker – det hade i och för sig väldigt många andra mellanmörka och mörka öl också gjort. Men varför göra det svårt för sig, när man kan välja att laga maträtter som är säkra kort? Varför experimentera?


Kvällens första extra öl korkades nu upp. En härlig, sur, aldehydkomplex Gueuze 100% Bio Lambic från det anrika bryggeriet Cantillon i Bryssel. Som vanligt gick meningarna isär om det här ölet – en del fann det vara ”intressant” (vilket alltid är en diplomatisk recension för att det inte alls är gott), medan andra tyckte om det. Jag hör till dem som hyllar ölet, för sin fräschör, den torra smaken, den komplexa doften, den unika helheten. Och jag tyckte också att de passade väldigt fint till den skvätt musselsoppa jag hade kvar under högen av musselskal.

Av bara farten öppnade jag nästa extrainsatta öl, Starkporter från prisvinnande Oppigårds Bryggeri utanför Hedemora i Dalarna. Den är skönt mörkmaltrostad, en aning komplex, men egentligen mer elegant än rejäl. Och torr. Föredömligt torr. God sällskapsöl, såvida man inte får in ett fat med pinfärska ostron, eller en god fet lax som bara hastigt har halstrats … just det feta i rätten och det rostade och torra i ölet. Wow!

Medan de under halvdygnet långsamt bräserade lammläggen lades upp på tallrikarna med den smörade lammfonden och en mandelpotatiskräm, öppnades trion av klosteröl. Vi inledde med en riktigt fin, en aning sötknäckig malt-, humle- och jästaromatisk 2010 Chimay Capsule Bleu från Bières de Chimay som direkt vann uppskattning bland gästerna. Tack vare sin fyllighet och intensitet passade det riktigt bra till lammet, men det öl som totalt sett föredrogs var den lagrade och därmed betydligt mer komplexa 2004 Chimay Capsule Bleu från samma bryggeri. På bara några år hade karamelltonerna blivit ännu mer uttalade, en komplex och nästan bourgognelik jordighet med nyanser av tryffel hade vuxit fram, och utsökta toner av torkade fikon och dadlar gav doft och smak en nästan vinös känsla. Det var sannerligen inte lätt för vare sig 2010:an eller den i och för alldeles strålande fina Brother Thelonius Belgian Abbey Style Ale från North Coast Brewing Company i Kalifornien att hävda sig. Så kan det bli ibland – det spelar ingen roll hur fantastisk en öl eller ett vin är när det ställs mot något som för stunden känns mer komplext och exklusivt.


Så här i (nästan) juletid hade jag fått för mig att spilla på lite julorienterade öl, mest på kul. En mjukt knäckigt maltsöt och silkigt texturerad Ayinger Winter-Bock från Brauerei Aying i Tyskland vann direkt gehör, och det gjorde också den mörkrostade och ytterst snyggt julkryddiga Ø God Jul från norska toppbryggeriet Nøgne Ø – ett bryggeri som levererar en lång svit av utmärkta, spännande och välbryggda öl i många discipliner. Även om smaken börjar en aning sötaktigt, är slutet torrt och stilfullt balanserat. Hos mig fick det höga poäng och många glada tillrop, och min positiva hållning till ölet delades av nästan alla.
Det mest udda julinspirerade ölet blev Glühkriek från Lindemans Bouverij i Belgien, en syrlig fatjäst belgisk oude bruin (brown ale) som hade jästs om med körsbär och julkryddor, dessutom sötats så att den nästan uppförde sig som en julmust, men med tydlig karaktär av körsbärskärna och saftiga körsbär. Visst är den intressant och till och med god, men om jag själv får välja blir det hellre deras ännu mer komplexa Liefmans Kriek – den är helt fantastisk. Synd föresten att vi inte hade lite Stilton eller liknande här, det hade suttit gjutet till det glöggliknande körsbärsölet.
Av bara farten öppnades en helflaska (75 centiliter) av N’Ice Chouffe från Brasserie d’Achouffe i Belgien, en vintervärmande tioprocentig malt- och alkoholsöt mörk julöl som var god, men lite väl mycket i allt för några av gästerna kring bordet. Det stora snacket blev körsbärsölen. Kul!

Rob hade gjort stora goda tryfflar av choklad från Valrhona, som serverades med torkade jordgubbar. Det hela var uppgjort, jag hade nämligen ett par sköna mörka öl som jag ville visa upp för den intet ont anade vinskaran. Från Nørrebro Bryghus i Köpenhamn, och deras förra bryggmästare, hade jag tagit en omkring två år gammal Imperial Skärgaards Porter Cabernet Barrel, en mörk och lite kafferostad men samtidigt tydligt fatnyanserad nioprocentig öl med god och komplex, nästan lite fatsyrlig karaktär. Den passade alldeles utmärkt till tryffeln, och några av gäster tyckte till och med att ölet upplevdes godare till chokladen, än på egen hand. Just den upplevelsen är ju faktiskt en del av målet i sökandet efter de goda kombinationerna.
Däremot föll nästa specialöl platt – det kom från samma bryggeri men var trots fatlagringen av en helt annan typ. Tripel de Lente Sauternes Barrel är en ljus belgisk tripel med en styrka på nio procent, och den hade lagrats i ekfat som tidigare innehållit sauternesvin. Nog för att den söta gula fruktigheten faktiskt gick igenom, och att ölet i sig var gott (tyckte i alla fall jag), men det kunde inte mäta sig med de två mörka ölen, vare sig på egen hand eller till chokladen.
Den stora vinnaren blev, för mig inte helt oväntat, det spektakulära ölet Ace of Spades Imperial Stout från den lika experimentella och nyfikna som skickliga bryggmästaren på Sigtuna Brygghus. Det här är en kompromisslös tät och visköst koncentrerad imperial stout som trots sina 18.5 procent alkohol (man kan ju undrar var han har gömt dem någonstans) är elegant, till och med välbalanserad. Nog för att det bjuder på en god värme, en rik kropp och nästan oändligt smaklängd, men det är inte alls så extremt man kan tro att det är. Till chokladen blev ölet en ljuv enhet, och ölets finstämda men inte alls framträdande kryddning av russin, dadlar färska fikon, ett uns av stjärnanis samt fin choklad från Ecuador. Inte konstigt att det här ölet är så förtvivlat gott!
Vem tusan kan sitta och längta efter en god madeira vid ett tillfälle som detta?

5 kommentarer:

robert.ekstrom sa...

Jag ler fortfarande. Gott, gott, gott. Tack Michel.

Ruso sa...

Att dricka en Pale Ale efter en IPA kanske är hela problemet med att ni var besvikna på Sierra Nevada Pale Ale.

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Ruso - det var inte serveringsordningen som var "problemet", det var för övrigt inget problem. När man (vi) provar går vi i alla fall alltid fram och tillbaka, och det är väldigt intressant att ställa både snarlika eller helt olika stilar av öl eller vin bredvid varandra för att se hur de ter sig ur aspekten adaption för dofter och smaker.
Sierra Nevada Pala Ale är fortfarande i mångt och mycket måttstocken för en amerikanska ale. Att St Eriks sedan är bryggd för att vara en riktigt smakrik IPA är bara att gratulera - just det ölet utmärkte sig dessutom rejält i en internationell tävling häromveckan. Just för att det är så grymt bra.

Jens sa...

Var får man tag på Ace of spades? tack för en spännade blogg förresten!

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Ace of Spades såldes nog slut på ett par minuter när de få flaskorna lanserades på Systembolaget - men det finns säkert ett par krogar som har den. Åtminstone för god provsmakning.

Med tanke på succéen är jag förvissad om att Mattias kommer att brygga mer av den...