onsdag 29 december 2010

Middag den 28 december


Med alldeles för mycket resor och jobb varje kväll och helg under lång tid, har det inte hunnit bli något riktig ordning på Café Rotsunda den senaste tiden. Det var därför extra trevligt att samla caféets mesta och bästa stamgäster till den årliga mellandagsrean – då ett överflöd av det goda skulle slumpas bort till första bästa glupstrupe.

Det blev som vanligt ett stort fat med olika sorters naturchips och friterade rotfrukter som välkomnade gästerna, detta kompletterat med krustader fyllda med en röra av snökrabba som toppas med finaste löjrom från Kalix, samt små surdegssnittar med ankleverterrin som sprejats med spansk brandy och toppats med lite flingsalt. Enkelt och gott.

I det första glaset bjöds – alla viner som vanligt blint så att gästerna fick sätta sina djupa vinkunskaper på prov – en champagne som var väldigt god, frisk i syran men låg i kolsyran, och med en tydlig men läcker mognadston. Gissningarna ner på tidigt 80-tal var inte så dumma, men så uppförde sig den här flaskan av 1996 Millésime från Henriot betydligt mognare än väntat. De som hade provat den nyligen menade på att det var flaskvariation – att den här flaskan hade mognat mycket fortare. Sådant händer, tyvärr.
Den ställdes hur som helst mot en mycket vitalare, elegantare och friskare champagne – trodde alla. Stilmässigt låg vinet inte särskilt långt ifrån Dom Pérignon, men någon ”Dompa” hade cafévärden inte öppnat. Istället hade han öppnat en 1996 l’Ermitage Brut från Roederer Estate i Anderson Valley i nordvästra Mendocino. Ungefär lika delar Chardonnay och Pinot Noir, jäst med samma jäst som hos moderhuset Louis Roederer i Champagne, men delvis i stora foudres av ek och enbart med den första, allra finaste pressmusten. Det här är ett av Kaliforniens allra finaste mousserande viner – och det är galet gott!
Cat Woman toppade med en ännu piggare 1996 RD från Bollinger, frisk och stram och utsökt drickvänligt torr. Den satte minsann fart på aptiten. Till bords med andra ord!


Bröderna Morlet gjorde oss sällskap i vitvinsglasen. Det första vinet, 2007 l’Aprés Midi från vinmakaren Nick Morlet på Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma, var torrt och friskt stramt i en stålig stil (90 procent Sauvignon Blanc som tankjäses utan malolaktisk jäsning – resten fatjäst Sémillon) och passade utmärkt till den av limesaft och citrongräs syrliga musselveloutén som hörde till den snabbhalstrade laxen med fänkål och champinjoner. Men tack vare den släta krämen av blomkål, vann det fetare texturerade vinet 2007 La Proportion Dorée från Luc Morlet och hans Morlet Family Vineyards lite mer gehör som det bästa matvinet. Denna cuvée av 66 procent Sémillon, 32 procent Sauvignon Blanc och en skvätt Muscadelle är kalasgod, och väldigt bordeauxlik – särskilt efter en god portion luft.

Pinot Noir stod på tur, men eftersom valt pinotvin var av kraftigare slag gick meningarna isär om kvaliteten på. Jag fann vinet vara rikt och fruktyppigt med en härlig söt hallonarom, men också lite kryddighet samt lite väl mycket ekfat, vilket störde finessen en aning. Vinet var svårgissat; 2003 Omega Pinot Noir från Sine-Qua-Non (Manfred Krankl köpte druvorna från den utmärkta Shea Vineyards i Oregon).
Det var uppenbarligen gott och uppskattat, för nästan alla gäster hade tomt i glasen när nästa rätt serverades; en risotto kokt med ankbuljong, vitt vin och morotsjuice tillsammans med fint tärnad morot och confit på anka. Det hela toppades med rosastekt ankbröst. Den här rätten var gjort utifrån pinotvinets fruktsötma, kraft och förväntade fatkrydda – och det satt som hand i handske!
Ur den svala vinkällaren togs alltså en ny pinot fram, men nu hade vi inte tid att gissa – maten var ju redan serverad. En stor, intensiv, förförisk sötaktig rödbärig och rosenblommig doft spetsade med lite unga fattoner slog upp mot oss, och det smakrika, inte alls särskilt bourgognelika men samtidigt eleganta vinet upplevdes av alla som bättre och mer finstilt än pinotvinet från Sine-Qua-Non. Det vin vi hade i glasen var 2007 Pinot Noir Coteaux Nobles från Sonoma Coast och firman Morlet Family Vineyards. Just i ett sådant här läge är det lätt att förstå att annars så skickliga Manfred Krankl på Sine-Qua-Non övergav Pinot Noir för att satsa fullt ut på Syrah och Grenache.

Det är alltid trevlig med uppfriskande pausar i långa måltider (här på Café Rotsunda tar en middag ungefär sju till åtta timmar), och pauserna består av skvaller och champagne. I den här pausen två stycken närmare bestämt. Det första glaset fylldes upp av Tom Nicola, som hade en specialversion av 2002 Dom Pérignon från Moët & Chandon, men den skrikrosa etikett som såg lite lustig ut. Vinet var emellertid mer vällustigt än skojfriskt lustigt – alldeles förtjusande friskt och försiktigt mandelaromatisk på hustypiskt sätt och med en läckert kvardröjande eftersmak. Jag kan inte låta bli att tok-mycket-tycka-om Dom Pérignon.
Men vad gjorde det när Diamond Lager smög upp, enligt mig i alla fall, årets allra finaste och godaste och läckraste och mest komplexa och mest kompletta champagne; 1989 Cuvée des Enchantaleurs från Henriot. Detta magiska stycke vin var ett av kvällens mest komplexa viner!

Gästernas flight blev lite kortare den här gången – detta beroende på att det mest var champagner som blev medhavd dryck denna kväll. I det första av två röda glas stod ett vin som först upplevdes tämligen bordeauxlikt, till dess man lade näsan i blöt i glas nummer två. Det första vinet hade en djup mörkfrukt och lite jordiga undertoner samt en första viskning av mognad. Det var Platter som hade tagit med sig vinet, och med det ett gemensamt minne från en resa i Libanon vi gjorde för många herrans år sedan. Vinet kom från Château Kefraya men var en senare årgång den premiärårgång vi njöt av i solen på gårdsplanen vid slottet i Bekaadalen, det vi hade nu var nämligen 2001 Comte de M, en spännande och god cuvée av Cabernet Sauvignon och Syrah.
Le Soul Jones bjöd klassiskt så det förslog, och vi gick alla till Médoc för att hitta svaret. Riktigt dit skulle vi emellertid inte ha gått, trots att jag kunde slagit vad om att vinet kom från Pauillac och årgång 1988 eller 1989. Nej, vi skulle till Péssac-Léognan och 1989 Château Pape Clément, och det var såklart ljuvligt.
Det fick mig att minnas en unik flaska som jag hade i vinkällaren, och läget var det rätta att bryta förseglingen på den denna kväll. Kork ur, dekantera, låta snabblufta … och sedan ner i de stora bordeauxglasen. Det var rent ut sagt ett fantastiskt skolboksmässigt vin med sensuellt jordig och tobaksrostad mognadskomplexitet som slog upp ur glaset och träffat njutningscentrat rakt i solar plexus. ”Premier cru från Bordeaux”, sa ett par av gästerna, och det var på sitt sätt rätt. Vinet kom nämligen från ett toppslott i Pauillac, men var ett vin som vinmakarna mest gjorde för sig själva. Årgång 1989 var lite säregen, skörden av Merlot började redan sista augusti, men de sista druvorna skördare två månader senare. Av de sista skördade, ordentligt mogna druvorna, gjorde vinmakarna på Château Latour det egentligen inte existerande vinet 1989 Grappillons de Château Latour. Och det var alldeles sensationellt. Minst lika bra som le grand vin, om inte bättre!

Tournedos, stekt i ankfett, serverad med tryffelsås och tryffelkokt brysselkål och jordärtskocka blev huvudrätt, till vilken tre stora kalifornier serverades. I det första glaset det suveräna 2006 El Alma de Jonata från firman Jonata i Santa Ynez Valley, där kändisvinmakaren Andy Erickson är konsult. Djupt vinbärsfruktigt, elegant svalfruktigt med en fördjupad druvkaraktärskänsla (95 procent Cabernet Franc), och en seriös men samtidigt moget tanninrik struktur. Näst på tur stod ett vin som först (när det öppnades på eftermiddagen) var lite oborstat fruktplumpt utan mellansmak, men som efter fyra timmar i karaff var underbart rikt fruktigt, 2006 Lucia Abreu Vineyard Red Wine från Aubert Wines och en vingård som ägs av vingårdsmogulen David Abreu uppe i Howell Mountain. Struktur och mineral var appellationstypiska, och frukten vinmakaretypisk. Hälften Merlot och resten Sauvignon och Franc utgjorde cuvén i detta vin. Sist men inte minst ett superläckert, komplext och lite jordigt kryddigt 2006 Cemetary från firman Erna Schein, allra mest Cabernet Sauvignon från två vingårdar som ägs respektive sköts om av David Abreu. Det här var min favorit, särskilt till den tryffelosande kötträtten.

Ännu en champagnepaus innan osten skulle servers, denna med Meringue som paus- och champagnevärdinna. Komplexitet och mognad men ändå med välbehövlig fräschör bjöd denna 1987 Cuvée Spéciale Louis Pommery från Champagne Pommery på.
Alla middagar borde ha ett par champagnestopp på vägen från förrätt till dessert och eftersläckande okynnesflaskor. Både ur perspektiven smak som party är det oerhört begåvat!

Mr Z hade hört av sig innan middagen med önskemål om grönmögelost. En sådan önskan måste ju bara uppfyllas, inte minst med tanke på att önskemålet hade föranletts av en hemlig flaska sällsynt och till den osttypen perfekt passande vin. Vinet var rödsvart, tätt och opakt, och doften storslagen, fruktsöt och tät med en vaniljsöt och chokladkryddig fatnyans. Smaken motsvarade doftintrycket men byggde på med både en stor men balanserad sötma och många men mogna och snälla tanniner. Jag hade en vag idé om vad det kunde vara för vin, men det var så långsökt att tro att det skulle vara en flaska av sent skördad Cabernet Sauvignon från svårfångade kultvineriet Hundred Acre i Napa Valley, men det var faktiskt precis vad det var: 2004 Fortification. Det här vinet finns knappt.
Till osten Fourme d’Ambert med en söt kompott av fikon, som toppkrögaren Hector Oribe i byn Paganos i Rioja hade gjort och gett mig, passade vinet alldeles perfekt. Det blev faktiskt lite tyst kring bordet … det enda som hördes var små njutningsstön.

Den årliga jultraditionen att äta sachertårta, som budas upp från berömda Hotel Sacher i Wien, ingick såklart i kvällens middag. Tyvärr var årets tårta en aning torr, därmed en gnutta tråkig. Däremot var vinet supersnyggt och gott med läcker mognad och god syra, 1995 Trockenbeerenauslese Nr 12 Grande Cuvée från Weinlaubenhof Kracher.
Hur gott allt än hade varit kom det till slut, det där vansinnigt outhärdliga suget efter Pinot Noir. Det var bara att ta sig in i vinkällaren igen, och hämta lite bourgogne. Det blev en 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Hauts-Doix från Lucien le Moine. Nog var det god, men inte alls så kristallklart, mineralisk, sirlig och dansant rödaromatiskt som jag hade hoppats på, så det fick bli en vända till i vinkällaren. Den här gången blev det rätt – kvällen avslutades i fullkomligt bländande finess och kanonad av hallon, syrliga röda körsbär, nypon, djupröda rosor och sommarregn på kalkstensjord i form av 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från den fina firman Robert Groffier Père & fils.

Summering: 8 gäster, 18 viner, 40 Riedelglas.

2 kommentarer:

zwampen sa...

Tack kompis för en magisk kväll!
Kvällen tog slut alldeles för tidigt tyvärr? Träffade morgontidningsbudet i porten ;)

Gott Nytt 2011

Per sa...

Det inlägget var värt att vänta på! Lät grymt!