En riktigt bra dag i Walla Walla den 23 maj

Walla Walla är ett stort vindistrikt i den inre delen av Columbia Valley i Washington State. Det är ett vidsträckt område med böljande landskap, men det är också torrt med en årsnederbörd som sällan överstiger 300 millimeter, vilket kategoriserar området som öken. Därför måste man på de flesta håll bevattna vingårdarna. Men förutsättningarna för viner av absolut högsta kvalitet är stora och härifrån kommer många av delstatens bästa viner och det är framför allt druvorna i Rhônefamiljen som står för kavalkaden av toppviner i absolut världsklass.

   Vi hade börjat dagen med ett besök hos Reynvaan Family Vineyards, som ligger mitt ute på slättlandet med vetefält en knapp halvtimma utanför staden Walla Walla. Här skulle vi möta Matt Reynvaan (bilden), en före detta golfare som blev biten av vinet och började arbeta hos den klassiska vinfirman l’Ecole No 41 (år 2003) och Charles Smith för att lära sig grunderna inom vin, sedan blev protegé till Christophe Baron på Cayuse Vineyards (en av de verkliga toppstjärnorna i delstaten) och 2006 hann med praktik under fyra månade på Château Smith Haut Lafitte i Bordeaux. Men redan 2004 hade Matt och hans hustru Gale köpt en 15 hektar stor egendom och året därpå börjat plantera vin. Ytterligare två år senare köpte han och lät plantera en 10.54 hektar stor vingård i det som senare skulle bli The Rocks District of Milton-Freewater, en krävande men helt magisk plats för vinodling. Det var också 2007 som Reynvaan Family Vineyards grundades.

 

Vi provade en hel drös med magnifika viner hos Reynvaan Family Vineyards, bland annat ett utomordentligt läcker 2016 Viognier In The Rocks som förenade druvans förtjusande aromatiska blommighet och gula stenfruktkaraktär, men en rik textur men samtidigt en lätthet och fräschör som faktiskt inte är det vanligaste man möter i viner av Viognier. Druvorna skördas i ett par block om totalt 2.10 hektar som Matt planterade 2007 i sin idag 10.54 hektar stora vingårdsareal i The Rocks District. Musten är jäst i franska ekfat, 228 liter stora och ungefär en fjärdedel nya, men någon tydlig ekfatskaraktär står inte att finna. Det här är ett riktigt läckert viogniervin som lyckas förena en rik och skolboksmässig druvkaraktär med en finess och friskhet, och jag köpte med mig ett par flaskor att njuta av inom två till tre år till rätter av halstrade skaldjur.

Precis som alla andra vinmakare med fascination för Rhônedalens druvsorter och vinkultur, har Matt en fäbless för vinerna från Côte-Rôtie, bland annat Domaine Jamet och såklart toppvinerna från E Guigal. Det är således inte överraskande att han gör två tolkningar på vinerna från Côte-Rôtie och de två vinerna från Reynvaan Family Vineyards är några av mina favoriter på just det temat utanför Côte-Rôtie.

   Det ena vinet var 2015 In The Hills, en cuvée av 95 procent Syrah och fem procent Viognier som kommer från vingården på sluttningarna på cirka 600 till 650 meters höjd i vingården Foothills in the Sun ovanför vineriet. Precis som det andra vinet är druvorna i det här samjästa, delvis i hela klasar i små öppna jäsningstankar, och vinet har sedan mognat i 228 liter stora franska ekfat, cirka 15 procent nya, under 18 månader. Av de två vinerna är det här det mest kryddiga, lite stramare och något mer jordrökiga, en aning mer blommigt och med större fräschör och mineralitet – på så sätt är det också det vin som mest liknar viner med inslag av Viognier från Côte-Rôtie. 

   I glaset intill 2015 In The Rocks, som är gjort på exakt samma sätt men från den 10.54 hektar stora vingården i The Rocks District of Milton-Freewater, där vingårdarna ligger på cirka 270–280 meters höjd i ett mycket varmare klimat och i jordar som är mycket är stenigare. Det här vinet är tätare, har en mörkare frukt och lite yppigare kropp, det också lite köttigare och mer stenrökigt och har dessutom den för området så typiskt rödfruktiga och syrliga nyansen av röd citrus, vildhallon och rabarber. Vilka magiskt goda viner!

 

The Rocks District of Milton-Freewater är en ung appellation, etablera så sent som i februari 2015. Då hade man odlat vin här i 17 år, en av de allra första att plantera vin var Christophe Baron på Cayuse Vineyards som grundades 1998. Men det var inte Christophe som låg bakom etablerandet av denna AVA, han var emot det hela och tycker att vinområdet hör till Walla Walla. Istället var det Steve Robertson på Delmas som menade att området med de steniga jordarna var så unikt och att vinerna härifrån får en så distinkt karaktär att man skulle skapa en helt egen appellation. Så blev det också. Rent geografiskt ligger det här vindistriktet i det nordöstra hörnet av Oregon, men de flesta vinmakare som gör vin härifrån anger Walla Walla och delstaten Washington State som ursprung.

   Totalt sett är appellationen 1 550 hektar stor, men i nuläget odlas vin på bara 122 hektar. Det finns en möjlighet att plantera ytterligare 200–250 hektar vin här, och så kommer det troligen bli i takt med att de gamla fruktlundarna avvecklas. 

 

Christophe Baron föddes i Champagne och kom tidigt att inspireras av vinerna från Bourgogne och med det lade han grunden för sin filosofi att vinet ska ha ett tydligt uttryck av sin födelseplats, det vill säga vingårdens unika läge och egenskaper. Han reste runt i världen och lärde sig alltmer om världens viner och landade till slut i Willamette Valley där han arbetade för David Adelsheim med ambitionen att själv grunda en vinfirma med fokus på Pinot Noir. Det var faktiskt så som han till slut, 1997, kom i kontakt med Walla Walla och blev totalt hänförd av de magra och djupa stenjordarna här. Han köpte en bit land som tidigare varit äppelodling, året därpå ytterligare mark och började långsamt att plantera sina vingårdar – sedermera också bygga ett toppmodernt vineri där han idag har både cementtankar, ståltankar, foudres och små ekfat för jäsning och lagring.

   Han gav firman namnet Cayuse efter den indianstam som en gång i tiden levde här som kallades Cayuse, med innebörden ”folket bland stenarna”. Idag täcker hans vinodling 25.10 hektar med ytterligare ett par hektar mark som ska planteras 2019, och odlingen har alltid skötts ekologiskt och är idag fullt ut inriktad på biodynamiska metoder.

 

 

Cayuse Vineyards är producent av en lång rad viner, i stort sett alla av exceptionell kvalitet. Majoriteten ligger på Rhônedruvor med Syrah i en solklar ledning, men ett av de viner som imponerar mest är 2014 God Only Knows, en cuvée av drygt 90 procent Grenache (som odlas på mycket liten del här i The Rocks) och resten blandade druvor ”som bara Gud känner till”, enligt Christophe som vill skapa någon slags myt kring det här vinet. Omkring 70 procent av vinet är vinifierat i hela druvklasar i cementtankar och resultatet är lysande – djupt och kryddigt men ändå med en sammetslen och sötaktig textur och en fräschör som är tydligt större än den i vinerna från södra Rhônedalen.

   Ett annat vin som alltid imponerar med motsvarande elegans och fräschör är 2015 Widowmaker, ett druvrent vin av Cabernet Sauvignon från stockar planterade 2000 i En Chamberlin Vineyard en liten bit bort från vineriet, lagrat i franska ekfat som till hälften var nya under 18 månader. Här finns en god tanninstruktur, men tanninerna är fint mogna och uppfattas väldigt fint integrerade i den mörka och lite jordiga frukten.

   Syrah är annars den druvsort som dominerar odlingarna och vi provade ett antal viner på temat. Ett av dem var 2014 Syrah En Chamberlin Vineyard, druvrent och kryddigt med en underbart stenrökig nyans med toner av dillfrö och rabarber mitt i den annars djup mörkfruktiga och peppriga doften. Ett annat var den superläckra, Côte-Rôtie-liknande 2012 Syrah Cailloux Vineyard, i vilken fem procent Viognier har fått krydda upp Syrah med sina blommighet och nyanser av violpastill och aprikos. Det är ett sensationellt läckert vin.

 

Ett av de mest åtråvärda vinerna från Cayuse Vineyards kallas Bionic Frog, det smeknamn som Christophe fick när han reste runt i Australien. Vinet 2013 Bionic Frog görs till 100 procent av Syrah från Coccinelle Vineyard som ligger en bit bort mot staden Milton-Freewater till och planterades 1998. Här är det kraft och djup, struktur och rondör, fruktighet och jordighet som gäller, dessutom en läcker kryddighet från både druvan, stjälkarna (60 procent hela klasar) och den jordrökiga nyansen som alla viner härifrån har. Det är galet gott, men också galet ungt, fem till tio år till på den här hade varit intressant. Tur att jag har en del äldre flaskor hemma.

Det finns alltfler trevliga och också bra restauranger i Walla Walla och Passatempo Taverna på 215 E Main Street i hjärtat av staden är en av de bästa. Maten drar åt det italienska och man har en uppsättning riktigt fina pastarätter här, såklart av eget gjord pasta, men också både smårätter och huvudrätter. Dessutom har man en cocktailbar som precis alla i trakten talar om. Trots det har jag inte druckit en enda cocktail här, det blir mest vin – mycket vin. Och fortfarande ingen cocktail.

Man har en matsal inomhus och en uteservering som man har spänt en segelduk över så att man får känslan av att sitta inomhus men ändå ute i friska luften. Det var här vi bänkades oss. Vi fick en helt fantastisk, glad och flink, kunnig och servicevillig servitris som blev en ren fröjd att bli uppassad av. Hon föreslog av vi skulle ta in lite små tilltugg till det vita vinet vi hade beställt, medan vi beställde våra maträtter. Det blir ett par skålar med smakrika och något pikanta marinerade oliver som var riktigt goda, samt luftigt grillat bröd med lufttorkad tunt skivad skinka och med kikärtskräm.

På vinlistan hade jag hittat en 2016 Viognier Marsanne Bouschey Vineyard från den unga firman aMaurice, som har sina 8.10 hektar egna vingårdar i Walla Walla men sitt vineri i Woodinville strax norr om Seattle, ungefär fem timmar bort från vinrankorna. Att många producenter gör så här i Washington State är för att marknaden finns i storstaden Seattle och i området däromkring, och att väldigt få personer tar sig tid att köra hela vägen till Walla Walla. Firman grundades 2004 av Tom Schafer och numera är det hans dotter Anne som gör vinerna. Vinet görs till lika delar av Viognier och Marsanne som kommer från den välkända Bouschey Vineyard som ligger på ungefär 300 meters höjd i Yakima Valley i hjärtat av Columbia Valley. Med jäsning i neutrala franska ekfat och en kort lagring som bara sträcker sig över fyra månader, har vinet knappt fått någon karaktär av ekfaten, mer en fin textur som matchar den lött blommiga frukten.

Jag hittade direkt min förrätt, ganska hårt träkolsgrillad bläckfisk med perfekt konsistens i köttet och en god och lite knaprig grillyta. Den serverade med små skivor av små potatisar, en god salsa verde och lite finskuren röd lök. Det var en himmels rätt som passade perfekt till det fruktiga vinet, som hade tillräcklig smakrikedom för att matcha grilltonerna.

Dagen innan hade vi träffat Steve Robertson på Delmas, som började plantera sin SRJ Vineyard i utkanten av det som senare skulle bli The Rocks District of Milton-Freewater år 2007. Idag är vingården 4.05 hektar stor och är till 3.25 hektar planterad med Syrah och resten med lika små andelar Viognier och Grenache. Som vinmakare anlitar han Billo Navarane (Master of Wine sedan 2017) från Rasa Vineyards, som delar samma klassiska filosofi med elegans och mineralitet före kraft. Produktionen av vinet är liten, fram till 2016 gjordes det inte mycket mer än cirka 2 300 flaskor årligen, från 2017 ligger produktionen på cirka 4 000 flaskor per år. Mycket mer än så kommer det inte att bli.

   Det är otroligt svårt att få tag på vinet, så gott som allt säljs genom den lilla firmans mejllista, som sedan länge är fulltecknad och idag har 15 000 personer på väntelistan för att komma in på den riktiga listan! När jag såg att man hade 2015 Syrah från Delmas på vinlistan (125 dollar), ringde jag genast till sommelieren och lade undan tre flaskor till oss. Vi hade i och för sig druckit vinet tillsammans med Steve dagen innan, men man måste verkligen ta tillfällena när de kommer. Det här är alltid en cuvée av Syrah med omkring åtta procent Viognier, vilket lyfter en underbar blommighet och kryddighet i det annars närmast silkigt texturerade vinet. Helt klart har The Rocks District en egen parfym, den talar Steve alltid om, och den är tydlig i vinet. Kryddigt, lite dillaromatiskt, blommigt och alltid stenrökigt, och superläckert!

 

De flesta av mina vänner tog in gran bisteca för två personer per stek och det såg fint och gott ut. Själv satsade jag på pork milanese, en stor och härlig fläskkotlett av helt annan kvalitet och smak mot vad man får i Sverige, som var panerad och stekt i olja och smör med salt och citron som smaksättning. Köttet var magiskt gott, det formligen smälte i munnen och det var i allra högsta grad en italiensk touch i smaksättningen. Till kotletten en fräsch sallad och lite sauce gribiche, egentligen en fransk majonnäsliknande sås man slår med lättkokta ägg och en neutral olja och smaksätter med senap, gurka och kapris.

Vi hade ett vin till den här kvällen, ett otroligt unikt och sällsynt vin som vi hade fått med oss av Christophe Baron på Cayuse Vineyards när vi lämnade vårt fyra timmar långa och helt magiska besök. Emellanåt gör han specialbuteljeringar som inte är vingårdsspecifika, vilket annars är en av grundidéerna, och det var en sådan magnumbutelj vi nu har fått, 2014 Wallah Wallah #6, vilket var den sjätte upplagan av detta minimalt producerade vin. Det här var ett betydligt tätare, mer kryddigt och pepprigt och mer strukturerat vin än det från Delmas, i min gom det godare av de två även om båda vinerna var fantastiska.

   Jag misstänkte dock att det unga vinet kunde vara lite knutet, genom åren har jag druckit väldigt mycket vin från Cayuse Vineyards, och även om det är doft- och smakrika och vansinnigt goda redan som unga, är det viner som utvecklas väldigt positivt med bara ett par års ålder. Därför brukar jag lufta dem när jag dricker dem unga – och det bad vi vår trevliga servitris att göra. Det var nog klokt, för även i glasen kände vi under en halvtimma eller så hur vinet tog alltmer för sig i takt med att syret öppnade upp det.

   Med ytterligare en fantastisk dag i Walla Walla och The Rocks District of Milton-Freewater, och två riktigt fina restaurangupplevelser, var det dags att återvända till Portland – för vidare upplevelser på temat Pinot Noir i Willamette Valley.

Whitehouse-Crawford den 20 maj

Walla Walla är sanna mina ord ingen metropol. Varje gång jag har varit här har besöken föregåtts av en omkring fem timmar lång bilresa från antingen Seattle i Washington State eller som nu från Portland i Oregon. Walla Walla ligger egentligen mitt ute i öknen och även om jordbruket är viktigt och vinindustrin har vuxit sig stark de senaste tio åren, känner man att man är långt borta från den mest utvecklade civilisationen. Trots det finns det numera ett antal bra restauranger här, och ett par hotell som är alltifrån okej till riktigt bra – upplever jag på de flesta ställen att den där extra klon i detaljerna än så länge saknas. Men hit åker jag och trots den långa resan gör jag det gärna, för här ligger ett antal fantastiska producenter och flera av dem skulle nu besökas med mitt sällskap av livsnjutare i följe.

   Vi hade börjat dagen, eller rättare sagt eftermiddagen, hos den intressanta firman Rasa Vineyards som gör ett tiotal viner, främst röda men ett par vita, av huvudsakligen Rhônedruvor som Syrah och Grenache och Bordeauxdruvor i olika cuvéer. Ägaren och vinmakaren Billo Navarane fångades av vinet i början av 2000-talet, då han arbetade som tekniker och utvecklare inom datorer för Hewlett-Packard och till slut var det så starkt att han flyttade till Kalifornien för att studera vitikultur och oenologi vid UC Davis. Tanken var att köpa vingårdar i Sonoma County eller Napa Valley, så såg i alla fall drömmen ut, men verkligen såg helt annorlunda ut – för 15 år sedan kostade en hektar mark med bra läge ungefär 142 000 dollar (idag ligger priset på det tre- eller fyrdubbla), medan motsvarande areal planterad vingård i Washington State landade på drygt 10 000 dollar per hektar. Sagt och gjort, man flyttade hit och grundade sin vinfirma 2006.

   Vi hade en riktigt fin provning här och ett av vinerna som imponerade mest var 2016 Living the Limelight, ett vin som görs till 93 procent av Petit Verdot, en sällan ”ensambuteljerad” bordeauxdruva som brukar kännetecknas av massiva tanniner och behov av lång lagring. Men det här vinet var sensationellt elegant, det hade en medelstor doft och smak, fint blommig med nyanser av viol och en nästan bläckig jordighet som gav komplexitet, och i smaken fanns både fräschör och mineralitet. Det var så läckert att jag köpte med mig en flaska hem till kommande njutning.

 

Kvällen skulle vi tillbringa på en av stadens bästa restauranger, eller rättare sagt den allra bästa, Whitehouse-Crawford, där jag alltid brukar äta när jag är här. Restaurangen ligger mitt inne i staden i en gammal industrilokal med tegelväggar, högt till tak med den gamla bjälkstrukturen bevarad och med ett massivt gammalt trägolv. Allt är dock renoverat till modern standard och mitt i allt det rustika klassiska finns det en elegant känsla. Matsalen är stor och luftig, det finns en liten sittgrupp framför en öppen spis, man har en liten hörna med en bar som brukar vara uppskattad och livlig, det finns ett chambre separée och utefter ena sidan av matsalen ett öppet kök med en bardisk framför köksluckan. Här brukar jag sitta när jag reser ensam.

   Nu var vi 13 personer och skulle sitta vid ett långbord – som visade sig vara uppdukat för bara tio personer.

   ”Det är inga problem, vi fixar till det här på ett par sekunder”, sa vår servitör som var en absolut pärla, flink och lyhörd, serviceinriktad ut i fingerspetsarna och en absolut förebild i hur man ta emot gäster. Så serviceinriktade och trevliga skulle vi under hela kvällen fortsatt komma att uppleva de andra servicegivarna i matsalen. Det blev full poäng på servicen!

 

Vinlistan, som också ligger på deras hemsida, hade jag såklart granskat innan för att leta upp ett antal spännande viner att njuta av – men jag är inte bara ute efter att vinerna ska vara d godaste, jag vill visa upp en bredd av den lokala vinkulturen för de vänner som följer med mig på mina resor. På den här listan hade jag hittat ett par viner från den högintressanta producenten Long Shadows Vintners, som grundades av Allen Shoup för 15 år sedan med en helt annan idé än vad som brukligt är. Allen ville inte själv göra vinerna, utan låta en handfull toppvinmakare från olika delar av världen tolka de druvor och den terroir som finns i den här delen av Washington State.

   Jag hade hittat tre viner från dem, det första 2016 Riesling Poet’s Leap, som görs i samarbete med Armin Diel från Schlossgut Diel i Tyskland. ”Han söker alltid ett vin med stor fräschör och tydlig mineralitet, ett vin med så lite fenoler som möjligt eftersom det skulle ge vinet bitterhet”, berättade vinmakaren Gilles Nicault som sköter det dagliga arbetet i vineriet, som ligger utanför Walla Walla. Druvorna skördas i fyra vingårdar, framför allt Sonnet Vineyard (som ger mineralitet och struktur) som planterades med tyska kloner av Riesling 2004, från Phil Church Vineyard i Yakima Valley (den delen ger citrus, syra och blommighet) samt från Weinbau Vineyard och Dionysos Vineyard. Druvorna skördas vid låga 20–21 Brix, de pressas försiktigt i hela klasar och musten jäses sedan i ståltankar och för att bevara fräschören låter man blockera den malolaktiska jäsningen. Vinet har en alkoholhalt på 12.3 procent, en syra på 8.1 gram per liter och en restsötma på cirka 13 gram per liter. Det här är ett alldeles utmärkt vin, ett av de allra finaste av Riesling i Washington State. Det har en stor och ren doft, blommig och aromatisk i en väldigt aromatisk stil med stor elegant, frisk syra, len textur och till och med tydlig mineralitet. Det har en inledande mjuk fruktsötma, men en helt torr och syrafrisk finish.

 

Vi tog in en trerättersmeny för 62 dollar per person, och man kunde välja fritt bland ett antal förrätter, varmrätter och desserter. Jag började min meny med raviolis fyllda med räkor och bottarga (riven torkad romsäck från pilgrimsmusslor) som serverades med en smörsås och färska gröna ärter. Det var en rätt som passade fint till rieslingvinet, faktiskt också till det svalt serverade pinotvinet.

 

Jag hade också förbeställt ett vin från en av de bästa producenterna av Pinot Noir i Willamette Valley i Oregon, Arteberry-Maresh. Firman grundades 2005, men familjen har odlat vin här sedan mitten av 1970-talet, och vinerna görs av den unga Jim Maresh som gör en svit supereleganta viner av Chardonnay och Pinot Noir från familjens egna 18.20 hektar stora vingårdar, samt från kontrakterade odlare. Han utför sitt hantverk i både vingård och vineri med största försiktighet och noggrannhet, vilket också märks i hans silkeslena, elegant parfymerade och superbt balanserade viner som alltid har en måttlig alkohol, 12.8 procent i just det vin jag hade beställt.

   ”Jag är en enkel vinmakare, jag vet inte hur man göra några tricks och förstår i alla fall inte varför och när man i så fall skulle utföra dem”, berättade Jim för mig en gång.

   I glaset hade vi hans röda instegsvin, 2014 Dundee Hills Pinot Noir, som är gott nog och verkligen visar riktningen på vinerna, även om det är de vingårdsbetecknade och mer sällsynta vinerna som är det mest exceptionella. Det här vinet görs av druvor från ett par vingårdar uppe i appellationen Dundee Hills, vars röda vulkaniska jord på ett fantastiskt sätt lyfter pinotvinernas röda fruktparfym och blommighet. Det finns en ljuvlig lätthet i det här vinet, ändå ett seriöst djup, därtill en stor fräschör och finstilta tanniner som håller ihop vinet. Det enda som skiljer det från en klassisk röd bourgogne är att det vinet inte har någon kalkig mineralitet, för övrigt är det påtagligt burgundiskt.

 

Vi skulle sedan återgå till Long Shadows Vintners och två av deras viner. Det första av dem var 2015 Pedestal som görs i samarbete med den världsberömda vinmakaren och konsulten Michel Rolland. Det är en cuvée av cirka 85 procent Merlot med Cabernet Sauvignon samt lite Cabernet Franc och Petit Verdot. Också till det här vinet har man sökt druvor av högsta kvalitet, från Tapteil i Red Mountain och den närliggande Dionysos Vineyard, samt Weinbau Vineyard och Conner Lee Vineyard i Wahluke Slopes (de senare två bidrar med mörk frukt och rik kropp), idel kända vingårdar. Musten jäses i ståltankar och vinet dras sedan över till franska ekfat, cirka 85 procent nya, för malolaktisk jäsning och lagring i ett drygt år. Det har en stor och rikt fruktig doft och smak med nyanser av blåbär och violpastill och som ett fortfarande väldigt ungt vin även en lite kryddig ton från ekfaten. Det var dock lite knutet i början, allra bäst hade nog varit att låta det luftas i karaff en timma, med tiden i glaset blommade det upp fint och vann då också en allt rikare och yppigare kropp.

I glaset intill kom det vin av Cabernet Sauvignon, uteslutande faktiskt, som görs i samarbete mellan Long Shadows Vintners och den i Napa Valley smått legendariska men numera pensionerade vinmakaren Randy Dunn. Vinet hette 2015 Feather och druvorna kommer framför allt från Stone Tree Vineyard och Weinbau Vineyard i Wahluke Slope (dessa vingårdar ger struktur och en mörk och tät frukt) och The Benches i Horse Heaven Hills (fruktighet och elegans). Musten jäses i ståltankar och vinet dras sedan över till franska ekfat, cirka 90 procent nya, för malolaktisk jäsning och lagring. Det här är det bästa och mest komplexa av de röda vinerna hos Long Shadows Vintners. Precis som merlotvinet, var det här vinet stängt precis när det slogs upp i glaset, men med 15 minuters luft hände det saker. Det fick då en djup, tät och något koncentrerad men samtidigt stilfull och komplex doft med inslag av ceder, blyerts och bläck, jämfört med merlotvinet hade de en mycket tätare struktur med fasta tanniner, men med en överlag mycket fin balans.

   Det var kul att prova (och dricka) de tre vinerna från Long Shadows Vintners. De har också samarbete med Philippe Melka (välkänd vinmakarkonsult i Kalifornien), John Duval (före detta vinmakare på Penfolds, bland annat för Grange) och Ambrogio (i Toscana). Också dessa viner är bra, men dem lämnade därhän den här gången.  

 

Min varmrätt blev en filé av lokalt uppfödd kossa, stekt medium rare enligt mina önskemål och serverad med en god rödvinssås, smörstekt svamp och en puré av potatis. Förvisso en inte alltför märkvärdig rätt, men god och i precis rätt smakintensitet till de röda vinerna. Inte för att merlotvinet behövde någon avrundning, men cabernetvinets tanninstruktur kom att upplevas lite lenare tack vare den krämiga potatisen.

Den karismatiska rockstjärnan och vinmakaren Charles Smith har förmågan att både producera viner som är så publika att alla gillar dem, och viner som imponerar på högre och ibland också högsta nivå. Ambitionen är alltid att göra goda viner, goda att dricka som unga och om det finns potential att lagra dem också goda som mogna. En av gästerna hade med sig en flaska till restaurangen (”bring your own” mot en korkavgift är vanligt i USA, en lysande idé!) som vi med ett glatt och nyfiket ”Självklart, vad kul, vilket fantastiskt vin ni har tagit med!” från vår sommelier fick serverat för en korkavgift på 25 dollar. Vinet kom just från Charles Smith och hans K Vintners och var en 2012 The Hidden Syrah Northridge Vineyard, ett druvrent vin av Syrah från bara ett par rader i den här vingården i appellationen Wahluke Slope. Charles brukar vinifiera merparten av sina toppviner av Syrah med en del hela druvklasar och det har också skett här, i små öppna jäsningstankar med regelbunden nerpressning av skalkrosset. Vinet har en mörk och något kryddig doft, aningen köttig också, men den var till en början lite knuten och nästan stum. Först med luft i glaset, en kvart till att börja med men än mer efter ytterligare en kvart, började vinets doft att veckla ut sig och det blev allt kryddigare och djupare mörkfruktigt med tiden. Och såklart godare också. Min varmrätt hade jag dessvärre hunnit få i mig när vinet uppförde sig allra mest och bäst, men det var också gott att dricka på egen hand.

Min meny avslutades med en dessert, en god maräng med krispig yta men ett gott segt innanmäte och en liten doftnyans av rom. Till den hörde lite bakad rabarber och färska jordgubbar, lite melass av granatäpple och till det vispad grädde med vanilj.
   Sammantaget blev det en underbar kväll med god mat, väldigt goda viner, en härlig miljö och en service och välvilja i absoluta toppklass. Ska du till Walla Walla är en kväll på Whitehouse-Crawford att rekommendera.