En riktigt bra dag i Walla Walla den 23 maj

Walla Walla är ett stort vindistrikt i den inre delen av Columbia Valley i Washington State. Det är ett vidsträckt område med böljande landskap, men det är också torrt med en årsnederbörd som sällan överstiger 300 millimeter, vilket kategoriserar området som öken. Därför måste man på de flesta håll bevattna vingårdarna. Men förutsättningarna för viner av absolut högsta kvalitet är stora och härifrån kommer många av delstatens bästa viner och det är framför allt druvorna i Rhônefamiljen som står för kavalkaden av toppviner i absolut världsklass.

   Vi hade börjat dagen med ett besök hos Reynvaan Family Vineyards, som ligger mitt ute på slättlandet med vetefält en knapp halvtimma utanför staden Walla Walla. Här skulle vi möta Matt Reynvaan (bilden), en före detta golfare som blev biten av vinet och började arbeta hos den klassiska vinfirman l’Ecole No 41 (år 2003) och Charles Smith för att lära sig grunderna inom vin, sedan blev protegé till Christophe Baron på Cayuse Vineyards (en av de verkliga toppstjärnorna i delstaten) och 2006 hann med praktik under fyra månade på Château Smith Haut Lafitte i Bordeaux. Men redan 2004 hade Matt och hans hustru Gale köpt en 15 hektar stor egendom och året därpå börjat plantera vin. Ytterligare två år senare köpte han och lät plantera en 10.54 hektar stor vingård i det som senare skulle bli The Rocks District of Milton-Freewater, en krävande men helt magisk plats för vinodling. Det var också 2007 som Reynvaan Family Vineyards grundades.

 

Vi provade en hel drös med magnifika viner hos Reynvaan Family Vineyards, bland annat ett utomordentligt läcker 2016 Viognier In The Rocks som förenade druvans förtjusande aromatiska blommighet och gula stenfruktkaraktär, men en rik textur men samtidigt en lätthet och fräschör som faktiskt inte är det vanligaste man möter i viner av Viognier. Druvorna skördas i ett par block om totalt 2.10 hektar som Matt planterade 2007 i sin idag 10.54 hektar stora vingårdsareal i The Rocks District. Musten är jäst i franska ekfat, 228 liter stora och ungefär en fjärdedel nya, men någon tydlig ekfatskaraktär står inte att finna. Det här är ett riktigt läckert viogniervin som lyckas förena en rik och skolboksmässig druvkaraktär med en finess och friskhet, och jag köpte med mig ett par flaskor att njuta av inom två till tre år till rätter av halstrade skaldjur.

Precis som alla andra vinmakare med fascination för Rhônedalens druvsorter och vinkultur, har Matt en fäbless för vinerna från Côte-Rôtie, bland annat Domaine Jamet och såklart toppvinerna från E Guigal. Det är således inte överraskande att han gör två tolkningar på vinerna från Côte-Rôtie och de två vinerna från Reynvaan Family Vineyards är några av mina favoriter på just det temat utanför Côte-Rôtie.

   Det ena vinet var 2015 In The Hills, en cuvée av 95 procent Syrah och fem procent Viognier som kommer från vingården på sluttningarna på cirka 600 till 650 meters höjd i vingården Foothills in the Sun ovanför vineriet. Precis som det andra vinet är druvorna i det här samjästa, delvis i hela klasar i små öppna jäsningstankar, och vinet har sedan mognat i 228 liter stora franska ekfat, cirka 15 procent nya, under 18 månader. Av de två vinerna är det här det mest kryddiga, lite stramare och något mer jordrökiga, en aning mer blommigt och med större fräschör och mineralitet – på så sätt är det också det vin som mest liknar viner med inslag av Viognier från Côte-Rôtie. 

   I glaset intill 2015 In The Rocks, som är gjort på exakt samma sätt men från den 10.54 hektar stora vingården i The Rocks District of Milton-Freewater, där vingårdarna ligger på cirka 270–280 meters höjd i ett mycket varmare klimat och i jordar som är mycket är stenigare. Det här vinet är tätare, har en mörkare frukt och lite yppigare kropp, det också lite köttigare och mer stenrökigt och har dessutom den för området så typiskt rödfruktiga och syrliga nyansen av röd citrus, vildhallon och rabarber. Vilka magiskt goda viner!

 

The Rocks District of Milton-Freewater är en ung appellation, etablera så sent som i februari 2015. Då hade man odlat vin här i 17 år, en av de allra första att plantera vin var Christophe Baron på Cayuse Vineyards som grundades 1998. Men det var inte Christophe som låg bakom etablerandet av denna AVA, han var emot det hela och tycker att vinområdet hör till Walla Walla. Istället var det Steve Robertson på Delmas som menade att området med de steniga jordarna var så unikt och att vinerna härifrån får en så distinkt karaktär att man skulle skapa en helt egen appellation. Så blev det också. Rent geografiskt ligger det här vindistriktet i det nordöstra hörnet av Oregon, men de flesta vinmakare som gör vin härifrån anger Walla Walla och delstaten Washington State som ursprung.

   Totalt sett är appellationen 1 550 hektar stor, men i nuläget odlas vin på bara 122 hektar. Det finns en möjlighet att plantera ytterligare 200–250 hektar vin här, och så kommer det troligen bli i takt med att de gamla fruktlundarna avvecklas. 

 

Christophe Baron föddes i Champagne och kom tidigt att inspireras av vinerna från Bourgogne och med det lade han grunden för sin filosofi att vinet ska ha ett tydligt uttryck av sin födelseplats, det vill säga vingårdens unika läge och egenskaper. Han reste runt i världen och lärde sig alltmer om världens viner och landade till slut i Willamette Valley där han arbetade för David Adelsheim med ambitionen att själv grunda en vinfirma med fokus på Pinot Noir. Det var faktiskt så som han till slut, 1997, kom i kontakt med Walla Walla och blev totalt hänförd av de magra och djupa stenjordarna här. Han köpte en bit land som tidigare varit äppelodling, året därpå ytterligare mark och började långsamt att plantera sina vingårdar – sedermera också bygga ett toppmodernt vineri där han idag har både cementtankar, ståltankar, foudres och små ekfat för jäsning och lagring.

   Han gav firman namnet Cayuse efter den indianstam som en gång i tiden levde här som kallades Cayuse, med innebörden ”folket bland stenarna”. Idag täcker hans vinodling 25.10 hektar med ytterligare ett par hektar mark som ska planteras 2019, och odlingen har alltid skötts ekologiskt och är idag fullt ut inriktad på biodynamiska metoder.

 

 

Cayuse Vineyards är producent av en lång rad viner, i stort sett alla av exceptionell kvalitet. Majoriteten ligger på Rhônedruvor med Syrah i en solklar ledning, men ett av de viner som imponerar mest är 2014 God Only Knows, en cuvée av drygt 90 procent Grenache (som odlas på mycket liten del här i The Rocks) och resten blandade druvor ”som bara Gud känner till”, enligt Christophe som vill skapa någon slags myt kring det här vinet. Omkring 70 procent av vinet är vinifierat i hela druvklasar i cementtankar och resultatet är lysande – djupt och kryddigt men ändå med en sammetslen och sötaktig textur och en fräschör som är tydligt större än den i vinerna från södra Rhônedalen.

   Ett annat vin som alltid imponerar med motsvarande elegans och fräschör är 2015 Widowmaker, ett druvrent vin av Cabernet Sauvignon från stockar planterade 2000 i En Chamberlin Vineyard en liten bit bort från vineriet, lagrat i franska ekfat som till hälften var nya under 18 månader. Här finns en god tanninstruktur, men tanninerna är fint mogna och uppfattas väldigt fint integrerade i den mörka och lite jordiga frukten.

   Syrah är annars den druvsort som dominerar odlingarna och vi provade ett antal viner på temat. Ett av dem var 2014 Syrah En Chamberlin Vineyard, druvrent och kryddigt med en underbart stenrökig nyans med toner av dillfrö och rabarber mitt i den annars djup mörkfruktiga och peppriga doften. Ett annat var den superläckra, Côte-Rôtie-liknande 2012 Syrah Cailloux Vineyard, i vilken fem procent Viognier har fått krydda upp Syrah med sina blommighet och nyanser av violpastill och aprikos. Det är ett sensationellt läckert vin.

 

Ett av de mest åtråvärda vinerna från Cayuse Vineyards kallas Bionic Frog, det smeknamn som Christophe fick när han reste runt i Australien. Vinet 2013 Bionic Frog görs till 100 procent av Syrah från Coccinelle Vineyard som ligger en bit bort mot staden Milton-Freewater till och planterades 1998. Här är det kraft och djup, struktur och rondör, fruktighet och jordighet som gäller, dessutom en läcker kryddighet från både druvan, stjälkarna (60 procent hela klasar) och den jordrökiga nyansen som alla viner härifrån har. Det är galet gott, men också galet ungt, fem till tio år till på den här hade varit intressant. Tur att jag har en del äldre flaskor hemma.

Det finns alltfler trevliga och också bra restauranger i Walla Walla och Passatempo Taverna på 215 E Main Street i hjärtat av staden är en av de bästa. Maten drar åt det italienska och man har en uppsättning riktigt fina pastarätter här, såklart av eget gjord pasta, men också både smårätter och huvudrätter. Dessutom har man en cocktailbar som precis alla i trakten talar om. Trots det har jag inte druckit en enda cocktail här, det blir mest vin – mycket vin. Och fortfarande ingen cocktail.

Man har en matsal inomhus och en uteservering som man har spänt en segelduk över så att man får känslan av att sitta inomhus men ändå ute i friska luften. Det var här vi bänkades oss. Vi fick en helt fantastisk, glad och flink, kunnig och servicevillig servitris som blev en ren fröjd att bli uppassad av. Hon föreslog av vi skulle ta in lite små tilltugg till det vita vinet vi hade beställt, medan vi beställde våra maträtter. Det blir ett par skålar med smakrika och något pikanta marinerade oliver som var riktigt goda, samt luftigt grillat bröd med lufttorkad tunt skivad skinka och med kikärtskräm.

På vinlistan hade jag hittat en 2016 Viognier Marsanne Bouschey Vineyard från den unga firman aMaurice, som har sina 8.10 hektar egna vingårdar i Walla Walla men sitt vineri i Woodinville strax norr om Seattle, ungefär fem timmar bort från vinrankorna. Att många producenter gör så här i Washington State är för att marknaden finns i storstaden Seattle och i området däromkring, och att väldigt få personer tar sig tid att köra hela vägen till Walla Walla. Firman grundades 2004 av Tom Schafer och numera är det hans dotter Anne som gör vinerna. Vinet görs till lika delar av Viognier och Marsanne som kommer från den välkända Bouschey Vineyard som ligger på ungefär 300 meters höjd i Yakima Valley i hjärtat av Columbia Valley. Med jäsning i neutrala franska ekfat och en kort lagring som bara sträcker sig över fyra månader, har vinet knappt fått någon karaktär av ekfaten, mer en fin textur som matchar den lött blommiga frukten.

Jag hittade direkt min förrätt, ganska hårt träkolsgrillad bläckfisk med perfekt konsistens i köttet och en god och lite knaprig grillyta. Den serverade med små skivor av små potatisar, en god salsa verde och lite finskuren röd lök. Det var en himmels rätt som passade perfekt till det fruktiga vinet, som hade tillräcklig smakrikedom för att matcha grilltonerna.

Dagen innan hade vi träffat Steve Robertson på Delmas, som började plantera sin SRJ Vineyard i utkanten av det som senare skulle bli The Rocks District of Milton-Freewater år 2007. Idag är vingården 4.05 hektar stor och är till 3.25 hektar planterad med Syrah och resten med lika små andelar Viognier och Grenache. Som vinmakare anlitar han Billo Navarane (Master of Wine sedan 2017) från Rasa Vineyards, som delar samma klassiska filosofi med elegans och mineralitet före kraft. Produktionen av vinet är liten, fram till 2016 gjordes det inte mycket mer än cirka 2 300 flaskor årligen, från 2017 ligger produktionen på cirka 4 000 flaskor per år. Mycket mer än så kommer det inte att bli.

   Det är otroligt svårt att få tag på vinet, så gott som allt säljs genom den lilla firmans mejllista, som sedan länge är fulltecknad och idag har 15 000 personer på väntelistan för att komma in på den riktiga listan! När jag såg att man hade 2015 Syrah från Delmas på vinlistan (125 dollar), ringde jag genast till sommelieren och lade undan tre flaskor till oss. Vi hade i och för sig druckit vinet tillsammans med Steve dagen innan, men man måste verkligen ta tillfällena när de kommer. Det här är alltid en cuvée av Syrah med omkring åtta procent Viognier, vilket lyfter en underbar blommighet och kryddighet i det annars närmast silkigt texturerade vinet. Helt klart har The Rocks District en egen parfym, den talar Steve alltid om, och den är tydlig i vinet. Kryddigt, lite dillaromatiskt, blommigt och alltid stenrökigt, och superläckert!

 

De flesta av mina vänner tog in gran bisteca för två personer per stek och det såg fint och gott ut. Själv satsade jag på pork milanese, en stor och härlig fläskkotlett av helt annan kvalitet och smak mot vad man får i Sverige, som var panerad och stekt i olja och smör med salt och citron som smaksättning. Köttet var magiskt gott, det formligen smälte i munnen och det var i allra högsta grad en italiensk touch i smaksättningen. Till kotletten en fräsch sallad och lite sauce gribiche, egentligen en fransk majonnäsliknande sås man slår med lättkokta ägg och en neutral olja och smaksätter med senap, gurka och kapris.

Vi hade ett vin till den här kvällen, ett otroligt unikt och sällsynt vin som vi hade fått med oss av Christophe Baron på Cayuse Vineyards när vi lämnade vårt fyra timmar långa och helt magiska besök. Emellanåt gör han specialbuteljeringar som inte är vingårdsspecifika, vilket annars är en av grundidéerna, och det var en sådan magnumbutelj vi nu har fått, 2014 Wallah Wallah #6, vilket var den sjätte upplagan av detta minimalt producerade vin. Det här var ett betydligt tätare, mer kryddigt och pepprigt och mer strukturerat vin än det från Delmas, i min gom det godare av de två även om båda vinerna var fantastiska.

   Jag misstänkte dock att det unga vinet kunde vara lite knutet, genom åren har jag druckit väldigt mycket vin från Cayuse Vineyards, och även om det är doft- och smakrika och vansinnigt goda redan som unga, är det viner som utvecklas väldigt positivt med bara ett par års ålder. Därför brukar jag lufta dem när jag dricker dem unga – och det bad vi vår trevliga servitris att göra. Det var nog klokt, för även i glasen kände vi under en halvtimma eller så hur vinet tog alltmer för sig i takt med att syret öppnade upp det.

   Med ytterligare en fantastisk dag i Walla Walla och The Rocks District of Milton-Freewater, och två riktigt fina restaurangupplevelser, var det dags att återvända till Portland – för vidare upplevelser på temat Pinot Noir i Willamette Valley.