Q Restaurant den 19 maj

Så var det åter dags för en storslagen vinresa i Oregon, där ett dussin livsnjutare hade valt att göra mig följa på mina äventyr bland de bästa producenterna i de regioner jag besöker. Den här gången skulle vi ta oss från Portland och en bra bit inåt i gränslandet mellan Oregon och Washington State, där vinregionerna Walla Walla och The Rocks District of Milton-Freewater ligger. Som vanligt möts vi upp på en bra restaurang dagen innan vi beger ut i vinland och det här gången hade jag valt Q Restaurant som ligger på 828 SW Second Avenue mitt i Portland, en ambitiös restaurang vars gastronomiska profil kan beskrivas som modern och fräsch mat skapad ur ett nära samarbete med lokala råvaruproducenter som levererar det bästa de har för säsongen. Det betyder att meny ändras lite varje dag. Såldes lovar allt gott. Egentligen ser det allra mesta på menyn trevligt ut och allra mest är de är vida omtalade för sin osso buco. Den här kvällen fick alla gäster välja helt fritt från menyn – själv stod jag för vinurvalen och som vanligt premierar jag lokala viner när jag är ute och reser. I de allra flesta fall. 
   Det hela började dock lite segt, vi var 15 minuter tidiga till vår reservation 20.00 och blev ombedda att vänta i dörren eftersom vårt bord inte var färdigt. För mig ligger det en liten varningsflagg i detta, jag var helt övertygad om att det mer rörde sig om brist på flexibilitet än på en absolut drivkraft i att var gästen till lags och göra allt för gästens skull. Bordet borde vara färdigt vid den här tiden.

Nåväl, efter fem minuter fick vi de tre flaskorna mousserande vin jag hade beställt och helt plötsligt var servicen kring vinet utmärkt, jag fick till och med smaka av alla tre flaskor för att godkänna dem. En intressant överambition. Man gör inte mycket mousserande vin i Oregon, men det finns en del riktigt fina viner och de två som görs av den omtalade vinmakaren Tony Soter och hans Soter Vineyards är bra exempel på det. Tony började sin bana som vinmakare i Kalifornien redan i mitten av 1970-talet och blev bland annat omtalad för sin egen firma Etude, men också för sin roll som vinmakare hos Spottswoode, Araujo och Dalla Valle. Hit till Oregon flyttade han 1997 och började göra vin här året därpå. Idag har han 14.60 hektar med vingård utanför den lilla staden Carlton och gör främst ett antal nyanserade och bra viner av Pinot Noir, men också två mousserande viner.

   Jag hade valt hans 2013 Brut Rosé Mineral Springs (110 dollar på listan), en cuvée av 52 procent Pinot Noir och 48 procent Chardonnay från den egna Mineral Springs Vineyard i Yamhill-Carlton, som har åtta procent rött vin av Pinot Noir. Det framställs enligt den klassiska metoden med flaskjäsning och har fått hela 48 månaders lagring på sin jästfällning innan dégorgering och tillsats av ungefär sju gram dosage per liter. Det är ett riktigt gott rosa bubbel, något fylligare än en champagne och med en mineralitet som lite mildare, men med en utsökt doft av röda höstäpplen, lite solmogna hallon och rabarber, därtill en fint brödig nyans från jästlagringen. Dessutom är vinet helt torrt och uppfriskande, således en god aperitif.

 

Av Oregons ungefär 12 500 hektar stora totala vingårdsareal är Chardonnay en förhållandevis blygsam druvsort – den odlas idag på ungefär 650 hektar, att jämföra med sin trogna parhäst Pinot Noir som med snart 7 100 hektar är delstatens stora stjärna. Till en början kände jag aldrig att Chardonnay gav lika bra viner här i Oregon som Pinot Noir, men nu på 2010-talet har man verkligen på många håll runt om i Willamette Valley gjort stora framsteg och idag finns det ett flertal verkliga toppviner av Chardonnay i Oregon. Den 2015 Yamhill-Carlton Chardonnay (73 dollar på listan) vi hade fått serverad vid utmärkta 12 grader var välgjord och bra med mer elegant än fet och smörig doft och smak, absolut torr och tydligt frisk med balanserad alkohol och en liten mineralitet. Dessutom var fatkaraktären väl balanserad, andelen nya ekfat har bara bidragit med en liten kryddighet och vaniljnyans och eftersom man inte har arbetat särskilt mycket med bâtonnage under lagringen har vinet heller inte fått något tydlig smörighet.

   Vinet kom från Gran Moraine Winery, som planterade sina första av idag totalt 89 hektar stora vingårdar 2005, mestadels Pinot Noir men i det här fallet Chardonnay av klonerna Dijon 76 och Dijon 95. Tack vare att vingårdarna ligger alldeles intill vineriet, kommer druvorna snabbt in till vinifiering och för Chardonnay sker först nerkylning (för fräschörens skull), sedan pressning i hela klasar och därefter jäsning i små franska ekfat, precis som man gör i Bourgogne. Men kvaliteten från det här vineriet kom inte fullt ut redan från början, utan från 2014 när den i Kalifornien gigantiska vinfirman Jackson Family Wines köpte den här egendomen och än fler vingårdslägen för att göra en större kvalitetssatsning i Oregon. Och den har verkligen slagit väl ut.

 

Som förrätt valde jag sotad grön sparris, som kom i en ordentlig servering. Rätterna här på Q Restaurant är amerikanskt generösa, egentligen är två smårätter lagom för en fullgod måltid, men maten är god och den kom serverad i rask takt. Till den goda sparrisen hörde rostad schalottenlök och friterad shiitakesvamp, samt lite rostade sesamfrön. Gott, men stort.

Min tanke var att vi skulle göra en pedagogisk jämförelse mellan Pinot Noir från Oregon och Kalifornien med en klassisk röd bourgogne, men alla viner från Bourgogne var slutsålda och därför uteblev Bourgogne. Det jag ville visa är hur det lite svalare klimatet i Oregon ger lite lättare och något stramare viner med mer måttlig alkoholhalt (omkring 13 procent eller strax däröver) och hur klimatet i Kalifornien är soligare och varmare och att vinerna därför blir fylligare med lite sötare frukt, silkigare textur och något högre alkohol (omkring 14 procent eller strax däröver). Hade vi dessutom haft en röd bourgogne, hade det vinet varit lite slankare och något stramare med en något mindre söt frukt, en mer uttalad kritig mineralitet och en alkohol som ligger på ungefär samma nivå som i vinerna från Oregon.

   Det vin jag hade valt från Oregon kom från den klassiska firman Bethel Heights Vineyards i Salem i den södra delen av Willamette Valley. Det här är en av de klassiska firmorna i Oregon, grundad redan i slutet av 1970-talet då en kvartett av vänner köpte en 30 hektar stor egendom med 5.60 hektar helt nyplanterad vingård. Året därpå planterade de ytterligare 14.5 hektar vingård och 1981 gjorde de sina första viner. Över tiden växte firman till en produktion om 120 000 flaskor årligen och idag drivs firman vidare av barnbarnen till grundarna.

   Vinet jag hade valt var deras 2013 Pinot Noir Aeolian, namngiven efter den svala havsvinden som drar igenom den här södra delen av dalgången och gör området till det svalaste i Willamette Valley. Det är ett nytt vin som introducerades 2012 och som görs av druvor från stockar planterade mellan 1994 och 2002. Doften och smaken visade precis det jag hade önskat, en fräschör och elegans i lite lättare stil med aningen mer stram fruktighet än i det kaliforniska i glaset intill, dessutom var vinet lite ljusare. Gott var det också, ska tilläggas, och många gäster tyckte att det var det godaste.

 

Osso buco är en av restaurangens klassiska signaturrätter och den tog min bordsgranne och lät mig vänligt smaka av. Den är enligt konstens alla regler tillagad av långsamt bräserade kalvlägg som är så möra att de faller sönder, smakrik och god med en fint nyanserad citronarom, en fin nyans av vitlök. Det var en helt perfekt rätt till pinotvinet från Oregon, medan det kaliforniska (förvisso också godkänt till) kanske var en liten aning för fruktmättat. Annars är det ju klassiska italienska viner från Chianti Classico och liknande som är de godaste till.

Kalifornien representerades av ett gott vin från Jackson Family Wines och deras utmärkta firma Hartford Family Wines ute i den svala västra delen av Russian River Valley. Firman grundades 1994 av Don Hartford, som under sin utbildning inom juridik hade träffat en ung vacker kvinna, Jennifer, som visade sig vara dotter till Jess Jackson. Don började arbeta för sin svärfar, men skulle sedan med hjälp av honom grunda sitt eget vineri. Man hittar sina druvor, Chardonnay och Pinot Noir allra mest men också Zinfandel, från ett flertal vingårdar i Russian River Valley och Sonoma Coast, både egna och sådana som ägs av Jackson Family Wines eller som man har någon sorts kontrakt på.

  Vinmakaren Jeff Stewart, som började här 2011, har ett långt förflutet inom den kaliforniska vinindustrin och har en god känsla för finess och silkig textur kombinerad med djup och intensitet. Det var också precis så som vi upplevde det här vinet, 2013 Hartford Court Pinot Noir Fog Dance Vineyard, mörkare körsbärs- och hallonfruktigt, fylligare än vinet från Bethel Heights, längre till sin smak, charmigare om man vill uttrycka det så och förvisso med en god fräschör, men inte riktigt lika elegant. 

 

Till huvudrätt hade jag valt tortelloni fyllda med karljohansvamp och till det en velouté av karljohansvamp med massor av stora stekta toppmurklor. Med tanke på smakrikedomen och den feta såsen, höll jag min kaliforniska pinot som det bäst passande till. Men det var en stor portion, en gigantisk portion, och det är värt att lägga på minnet när man ska hit och äta middag.

Egentligen hade jag inte behövt någon dessert, men eftersom man hade behövt förbeställa sin chokladsufflé minst en halvtimma innan, hade jag gjort det. Det var en stor, hög och luftig sufflé med fint seg textur, som man öppnade upp vid bordet och fyllde med en ljummen, smakrik mörk chokladsås. Till det en kompott på körsbär. Supergott, men ack så mäktigt.

Generellt sett tyckte jag om Q Restaurant, den är ganska stor, folklig och livlig med god mat. Vinlistan är okej, rent av bra för den som inte har stora krav på djup och bredd och det finns alltid något gott i olika stilar att hitta. Sett till vinhanteringen var man stundtals mycket seriös, jag fick i nytt glas prova varje enskild flaska vin jag beställde och man serverade vinerna vid passande temperaturer. Det jag däremot var lite besviken på var den stundtals något nonchalanta och lite opersonliga servicen. Som nämnts var det vid ankomsten lite stelt och man kunde inte alls låta oss komma till bords. Det tog lite tid att få det mousserande vinet, sedan ytterligare tid att få beställa när vi väl kom till bordet. Sedan gick det undan och innan vi hade ätit upp desserten lades notan på bordet inom 20 sekunder sedan jag vinkat på servitrisen för att beställa kaffe till gästerna. Jag kan inte begripa varför man på så många amerikanska restauranger har så vansinnigt bråttom med att kasta fram notan utan att ens göra en minimal ansträngning för att sälja in något mer att dricka eller en god sprit – i vårt fall inte ens kaffe och te.

   Så det blev ett lite ”aha, vill ni ha kaffe?” med tillhörande och inte helt perfekt dold suck över att man skulle tvingas göra om notan, och när det väl var dags att betala, tog det helt plötsligt tio minuter med påminnelse innan jag fick betala. Men frånsett detta lilla servicemässiga slarv, var kvällen lyckad, maten god och gästerna nöjda.