torsdag 31 december 2009

Årets Bästa 2009
Så har ännu ett år gått, och året har som vanligt inneburit ett par hundra vingårdsbesök, ett par tusen provade viner, och en hel del luncher och middagar på både restauranger och vid privata bord. Att sammanställa en rättvis och noga genomtänkt ”Årets Bästa Lista” är både alltför svårt och tidskrävande, och som vanligt nöjer jag mig med att plocka direkt ur hjärtat och akutminnet. Det känns bättre.

Årets största vita viner
2007 Meursault Premier Cru Perrières

från Comte Lafon
Meursault när den är som bäst, kristallklart i frukt och mineral, med djup och intensitet – men över allt detta en fantastisk finess och balans. Att det dessutom är så oerhört svårt att få till ett besök med Dominique Lafon gjorde den fantastiska och omfattande provningen så speciell att det helt klart var ett av årets mest minnesvärda vinkällarbesök.

2007 Le Montrachet Grand Cru
från Domaine de la Romanée-Conti
Aubert de Villaine sa till mig att han trodde det skulle ta över 10 år innan vinet visar upp sina mest komplexa toner. Sällan har lagring känts så onödig (i mitt tycke), jag gav vinet 98-99 poäng nu – just för sin formidabla excellens. Det är utan jämförelse den bästa Le Montrachet från DRC jag har provat vid så ung ålder, och jag längtar inte ens efter att smaka detta stilfulla, enastående välkalibrerade och komplexa vin om ens fem år, än mindre 10 år. Jag vill ha mer … NU!

2005 l’Ermite Ermitage Blanc
från Chapoutier
Jag har alltid känt en viss tvekan för den påstådda storheten i domänvinerna från Chapoutier, åtminstone när det kommer till hans vita viner från Hermitage. De är kanske vinvärldens mest opålitliga viner – antingen är de oxiderade (oavsett ålder) och rustika, eller alldeles fantastiska. Det här vinet hörde till de senare, och var tveklöst ett av årets allra bästa viner – och ett av tre vita hundrapoängsviner i år. Det är minst sagt ett magiskt vin!

2004 Marcassin Vineyard Chardonnay
från Marcassin
Det finns gott om toppfirmor för Chardonnay i Kalifornien; Kistler, Peter Michael, David Ramey, Kongsgaard och Aubert, för att nämna några. Helt klart hör Marcassin dit, och just det här är ett vin som med tydlighet visar på det. Massiv, intensiv och fet kropp av samma storslagenhet man finner i vinerna från Le Montrachet, och med en stramhet och syra som också påminner om den i dessa – dock med en lite mer kryddig fatton och avsaknad av kalkig mineralitet. Men det är fullkomligt lysande vin som stod sig oförskämt väl i glaset vid 20 grader! Det bästa vita från Marcassin jag har provat!

Årets bästa röda viner
2008 Romanée-Saint-Vivant Grand Cru

från Domaine Sylvain Cathiard
Fortfarande i fat, och därmed egentligen utanför min vanliga strikta ram för att bedöma viner. Men det går inte att hålla detta vin borta från årets toppkvartett. Mitt vinälskande hjärta klarar helt enkelt inte av det. Sånär som på La Tâche och självaste Romanée-Conti (i de flesta årgångar), trodde jag inte att ett bara ett år gammalt fatprov röd bourgogne kunde vara så obeskrivbart sinnligt, silkigt och sensuellt. Jösses vilken precision!

2005 Romanée-Conti Grand Cru
från Domaine de la Romanée-Conti
Känns nästan fånigt självklart att sätta upp detta fulländande vin på den här listan – det är som att slå in en dörr till en friggebod med en tysk Tigertank. Finmekaniken i en röd bourgogne blir aldrig bättre än så här, och det går nog heller inte att pressa ihop lika många rödfruktiga, blommiga, jordiga, animaliska och förföriska doftmolekyler i ett vins doftregistret än vad detta bjuder på. Skulle tro att en gaskromatograf skulle explodera av överhettning om någon körde vinet genom en. Ändå är vinet som mjukaste siden!

2001 Harlan Estate
från Harlan Estate
Igen! Och så kommer det alltid att vara – Harlan Estate är ett av världens mest magiska cabernetviner, och när det vankas toppårgångar som 1994, 1997, 2001, 2004 och 2005 vidgas tårkanalerna. Vinet är fortfarande ungt, men det har nu släppt greppet om sin första fruktchock, och är istället märkvärdigt sensuellt och finpolerat trots sin som vanligt stora kraft. Det här blir bara läckrare och läckrare. I år har det slunkit ner fyra gånger, och totalt kanske tio. Mitt kvalitetspoäng har vandrat från 98-100 poäng varje gång (blint), men smaken har nu nått otroliga 105 poäng!

2005 Ovid
från Ovid
”För att tjäna en liten förmögenhet på vin, krävs att man börjar med en stor”. Så lyder den både vanligt citerade och fullkomligt sanna devisen bakom stora viner. Men det krävs så ofantligt mycket mer än så – det krävs terroir, och ett team som förstår att tolka och respektera denna. Det är precis vad man på nya toppfirman Ovid högt uppe i bergen i Napa Valley har förstått. Andy Erickson (bland annat Screaming Eagle och Dalla Valle) är mind behind, och han ägnar sig inte åt misstag. Det här är idag ett av de allra mest imponerande vinerna i Kalifornien, och det är faktiskt bara första årgången. Snacka om terroir!

Årets stora budgetvin
2005 San Vicente
från Señorio de San Vicente
Allt guld som glimmar, behöver inte vara galet dyrt. Det här är en alldeles fantastisk modern och terroirdriven rioja av 100 procent Tempranillo från familjen Eguren och deras egendom Señorio de San Vicente. Omkring 300 kronor kostar det – och det är lika djupt, elegant och komplext som sina dubbelt så dyra vänner i Rioja.

Årets mest sällsynta
2005, 2001 och 1997 Napa Valley Reserve
från The Napa Valley Reserve
Visst händer det ofta (åtminstone varje vecka) att jag provar exceptionella och även extremt sällsynta viner – det är ju faktiskt en del av arbetet. Men att inom loppet av tre dagar prova tre årgångar av ett av de mest sällsynta viner jag någonsin har hört talas om (sånär som på rara gamla flaskor), det berör även en luttrad vinprovare som mig.
Det här vinet säljs enbart till det fåtalet medlemmar i den superexklusiva klubben The Napa Valley Reserve, där inträdesavgiften ligger på 160 000 dollar! Det här är en cabernet i samma anda som Harlan Estate, inte att förvånas över eftersom Bill Harlan också äger The Napa Valley Reserve, men det har är byggt i en aning lättare och mer strukturerad stil. Och det är förtvivlat gott och komplext! Det är lite av Napa Valleys svar på Château Latour.

Årets omvärdering
Kalifornien 1998
Jaha, så blev då äntligen dags att omvärdera lite gamla fördomar om den svala och generellt sett nerskrivna och därmed svårsålda årgången 1998 i Kalifornien. Nu med drygt tio års mognad börjar vinerna istället för omogen fruktighet, bjuda på viss mogen elegans. Château Montelena, Shafer Hillside Select, Harlan Estate, Mondavi Reserve, Schrader är några av de alldeles utmärkta 1998:or som har runnit ner med stort behag under året.

Årets vinkällarbesök
Domaine Sylvain Cathiard

Bourgogne / Frankrike
Att plocka ut ett av flera hundra besök är svårt, för att inte säga omöjligt, men detta kommer direkt från hjärtat! Tre gånger har jag knackat på dörren – med inbokat besök i agendan – utan att komma in. Denna gång gick allt som det skulle, med råge. Besöket i den helt nybyggda vackra stenvalvskällaren i Vosne-Romanée varade i ett par timmar, och det som sögs upp ur faten var ren magi! Sylvain var på strålande humör, och hela långa vinlistan provades igenom, med Sylvain som en lika detaljerad som ödmjuk kommentator. Jag kommer aldrig glömma det här besöket – och från och med nu är det ett årligt event. Det har vi skakat hand på!

Årets upptäckter
Domaine Bachelet

Bourgogne / Frankrike
Tystlåten på gränsen till blyg tar Denis Bachelet och hans son emot i källaren och visar sina finstämda, delikat fruktaromatiska och av terroir trogna viner från Gevrey-Chambertin. Utan någon tidigare erfarenhet av dem, inser jag att det är bland de mest förtjusande viner jag provade i Bourgogne i år.

Domaine des Croix
Bourgogne / Frankrike
Ung och framåt, och lika detaljfokuserad som dynamisk har David Croix visat att han inte bara hör till den nya generationens stjärnor i Bourgogne. Han har också visat att tiden är mogen att satsa på enskilda premier crus i kring Beaune, något som i stort sett bara de större firmorna har gjort förut – utan att verkligen lyckas lyfta fram den stora kvalitet som såklart finns här såväl som i andra byar i Bourgogne. Tack för David – du har blivit en av mina nya måttstockar i Bourgogne!

De Tierra Vineyards
Monterey / Kalifornien
Upplyftande filosofisk hållning till vinodling och vinmakning, och klassiskt strukturerade viner med markerad ursprungskaraktär och tydlig druva. Och mitt i alltihopa med en lekfull och livsbejakande syn på vad vin egentligen är. Lägger man till de märkvärdigt måttliga priserna ter sig vinerna från De Tierra Vineyards självklara måsten.

Årets mest upplyftande restaurangbesök
Ubuntu
Napa / Kalifornien
Grön magi i Napa Valley! Vilken förbluffande bra och intressant restaurang, och vilka ljuvliga smaker och kompositioner. Mer detaljerad beskrivning under etiketten ”Restauranger USA” härintill.

Yank Sink
San Francisco / Kalifornien
Snabbmat har aldrig varit snabbare. Och riktigt god kinesisk mat har heller aldrig varit godare. Det var inte första gången jag var här, och definitivt inte sista. Mer detaljerad beskrivning under etiketten ”Restauranger USA” härintill.

In Memorium
Michael Jackson
(29 augusti 1958 – 25 juni 2009)
Inte mycket till vinpersonlighet, dock en av de allra största i musikhistorien – och den allra största scenpersonligheten som ännu har beträtt en musikscen. Jag är bara en av hundratals miljoner som har stått framför spegeln och försökt mig på moon-walk och mimat till hans mångtaliga hitlåtar. Som ingen annan inom showbiz har Michael Jackson gett drömmar och hopp till unga inom musik- och dansbranschen, och inspirerat till framsteg inom både dans, musik, musikvideos och show. Han var en av de ledande inom alla dessa discipliner, och sammantaget den största av dem alla.

King of Pop – I love U, and I miss U!

Tack för allt du gav!

onsdag 30 december 2009

Bortamatch den 29 december


Jaha, så var man ”på flaskan igen”, den här kvällen lite långsammare i stegen än i förrgår, men som vanligt med fanan i topp och sinnena på helspänn. Idel vänner och kolleger slöt upp när Tom Nicola fyllde år och bjöd in på skön middag med en diger samling tillhörande viner som han grävt fram ur sin storslagna vinkällare!

Champagne stod som vanligt på första parkett, och allra först ut var en magnum 2002 Brut Millésime från Champagne Jacquart, en förbluffande bra och aptitretande champagne för sitt modesta pris. Den följdes av en diskret rosaskimrande 2000 Brut Rosé från Louis Roederer, ytterst delikat och blygsamt hallon- och smultronsmakande med pigg syra och skön mineralton.
Nästa champagne förbryllade mig, en hel del! Färgen var blekt rosa, men med en svag nyans av orange. Kanske en välmogen sak? Doften stämde in på det, här fanns oxidnyanser och en liten ton av torkad svamp, men ändå en ungdomlig rödfrukt i form av hallon och röda vinteräpplen. Jag fick helt enkelt inte ihop det … förrän vi började tala om att vinet troligen var fatjäst. Men Gud så enkelt (suck), och då blev ju tanken på Selosse snarare än Krug (den är annorlunda) helt naturlig, och visst var det just NV Rosé från Jacques Selosse vi hade i glasen. Hur kul och komplex som helst, om man trivs med mogna eller fatiga oxidnyanser, och så vitt jag kan minnas har jag aldrig provat denna tappning tidigare. Inte så konstigt, 6 000 flaskor om året görs av denna rätt sällsynta champagne.
Vi njöt av champagnerna till skedar med Skagenröra och löjrom, till tunt lufttorkad skinka och till de sedvanliga lantchipsen.

Jon Hill bjöd tre bubbel från den biodynamiska producenten Larmandier-Bernier, som jag tidigare inte har varit särskilt förtjust i. (Jag tyckte de var lite jordiga, och grovhuggna.) Den första av dem var 2004 Vieilles Vignes de Cramant, en blanc de blancs som är torr och stram med distinkt ton av citrus, gröna äpplen och mineral. Den vanliga versionen, NV Terre de Vertus (det är egentligen en årgångschampagne, i detta fall 2006, men bara lagrad 6 månader på jästen, därför ingen regelriktigt årgångstappning) är bättre än tidigare tycker jag, men det är inte min favorit hos det här huset. Istället fann jag 1999 Millésime Special Club vara riktigt trevlig i sin enormt fokuserade, mineralmarkerade, strama och puritanska chardonnaystil, som i nuläget dessutom har börjat visa en första hint av mognad.

Till bords serverades (blint, som alltid vid gängets sammankomster) tre rieslingviner. Om det ingen tvekan, även om vin nummer två först var återhållet och svårgissat. Det första glaset formligen skrek Mosel-Saar-Ruwer med viss mognad – dock var vinet något yngre än jag trodde, 2001 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Auslese från Karthäuserhof. Vinet bjöd på en komplex doft och smak och fin sötma, men inte särskilt markerad syra. Då var syran betydligt stramare i nästa vin, som helt klart upplevdes yngre och mer knutet. Dessutom både torrare och mycket kraftigare. Här stod 2001 Riesling Berg Schlossberg från Georg Breuer som en monolit i glaset, orubblig i sin unga och nästan oförlösta strama stil, men med luft växte vinets doft och visade efterhand mer av den storhet som ska komma ur vinet, i framtiden. Det tredje vinet var det allra mest yppiga och kristallklart gulfruktigt eleganta med både stenig mineralton, rik frukt, frisk och läskande syra samt en lätt kryddighet som röjde ursprung och kvalitetsklass direkt – Wachau i Österrike, och klassen smaragd. Jag trodde först vinet kom från någon av toppfirmorna Prager eller Leo Alzinger, men med den eleganta årgången röjde till slut vinhuset, F X Pichler. Vinet var 2007 Riesling Smaragd Loibner Oberhäuser. Urgott!

Till rieslingvinerna blev det en lite chilikryddig nudelsallad med halstrade pilgrimsmusslor i en sydostasiatisk stil – en typ av mat där rieslingvinernas fina balans mellan fruktsötma och syra på ett fulländat sätt plockar upp lime, chili och spännande kryddning.

Mer vitt i glasen, men nu av annat ursprung. Det första av dem var skolboksmässigt och min gissning föll närmast rakt i cirkelns mitt – 2004 Puligny-Montrachet Premier Cru Champ Gains från Domaine Etienne Sauzet. Stram, mineralisk, årgångstypiskt örtig och kalkstensbetonad med den typiska ton av eukalyptusmjölk som hör byarna kring Montrachet till. Nästa vin var av samma ursprung, men från annan producent och årgång – dock i samma kristallklara ton som det från Sauzet, och mycket positivt välbevarat; 1999 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine de Montille, ett vin som Diamond Lager hade grävt ur sina gömmor. Även vin nummer tre kom från samma by, men tack vare en rejäl ökning i kraft och ekfat, trodde jag faktiskt vi hade nått nivån grand cru. Icke sa Nicke! Det var tvärtom en village, 2007 Puligny-Montrachet Vieilles Vignes från négociantfirman Nicolas Potel (som sedan ett par år tillbaka har ny ägare, och ny bättre stil). Ungefär hälften av druvorna kommer från premier crus, vilket förklarade vinet djup.
Nykokt grön sparris med en generös skopa tryffel- och hummerhollandaise samt hummer satt perfekt till de nu tempererade, utmärkta vita bourgognerna.

Första röda var underbart moget kaliforniskt på näsan, men eländigt ”nebbiolo-elak” i gommen. Jag stannade dock kvar i Kalifornien, på bordeauxdruvor och bergsodlad frukt, men blev faktiskt förvånad över att vinet var så ungt som det var, 1997 Alluvium Red från Beringer och deras vingårdar i Knights Valley. Helt okej, men väldigt långt från årsbästalistan.
Då var nästa vin ofantligt mycket bättre och större, om än äldre och i en typiskt klassisk kalifornisk stil med fortfarande sötaktig frukt, en lätt järnig nyans och tydliga toner av söta vaniljiga ekfat. Det kunde knappt vara något annat än en klassiker från Beaulieu Vineyards, och så var det också, 1981 Cabernet Sauvignon Georges de Latour Private Reserve. Le Soul Jones har en och annan gammal skatt i sin källare, och det är alltid lika glädjande att få ta del av dem. Tack!
På temat moget stod också en oväntat silkeslen och läckert murrig 1975 Château Soutard, en grand cru belägen på platån strax norr om staden St-Emilion. Intressant och välhållen snarare än verkligt god, och ingen man sätter upp på inköpslistan eller brev till sin mor om. Men jag tackar Cat Woman för bidraget, och bockade av ännu en anständig buteljering från detta bedrövliga år i Bordeaux.
Min favorit i denna flight var mitt eget vin, en tonårsaktigt förföriskt sötyppigt och rosendoftande 2006 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Haut-Doix från den lilla fina familjefirman Domaine Groffier. Åh, kombinationen av denna läckra fruktkropp, de höga övertonerna, och den ändå så stringenta syran och mineraltonen. Det är lätt att älska det här!
Nästa pinot var inte min tekopp – den var lite mer jordig och rökig i en stil som snabbt förde in nästan alla gästerna på Sydafrika. Tänk att ett vinland så kapitalt har satt sig på vinkartan för en så frekvent förekommande oren doft i sina viner. Ändå fanns här element av riktigt fin frukt och till och med rosor, men det räckte inte – 2006 Pinot Noir från Whale Haven i
Hermanus vid den sydafrikanska kusten nådde hos mig bara betyget godkänt även om andra gäster höll den som mycket bättre än så.

Lite ost fick det också bli, en underbart mogen Langres, en krämig Chaourche (en av mina favoriter), såklart också Comté (annars ingen riktig ostbricka!), en vällagrad Parmigiano och en försiktig salt och mjölksöt Camembert med perfekt mognad. Till det riktigt gott surdegsbröd som Tom Nicola är så duktig att baka!

Sedan blev det de röda kraftpaketens tur att öppnas. Att det första av dem kom från Penfolds kände alla på sig, här möttes vi av en auktoritär och maffig doft av koncentrerad mörk frukt med en sötyppig ton av svarta vinbär, dessutom en lätt bränd fatton som jag trodde kom från amerikanska fat, vilket var fel, eftersom det enbart hade använts franska ekfat. Alltså kände jag vilket vin det var, dock inte årgången – och dessa toppviner utvecklas långsamt. Det var en 1999 RWT Shiraz som Meringue hade tagit med. Den skulle senare jämföras med en 2004 RWT Shiraz, som var ännu mer fruktintensiv, därför också lite renare i stilen eftersom faten knappt kändes. Av de tre vinerna från Penfolds, föredrog jag den supertrevliga 2002 Bin 707 Cabernet Sauvignon, som mitt i all kraft och fatkryddighet också bjöd på en silkighet. Även det vinet var för ungt för att visa sina mest komplexa sidor. Men gott var det.

Men resten av vinerna stod i en klass för sig, däribland ett vin från Châteauneuf-du-Pape som visade sig vara betydligt mer förtjusande och välnyanserat än vad jag normalt sett tycker att denna stora appellation förmår att prestera. I 2005 Clos du Caillou Réserve från Domaine Caillou finns precis den finstämda balans mellan intensiv frukt (söta körsbär), blommighet, djup, krydda och struktur som jag allför sällan hittar i den lite väl upphaussade vinstilen. Men det här var fenomenalt!

Men så kom de en duo som jag tyckte ännu bättre om. Dels den stora, täta och ganska massiva 2001 Madrona Ranch från Abreu Vineyards, en ren cabernet från David Abreu och hans fina vingård vid foten av Spring Mountain, som trots kraften i sin nuvarande fas mer bjuder på finess och polerade tanniner än för bara 1-2 år sedan. Eken är alltjämt tydlig, men så är vinet också alldeles för ungt. Jag skulle ge det 2-4 år till, till att börja med, om jag hade några flaskor kvar. Min sista fick emellertid sätta livet till tidigare i år.
Och så kvällens vin, 2002 Melbury från Bond, denna exceptionella firma som är skapad av Bill Harlan och teamet bakom Harlan Estate i Napa Valley, och som numera är lika bra. Det här är ett magnifikt tätt och samtidigt aromatiskt mörkfruktig vin som fortfarande har en viss ekfatssötma, men som överlag är oerhört väl sammansatt och bjuder på en längd som är förunderlig. Vilket vin!

Men det vin som skulle stänga kvällen var dagens 70-åring, en 1939 PX från firman Toro Albalá i Montilla-Moriles. Mörkbrunt med tydlig fatoxidnyans, stor och russinsöt doft med inslag av valnötter, choklad och katrinplommon och med en mycket komplex oxidationston, och med en fyllig, silkig och övergenerös sötma (över 500 gram per liter) som fullkomligt tapetserade gommen, och själen. Eftersmaken satt i till dagen efter…
Vi njöt denna delikata PX till en ljuvlig choklad- och kolatårta med hallon. Och så sjöng vi både vinets och värdens lov. Vilket kalas!

tisdag 29 december 2009

Middag den 27 december 2009


Säsongens sista hedonistiska middag på Café Rotsunda inträffar alltid i mellandagarna. Någon måttlig tillställning rör det sig aldrig om – den här kvällen är det svängdörrar in till vinkällaren.
Det hela började med champagne, som det sig bör. Först en generöst rosafärgad 2004 Brut Rosé Special Club från Paul Bara i Bouzy, en oväntat fruktgivmild champagne med idel röda sommarbär som trots en frisk syra bjöd på en nästan sötaktig känsla. Nästa roséchampagne hölls högre, 1998 Rosé Millésime från Champagne Henriot, och den var både stilfullt elegant och begynnande mognadsnyanserad. Helt enkelt vansinnigt god!
Tredje champagnen blev 2000 Millésime Grand Cru från den lilla odlaren Barnaut i Bouzy, som togs med av Dan the Man. Det var ingen rosé, förvisso väldigt god, lätt brödig med en liten ton av vinteräpplen och frisk, men den hade inte riktigt samma komplexitet som rosén från Henriot. Hur som helst slank den ner som Guds ord i en salig. Till två sorters potatischips – den stående partnern till champagne här på Café Rotsunda. (Är det fest, så är det!)

Väl till bords blev det dags att spänna fast säkerhetsbältena. Nu dj-ar skulle det bli åka av! Två viner i första flighten, samma årgång och samma ursprung men ack så olika. Jag har en fäbless för Sauvignon Blanc om den vinifieras (helt eller delvis) i ekfat, och om den inte kommer från Loire eller Nya Zeeland. Det första vinet kom från Château Sudiuraut i Sauternes, men då reglerna inte medger torra viner i appellationen, har 2004 S de Suduiraut betecknats som AOC Bordeaux. Vinet är till en tredjedel jäst i ståltank och resten i delvis ny ekfat. Det är torrt och stramt, rätt elegant och nästan lite ståligt, med bara en liten hint av ekfat och tropisk gul frukt. Men hur välgjort och utsökt det än är, kunde det inte mäta sig mot den magnifika 2004 Smith Haut Lafite Blanc från Château Smith Haut Lafite i Péssac-Léognan. Här är det kraft och djup, frisk syra och rik frukt med inslag av passion, grapefrukt och vita liljor som gäller, och eftersom vinet helt och hållet är jäst i en god portion nya ekfat har vinet fått en rätt tydlig ton av vanilj. Vinerna satt som hand i handske till tartaren av krabba, avokado och löjrom på kavring, med en tillhörande späd sallad.

Diamond Lager bjöd på kvällens första pausdricka, ett vin som helt klart hade sett sina bästa dagar … för länge sedan (till skillnad från honom själv, som är att räkna som primör!). Men det var kul att än en gång få det bekräftat att Viognier aldrig ger viner med lagringspotential, vad som än sägs från topproducenterna. Blommorna var i stort sett helt borta, istället bjöds vi på äpplen och honung, ackompanjerat av en slapp syra. Låter det gott? Vinet var 1994 Condrieu La Doriane från Guigal. Inte ens toppnivån håller över tiden.

Väl tillbaka till bords serveras en skummande hummersoppa, med grillade pilgrimsmusslor och julienne av sockerärter. Till det tre viner, alla från Kalifornien men som vanligt här på Café Rotsunda helt blint serverat. Först ut blev 2006 Ma Douce Chardonnay från Sonoma Coast och Morlet Family Vineyards, en ganska rik och aningen fatkryddig chardonnay med både den strama syra som är så vanlig i vinerna från det svala kustområdet, och en nästan kolalik fruktkropp. Gott, och mycket välanpassat till den smakrika hummersoppan, men nästa vin fick nog mest gehör från den kräsna och erfarna gästlistan (flera av landets allra mest rutinerade provare med hundratusentals provade viner på sina samveten). Helt klart var detta också en chardonnay, men något stramare och utan kolatoner – istället kanderad citrus och gråpäron (vilket jag ofta finner i vinerna från Bourgogne), och med en lite kryddigare snarare än sötaktig fatkaraktär. Vinet var en 2007 Chardonnay Ritchie Vineyard från Aubert, även den med ursprung Sonoma Coast.
Tredje vinet var med svårflirtat – det upplevdes tungfotat i jämförelse och Tom Niccola skojade och undrade om det var en vit amarone jag hade hällt upp. Så var det inte – även om det faktiskt har hänt att jag har gjort det tidigare! I jämförelse med de yngre och svalvuxna chardonnayvinerna, var detta vin mycket fylligare, fetare och tyngre, och det hade mer toner av honung och akacia, och behövde dessutom mycket mer luft än de andra. Det fanns en liten hint av blommighet i den rika frukten (37% Roussanne och 19% Viognier), men bara en liten ton av ekfaten (16 månader i 50% nya franska ekfat), och det var förvisso väldigt gott och spännande, men stack inte ut like mycket som väntat. När flaskan avtäcktes visades 2003 Sublime Isolation från Sine-Qua-Non. Som en parantes kan nämnas att den lilla återstående slatten var rätt god … i morse, två dagar senare!

Dags för gästernas åkning – då medhavda flaskor sätter livet till i en ordning som inte på något sätt är logisk, eftersom ingen vet vad den andra har med sig. Första vinet blev därför det allra kraftigaste, mörktfruktigt och massivt tätt med en oväntat silkig struktur och en del nya svindyra ekfat. Jag hade tur och gissade faktiskt rätt när jag sa att vinet borde komma från Santa Ynez Valley i Santa Barbara, och producenten Jonata (som ägs av teamet bakom Screaming Eagle). Det var deras nästintill rena Cabernet Sauvignon som heter 2006 El Desafio de Jonata. Tack för den Starman!
Vin nummer två var betydligt mer rustikt och klassiskt, och hade en betydande ton av brettanomyces. Jag tänkte först gammal bordeaux, men kände mig ändå inte nöjd med det, och kom till sist in på Château Beaucastel, i alla fall när någon gissade på Châteauneuf-du-Pape. Fel igen, det var dock ett av de viner jag drack mycket av för flera år sedan, 1998 Châteauneuf-du-Pape från négociantfirman Tardieu-Laurent. Tom Niccola hade tagit med vinet. Tredje vinet serverades, på inrådan av som alltid så busigt skojfriska Dan the Man i ett bordeauxglas – vilket hade avsedd vilseledande effekt på gästerna. Till en början i alla fall. Det dröjde nämligen inte lång tid innan alla var inne på rätt spår – röd bourgogne. Fint rödsaftig frukt, god men inte stram syra, återhållen ekfatshantering, medellång och mycket elegant eftersmak med en fin kalkstensnyans. Det lustiga var att Dan the Man hade fått det här vinet, 2006 Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Louis Jadot, i julklapp av en av gästerna. God jul!

Själv slog jag i en bourgognekupa upp en 2004 Vosne-Romanée Les Beaumonts från Emmanuel Rouget (lärjunge och senare arvinge till den legendariska Henri Jayer). Visst fanns här en rätt typisk årgångsörtig ton, men också en ganska djup och komplex och lite jordig ton med nyanser av tryffel. Smaken var medelfyllig, rik men samtidigt stram och rätt god. Dock inget att spara.

Cat Woman bjöd på kvällens andra pausvin, en fint mogen och brödigt komplex specialtappning 1988 Brut från Pol Roger, som liksom alltid är utsökt – i detta fall upplevdes den också något yngre än väntat.

La Pièce de Resistance stod på lut, en tre timmar långsamt helstekt entrecôte som serverades med gräddkokt pepparrot, bräserad fänkål och morötter. Till en så smakrik rätt krävs rejäla tungviktare från vinkällare. Så fick det bli. Först en riktigt god, nu silkeslen och oväntat elegant 2002 Merlot Paradise Hills Vineyard från Blankiet Estate. Från fat är vinerna från Blankiet några av de mest eleganta i Napa Valley, men väl i flaska brukar de upplevs riktigt fruktsöta, därmed mindre eleganta. Min tes att lagra bort babyhullet med några års lagring gav full utdelning denna kväll. Dock utan chans att rå på vin två, som var den fullkomligt bländande 2002 Kayli Morgan Vineyard Cabernet Sauvignon från den nästan kultiga lilla toppfirman Hundred Acre. Det här är ett vin som varje gång jag serverar det (det är så sällsynt, att det bara blir någon gång per år) väcker känslor, och stön! Wow, vilket vin.
Men så kom dräparen, en av mina egna personliga favoriter bland skrytvinerna i Napa Valley, 2002 Howell Mountain Cabernet Sauvignon från Lokoya. Här visar Jess Jackson att han är en av de allra största i Kalifornien. Sällan lyser kompromisslöshet så tydligt som i vinerna från Lokoya. Här förenas hedonistiskt tät och djup frukt med en stringen mineral- och tanninstruktur på ett magiskt sätt. Helt sanslöst – och kvällens bästa vin.
Vi kom att prata om Kosta Browne, var viner följer ungefär samma mönster som de hos Blankiet. Från fat är de magiskt, i flaskorna sedan fylliga och alltför generösa. Även här rekommenderas ett par års lagring. Jag blev med en nyfiken. Därför fick en flaska 2005 Pinot Noir Rosella’s Vineyard från Santa Lucia Highlands sätta livet till. Och det var faktiskt lite mer finstämd än för ett år sedan, dock med en yppig och väl tilltagen frukt. (Får du möjlighet någon gång att besöka Kosta Browne i Sebastopol i Sonoma, är det väl värt – med över 1000 gjorda vingårdsbesök är det här en av mina absoluta favoriter att besöka!).

Nästa punkt på kvällsordningen blev gästernas önskelista. Tom Niccola ville ha något vitt, helt bourgogne. Ur vinkällaren for en 2004 Meursault-Perrières Premier Cru från Domaine Matrot, som tyvärr inte levde upp till förväntningarna – den var helt enkelt lite för djup och murrig. Istället tog jag fram en 2006 Meursault Les Tessons Clos de Mon Plaisir från den enastående firman Domaine Roulot. Här fick vi den kick av mineral vi behövde, det djup den kraft vi sökte, men med en vansinnig finess. Så här ska det smaka.

Starman tyckte vi hade haft för lite Syrah och Grenache, och därför sprang jag raskt in i vinkällaren och lyfta fram ett störtskönt kraftpaket i form av 2004 Cuvée Moriah från den numera havererade toppfirman Pax Wine Cellars (Pax Mahle har lämnat skeppet, och gör nu viner under etiketten Wind Gap Wines). Det här är en cuvée av 73% Grenache, 14% Mourvèdre och resten Syrah, Counoise och Roussanne från svala vingårdar i Sonoma. Helt klart är det en tolkning av vinerna från Châteauneuf-du-Pape, men i mitt tycke långt bättre än det allra mesta av dessa eftersom det har en mycket renare och mer aromatisk frukt, dessutom en friskare syra som skapar en bättre balans.

Platter, som till vardags är en kompromisslös detaljfokuserad hantverkare, ville ha något som bygger på samma känsla som han lever med i sitt värv. Vad kan då vara bättre än att plocka fram ett vin från Peter Michael Winery, en firma där man till och med lägger ner stod möda på att kantklippa gräset på handikappsrutan på parkeringen – trots att man inte tar emot besökare och därför inte ens behöver ha en gästparkering! Temat från varmrätten stod kvar, och 2002 Les Pavots är en utmärkt, ännu alldeles för ung och mäktigt koncentrerad men ändå silkeslen och detaljorienterad bordeauxblend som lär behöva 10 år till innan dess inneboende komplexitet spricker upp i dagen.

Tredje pausdrickat stod Meringue för, och såklart blev det mer champagne. Tyvärr verkar jag ha missat att ta del av denna 1989 Diamant Bleu från Heidsieck & Monopole – jag stod väl och diskade eller något åt det hållet, eller så var jag upptagen med att tjuvdricka lite av alla goda slattar som fanns kvar.

Som alltid brukar jag i mellandagarna servera en klassisk Sachertårta, som budas från anrika Hotel Sacher i Wien lagom till tillställningen – i år gick något fel och vi stod utan tårta. Istället fick det bli chokladgodis från Elit Choklad i Karlskrona. Som dryck därtill blev det en viskös, intensiv, aprikosfruktig och sinnligt god 2005 Mr K The Noble Man från Sine-Qua-Non, ett sent skördad vin av Chardonnay som slår det mesta av de söta utanför Europa.

Sedan återstod bara en sista nattfösare, en stor sådan i form av den magnifika 2002 The Maiden från Harlan Estate. Att kalla det för ett andravin är en skymf, det är ett av de allra bästa vinerna i Napa Valley, och egentligen något mer elegant än själva Harlan Estate, och det är en ynnest varje gång man får tillfälle att dricka det. Med detta vin öppnades årets sista lucka på adventskalendern. Minnesluckan!

Summering: 9 gäster, 25 viner och 45 Riedelglas

onsdag 23 december 2009

Långluncher den 21 och 22 december

Hektiska tider så här inför jul. Många vänner ska träffas, många luncher ska njutas och avverkas, och ännu flera goda flaskor ska få sätta livet till.

Det som först skulle ha varit bara en långlunch med de närmaste, visade sig bli två dagar med långluncher. I Café Rotsundas ordlista står det att läsa att långlunch är ”en måltid med multipla vinserveringar som påbörjas mitt på dagen och avslutas först 10 timmar senare, efter improviserad middag följt av vickning, och inte sällan med nattklubbsbesök därefter”.

Under gårdagens helt improviserade långlunch (12.00 till 22.30) på Sturehof, en lägenhet vid Stureplan och därpå supé på Teatergrillen, blev det idel gomgodis. Det hela började med en friskt stram men samtidigt gräddig 2002 Cristal på magnum från Louis Roederer, till vilken en platta ostron med Belon, Fine de Claire och Utah Beach slank ner utan att man egentligen hann blinka. Det blev en radda goda viner därefter, men det som stack ut var en magnifik, fortfarande ung och vital men djup och stadigt men välbalanserat strukturerad 1994 Cabernet Sauvignon Hillside Select från Shafer, ett vin som hör till de bästa i den nu 25 år långa traditionen hos Shafer. Det blev också en ung, tät och massiv cabernet från Napa Valley, som visade sig vara en långt från utvecklade, men fabulöst goda 2004 St Eden från Bond. Till dessa två viner njöt jag av en fantastiskt god, stor bit piggvar som grillats och serverats med tryffelhollandaise och sockerärter. Gott-gott-i-gott-gott!

Därefter blev den ett mellanspel med 6-7 champagner, lite röd bourgogne (bland annat en 2007 Richebourg från Gros Frères et Soeur som var god, men tyvärr inte så magnifik som väntat), och ett par spännande viner från Côte-Rôtie. Det hade nu blivit hög tid för något att äta, och därför drogs vi till Teatergrillen, en given klassiker som håller på att få en vinmässig ansiktslyftning. Ett glas champagne i väntan på hummern, och sedan det blinda vinet. Markerad mineralton i en sådan stram stil man bara finner i Corton-Charlemagne, ändå med en fet kropp och tydlig fatkaraktär. Jag missade producent, men hittade vinet, 2005 Corton-Charlemagne Grand Cru från Maison Louis Jadot. Gott till hummer, minst sagt. Efter ett glas Un de Mil, en läckert fatrökig och komplex brandy från utmärka Sanchez Romate i Jerez, blev de så dags att släntra hem i nattmörkret.

Det var dock måndagens lunch det skulle handla om. Den började med 1990 Brut från DeVenoge, en oväntat ung och stram champagne som bara bjöd på en diskret mognadston, och en lika torr och stram 1998 Clos de Notre-Dame från champagnehuset Veuve Forny, som hade en mer kolalik rondör och en lätt mandelnyans i den syradominerade kroppen. Lite fint salt pata negra balanserade vinets syror på ett utmärkt sätt.
Jag hade med mig en 2008 Tin Man Chardonnay från den lilla oerhört spännande firman De Tierra Vineyards i Monterey, jäst i steel drums och äldre franska ekfat, och därefter lagrad i nio månader i neutrala franska ekfat. Vinet har en ung och mycket frisk, elegant och mineralnoterad smak med bara en känsla av eken, och det har en nästan bourgognelik personlig. I alla fall till dess det ställs mot en förstklassig bourgogne. Och så skedde.

I glaset intill stod nämligen ett av långlunchens viner, en monumental, stram, mineralbombarderad och superkomplex 2007 Meursault-Perrières Premier Cru från toppfirman Domaine Roulot. Det här vingårdsläget är ett av de allra bästa för vit bourgogne, alla kategorier, och kombinationen kraft, djup, höga övertoner och mineral i kubik gör vinet så märkvärdigt.

Som vanligt var jag konfunderad över 2004 Le Méal Ermitage från Chapoutier, ett vin som trots sin ungdom har en mörk och mogen färg, något som inte alls är ovanligt för Marsanne och Roussanne. Även doften var oväntat utvecklad, till och med oren, men vår erfarenhet sade oss att låta vinet stå i glaset ett par timmar – och visst blev vinet betydligt bättre ju mer luft det fick. Men fortfarande har jag svårt att fullt ut förlika mig med de vita vinerna från Chapoutier' även om ett av årets allra bästa viner kommer just från Chapoutier!

Vi gick över till rött. Moget, klassiskt, lite jordigt och toner av tryffel och blyerts gav den moget lena kroppen en fin komplexitet, men den var nog lite gles i avslutningen. Vinet visade sig vara 1979 Château Trotanoy från Pomerol. Nästa vin var flera resor mer imponerande, rikt och djupt med en tät mörk frukt som växte med tiden i glaset, och som fick en mer polerad tanninstruktur med luftningen. Detta vin, 1995 Cabernet Sauvignon från Dalla Valle (en av de allra bästa firmorna i Napa Valley), var helt klart ett av dagens allra bästa viner.

Men det klart – men den sagolikt doftintensiva, ytterst elegant körsbärsaromatiska 2006 Charmes-Chambertin Grand Cru från den lilla gemytliga (och kompetenta) familjefirman Denis Bachelet, har man ju ett helt annat och minst lika älskvärt vin att sätta upp på topplistan.
En i rött vin och kryddor långkokt oxkind som serverades med en krämig potatispuré satt som gjuten till de röda vinerna. Och här var det inget tjafs med grönsaker – det här är en rätt med två färger, brunt kött och beige potatispuré. Svårare behöver det inte vara!
Nästa röda vin var något av en besvikelse, faktiskt, för jag brukar hålla det mycket högt. Men den här flaskan av 2002 Columella från The Sadie Family var faktiskt lite flyktig och hade inte den uttalade mineralton som jag väntade mig. Men med lite luft blev vinet trevligare.

Kvällens mest udda vin var den lite jordiga och lätt rödfruktiga 1996 La Cote aux Enfants från Bollinger, ett stilla rött vin (Aÿ Rouge) av Pinot Noir som har en årgångstypisk struktur och lite tunn eftersmak. Jag var inte heller särskilt imponerad av 1998 Clos des Vougeot Grand Cru från Domaine Méo-Camuzet, en firma som alltför sällan lever upp till sitt fina rykte.

Dags att lämna själva lunchserveringen – klockan hade ju hunnit bli närmare halv åtta. Vinbaren Gondolen nästa, med andra ord. Där ställdes glasen upp blint för mönstring, i första ledet en 2006 Promis från Ca'Marcanda (Gaja) i Toscana, som är ung och sötfruktig och i det lilla glas det serverades i inte alls visade sig upp sig på fina sidan just nu. Det gjorde inte heller 2006 Selección Especial från den nya toppsatsningen Ferrer-Bobet i Priorat. Jag fann den vara ganska ogin och alltför ekig, förmodligen ett ungdomens tecken, medan jag håller deras vanliga tappning Ferrer-Bobet som bättre (särskilt den 2005 som såldes på Systembolaget tills helt nyligen).
Därefter tog jag blint in 2004 Barolo Santo Stefano di Perno från Mascarello, som jag själv tycker är läckert rödblommig och fruktyppig (massor av röda vinbär) med en ungdomligt fast struktur av syra och tanniner, men också med en lätt ekfatskrydda. Det verkade bara vara jag som tyckte den var god – de andra höll den som ”kladdig” och ”överekad”. Så kan det gå när man väljer fel vin, eller fel vänner!

Nästa vin var mycket mer mörkkryddigt, tätt och lakritskryddigt med nyanser av violpastill, och jag fann det vara mycket gott och druvtypiskt i en solmogen men ändå lite sval kalifornisk stil. På etiketten stod det 2005 Syrah Sawi Vineyard, ursprunget var Sonoma Valley och producenten Saintsbury.

Hungern tog vid, och då begav vi oss till Sturehof, denna oas för fortfarande törstiga och hungriga människor i stadsnatten. Rimmad lax med dillstuvad potatis och lite vitt. Mums. Efter lite velande i den stora och mångfacetterade vinlistan, enades vi om en utsökt 2006 Riesling Steinrigel Smaragd från den alltid så exemplariska firman Prager i österrikiska Wachau. Gissa om den satt fint!

Sedan var timmen slagen att bege sig hemåt. Och öppna den allra sista luckan i årets dryckeskalender, minnesluckan.

söndag 20 december 2009

Bortamatch uppe hos SAS


Precis lika lite som en person med valmöjlighet stegar in på en vägkrog, finns det ingen människa vid sina sinnens fulla bruk som sätter sig på ett flygplan för matens skull. Om det nu finns något som är sorgligare än maten på våra skolor och ålderdomshem, så torde det nämligen vara flytplansmaten. Och ju längre ner i hierarkin man kommer (flygbolag och biljettyp), desto större är katastrofen.

Att maten smakar erbarmligt illa, är lika pinsamt som det faktum att det faktiskt är väldigt enkelt att rätta till problemet och göra maten mycket bättre! Detta ska jag inte ta upp här, men om någon med beslutsrätt råkar läsa det här, borde vederbörande kanske fundera över varför densamma inte har förstått att doft- och smakupplevelser är reducerade till ungefär 70 procent av den nivå våra sinnen förmår att känna nere på marken.

Nåväl, det finns glädjeämnen även däruppe (utan att för den sakens skull skaffa sig medlemskap i 10 000-metersklubben). Förvisso dyrköpta glädjeämnen, men likväl goda upplevelser. Och de kommer alltid från bra flygbolag och bästa biljettyp.

Med allt kringflackade runt jorden, har jag såklart fått i mig en och annan luftburen måltid. Under året har det blivit en hel del sådana i finmatsalen på en och annan Airbus A330 och A340 hos SAS. Och det har faktiskt varit allt från gott till riktigt gott!

Det börjar alltid med en eller till och med två glas 2000 Brut Millésime från det fina huset Champagne Henriot, en cuvée av 58% PN och 42% Chardonnay som har en tilltalande doft med fint utvecklad brödighet, en nyans av citrusskal och en trevlig mineralton. Medelfyllig, mycket torr och stram med en frisk syra, lätt brödighet, en hint av röda vinteräpplen och en lång eftersmak. Det smakar faktiskt riktigt bra, även ovan molnen. På vissa flighter har det skänkts till marinerade oliver och salami, vars sälta passar utmärkt till vinets syra, medan det andra gånger har stött på patrull tillsammans med söta grillade grönsaker och frukter (som i och för sig är goda som de är). Bubblet passar också bra till de saltrostade bönorna som kommer i små irriterande svåröppnade portionspåsar.

När så väl maten serveras – först välstärkta linnedukar med värdighet har placerats på det lilla fällbordet – har man två vita och två röda viner att välja mellan (såvida man inte tar det hantverksbryggeriet Skands).

Bäst är att börja med det lite enklare 2007 Sancerre Les Grandmontains från Domaine Laporte, ett stiltypiskt och friskt fruktigt vin med viss mineralton i en (faktiskt) rätt hygglig och smakrik stil – vilket inte alltid är fallet i Sancerre. Även om det är helt okej, brukar det vita bordeauxvinet passa bättre till maten – ja, så tycker jag förstås att vit bordeaux generellt sett är ett betydligt mer intressant vin än det från Sancerre.
På de två senaste turerna över Atlanten har också förrätterna varit alltför smakrika för det tunnare loirevinet. Exempelvis en fin varmrökt röding – som gör sig bra till smakrikare och syrafriska vita viner – som serverades med en mild dillmajonnäs och lite surdegsbröd, eller de grillade tigerräkor på en bädd av en aning chilispetsad salsa. I båda fall passade bordeauxvinet bra.
Det vita bordeauxvinet har sedan i somras varit 2006 Château Haut Bertinerie från Premières Côtes de Blaye, gjort till 100% av Sauvignon Blanc som har fatjästs. Faten ger sig direkt tillkänna med toner av vanilj, vita liljor och en svag gummiton, och vinet har en trevlig kropp med inslag av citrusskal, passionsfrukt och vanilj från faten. Det passade bra till rödingen, men ännu bättre till en (faktiskt, tro det eller inte) riktigt god ugnsbakad slätvar med brytbönor, rostad körsbärstoner, sparrispotatis och en örtsmör.

På rödvinssidan är det större variation – två helt skilda druvor, dessutom från olika världsdelar. Det är inte min favoritdruva eller mitt favoritland, men när det duktiga chilenska vinhuset Casa Silva ger sig på landets national- och tillika problemdruva, blir det faktiskt rätt bra. Jag talar om 2006 Los Lingues Gran Reserva Carmenère, gjort uteslutande av Carmenère och lagrad i franska ekfat. Visst har vinet den gröna nyansen, men så ska det också vara – det är en del av druvans personlighet, och visst finns här den chilenskt yppiga vinbärsfrukten, men också en frisk syra, måttliga tanniner (vilket betyder god kvalitet, och mogna druvor vid skörd) och en rätt hygglig eftersmak. Det är tack vare sin intensitet ett lyckat flygplansvin, vilket man inte alltid kan säga om de tafatta försök till frankofila statuslyft som vissa flygbolag gör när de tar en snipig bordeaux eller bourgogne - som på marschhöjd förlorar 20-30 procent av sin redan glesa budgetfrukt. Tvi!
Ett annat bra flygplansvin, om än inte så upphetsande eftersom det dricks i parti och minut på landbacken, är den utmärkta toppårgången 2007 Petite Ruche Crozes-Hermitage från Chapoutier. Här möts affärspassageraren av en mörkt fruktigt och ovanligt tät doft, som har en antydan av mineral och kryddighet. Det här tycker jag är gott, och smaken bjuder på en ren mörkfrukt med fint balanserade tanniner, nästan silkiga vilket mer är årgångens än appellationens typicitet. Även eftersmaken är fin, förhållandevis lång med en läcker ton av vinbär, björnbär och Läkerol. Det har blivit ett par små glas av detta varje gång. Det sover man gott på!
Just ja, köttet! Det fick bli en tournedos med rostad potatis, sparris och rödvinssås. Kanske något välstekt, men för bövelen – kocken var ju minst 11 500 meter bort! Och det var lite bättre än den i och för sig helt godkända baconlindande kalkonmedaljongen som serverades med broccoli, polenta och portvinssås.

Kära flygplanskock, jag förstår mycket väl att det inte går at fylla ett plan med hundratals passagerare och traktera dem på det här viset – det klarar ju knappt ens väletablerade restauranger med fastgjuten grund av. Men det är själva i smakrikedomen i maten som hemligheten ligger.

Ibland skojas det till med en trevlig ostbricka, som den gången det blev Münster, Cantal och Fourme d’Ambert som serverades med lite fikonmarmelad, andra gånger får det räcka med en bit Camembert. Och lika säkert som Amen i kyrkan dukas det fram portvin – ett av alla viner som säkert passar till ost, men som osten nästan aldrig passar till eftersom vinet är för starkt och sött. Vinet har sedan i somras varit 2003 Late Bottled Vintage Port från Cockburns. Och vad ska man vänta sig av det? Söt frukt, kokta körsbär, lite plommontoner. Eldig, varm, måttlig tanniner och en fin sötma som balanserad tonen av ek (försiktig) och syran. Medellång, god men knappast upphetsande smak. Här borde SAS uppgradera sig till ett mer spännande vinval, men jag antar att affärsresenären är rätt konservativ och bara måttlig bevandrad i vinvärlden. Så ser det ju nästan alltid ut när jag åker business. Jag är nästan alltid den enda i cool T-shirt och tatueringar.

Desserten består av någon sorts kaka eller paj, har man tur blir det god citronpaj med färska frukter och till den 2002 Château Romer du Hayot från Sauternes. Typiskt gyllengul, tydlig botrytis med en ton bittermandel, gul tropisk frukt, mycket ananas. Söt men samtidigt ung och lite bitter smak med en god syra som ger vinet en torrare framtoning.

Som om detta inte vore nog, kommer de trevliga SAS-damerna och SAS-herrarna (med modellen ”först in, aldrig ut” är det alltid rutinerat folk som jobbar här) med den lilla avecvagnen. Tråkmånsarna tar Jack Daniels, Xanté eller Baileys – finsmakarna går på cognacen. Oj djävlar vilken cognac de serverar – Moyet XO. Kan det vara det mest explosiva som serveras i den övre atmosfären – flygbränslet själv undantaget då förstås! Det här är en noga utvald hantverkssprit, fyllig och karamellsöt men ändå fatstrukturerad, med en längd som sträcker sig från den östra kusten av Grönland till den västra.

Tänk att sprit kan vara så förtvivlat gott. Änglarnas Andel ... WOW! I’m in heaven, I’m love!

onsdag 16 december 2009

Just Inn den 15 december


Mitt ute i ingenstans. Ja, nästan så kändes det när jag körde på den slingrande vägen från staden Paso Robles ut mot kusten, för att checka in på det underbara lilla hotellet Just Inn. Ja, hotell kanske låter storslaget, det rör sig om 4 ytterst stilfullt (lika med lyxigt och stilfullt) inredda rum/små lägenheter som ligger i anslutning till toppfirman Justin Vineyards långt ute i västra Paso Robles.
Här finns också en liten men trevlig restaurang, Deborah's Room, som inte helt oväntat är fullkomligt anpassad till det lilla hotellets storlek, med andra ord bara ett fåtal bord. Som väntat serveras husets viner, alltså de från Justin Vineyards. Men vad gör det när det är så välgjorda.

Jag började med en 2008 Chardonnay, rent fruktig och ytterst elegant med en frisk syra och med en tydlig mineralton. Här ute är det gammal havsbotten som gäller under vinrankorna – massor av kalksten och fossila avlagringar (det sägs att grannen hittade fossil av valskelett när de planterade sin vingård). Klokt nog har man jäst musten i mestadels äldre franska ekfat, dessutom blockerat den malolaktiska jäsningen. Precis så ska en slipsten dras om man är en klok vinmakare. Och vinet är förtjusande rent och gott – nästan burgundiskt faktiskt! Nästan i varje fall. Ett litet tryffelrostat bröd med minutpocherat ägg och brunoise av bacon gjorde vinet gjorde sällskap.

Till förrätt hade jag valt en hastigt bräckt röding med en kräm av blomkål som toppades med lite rostad blomkål och brynt smör. Det var till denna rätt som chardonnayvinet var tänkt, och det passade också utmärkt. Hur gott det än var sparade jag lite av vinet, jag hade en annan vitvinsrätt på lut, en panerad och stekt abalone (en stor mussla) med surkål och fint tärnat rökt sidfläsk. Helt plötsligt tar sommelieren bort mitt vitvinsglas (jag som trodde jag skulle få påfyllning) med förklaringen att den här rätten skulle serveras med ett rött vin. Okej, tänkte jag. Shoot man, shoot!
In kom en 2007 Cabernet Sauvignon, fortfarande från firman Justin Vineyard (såklart), och från de kalla vingårdarna här ute i Paso Robles kustområde. Stockarna hade planterats redan 1981 (i förhistorisk tid, lokalt räknat) och ger numera druvor med en riktigt fin intensitet. Vinet var överraskande rikt och djupt, men med den friska syra och fasta struktur som hör området till, och med den värmande alkohol som egentligen står att finna i alla viner från Paso Robles. Döm om min förvåning över hur perfekt det här vinet satt till musslan – inte minst tack vare den sötsyliga balansen i surkålen och fläsket, men också för den ”hamburgerdressing” (ett finare namn är Thousand Island Dressing) som kocken av någon anledning tyckte skulle toppa anrättningen.

Nästa servering var inte bara den bästa för kvällen, utan också helt formidabel. Som ”gammal” kock vet jag hur vårt det är att lyckas med en Wellington, där det inbakade köttet ska vara perfekt rosastekt och brödytan genomgräddad, torr och krispig. I de allra flesta fall brukar det misslyckas, vilket (antar jag) är därför som Gordon Ramsay envisas med att djävlas med alla sina adepter genom att sätta upp Wellington på meny i Hells Kitchen. Här var Wellington på hjortfilé med hösttryffel från Oregon och puré av potatis en fullträff. Första vinet var firmans prestige, 2006 Isosceles, en ytterst elegant och närmast bordeauxlik men lite fruktsötare blend av 86% Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc och Merlot, och den stramare men samtidigt mer mörkfruktiga och svalt gräsiga 2007 Justification. Det senare vinet bygger på cirka 60% Cabernet Franc, vilket känns (och det gillar jag), med en balans av Merlot som ger vinet mer kropp och lite mörkare toner. I nuläget är Isosceles det mest komplext utvecklade vinet, men så var det också serverat från halvflaska. Båda var utmärkta och passade förträffligt till det perfekt stekta köttet. Under middagen vägde min preferens dock över till Justification. Tänk vad lite luft kan göra...

Som ett mellanspel kom 2007 Savant in. Det är en tät och in your face cuvée av Syrah med lite Cabernet Sauvignon, som är gjord med i en extremt mogen och närmast eldig stil som inte gav så värst många extra stilpoäng från mig. Inget större fel på vinet, men jag bad faktiskt om påfyllning av Justification, och drog utan att skämmas i mig det extra glaset av det – och ytterligare ett eftersom det var så förbaskat gott! (Jag behövde nämligen inte be om påfyllning av Isosceles – det förväntade sig sommelieren att jag ville ha mycket av, och det fick jag också!).
Sedan kom en Point Reyes Blue, en blåmögelost från norra Kalifornien. Till den krossade valnötter (gott, men aldrig till vin … rött kort!) och en sval sorbet av rotsaker, samt en riktigt gott mandel- och fikonbröd. Pinsamt nog förstod jag helt plötsligt att det intensiva sötfruktiga syrahvinet Savant var tänkt till osten, men jag höll nog masken lika bra som sommelieren, och berättade istället ett par blöta och dråpliga historier ur dryckens värld för att lägga ut en vilseledande rökridå. Tack och lov gick han på det … trodde jag … för att inom en minut komma och fylla på mitt glas med Isosceles. Igen!

Tack och lov fungerar den törstiges kroppsspråk i alla lägen. Ett tomt glas är ett tom glas. Och så får det inte vara.

Desserten bestod av en underbar chokladkaka med inkokt päron, syltade moreller och en glass på färskost. Till det fick jag ett glas av husets starkvin, 2008 Obtuse, en portvinstolkning gjord av Cabernet Sauvignon som har spritats upp till 18 procents styrka, med en bibehållen sötma på 110 gram per liter. Vinet har en typisk cabernetkaraktär, som kanske är lite för syrlig och gräsig för att nå till rätt portvinsfaktor. Facit: Sisådär.
Åtminstone vad chokladen alldeles utmärkt.

Sedan var det dags att återvända till det underbara krypin som egentligen är som en mindre lyxvåning, med radiokanalen Watercolors (feel good slick jazzy soul music av bästa snitt) på lagom hög volym från plattskärmen på väggen. Framför den öppna spisen, och med ett stort glas 2007 Justification i handen.
Ibland är livet faktiskt rättvist!

lördag 28 november 2009

Café Rotsunda Cookalong den 28 november


Mina kurser i vin och mat är lika populära som roliga. Den här lördagen samlades 18 hungriga och kunskapstörstande för ett par timmars teoripass med tillhörande provning, samt några timmars hårdkörning med kreativ matlagning på Café Rotsunda Cookalong.
Övningen är egentligen enkel och lekfull, men ställer samtidigt krav på kreativitet och ett visst handlag i köket, för varje grupp tilldelas nämligen ett vin som de ska provsmaka och analysera och utifrån det och en stor råvarubuffé skapa och tillaga en maträtt. Tanken är att smaker, dofter, konsistenser och övriga egenskaper ska finna balans som hand i handske – och att kombinationen därigenom ska bli utmärkt. Det är egentligen inte så svårt om man förstår vin och matlagning, samt smaksinne och känselsinne, ändå är deltagarna först lite nervösa inför uppgiften.

Grupp Riesling tilldelades en förträfflig 2007 Wehlener Sonnenuhr Riesling Kabinett från toppfirman Dr Loosen i Mosel, Tyskland. Vinet har en lätt till knappt medelfyllig kropp, därför bör maträtten vara medelkraftig som mest. Tack vare en kombination av frisk syra och en förförisk fruktsötma, bör man finna en lika perfekt smakbalans mellan syrlighet och viss sötma i maträttens smaker. Först då möter maträtten vinet på ett perfekt sätt. Men det är också häri den eventuella svårigheten ligger. Rent doftmässigt kan vinets toner av citrus och i viss mån lite citrusoljiga nyanser speglas med motsvarande aromsättning i maten. Utifrån dessa analyser satte den fyra man starka gruppen igång arbetet.
De valde att tillaga en soppa med thailändsk inspiration. Fint skuren schalottenlök, limeblad, krossat citrongräs, lite dutch chile och lite finskuren färsk ingefära svettades i olja, och därpå slogs fiskbuljong och kokosmjölk. Det hela fick sjuda samman, varefter soppan silades. Först nu påbörjades smakbalanseringen, som gjordes med betydligt mer färskpressas limesaft än vad gruppen först vågade sig på. Dessutom spetsades chilehettan på lite. Garnityr i soppan blev fint skurna rotfrukter som angav en försiktigt sötaktig ton, och såklart också hastigt pocherad fisk – i detta fall gösfilé.
Kombinationen blev såklart fantastisk.

Grupp Sauvignon Blanc hade en knappt medelfyllig, torr men samtidigt fruktigt och påtagligt aromatisk 2008 Arboleda Sauvignon Blanc från Viña Seña och deras odlingar i kalla Valle de Leyda ute vid kusten. Tack vare vinets friska syra, behövde smaksättningen styras åt en hög syra i sås eller tillbehör, men samtidigt med en hint av sötma för att möta den intensiva frukten. Ändå skulle maträtten inte vara alltför kraftig.
Även här valde kvartetten fisk, men tog fram stekpannan för att hastigt smörsteka filéerna. En mild kräm av rotselleri och potatis fungerade mer som ett i sammanhanget neutralt tillbehör (som mättar, men inte tillför vinet något), men det som utgjorde bryggan mellan vinet och maten var såsen. I detta fall en helt vanlig vitvinssås (schalottenlök, lagerblad, vitt vin, fin fiskfond, grädde) i vilken gröna ärter mixades i till en sommargrön färg med slät konsistens. Den lätt ärtsöta doften och smaken skulle spegla både vinets ärtiga doft och den fina frukten, men eftersom såsen i detta skick var för söt (och därmed skulle göra vinet allför syrliga och bittert torrt) fick vi lov att pressa i saften från en hel citron. Jag visste att det inte skulle räcka för att matcha vinets syrliga smakbalans, så det fick bli mer syra … nu en hel limefrukt! Och där satt balansen mellan syra och sötma. Hade vi dessutom haft lite färsk basilika och en näve färsk körvel, hade doftspeglingen till vinet nått fullständig perfektion.

Den tredje gruppen hade en aromatisk och försiktigt sötsyrlig 2008 Pinot Noir från Cooralook Wines i Mornington Peninsula längst ner i kalla Victoria i Australien att arbeta med. Vinet har en förhållandevis mjuk tanninstruktur och en god men samtidigt inte frisk syra. För att hitta en perfekt balans behövde gruppen hitta en medelkraftig maträtt med en kännbar men ändå inte påtaglig sötma – i det fallet valde man att hitta balansen i en mycket elegant och smidig kräm av morot, selleri och palsternacka. Dessa rostades först i stekpanna (för att ge en fin spegling av vinets lite rostade fatnyans och aningen jordigt komplexa karaktär), innan de kokades i lite vitt vin och mjölk till mjuk konsistens. Sedan kördes allt i en mixer till en mycket slät puré. Det fick bli skånsk majskyckling som huvudråvara – långsamt stekt med lite fint skuren rosmarin (som stoppades in under skinnet) till 64 graders kärna. För att skapa samspel med vinets syrlighet och rödfrukt, kokades en rödvinssås enligt konstens alla regler, men den spetsades precis innan servering med finaste hallonvinäger och blankades av med lite smör. Den smörstekta ostronskivlingen var mer ett gott tillbehör än något nödvändigt för fullträffen.

Den italienska gruppen kastade sig över parmesanosten och riset till risotton – deras givna bas i rätten till sin 2006 Rosso dei Poderi Sangiovese från Barone Pizzini i Maremma i södra Toscana. Risottons krämiga textur och sältan från osten har en undergörande polerande effekt på vinets unga tanniner, och det syrliga vita vinet i risotton integrerar vinets syra på ett utmärkt sätt. Arommässigt fick det bli en kombination av soltorkade tomater i risotton (Sangiovese har ofta komplexa aromer som påminner om torkade körsbär eller tomater) och även hastigt rostade pinjenötter. Egentligen hade det räckt mer än väl med bara risotton – men den med vitlök och färsk rosmarin till perfektion helstekta biffen var ändå såklart välkommen. Grönsakstillbehör fick bli tunt hyvlad zucchini hade bara hastigt fått svetta i olivolja med lite vitlök, sedan smaksatts med salt (salt är en oumbärlig smakgivare till grönsaker – utan denna självklara handling får de flesta viner spader och smakar trist!).

Sist men inte minst hamnade vi i Languedoc, där vinet 2005 EGO från Mas de Lavail gav gruppen ett lite fylligare och mer fruktdominerat vin än de andra grupperna hade fått. Vinet görs uteslutande av Grenache från gamla stockar och det uppfostras i franska ekfat som till hälften är nya. Den generösa frukten tangerar det söta – precis som pinotvinet – och har liksom det också en avrundad tanninstruktur. Däremot är syran mildare, och det finns också en både djupare (mörkare) fruktighet och lätt kryddighet i vinet som vi ville spegla. Gruppen valde att arbeta med en fint marmorerad biff, tunt skuren och hastigt grillad och smaksatt med flingsalt. Eftersom vinet bjöd på så många dofter och smaker, valde man fyra tillbehör. Först två puréer av rotfrukter – den första av rotselleri som kryddades med rostad vitlök (utmärkt till sydfranska viner) och den andra av morot som på ett synnerligen intressant och lyckat sätt hade smaksatts med lite rivet apelsinskal och svartpeppar. Även det är aromer som ligger mycket nära de man finner i fina grenacheviner. Därtill hade man gjort chips av långsamt ugnsrostad parmaskinka, vars sälta stod som en brygga mellan vinets frukt och matens sötma, dessutom tvingade tillbaka den förhöjda bitterhet i vinet som hade framhävts av sötman i maten. Till detta kokades en smakrik rödvinssås med lagerblad, vitlök och ett katrinplommon (för att spegla den solstekta sydfranska fruktigheten) och även några tabletter av Läkerol Salvi. Det är bara en av väldigt många kanske lite udda smak- och aromgivare jag använder mig av för att hitta små detaljspeglingar mellan ett vin och en maträtt.
Och resultatet blev som väntat otroligt lyckat även det.

Mot slutet av dagen, när vi alla satt och åt av de fem rätterna till sina respektive viner, var stämningen uppsluppen och hög. Alla hade klarat uppgiften med bravur, och gick hem med många nya kunskaper om mat och vin i kombination – och en god portion inspiration och självförtroende.

Vinmingel den 25 november

Med bristande tid, men en innerlig önskan att se härliga gäster på Café Rotsunda, får det ibland bli lite mer löst i konturerna än vid mer typiska mastodontmiddagar. Alltså blev det mer sittande vinmingel än avsmakningsmeny med bred och lång vinlista den här gången. Tack och lov med inbjuden kocka, Fru Kris, som gjorde en härligt långkokt gryta i robust höstlig stil, serverad med krämig potatispuré och en matig sallad med grönsaker. Väldoftande surdegsbröd och en rejäl ostbricka stod också på menyn. Klart för start, med andra ord.

Som välkomstdricka fick det bli en magnumflaska 2006 Naiades från Bodegas Naia, den allra bästa producenten i Rueda som har några av de finaste vingårdarna i toppsektorn La Seca, där de äldsta stockarna med de ursprungliga klonerna av lokaldruvan Verdejo finns. Vinet är ovanligt fylligt för sitt ursprung, rikt fruktigt och något fett men samtidigt med den typiskt friska syran och delikata bitterheten i slutet av den långa smaken.
Någon genomtänkt vinlista var det inte tal om den här kvällen. Det fick helt enkelt bli som det blev – alla inbjudna gäster var ju sommelierutbildade och själva gissningsleken fick därför bli en del av nöjet. Att det var Pinot Noir i första glaset tog alla direkt – såklart – men ursprunget var först lite osäkert eftersom doften var förvånansvärt sötyppig. Den torrt och lite mer syrligt avklingande eftersmaken förde gissningen till Bourgogne, vilket var rätt – vinet var en 2007 Bourgogne Pinot Noir från den lilla familjefirman Domaine Robert Groffier i Morey-St-Denis. Nästa vin var av en helt annan kaliber. Mörk, nästan opakt utseende, stor och tät doft med en närmast björnbärssöt fruktighet som spetsades med lite lagerblad och en slags stenig mineralton. Här gick gissningarna isär, och först efter lite ledtrådar föll gissningarna i rätt jord, Priorat. Vinet, 2005 Terram från firman Sao del Costers i Gratallops, bjöd trots den för området stora intensiteten också på elegans och en måttlig alkoholhalt kring 14 procent, vilket får räknas som lågt för distriktet. Det senare vinet var också det avgjort bästa tillsammans med den mustiga köttgrytan. Bourgognen försvann liksom i sammanhanget.

Nästa vin andades betydligt mer klassisk finess, alltjämnt ungt med en djup bärfrukt i behåll, men med fina nyanser av ceder och även rostad ek. Att vinet kom från Bordeaux stod utan tvekan, och det visade sig vara 2000 Château Talbot från Saint-Julien – ett vin som med lite luft i glaset blommade ut i full prakt redan inom 15-20 minuter. Det här är ett slott som ofta presterar bra, och vars viner har en bred publik. Det är helt enkelt mycket bordeaux, utan att prislappen har dragit iväg. Det ställdes mot en på alla sätt djupare, bredare, fylligare, fruktigare och mer strukturerad 2005 Affinity, en cabernetdominerad cuvée från firman Robert Craig i Napa Valley.

Det blev dags för dessert, en liten mousse av hjortron (som var utsökt), blev det en vända till vinkällaren för att leta upp något passande. Ett kärt återbesök till en av mina absoluta favoriter för några år sedan fick det bli, den alldeles otroligt goda 1997 Bonnezeaux från Château de Fesles, en egendom som redan på 1800-talet hade ett så gott rykte att dess vin såldes till nästan samma priser som det från självaste Château d’Yquem i Sauternes. Vinet, gjort uteslutande av sent skördad och botrytisangripen Chenin Blanc, är rikt och fylligt med en tydlig sötma, men samtidigt fint balanserande syra, och det har nu nått en fint mogen fas då tonerna av honung och akacia har fått ett tydligare utrymme. Det satt perfekt till desserten!

Vitt stod nu på dagordningen, och det blev först en vitalt frisk och fortfarande elegant 2002 Zöbinger Heiligenstein Riesling från firman Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. Att jag valde det här vinet var för att visa att 2002 inte alls var en så vek och dålig årgång som vissa kritiker har gjort gällande. I de magra steniga jordarna i Kamptal (och även i Wachau längre västerut) är dräneringen så god att vinerna inte behövde stå blöta om fötterna i denna regniga årgång. Vågade man vänta ut skörden, som Willi Bründlmayer gjorde, kunde man också skörda mogna druvor. Eftersom gissningarna till viss del hamnade på Grüner Veltliner, öppnade jag också en 2002 Langenloiser Grüner Veltliner Kamptaler Terrassen från samma firma. Därmed framstod druvskillnaden tydligare, den grapefruktliknande fetman och den lilla bitterheten i eftersmakens avslut röjde Grüner Veltliner direkt.

Jag fick för mig att öppna upp en gammal amarone – jag vet dock inte varför, den vintypen är inte särskilt högt hyllad här på Café Rotsunda, men så fick det bli. Och gammalt var just vad vinet kändes, och ingen kunde gissa ursprung eller ålder. Det vin jag hade tagit fram var en 1988 Campolongo di Torbe Amarone della Valpolicella från Masi. Att folk hyllar amarone som det största vinet, och Masi som en kultproducent är svårt att förstå.
Därför tog jag fram ett ungt vin för att visa vad kraft är. Färgen var i det närmaste blåsvart, doften stor och tät med både djup och koncentrerad frukt, i nuläget lite kryddigt av ekfat och med en nyans av blå blommor och kryddor i ett. Rätt intressant, måste jag tillstå. Smaken stämde väl överens med doften, och tanninerna var unga och markerade. Att ingen kunde gissa rätt var inte så konstigt – det var en rätt ovanlig cuvée av 72 procent Petit Verdot och 28 procent Syrah från Paso Robles i Kalifornien. Producent var Viña Robles och vinet hette 2004 Signature. Gott var det, men det krävdes en tid i karaff och glas innan mer nyanserade toner trängde fram genom den massiva frukten. Och även om tiden rann fort mot slutet av denna tidiga mitt-i-veckan-vinbar, har vi ändå uppleva hur vinet till sist blommade ut.

Summering: 9 gäster, 10 viner och 18 Riedelglas.

söndag 22 november 2009

Middag den 21 november


Dags att åter samla och bjuda in styrkorna, sätta ihop en spännande vinlista och bygga en meny därefter, och sätta igång med alla förberedelser. Den här gången med ett par kära återvändande vänner på Café Rotsunda. Bättre blir det inte.

Som vanligt inleddes kvällen med champagne – fattas bara annat! I första glaset en riktigt läckert mineralstram blanc de blancs från Pierre Peters som fortfarande upplevdes nästan ungdomligt knuten, 1999 Cuvée Spéciale. Det här är en väldigt fin champagne som fler champagneälskare borde upptäcka. Nästa champagne, 1999 Grande Millésime från Gosset i Aÿ, var rikare och bjöd på underbara toner av feta röda vinteräpplen, en något mjukare syra men fortfarande föredömligt torr och elegant. Tack och lov var dessa flaskor i utmärkt skick – men så var inte fallet med nästa champagne som det formligen osade korkdefekt om. Sådant är alltid otrevligt, men än otrevligare blir det när man avslöjar vinets identitet, och upptäcker att det var en verklig dignitär som förlorat matchen mot kork och kemi. Det var alltså med stor besvikelse vi fick notera att det skadade vinet som Cat Woman tog med var en 2002 Cristal från Louis Roederer.
Till bubblet blev det som vanligt potatischips (med reklamen om fredagsmys har denna min mångåriga tradition äntligen kommit på modet), men också små rostade kanapéer med en kräm av hårt smörbrynta trattkantareller och crème fraiche, som toppats med flingsalt och fint strimlad tryffelsalami.

Väl till bords bjöds två jämförande rieslingviner, det första av dem 1998 Riesling Clos Ste Hune från Trimbach i Alsace. Det här vinet har fortfarande mycket kvar av sin ungdomliga spänst och elegans, men också en fin första utveckling breddad kropp och fet citrusskalsnyans. Lite mer primärfrukt och elegans stod att finna i utmanaren 1998 Zöbinger Heiligenstein Riesling Alte Reben från Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. För min egen del vann det österrikiska vinet – och så brukar det nästan alltid vara dem emellan. En skummande och mycket smakrik ostronsoppa (inkokt med en premier cru från Chassagne-Montrachet) med friterat ostron och finstrimlad friterad ostronskivling gjorde vinerna följe, och gjorde det med bravur. Den krämiga soppan matchade vinernas kroppar perfekt, och sältan och den fina tonen av limeblad, citrongräs och citrussaft i soppen fann en perfekt balans till vinernas syra.
Servering två bjöd på fyra vita bourgogner. I det första glaset en stiltypisk 2004 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Vergers från Domaine Ramonet, utmärkt stringent med en torr men ändå fet smak med en liten hint av eukalyptusmjölk och markerad mineralton. Nästa vin kom först lite i skymundan, men växte med luft och tog då utmaningen betydligt bättre, 2004 Meursault Premier Cru Chevalières från Domaine Rémi Jobard. En fin mineralton bjöd upp till dans tillsammans med en finstämd fruktighet, nyanser av mandel och en ytterst väl integrerad ekfatston. Även det ett utsökt vin.
Glas tre höll ett mycket intensivare och fetare vin, dessutom med en kryddigare ekfatston. Det kändes på många sätt större, men kanske inte direkt elegantare. Det visade sig vara en 2004 Beaune Premier Cru Champs Pimont från Domaine Jacques-Prieur, ett kraftigt men utmärkt vin som faktiskt nästan påminner om en Bâtard-Montrachet Grand Cru i sin feta kropp. Groove hade ovetandes om temat i första flighten fått in en fullträff med sin absolut enastående 2001 Meursault Premier Cru Les Rougeots från Domaine Coche-Dury – ett helt makalöst intensivt, rikt, djupt och samtidigt elegant vin som jag åtminstone tog producent på direkt. Husstilen, vågad i ekfatshanteringen men kompromisslös i vingårdsarbetet, är magisk. Ett exceptionellt svårfunnit vin hade hittat hem till Café Rotsunda. Tack för det!
Till alla dessa viner en halstrad torskrygg på en matig ragu av musslor och fänkål, inkokt med champagne, musselfond och lite grädde. Fänkålen och musselfonden utgjorde en perfekt spegelbild av vinernas fina nyanser av lakritsrot och mineral.

Därefter blev det ett mellanspel där gästerna blint visade upp sina medhavda viner. I de två stora bourgognekuporna hällde Dan the Man upp sina viner, två riktigt fina exempel på Nebbiolo från Barolo, intensivt doftande av rosor, körsbär, lite gummi och tjära, i en stil som förenar både klassiska traditioner och modernt hantverk. Båda vinerna kom från Mascarello i Castiglione Falletto, och det visade sig vara två årgångar av samma vin; den ytterst eleganta och rätt djupa 2004 Monprivato Barolo och den mer årgångstypiskt fruktsötare men fortfarande stramt strukturerade 2003 Monprivato Barolo. Lot A bjöd vin från sin egen årgång, och det var inte svårt att gissa monumental Tempranillo som hade uppfostrats länge i amerikanska fat. Jag trodde först det var 1970 Vega Sicilia, men det visade sig vara 1968 Castillo Ygay Gran Reserva från Marqués de Murrieta i Rioja. Det blev en härlig återblick i Riojas fina historia, och vinet var riktigt läckert. Från Le Soul Jones vinkällare kom ett rätt ovanligt vin som inte längre görs, ett vin där en solrik mörk bärfrukt (idag dock mogen med sekundäraromer) slog an på en stramt mineralstrukturerad smak med en liten åldersötma i slutet. Vinet kom från toppfirman Ridge, och visade sig vara 1986 Howell Mountain Zinfandel.

Ett glas champagne från Giovanni blev en uppfriskande mitt-i-matchen-stänkare. Vanligen är jag inte alls förtjust i vinerna från jättekooperativet Nicolas Feuillatte i Chouilly, men det här 1998 Palmes d’Or var faktiskt rätt god i sin lite bredare och något äppelmogna men samtidigt friska smak. Det är dock ett prestigevin som jag inte tycker hör hemma bland de stora namnen, även om det är drickbart och gott.

Långsamt bräserade kalvlägg med brunoise av rotsaker i fonden med både rött och vitt vin, serverat med en riktigt krämig puré av mandelpotatis med massor av tryffel i, utgjorde den matiga varmrätten. Därtill en samling cabernetviner, alla från samma årgång – 1999. Det första vinet var en smakrik, fortfarande ung och fruktmättad 1999 Insignia från Joseph Phelps Vineyards i Napa Valley där tanninerna ännu håller eftersmaken något stram, trots den rika och nästan fruktsöta kroppen. Det var såklart ett fantastiskt vin, men hade faktiskt inte en chans mot vin nummer två, en minst sagt enastående bordeauxlikt komplex men rik 1999 Sassicaia från Tenuta San Guido i Bolgheri. Alla gäster blev mycket positivt överraskade av denna pjäs – delvis eftersom några av dem hade haft stora problem med oroväckande många korkdefekter från denna årgång.
Min egen favorit var 1999 Maya från Dalla Valle i Napa Valley, en cuvée av två tredjedelar Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc. Det här är ett ytterst ovanligt och alltid dyrbart vin som jag sällan provar, men som i stort sett alltid imponerar. Först var det väldigt lättsamt och elegant, men mycket komplext redan vid första sniffen, och med luft växte det i både intensitet och kropp. Kroppen är så silkig ett vin med god struktur kan vara. Vin nummer fyra hade en märkligt ungdomlig och nästan syrlig vinbärsfrukt i en ljusare ton än vanligt, men också stramt strukturerad och mineralmärkt smak. Jag blev rätt överraskad av detta vin, 1999 Cabernet Sauvignon Tre Colline Vineyard från Beringer, ett vin som till viss del brukar ingå i toppvinet Cabernet Sauvignon Private Reserve. Mina förväntningar på vinet var både tätare frukt och större djup, men så kräver vinerna från det vulkaniskt magra distriktet Howell Mountain alltid längre tid än de tio år detta vin fick innan korken drogs ur. Sist, men inte minst, dracks en 1999 Estate Cabernet Sauvignon från Far Niente, ett fylligt och för Napa Valley typiskt generöst vin, men samtidigt med en bordeauxliknande struktur och finess.

Ytterligare två gästviner skänktes upp. Groove hade med en jordigt komplex och djupt plommon- och vildhallonfruktig 2001 Vieilles Vignes från Domaine de Marcoux i Châteauneuf-du-Pape, och Giovanni slog upp en djupt rödfruktig och fyllig men samtidigt silkig 2002 Spätburgunder Assmannshäuser Höllenberg från August Kessler i Rheingau, en av de verkliga toppfirmorna för Pinot Noir i Tyskland.

Till ostarna skulle det bli med Pinot Noir, alla fyra från den lilla familjedomänen Robert Groffier i Morey-St-Denis. Ostar denna gång var en vällagrad hård och fint salt Laguiole, och den läckert smidiga Brillat-Svarin (världens finaste smör, brukar jag säga) som jag serverade med lite färska hallon som hade snabbmarinerats i en exceptionell äppelvinäger från toppfirman Gölles i södra Österrike.
Det första vinet var en stram och kalkstensmarkerad 2004 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses, firmans allra finaste vin. Trots den lite knepiga årgången har vinet en fenomenal parfym, nypon- och rosenblommig och på samma gång som en svalt örtig och mineraldominerad. Nästa vin var en lite stiligare och silkigare 2004 Bonnes Mares Grand Cru, även den både hus- och årgångstypisk. Alla gillar inte dessa nästan asketiska och på samma gång yppiga bourgogner, men jag älskar dem verkligen. Förra helgen fick jag dock hälla tre toppflaskor från samma domän och årgång i vasken eftersom de av någon helt obegriplig anledning hade oxiderat och kroknat. Idag var revanschen tydlig!
Därför fortsatte jag på inslaget spår och korkade ur en 2004 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru från samma firma. Om det här var förra helgen sämsta vin, var det alldeles utsökt idag, dock inte lika imponerande som de två nyss upphällda vinerna. Inspirationen fortsatte med en 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses, både renare och rikare fruktig mot vinerna från 2004, och med en mycket silkigare kropp. Det blev en utmärkt avslutning på vinorgierna denna kväll.

Nattsuddarna kastade sig över barskåpet, där det bjöds brandy från Germain-Robin i Kalifornien, brandy från Sanchez Romate i Jerez, grappa från Berta i Piemonte och cognac från Hennessy. Så kan gå, för den som stannar kvar efter stängning.

Summering: 8 gäster, 24 viner, lite sprit och 68 Riedelglas.

fredag 13 november 2009

Bortamatch den 11 november


Äntligen Mondavi!

Så skrev jag när min vinklubb inbjöds till en stor middag för att hylla den legendariska Robert Mondavi. I Sverige har importör efter importör misslyckats med att lyfta fram vinerna från Mondavi Winery i Oakville … de har helt enkelt bara satsat på de billigare och ofta ointressanta vinerna från Woodbridge Winery i Central Valley. Skamligt! Nu hoppas vi på att importören Bibendum vill och lyckas bättre, och det var också anledningen till att jag valde att fokusera på Mondavi med en middag för min medlemmarna i min vinklubb, som alltid håller till på Villa Källhagen vid Gärdet i Stockholm. Det blev en fullträff – 94 gäster kom och åt och drack och njöt!
Vi började med en torr och frisk 2007 Napa Valley Fumé Blanc, det vin som Robert Mondavi gjorde sin entré med år 1966 när han vid 53 år ålder lade grunden för sitt nya vineri i Oakville. Vinet har en ren citrusfrukt och bara en lätt antydan av de fem månaderna i neutrala franska ekfat. Det var verkligen en fräsch och uppfriskande start på middagen, och därtill bjöds en lätt krämig och skummande ostronsoppa med citrongrässtekta råräkor på ett krispigt surdegsbröd. Sånär som på att soppan skulle behövt en lite högre syra för att matcha vinets höga syra, var kombinationen både god och väldigt uppskattat.

Vinets större syskon stod nu på tur, 2006 Fumé Blanc Reserve To-Kalon Vineyard, ett lika elegant men både djupare och mer intensivt vin med en något större fetma av den lite högre dosen av Sémillon (10 procent) och en lite mer uttalad fatkaraktär. Det här är ett utmärkt vin, underbart strukturerat och växande med luft, långt smakande och friskt fruktigt med toner av grapefrukt och passionsfrukt. Vinet intill, 2006 Private Selection Chardonnay (av köpta druvor från olika områden i Kalifornien), upplevdes smörigt och slappt och hade inte en chans mot sauvignonvinets fräschör. Det var därför något av en besvikelse, och medan sauvignonvinet växte med luft, blev chardonnayvinet bara jolmigare och smörigare. Väl kylt var det dock helt okej. En brödstekt rödingfilé med krämig mandelpotatispuré som nyanserats med löjrom, och en skummande och fint syrlig champagnesås därtill blev ett perfekt balanserat sällskap till framför allt sauvignonvinet.

Nästa två viner var av enklare slaget, men det var också min mening att visa upp spännvidden i portföljen. Det var år 1979 som Robert Mondavi köpte ett vineri på Woodbridge Road i Lodi, där han hade växt upp. Syftet var att börja producera en billigare serie som komplement till de allt dyrare vinerna från Napa Valley. Det vin vi serverade blev 2008 Woodbridge Zinfandel, ett publikt och typiskt sötfruktig mjukt vin med tydliga toner av solmogna björnbär och kokta blåbär, men också med en liten druvtypiskt syra och bitterhet och med bara en mjukt framtonad struktur. Jämte det en 2006 Private Selection Pinot Noir, som till en början nästan påminde om zinfandelvinet i sin lite yppiga sötfrukt. Efter ett par minuter i glasen började dock vinerna gå helt skilda vägar, och först då upplevdes pinotvinet mer elegant, ljusare i frukten och syrligare i kroppen. Riktigt elegant och finstämt är det dock inte – i alla fall inte för en bourgogneälskare som jag själv – men det är ett utmärkt exempel på en kalifornisk pinot i publikt prisläge som gör mycket bättre ifrån sig än Fetzer Barrel Select.

Maten härtill var en grillad gödkalv, väl tilltagen i storlek och grillad till rosa perfektion (köket på Villa Källhagen är träffsäkra på tillagningstider även till stora sällskap!) med lite sötaktiga rotsaker och en smakrik, på gränsen till lite sötaktig rödvinssås. Jag hade tänkt mig att pinotvinet skulle utgöra den perfekta kombinationen, men istället visade sig det billigare vinet av Zinfandel sitta alldeles förträffligt. Så kan det gå – ibland behöver inte de ”finare” vinerna vara de bästa, i det här fallet var det precis tvärtom!

Kvällens stora nummer var såklart vinerna av Cabernet Sauvignon, den druva som Robert Mondavi höll så kär och som han under hela sin livstid drömde om skulle skapa viner i Napa Valley som var lika fina som de från Bordeaux. Jag vill nog påstå att han verkligen lyckades! Och att han dessutom fick med sig dussintals, för att inte säga hundratals vinmakare i den drömmen, och även förverkligandet av drömmen.
Vi hade två cabernetviner, och vi började med 2005 Napa Valley Cabernet Sauvignon, ett vin där upp mot 15 procent av cuvéen består av Cabernet Franc, Petit Verdot och Merlot. Det som kännetecknar cabernetvinerna från klassiker som Mondavi, är att de förenar en djup och för soliga Kalifornien mogen mörk bärfrukt, dock aldrig söt och kokt utan med en svagt gräsig nyans mitt i fruktkroppen. Strukturen är också fint hållen med tydliga tanniner och en bara en lätt fatbesk och chokladbesk ton av ekfaten, som i det här fallet är 25 procent nya och ytterst väl integrerade. Det här är ett strålande vin, just nu kanske några år för ungt för att verkligen visa sina rätta sidor, men med en timmas luftning i karaff börjar det utsökta skönjas. Till maten satt det gjutet – en oxkind som långsamt hade kokats in i fond och rött vin med en generös skänk av svarta vinbär (för att matcha vinernas fruktighet) och en kräm av rostad jordärtskocka, och med en pyramid av strimlad och krispigt friterad svamp och svartrot.

För att hylla Robert Mondavi kröntes kvällen med den formidabla 2001 Cabernet Sauvignon Reserve, det vin allt sedan första årgången har varit firmans flaggskepp. Den toppårgång är ännu i sin linda, mörk och tät med en fint kryddig fatton, ett djup i frukten som bygger på perfekt mogna och noggrant sorterade druvor från gamla stockar i framför allt den utmärkta vingården To-Kalon som omger vineriet, men som har fått ett uppfriskande och lite mer gärsigt inslag av druvor från svalare vingårdar i Stags Leap District. Idag är vinet fortfarande fast strukturerat, men tanniner och fatkrydda polerades långsamt av i takt med att vinet möttes av luft i glaset. Det var minst sagt en värdig avslutning på middagen, och eftersmaken av vinet dröjde sig kvar … nästan till dess jag kommit hem.