Vinmingel den 25 november

Med bristande tid, men en innerlig önskan att se härliga gäster på Café Rotsunda, får det ibland bli lite mer löst i konturerna än vid mer typiska mastodontmiddagar. Alltså blev det mer sittande vinmingel än avsmakningsmeny med bred och lång vinlista den här gången. Tack och lov med inbjuden kocka, Fru Kris, som gjorde en härligt långkokt gryta i robust höstlig stil, serverad med krämig potatispuré och en matig sallad med grönsaker. Väldoftande surdegsbröd och en rejäl ostbricka stod också på menyn. Klart för start, med andra ord.

Som välkomstdricka fick det bli en magnumflaska 2006 Naiades från Bodegas Naia, den allra bästa producenten i Rueda som har några av de finaste vingårdarna i toppsektorn La Seca, där de äldsta stockarna med de ursprungliga klonerna av lokaldruvan Verdejo finns. Vinet är ovanligt fylligt för sitt ursprung, rikt fruktigt och något fett men samtidigt med den typiskt friska syran och delikata bitterheten i slutet av den långa smaken.
Någon genomtänkt vinlista var det inte tal om den här kvällen. Det fick helt enkelt bli som det blev – alla inbjudna gäster var ju sommelierutbildade och själva gissningsleken fick därför bli en del av nöjet. Att det var Pinot Noir i första glaset tog alla direkt – såklart – men ursprunget var först lite osäkert eftersom doften var förvånansvärt sötyppig. Den torrt och lite mer syrligt avklingande eftersmaken förde gissningen till Bourgogne, vilket var rätt – vinet var en 2007 Bourgogne Pinot Noir från den lilla familjefirman Domaine Robert Groffier i Morey-St-Denis. Nästa vin var av en helt annan kaliber. Mörk, nästan opakt utseende, stor och tät doft med en närmast björnbärssöt fruktighet som spetsades med lite lagerblad och en slags stenig mineralton. Här gick gissningarna isär, och först efter lite ledtrådar föll gissningarna i rätt jord, Priorat. Vinet, 2005 Terram från firman Sao del Costers i Gratallops, bjöd trots den för området stora intensiteten också på elegans och en måttlig alkoholhalt kring 14 procent, vilket får räknas som lågt för distriktet. Det senare vinet var också det avgjort bästa tillsammans med den mustiga köttgrytan. Bourgognen försvann liksom i sammanhanget.

Nästa vin andades betydligt mer klassisk finess, alltjämnt ungt med en djup bärfrukt i behåll, men med fina nyanser av ceder och även rostad ek. Att vinet kom från Bordeaux stod utan tvekan, och det visade sig vara 2000 Château Talbot från Saint-Julien – ett vin som med lite luft i glaset blommade ut i full prakt redan inom 15-20 minuter. Det här är ett slott som ofta presterar bra, och vars viner har en bred publik. Det är helt enkelt mycket bordeaux, utan att prislappen har dragit iväg. Det ställdes mot en på alla sätt djupare, bredare, fylligare, fruktigare och mer strukturerad 2005 Affinity, en cabernetdominerad cuvée från firman Robert Craig i Napa Valley.

Det blev dags för dessert, en liten mousse av hjortron (som var utsökt), blev det en vända till vinkällaren för att leta upp något passande. Ett kärt återbesök till en av mina absoluta favoriter för några år sedan fick det bli, den alldeles otroligt goda 1997 Bonnezeaux från Château de Fesles, en egendom som redan på 1800-talet hade ett så gott rykte att dess vin såldes till nästan samma priser som det från självaste Château d’Yquem i Sauternes. Vinet, gjort uteslutande av sent skördad och botrytisangripen Chenin Blanc, är rikt och fylligt med en tydlig sötma, men samtidigt fint balanserande syra, och det har nu nått en fint mogen fas då tonerna av honung och akacia har fått ett tydligare utrymme. Det satt perfekt till desserten!

Vitt stod nu på dagordningen, och det blev först en vitalt frisk och fortfarande elegant 2002 Zöbinger Heiligenstein Riesling från firman Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. Att jag valde det här vinet var för att visa att 2002 inte alls var en så vek och dålig årgång som vissa kritiker har gjort gällande. I de magra steniga jordarna i Kamptal (och även i Wachau längre västerut) är dräneringen så god att vinerna inte behövde stå blöta om fötterna i denna regniga årgång. Vågade man vänta ut skörden, som Willi Bründlmayer gjorde, kunde man också skörda mogna druvor. Eftersom gissningarna till viss del hamnade på Grüner Veltliner, öppnade jag också en 2002 Langenloiser Grüner Veltliner Kamptaler Terrassen från samma firma. Därmed framstod druvskillnaden tydligare, den grapefruktliknande fetman och den lilla bitterheten i eftersmakens avslut röjde Grüner Veltliner direkt.

Jag fick för mig att öppna upp en gammal amarone – jag vet dock inte varför, den vintypen är inte särskilt högt hyllad här på Café Rotsunda, men så fick det bli. Och gammalt var just vad vinet kändes, och ingen kunde gissa ursprung eller ålder. Det vin jag hade tagit fram var en 1988 Campolongo di Torbe Amarone della Valpolicella från Masi. Att folk hyllar amarone som det största vinet, och Masi som en kultproducent är svårt att förstå.
Därför tog jag fram ett ungt vin för att visa vad kraft är. Färgen var i det närmaste blåsvart, doften stor och tät med både djup och koncentrerad frukt, i nuläget lite kryddigt av ekfat och med en nyans av blå blommor och kryddor i ett. Rätt intressant, måste jag tillstå. Smaken stämde väl överens med doften, och tanninerna var unga och markerade. Att ingen kunde gissa rätt var inte så konstigt – det var en rätt ovanlig cuvée av 72 procent Petit Verdot och 28 procent Syrah från Paso Robles i Kalifornien. Producent var Viña Robles och vinet hette 2004 Signature. Gott var det, men det krävdes en tid i karaff och glas innan mer nyanserade toner trängde fram genom den massiva frukten. Och även om tiden rann fort mot slutet av denna tidiga mitt-i-veckan-vinbar, har vi ändå uppleva hur vinet till sist blommade ut.

Summering: 9 gäster, 10 viner och 18 Riedelglas.