Dags att åter samla och bjuda in styrkorna, sätta ihop en spännande vinlista och bygga en meny därefter, och sätta igång med alla förberedelser. Den här gången med ett par kära återvändande vänner på Café Rotsunda. Bättre blir det inte.
Som vanligt inleddes kvällen med champagne – fattas bara annat! I första glaset en riktigt läckert mineralstram blanc de blancs från Pierre Peters som fortfarande upplevdes nästan ungdomligt knuten, 1999 Cuvée Spéciale. Det här är en väldigt fin champagne som fler champagneälskare borde upptäcka. Nästa champagne, 1999 Grande Millésime från Gosset i Aÿ, var rikare och bjöd på underbara toner av feta röda vinteräpplen, en något mjukare syra men fortfarande föredömligt torr och elegant. Tack och lov var dessa flaskor i utmärkt skick – men så var inte fallet med nästa champagne som det formligen osade korkdefekt om. Sådant är alltid otrevligt, men än otrevligare blir det när man avslöjar vinets identitet, och upptäcker att det var en verklig dignitär som förlorat matchen mot kork och kemi. Det var alltså med stor besvikelse vi fick notera att det skadade vinet som Cat Woman tog med var en 2002 Cristal från Louis Roederer.
Till bubblet blev det som vanligt potatischips (med reklamen om fredagsmys har denna min mångåriga tradition äntligen kommit på modet), men också små rostade kanapéer med en kräm av hårt smörbrynta trattkantareller och crème fraiche, som toppats med flingsalt och fint strimlad tryffelsalami.
Väl till bords bjöds två jämförande rieslingviner, det första av dem 1998 Riesling Clos Ste Hune från Trimbach i Alsace. Det här vinet har fortfarande mycket kvar av sin ungdomliga spänst och elegans, men också en fin första utveckling breddad kropp och fet citrusskalsnyans. Lite mer primärfrukt och elegans stod att finna i utmanaren 1998 Zöbinger Heiligenstein Riesling Alte Reben från Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. För min egen del vann det österrikiska vinet – och så brukar det nästan alltid vara dem emellan. En skummande och mycket smakrik ostronsoppa (inkokt med en premier cru från Chassagne-Montrachet) med friterat ostron och finstrimlad friterad ostronskivling gjorde vinerna följe, och gjorde det med bravur. Den krämiga soppan matchade vinernas kroppar perfekt, och sältan och den fina tonen av limeblad, citrongräs och citrussaft i soppen fann en perfekt balans till vinernas syra.
Servering två bjöd på fyra vita bourgogner. I det första glaset en stiltypisk 2004 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Vergers från Domaine Ramonet, utmärkt stringent med en torr men ändå fet smak med en liten hint av eukalyptusmjölk och markerad mineralton. Nästa vin kom först lite i skymundan, men växte med luft och tog då utmaningen betydligt bättre, 2004 Meursault Premier Cru Chevalières från Domaine Rémi Jobard. En fin mineralton bjöd upp till dans tillsammans med en finstämd fruktighet, nyanser av mandel och en ytterst väl integrerad ekfatston. Även det ett utsökt vin.
Glas tre höll ett mycket intensivare och fetare vin, dessutom med en kryddigare ekfatston. Det kändes på många sätt större, men kanske inte direkt elegantare. Det visade sig vara en 2004 Beaune Premier Cru Champs Pimont från Domaine Jacques-Prieur, ett kraftigt men utmärkt vin som faktiskt nästan påminner om en Bâtard-Montrachet Grand Cru i sin feta kropp. Groove hade ovetandes om temat i första flighten fått in en fullträff med sin absolut enastående 2001 Meursault Premier Cru Les Rougeots från Domaine Coche-Dury – ett helt makalöst intensivt, rikt, djupt och samtidigt elegant vin som jag åtminstone tog producent på direkt. Husstilen, vågad i ekfatshanteringen men kompromisslös i vingårdsarbetet, är magisk. Ett exceptionellt svårfunnit vin hade hittat hem till Café Rotsunda. Tack för det!
Till alla dessa viner en halstrad torskrygg på en matig ragu av musslor och fänkål, inkokt med champagne, musselfond och lite grädde. Fänkålen och musselfonden utgjorde en perfekt spegelbild av vinernas fina nyanser av lakritsrot och mineral.
Därefter blev det ett mellanspel där gästerna blint visade upp sina medhavda viner. I de två stora bourgognekuporna hällde Dan the Man upp sina viner, två riktigt fina exempel på Nebbiolo från Barolo, intensivt doftande av rosor, körsbär, lite gummi och tjära, i en stil som förenar både klassiska traditioner och modernt hantverk. Båda vinerna kom från Mascarello i Castiglione Falletto, och det visade sig vara två årgångar av samma vin; den ytterst eleganta och rätt djupa 2004 Monprivato Barolo och den mer årgångstypiskt fruktsötare men fortfarande stramt strukturerade 2003 Monprivato Barolo. Lot A bjöd vin från sin egen årgång, och det var inte svårt att gissa monumental Tempranillo som hade uppfostrats länge i amerikanska fat. Jag trodde först det var 1970 Vega Sicilia, men det visade sig vara 1968 Castillo Ygay Gran Reserva från Marqués de Murrieta i Rioja. Det blev en härlig återblick i Riojas fina historia, och vinet var riktigt läckert. Från Le Soul Jones vinkällare kom ett rätt ovanligt vin som inte längre görs, ett vin där en solrik mörk bärfrukt (idag dock mogen med sekundäraromer) slog an på en stramt mineralstrukturerad smak med en liten åldersötma i slutet. Vinet kom från toppfirman Ridge, och visade sig vara 1986 Howell Mountain Zinfandel.
Ett glas champagne från Giovanni blev en uppfriskande mitt-i-matchen-stänkare. Vanligen är jag inte alls förtjust i vinerna från jättekooperativet Nicolas Feuillatte i Chouilly, men det här 1998 Palmes d’Or var faktiskt rätt god i sin lite bredare och något äppelmogna men samtidigt friska smak. Det är dock ett prestigevin som jag inte tycker hör hemma bland de stora namnen, även om det är drickbart och gott.
Långsamt bräserade kalvlägg med brunoise av rotsaker i fonden med både rött och vitt vin, serverat med en riktigt krämig puré av mandelpotatis med massor av tryffel i, utgjorde den matiga varmrätten. Därtill en samling cabernetviner, alla från samma årgång – 1999. Det första vinet var en smakrik, fortfarande ung och fruktmättad 1999 Insignia från Joseph Phelps Vineyards i Napa Valley där tanninerna ännu håller eftersmaken något stram, trots den rika och nästan fruktsöta kroppen. Det var såklart ett fantastiskt vin, men hade faktiskt inte en chans mot vin nummer två, en minst sagt enastående bordeauxlikt komplex men rik 1999 Sassicaia från Tenuta San Guido i Bolgheri. Alla gäster blev mycket positivt överraskade av denna pjäs – delvis eftersom några av dem hade haft stora problem med oroväckande många korkdefekter från denna årgång.
Min egen favorit var 1999 Maya från Dalla Valle i Napa Valley, en cuvée av två tredjedelar Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc. Det här är ett ytterst ovanligt och alltid dyrbart vin som jag sällan provar, men som i stort sett alltid imponerar. Först var det väldigt lättsamt och elegant, men mycket komplext redan vid första sniffen, och med luft växte det i både intensitet och kropp. Kroppen är så silkig ett vin med god struktur kan vara. Vin nummer fyra hade en märkligt ungdomlig och nästan syrlig vinbärsfrukt i en ljusare ton än vanligt, men också stramt strukturerad och mineralmärkt smak. Jag blev rätt överraskad av detta vin, 1999 Cabernet Sauvignon Tre Colline Vineyard från Beringer, ett vin som till viss del brukar ingå i toppvinet Cabernet Sauvignon Private Reserve. Mina förväntningar på vinet var både tätare frukt och större djup, men så kräver vinerna från det vulkaniskt magra distriktet Howell Mountain alltid längre tid än de tio år detta vin fick innan korken drogs ur. Sist, men inte minst, dracks en 1999 Estate Cabernet Sauvignon från Far Niente, ett fylligt och för Napa Valley typiskt generöst vin, men samtidigt med en bordeauxliknande struktur och finess.
Ytterligare två gästviner skänktes upp. Groove hade med en jordigt komplex och djupt plommon- och vildhallonfruktig 2001 Vieilles Vignes från Domaine de Marcoux i Châteauneuf-du-Pape, och Giovanni slog upp en djupt rödfruktig och fyllig men samtidigt silkig 2002 Spätburgunder Assmannshäuser Höllenberg från August Kessler i Rheingau, en av de verkliga toppfirmorna för Pinot Noir i Tyskland.
Till ostarna skulle det bli med Pinot Noir, alla fyra från den lilla familjedomänen Robert Groffier i Morey-St-Denis. Ostar denna gång var en vällagrad hård och fint salt Laguiole, och den läckert smidiga Brillat-Svarin (världens finaste smör, brukar jag säga) som jag serverade med lite färska hallon som hade snabbmarinerats i en exceptionell äppelvinäger från toppfirman Gölles i södra Österrike.
Som vanligt inleddes kvällen med champagne – fattas bara annat! I första glaset en riktigt läckert mineralstram blanc de blancs från Pierre Peters som fortfarande upplevdes nästan ungdomligt knuten, 1999 Cuvée Spéciale. Det här är en väldigt fin champagne som fler champagneälskare borde upptäcka. Nästa champagne, 1999 Grande Millésime från Gosset i Aÿ, var rikare och bjöd på underbara toner av feta röda vinteräpplen, en något mjukare syra men fortfarande föredömligt torr och elegant. Tack och lov var dessa flaskor i utmärkt skick – men så var inte fallet med nästa champagne som det formligen osade korkdefekt om. Sådant är alltid otrevligt, men än otrevligare blir det när man avslöjar vinets identitet, och upptäcker att det var en verklig dignitär som förlorat matchen mot kork och kemi. Det var alltså med stor besvikelse vi fick notera att det skadade vinet som Cat Woman tog med var en 2002 Cristal från Louis Roederer.
Till bubblet blev det som vanligt potatischips (med reklamen om fredagsmys har denna min mångåriga tradition äntligen kommit på modet), men också små rostade kanapéer med en kräm av hårt smörbrynta trattkantareller och crème fraiche, som toppats med flingsalt och fint strimlad tryffelsalami.
Väl till bords bjöds två jämförande rieslingviner, det första av dem 1998 Riesling Clos Ste Hune från Trimbach i Alsace. Det här vinet har fortfarande mycket kvar av sin ungdomliga spänst och elegans, men också en fin första utveckling breddad kropp och fet citrusskalsnyans. Lite mer primärfrukt och elegans stod att finna i utmanaren 1998 Zöbinger Heiligenstein Riesling Alte Reben från Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. För min egen del vann det österrikiska vinet – och så brukar det nästan alltid vara dem emellan. En skummande och mycket smakrik ostronsoppa (inkokt med en premier cru från Chassagne-Montrachet) med friterat ostron och finstrimlad friterad ostronskivling gjorde vinerna följe, och gjorde det med bravur. Den krämiga soppan matchade vinernas kroppar perfekt, och sältan och den fina tonen av limeblad, citrongräs och citrussaft i soppen fann en perfekt balans till vinernas syra.
Servering två bjöd på fyra vita bourgogner. I det första glaset en stiltypisk 2004 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Vergers från Domaine Ramonet, utmärkt stringent med en torr men ändå fet smak med en liten hint av eukalyptusmjölk och markerad mineralton. Nästa vin kom först lite i skymundan, men växte med luft och tog då utmaningen betydligt bättre, 2004 Meursault Premier Cru Chevalières från Domaine Rémi Jobard. En fin mineralton bjöd upp till dans tillsammans med en finstämd fruktighet, nyanser av mandel och en ytterst väl integrerad ekfatston. Även det ett utsökt vin.
Glas tre höll ett mycket intensivare och fetare vin, dessutom med en kryddigare ekfatston. Det kändes på många sätt större, men kanske inte direkt elegantare. Det visade sig vara en 2004 Beaune Premier Cru Champs Pimont från Domaine Jacques-Prieur, ett kraftigt men utmärkt vin som faktiskt nästan påminner om en Bâtard-Montrachet Grand Cru i sin feta kropp. Groove hade ovetandes om temat i första flighten fått in en fullträff med sin absolut enastående 2001 Meursault Premier Cru Les Rougeots från Domaine Coche-Dury – ett helt makalöst intensivt, rikt, djupt och samtidigt elegant vin som jag åtminstone tog producent på direkt. Husstilen, vågad i ekfatshanteringen men kompromisslös i vingårdsarbetet, är magisk. Ett exceptionellt svårfunnit vin hade hittat hem till Café Rotsunda. Tack för det!
Till alla dessa viner en halstrad torskrygg på en matig ragu av musslor och fänkål, inkokt med champagne, musselfond och lite grädde. Fänkålen och musselfonden utgjorde en perfekt spegelbild av vinernas fina nyanser av lakritsrot och mineral.
Därefter blev det ett mellanspel där gästerna blint visade upp sina medhavda viner. I de två stora bourgognekuporna hällde Dan the Man upp sina viner, två riktigt fina exempel på Nebbiolo från Barolo, intensivt doftande av rosor, körsbär, lite gummi och tjära, i en stil som förenar både klassiska traditioner och modernt hantverk. Båda vinerna kom från Mascarello i Castiglione Falletto, och det visade sig vara två årgångar av samma vin; den ytterst eleganta och rätt djupa 2004 Monprivato Barolo och den mer årgångstypiskt fruktsötare men fortfarande stramt strukturerade 2003 Monprivato Barolo. Lot A bjöd vin från sin egen årgång, och det var inte svårt att gissa monumental Tempranillo som hade uppfostrats länge i amerikanska fat. Jag trodde först det var 1970 Vega Sicilia, men det visade sig vara 1968 Castillo Ygay Gran Reserva från Marqués de Murrieta i Rioja. Det blev en härlig återblick i Riojas fina historia, och vinet var riktigt läckert. Från Le Soul Jones vinkällare kom ett rätt ovanligt vin som inte längre görs, ett vin där en solrik mörk bärfrukt (idag dock mogen med sekundäraromer) slog an på en stramt mineralstrukturerad smak med en liten åldersötma i slutet. Vinet kom från toppfirman Ridge, och visade sig vara 1986 Howell Mountain Zinfandel.
Ett glas champagne från Giovanni blev en uppfriskande mitt-i-matchen-stänkare. Vanligen är jag inte alls förtjust i vinerna från jättekooperativet Nicolas Feuillatte i Chouilly, men det här 1998 Palmes d’Or var faktiskt rätt god i sin lite bredare och något äppelmogna men samtidigt friska smak. Det är dock ett prestigevin som jag inte tycker hör hemma bland de stora namnen, även om det är drickbart och gott.
Långsamt bräserade kalvlägg med brunoise av rotsaker i fonden med både rött och vitt vin, serverat med en riktigt krämig puré av mandelpotatis med massor av tryffel i, utgjorde den matiga varmrätten. Därtill en samling cabernetviner, alla från samma årgång – 1999. Det första vinet var en smakrik, fortfarande ung och fruktmättad 1999 Insignia från Joseph Phelps Vineyards i Napa Valley där tanninerna ännu håller eftersmaken något stram, trots den rika och nästan fruktsöta kroppen. Det var såklart ett fantastiskt vin, men hade faktiskt inte en chans mot vin nummer två, en minst sagt enastående bordeauxlikt komplex men rik 1999 Sassicaia från Tenuta San Guido i Bolgheri. Alla gäster blev mycket positivt överraskade av denna pjäs – delvis eftersom några av dem hade haft stora problem med oroväckande många korkdefekter från denna årgång.
Min egen favorit var 1999 Maya från Dalla Valle i Napa Valley, en cuvée av två tredjedelar Cabernet Sauvignon och resten Cabernet Franc. Det här är ett ytterst ovanligt och alltid dyrbart vin som jag sällan provar, men som i stort sett alltid imponerar. Först var det väldigt lättsamt och elegant, men mycket komplext redan vid första sniffen, och med luft växte det i både intensitet och kropp. Kroppen är så silkig ett vin med god struktur kan vara. Vin nummer fyra hade en märkligt ungdomlig och nästan syrlig vinbärsfrukt i en ljusare ton än vanligt, men också stramt strukturerad och mineralmärkt smak. Jag blev rätt överraskad av detta vin, 1999 Cabernet Sauvignon Tre Colline Vineyard från Beringer, ett vin som till viss del brukar ingå i toppvinet Cabernet Sauvignon Private Reserve. Mina förväntningar på vinet var både tätare frukt och större djup, men så kräver vinerna från det vulkaniskt magra distriktet Howell Mountain alltid längre tid än de tio år detta vin fick innan korken drogs ur. Sist, men inte minst, dracks en 1999 Estate Cabernet Sauvignon från Far Niente, ett fylligt och för Napa Valley typiskt generöst vin, men samtidigt med en bordeauxliknande struktur och finess.
Ytterligare två gästviner skänktes upp. Groove hade med en jordigt komplex och djupt plommon- och vildhallonfruktig 2001 Vieilles Vignes från Domaine de Marcoux i Châteauneuf-du-Pape, och Giovanni slog upp en djupt rödfruktig och fyllig men samtidigt silkig 2002 Spätburgunder Assmannshäuser Höllenberg från August Kessler i Rheingau, en av de verkliga toppfirmorna för Pinot Noir i Tyskland.
Till ostarna skulle det bli med Pinot Noir, alla fyra från den lilla familjedomänen Robert Groffier i Morey-St-Denis. Ostar denna gång var en vällagrad hård och fint salt Laguiole, och den läckert smidiga Brillat-Svarin (världens finaste smör, brukar jag säga) som jag serverade med lite färska hallon som hade snabbmarinerats i en exceptionell äppelvinäger från toppfirman Gölles i södra Österrike.
Det första vinet var en stram och kalkstensmarkerad 2004 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses, firmans allra finaste vin. Trots den lite knepiga årgången har vinet en fenomenal parfym, nypon- och rosenblommig och på samma gång som en svalt örtig och mineraldominerad. Nästa vin var en lite stiligare och silkigare 2004 Bonnes Mares Grand Cru, även den både hus- och årgångstypisk. Alla gillar inte dessa nästan asketiska och på samma gång yppiga bourgogner, men jag älskar dem verkligen. Förra helgen fick jag dock hälla tre toppflaskor från samma domän och årgång i vasken eftersom de av någon helt obegriplig anledning hade oxiderat och kroknat. Idag var revanschen tydlig!
Därför fortsatte jag på inslaget spår och korkade ur en 2004 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru från samma firma. Om det här var förra helgen sämsta vin, var det alldeles utsökt idag, dock inte lika imponerande som de två nyss upphällda vinerna. Inspirationen fortsatte med en 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses, både renare och rikare fruktig mot vinerna från 2004, och med en mycket silkigare kropp. Det blev en utmärkt avslutning på vinorgierna denna kväll.
Nattsuddarna kastade sig över barskåpet, där det bjöds brandy från Germain-Robin i Kalifornien, brandy från Sanchez Romate i Jerez, grappa från Berta i Piemonte och cognac från Hennessy. Så kan gå, för den som stannar kvar efter stängning.
Summering: 8 gäster, 24 viner, lite sprit och 68 Riedelglas.
Därför fortsatte jag på inslaget spår och korkade ur en 2004 Chambertin Clos de Bèze Grand Cru från samma firma. Om det här var förra helgen sämsta vin, var det alldeles utsökt idag, dock inte lika imponerande som de två nyss upphällda vinerna. Inspirationen fortsatte med en 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses, både renare och rikare fruktig mot vinerna från 2004, och med en mycket silkigare kropp. Det blev en utmärkt avslutning på vinorgierna denna kväll.
Nattsuddarna kastade sig över barskåpet, där det bjöds brandy från Germain-Robin i Kalifornien, brandy från Sanchez Romate i Jerez, grappa från Berta i Piemonte och cognac från Hennessy. Så kan gå, för den som stannar kvar efter stängning.
Summering: 8 gäster, 24 viner, lite sprit och 68 Riedelglas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar