Långluncher den 21 och 22 december

Hektiska tider så här inför jul. Många vänner ska träffas, många luncher ska njutas och avverkas, och ännu flera goda flaskor ska få sätta livet till.

Det som först skulle ha varit bara en långlunch med de närmaste, visade sig bli två dagar med långluncher. I Café Rotsundas ordlista står det att läsa att långlunch är ”en måltid med multipla vinserveringar som påbörjas mitt på dagen och avslutas först 10 timmar senare, efter improviserad middag följt av vickning, och inte sällan med nattklubbsbesök därefter”.

Under gårdagens helt improviserade långlunch (12.00 till 22.30) på Sturehof, en lägenhet vid Stureplan och därpå supé på Teatergrillen, blev det idel gomgodis. Det hela började med en friskt stram men samtidigt gräddig 2002 Cristal på magnum från Louis Roederer, till vilken en platta ostron med Belon, Fine de Claire och Utah Beach slank ner utan att man egentligen hann blinka. Det blev en radda goda viner därefter, men det som stack ut var en magnifik, fortfarande ung och vital men djup och stadigt men välbalanserat strukturerad 1994 Cabernet Sauvignon Hillside Select från Shafer, ett vin som hör till de bästa i den nu 25 år långa traditionen hos Shafer. Det blev också en ung, tät och massiv cabernet från Napa Valley, som visade sig vara en långt från utvecklade, men fabulöst goda 2004 St Eden från Bond. Till dessa två viner njöt jag av en fantastiskt god, stor bit piggvar som grillats och serverats med tryffelhollandaise och sockerärter. Gott-gott-i-gott-gott!

Därefter blev den ett mellanspel med 6-7 champagner, lite röd bourgogne (bland annat en 2007 Richebourg från Gros Frères et Soeur som var god, men tyvärr inte så magnifik som väntat), och ett par spännande viner från Côte-Rôtie. Det hade nu blivit hög tid för något att äta, och därför drogs vi till Teatergrillen, en given klassiker som håller på att få en vinmässig ansiktslyftning. Ett glas champagne i väntan på hummern, och sedan det blinda vinet. Markerad mineralton i en sådan stram stil man bara finner i Corton-Charlemagne, ändå med en fet kropp och tydlig fatkaraktär. Jag missade producent, men hittade vinet, 2005 Corton-Charlemagne Grand Cru från Maison Louis Jadot. Gott till hummer, minst sagt. Efter ett glas Un de Mil, en läckert fatrökig och komplex brandy från utmärka Sanchez Romate i Jerez, blev de så dags att släntra hem i nattmörkret.

Det var dock måndagens lunch det skulle handla om. Den började med 1990 Brut från DeVenoge, en oväntat ung och stram champagne som bara bjöd på en diskret mognadston, och en lika torr och stram 1998 Clos de Notre-Dame från champagnehuset Veuve Forny, som hade en mer kolalik rondör och en lätt mandelnyans i den syradominerade kroppen. Lite fint salt pata negra balanserade vinets syror på ett utmärkt sätt.
Jag hade med mig en 2008 Tin Man Chardonnay från den lilla oerhört spännande firman De Tierra Vineyards i Monterey, jäst i steel drums och äldre franska ekfat, och därefter lagrad i nio månader i neutrala franska ekfat. Vinet har en ung och mycket frisk, elegant och mineralnoterad smak med bara en känsla av eken, och det har en nästan bourgognelik personlig. I alla fall till dess det ställs mot en förstklassig bourgogne. Och så skedde.

I glaset intill stod nämligen ett av långlunchens viner, en monumental, stram, mineralbombarderad och superkomplex 2007 Meursault-Perrières Premier Cru från toppfirman Domaine Roulot. Det här vingårdsläget är ett av de allra bästa för vit bourgogne, alla kategorier, och kombinationen kraft, djup, höga övertoner och mineral i kubik gör vinet så märkvärdigt.

Som vanligt var jag konfunderad över 2004 Le Méal Ermitage från Chapoutier, ett vin som trots sin ungdom har en mörk och mogen färg, något som inte alls är ovanligt för Marsanne och Roussanne. Även doften var oväntat utvecklad, till och med oren, men vår erfarenhet sade oss att låta vinet stå i glaset ett par timmar – och visst blev vinet betydligt bättre ju mer luft det fick. Men fortfarande har jag svårt att fullt ut förlika mig med de vita vinerna från Chapoutier' även om ett av årets allra bästa viner kommer just från Chapoutier!

Vi gick över till rött. Moget, klassiskt, lite jordigt och toner av tryffel och blyerts gav den moget lena kroppen en fin komplexitet, men den var nog lite gles i avslutningen. Vinet visade sig vara 1979 Château Trotanoy från Pomerol. Nästa vin var flera resor mer imponerande, rikt och djupt med en tät mörk frukt som växte med tiden i glaset, och som fick en mer polerad tanninstruktur med luftningen. Detta vin, 1995 Cabernet Sauvignon från Dalla Valle (en av de allra bästa firmorna i Napa Valley), var helt klart ett av dagens allra bästa viner.

Men det klart – men den sagolikt doftintensiva, ytterst elegant körsbärsaromatiska 2006 Charmes-Chambertin Grand Cru från den lilla gemytliga (och kompetenta) familjefirman Denis Bachelet, har man ju ett helt annat och minst lika älskvärt vin att sätta upp på topplistan.
En i rött vin och kryddor långkokt oxkind som serverades med en krämig potatispuré satt som gjuten till de röda vinerna. Och här var det inget tjafs med grönsaker – det här är en rätt med två färger, brunt kött och beige potatispuré. Svårare behöver det inte vara!
Nästa röda vin var något av en besvikelse, faktiskt, för jag brukar hålla det mycket högt. Men den här flaskan av 2002 Columella från The Sadie Family var faktiskt lite flyktig och hade inte den uttalade mineralton som jag väntade mig. Men med lite luft blev vinet trevligare.

Kvällens mest udda vin var den lite jordiga och lätt rödfruktiga 1996 La Cote aux Enfants från Bollinger, ett stilla rött vin (Aÿ Rouge) av Pinot Noir som har en årgångstypisk struktur och lite tunn eftersmak. Jag var inte heller särskilt imponerad av 1998 Clos des Vougeot Grand Cru från Domaine Méo-Camuzet, en firma som alltför sällan lever upp till sitt fina rykte.

Dags att lämna själva lunchserveringen – klockan hade ju hunnit bli närmare halv åtta. Vinbaren Gondolen nästa, med andra ord. Där ställdes glasen upp blint för mönstring, i första ledet en 2006 Promis från Ca'Marcanda (Gaja) i Toscana, som är ung och sötfruktig och i det lilla glas det serverades i inte alls visade sig upp sig på fina sidan just nu. Det gjorde inte heller 2006 Selección Especial från den nya toppsatsningen Ferrer-Bobet i Priorat. Jag fann den vara ganska ogin och alltför ekig, förmodligen ett ungdomens tecken, medan jag håller deras vanliga tappning Ferrer-Bobet som bättre (särskilt den 2005 som såldes på Systembolaget tills helt nyligen).
Därefter tog jag blint in 2004 Barolo Santo Stefano di Perno från Mascarello, som jag själv tycker är läckert rödblommig och fruktyppig (massor av röda vinbär) med en ungdomligt fast struktur av syra och tanniner, men också med en lätt ekfatskrydda. Det verkade bara vara jag som tyckte den var god – de andra höll den som ”kladdig” och ”överekad”. Så kan det gå när man väljer fel vin, eller fel vänner!

Nästa vin var mycket mer mörkkryddigt, tätt och lakritskryddigt med nyanser av violpastill, och jag fann det vara mycket gott och druvtypiskt i en solmogen men ändå lite sval kalifornisk stil. På etiketten stod det 2005 Syrah Sawi Vineyard, ursprunget var Sonoma Valley och producenten Saintsbury.

Hungern tog vid, och då begav vi oss till Sturehof, denna oas för fortfarande törstiga och hungriga människor i stadsnatten. Rimmad lax med dillstuvad potatis och lite vitt. Mums. Efter lite velande i den stora och mångfacetterade vinlistan, enades vi om en utsökt 2006 Riesling Steinrigel Smaragd från den alltid så exemplariska firman Prager i österrikiska Wachau. Gissa om den satt fint!

Sedan var timmen slagen att bege sig hemåt. Och öppna den allra sista luckan i årets dryckeskalender, minnesluckan.