Middag den 6 november

Efter en vecka i Bourgogne med hundratals provade viner från unga årgångarna 2008 och 2009, var jag kanske inte direkt hungrig, däremot sugen att utsätta mig för en lång rad smakrika amerikanare. Därför samlades en gäng sugna gäster på Café Rotsunda.

Vi började med en riktigt god champagne, 1995 Blanc des Millenaires från Champagne Charles Heidsieck, en ren och begynnande mogen blanc des blancs som har en läckert rostad nyans och pigg syra. Till den lite lantchips, tunt skivad fänkålssalami, friterad palsternacka och grovskuren Comté. Kombinationen av sälta och fett i tilltuggen gör champagnerna ännu mer njutbara. Lätt som en plätt.

Vännerna samlades sedan till bords för det som, hade jag tänkt, ur ett vinmängdsperspektiv skulle bli en något lugnare middag. Den biten sprack – det händer något när ett gäng genuina vinälskare och vinsamlare möts, det går helt enkelt inte att kämpa emot suget att springa till vinkällaren och hämta upp något nytt, och något nytt, och ytterligare något nytt!

Första rätten blev en tartar på snökrabba med lite crème fraiche, citron och körvel, till vilken en slät kräm av avokado spetsad med lite lagrad tequila samt en dressing av olivolja med tomat och citron hörde. Det var en väldigt elegant men samtidigt smakrik förrätt som tack vare krabban hade en liten sötma, vilket ledde mig till att ta fram en smakrik men elegant fruktig chardonnay från soliga breddgrader. Som vanligt blir det då Kalifornien. I glaset hade vi toppselekteringen från Peter Michael Winery i Sonoma, 2006 Point Rouge. Årgång 2006 är lite lättare för chardonnay i Kalifornien, och det här vinet bjöd därför på en lite lenare kropp och mindre uttalad kraft än i normala fall. Och det passade alldeles perfekt till förrätten, just tack vare att vinets fruktsötma och kropp matchade krabbans dito helt perfekt. En chablis hade inte fungerat lika bra.

Därför fick Platters vin se sig slagen med målfoto, åtminstone som partner till maten. Men vinet i sig var det absolut inget fel på. Tvärtom gjorde det mig väldigt glad, jag är nämligen svag för vit bordeaux, som jag direkt jag lade näsan i det blinda glaset kände att det var (på Café Rotsunda serveras alltid alla viner blint – det är ur analysen, gissningarna och diskussionen som en hel del av vinets magi ligger). Doften var stor, präglad av vita liljor, grapefrukt och vanilj med en sval nyans av blommig honung och vax i en stil som vittnar om välhållen ålder, 15-18 år gissade jag. Glaset innehöll 1992 Château de Fieuzal från Péssac-Léognan.

I nästa servering blev det en krämig soppa av morot och pumpa kokt av hönsbuljong och belgisk veteöl och spetsad med ett uns fin hallonvinäger. Garnityret bestod av confit på ankmage samt brunoise av tryffelsalami. Den här doft- och smakbalansen är som gjord för pinotviner, vilket var hela grundtanken. Alla maträtter tillagas nämligen alltid efter de viner som är tänkta att serveras – vinlistan skrivs alltså först, därefter sätts och finkalibreras menyn. Jag hade valt en kalifornisk pinot, 2006 Pinot Noir Salisbury Vineyards från Flying Goat Cellars och en mycket sval vingård belägen intill havet i San Luis Obispo. Den påminde rätt mycket om den stil som Armand Rousseau i Gevrey-Chambertin har, vilken vi skulle komma till under kvällen, dock utan den för Bourgogne typiska kalkstensnyansen. Till soppan satt det här vinet som hand i handske – allt stämde in i minsta detalj.

Gun och Lenny hade tagit med sig ett blindvin som skulle visa sig komma från Bourgogne och var ännu ett exempel på att jag har fel när jag säger att Domaine d’Ardhuy inte gör några bra viner. Det gör de tydligen emellanåt, för den här 2003 Clos des Vougeot Grand Cru var både tät och kryddig, initialt (och då upphälld i ett bordeauxglas) nästan lite sydfransk med sötfruktiga övertoner av Grenache, men senare (då överflyttad till en bourgognekupa) mer elegant rödfruktig i klassisk med lite varmare burgundisk stil. Utöver att bli serverad i rätt glas, behövde det här vinet mer luft än det hade tillåtits att få. Även om det inte var stort och monumentalt, var det en riktigt god bourgogne från det storartade året 2003!

Mr Z kunde inte komma, tyvärr, men bidrog generöst med en riktigt bra och dyrbar flaska. Dekanterad sedan drygt fyra timmar var vinet fortfarande tätt och djupt fruktigt med nyanser av mörka bär, svarta oliver och bitter choklad, och det hade en koncentrerad men samtidigt elegant kropp med fin men inte frisk syra och en läcker mineraliskt jordig ton. Att vinet var ungt förstod man, att det var exklusivt också – balansen var riktigt fin. Det blev premiär för mig (och oss) för denna premiärårgång av 2008 Cabernet Sauvignon från Au Sommet, som görs av stjärnvinmakerskan Heidi Peterson-Barrett (henne skulle vi snart komma tillbaka till) och hennes nya vingård uppe i Atlas Peak i sydöstra Napa Valley.

Det tema som sedan skulle följa var Napa Valley, Cabernet Sauvignon, toppvinmakare och den varma årgången 2004. Första vinet var korkat – helvete också! Att ha en flaska av ett riktigt sällsynt och sällan provat toppvin som man får slå ut i vasken är aldrig kul, men det ödet fick 2004 Hourglass Cabernet Sauvignon från vinmakaren Bob Foley och firman Hourglass i St Helena gå till mötes.

Snabbt kallades ett reservvin in från vinkällaren, som tyvärr inte fick samma långa dekantering (fyra timmar) som de övriga. Ändå gjorde sig denna 2004 Paradise Hills Cabernet Sauvignon från Blankiet Estate och vinmakerskan Helen Turley alldeles utmärkt. Jag har ofta noterat att vinerna från den här nästan slösaktig hårdsatsande domänen är förtjusande och bordeauxliknande ur fat i den überpedantiskt rena vinkällaren, för att sedan blir syltiga och tunga när de hamnar i flaska. Den varma nollfyran borde vara ännu mer baktung, men det var den inte. Tvärtom var vinet otroligt elegant, mörkt fruktig och såklart sötaktigt avrundat av sommarvärmen, men med fina tanniner och en väl balanserad kostym av ekfaten. Riktigt gott med andra ord, och det stämde hela sällskapet in i.
Därefter kom det vin som till en början stod ut som det läckraste. Mörk fruktigt med en expressiv intensitet och oerhört snyggt integrerade ekfat, stadigt strukturerat med fin syra och väldig längd var 2004 Metisse Napa Valley Red Wine (en cabernet med 11 procent Merlot och fem procent Petit Verdot i cuvéen) från toppvinmakaren Philippe Melka och hans Melka Wines. Det här vinet fortsatte att utvecklas positivt i glaset trots alla timmar det hade tillbringat i karaffen. Dekantering av unga amerikanska cabernetviner är ett måste!
I sista glaset stod serveringens elegant, ett vin aldrig i någon årgång dominerar med kraft och koncentration, utan istället alltid bjuder på en silkeslen närmast sömlös textur, en ljuvligt parfymerad mörk vinbärsfrukt, en liten järnig mineralton, fin men aldrig frisk syra (särskilt i den här varma årgången) och en formidabel längd, 2004 Screaming Eagle Cabernet Sauvignon från Screaming Eagle i Oakville, och den begåvade vinmakerskan Heidi Peterson-Barrett, som med detta vin gjorde sin näst sista årgång här (2006 tog Andy Erickson över).
Dessa cabernetviner serverades i stora bordeauxkupor till en välhängd entrecôte som hade stekts i 90 graders ugn nästan lika länge som vinerna hade stått dekanterade. En rödvinssky, haricots verts och smörstekta trattkantareller blev fina tillbehör, men det som verkligen lyfte in vinerna till rätten både doft- och strukturmässigt, vad de krämigt tryffelstuvade jordärtskockorna. Mitt i prick!

Kvällens pausfågel medan matsalen snyggades till blev en väl mogen 1990 Brut Premier Cru från Champagne Paul Goerg (som jag aldrig tidigare hade provat) som förvisso var nötigt och äppligt mognadskomplex, men helt klart på väg utför.

Tillbaka till bords skänkte Millie och Hansa en utsökt mogen, pomerolliknande jordig och tryffel- och korintdoftande nästan silkeslen 1994 Napa Valley Merlot från Pahlmeyer. Tidiga minnen från dessa viner berättar att de som unga var täta och fruktmättade, typiskt den stil som Helen Turley (dåvarande vinmakare här) gjorde, för att med några års lagring bli förvånansvärt komplexa. Som den här flaskan!
Gun och Lenny kontrade med en tät, fruktmättad och kryddig 2007 In Fine Vinsobres från Domaine Constant-Duquesnoy som hade behövt betydligt mer tid i karaffen än vad som medgavs. Dagen efter hade vinet blommat ut och var mer komplext än på kvällen innan och bjöd då på en fantastiskt god lakritskryddig och aromatisk ton av violpastiller i den mörka bärfrukten.

En sammetslen, mjölksöt Brillat Savarin med tillhörande ketchup kokt av hallon, tranbär, tomat och tomatvinäger, samt en extra affinerad Camembert med en kompott av fikon från Rioja utgjorde ostserveringen. Jag hade nu hastigt blivit sugen på röd bourgogne, och hämtade därför en oerhört snygg 2002 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux-St-Jacques från den fenomenala firman Domaine Rousseau från den svala vinkällaren. Svalkan lyfte fram vinets finess än mer, den intensiva och sinnligt yppiga men lena och frisktsöta rödfrukten var ännu primär och fortfarande balanserad av en stram kalkstensyrlig ton och fina tanniner. Det blev ett utmärkt sällskap till ostarna, särskilt den första tack vare att ketchupen i det närmaste var helt designad druvsorten Pinot Noir.

Sist, men absolut inte minst, dekanterades en för årgången sällsynt mäktig merlot från Tenuta dell’Ornellaia, 2002 Masseto, ett vin som blint hade placerats som en cabernet i Kalifornien, jämte de andra cabernetviner vi hade njutit av på kvällen. Det är sannerligen inte ofta jag serverar italienska viner på Café Rotsunda nuförtiden, och ur ett provningspsykologiskt perspektiv är det därför logiskt att gissningarna föll åt det håll varifrån de flesta av vinerna kommer, mitt älskade Kalifornien.

Summering: 7 gäster, 15 viner och 35 Riedelglas.