Fredagsmys med viner och god mat – en underbar hobby!
Nästa rätt blev en halstrad gösfilé på en bädd av surkål med lite finstrimlade rotsaker och brunoise av rökt sidfläsk som hade brynts och kokats in i surkålen. En god vitvinssås inkokt med generösa givor grädde gjorde susen och balanserade kålens höga syra på ett fint sätt. Till en sådan här rätt passar en frisk riesling utmärkt, det fick bli en klingande ren, livfullt friskt och mineralbetonat välsmakande 2007 Riesling Muenchberg Grand Cru från den biodynamiska producenten Domaine André Ostertag i Alsace. Vanligen finner jag riesling från Alsace ha en lite tråkig släng av onödig restsötma, men det här vinet var tacksamt befriat från sådant publikfrieri. Kombinationen var klockren, en skön revansch från den lite trötta chablis vi nyss hade.
Italien stod på tur i nästa servering, som hade skapats ur två sangioveseviner från Toscana. Tanken här var att möta vinernas mörka körsbärsfrukt, deras typiska syra och de tanniner som ung sangiovese så ofta har (trots moderna metoder och försiktiga extraktionsmetoder). Det gick utmärkt tack vare att den ljusa kalvfonden hade kokats in med lite vitt vin (för syrans skull) och lite grädde (för att fånga upp tanninerna), dessutom smaksatts med lite citron och rosmarin därtill lite syrlig och fet getost som mixats in i såsen till en slät textur. Det var alltså såsen som skulle bygga grunden i maträtten, som därutöver bestod av en riktigt god och måttlig kryddig salsicca som bara hade stekts, lite i olivolja hastigt stekta körsbärstomater samt smörslungad gnocchi som hade smakats av med olivolja och lite parmesanost. Det blev iden goda italienskklingande råvaror som hade satts ihop till de två röda vinernas stora glädje.
I det första glaset hade vi en riktigt god, modernt välgjord men samtidigt sangiovesesyrlig 2004 Chianti Classico Riserva från den utmärkta firman Panzanello i den förnämliga dalgången Panzano. Stilfull komplexitet, noterade jag förnöjt i min lilla bok.
I nästa glas hade vi en strålande, mörkt fruktig och mycket djupare 2005 Campogiovanni Brunello di Montalcino från Tenuta San Felice, ett vin som i många årgångar imponerar stort på mig (2001, 2004 och nu 2005) trots det minst sagt blygsamma priset (cirka 300 kronor!). Den här årgången är såklart ung, men snyggt balanserat sträv och väl sammansatt. En timmas luftning gjorde vinet gott, och det bjöd på en magnifikt komplex doft med inslag av mörka körsbär, lätt balsamiska nyanser, en slags kalkstenssyrlig mineralton och en uppskattad lång eftersmak. Spanien härnäst – det var ju ett slags europeisk turné som var kvällens tema. Här fick det bli årgång 2006 och Tempranillo men från två distrikt. I det första glaset skänktes en mörk, ung och modernt djupfruktig 2006 Orben från Artevino, ett vin gjort till 95 procent av Tempranillo och resten Graciano från en 0.30 hektar liten vingård nedanför Sierra Cantabria i Rioja Alavesa (det överlägset bästa distriktet i Rioja) som planterats 1945 och 1954. Vinet hade uppfostrats under ett år i helt nya franska ekfat, och nog fanns där en lätt kryddig nyans från de nya faten, men det var ändå riktigt fint balanserat med ordentliga men moget polerade tanniner som gav stadga åt vinet. Som väntat från distriktet, bjöd vinet också på en stilfull mineralton. 
Detta goda vin jämfördes mot ett ännu mer elegant och komplext vin, 2006 Finca Villacreces från den drygt 600 år gamla egendomen Finca Villacreces som ligger på 700 meters höjd alldeles intill Bodegas Vega Sicilia i Ribera del Duero. I detta vin utgörs blenden av cirka 88 procent Tempranillo och resten Cabernet Sauvignon och Merlot, och vinet har mognat under 16 månader i franska ekfat, ungefär hälften nya. Även i detta vin är tanninerna markerade och unga, men snyggt mogna tack vare noggrann odling och sortering, och en försiktig extraktion under jäsningen. Det här var, tillsammans med brunellovinet, kvällens allra bästa vin. Att det bara kostar 250 kronor känns märkligt, det ställer betydligt större och mer kostsamma viner i dålig dager.
Till vinerna från Rioja och Ribera del Duero äter man lamm, hastigt rosagrillat och smaksatt med salt och en fint gräsig olivolja. Jag tror minsann också att lammet hade kryddats lite med vitlök, även om det normalt sett inte är särskilt spanskt. Gott blev det i alla fall. Till lammet hörde en lammfond som kokats in med rött vin, små bitar av brynt chorizo, som tack vare sin pikanta kryddighet doftspeglade vinernas moderna ekfatsdofter på ett intressant sätt. De vita bönorna som hade stuvats i vinfonden, fick utgöra det protein som har en så god förmåga att binda de unga rödvinarnas tanniner och därigenom bidra till att vinerna upplevs lite mer polerade. Protein, fett och krämiga konsistenser är tacksamma komponenter i maträtter som serveras till unga och sträva viner.
Slutet gott allting gott, och i detta fall fick det landa i Neusiedlersee i Österrike, en region som år efter år lyckas producera riktigt fina botrytisviner. Valet denna gång föll på den strålande firman Kracher och vinet 2007 Cuvée Beerenauslese. Svagt gyllene gult, kristallklart ren och friskt sötfruktig med eleganta nyanser av tropiska frukter, en liten nyans av den för botrytisen så typiska bittermandeln, och en alldeles ljuvlig söt smak som höll sig kvar i munnen i en minut och tack vare sin friska syra nästan slutade torrt. Till denna fick det bli en slag snabbtolkning på den berömda Sachertårtan (åtminstone doft- och smakmässigt) genom en krämig chokladmousse som åtföljdes av en kompott av fint mogna tropiska frukter (för att spegla vinets arombukett) i form av ananas, mango och papaya.
Det känns nästan onödigt att nämna att de blev en perfekt avrundning på denna fredagskväll.
Som fullkomligt hängiven sherryfreak är det ljuvligt att skämma bort gommen med en sval men inte isande kall fino, vars delikat saliverande mandel- och äppelkomplexitet som är sprungen ur florjästen, dess låga syra men kittlande sälta (eller vad det nu är) berör mig och sprider ett lyckorus i hela kroppen. Kvällens fino kom från den anrika firman Valdespino och vinet var det läckra Inocente Fino, en ungefär åttaåring som kommer från vinmarker i det högt rankade området Macharnudo. Till denna läckerbit lite tortilla, jamón iberico, oliver och lagrad manchego. Bättre är så blir det inte!
Kvällens första rätt var en bergtungsfilé, fylld med en mild gäddfärs med finskurna och snabbhalstrade pilgrimsmusslor (för att skänka en liten skaldjursötma i rätten) och sedan försiktigt pocherad. Till denna lite vitvinsbräserad fänkål och en skummande vitvinsås inkokt med ostronspad och ostron, en riktigt bra brygga för att spegla mineraltonerna i fin chablis. Vinet jag hade valt nådde tyvärr inte hela vägen fram, den 2001 Chablis Grand Cru Les Preuses från den klassiska firman Albert Pic upplevdes mer mogen (brådmogen, till och med) än vad jag hade förväntat mig. Tack och lov uppförde sig vinet lite bättre i samspelet med fänkålen och såsen, men vinetkändes ändå lite på väg utför. Detta förvånade mig, eftersom jag hade provat vinet på domänen tidigare under året, och då fann det vara mer komplext än moget.
Kvällens första rätt var en bergtungsfilé, fylld med en mild gäddfärs med finskurna och snabbhalstrade pilgrimsmusslor (för att skänka en liten skaldjursötma i rätten) och sedan försiktigt pocherad. Till denna lite vitvinsbräserad fänkål och en skummande vitvinsås inkokt med ostronspad och ostron, en riktigt bra brygga för att spegla mineraltonerna i fin chablis. Vinet jag hade valt nådde tyvärr inte hela vägen fram, den 2001 Chablis Grand Cru Les Preuses från den klassiska firman Albert Pic upplevdes mer mogen (brådmogen, till och med) än vad jag hade förväntat mig. Tack och lov uppförde sig vinet lite bättre i samspelet med fänkålen och såsen, men vinetkändes ändå lite på väg utför. Detta förvånade mig, eftersom jag hade provat vinet på domänen tidigare under året, och då fann det vara mer komplext än moget.
Nästa rätt blev en halstrad gösfilé på en bädd av surkål med lite finstrimlade rotsaker och brunoise av rökt sidfläsk som hade brynts och kokats in i surkålen. En god vitvinssås inkokt med generösa givor grädde gjorde susen och balanserade kålens höga syra på ett fint sätt. Till en sådan här rätt passar en frisk riesling utmärkt, det fick bli en klingande ren, livfullt friskt och mineralbetonat välsmakande 2007 Riesling Muenchberg Grand Cru från den biodynamiska producenten Domaine André Ostertag i Alsace. Vanligen finner jag riesling från Alsace ha en lite tråkig släng av onödig restsötma, men det här vinet var tacksamt befriat från sådant publikfrieri. Kombinationen var klockren, en skön revansch från den lite trötta chablis vi nyss hade. Italien stod på tur i nästa servering, som hade skapats ur två sangioveseviner från Toscana. Tanken här var att möta vinernas mörka körsbärsfrukt, deras typiska syra och de tanniner som ung sangiovese så ofta har (trots moderna metoder och försiktiga extraktionsmetoder). Det gick utmärkt tack vare att den ljusa kalvfonden hade kokats in med lite vitt vin (för syrans skull) och lite grädde (för att fånga upp tanninerna), dessutom smaksatts med lite citron och rosmarin därtill lite syrlig och fet getost som mixats in i såsen till en slät textur. Det var alltså såsen som skulle bygga grunden i maträtten, som därutöver bestod av en riktigt god och måttlig kryddig salsicca som bara hade stekts, lite i olivolja hastigt stekta körsbärstomater samt smörslungad gnocchi som hade smakats av med olivolja och lite parmesanost. Det blev iden goda italienskklingande råvaror som hade satts ihop till de två röda vinernas stora glädje.I det första glaset hade vi en riktigt god, modernt välgjord men samtidigt sangiovesesyrlig 2004 Chianti Classico Riserva från den utmärkta firman Panzanello i den förnämliga dalgången Panzano. Stilfull komplexitet, noterade jag förnöjt i min lilla bok.
I nästa glas hade vi en strålande, mörkt fruktig och mycket djupare 2005 Campogiovanni Brunello di Montalcino från Tenuta San Felice, ett vin som i många årgångar imponerar stort på mig (2001, 2004 och nu 2005) trots det minst sagt blygsamma priset (cirka 300 kronor!). Den här årgången är såklart ung, men snyggt balanserat sträv och väl sammansatt. En timmas luftning gjorde vinet gott, och det bjöd på en magnifikt komplex doft med inslag av mörka körsbär, lätt balsamiska nyanser, en slags kalkstenssyrlig mineralton och en uppskattad lång eftersmak. Spanien härnäst – det var ju ett slags europeisk turné som var kvällens tema. Här fick det bli årgång 2006 och Tempranillo men från två distrikt. I det första glaset skänktes en mörk, ung och modernt djupfruktig 2006 Orben från Artevino, ett vin gjort till 95 procent av Tempranillo och resten Graciano från en 0.30 hektar liten vingård nedanför Sierra Cantabria i Rioja Alavesa (det överlägset bästa distriktet i Rioja) som planterats 1945 och 1954. Vinet hade uppfostrats under ett år i helt nya franska ekfat, och nog fanns där en lätt kryddig nyans från de nya faten, men det var ändå riktigt fint balanserat med ordentliga men moget polerade tanniner som gav stadga åt vinet. Som väntat från distriktet, bjöd vinet också på en stilfull mineralton.Detta goda vin jämfördes mot ett ännu mer elegant och komplext vin, 2006 Finca Villacreces från den drygt 600 år gamla egendomen Finca Villacreces som ligger på 700 meters höjd alldeles intill Bodegas Vega Sicilia i Ribera del Duero. I detta vin utgörs blenden av cirka 88 procent Tempranillo och resten Cabernet Sauvignon och Merlot, och vinet har mognat under 16 månader i franska ekfat, ungefär hälften nya. Även i detta vin är tanninerna markerade och unga, men snyggt mogna tack vare noggrann odling och sortering, och en försiktig extraktion under jäsningen. Det här var, tillsammans med brunellovinet, kvällens allra bästa vin. Att det bara kostar 250 kronor känns märkligt, det ställer betydligt större och mer kostsamma viner i dålig dager.Till vinerna från Rioja och Ribera del Duero äter man lamm, hastigt rosagrillat och smaksatt med salt och en fint gräsig olivolja. Jag tror minsann också att lammet hade kryddats lite med vitlök, även om det normalt sett inte är särskilt spanskt. Gott blev det i alla fall. Till lammet hörde en lammfond som kokats in med rött vin, små bitar av brynt chorizo, som tack vare sin pikanta kryddighet doftspeglade vinernas moderna ekfatsdofter på ett intressant sätt. De vita bönorna som hade stuvats i vinfonden, fick utgöra det protein som har en så god förmåga att binda de unga rödvinarnas tanniner och därigenom bidra till att vinerna upplevs lite mer polerade. Protein, fett och krämiga konsistenser är tacksamma komponenter i maträtter som serveras till unga och sträva viner.
Slutet gott allting gott, och i detta fall fick det landa i Neusiedlersee i Österrike, en region som år efter år lyckas producera riktigt fina botrytisviner. Valet denna gång föll på den strålande firman Kracher och vinet 2007 Cuvée Beerenauslese. Svagt gyllene gult, kristallklart ren och friskt sötfruktig med eleganta nyanser av tropiska frukter, en liten nyans av den för botrytisen så typiska bittermandeln, och en alldeles ljuvlig söt smak som höll sig kvar i munnen i en minut och tack vare sin friska syra nästan slutade torrt. Till denna fick det bli en slag snabbtolkning på den berömda Sachertårtan (åtminstone doft- och smakmässigt) genom en krämig chokladmousse som åtföljdes av en kompott av fint mogna tropiska frukter (för att spegla vinets arombukett) i form av ananas, mango och papaya.
Det känns nästan onödigt att nämna att de blev en perfekt avrundning på denna fredagskväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar