Med ett liv där måttlighet knappast är en dygd och där storslagna vin- och matupplevelser travas på hög många av veckans dagar, är det rätt nyttigt att köra ner den gastronomiska njutningen på fälgarna så till den grad att det nästan slår gnistor om tungans toleransnivå. Det känns på sitt sätt väldigt nyttigt att längta efter en skön säng, en ren toalett, gott rinnande vatten, en nykokt potatis, ett krispigt äpple, och mat som inte bara mättar utan också är riktigt god. Brist på allt detta är ofta utmärkande för årets dykresor, där väldigt mycket annat än det välsmakande står på dagordningen. För att lindra några av våra (kanske mest av allt mina) I-landsfasoner brukar vi i dykgänget antingen ta med oss några flaskor ur våra vinkällare, eller köpa med oss något gott eller i alla fall hyggligt gott från Arlanda.Och det är faktiskt rätt befriande att inse att de primitiva förhållanden som vi omges av, trots att vi väljer bra graderade dykbåtar på våra veckolånga safaris, kan lyftas upp av ett friskt och välsmakande vin för under hundralappen. Det hör annars inte till mina vanliga upplevelser.
Årets första dykmiddag började hyggligt, ur ett vinperspektiv, i alla fall så hygglig den kan bli med tanken på trötthet, värmebölja på havet, nitroxtorkade luftrör och primitiva glas eller muggar. Vis av förra resans urkassa engångsplastglas hade jag faktiskt tagit med mig Riedelglas (kanske den första vinprovarfjollan någonsin i södra Röda Havet). Det blev såklart ett doft- och smakmässigt lyft. Vi började med en 2007 Zinfandel Especial från Peachy Canyon Winery i västra Paso Robles som var riktigt god, skönt solmoget fruktig med en lite vaniljkryddig fatnyans, måttliga tanniner och en fint uppiggande syra som skapade bra balans till frukten. Vid sidan om denna en modern spanjor av Tempranillo från La Mancha, ett distrikt som från sina cirka 195 000 hektar stora solstekta vingårdar sällan har producerat viner att tala om. Det finns dock ett antal viner som de senaste decenniet har bjudit upp till mer minnesvärda viner, som exempel 2007 Volver. Enligt dykgruppen var zinfandelvinet bättre, och i det stämmer jag nog in. Tempranillovinet var djupt fruktigt och mörkt, en aning fatkryddigt men bortsett från det rätt elegant för att komma från La Mancha. Det saknade emellertid lite fräschör, i alla fall upplevdes det så här på båten.
Dagens middag var som vanligt ingen storsäljande fullträff – det blev potatispuré, pasta med någon slags kryddning och till det kofta, egyptiska lammfärsbullar, som var helt okej men knappast något att ta efter hemmavid. Vinerna passade ”rätt så bra” till dessa, men inte mer än så.
Det är sannerligen inte lätt att vara sommelier på ett dykfartyg mitt ute på Röda Havet, när vår egyptiska kock Hussein Massoud saknar utbildning inom både engelska och vin. Det fick helt enkelt gå ändå … vilket du kommer att notera i de följande middagarna.
Dag två bjöd på vitt. Vi började med en rätt blek 2009 Pinot Grigio Vigneti Sant’Helena från Fantinel i Collio – mjukt fruktig, något fet och med viss fräschör, men egentligen inte särskilt märkvärdig. Sedan blev det klassiskt med en 2004 Sancerre Clos du Roy från Domaine René Malleron. Det senare gjorde sig riktigt bra – det var härligt att få insupa lite mineral, stram struktur och sval fruktfiness som motvikt till den värmen och den saltstänkta eftersmaken från dagens alla dyk. Hur känslan hade varit hemma vet jag inte. Men här, på båten, vann vinet stort även om maten inte var den perfekta till.
Maten ja, jo den var faktiskt något bättre än den brukar vara här på Röda Havet. Hela vårt gäng, som under mer än ett decennium har dykt i Röda Havet, instämde i att kocken på vår båt var ovanligt bra. Kvällens mål bestod av långkokt kalvkött med potatis, lök och tomat, till vilket en samling grönsakstillbehör medföljde – dessa avstår man från för hälsans skull. Det är den rätta tekniken för att hålla sig frisk i Egypten.
Tredje vinet blev en 2009 Sauvignon Blanc från Viña Errazuriz och deras vingårdar i svala Valle Casablanca i Chile. Fräsch, friskt syrlig, rent fruktig med inslag av citrus och gröna äpplen och mycket aromatisk i en typiskt chilensk stil. Den var uppskattad kring bordet!
Sist men inte minst en riktigt god, uppfriskande och samtidigt lite citrusfet 2008 Sauvignon Blanc Sémillon från Cape Mentelle i Margaret River, ett vin som kanske var det allra bästa till dagens måltid, vilket innebär att det ur den aspekten fick betyget ”godkänt”. Men som vin betraktat var det riktigt gott.
På tredje kvällen blev det ett återbesök i Margaret River genom vinet 2007 Cabernet Merlot från Cape Mentelle. Vinet har mognat i både franska och amerikanska ekfat, men faten ligger snyggt placerade under den saftiga men samtidigt friska mörka bärfrukten som domineras av blåbär och svarta vinbär med bara ett litet stänk av sval gräsighet. Även om den var rikare och en aning sötfruktigare, blev jämfördes med 2004 Château Haut-Mazeris från Canon-Fronsac i Bordeaux riktigt intressant. Det senare domineras av Merlot men har ett gott struktur- och komplexitetsgivande tillskott av Cabernet Franc och Cabernet Sauvignon. Det var nog hugget som stucket vilket jag (och vi i gruppen) tyckte var bäst, men det blev till slut en preferens för det eleganta och lite stramare nyanserade bordeauxvinet.Än en gång det kanske inte världens bästa matchning till maten, i detta fall spaghetti med tomatsås och lammfärsbiffar (igen). Visst var det okej, men ännu en gång hade jag missat hur jag på arabiska skulle synka middags- och vinval med vår vänliga egyptiska kock.
Eller vad sägs om missen att vi helt otippat av lokala fiskare på ett av alla korallrev vi dök på under dagen lyckades köpa nyfångade langusters, som kocken utan att vi hann blinka kokade på sitt sätt. Fan i helvete att jag inte hann stega in i köket själv, och lika mycket fan i helvete att vi hade druckit upp våra medhavda vita viner kvällen innan.
Minst 7 timmar rask färd rätt ut från fastlandet, mitt på Röda Havet, i den här båten?Visst, är man egyptisk fiskare är det inga problem. På det här revet fångade de våra langusters.
Fjärde kvällen bjöds det oväntat god mat, förutom en lasagne som jag aldrig rör på en dykbåt i Egypten, en långkokt kamelkappa (den sitter nedanför pucklen, och kocken sa att han hade kokat den långsamt i nästan tre timmar) med en terrin på råstekt potatis, lök och tomat. Det var faktiskt rätt gott!
Tre viner stod till buds den här kvällen. I det första glaset skänktes en sval, ung och lite kärv 2007 Pommard från Domaine Jean-Luc Joillot som har sitt säte i byn Pommard. Jag har aldrig hållit den här firman särskilt högt, vinerna saknar nästan alltid det djup och den intensitet som krävs för att röd bourgogne ska ta sig till den högre sfären. Dock, förutsättningarna medräknade, var det här vinet oväntat gott.
Sedan blev det en rent rödbärig, lite saftig, frisk och mjukt strukturerad 2009 Marlborough Pinot Noir från Villa Maria på Nya Zeeland. Den var, för att citera AJ Styles, ”godare, men fjolligare”. Fast rätt okej, enlig några av de andra dykarna.
Jämförelsevinet blev av helt annan sort – det blir ju lätt så när man inte har synkat sina idéer om vad som ska köpas med. Den lätta bourgognen ställdes nämligen mot en 2005 Brunello di Montalcino från La Fiorita. Jösses, vilken kulturkrock. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att dekantera vinet eftersom vi inte hade några karaffer med oss. Inte heller fungerade den annars så perfekta resedekanteringen … att använda en stor tom vattenflaska att köra över vinet i. På båten hade vi inga sådana, och att försöka tvätta ur tomma flaskor från Coca-Cola och Fanta kändes inte som den bästa lösningen. Alltså körde vi upp vinet direkt ur flaskan. Doften är stor, djup och mycket tät, utsökt till och med, med en fin kombination av mörka körsbär och torkat kött, ung såklart och på långa vägar inte utvecklad och komplex. Smaken är rätt fyllig, ung och fruktdriven men samtidigt sträv. Ett par år till hade inte varit så tokigt…
Sista kvällen blev det repris på ett av tidigare kvällars viner, 2007 Cabernet Merlot från Cape Mentelle i Western Australia. I förhållande till de två viner som skulle följa, var det lite svalare och elegantare i en för det kustinfluerade klimatet typiska stilen. Det var gott, men det som intresserade (mig) mest den här kvällen var de två nya vinerna. Det var två chilenska cabernetviner med prestigerykte som nu ställdes mot varandra. I det första glaset hade vi en 2006 Don Maximiano Cabernet Sauvignon Founders Reserve från Viña Errazuriz och deras egendom i den inre delen av Valle Aconcagua. Det här är en cuvée av Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc och lite Petit Verdot som jag normalt sett finner vara rätt god, till och med komplex, men just den här kvällen (förutsättningarna får inte glömmas) upplevde jag en liten bränd ton i doften som jag aldrig har noterat tidigare i denna eller andra årgångar. Med lite luft vädrades den bort efter ett litet tag, och kvar stod då en rik och intensiv frukt som jag fann vara tilltalande.
Kvällens måltid bestod av pommes frites med kyckling, lite pasta (som vanligt), grönsaker (som man aldrig ska röra … som tidigare nämnt) samt en pizza med tomat och lök. Återigen mat som i sig inte var perfekt anpassade till vinerna, men som ändå fungerade. Bästa vinet för kvällen, och ett av veckans godaste, var 2006 Manso de Velasco Cabernet Sauvignon Old Vines från Miguel Torres Chile. Det som är läckert med detta vin, som görs uteslutande av Cabernet Sauvignon från över hundra år gamla stockar, är att det förenar en slösande chilensk mörk bärfruktighet med en god portion finess och mycket väl integrerade franska ekfat. Den här kvällen var jag inte hungrig – en lindrig version av faraos hämnd hade gripit tag i mig, men suget efter gott vin hade inte lämnat mig.
I den fortfarande varma natten njöt vi rom och armagnac till en chokladtårta som kocken hade bakat för att fira sista kvällen med gänget.
Mest av allt just i det här ögonblicket, saknade jag en riktigt rejäl köttbit, saftigt rosagrillad, med en riktigt fräsch grönsallad. En flaska sval och superdyr vit bourgogne hade heller inte varit helt fel. Eller en röd bordeaux. Eller en Big Mac & Co. Eller en färsk krabba med en god riesling från Mosel. Eller varför inte smörstekt kalvbräss med ett glas smörig chardonnay. Eller ett glas halvmogen sauternes. Herre min skapare vad jag tänkte på god mat och goda viner! Det är lätt hänt att den kulinariska fantasin svävar iväg … när man har levt båtliv på Röda Havet i en vecka.
Tre viner stod till buds den här kvällen. I det första glaset skänktes en sval, ung och lite kärv 2007 Pommard från Domaine Jean-Luc Joillot som har sitt säte i byn Pommard. Jag har aldrig hållit den här firman särskilt högt, vinerna saknar nästan alltid det djup och den intensitet som krävs för att röd bourgogne ska ta sig till den högre sfären. Dock, förutsättningarna medräknade, var det här vinet oväntat gott.
Sedan blev det en rent rödbärig, lite saftig, frisk och mjukt strukturerad 2009 Marlborough Pinot Noir från Villa Maria på Nya Zeeland. Den var, för att citera AJ Styles, ”godare, men fjolligare”. Fast rätt okej, enlig några av de andra dykarna.
Jämförelsevinet blev av helt annan sort – det blir ju lätt så när man inte har synkat sina idéer om vad som ska köpas med. Den lätta bourgognen ställdes nämligen mot en 2005 Brunello di Montalcino från La Fiorita. Jösses, vilken kulturkrock. Tyvärr hade vi ingen möjlighet att dekantera vinet eftersom vi inte hade några karaffer med oss. Inte heller fungerade den annars så perfekta resedekanteringen … att använda en stor tom vattenflaska att köra över vinet i. På båten hade vi inga sådana, och att försöka tvätta ur tomma flaskor från Coca-Cola och Fanta kändes inte som den bästa lösningen. Alltså körde vi upp vinet direkt ur flaskan. Doften är stor, djup och mycket tät, utsökt till och med, med en fin kombination av mörka körsbär och torkat kött, ung såklart och på långa vägar inte utvecklad och komplex. Smaken är rätt fyllig, ung och fruktdriven men samtidigt sträv. Ett par år till hade inte varit så tokigt…
Sista kvällen blev det repris på ett av tidigare kvällars viner, 2007 Cabernet Merlot från Cape Mentelle i Western Australia. I förhållande till de två viner som skulle följa, var det lite svalare och elegantare i en för det kustinfluerade klimatet typiska stilen. Det var gott, men det som intresserade (mig) mest den här kvällen var de två nya vinerna. Det var två chilenska cabernetviner med prestigerykte som nu ställdes mot varandra. I det första glaset hade vi en 2006 Don Maximiano Cabernet Sauvignon Founders Reserve från Viña Errazuriz och deras egendom i den inre delen av Valle Aconcagua. Det här är en cuvée av Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc och lite Petit Verdot som jag normalt sett finner vara rätt god, till och med komplex, men just den här kvällen (förutsättningarna får inte glömmas) upplevde jag en liten bränd ton i doften som jag aldrig har noterat tidigare i denna eller andra årgångar. Med lite luft vädrades den bort efter ett litet tag, och kvar stod då en rik och intensiv frukt som jag fann vara tilltalande.Kvällens måltid bestod av pommes frites med kyckling, lite pasta (som vanligt), grönsaker (som man aldrig ska röra … som tidigare nämnt) samt en pizza med tomat och lök. Återigen mat som i sig inte var perfekt anpassade till vinerna, men som ändå fungerade. Bästa vinet för kvällen, och ett av veckans godaste, var 2006 Manso de Velasco Cabernet Sauvignon Old Vines från Miguel Torres Chile. Det som är läckert med detta vin, som görs uteslutande av Cabernet Sauvignon från över hundra år gamla stockar, är att det förenar en slösande chilensk mörk bärfruktighet med en god portion finess och mycket väl integrerade franska ekfat. Den här kvällen var jag inte hungrig – en lindrig version av faraos hämnd hade gripit tag i mig, men suget efter gott vin hade inte lämnat mig.
I den fortfarande varma natten njöt vi rom och armagnac till en chokladtårta som kocken hade bakat för att fira sista kvällen med gänget.
Mest av allt just i det här ögonblicket, saknade jag en riktigt rejäl köttbit, saftigt rosagrillad, med en riktigt fräsch grönsallad. En flaska sval och superdyr vit bourgogne hade heller inte varit helt fel. Eller en röd bordeaux. Eller en Big Mac & Co. Eller en färsk krabba med en god riesling från Mosel. Eller varför inte smörstekt kalvbräss med ett glas smörig chardonnay. Eller ett glas halvmogen sauternes. Herre min skapare vad jag tänkte på god mat och goda viner! Det är lätt hänt att den kulinariska fantasin svävar iväg … när man har levt båtliv på Röda Havet i en vecka.
Till och med tråkig Carlsberg smakar bra på havet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar