Bortamatch den 17 november

En kall och ruggig höstkväll är som gjuten för att njuta av goda kaliforniska viner och vällagad mat. Med det i sikte, styrdes steget på frostnupen mark mot Gubbhyllan på Skansen där den skicklige kocken Niklas hade hyrts in för att med sin läckra mat komplettera den samling av smakrika framför allt cabernetbaserade viner som vinmakaren Ray Kaufman hade valt ut tillsammans med sin svenska importör. Temat var terroir och klimat i Kalifornien, och en del mycket svårspottade viner stod på vinlistan.

Vi började med tre viner från Rays egen firma, Laurel Glen uppe i Sonoma Mountain, en firma som har blivit känd för långlivade, strama och mineraliskt nyanserade viner med frisk syra. Första vinet, 1992 Cabernet Sauvignon, har nu en riktigt fin och stilfullt mogen doft med påfallande bordeauxliknande drag, men med läcker bibehållen frukt. Smaken är som stramt nyanserat, märkt av tanniner och mineral, mer matkrävande strukturerad än lättsamt drickvänlig. Men jag gillade vinet skarpt – särskilt till maten, en tartar av lättrökt ren med en mild sås av kapris och russin, en fin olivolja och flagad parmesanost, vars sälta gav vinet en tacksamt avrundad tanninstruktur. Utan denna positiva effekt var det många kring bortdet som inte alls tyckte om vinet, just för det var så torrt.
Nästa vin var en just nu välbalanserad 2000 Cabernet Sauvignon, även den med den typiskt bergstrukturerade mineralkänslan och den mycket hustypiska syran som bidrar till vinets stringens. Frukten är emellertid god och mogen med en lätt solsöt känsla, vilket gör vinet riktigt fint balanserat. Av de tre, var denna nollnolla allra godast … idag.
En riktigt varm säsong gav 2004 Cabernet Sauvignon en större fruktkropp, vilket just nu har gjort att vinet känns rundare, silkigare, sötare och lite varmare i frukt och alkohol, men under det finner man den hustypiska syran och strukturen. Flera kring bordet höll nollfyran som det godaste vinet.
Det fjärde vinet i uppställningen kom från Ramey Wine Cellars, belägen i Sonoma men med sina cabernetvinet från Napa Valley. Detta vin, 2007 Napa Valley Cabernet Sauvignon, kommer från flera vingårdar över hela dalgången, och i sin unga fas är vinet framför allt drivet av sin årgångstypiskt mörksött solmogna frukt och lätt vaniljkryddiga och svagt rostade ekfat. Kroppen var rik, på gränsen till yppig och generös, men samtidigt med en struktur som håller tillbaka de söta elementen och ger vinet både en seriös ryggrad och ett löfte om ett liv i minst 10-15 år. Några års vidare lagring är verkligen värt att lägga på detta vin.

Nästa rätt blev kvällens allra godaste, en perfekt stekt kalvbräss med en kräm av persiljerot och bara ett par droppar av en försiktigt syrad vinägrett som lyfte syran och elegansen i de för övrigt mjukt söta smakerna. Två viner signerade den skickliga vinmakaren Andy Erickson (från Screaming Eagle och Dalla Valle) slogs upp i glasen, båda från den lilla firman Arietta, båda från Hudson Vineyard i Carneros. I det första glaset 2007 Variation One, en cuvée av Merlot och Syrah som verkligen förenar den sötknäckigt blå bärfrukten från Merlot med en djupare mörkfruktiga och lite kryddiga tonen av Syrah. Strukturen är fin, en god syra tack vare den svalkande kustbrisen matchas av stadiga men mogna tanniner. Nästa vin var större, lite mer drivet av intensiv frukt och med riktigt goda aromer av mörka vinbär spetsat med en liten släng nyslaget gräs från de cirka 55 procent Cabernet Franc som står i balans till 45 procent Merlot. Vinet, 2007 Proprietary Red H Block Hudson Vineyard, är både sällsynt och sällsynt gott. H Block är den finaste delen i denna vingård.

En annan kultvinmakare dök upp i nästa vin, 2007 Proprietary Red från den lilla firman Gemstone. Vinet görs av Philippe Melka, som förenar sitt franska påbrå (familjen Moueix i Pomerol var hans skola, en gång i tiden) med kalifornisk jord och klimat på ett bra sätt. Den här vingården ligger i södra Napa Valley, och vinet är djupt fruktigt och riktigt snyggt sammansatt, nu ungt och lite knutet med både fat och fruktsötma högt placerade i beskrivningarna. Just nu i alla fall. Fem år till kommer att göra det här vinet väldigt gott.
Min egen favorit i den här uppställningen blev 2007 Paradise Hills Estate från Blankiet, en firma som har gått från klarhet till klarhet och gör allt mer eleganta viner. Denna nollsjua är ljuvlig, silkigt texturerad och elegant mörkt fruktig – sötmogen såklart, det är husstilen – med en god kropp där fruktsötma möter en fast struktur av myckna men polerade tanniner, men hur gott vinet än är, är det också ungt och lite knutet. Med färskt minne av den nu riktigt fina 2004, en årgång som också var solvarm, känns det rimligt att låta den här årgången få tre till fem års lagring till för största behållning.

Kvällens bästa vin stod i första glaset i den tredje flighten, 2007 Cabernet Sauvignon Eisele Vineyard från toppfirman Araujo. Oftast brukar jag uppleva det unga vinet härifrån som tätt och koncentrerat, och att det först med några års flasklagring släpper garden och blottar den storslagna finess och komplexitet som gör det till ett av de finaste vinerna i Napa Valley. I den här årgången har elegansen tagit klivet fram redan nu, och det är ett förtjusande vin med silkeslen textur men fast och seriös struktur, en parfymerat sval röd fruktnyans i den annars så typiska mörkfrukten. Det är, så långt mitt minne sträcker sig, den allra godaste unga tappning av det här vinet jag har druckit!
Det blev sanna mina ord inte lätt för nästa vin att vinna poäng, att jag dessutom egentligen aldrig har begripit mig på storheten i vinet eller firman gjorde det inte lättare. En markant ton av mint och eukalyptus dominerande den massivt och grovt tillyxade frukten i 2006 Cabernet Sauvignon Galitzine Vineyard från Quilceda Creek i Washington State, ett vin som hyllas med stora ord av många, men aldrig av mig. För samma peng kan man köpa betydligt bättre och mer intressanta kalifornier, eller till och med två flaskor av sådant!

Då var 2007 Estate Cabernet Sauvignon från Staglin Family Vineyards betydligt bättre och mer nyanserad. I sin linda står såklart den stöddiga kryddan av nya dyra fat fram en aning, men det är en skolboksmässig och seriös tappning från en utmärkt, ekologiskt skött vingård vid foten av Mayacamas Range i Rutherford – och det var trots sin kraft försvinnande gott. Även bara hann stå kvar i glaset en kvart, hann jag notera hur vinet släppte sin kolarika frukt och blommade upp och hur dess parfym stegrades. Ett riktigt gott vin till lammlägget som serverades med en kräm av broccoli med rostad vitlök och lite smakrik lammfond.
Sist i den här omgången återkom vi till Ramey Wine Cellars och deras 2007 Annum, också det en cuvée av viner (de bästa från årgången) från olika vingårdar i Napa Valley. Vinet var hustypiskt med sin fina koncentration, rena mörkfrukt, mogna och därmed lena tanninstruktur och sin långa, kvardröjande och goda eftersmak. I den här årgången hade Cabernet Sauvignon fått påhälsning av två procent Petit Verdot.

En rosastekt sirloin med morotspuré, rostad smålök och tryffel var tänkt att komplettera den sista kvartetten av stora cabernetviner. I det första glaset fann vi en riktigt elegant och lite mer mineraliskt nyanserad 2006 Proprietary Red från Pahlmeyer, ett vin i vilket de 80 procenten Cabernet Sauvignon och resten Merlot och övriga bordeauxdruvor till största del kommer från Jason Pahlmeyers egen vingård på knappt 700 meters höjd uppe i Atlas Peak i sydöstra Napa Valley. Tack vare den höga höjden och den magra vulkaniska jorden, har det här vinet fått en lite mer förfinad struktur och frukt än i äldre årgångar. Och elegant är just vad det är.
Den avslutande trion kom alla från Morlet Family Vineyards, där den duktiga vinmakaren Luc Morlet står för huvuddelen av hantverket. Det första vinet, 2007 Mon Chevalier, är en cabernetdominerad cuvée från Knights Valley i Sonoma, mörkt fruktig och tät med en djup och välmakande kropp, i sin ungdom lite återhållen, men av kraft samtidigt framåtlutad. Det här är ett vin för ett längre perspektiv, låt säga fem till tio års lagring till att börja med. Ja, såvida man inte njuter av det till en stor skön stek redan idag – men då är det kraften snarare än elegansen som står i första rummet.
Med elegans finner man i 2007 Coeur du Vallée som kommer från den övre delen av den berömda vingården To-Kalon i Oakville. Det var, enligt mig, ett av kvällens allra läckraste viner, mycket tack vare den rika frukten som kryddas med den typiskt jordiga nyans man alltid finner i vinet från To-Kalon, och allra mest för den enastående balansen och den underbart utdragna eftersmaken.
I 2007 Passionement, uteslutande Cabernet Sauvignon från en vingård på Oakville Bench, är det också superelegans inpackad i massiv mörk kalifornisk solsöt frukt som gäller. Visst finns här ett stänk sötma, lite kolaliknande babyhull, en och annan fatkrydda och unga tanniner som förvisso kan beskrivas som lena och mogna, men som i själva verket är massiva. Men när man tittar på vinet som helhet, är det inte detaljerna som syns, utan just den goda helheten. Cabernetvinerna från Luc Morlet är inget för den som söker bordeauxfiness, här är det mycket mer pondus och kropp som råder, men begriper man sig på stora, nyklassiska cabernetviner från Napa Valley är de helt klart värda att titta närmare på. Föresten, köp gärna en flaska eller två och låt lagra i 15-20 år … då minsann kommer frankofilen att vakna upp och inse att Kalifornien är ett precis lika bra distrikt för storslagna cabernetviner som Bordeaux är.

För övrigt avslutades kvällen med en hemlig överraskning, dekanterade fem timmar tidigare. Mörkt fruktig, ganska tät och modern, inte helt olik den stil vi under kvällen hade varit så bortskämda med, men med en lite tydligare fatnyans och en kryddighet som åtminstone förde mina tankar bort från Kalifornien till mer anrik jord, och mina tankar låg länge i Ribera del Duero utan att de direkt landade i något mer precist läge. Lika osäkra var de allra flesta andra runt bordet.
Så vilket var nu detta hemliga vin? Ett av de mest omtalade från detta klassiska distrikt under 2000-talet, 2003 Château Pavie från St-Emilion. Franskt? Kaliforniskt? Spanskt? Nej, men ett riktigt häftigt vin. Att gränserna håller på att suddas ut handlar inte om likriktning eller global uppvärmning, utan om att ambition och modern kunskap styr vinerna till att bli allt bättre. Om det sedan kommer från Napa Valley eller St-Emilion kanske ändå är sekundärt.