Lunch den 15 november

Gråmulet och regnigt. Och måndag. Då känns det såklart riktigt fint med lite uppiggande goda viner och vällagad mat. Sådant kan ju som bekant sprida solsken och positiv energi i vilken hösttrött själ som helst. Det blev därför inte särskilt svårt att övertala mig att tack ja till invitationen att äta lunch på Esperanto i samband med att Louis Mitjavile från Bordeaux kom på snabbvisit i Sverige.

Vi började med att prova vinerna, och njöt sedan av vad som blev kvar i flaskorna till den efterföljande måltiden. Först serverades två dekanterade viner från familjens egendom i södra Frankrike, mellan Béziers och Montpellier. Det blev en tydlig övervikt av positiva omdömen för den läckert mörkt fruktiga och lite kryddigt rostade 2007 Les Creisses (dominerad av Grenache, Mourvèdre och Syrah med lite Cabernet Sauvignon), som faktiskt var riktigt skön, men en suck av besvikelse och oförståelse för den märkligt ogint örtkryddiga och nästan dilliga cabernetdominerade 2004 Les Brunes från samma domän. Nej, den var sannerligen ingen upplyftande historia.

Det var ju inte för dessa viner jag hade byggt upp förväntan, utan för de fina bordeauxvinerna. Och de började med besked, med premiärårgången 2007 Château d’Aurage som Mitjavile äger i det allt mer intressanta distriktet Côtes de Castillon. Här var det läcker och för årgången ovanligt rikt och knäckig merlotfrukt som slog mot doft- och smaksinnena, och även om vinet saknar lite mellanregister, är det både gott och elegant.

Sedan ville Louis Mitjavile köra alla viner blint, och det blev särskilt intressant med tanke på att hans Château Tertre-Roteboeuf är ett av de alla bästa vinerna i St-Emilion och hans andra slott Roc de Cambes är ett helt oklassificerat slott i Côtes de Bourg. Fast helt oävet är det inte – tvärtom har det en uppkäftigt potent attityd som får betydligt mer namnkunniga slott att skälva i sina fogar.

Första vinet ut blev en ytterst elegant och nyanserat väldoftande 1996 Château Tertre Roteboeuf, vars näsa var mer komplex och sensuellt njutbar än dess fortfarande aningen stramt hållna smak. Men den fina tryffelliknande doften kom att gifta sig perfekt med lilla ragun av serranobönor och bräserad komage, seriöst toppad med färsk tryffel och en lövtunn skiva av kålrabbi. Tack vare bönornas protein och textur fångades vinet lite sträva kanter upp och hela alltet blev till en skön enhet!

Nästa vin imponerade mer, kanske inte ur aspekten komplexitet eftersom det var mycket yngre, mer för sin intensitet och generösa frukt, just i nuläget med en liten släng dyrbara ekfat, men med en riktigt god och koncentrerad mörk bärfrukt. Vinet visade sig vara 2007 Roc de Cambes, och med tanke på årgångens klena rykte var vinet precis allt annat än just klent. Det blev ett strålande ackompanjemang till den sotade vildanka som serverades som varmrätt, med en kräm på jordärtskocka och en syndigt god ankleversky som tillbehör.

Tillbaka till det mogna vinets magnifika doftregister igen, den här gången till en alldeles makalöst god, men fortfarande livfullt och ordentligt strukturerad 1988 Château Tertre Roteboeuf. Här bjöds en salig palett av knäckig merlotfrukt, jordig komplexitet, en god chokladask med kakaorullade chokladtryfflar – och så en släng riktig svart tryffel. Tack vare mognadskomplexiteten gick det här vinet också utmärkt till rätten med bönor, komage och tryffel. Det är något speciellt med den mogna doften av ett stort vin.
Kontrasten blev markant till den fylliga kroppen, mörksöta frukten, koncentrationen och värmen i 2003 Roc de Cambes, som på nästan alla sätt var väldigt årgångstypisk. Men mitt i all koncentration och, enligt Louis Mitjavile, för Bordeaux atypiska personlighet, fanns där en oväntad struktur. Syran är i denna årgång såklart längre än i de andra, men generellt sett har man en något högre mognadsgrad i sina druvor, därmed en mjukare syra.
Visst var 2006 Château Tertre Roteboeuf god, men mer elegant än kraftigt imponerande. Så var också årgången något lättare (och svårare). Frukten var inte lika mörk och tät som i de andra årgångarna, och strukturen såväl som mellansmaken lite mildare. Tack vare lättheten fungerade vinet rätt okej till den lilla utsökta rätten av kalvbräss med rostade pumparfrön, svart trumpetsvamp och picklade kantareller (rätt vågat att syra svamp till rätter som ska matchas med goda röda viner).

Det fanns en liten släng av brettanomyces i 1999 Roc de Cambes, men egentligen bara på den lilla nivån som jag själv finner vara komplex, och som ger en liten del av den stallighet som anses vara fin och ofta förknippas med mogen bordeaux. I och för sig höll vinet fortfarande kvar en del av sin ungdomliga mörkbärsfrukt, och just kombinationen av mognad och ungdom är just nu det här vinets finaste merit.
Jag själv tyckte att 2005 Roc de Cambes var utsökt, som förväntat av årgången tät och mörkt fruktig med en ordentlig men ändå mogen struktur. Det nästan spritter av kraft i vinet, och små pustar av violpastill och tryffel avlöste varandra under den halvtimma vinet fick leka i mitt glas. Precis som med den täta nollsjuan, passade det här vinet allra bäst till den smakrika ankan. Kraft bör som bekant matchas med kraft.
På tal om nollsju. Återigen visade familjen Mitjavile att deras filosofi och deras vingårdar skapar viner med kraft och djup, deras 2007 Château Tertre Roteboeuf var alldeles sensationell i sin parfymerade frukt och silkigt rika, nästan yppiga kropp. Oj, vad gott!
Tänk om man skulle lyssna på alla årgångsfascister som så strikt tror att allt handlar om årgångar hit och årgångar dit, att det finns riktigt dåliga och riktigt bra årgångar. Ungefär som att verkligt skickliga vinodlare och vimakare inte vet hur man parerar en del av de svåra åres värsta nycker. Undrar när, om ens om, de kommer att lära sig att vin handlar om producenter och deras hand med sina vingårdar och viner, inte om den enskilda årgången i sig.

Inte heller den ett decennium äldre och än mer sågade årgången slog fel, 2007 Château Tertre Roteboeuf var måhända inte ett magnifikt vin, men det var stilfullt i sin nu begynnande mognad. Frukten var lite sötaktig, cassis och nickel stod i protokollet, och kroppen var mjuk med milda tanniner som inte lovar särskilt mycket mer motstånd. Men gott var det, idag!

Om lunchen bjöd på en del spännande tillbakablickar, skulle den också visa på framtiden. Detta skedde med dunder och brak i det explosivt välladdade fatprovet av 2009 Château Tertre Roteboeuf, ett vin som ännu bara har hunnit till mellantid i sin fatuppfostran, men som egentligen redan nu är förtvivlat gott. Hade jag fått det blindare än jag nu fick det (jag visste ju, trodde jag i alla fall, att det enbart var viner från Bordeaux som serverades), hade jag mer än gärna kastat min gissning mot Napa Valley, kanske rent av mot den finfina firman Bond! Denna nollnia var fullpackad med mörk, mogen och tät bärfrukt, den var nästan köttig i sin koncentration vilket gjorde den rika tanninstrukturen väl integrerad. Och den 15.6 procent höga alkoholen var så förbluffande väl balanserad av frukten att jag nästan fick för mig att den inte ens hade klivit över 13 procent!
Även detta är något som vilseledda frankofiler borde öppna ögonen för, att väldigt många bra viner från Bordeaux och Bourgogne faktiskt har betydligt högre alkoholhalter än vad som står på etiketterna. Skillnaderna mellan kontinenterna har de senaste decennierna alltmer börjat slätas ut. På gott, och på ont. Men mest på gott!