Oceans Avenue är läcker. Här möter Santa Monica vajande
palmer på stranden vid Pacific Ocean. Här joggar folk, promenerar folk, dansar
folk. Här är de folkliv, vackert folk, fult folk, ungt folk, gammalt. Och här
ligger ett par trevligt restauranger. En av dem, en av de allra bästa ska man
tillägga, är Water Grill, som
etablerades 1989 och idag nästan känns som en institution som man bara måste
besöka. Här är det fisk och skaldjur som gäller och det var här som lunchen
skulle avnjutas denna soliga lördag.
Ostron, såklart. Det är ju något av en specialitet här
och det finns flera sorter att välja mellan. Små och stora, östkusten mot
västkusten, USA mot Kanada. Hur intressant som helst. Jag beställde in en
blandad platta med sex sorter från olika vatten till ett löjligt pris; 20
dollar. Den första sorten hette Chincoteague (crassostrea virginica) och kom från Virginia på östkusten. Det var
ett litet, krämigt och milt smakande ostron med tydlig havsmineralsälta. Det blev ett av de allra godaste i
uppställningen. Den typ som kallades Blue Point (crassostrea virginica) kom från Connecticut, också det på
östkusten. Den var lika elegant med lite smakrikare och hade till havssältan en
försiktig sötma. Om det första var det allra godaste var den lilla Tatamagouche
(crassostrea virginica) från Nova
Scotia i Kanada det näst finaste ostronet. Också det hade en fin textur och en
perfekt balans mellan havet och umamisötman.
Kumamoto
(crassostrea sikamera) kom från den
kaliforniska kusten och även om det var en annan typ av ostron och från ett
helt annat hav, var det här ostronet till smaken snarlikt det kanadensiska.
Ostronet Chef’s Creek (crassostrea
gigas) kom från Puget Sound långt norröver i Washington State. Det hade en
lite torrare textur (det kan ju i och för sig bero på ostronet i sig snarare än
på typen och ursprung av ostron), men det var också fastare och hade en lite
rikare umamisötma. Det största ostronet var Malaspina (crassostrea gigas) från British Columbia
i Kanada. Jag upplevde det som mest köttigt, gränsande till kycklingarom, men
ändå rätt elegant.
Till ostronen hade vi beställt in en 2011 Chardonnay Clare från DuMOL som köper druvorna från 16-23
år gamla stockar med klonerna Long och Old Wente i Hyde Vineyards i Carneros.
Om vinerna från DuMOL en gång i tiden var fylliga och något ekkryddiga, är de
nuförtiden mycket mer eleganta, särskilt i en så sval årgång som 2011. Det här
vinet var knappt medelfylligt, friskt fruktigt och något mineraliskt och det
hade en bara förnimbar ekfatskaraktär. Det var helt enkelt ett bra ostronvin
för fyndmässiga 103 dollar flaskan. Vinlistan på Water Grill är bådas bred och
djup och priserna känns minst sagt attraktiva. Bravo!
Nästa vin kunde jag för inget i världen motstå, det formligen
skrek ”Kom och ta mig”, där det stod i vinlistan för bara 188 dollar flaskan.
Denna 2010 Chardonnay Three Sisters
Vineyard från Marcassin kommer från en liten vingård på en relativt brant
sluttning utefter Bohan-Dillon Road nära Hirsch Vineyards ute i Sonoma Coast.
Vinet är fortfarande ungt och lite knutet och när det slogs upp i glaset var
det en aning för kylt för att visa hela sin potential. Stilmässigt påminner det
om ett bra vin från grand cru
Bâtard-Montrachet i Bourgogne, men det har inte riktigt samma strama
mineralkaraktär. Men frukten är densamma, frisk men ändå fet, gula äpplen och
citronskal, därtill en lätt blommighet och en hustypisk kryddighet av de nya
228 liter stora franska ekfat från tunnbindaren François Frères som den
legendariska vinmakerskan Helen Turley så gärna använder. I mitt tycke var
vinet enastående, särskilt efter cirka 45 minuter i glaset då luften hade gjort
sitt och vinet nått en temperatur kring cirka 16 grader.
Medan mina vänner kalasade på monstruösa humrar som fick
servitrisen att se liten ut, gjorde jag som vanligt och uppförde mig folkligt.
Jag beställde in en smörstekt chilensk havsabborre som visade sig vara väldigt
fint stekt med glasartat innanmäte och fin stekyta. Köttets lameller nästan
föll isär och smaken var ljuvlig. Till fisken smörslungad ricotta och färska
örter samt lite brynt smör. Fiskens stekyta och det brynta smöret blev en helt
perfekt matchning till vinets ekfatsrostade nyanser, som på ett föredömligt
sätt smälte in i kombinationen. Mötet var superbt.
Middagen var bokad till Providence på Melrose Avenue, en av de ”bästa” restaurangerna i Los
Angeles. Här kan man äta à la carte eller välja några av de förbestämda
menyerna, som en fyrarätters för 80 dollar, en större meny för 180 dollar eller
den större chefs menu för 210 dollar.
Vi tog fyra rätter, det kändes lagom, och satsade desto mer på vinet … som
vanligt. Det är så vi tänker.
Vi inledde
kalaskvällen med lite mousserande vin och precis som vanligt försöker vi hålla
oss så lokalt det bara går. För amerikanen är det dock champagne som gäller när
det ska bubblas, att hitta bra amerikanska mousserande viner är därför inte
alltid det lättaste. Här hittade vi dock 2010
3-D Sparkling Chardonnay Brut från Brewer-Clifton, deras första årgång
av mousserande vin. Det är ett ganska elegant vin med lätt blommig och
äppelaromatisk doft, helt torr (man tillsätter ingen dosage) och med en påtagligt frisk syra (trots den höga naturliga
äppelsyran i detta svala distrikt, låter man blockera den malolaktiska
jäsningen). Det blev en trevlig start.
En serie små aptitretare inledde sedan menyn. Först ut
var små smakskedar med en ätbar cocktail i geléform av mörk lagrad rom och ginger beer. Gelén hade en fin textur
och smaken var precis som förväntat läckert spritdrinkig.
Nästa lilla godsak var en munsbit med sushiris och
pilgrimsmussla i ett litet blad (av något slag som jag inte uppfattade vad det
var) som hade en rätt mild smak utan vare sig syrlighet eller beska.
Sedan kom en ljuvlig soppa tillredd av en buljong av
lättrökt hällflundra med vitt vin och grädde som skummande slogs upp på små
fina engelska ärter i en liten lergodskopp. Det blev också en citrusdipp av
crème fraiche med forellrom och krispiga flarn att doppa i. Även det var en
utsökt aptitretare.
Eftersom resan skulle föra oss genom Santa Barbara och ta
oss till de allra bästa och mest välrenommerade producenterna i den här
landsändan, valde jag den här kvällen att fokusera på förstklassiga viner från
Sonoma. Det skulle bli en bra jämförande grund för oss att få en stilistisk bild
av vinerna från Santa Barbara och hur de skiljer sig från vinerna i norra
Kalifornien.
Till menyns två
första rätter valde jag två producenter ur grupperingen In Pursuit of Balance,
vars filosofiska idéer är att tillverka eleganta viner med lägre alkohol, en
frisk naturlig syra och inte särskilt mycket ek. Viner med ”bättre balans” än
de mer 1990-talstypiskt stora amerikanska vinerna helt enkelt. Det första av dem, 2011 Chardonnay Demuth Vineyard från Knez Vineyards uppe i
bergen i Anderson Valley i Mendocino (längst upp i norr), var det lättare och
även stramaste av de två. Här var det syra, mineral och stringens som stod före
fruktighet och ekfat (enbart äldre ekfat) i doft och smak och hade man provat
vinet helt blint i en helt annan miljö hade en klassisk vit bourgogne säkert
kunna ha dykt upp på gissningslistan.
I glaset intill
ett lika elegant men aningen rikare vin, 2012
Chardonnay från Hirsch Vineyards ute i Sonoma Coast. Här har man odlat
Chardonnay i ett par decennier, men det är först på senare år som man också har
gjort eget chardonnayvin. Sedan 2010 har man bytt vinmakare till Ross Cobb och
med det blev vinerna också påtagligt mer eleganta. Som det här.
Menyns första rätt var en väldigt fin sashimi av flundra,
fint rullade tunna bitar komponerade i mitten av tallriken. Till det hörde lite
inkokta men fortfarande krispiga fint skurna bitar av en tistelrot (påminner om
kronärtskocka) och en lätt syrlig buljong av rabarber. Det hela toppades med fint
skuren picklad ingefära och shisokrasse, vilka båda tog sig ett tydligt uttryck
i rätten och även lade sig en aning ovanför vinernas mer finstämda dofter.
Smakmässigt passade vinerna bra, men maträttens dofter tog över vinernas finess
en aning.
Nu ska dock ingen skugga falla över sommelieren, som var
duktig och gjorde ett riktigt bra jobb. Det var jag som hade valt vinerna
utifrån ett ”utbildande och för resesällskapet informativt sätt”, med bara en
liten hänsyn till grundstrukturen i menyns rätter. Det gällde också nästa rätt,
en halstrad pilgrimsmussla från Massachusetts till vilken en smak- och doftrik
sås av kokos, rostade jordnätter, lime och en doft av curry hörde. Så långt
inga problem, jag tyckte just det passade bra till framför allt vinet från
Hirsch Vineyards, men hade vi valt ett rikare och en aning mer fatrostat vin
hade det säkert varit bättre. Det som dock störde mötet en aning, framför allt
doftmässigt, var inslaget av färsk koriander och lite mynta, två ingredienser
som vill äga hela världen om de så bara får något att säga till om i en maträtt.
Som här. Mitt råd är alltid av vara väldigt försiktig med aromatiska örter och
kryddor och egentligen helt ge fan i att använda mint i mat. Mint används i
godis och tandkräm, inget annat, om man frågar mig.
En orgie i Pinot Noir från Sonoma, skulle man kunna kalla
nästa avdelning i kvällen. Jag valde ut fyra pinotviner för att visa
stilskillnader hos producenter, alla medlemmar i In Pursuit of Balance. I det
första glaset fick vi en 2011 Pinot Noir
Costalina från Ceritas, en utmärkt småskalig producent ägd av John Raytek och
hans hustru Phoebe, vars viner alltid drar åt det lättare och mer elegant
fruktiga. Det här vinet hade en underbart körsbärsaromatisk och frisk rödfrukt
och skulle också säkert tas för en bourgogne om det fick ett par års vidare flasklagring.
I glaset intill
ytterligare ett ”bourgognelikt” men något rikare fruktigt exempel på
förstklassig amerikansk pinot, 2011
Pinot Noir The Haven Vineyard från firman Littorai, ägd av den i
Bourgogne strikt skolade vinmakaren Ted Lemon. Vinet kommer från en vingård ute
i Freestone i Sonoma Coast som planterades 2001 och med bara 13.5 procents
alkoholhalt och omkring 30 procent nya franska fat är det elegans och silkighet
som präglar detta utsökt friska och fruktiga vin. Jag älskar det här vinet, men
fick jag själv välja skulle jag ge det ett par års flaskmognad till – jag vet
nämligen att det blommar ut i än större komplexitet då.
Även de två andra vinerna kom från Sonoma Coast, det första av dem från Failla Vineyards, en firma som regisseras av den begåvade vinmakaren Ehren Jordan som gör stilrena, fintstämda och väldigt goda viner. Även i denna 2011 Pinot Noir Hirsch Vineyard stod de aromatiska och sötsyrligt friska körsbärstonerna ut, men det fanns också en förföriskt blommig nyans samt en vingårdstypisk jordkryddighet i vinet. Det här var väldigt gott, det med.
Williams
Selyem är en av de mest klassiska pinotproducenterna i Kalifornien och
de göra numera en ganska omfattande vinlista av framför allt pinotviner. Stilen
är djupare fruktig och komplex, med rik och silkig kropp, god syra och ett uns
av fat (i de unga vinerna). Att vinerna har en enastående förmåga att utvecklas
till makalös och bourgognelik (grand cru)
komplexitet med 10 till 20 års lagring är vida dokumenterat, den 2010 Pinot Noir Coastlands Vineyard
från en högt belägen vingård i Freestone ute i Sonoma Coast vi nu drack får ses
som ett barnarov. Men god var den, väldigt god. Och de fyra pinotvinerna visade
sig vara utmärkt rödfruktiga, silkiga, balanserat syrafriska och eleganta,
precis som pinotviner av rang från Sonoma och särskilt Sonoma Coast brukar vara.
Att jag hade siktat in mig på Pinot Noir handlade inte
bara om personlig smak och beundran för just dessa fyra firmor, varmrätten mer
eller mindre skrek ”Jag vill ha Pinot Noir” till mig. Ankan från Liberty Farm
var stekt medium rare (kanske en aning
understekt i min smak), men den var god. Till den hörde smörstekta toppmurklor
(pinotviner älskar svamp) och en ankfond inkokt med färska körsbär (som på ett
skolboksmässigt träffsäkert sett gifte sig superlyckligt med vinernas eleganta körsbärsparfym).
Jag kunde inte låta bli att beställa in ytterligare ett
pinotvin, det går liksom av bara farten när det är så gott, när tiden räcker
till, när det finns odruckna fina flaskor i vinkällaren och priserna (trots att
det är finkrog) är rimliga. Sedan den franska trestjärniga kocken Claude
Koeberle hade lämnat sitt värv i de franska köken och flyttade Kalifornien,
börja han tillsammans med en amerikansk vinmakare göra viner under etiketten Soliste
Cellars, idag också medlemmar av In Pursuit of Balance. Balanserade
viner i matvänlig stil står i deras programförklaring och den 2010 Pinot Noir Fôret vi beställde in
var ett fint exempel på det. Druvorna, Pinot Noir av den eleganta och
syrafriska schweiziska klonen Wädensvil 2A, kommer från en vingård i svala
Occidental i Sonoma Coast och vinet är superelegant, silkigt rikt och runt med
en pigg syra och kvardröjande eftersmak. Året i ekfat, bara 30 procent nya,
hade inte märkt vinet med någon ekkrydda, här var det renhet och finess som
rådde. Första årgången var det, 150 lådor blev det, inte mer.
Avslutningsvis blev det dessert på temat choklad, en fin fondant av mörk lätt bitter choklad,
till det lite len chokladsorbet, krossad choklad, kaksmulor och krämig grädde.
En bra och välgjord dessert. Det blev också en servering med mignardiser.
Så vad tyckte vi
då om Providence? Det var nog lite blandat. Ser man till miljön andas det fin
matsal, vackert och sobert inrett med dämpad belysning (därför de mörka
bilderna med lite märklig färgton, att skjuta bilder med blixt gör man inte på fine dining), fint porslin och vackra
bestick. Ser man till personalen och servicen var den väldigt bra och även
serveringstempot var bra. Däremot var jag mindre imponerad av timingen, kök och
sommelier var dåligt synkade och maten kom ibland i otakt med vinserveringen.
Okej, låt gå för att vi faktiskt beställer in mycket mer vin och många fler
vinglas än vad ett normalt sällskap gör, men då måste sommelier och kök planera
tempot på ett annat sätt. Här fungerade just det lite sämre. Matsalarna rymmer
totalt cirka 100 gäster, stället är alltså stort, men det var 18 kockar och
kockelever i köket och det vimlade av personal ute i matsalen. Här finns en del
att finslipa. Vänligheten och servicegraden var dock förlåtande hög. En annan
synpunkt var också att maträtterna var lite för kryddiga och smakrika för att
matcha eleganta viner. Kanske hade sommelieren valt annorlunda om han själv
hade fått välja.
Jag kommer gärna
tillbaka hit, jag gillade stället och vinlistan, men nästa gång väljer jag nog
det sex personer stora chefs table
inne i köket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar