Mattei’s Tavern den 12 juni

 

 

Los Olivos är hur gulligt som helst, en liten småstad som ser ut som hämtad från en westernfilm, egentligen bara två små huvudgator som korsas och kantas av vackra kulisshus bakom vilka ett mer anspråkslöst villasamhälle breder ut sig ett par hundra meter åt varje håll. Los Olivos är en vinstad, en viktig sådan. För 10 år sedan hade ett drygt dussin vinerier sina tasting rooms här, idag räknas de till 55. Att vinet är huvudsaken i den här delen av staden framgår med all tydlighet.

 

Här ligger också den trevliga restaurangen Mattei’s Tavern, en tidigare diligensstation som under många år drevs som en mer rustik restaurang av två bröder, men som sedan ett år tillbaka (ungefär) ägs av vinkapitalisten Charles Banks (före detta Screaming Eagle och Jonata, numera Sandhi, Mayacamas Vineyards och sydafrikanska Mulderbosch). Tanken är att etablera en liten resort med små trevliga villor att hyra del av, och såklart restaurangen Mattei’s Tavern som man har satsat stort på och lyckats väl med. Här finns en trevlig bar, ett par matsalar i olika storlekar, plats att sitta ute och ett par bord inne i köket. Vi tog det stora klöksbordet, chefs table minst sagt.

 

Av någon anledning hade det blivit alldeles för lite bubbel under veckan i Santa Barbara County. Visst, det finns ingen direkt kultur att tillverka den typen av viner här, även om ett par producenter (Flying Goat Cellars, Clos Pepe Vineyard och Brewer-Clifton) faktiskt gör goda mousserande viner. Den här kvällen tog vi oss vinmässigt upp till svala Anderson Valley i den nordvästra delen av Mendocino och hittade ett riktigt gott och elegant vin från Scharffenberger Cellars. Från deras 49 hektar stora vingårdar görs ett par mousserande viner, bland annat denna NV Brut Excellence som görs av två tredjedelar Chardonnay och resten Pinot Noir, jäst enligt klassisk metod i flaska och sedan tillsatt en dosage på cirka tio gram per liter efter två år på jästfällningen. Det här är ett riktigt gott och elegant vin, friskt och upplevt helt torrt, med en lättsam kropp i en väldigt lättdrucken stil.

Maten på Mattei’s Tavern är lite rustik, en kombination mellan franska och amerikanska brasserier. Jag hade beställt ett par apetizers att börja med och därefter en rejäl varmrätt. De majsbröd som kom in som en första smårätt var både lite flottiga och alldeles för grillrökta för att vara riktigt goda.

Då var nästa rätt desto bättre, i alla fall den ena hälften av dem, den tempurafriterade ockran. Egentligen är nästan alla tempurafriterade örter och grönsaker goda och lätta att göra. Okran var god, mjukt inuti och krispig på ytan, men varför man ens kommer på idén av fritera picklad gurka övergår mitt förstånd. Nu är jag ju i och för sig inte så förtjust i inlagd gurka, det kan ju förklara en del.

Det första vinet kom till största del från en vingård vi besökte häromdagen, James Barry Vineyard i Paso Robles, men också till mycket mindre del från Brosseau Vineyard uppe i Gavilan Mountain i appellationen Chalone i Monterey. Denna 2009 Chardonnay Yuen kom från Wind Gap Wines och var ett lätt och mineraliskt chardonnayviner helt utan toner av ek och med en frisk frukt och lätt men god eftersmak. En fin vinmässig start på måltiden.

Den grillade bläckfisken med sauterade oliver, ruccola och persikor var en lite smakrikare rätt som krävde ett något fylligare vin.

 

Det fann jag i en 2010 Chardonnay från Hanzell Vineyards som har sina vingårdar i bergen ovanför staden Sonoma. Firman är en av de mest klassiska för Chardonnay och Pinot Noir och ett gott rykte för sina lagringsdugliga chardonnayviner. Det vin vi hade nu var fortfarande väldigt ungt och lite stramt, faten noterades men hade ingen större plats i vinets helhet, istället var det en frisk och fortfarande ganska stram frukt som dominerade. Det var gott och faktiskt rätt burgundiskt, möjligen var det lite för kallt serverat och hade jag själv varit sommelier skulle jag ha dekanterat vinet för att få det att blomma ut mer. Nu fick det luftas och temperas lite i glaset, men egentligen inte tillräckligt för att visa vinets hela härlighet.

En smårätt som har blivit signaturrätt här på Mattei’s Tavern, och som jag tycker är så genialisk i sin enkelhet att jag själv rakt av har stulit den till Café Rotsunda och med den skördat stora framgång hos mina gäster, är den grillade avokadon som serveras med en ponzu (en dashi smaksatt med sojasås och limejuice) och färskriven wasabi.

Nästa vin serverades blint för att leda in gruppen på vart nästa års superexklusiva vinexkursion skulle ta oss. Det gick inget vidare, men det gav oss ändå en viktig ledtråd i vikten att välja rätt och försöka förstå vindistriktet och dess viner. Vinet hade en mörk och ganska stum, jordig och inte vidare aromatisk doft och jag var faktiskt rätt besviken. Smaken var torr, något kärv och knuten och saknade precis alla typiska silkiga och charmerade drag som skulle locka oss till Bourgogne. Men så här är det – det etiketten lovar i Bourgogne håller inte alltid. Den här kvällen ville inte alls 2005 Clos Vougeot Grand Cru från Domaine Jacques-Prieur charma oss, det var helt enkelt en besvikelse. Det gör utmaningen ännu mer intressant för mig, nu har jag pressen på mig att sätta ett exceptionellt bra schema med producentbesök som kompenserar detta bottennapp. Förväntan vs Michel, 1-0.

Tack och lov tog nästa vin oss hela vägen till saligheten. Då Mattei’s Tavern numera ägs av Charles Banks har vinlistan börjat innehålla en hel del av hans egna viner, däribland en fin årgångssamling från Mayacamas Vineyards uppe i Mount Veeder i Napa Valley. Nu ville jag visa mina resevänner hur en riktig bra mogen cabernet från Kalifornien smakar och med 1975 Cabernet Sauvignon blev det fullkomligt övertygande. Vinet hade en djup men mogen färg, en doft som skulle lura vilken kännare av bordeaux som helst, men som då troligen hade placerat vinet i en varmare årgång. Här fanns nämligen fortfarande en fin fruktighet kvar, men också ceder, tobak, torkad frukt, skogsgolv och tryffel, och dessa egenskaper gick igen i smaken, som fortfarande hade en perfekt tanninstruktur kvar för att ge vinet en riktigt fin balans. Det var helt enkelt ett magnifikt vin!

Nästa vin hade jag tagit med hemifrån som en lätt uppvärmning till det besök vi skulle göra dagen efter den här middagen, Sine Qua Non. Man vill ju inte komma ouppvärmd till ett sådant besök och där dra på sig bristningsskador eller annat onödigt för att man inte hade kalibrerat sig tillräckligt. Då jag själv tycker att vinerna från Sine Qua Non behöver minst 5-8 års lagring från årgången för att de ska upplevas perfekt balanserade, då frukt, ek och alkohol har gift sig perfekt, hade jag valt att ta med mig en 2005 Atlantis Grenache, ett vin som lite grand markerar en vändpunkt för Manfred Krankl när det kommer till just Grenache, den druvsort han själv håller som allra mest krävande och svårast att lyckas med. Nu, när vinet har inträtt i sin första mognadsfas, är det ljuvligt väldoftande med djup, sötaktig och lite kryddig doft och faktiskt nästan helt utan toner av den ek som för bara några år sedan fanns här. Smaken är fyllig, tät och intensiv men ändå sammetslen och följsam, det finns en lätt eldighet i framför allt eftersmaken, men jag upplevde smaken som väldigt fint balanserad och sammansatt. Jag hade bett sommelieren dekantera vinet redan när vi kom, det var nog klokt. Vinet hade blommat ut helt perfekt!

Som varmrätt hade jag beställt ett par stora côte de boeuf som grillats hela på benen och sedan trancherades och lades upp på stora träbrickor. På dessa rikligt med sauterad schalottenlök och lite i olivolja hastigt stekta shishito, en chilefrukt som påminner om (eller är) padrones. Köttet var otroligt bra, perfekt grillat och saftigt med en väldigt fin smak som vittnade om både högsta kvalitet i sig och om en bra hängtid då smaker har koncentrerats och utvecklats. Riktigt bra!

   Tillbehör var fint krispiga pommes frites som vi serverades flera extraomgångar av (ett tecken på att vi tyckte om dem), samt en gratäng av smörsauterad och i béchamelsås stuvad majs. Också det ett väldigt gott tillbehör.

Då vi bodde i grannbyn Solvang hade vi beställt färdtjänst. Av någon fullkomligt outgrundlig slump visade det sig vara en ”vän på Facebook” som skulle köra oss den här kvällen. Han är i grunden fotograf och har dessutom varit guide i vinlandet Santa Barbara County i 15 år (det är så vi har ”träffats”). Det jag däremot inte visste var att han också tillsammans med en vän gör egna viner. Nu stod han där, vid vårt hotell, med sin van för att köra oss, och med två flaskor i händerna.

   ”Ta med vinerna till middagen, ni får dem, det vore kul att höra vad ni tycker om dem, de har fått otroligt fina omdömen i flera tidningar här i USA och jag är nyfiken på att höra din ärliga åsikt”, sade han till mig.

   Men herre min skapare! Varför blir det inte så här när man åker taxi hemma i Stockholm? Nog för att Uber är bra (något annat åker jag sällan), men att få två flaskor sjyst vin som gåva när man åker…

   Vi provade vinerna blint. Det första vinet hade en liten ljusare frukt, nyanser åt rött, en ganska djup och fruktig kropp med en liten kryddighet och fina tanniner. Någon ek stod inte att finna och balansen var överlag mycket fin. Jag gillade det här vinet, 2010 Syrah Sawyer Lindquist Vineyard från firman No Limit Wines och druvor som köps från en vingård mitt emot Alban Vineyard uppe i svala Edna Valley. Just den här tappningen skiljer sig utseendemässigt från den andra enbart genom flaskans röda vaxtopp, till skillnad från den andra som har svart.

   Tillverkningsmässigt skiljer sig tappningarna genom att vinet med röd topp är lagrat i helt neutrala franska ekfat, medan den 2010 Syrah Sawyer Lindquist Vineyard från samma vingård (såklart) har mognat i till hälften nya franska ekfat. Lagringen har dock varit lika lång, cirka 36 månader, vilket är en ovanligt lång men lika lång lagring som toppvinerna hos Alban Vineyards, Sine Qua Non och E Guigal. Denna cuvée var min favorit, djupare och mörkare i frukten, något mer kryddig, en aning mer strukturerad och med en fin inramning av den ekfatskaraktär vinet faktiskt vann lite på. Det här var för mig en helt ny upplevelse, jag visse inget om vinerna och de var riktigt bra. Dessutom skämdes de inte för sig att serveras efter Sine Qua Non, även om de båda var lite lättare och kanske inte riktigt nådde upp till precis den ypperliga nivån. Men bra var de, tvivelsutan.

  ”Jag giller inte när vinerna blir för tunga, för fruktsöta, för ekfatskryddiga, jag är engelsman och har de europeiska vinerna som grundmall, därför gör vi viner med måttligare alkohol och balanserad smak”, berättade vår vinmakande chaufför Lee Tomkow när vi på hemvägen pratade om hans viner.

Mattei’s Tavern är ett oerhört trevligt ställe, fullt av värme och känsla. Det doftar gott från den öppna spisen, det är ett härligt tempo och en underbar atmosfär, det är livligt och det är väldigt god mat. Är man intresserad av vin får man tillfredsställelse i både klassiskt europeiska och en mångfald av amerikanska viner. Vinlistan är på väg att utvecklas, fördjupas och breddas, men det är genomgående kvalitet och noga utvalt som råder.

   Där vi satt i köket kan det blir lite bullrigt från både musik och köksfläktarna. Står man ut med det är köksbordet eller något av de fyra borden intill min favorit. I annat fall sitter man i någon av de matsalar som ligger lite bortom köksavdelningen. Eller sitter man i baren och njuter av goda drinkar och äter smårätter. Servicen är vänlig och bra, men det jag upplevde den här kvällen var att den var lite rörig, det kändes aldrig riktigt smidigt eller att personalen var helt i fas och hade full kontroll. Det kan möjligen (troligen) bero på oss, vi är lite (förlåt, mycket) speciella när vi rör oss i flock, vi tittar i vinlistorna, vi beställer in extra viner, det blir helt plötsligt nya glasomgångar, det ska dekanteras, det ska blindprovas och det ska vridas och vändas på varje vin i 15 minuter innan vi går vidare till nästa. Då blir det såklart ett helt annat tempo vid vårt bord än det som världens samlade styrkor av servicegivare är vana vid.

   Egentligen borde vi skämmas för vår lite småstökiga (men ytterst vänliga och passionerade) attityd, men det gör vi inte. Istället byter vi krog till nästa dag och går bärsärk även på den nya vinlistan. Och så börjar allt om från början igen ...