Nej, nu orkade jag inte vara utan kalas längre. Nog för
att jag i mitt dagliga arbete har besökt och ätit mig igenom den ena toppkrogen
efter den andra den senaste månaden och provat väldigt mycket sköna toppviner
under samma tid, men privat kalas var det som stod högst upp på önskelistan denna
kväll. Och ju enklare och mindre planerat, desto bättre, tänkte jag. Det är
oftast då det blir roligast.
Kompisarna Gun och Lenny hade nappat på idén, det gör de
alltid … tur att man har tvättäkta vänner. Vi körde på i all enkelhet hemma hos
dem, med ett par glas vitt vin som introduktion till kvällen. Det första vinet
var faktiskt inte vidare upplyftande, även om jag vid tidigare tillgällen för
lite mer än ett år sedan tyckte att det var gott, men nu var 2009 Eterium Chardonnay från Maybach
och den för övrigt så begåvade vinmakaren Thomas Brown inte särskilt bra. Till
att börja med var färgen alldeles för mörkt halmgul för åldern, den påminde med
om ett lätt oxiderat naturvin, sedan noterades en trött frukt med en släng av
botrytis, något jag inte alls kände igen sedan förra gången jag drack vinet för
en bit över ett år sedan. Nej, verkligen inte gott. Bort med detta vin.
Tack och lov
hade vi också ett verkligt bra vin på lut, också det en chardonnay. Stilmässigt
påminde det om en rätt stor vit bourgogne, fet men lätt kropp, god syra, bara en
förnimbar fatkaraktär, en läckert nästan kritig mineralitet och sval fruktarom.
Jag landade till slut på en Corton-Charlemagne, eller något i den stilen.
Jösses vad gott det här var, men nu skulle det visa sig att vinet inte kom från
Bourgogne, som jag först hade trott, utan från Oregon, som jag hastigt under
blindövningen hade varit inne på. I glaset 2009
Chardonnay från Antica Terra. Det här är första årgången av vinet, som årgångarna
2009 och 2010 gjordes av Old Wente Clone från en vingård ägd av Bethel Heights.
Numera görs vinet Dijonkloner från ett block i den berömda Shea Vineyard, och
vinet är faktiskt ännu godare sedan 2011.
Rödingfilén hade jag bara hastigt sotat med gasbrännaren,
sedan smaksatt med salt, peppar, sojasås och sesamolja, för att sedan sätta den
kallt. Den serverades också kall. Till det späd sallat, friterad potatis, lite morötter,
gurka och rött äpple, dill för doftens skull och en lätt kryddig sesammajonnäs.
En god och somrig rätt som jag hade tänkt skulle passa till det lite smakrikare
chardonnayvinet från Maybach. Så blev det ju inte. Dock passade rätten fint
till det andra, mycket godare chardonnayvinet.
Jag gjorde ytterligare en enkel snabbrätt. Bläckfisken
stektes i olivolja tillsammans med finskuren fänkål, rödlök och vitlök, och
smaksattes sedan med salt, peppar, citron och lite timjan. Det tog inte mer än
två minuter att göra den här rätten. Gott till chardonnayvinet, helt enkelt.
Mums!
Nästa vin, blint serverat såklart, var tveklöst en pinot,
ett alldeles förtjusande vin som bjöd på både djupare, lite jordiga och kanske
även stenigt mineraliska kvaliteter och ytterst fina aromer av körsbär och
ljusare, mer aromatiska röda fruktnyanser. Jag ville först få vinet till Oregon
och ett toppläge och toppfirma där, men då jag fick nekande på det kände jag
att vinet ändå kunde komma från Bourgogne, då på nivån grand cru i en lite varmare årgång, 2009 tänkte jag. Också det fel,
att gissa vin är inte alltid så lätt, och eftersom jag kände att det inte kunde
komma från Kalifornien återstod bara Nya Zeeland eller Victoria i Australien.
Men i dessa områden är jag inte så bevandrad att jag hade kunnat plocka in
toppcuvéen 2008 Pinot Noir Aroha Te Muna
från firman Craggy Range, som imponerar allt oftare på mig. Just det här
vinet, gjort från en toppsektion i den fina vingården Te Muna Road Vineyard
uppe i Martinborough på Nordön är hittills det finaste pinotvin jag har druckit
från Nya Zeeland. Bra jobbat, Craggy Range, mer av den här varan tack!
Efter fyra timmars dekantering hade det fortfarande
väldigt unga 2006 Cabernet Sauvignon
Lucia Abreu Vineyard från Howell Mountain och firman Aubert Wines börjat öppna
upp sig och bjöd då på en mörk, tät och försiktigt fatvaniljkryddig doft med
inslag av den stenighet som gör att man känner igen bergsfrukten. Smaken var
fyllig, lent texturerad med en mörk, djup fruktighet, den hade unga och myckna
men fina tanniner och en kvardröjande eftersmak. Ett riktigt gott men än så
länge inte direkt komplext vin. Den här typen av kaliforniska cabernetviner
behöver bortåt tio år från skörd innan de börjar visa sin fina komplexitet. Som
ungt är det förvisso också gott, men allra bäst kommer det nog till sin rätt om
fem till tio år.
Nästa vin var vi först lite tveksamma på, fast defekt
tyckte jag inte att det var. Det var mest knutet, dessutom i en helt annan
stil. Det var därför jag först gick helt fel, jag gick in i vinet med tanken på
att det var en amerikansk cabernet som var minst tio år mogen, men det jag
upplevde var hur komplext och mer ljusfruktig de 60 procent Grenache var i
denna 2006 Châteauneuf-du-Pape Deus Ex
Machina från Clos Saint Jean visade upp. Det här vinet var såklart ungt,
precis nyöppnat och lite stökigt, men det tog sig riktigt bra i glaset under
den närmaste halvtimman och var till slut riktigt gott. Alla tankar på
tveksamheter var nu som bortblåsta, den rackaren ville ju bara har mer luft än
vi gav det. Snyggt balanserat, fin textur, unga tanniner och en liten
mineralitet noterar jag vidare i minnet.
Snyggt välmarmorerade entrecôter från Hakans Kött i
Helenelund (gå dit, köp kött, du blir garanterat supernöjd) och Hakans
hemgjorda, lätt kryddiga korvar, låg på grillen och osade läckert och såg
alldeles överlockande goda ut. Till det hade jag råstekt sötpotatis med
purjolök och tomater, och kryddat med lite rosmarin och timjan. Superenkelt och
ruskigt gott. Nu mådde både vi och de två röda vinerna alldeles prima.
Jag hade tagit med mig lite ostar också, en syndigt
krämig Brillat-Savarin och en smakrik Crottin de Chavignol. Till det bara lite
frukt- och nötbröd. I glaset kvällens sista blindbock, återigen ett vin jag
gick bet på. Citrusskal, lite mandel, hög syra, viss ålder och till och med en
försiktig oxidnyans, samtidigt med en god fräschör i smaken. Min första känsla
sa att vi var i Loire, och hur lika stilarna än kan vara tänkte jag inte ens
tanken på att det kunde vara druvan Furmint från Tokaj, men så var det. I
glaset 2000 Királyudvar Tokaji Furmint Úrágya
från Istvan Szepsy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar