Så var det åter dags för ännu en cookalong, säsongens
första på Restaurangakademien, en kväll fylld av matlagning i grupp, helt utan recept men med gott vin
i glasen och inspirerande råvarubuffé att välja och vraka från i syfte att
skapa en helt perfekt designad maträtt till sitt valda vin. Femton kockar, fem
viner, två timmar - spelet kan börja!
Det första vinet är en favorit och ständigt återkommande
bekant i dessa sammanhang, en elegant 2010
Chablis Premier Cru La Singulière från La Chablisienne, ett kooperativ som
äger ansenliga arealer i alla typer av vingårdsmarker och därmed gör fina viner
på alla kvalitetsnivåer. Just det här vinet är en cuvée från olika premier crus, och vinet är jäst och
lagrat i en kombination av ståltankar och äldre, neutrala ekfat.
Det jag gillar
med det här vinet är elegansen, den tydliga känslan av platsen (den mineraliska
och kritigt jordfeta tonen) och den friska syran. Då kroppen är någonstans
mellan lätt och medelfyllig är det en relativt lätt rätt som bör lagas så att
vinets fina smak inte går förlorad i maten. Nästa steg är att hitta rätt i
balansen mellan syran och mineraliteten i vinet, och en matchande fin sälta och
syra i maten, och slutligen bör man undvika söta smaker i maten eftersom vinet
är för torrt för att stå pall för sötma.
Elegansen skulle fångas genom en mild rätt av ostron och
gös, försiktigt tillagade om ens alls. Gruppen tog den lätta vägen till perfektion
genom att göra en skummande soppa av ostronen, lite schalottenlök sauterad i en
kastrull toppades med ostron, ostronspadet, torrt vitt vin (helst i samma stil
som chablis), lite fiskfond och grädde. Det hela sjöd inte längre än fen
minuter, sedan mixades allt och silades slätt. Smaksättning med salt behövdes
inte, däremot lyftes soppans syra mot vinets med lite pressad citronsaft. Helt
perfekt till vinet, absolut perfekt.
Till det en
carpaccio av tunna skivor av den finaste ryggfilén från gös, lätt saltade och
sedan toppade med brynt smör och lite färska timjan, precis innan servering.
Trots att smöret blev en aning lite mer brynt än jag hade tänkt mig, fungerade
det bra till vinet.
Viner med viss sötma bör alltid matchas av maträtter med
motsvarande sötma, detta för att vinet inte ska ställa sig över maten med sin
sötma. Har vinet en frisk syra, gäller samma sak här, satsa på att matcha syran
med motsvarande syra i maten. Har vinet både en sötma och en frisk syra, ska
maträtten således ha både en sötma och en frisk syra.
Det tjejtrion vid
det enkla med rättframt sötfriska 2011
Dr L Riesling från Dr Loosen i Mosel gjorde var att
spegla vinets sötfriska smak med en underbart god och välbalanserad salsa av
finskuren mango, sticklök, hastigt blancherade sockerärter och räkor. Det hela
smaksattes med lime och en liten gnutta färsk dutch chile till en mild men ändå kännbar kryddhetta.
Till detta en
laxfilé (jag väljer alltid den finaste ryggfilén, som ger snyggare portioner) som
bara hastigt stektes i het panna runt om, den ska vara rå eller nästan rå i
mitten, och sedan smaksattes med salt, rostade sesamfrön, lite sesamolja och
sojasås. Sånär som sältan, som gör sig väldigt bra både till vinets fruktsötma
och friska syra, är den övriga smaksättningen mer till för att sätta spets på
rätten än att koppla den till vinet. Men det var tack vare salsan som vinet
satt som hand i handske till rätten. Att det dessutom fanns lite sås av crème
fraiche med lite chile och lime (för att spegla vinets syra och limefruktiga
arom) var bara positivt eftersom en lätt krämig textur kan förhindra att vinet
får en bitter ton i mötet med laxens umami.
Catena gör några av de finaste
chardonnayvinerna i Mendoza i Argentina, men den 2011 Chardonnay vi hade från dem är av enklare slag. Vinet har en
medelfyllig smak, en god snarare än frisk syra, en fint men samtidigt något neutral
fruktarom och en balanserad men lätt kryddig nyans av ekfaten det har jästs och
lagrats i. Det är inte direkt smörigt, såsom en del chardonnayviner kan vara,
men det finns en lätt krämig textur i smaken.
Rätten skulle
byggas av två komponenter, dels en viss krämighet och smörighet för att möta
vinets kropp, dels en försiktigt nötighet för att spegla fatkaraktären, om än i
måttlig nivå. Ett par svartrötter skalades och kokas al dente i saltat vatten
med citron, för att sedan direkt inför servering smörsauteras. Det senare för
att till viss del möta vinets lite kropp. Huvudnumret var feta pilgrimsmusslor som hastigt bryntes
på varje sida i olivolja, men direkt fick smak av krossad vitlök och rosmarin, i
med riktligt med smör, lite salt och peppar och lite färskpressad citronsaft.
Sedan var det bara att ösa, och ösa och ösa. Vilken formidabel smak musslorna
fick av det goda steksmöret. Den här stekytan speglade vinets fina nötighet
perfekt och den syra som tillfördes genom citronsaften balanserade vinets
fruktsyra perfekt.
Pricken över i
var lite mild gräslökshollandaise, som jag först hade planerat att göra först
om vinet hade varit smörigt och behövde en smörig komponent i maträtten för att
fullkomligt perfekt aromspeglas.
Oregon är en av de bästa regionerna för Pinot Noir i
världen. Det ville jag visa upp genom att använda 2009 Oregon Pinot Noir från det klassiska vineriet Erath
Vineyards. Då det är firmans största pinotvin till produktionen sett,
är druvorna köpta från flera odlare i alla olika underdistrikt i Willamette
Valley. Vinet är jäst i stora ståltankar, men sedan lagrat en kort tid i små
franska ekfat. Det är ett rätt härligt körsbärs- och hallonfruktigt vin med en
diskret jordig ton (typisk för Oregon, av någon underlig anledning), en god
syra och silkiga tanniner. Rätt gott, faktiskt.
Vi skulle arbeta med kyckling, var det tänkt, och även om
det låg hela kycklingar på buffén var det bara låren som kom användning den här
gången (resten frös vi in till kommande middagar). Underdelen av låren, själva
klubborna, fick se själva knäleden huggas av så att köttet kunde pressas ner
mot själva klubban och frigöra benpiporna helt rena. De smörstektes runt om,
placerades i en platå och täcktes nästan helt av en mörk kalvfond (vi hade
ingen kycklingfond), rött vin, lite vatten och lite hallon (för att spegla vinets
hallonfruktiga aromer) och fick sedan bräsera långsamt under lock i en dryg
timma tills köttet var så mört att de nästan föll av klubborna. Fonden kokades
in, silades och smaksattes med salt, lite peppar och en gnutta fin
rödvinsvinäger för att balansera vinets fina syra. Det blev en riktigt god sås!
Av överdelen av
låren, som benades ur och putsades fina från ben och skinn, gjordes en färs på
samma sätt som till Wallenbergare. Köttet körs i en matberedare med lite salt
och peppar till en slät färs, i med ett par äggulor och kör vidare i mixern och
sedan i med grädde i omgångar till en slät färs. Allra bäst är att låta färsen
stå en timma eller så i kylen, så att den knyter sig lite och på så sätt kan ta
emot ytterligare en liten omgång av grädde. Då blir den väldigt slät och får en
underbar textur. Färsen formas sedan till små biffar som vänds i ströbröd och
steks därefter gyllene i smör.
Den helt
perfekta matchningen med vinet handlade om ett par detaljer. Viktigast var
såklart att det var en rätt med exakt samma smakintensitet som vinet. Därefter
stod, faktiskt, såsen från kycklinglåren som den näst viktigaste faktorn, den
fint placerade hallonaromen i såsen låg helt perfekt i linje med vinets
fruktighet. Själva kycklingen var rent smakmässigt bara ett tillbehör i mötet,
men den kål som hade strimlats och sauterats i smör och vitt vin, gjorde
egentligen inte mer än att spegla det lätt jordiga och örtiga nyanser som vinet
har.
Till det sista vinet, 2008 Château Bouscassé från det sydvästfranska distriktet och
odlaren Alain Brumont, fanns det hur många kloka vägar som helst att
gå. Att vinet har en mörk och ganska djup frukt och en medelfyllig kropp
medförde att tjejerna ville göra en medelkraftig rätt, och den tanninstruktur
som vinet har (den är dock inte alls så markerad som egendomens syskonvinet från
de äldsta stockarna har) skulle fångas upp rundas av med hjälp av ett krämigt
tillbehör.
Valet föll på
lamm, filéer som putsades fria från hinnor och senor, sedan stektes hastigt
runt om och kryddades med salt och peppar. På dessa filéer breddes en panad av
fransk senap, en drös med finhackade franska örter och lite ströbröd (för att
binda samman panaden). Filéerna bakades sedan till 55 graders innertemperatur
på låg värme i ugnen till en perfekt rosa kärna.
Såsen kokades av
putset från köttet. Jag slänger aldrig något annat än fett jag pustar bort från
kött och fågel, det bryns tillsammans med finskurna rotgrönsaker och i detta
fall krossad vitlök och rosmarin för att ge smak till såser. Det tog inte mer
än fem minuter innan den kalvfond vi hade använt som grund till denna sås, fick
en riktigt fin lammsmak.
Tjejerna spädde
på känslan av lammrätt genom att smaksätta mandelpotatiskrämen med lite vanlig
getost, en idé som gav rätten ett riktigt lyft.
Det här blev en mycket lyckad cookalong med verkligt fina
rätter och superba kombinationer. Det blir lätt så när intresset är stort och
matlagningen utgår från vinerna, snarare än att vinerna väljs efter
maträtterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar