Middagar i all ära, men det är något särskilt med
luncher. Eller en kombination av de två, typ. Börjar middagen tidigt, redan
strax efter lunch, räcker den längre. Börjar den tidigt, hinner man dessutom
servera många fler viner. Dessutom känns det lite busigt när caféets grannar
kommer hem från jobbet vid sextiden när man själv precis har kommit igenom
förrätten, den andra rätten och de första vinerna. Den här dagen, kvällen och
sedermera natten blev helt enkelt helt perfekt!
Det hela börjad2010
Condrieu Les Terrasses de l'Empire från Domaine Georges Vernay,
vars naturligt mjuka syra upplevdes riktigt fräsch i denna lite svalare årgång
och dessutom fick assistans av en läckert pirrande mineralitet som bidrog till
att de vinet energi. Den fina frukten gav en mjukt sötaktig rondör och den
druvtypiska tonen av violpastiller och persika smög sig fram först i
eftersmaken. Vilket sällsynt elegant vin, det här gillades skarpt.
e med en först lite blyg, men med luft
växande och riktigt elegant
Riktigt lika lyriska
var vi dock inte över nästa vin, 1999
Meursault Premier Cru Genevrières från François Jobard, en vinproducent som
vi inte har några större upplevelser från. Visst kan vinerna vara goda (numera
är de bättre, under ledning av sonen Antoine), men några större fullträffar har
vi aldrig noterad. Just det här vinet var dessutom bedagat, en aning oxiderad
och trött, förvisso fortfarande fruktigt, men äppligt och nötigt och inte alls
särskilt gott.
Tallriken bjöd på lite svalrökt lax med en doft av
rosmarin och äpple, lite färska räkor som vändes i en lätt kryddig räkmajonnäs
(slagen av olja i vilken räkskalen har rostats), pilgrimsmusslor som sotats och
vänts i olivolja och citron samt lite syrad fänkål, sallat och morötter. En enkel
men lite pysslig rätt, som tack vare sin rika umamisötma och lätt kryddiga ton
passade alldeles perfekt till condrieuvinet och dess rika men finstämda
fruktighet.
Jösses i gatan så läckert nästa vin var, vackert
transparent ljusrött med en stor, parfymerad och läckert körsbärs- och
hallonaromatisk med en liten släng av stenmineral och stjälkkryddighet, en god
och livfull syra, sammetslena tanniner, stor energi och absolut ingen
fatkrydda. Gudagott. Det jag hade skänkt upp var en 2011 Garnacha Peña Caballera från en 1.50 hektar liten vingård med
krossad granitjord på 850 meters höjd och den utomordentligt skickliga Bodegas
Marañones. Det här är en av de allra bästa firmorna i den stora
appellationen Vinos de Madrid, men de ser själva snarare San Martin och Sierra
de Gredos som sina ursprung (en djuplodad artikel om denna firma och andra
toppfirmor här kommer i nya numret av Livets Goda).
Det här vinet passade absolut perfekt till de smörkokta
morötterna (vars milda sötma spelade på exakt samma nivå som garnachafruktens)
som toppades med smörstekt kalvbräss och ganska hårt brynt karljohansvamp. Till
det en tryffelvelouté. Den här typen av rätt passar väldigt fint till smakrika
bourgogner, och passar den till den vintypen passar den såklart också till så
eleganta garnachaviner som detta.
Torbeck Vintners och deras betydligt
fylligare, djupare och solmoget fruktsöta 2002
RunRig, en syrah från gamla stockar i Barossa Valley, var en aning malplacerat
till den här rätten. Det här vinet var helt enkelt för fylligt och tog över
rättens finess.
Då var 2004 Volnay Premier Cru Les Mitans från
Domaine
de Montille en finare matchning. Det här vinet hade förvisso en rätt
typiskt örtig nollfyrakaraktär, men betydligt mindre än de allra flesta
nollfyror jag har druckit på senare år, dessutom var frukten mycket djupare och
bättre bevarad. Det är idag inget stort vin, men det var gott och välbevarat
och bjöd också på en viss komplexitet, och passade också väldigt bra till
maten.
Det hade även den unga och fortfarande fruktintensiva 2011 Pinot Noir Westside Road Neighbors
från Russian River Valley och toppfirman Williams Selyem gjort, men dessvärre
var den goda maträtten uppäten innan det här vinet dekanterades. Helt klart
fylligare i stilen, mörkt körsbärsfruktig, en god fräschör, i nuläget en lätt
fatkryddighet och en lång, silkig och riktigt god eftersmak. Egentligen är
vinet alldeles för ungt, vanligen brukar vin som detta nå sin första
mognadstopp vid cirka fem års ålder. I karaffen blommade det dock upp riktigt
fint.
Lite kraftigare viner stod nu på tur, och först ut av de
två kom den alldeles magnifika 2010
Continuum från just Continuum Estate uppe på Pritchard
Hill i östra Napa Valley. Bakom det här vinet, som domineras av Cabernet
Sauvignon och Cabernet Franc (som trivs väldigt bra här uppe i den järnoxidrika
vulkaniska jorden) står familjen Mondavi, med vinmakaren Tim Mondavi i
ledningen. Också det här vinet är ungt, tätfruktigt och djupt med en riktigt
fin balans mellan frukten och mineraliteten, och även om det är ungt är
tanninerna ytterst fint polerade. Jag hade dekanterat vinet fyra timmar innan
det serverades, och den finstilta primärparfym det då förlorade togs igen på
att vinet som helhet blommade upp. Vanligen brukar cabernetviner av den här
digniteten behöva mellan fem och åtta år innan de placerar sig i ett första
intressant drickfönster.
Precis i den fasen befann sig nu 2005 Cabernet Sauvignon Diamond Mountain District från
toppsatsningen Lokoya, en av de allra finaste medlemmarna i det stora stallet
Kendall-Jackson. Det här är vanligen det mjukaste och aningen mer snabbmognande
cabernetvinet av de fyra som görs, och just nu uppförde sig vinet alldeles
förträffligt. Djupt och mörkt bärfruktigt med nyanser av björnbär, svarta
körsbär och plommon, till det ett fint stråk av stenig mineralitet, faten är
väl integrerade och smaken lång. De tanniner som en gång höll vinet i att fast
grepp, har nu börjat rundas av och munkänslan är därför underbar. Alltjämt kan
man lagra detta vin och det från Continuum Estate i minst 15 år till. Om man
vill…
Vi drack de båda här och nu, till den lammbringa som hade
bakats under två timmar i olivolja, vatten, salt, peppar och rosmarin. Den
serverades med schalottenlök, haricots verts och bondbönor som bakats i lite
ankfett med örtkryddor och vitlök. Lite körsbärstomater hade också fått bakas i
ugnen, och till det här serverades bara en kräm av getost, crème fraiche,
fransk senap och färsk timjan. Enkelt, rustikt och busgott. Vinerna sjöng i
glasen till denna härliga rätt, och det hade i stort sett vilket medelfylligt
rött vin som helt gjort. Att gå mer detaljerat i vinvalen behöver man aldrig
göra, så länge maten är klokt balanserad. Det är egentligen i det senare, i
obalanserade eller inte tillräckligt klokt byggda och smaksatta rätter, som
många små bekymmer i mötet med vinerna uppkommer.
Tjugohundrasju är en riktigt trevlig årgång att dricka
nu, men någon stor årgång är det dock inte. Jag var faktiskt, först, lite
besviken på den 2007 La Tâche Grand Cru
från mytomspunna Domaine de la Romanée-Conti jag öppnade och dekanterade. Den
där ljuvliga parfymen fanns inte där, dock ett rätt härligt djup och den första
känslan av skogsgolv som gör röda bourgogner på väg in i sin första mognad så
sensuella. Nu var det absolut inget fel på vinet, och det jag initialt saknade
i doften började så sakteliga blomma upp. Även om rosorna inte blev yppiga och
förföriska, växte vinets doft avsevärt under den följande kvarten, för att
ungefär en halvtimma i karaff har nått sitt crescendo. Nu sågs storheten i
vinet, den läckra parfymen, de silkeslena tanninerna och djupet i smaken … men,
jag hade gärna fått mig till livs lite mer av den fina blommighet jag älskar i
La Tâche. Det får väl bli nästa gång, med en annan årgång.
Jag var faktiskt
mer förtjust i den lättare, sirligare och mer yppigt rödfruktiga 2007 Bonnes Mares Grand Cru från Domaine
Robert Groffier Père et fils, åtminstone till en början. Det här vinet var
heller inte så aromatiskt och förföriskt som det kan vara i andra, bättre
årgångar, men det var väldigt gott och bjöd på en stor fräschör och läckert len
textur. Gott!
Ost finns det alltid på Café Rotsunda i den händelse att
man får antingen väntat eller oväntat besök. Den här kvällen stod det en
24-månaders Comté och en god, fet och fint syrlig Crottin de Chavignol från
Loire. Ur ett rent menyskaparperspektiv är det en felaktig upprepning att både
ha getost i en av rätterna och sedan en ungefär likadan getost vid
ostserveringen, men sådana petitesser struntade jag i denna lössläppta
långlunchmiddag. Ostarna och det rostade frukt- och nötbrödet njöts till fullo
med de röda bourgognerna.
Det var dags för dessert, en chokladmousse med hallon.
Till det valde jag inget vin, utan ett öl, ett närmast explosivt öl som
klockade in på 17.2 procents alkoholhalt. Denna läckerbit heter Black Tokyo Horizon och gjordes i ett
samarbete mellan skotska Brewdog och Mikeller. Mörk som
natten, tät och mäktig som en fyllig madeira, sötmaltig och kryddig och
ofantligt lång i smaken. Det här är ett absolut enastående gott öl, som ska
drickas precis på det här sättet, svalt tempererat i små klunkar till goda
chokladrätter.
George Michael, Eric Clapton, David Sanborn, Lady Gaga, Paul
Carrack och Michael McDonald med flera storheter hade gjort oss sällskap hela
kvällen, jag är en väldigt lyckligt lottad ägare till en stor samling
konsertfilmer som alltid förgyller kalasen på Café Rotsunda. I glasen till den
sista nattliga konserten serverades ett svalt uppfriskande vitt vin, 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les
Macherelles från Domaine Amiot Guy et fils. En frisk
och fräscht mineralisk avslutning på ett heldagspass i det goda vinets tecken.
Summering: 2
gäster, 11 viner, 1 öl och 8 Riedelglas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar