Djupdykning en vecka i oktober

 

Fenor, cyklop, regulator, våtdräkt och dator nerpackat, liksom lite lättare klädespersedlar av enkel och sliten modell, mörka solglasögon och ett antal goda viner finns också i väskorna. Mer än så behövs inte. Gänget samlades på Arlanda, sänkte ett antal öl – i mitt fall den trevliga Nils Oscar Kalasöl från Nils Oscar Brewing Company – och taktiknjöt av en rätt god burgare på Himmel och Hav på Terminal 2. Framför oss en 30 timmar lång resa som skulle ta oss till ett av världens mest omtalade dykparadis, Palau, beläget mitt i Pacific Ocean ett par timmar öster om Filippinerna. Då det sedan Andra världskriget har varit fiskeförbud här och den stora ögruppen är ett naturskyddsområde, är miljön drömsk och livet under ytan rikt.

Finnair har på senare tid blivit en ledande aktör på trafiken till östra Asien, men är utöver det dock precis allt annat än ett bra flygbolag. Servicen är butter och maten på planen har minst sagt varit anskrämlig på mina resor med dem och jag kan inte klassa den som något annan än närmast oätbar. Därför rekommenderas att man tar sig ett ordentligt skrovmål innan man stiger ombord.

   En halvdag i Seoul tillbringades genom att vandra, äta och dricka. Det mest genuina blev ett stopp på en av stadens alla loppmarknader, där vi bänkade oss i ett gatustånd och beställde in lass med dumpling fyllda med fläsk, en soppa med en annan sorts dumpling, därtill kimchi och en het sås. Det var inte fantastiskt, men gott och minst sagt genuint. Till det lite kall enkel lageröl, Cass.

Väl på Palau, ytterligare fem timmars flygning österut, checkade vi in på Sea Passion Hotel på en av de många djungelklädda och paradisiskt vackra öarna. På sedvanligt turistiskt sätt var menyn internationellt satt, den lokala prägeln var som bortblåst för att blidka matskrämda turister som inte vågar sig utanför sin egen komfortzon. På min tallrik landade det därför en New York Prime till varmrätt, köttet av amerikansk härkomst, faktiskt ganska bra, både välsmakande och fint grillat och även om grönsakerna till också de var perfekt tillagade med kärna, var de något smaklösa.

Paradisöar, korallrev och bra dykning är sällan förenat med restauranger med bra vinlistor. I glasen blev det tre gånger medhavt rött. AJ Styles bjöd på första vinet, 2011 Sonoma Coast Pinot Noir från Williams Selyem, en firma han blev mycket förtjust i vid besöket förra sommaren. Ungt, fortfarande generöst rikt fruktigt med inslag av söta hallon och mörka körsbär, lent till struktur och mjukt till textur, med en fin syra och en liten jordighet toppad av ekfat.

   I nästa glas en riktigt trevlig och god 2007 Cabernet Sauvignon från Jordan Vineyards i Alexander Valley i det norra inlandet av Sonoma. Frukten var skönt mogen, en gnutta söta mörka bär möttes upp av en släng av stenkross, de magra och mestadels vulkaniska jordarna i Alexander Valley gör gärna så här med vinerna och det är, måste jag tillstå, väldigt trevligt. Sex år gammalt har vinets tanninstruktur börjat rundas av och vinet känns faktiskt redan trevligt drickmoget, med en god fruktintensitet och syra och en finstilt mineralton. Pat’n’Cat stod för den här trevliga buteljen.

   Platter slog på stort och bjöd på 2010 Mica, ett utsökt och ännu rikare fruktigt vin av Cabernet Sauvignon från Napa Valley och firman Buccella. Det här är firmans andravin, en selektering som på inget sätt behöver skämmas för sig som sitt större syskon. Här bjuds en intensiv fruktighet, mjukt textur och en nästan sötaktig munkänsla, samtidigt är vinet fint balanserat och har en god men inte frisk syra och en tanninstruktur som vittnar om perfekt mogna men inte övermogna druvor.

   Början på veckan i Palau blev bättre avseende vinerna än dykningen, som mest fick betecknas som standardmässigt. Och alla fall första dagen, sedan blev det åka av, rejält åka!

Dykdag två stod nämligen hajarna fan i mig i kö under vattnet, det var nästan som på Essingeleden vid åttatiden på morgonen. Det gick helt enkelt inte att hålla koll på hur många de var, och var de var. Framför en, intill en, bakom en, under en. Överallt! Därmed blev det bock i rutan ”Grymma dyk” och ordningen var helt och hållet återställd. Så fortsatte veckan.

Nöjd och glad i hågen gick vi till intilliggande Drop Off Bar bara tre stenkast från hotellet. Skönt ställe, bra musik, välfylld barhylla och en hygglig meny.

   Vi inledde ”family style” med ett gäng små smårättar, bland annat friterade lökringar, chili fries samt två ljuvliga rätter av tonfisk; dels en sashimi poke (rå, skuren i små tärningar och sedan marinerad i sojasås och sesamfrön) som var helt gudomlig, dels en blackened sashimi (sotad med heta kryddor på cajunvis).

   Varmrätterna såg först inte särskilt märkvärdiga ut, men jag valde en teppanyaki av biff och grönsaker som var god om än inte enastående (men faktiskt bättre än på den tvättäkta japanen senare i veckan). Matkulturen här på Palau verkar vara rätt blandad, här möts indonesiskt, filippinskt, japanskt och amerikanskt på ett intressant sätt, en kultur som speglar både den geografiska närheten och den politiska historien (Palau var länge en amerikansk koloni). 

   Ser man en barhylla med lite annat än supertråkiga stora internationella varumärken, får man för sig att det finns något av en ambition på stället. Alltså hade vi inlett kalaset med cocktails, för egen del en Margarita gjord av Tequila 100% de Agave Silver från Patrón (som jag också beställde in ett glas rent av, tequilatokig som jag är). På sedvanligt amerikanskt vis drack vi våra drinkar till förrätterna.

Det första vinet kom från Kalifornien, från den supercoola producenten W H Smith, som håller till uppe i Howell Mountain men gör pinotviner från Sonoma Coast. Det vi hade fått i första glaset, donerat av Pat’n’Cat, var en sirligt rödfruktigt, något sötaktig och charmerande men samtidigt seriös och frisk 2008 Pinot Noir Marimar Estate Vineyard från Green Valley i den västra delen av Russian River Valley (där vinerna också får buteljeras som Sonoma Coast om man vill). Då temperaturen är tropisk här, var det svårt att behålla vinet vid de 15 grader jag hade önskat, därför lyftes sötfrukten fram en aning före fräschören, men det var gott och passade fint till min biffrätt.

   I det andra glaset körde Dive Pet på en salig blandning av druvsorter genom det sydafrikanska 2011 Big Easy, en cuvée av främst Syrah och Cabernet Sauvignon med ett tillskott av Cinsault, Mourvèdre och Viognier som är signerad golfässet Ernie Els. Djupt fruktig med toner av björnbär, blåbär och plommon, ganska mjuk och en aning sötaktig med en balanserad syra och lena tanniner, kom det här vinet att bli en god kamrat till kötträtterna, även om det inte alls vara lika elegant som pinotvinet från gubben Bill Smith.

 

Ytterligare 150 meter bort ligger Krämer’s Pirate Cove (helsjukt namn), också den alldeles intill vattnet. Här blev det middag, och som vanligt beställde vi in olika cocktails som aperitif. Jag drog längsta strået med en Hibiscus Breezer som på min inrådan gjordes med en bra tequila istället för en tråkig vodka. Min cocktail var helt enkelt bäst av allas!

   Vi tog in en bunt smårätter att gotta oss med inför varmrätten, däribland en blackened sashimi av gulfenad bläckfisk, och en hawaiiansk poke (tartar) av samma fisk. Anledningen till det var att vi kvällen innan hade ätit samma rätter på Drop Off och nu ville jämföra vilken av restaurangerna som lagade bäst mat. Drop Off vann, ganska enkelt, och till Drop Off gled vi allt oftare för cocktails och mat till den sköna reggae som flödade ur högtalarna.

   Även kycklingvingarna av olika kryddning och tillhörande såser (av vilka den ena var riktigt het) var goda utan att imponera.

Våra egna medhavda viner till tio dollars korkavgift (helt rimligt, synd som attan att uråldriga och på ett socialdemokratiskt bakåtsträvande vis fattiga Sverige inte får köra enligt denna modell) skulle passa fint till våra varmrätter, som huvudsakligen utgjordes av fisk av olika slag.

   I första glaset, skänkt av Pat’n’Cat, en rätt god, tyvärr för varmt serverad 2009 Chardonnay från en vingård i Russian River Valley som ägs av Jordan Vineyards. Okej, vi är i tropikerna, det är hög luftfuktighet (vilket bidrar till att öka uppvärmningen av vinet) och det är 26 grader varmt på kvällen. Det går alltså fort att höja den kylskåpskalla flaskan till 20 grader. Ändå levererade vinet med en god, förhållandevis sval och mjukt citrussöt och guläpplig frukt.

   Låt gå för att jag vara partisk, men min egen 2011 Chardonnay Gaps Crown från Soil and Soul, som denna kväll gjorde debut i The Pacific, upplevdes både mer stringent, frisk och elegant, och den var riktigt god även om de tropiska förutsättningarna inte var helt optimala. 

   Till min fiskrätt, en vit fisk från de intilliggande haven (jag missade namnet på den), som hade grillats och serverats med ett gott smör smaksatt med citrus och vitlök, men också med tråkigt tillbehör av ris och absolut inte smaksatta grönsaker (tänk att så få kockar kan få grönsaker att smaka goda), passade vinet alldeles förträffligt. Fisken tog slut fort, vinet tog slut lika fort

   Vi avslutade kvällen till dåligt framför akustisk gitarr och illa framförda covers med ett par cocktails, med toppnoteringen för en faktiskt rätt bra Old Fashioned gjord av Maker’s Mark Bourbon.

Dag fyra hade gårdagens närmast omöjliga hajrekord emot sig. Onsdagen hade nämligen bjudit på en enastående show i fullkontaktssimning med en stor flock hajar. Vi minst sagt minglade i hajstimmet under ett långt dyk. Helt magiskt. Därtill låg en stor manta intill oss och pockade på vår omöjliga uppmärksamhet. Tacka fan för att dykdjur nummer ett i världen, jättemantan, surnade på oss!

Tillbaka på Drop Off Bar, som den här kvällen tyvärr inte lyckades leverera samma fina kvalitet på mat och service som första dagen. Kvällen inleddes med motsvarande family style dining med förrätterna, men till varmrätt tog jag grillad köttbit med bakad potatis, som helt ärligt var ”si så där”.

   I glasen blev det först en 2001 La Poja från Allegrini, det druvrena vingårdsbetecknade vinet av Corvina som har under drygt två decennier har varit så omtalat. Denna tolvåring var nu mogen med en mjuk struktur, försiktig mognadssötma, inslag av torkad frukt och tobak, och med en något intorkad och kort eftersmak.

   Då var 2008 Alexander Valley Cabernet Sauvignon från Silver Oak Cellars, som Pat’n’Cat hade tagit med, ett betydligt bättre vin, rikare fruktigt, yngre och tätare (såklart) och med en fastare men samtidigt behaglig tanninstruktur. Alltjämnt fanns den hustypiska vanilj- och kokossötman från de amerikanska ekfaten där, men totalt sett upplevdes vinet påfallande lättillgängligt. Den tropiskt varma och fuktiga kvällen var kanske inte optimal för att vinet skulle glänsa på bästa sätt, inte heller glasen hjälpte till. Några av oss fick helt enkelt ölglas (Stella Artois) att dricka ur. Så kan det gå i tropikerna. 

Vi körde en vända till på Krämer’s Pirate Cove, med blandat urval ur menyn. Vare sig supergott eller särskilt dåligt, mer av kvaliteten på en vanlig svensk dagens lunch. Vinerna den här kvällen kom från T-Again, goda och fruktiga utan att heller vara särskilt märkvärdiga. Kanske var vi helt slut efter alla dyk, kanske var vi avtrubbade?

   Den första flaskan kom från Central Coast i Kalifornien och firman Concannon, vars 2010 Cabernet Sauvignon Servancy hade alla typiska drag av druva, ursprung och ålder och levererade en god mörk bärfrukt, en aning fatkrydda, polerade tanniner och en hygglig längd. I mitt tycke var 2008 Malbec Selección de Bodega från Doña Paula i Mendoza ett lite godare och aningen mer nyanserat vin, där den mörka körsbärsfrukten hade en lite finare fräschör, lite mer men väldigt fint mogna tanniner och en något längre eftersmak.

Herre min skapare vilken dykdag den sista blev, Blue Corner är vida känt som en av världens främsta dykplatser och detta i väldigt stormig sjö och strida strömma ordentligt tuffa dyk levererade också på absolut toppklass. Revet formligen vimlade av hajar som kom oss så nära att det blev magiskt, därtill en triljon till av havets vackraste liv. En meter lång, fet och tung napoleonfisk följde oss på en hands avstånd genom hela dyket. Även det andra dyket gav oss närkontakt med både hajar och stora mantor. En intressant detalj var när jag på 17 meters djup öppnade en burk Modus Hoperandi India Pale Ale från Ska Brewing Company och drack, en kul övning jag gör emellanåt. Första klunkarna fungerar alldeles utmärkt med sin maltiga och humlekrydda karaktär (blaskig lageröl skulle aldrig fungera), innan havets sälta tar över och förstör smaken. Märkligt nog verkade ölens dofter och smaker locka till sig hajar, inom loppet av en halv minut hade jag två väldigt nyfikna hajar bakom ryggen. De verkade vara riktigt intresserade, kanske rent av sugna på den säregna doften och smaken. Jag bjöd dem dock inte på ölet, fulla hajar litar jag inte särskilt mycket på.

Sista kvällen med gänget gick i det japanska tecknet, på Umi Restaurant ett par hundra meter bort. Högsta fart på ljusstyrkan i armaturerna, stelt och trist, och väldigt lite folk. Blandad kompott japansk mat av god men inte magnifik kvalitet (man äter mycket bättre på Råkultur) fick det bli, och till det en god sval saké och ett av Platter serverat vitt vin, 2011 Russian River Valley Chardonnay från högintressanta firman Lioco. Återigen skulle den höga luftfuktigheten och tropiska kvällsvärmen ställa till det för oss och vinet, men vinet höll ändå måttet och upplevdes så friskt och fräscht, befriat från ekfat och istället märkt av mineral, så som firmans fina chardonnay- och pinotviner brukar vara. Det blev en god och värdig avslutning på hajsafarin.