Bortamatch den 27 oktober

Till de fina kvarteren beger man sig gärna när man ska träffa de fina vännerna. Present till stiliga värdinnan, ett välbehövligt paket ägg till kocken och en riktigt god flaska vin att dricka till middagen. Limousinservice beställd och framrullad. Spelet kan börja.

Och det gjorde det med dunder och brak med en förtjusande frisk 2005 Cristal från Louis Roederer, ung och läckert stram med stor fräschör, gula äpplen och citrus och ännu ingen brödig mognadsnyans. Den här årgången kändes tacksamt något torrare än exempelvis 2004:an, som hade något av en kladdig dosage, eller så var det helt enkelt så att syran vara något högre i nollfemman och därmed gav en större fräschör och torrhetskänsla.

Vi njöt av champagnen som godissugna småbarn, till bubblet en liten buffé av jamón iberico, en paprikakryddig lövtunt skivad korv av något slag, parmesankex och aptitretande goda bocquerones, trevliga tillbehör som tack vare sina feta, salta och lätt syrliga komponenter gifte sig perfekt med champagnens torra och syrliga smak.

Sedan gick det sämre, riktigt illa till och med. Den 1997 Comtes de Champagne Rosé från Taittinger som korkades upp var korkdefekt, denna för oss vinälskade själar så svidande elakartade sjuka, och inte blev vi gladare av nästa champagne också var korkdefekt. Helvete i hela gatan, tänkte jag och grinade illa. Tack och lov var nästa champagne vid god vigör, så det var bara att ta av sig sorgebandet och plocka bort sordinen från feststämningen och börja om från noll. I det glaset en riktigt god 1996 Nicolas François Billecart Brut från Billecart-Salmon, en champagne med fin gulfrukt och viss mognad i form av en brödig och nötig ton, men med en årgångstypisk syra och fräschör. Egentligen är det inte en perfekt aperitif i det att den är relativt fyllig, snarare ett matvin med andra ord, men den är smakrik och god och vi var ju hur som helst på väg till middagsbordet.

Där möttes vi av ett vitt vin som i alla avseenden var en bra vit bourgogne, fortfarande ung och lite knuten men villig att öppna upp sig i takt med att temperaturen växte och luften gjorde sitt. En fet kropp, tydligt mineralisk, god syra och fräschör och med en diskret nyans av mintighet som förde tankarna till Chassagne-Montrachet. Så var det, 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru La Boudriotte från Domaine Ramonet hade skänkts upp i glaset.

   En smakrik, havsfrisk och med riktligt av persilja mixad ostronsoppa gjorde vinet följe, och var rent mineraliskt en perfekt ledsagare. Men kanske var soppan lite för smakrik för vinet. Ett lyxproblem, i så fall.

Nebbiolo är sällan min grej, men är vinet bra och fint balanserat som exempelvis den 2006 Barolo Riserva från Giacomo Borgogno et figlo som vi nu njöt av i samma stora bourgognekupa som nyss hyst den vita bourgognen, då kan jag mycket väl tycka ruskigt mycket om Nebbiolo. I det här vinet är frukten ganska djup, fint jordgubbs- och körsbärsaromatisk med ett uns rosor och en finstämd ton av tobak och torkad svamp. Rätt läckert, måste jag medge.

Och det tjuter såklart en önskan om tryffel när man luktar och smakar på vinet och tack och ligger det ett par små fina, väldoftande ljusa tartufo bianchetto intill kastrullen med kokande tagliatelli. Denna i grund och botten enkla rätt som är så magisk till nebbioloviner. Pasta, smör, salt och slösande mycket tryffel. Mötet är gjutet, lyckan är gjord.

Château Pape Clément i Péssac-Léognan är idag ett vansinnigt bra slott och två årgångar stod nu redo att offras för oss. I vänster glas det enligt mig bättre av de två, den underbart djupa och rika 2008 Château Pape Clément som kombinerar en tät mörk bärfrukt med ceder och en lätt animalisk kryddighet, lika rik och modern på skolboksmässigt bordeauxisk på en och samma gång. Såklart ett ungt och fortfarande något tanninmarkerat vin, men utsökt gott att dricka redan nu.

   Den lite lättare 2007 Château Pape Clément gav intrycket av större tanninstruktur och lite tydligare ekfat, men det är egentligen mest en smakvilla. Det som är läckert med det här vinet är dess omedelbara drickbarhet, därtill en fint orientalisk kryddighet som saknas i den lite fylligare nollåttan.

 

Båda var goda, båda tog rätt snabbt slut. I alla fall första delen av dem, ytterligare två röda till stod nu på tur att mönstras och drickas.

   Det första av dem var en exemplariskt klassisk och nu fullt drickmogen 1985 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande från Pauillac. En svagt gräsig ton trädde fram ur den tobaks- och tryffeldoftande fruktbotten, tanninerna var silkeslena och kroppen medelfyllig, men det fanns fortfarande en god fräschör kvar. Jag har alltid gillat 1985 som årgång, vinerna var drickmogna redan direkt, därefter har de flesta av de bättre vinerna hållit bra och är idag superbt fint mogna.

   Mitt eget medhavda vin kom också från Bordeaux, åtminstone uppförde sig vinet precis så. En del av det gjorde förvisso det, historien och kvalitetsambitionen är sprungen ur ett digert Bordeauximperium, medan vinet som sådant och såklart dess geografiska ursprung kom från Yountville i Napa Valley. Men stilmässigt är det svårt, för att inte säga nästan omöjligt att placera ett aningen moget vin som detta, 1997 Dominus från Dominus Estate, i ett annat fack är Bordeaux. Till dess man har lärt sig att bra kaliforniska cabernetviner kan bli lika bordeauxlika som bordeauxvinerna själva, med ålder i alla fall.

Köttet hade helstekts till knappt 50 grader i ugn, sedan bara hastigt stekts på i panna precis innan servering. Till det bräserad endive, en klassisk rätt som fortfarande hade kvar lite av sin beska, men som i detta skick åtminstone var rätt vinvänligt. En god choronsås hörde till och gjorde susen där den skulle göra det. Med såsens feta textur ställdes allt i ordning och mötet med de fyra vinerna blev utmärkt.

Ostarna, som serverades mot slutet av de röda vinerna, följdes av en helyllesvensk äppelpaj med god glass. Varför krångla till det? Till pajen en i mitt tycke lite långt gången och brådmogen 2005 Gelber Muskateller Eiswein från Weingut Bründlmayer i Kamptal, Österrike. Knäck och karamell av mognad, en gnutta te av troligen samma anledning och en dos av russin och torkad frukt, men också en typiskt blommig druvaromatiskt fläkt. Och så klart innerligt söt med en god syra. Visst, de två var goda tillsammans, men vinet var en aning för moget med tanke på sina bara åtta år.

Här blir det alltid champagne och en superläcker, rödbärig och fruktig men samtidig frisk och helt torr 2007 Brut Rosé från Louis Roederer var snart serverad. Ung, men helt perfekt och så charmig att den i min källare aldrig hade tillåtits bli äldre och mer mogen än så här.

Lika illa som kvällen började skulle korkdefekterna ställa sig i kö igen, men till slut fick vi en korrekt, riktigt trevlig, ung och stram 2003 Dom Pérignon från Moët et Chandon i våra glas. En liten mandelnyans och gula men inte bokna äpplen och bara en ytterst diskret rostad ton hade fått mig att dra gissningen åt det hållet, men smaken var stramare och mer syradriven än vad jag hade förväntat av 2003, en årgång som fortfarande är den varmaste i Europa på 2000-talet. I och för sig kan man alltid välja att skörda champagnedruvor tidigt, innan de förlorar sin syra, därför kan även varma årgångar ge stram champagne.

Kvällen förde oss senare på eftersläckning på Gaston Vinbar i Gamla Stan, ett vattenhål (eller snarare vinhål) för törstande, rastlösa och kvällspigga själar. Det första vinet vi tog in var en 1996 Pommard Premier Cru Clos des Epeneaux från toppfirman Comte Armand. Jag gillade doften, en första mognad med fint skogsgolv och svamp, fortfarande med en god fruktighet men i det stramare slaget. Smakmässigt var vinet först rätt gott, men med lite luft började frukten att dala och snart stod mest en årgångstypiskt tjurig syra kvar och smaken var då (tyvärr) inte lika kul längre.

Därför beställde The Big Boss in en blindgångare, ett vin som jag först ville placera i Napa Valley eftersom frukten var förhållandevis rik, uppe i bergen tack vare stramheten och den fina mineraliteten, och troligen kring sju åtta år gammalt. Det var rätt mycket fel på den gissningen eftersom vi inte alls var i Kalifornien och heller inte höll oss på 2000-talet. Istället visade sig vinet komma från Pomerol och vara 14 år gammalt, 1999 Vieux Château Certan. Så kan det gå, men sådana blindgissarmissar bråkar jag inte över. Det är inte särskilt viktigt att pricka rätt i en provning, det viktiga är att förstå vinet och beskriva dess karaktärer, och såklart också att dricka vinet.