Middag den 9 juli

Den trevliga middagen i Montefalco skulle fullkomligt blekna i skuggan av den här fredagens middag, och konstigt vore annars. Gun och Lenny bjöd till middag, och gästerna ombads ta med sig varsin flaska vin som av Robert Parker har getts hundra poäng skarpt. Ett antal utmanare med lägre poängsättning skulle blint sättas upp mot de fullfjädrade vinerna – mest på kul. En sådan inbjudan går ju inte att tacka nej till, och än mindre med fjolårets motsvarande hundrapoängsmiddag kvar i minnet.

Första omgången bestod av två vita viner, med en misstänkt mogen rackare i första glaset. Färgen var svagt bärnsten och doften präglad av mognad och oxidation med äpplen och nötter i en stil som nästan påminde om det man finner i en savagnin från Jura med mognad. Alkoholen var värmande och syran låg, och känslan av vit hermitage tydligare ju mer man nosade på vinet. Oxidtonen drog tankarna till Chapoutier, vilket visade sig vara rätt, 1999 l’Ermite. Jag blir aldrig riktigt klok på Chapoutier, i ena stunden är vinerna förtjusande, i den andra bedagade och trista, men för det mesta okej men inte särskilt imponerande.
Då var 2001 Albino från Sine-Qua-Non ett betydligt bättre, yngre, mer vitalt, fetare, friskare och både blommigt och tropiskt fruktigt på en och samma gång. Även här var alkoholen varm, men tack vare vinets kraft och kroppens längd, var den väl integrerad. Det är ett absolut lysande vin som ännu har kvar att ge. Blandningen Roussanne, Marsanne och Chardonnay, och jäsningen i nya franska ekfat, stämmer väl överens med vad man finner i doft och smak.
Om Sine-Qua-Non var det bästa vinet i sig, visade sig tröttingen från Chapoutier passa mer än väl till maten, halstrade och skivade pilgrimsmusslor på en slät kräm av blomkål och toppat med fint strimlad rostad mandel och fransk sommartryffel. Till den lite nötigt brynt smör, ett mycket intelligent tillbehör som tillsammans med mandeln mötte upp och neutraliserade vinets oxidation högst påtagligt.

Att det stod fyra röda bordeauxviner i nästa uppställning var självklart. Att de bjöd på mognad med stilriktigt jordig komplexitet var lika tydligt. Sedan kunde gissningsleken börja. Allra mest mogen upplevdes första viner, 1990 Château Beauséjour från St-Emilion, som av någon anledning hade belönats med 100 poäng. Möjligen för sin en gång yppighet, kraft och täta frukt, som nu tyvärr hade vikt ner sig och istället upplevs något intorkad. Initialt bjöd vinet istället på en flyktig doft som inte var särskilt angenäm, men som tack och lov vädrades bort. Visst fanns här många goda sidor också, som klassiskt nyanser av ceder och grafit, men slutomdömet bli ändå gott och klassiskt med viss tveksamhet.
Bättre men inte helt övertygande, i detta fall för en lite intorkad och gles eftersmak, var 1989 Château La Mission Haut-Brion från Péssac-Léognan. Även om den var fullt mogen och hade spår av sous-bois, fanns här fortfarande kvar en god och lätt sötaktig fruktighet – och en släng av krondill och äldre fat. Ribera del Duero av rang, skrev jag först i mitt protokoll, men strök över det tämligen snabbt när fler saker poppade upp ur glaset. Märkligt.
Turligt nog stod den där i nästa glas, den majestätiska, den fulländade, den som nästan kändes självklar när doften hade trängt genom näsan upp i sinnescentrat, 1982 Château Latour från Pauillac. Varje gång jag har provat vinet – sånär som på en korkdefekt – har det med självklart pondus varit kvällens bästa vin. Och trots att de än så länge bara var vin nummer fem, och ytterligare tio toppviner skulle komma att serveras, kunde inget vin rå på denna praktpjäs. Söt mogen frukt, den finaste jorden i världen, mörk choklad, tryffel och en hastigt förbisprungen cigarrlåda. Och så det som gör ett vin så stort och imponerande … längden och texturen. Hundra poäng, solklart!
Då stod ändå 1989 Château Haut-Brion från Péssac-Léognan i glaset intill, enligt mig ett av de allra finaste bordeauxvinerna någonsin. Egentligen hade det precis allt som tornet hade, men i en lite lättare och elegantare tappning. Och det är förtvivlat gott, men idag inte den självklara hundrapoängare det alltid har varit, fram tills helt nyligen. Kanhända har litet av den magnifika storheten börjat lämna byggnaden.

Den togs dock tillbaka med den lika enkla och geniala rätten, en utsökt tartar av finaste skrapat kalvkött med en slösande mängd fint riven fransk sommartryffel och mild, välsmakande olivolja över. Så enkelt är det att laga till en rätt som får de allra finaste bordeauxvinerna att brista ut i stämningsfull körsång. Det var nästan något sakralt över den här upplevelsen.

Bordeaux stod också att finna i minst två av vinerna i nästa runda, och jag hade väldigt svårt att välja vilket av nummer ett eller nummer fyra som var bäst. Alltså röstade jag i smyg på båda! Det fanns en förklaring till mina kval, det var samma slott i båda glasen. I det första en riktigt läcker, fortfarande bäraromatiskt men också svagt gräsigt nyanserad 1996 Château Lafite-Rothschild från Pauillac, som hade en underbart fint balanserad och aptitretande frisk smak med en liten släng av mineral. I det fjärde ett i grunden lika elegant, men lite djupare och mer primärt fruktig 2000 Château Lafite-Rothschild som på ett imponerande sätt hade lyckats förena yppighet och stringens. Även om faten var tydliga, var de ypperligt fint integrerade. När vinerna hade fått stå i glasen i en halvtimma, tippade min röst till slut över på tvåtusingen, som kändes som en självklar hundrataggare.
En och annan blick vändes mot mig, kalifornier som jag är, när jag valde dessa två klassiska skönheter för två mer storbystade cabernetviner från Napa Valley, men jag förklarade urskuldande att jag kanske var mer sugen på torr elegans just den här soliga sommarkvällen.
Det första av de två bjöd på en slösande rik och absolut ren frukt som drog åt svarta vinbär, björnbär och mörka körsbär – det var initialt nästan lite för mycket av det goda. Dessutom hade vinet en kanske lite för värmande alkohol, men samtidigt var det läckert sammetslent och vansinnigt gott. Jag skämdes lite när jag ur min rika men glömska smakminne inte lyckades plocka fram den typiska husstilen hos Blankiet Estate i Napa Valley, och vinet var 2004 Paradise Hill Cabernet Sauvigon.
Nästa vin borde jag också ha tagit, men sin tydligt rika ungfrukt som så tydlig är kryddad med vanilj och goda havrekakor med choklad i. Eller Hawaiian Tropic, som kocken snabbt kunde konstatera. Trots den unga och i nuläget lite för markerade ekfatskryddan, fanns här en stor portion noggrant sorterad kvalitetsfrukt, även en god syra och en fin textur med fasta men mogna tanniner, men just nu var ekfaten alltför framträdande för att jag skulle dela ut charmpoäng. Men jag ger mig inte, jag är säker på att denna 2006 Cabernet Sauvignon Eisele Vineyard från den biodynamiska toppfirman Araujo i nordöstra Napa Valley kommer att vara bländande god och komplex om fem till tio år. Det är nämligen den tid som krävs för att vinet från Araujo ska nå fulländning.

Återigen hade köket tolkat vinernas smak på bästa sätt (kockarna visste i förväg om vilka viner som skulle serveras, men de hade inte provsmakat dem). I en liten djup tallrik kom en fint krämig kantarellrisotto som serverades med en väldigt god rödvinsfond som var inkokt med oxmärg. Vilka viner som var bäst? Enkelt, de två från Château Lafite-Rothschild såklart!

Sedan stod Rhônedalen eller tolkningar därifrån på agendan. Och bäst i test var ett vin från Châteauneuf-du-Pape – nu måste jag väl snart börja medge att jag faktiskt kanske tycker att det finns en stor potential i detta lite väl upphaussade distrikt, som jag faktiskt började dricka vin från för 30 år sedan!
Återigen var det egendomen Clos du Jean som imponerande på mig, den här gången med 2007 La Comme du Fous, som helt klart är ett av de finaste vinerna från appellationen.
I nuläget, efter fyra timmars dekantering, är vinet riktigt härlig och faktiskt elegant med en tät doft med massiv plommon- och körsbärsfrukt, med väl integrerade fat och en lång och utsökt eftersmak med både mineral och syra och lättar upp.
Det var mycket bättre än det andra vinet från närliggande vingårdar, 2007 Quet från firman Mas du Boislauzon. Det hade en stramare struktur, en blommig och något gummilik doft som påminde om den man finner i viner av Nebbiolo och dessutom en i och för sig rätt läcker ton av fänkål och medicinalörter.
Då blev jag mycket mer positivt överraskad av den första hundrapoängaren från Paso Robles i centrala Kalifornien, 2007 James Berry från den lilla firman Saxum. Vinet görs av knappt hälften Grenache och resten Mourvèdre och Syrah, och var påtagligt mer elegant och finare balanserat än jag minns det när det provades förra gången. Kanske hade ett extra halvår gjort sitt till, eller de fyra timmarnas luftning. Gott och till och med nästan elegant var det.
Däremot blev jag besviken på 2005 The Steading från Torbreck, en firma jag allt som oftast hyllar just för att de producerar så eleganta viner. Den här cuvéen påminner om den i James Berry, men har mer Grenache. Märkligt nog tyckte jag under hela provningen att den enbart uppförde sig som en zinfandel från Turley, som därför blev min gissning.

En alldeles perfekt rosastekt en månad hängmörad biff från Mälardalen (den hade stekts under nästan tre timmar i först 85, sedan 75 grader) serverades med späda rödbetor och snö av sidfläsk. Det blev med ens knäpptyst vid borden. Knappt hördes en knivarna arbeta sig genom köttet, så mört var det, däremot att och annat förnöjsamt stön och ett par kling och klang när glaset med de perfekt matchande vinerna mötte varandra i glasdjungeln.

I sista serveringen skulle det bli duktigt med åka av. Två fulländade hundrapoängare, en inte alls särskilt auktoritär hundrapoängare, och en utmanare som jag utnämner till årets modigaste vin.
I första glaset en alldeles underbart mörkt, kryddig och dyrbart fatkryddad syrah i vilken balansen var så sensuell att alla mest satt och log när näsa och gom utsattes för vinet. En liten sötma från frukt och fat fanns här, en försiktigt gräsig eller möjligen örtig nyans likaså, men mest av allt ett otroligt djup och en förunderlig längd. Varje gen i kroppen skriker, det måste vara Sine-Qua-Non, och så var det såklart, 2005 Atlantis Syrah.
Även sista vinet kom från Sine-Qua-Non och hade förvisso samma sensuella textur. Jag har njutit av det många gånger förr, och kände igen det, 2002 Just For The Love Of It, men den här flaskan upplevdes mindre mogen än den jag senast provade. Det var till och med så att det fanns ett uns bitterhet från faten, men det var inget som störde. Storheten i vinet ligger också i den vidunderligt läckra och långa eftersmaken.
Det vin som tyvärr inte visade sig så bra som väntat, var 2003 Côte-Rôtie La Turque från Guigal. Det var knutet när det öppnades, och först efter en timma i karaff började läckra kryddtoner växa fram ur den massiva och mörkt koncentrerade frukten, men två timmar senare började en nästan oxidliknande nyans skönjas samtidigt som frukten blev rödare och syrligare. Visst är det ett riktigt gott vin – allt annat är helt knäppt att påstå – men det höll märkligt nog inte alls måttet som förväntat. Och jag som trodde att det skulle skina. Men så är det när man ställer upp viner mot de från Sine-Qua-Non, då möter de allra flesta viner på patrull.
Kvällens allra största överraskning kom från … Nya Zeeland. Inget nedlåtande om det, men att i disciplinen Syrah ställa upp mot tre hundrapoängare från Sine-Qua-Non och Guigal är nog inget som de flesta vinvakare direkt drömmer om. Men för Craggy Range och deras absolut briljanta 2005 Le Sol var det faktiskt inga större problem. Sånär som på längden och djupet, hängde fruktens täthet, den fina violtonen i doften och den överlag stora elegansen med förbluffande bra.
Som avslutningsrätt fick vi in en djup tallrik med soranobönor från Toscana som serverades i buljong med tunt skivad grisfot och till det, såklart, både tryffelkaviar och lövtunt hyvlad tryffel.

Allt blir faktiskt mycket lättare om man sätter till lite tryffel.